Bokrecension: 376 dygn på drivisen | Gurij Jakovlev

376 dygn på drivisen (ry. 376 дней на льдине) är skriven av den sovjetiske polarforskaren Gurij Jakovlev. Boken utkom i svensk översättning av Arthur Magnusson 1959. Den första ryska upplagan förefaller ha tryckts 1957.

* * *

Omkring ett dussin sovjetiska polarforskare på ett några meter tjockt drivande isflak i Arktis; det låter som upptakten till en film, men var verklighet våren 1950 till våren året efter 1951 för Gurij Jakovlev och hans kolleger under ledning av Mikhail Somov, när de utforskade den arktiska naturen på polarstationen Nordpolen 2, i temperaturer mellan en sådär minus 40 grader och någon enstaka plusgrad.

Som man kan anta bekräftar Jakovlev skildring av detta dryga år att omständigheterna var utomordentligt svåra och farliga. De uthärdade dem, med det övergripande målet att underlätta för fartygstrafiken i Ishavet, en allt viktigare sjöregion för den sovjetiska sjöfarten.

Dag efter dag och vecka efter vecka arbetar gruppen på, ibland besökta av något flygplan som bistår med gods eller som kommer med avlösning för personal. En lång tid av året sliter de i mörker dygnet runt, och under sommartid i solljus dygnet runt. 

Isflaket spricker ibland. När delarna skjuts mot varandra reser sig höga isåsar. Och när flaken slits isär öppnas råkar med iskallt vatten, där det är kilometer ner till botten. Ibland får forskarna flytta sitt läger och sin utrustning för att undvika sprickorna, eller när smältvatten under den varmare perioden skapar svårforcerade sjöar runt tälten.

Gurij Jakovlev själv arbetade som isforskare. Han var en av dem som bland annat hade att ägna sig åt att studera avsmältnings- och tillväxttid för isen, något som krävde ideliga mätningar i alla väder. Hans forskningsobjekt var alltså själva isen och dess förändringar, medan andra till exempel ägnade sig åt metrologiska observationer, studier av havsbottnen eller åt radiotrafik.

* * *

Jakovlev skriver en saklig, städad prosa – åtminstone av översättningen att döma. Han ger intryck av att den sociala sammanhållningen var god i gruppen, oavsett om de för tillfället var drygt tio eller knappt tjugo personer på plats. Samtidigt beskriver han andra expeditionsdeltagares olika personligheter. Något präktiga framstår de allesammans, möjligen. 

Särskilt fäst verkar Jakovlev ha varit vid de djur man hade hos sig, särskilt hunden Ropak. Han berättar också om en knappast tämjd isbjörnsunge som fanns där i lägret. Den försvinner dock spårlöst ur skildringarna efter ett tag och man undrar onekligen vad som blev dess öde. Vilda, vuxna isbjörnar som sökte sig för nära lägret skjuts emellanåt.

* * *

Det direkt politiska innehållet är nedtonat. Självklart förefaller de alla vara goda sovjeter, och självklart har forskarna en representant från partiet hos sig. Men Jakovlev har inte skrivit en ideologiskt betonad bok, utan en bok om vetenskaplig möda, om uthålliga forskare i vetenskapens tjänst.

Men när jag försöker hitta information om Jakovlev själv blir det svårt. Han finns med som expeditionsdeltagare på olika sidor på nätet. Men om expeditionen har berättats att dess syfte nog inte var så opolitiskt som det framställs i 376 dygn på drivisen. Om man nu skall tro på det, så skall det även ha funnits en koppling till militären och flyget, under denna det kalla krigets tid. 

Detta skriver den annars så öppne Jakovlev emellertid ingenting om, och kanske kommer då bokens möjliga propagandavärde fram i här: att framställa expeditionen som en helt civil affär, ytterst syftande på att underlätta för sjöfarten.

Detta oaktat är 376 dygn på drivisen en givande läsning. Så mycket av den internationella tidsandan märks kanske inte av i direkt mening, men desto mer av villkoren för den enskilde forskaren under extremt utmanande omständigheter.
– – –
Gurij Jakovlev, 376 dygn på drivisen. Övers. Arthur Magnusson. Stockholm: Folket i bilds förlag, 1959. 284 sidor.

Bokrecension: The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian | övers. Robert Dobbin

"Diogenes" av Jean-Léon Gérôme (1860)

The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian är en samling texter av och om antikens kyniker och kynicismen, översatta av Robert Dobbin, som även redigerat samlingen och försett den med inledning, noter och uppslagsdel.

* * *

I den antika romersk-grekiska världen fanns det ett slags filosofer och vishetslärare som kallades kyniker. Med tiden kom de att falla i relativt vanrykte som moralistiska predikanter, inställda på att väcka anstöt. Från början var det inte så. De ville visa på en radikalt annan livsföring än vad människor i allmänhet valde. De sökte lyckan inte i det yttre, utan i ett oberoende.

De levde sin filosofi. Själva skrev de inte mycket, men de omnämns i åtskilliga källor, som sägs bevara deras ord och handlingar. Många av de viktigaste relevanta texterna har samlats i The Cynic Philosophers från Diogenes to Julian. Där har samtliga medtagna texter översatts av Robert Dobbin från grekiska till idiomatisk engelska. Han har även försett volymen med en omfångsrik notapparat, en uppslagsdel och en introducerande inledning.

* * *

I inledningen identifierar Dobbin några kärnteman i den kyniska filosofin. De kan vara värda att återge också i en recension. Han nämner parrhêsia (tala fritt), autarkeia (självständighet), askêsis (träning), karteria (uthållighet), och adderar tuphos (ånga), en kynisk beteckning för det ytliga och vulgära.

En kyniker, får vi snart klart för oss, är en person som väljer bort världslig glans och viljan att stå högt i andras ögon. Han (det är ofta en han, även om det finns undantag, såsom Hipparchia) klär sig mycket enkelt, sover utomhus, äter inte mer än nödvändigt, och sätter en ära i att tala sitt hjärtas mening. 

Genom att så döda sina behov av bekvämlighet och njutningar uppnår han en frihet som inte ens tidens konungar hade, ja, kanske de minst av alla. Tanken är, att den är rik som inte behöver mycket, snarare än den som faktiskt har mycket. Den senare blir nämligen aldrig nöjd.

Vi kan notera att romerske kejsaren Julianus Apostatas omdöme om de äldre kynikerna förefaller mycket positivt, fastän han själv inte var kyniker. Han skriver i en text som finns med i boken att källorna beskriver dem "as pledged to self-control, modesty and freedom, and opposed to malice, cowardice and superstition. [---] Cynics aimed to be indifferent to pleasure and pain, like the gods."

* * *

I mångt och mycket är den mig betydligt mer närstående stoicismen och den något äldre kynismen släkt. Kanske kan man säga, att stoicismen är kynismens mindre stökiga kusin, som visserligen hade många likartade kärnvärderingar, men på det stora hela också ett betydligt mänskligare ansikte. 

Stoicismen krävde inte av sina anhängare samma radikala askes som fanns inbyggd i kynismen, inte heller den anstötväckande och expressiva yttre gestalt som kynismen antog, som till exempel i anekdoten som berättar om hur Diogenes masturberade öppet utomhus, varefter han säger att det vore bra om det vore lika lätt att bli mätt genom att gnugga på magen. Kynikern ansåg inte att något som var naturligt var i behov att döljas. 

Med tiden synes de yttre attributen hos kynikerna bli mer framträdande, och den underliggande tankeströmningen, som ibland motiverade utmanande beteende, mer hamna i skymundan.

* * *

Av kynismen har vi ju ordet "cynism". Ganska orättvist, kan tyckas, eftersom kynikerna inte var så mycket cyniska som realister, i den meningen att de ansåg att förnuftet skulle styra våra tankar och beteenden snarare än den allmänna meningen, även om det innebar att man blev obekväm i samhället. 

Genom The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian lär vi känna kyniker såsom det berättats om dem under flera hundra år. Liksom stoikerna försvinner de när antiken dör ut och en ny livsåskådning jämnar de gamla med marken. Här kan vi återupptäcka dem, och för den intresserade finns det värdefulla ting att ta vara på även i vår livsföring i dag: en strävan efter att inte följa massan, en strävan efter att se ting för vad de är, en strävan att inte förslavas av ägodelar. Anammandet av sådan kynism äger då verkligen kraft att vara nyttigt för oss människor, fortfarande.
– – –
Robert Dobbin (red.), The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian. Översättning, inledning, noter etc. av Robbert Dobbi
n. London: Penguin Books Ltd, 2012. 232 sidor.