Bokrecension: Ögonvittnen | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Ögonvittnen. Kulturhistoriska kåserier är skriven av litteraturhistorikern och litteraturkritikern Fredrik Böök (1883-1861). Boken utkom år 1926. 

* * *

År 1926, när Ögonvittnen kom från trycket, var Fredrik Bööks ställning i det litterära och kulturella Sverige oerhört stark. Han hade varit verksam som professor i litteraturhistoria i Lund och var landets odiskutabelt mest inflytelserika litteraturkritiker och hade gett ut en mängd böcker i allehanda ämnen. 

På hans ord kunde en författarkarriär skapas eller för alltid slås till marken. 

I Ögonvittnen är han emellertid inte den fruktade litteraturkritikern, utan en trivsamt berättande skribent, som oftast utifrån olika böcker får anledning att kåsera kring allehanda ämnen. Åtskilliga av de böcker som han tar avstamp i eller som han refererar i sina kåserier fungerar i allra högsta grad som intressanta litteraturtips än i dag. 

Ett exempel på det är Johan Christopher Georg Barfods bok om den skånska adeln, Märkvärdigheter rörande skånska adeln, skriven mot slutet av 1700-talet och i sin helhet utgiven först postumt. Den skildrar aristokrater i södra landsänden: deras egenheter, stundom deras högfärd, stundom deras avsky för flärd och ställning. 

Således möter vi där en viss fältmarskalkinna Sofie Elisabet Staël von Holstein, barnsbarnbarn till Kristian IV. Hon skall vid färder till Kristianstad haft två trumpetare med sig på vagnen. De smattrade ut sina toner när hon for in i staden, som grundats av hennes mormors far. 

Malte Ramel, ”Rike Ramel” kallad, en annan person ur Barfods bok som Böök berättar om, föredrog å andra sidan gamla tiders enkelhet, och höll sig helst från huvudstaden och utmärkelser.

Ett annat verk jag gärna hade velat läsa efter att Böök presenterat det för mig i Ögonvittnen är W. H. Davies självbiografi, The Autobiography of a Super-Tramp. Om engelsmannen Davies får vi veta att han växt upp hos sin farfar på dennes värdshus, men driven av en stark vandringslust emigrerar till Amerika, där han lever luffarliv intill dess att han förlorar foten i en olycka. 

Den engelske luffaren hade stora litterära intressen och skrev poesi, som lyftes fram av ingen mindre än George Bernhard Shaw, som också försåg Davies självbiografi med ett förord.

* * *

Fredrik Böök är en mycket god stilist. Hans texter i Ögonvittnen osar av lärdom, men behåller en – ibland ironiskt spelad – ödmjukhet. Ironin använder han gärna när han skriver någon syrlighet, exempelvis när han kommer in på sedesförändringar i Sovjetryssland. — Och en viss lärdomsaristokratisk inställning kan väl skönjas i detta att han konsekvent avstår från att översätta citat.

Det är roligt att läsa Böök. Hans humör är gott. Pennan förmedlar väl skulpterade texter, skenbart enkla på det vis som endast mycket skickliga skribenter kan formulera dem. 

Vi påminns också om litteraturens otidsenlighet, eller snarare dess tidsöverskridande möjligheter: böcker som var nya eller för den delen gamla för Böök finns fortfarande kvar för oss att njuta av. Det kan väl hända att våra omdömen skulle bli annorlunda än de omdömen som Böök lämnar, men värdefull litteratur kan det naturligtvis likväl röra sig om: här litteratur som sätter oss i kontakt med pulserande liv i andra tider.
– – –
Fredrik Böök, Ögonvittnen. Kulturhistoriska kåserier. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlag, 1926. 256 sidor.

Bokrecension: Tankefoster eller Tyskarna dör ut | Günter Grass

Tankefoster eller Tyskarna dör ut (ty. Kopfgeburten oder Die Deutschen sterben aus) är skriven av Günter Grass (1927–2015). Boken utkom på tyska år 1980. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Eva Liljegren, i en upplaga från 1981.

* * *

Tankefoster eller Tyskarna dör ut är en bok skriven i och för sin tid. Och i och för sin miljö. I dag fungerar den främst som ett tvärsnitt av ett Tyskland och en kulturmiljö som hunnit ändra sig mycket på de drygt fyrtio år som hunnit gå sedan Grass skrev verket.

Det är inte fråga om en roman i vanlig mening.

I stället utgörs berättelsen av två spår, som inte sällan går in i varandra. Det ena spåret är historien om hur Grass med sin hustru Ute tillsammans med filmregissören Volker Schlöndorff och hans hustru Margarethe von Trotta besöker Asien. 

Det andra spåret är det filmmanus som Grass arbetar på, och som han också diskuterar med Schlöndorff. Handlingen i och skapandet av detta filmmanus blir till stommen i Tankefoster, kring vilken Grass får anledning till många utvikningar, särskilt av politisk art.

De politiska utvikningarna följer naturligt på huvudpersonernas karaktärer i den tänkta filmen, Grass' tankefoster. De är ett nordtyskt,västtyskt lärarpar, Harm och Dörte Peters. De är progressiva och vänsterlutande, väl i grund socialdemokrater, mycket medvetna om de globala orättvisorna likväl som de är engagerade i politiken på hemmafronten, inte minst rörande etablerandet av ett kärnkraftverk och den för dem oroande möjligheten att den konservative politikern Franz Josef Strauss kan väljas till förbundskansler. 

Dessa två, Harm och Dörte, far på en resa till Asien. Med sig har de den stora frågan om de bör eller inte bör skaffa barn – i en överbefolkad värld, och i ett Tyskland där Strauss kan bli förbundskansler. Under resan med charterresebyrån Sisyfos – ett symboltyngt namn, så klart – får de möjlighet att överlägga om det möjliga barnet; men alltid när hon är villig, är han ovillig, och tvärtom. Och så kan de besöka och övernatta i ett slumsamhälle, genom resebyråns försorg. Och de kan överväga att adoptera.

Harm är refominriktad, men knappast i besittning av något större djup. Grass gör honom till en figur, en representant för ett ”å ena sidan, å andra sidan”. Tvehågsenheten mellan idealism och pragmatism går genom hans liv, och även Dörtes.

* * *

Grass låter namnen på tyska politiker flöda. För en svensk fyrtio år senare utan särskilda kunskaper om eller insikter i denna tyska epok blir överblickenen aning svårnådd; för den samtida läsaren i Tyskland när boken kom ut 1980 måste texten verkat hyperaktuell.

Den längtan som uttrycks rörande det delade Tyskland — två stater men en nation — om ett närmande och om en kulturgemenskap överbryggande muren och olika politiska system är lättare att förstå.

Aktuellt är också det återkommande temat om tyskarnas låga nativitet i relation till mängden barn som föds österut; tyskarna som etniskt folk kanske går under, med Tyskland består genom migration: en sådan utveckling antyds. — Och Grass leker med tanken hur det hade varit om det i själva verket funnits närmare en miljard tyskar istället för kineser, och hur dessa tyskars krav hade inverkat på samhället under en sådan befolkningsmängd.

* * *

Tankefoster är en tidsbunden, tidsfångande bok som talar precis till sin egen tid; färdigställd på nyårsafton 1979 kastar den en prövande blick ut över 1980-talet. Den Strauss som lärarparet räds och som Grass tillåter sig att skriva en alternativ biografi över, om Strauss istället ägnat sig åt författeri, vann inte förbundskanslerposten. Det vet vi nu; det visste man inte på nyårsafton 1979.

För oss fungerar verket som ett tidsdokument. Den vittnar om den inre och yttre kampen mellan pragmatism och idealism, om en till självgodhet gränsande medvetenhet om sin egen roll i de strukturella, globala problemen, och om hur Tyskland – från ett visst perspektiv – kunde läsas mot slutet av året 1979.
– – –
Günter Grass, Tankefoster eller Tyskarna dör ut (ty. Kopfgeburten oder Die Deutschen sterben aus) Övers. Eva Liljegren. Stockholm: Bonniers, 1981. 178 sidor.

Bokrecension: Djävulsdrogen | E. T. A. Hoffmann

Djävulsdrogen (ty. Die Elixiere des Teufels) är skriven av E. T. A. Hoffmann (1776–1822). Boken utkom första gången på tyska 1815. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Knut Stubbendorff, bearbetad av Carl-Michael Edenborg och Jesper Ims Johansson, i en upplaga från 2017. Denna upplaga är illustrerad av Sofia Falkenhem.

* * *

Broder Medardus är en högt begåvad kapucinermunk i ett inte närmare bestämt förflutet, någon gång under 1700-talet. Även hans eget förflutna är länge höljt i dunkel. Särskilt begåvad är munken vad gäller predikandet, men man anar att han mer tycker om att glänsa som predikant, än att förkunna budskapet som sådant. 

Medardus är mycket stolt; högmod ligger för honom. Det är väl därför han tar sig för att nalkas en av klostrets reliker: en flaska med en dryck som djävulen sägs ha frestat den helige Ambrosius med. Medardus tänker sig att det är ett gammalt uppfriskande vin, och dricker.

Så börjar hans förvandling. Drycken är nämligen ett djävulselixir, eller — som det kallas i denna översättning — en djävulsdrog. Genom den sätts Medardus i förbindelse med krafter långt större än honom själv, som ordnar slumpen för honom på de mest märkliga vis. 

Kvar i klostret kan han inte bli, han har blivit alltför excentrisk och vill därifrån; men istället för att lämna det och åter bli civil åtar han sig att fara på en resa till Rom å priorns vägnar. Och på denna resa händer besynnerliga ting, där Medardus hamnar i svåra situationer, där mörka krafter ständigt verkar vara i rörelse alldeles utanför synranden, och allt blir en kamp mellan det himmelska och det djävulska. 

Olika händelser ekar genom berättelsen i andra händelser, så att allt verkar försiggå i en bisarr spegellabyrint. Vad som är verkligt och vad som är föreställning och illusioner är inte alltid helt klart. 

Men mitt i denna virvlande tillvaro står Medardus själv – om än under olika antagna namn, i olika identiteter – sturskt, kraftfull, och ständigt med den mystiska makten som lägger korten rätt för honom, hur destruktiva de situationer än är som han råkar in i. Och dessutom driver honom en överväldigande lust efter den fromma, oskyldiga unga Aurelia, dotter till en greve, som ständigt korsar hans väg — återigen på de mest oväntade vis. Hans åtrå tar sig olika uttryck: från att vilja ta henne med våld till att akta henne som ett helgon.

* * *

Djävulsdrogen är en mycket suggestiv berättelse, där berättelsetrådar fogas till och in i varandra på ett sofistikerat vis. Om man ska våga sig på en liknelse, är historien som en vid, mörk sjö, där man bara anar att stora rörelser sker strax under vattenytan, samtidigt som man far fram. Det är dessa stora ting man inte riktigt ser klart som för båten framåt på sin särskilda rutt.

Men åter och återigen återkommer i berättelsen liknande ackord som förut, vad som händer Medardus utgör ofta ekon av vad som redan förut inträffat i hans liv eller hans förfäders liv. Det är emellertid inte lätt att låta bli att ibland hamna i svår förvirring, särskilt beträffande de mycket invecklade släktförbindelser som allteftersom avtäcks.

* * *

I Vertigo förlags upplaga av Djävulsdrogen har man frångått den tidigare svenska översättningen av verket: Djävulselixiret, som ligger närmare den tyska titeln Die Elixiere des Teufels. Carl-Michael Edenborg skriver att han gjort så för att få ett mer samtida ord. Jag övertygas inte av det argumentet: orden ”elixir” och ”drog” ger olika konnotationer, åtminstone i min läsning. 

Som recensent vore inte rätt av mig att undanhålla ytterligare en invändning. 

Vertigos upplaga är utomordentligt vacker. Omslaget, typografin, snodden, de vackra teckningarna av Sofia Falkenhem: allt ger ett exklusivt och tilltalande intryck. Därför får jag beklaga att inlagan inte fått ytterligare en korrekturläsning: korrekturfelen är nämligen legio. I en ny upplaga kunde detta med fördel och utan större svårigheter åtgärdas.

Detta oaktat är Djävulsdrogen en storartad och i viss mån förvirrande, läsupplevelse, där man som läsare ständigt bringas ur balans genom de öden som drabbar munken Medardus genom hans egen inneboende destruktivitet och de krafter som påverkar honom: man vet inte var man har honom och vet inte vad det kommer att bli av honom. 

Därtill är miljön svårt tilltalande: det är gamla slott, källarvalv, spöklika gestalter, dubbelgångare, latinska böner, kyrkor, kloster, munkar och nunnor — ja, många av skräckgotikens vedertagna ingredienser har här blandats samman till en välsmakande rätt.
– – –
E. T. A. Hoffmann, Djävulsdrogen (ty. Die Elixiere des Teufels). Övers. Knut Stubbendorff, bearbetning Carl-Michael Edenborg, Jesper Ims Johansson. Malmö: Vertigo förlag, 2017. 504 sidor.

Tragik i mäster Johannes skrädderi

Följande händelse fick jag kännedom om via ett sponsrat inlägg på Facebook från "Nya Gamla Nyheter". Jag bestämde mig för att undersöka fallet i arkiven. En tragisk berättelse växte fram. 

Tragik i mäster Johannes skrädderi

Det var på kvällen den 9 oktober 1894, en stund efter skymningen. I skräddarmästare Johannes Janssons verkstad, belägen vid korsningen mellan Södra Kyrkogatan och Lilla Kyrkogatan i Borås, befinner sig skräddarmästare Johannes själv och hans unge lärling Hjalmar Ljungqvist, som varit hos Johannes i bara två dagar. 

    De arbetar båda när någon som gått över innergården kommer in genom bakdörren och förmaket. Det är Karl Gustafsson. Han är välkänd för Johannes. Karl har arbetat för honom under två år, och först för omkring två veckor sedan slutat. Han hade redan tidigare under dagen besökt verkstaden. Men vid detta andra besök har han med sig en dubbelpipig hagelbössa och en revolver.

    Karl Gustafsson är drucken och ställer sig några steg från sin förre chef och frågar om inte denne vill se hans bössa. Men Johannes säger åt honom att genast gå ut. Då avfyrar Karl Gustafsson ett skott på nära håll. Haglen träffar Johannes i högra lungan och sliter upp ett stort hål i hans kropp. Johannes ropar av smärta och lyckas ta sig ut på gatan innan han faller ihop i famnen på en poliskonstapel som han möter där.

    Nästan genast efter att Gustafsson skjutit Johannes vänder han sig mot den unge Hjalmar, som rusar mot dörren. Gustafsson säger senare, att han siktar mot ryggen mellan axlarna på pojken. Hagelsvärmen träffar Ljungqvist bland annat i bakhuvudet, som spräcks sönder.

    Sedan tar sig Gustafsson därifrån. Han försvinner ut genom bakdörren igen och någonstans utanför sätter han gevärets kolv mot marken och pipan mot munnen och skjuter sig själv; han träffar överläppen och nässpetsen. Han tar då revolvern och skjuter sig själv två gånger bakom högra örat, men träffar inte rätt, eftersom han har svårt att röra armen. En polis hittar honom i en pöl av blod. Polisen reser upp Gustafsson i sittande ställning, och lyckas prata med honom. Gustafsson skall ha bett om att bli skjuten.

    Både Johannes Jansson och hans lärling Hjalmar Ljungqvist förs till mjölboden bredvid. Därifrån förs Johannes Jansson till lasarettet, där han snart avlider. Hjalmar konstateras död på platsen. — Skräddarmästare Johannes Jansson var änkling och blev femtioett år gammal. Han efterlämnade sex barn. Skräddarlärlingen Hjalmar Ljungqvist blev bara sexton år gammal.

    Karl Gustafsson förs också till lasarettet. Där är han vid medvetande och man kan samtala med honom; man märker inte av att han skulle vara berusad. Det sägs att han ber en vaktmästare om gift, och han sliter även av sina bandage. Men han kommer med tiden att bli återställd.

    På porten till skräddarmästarens verkstad upptäcker man texten ”Lefve anarkien!” som Gustafsson kritat dit.

Karta över Borås från 1855. Sannolik, ungefärlig plats för Johannes Janssons skrädderi markerad. Karta via British Library.

Rannsakning

Rannsakning med förhör rörande fallet hålls vid flera tillfällen i rådhusrätten. Vid det första tillfället, den 6 november 1894, ger Karl Gustafsson sin bild av vad som hänt. Med omlindat huvud svarar han stående i flera timmar på frågor från borgmästaren. 

    Det blir klart att Gustafsson mått mycket dåligt tiden närmast före morden. Han hade inget jobb längre och han hade tänkt ta livet av sig när han gjort av med sina pengar, om inte livet då blivit bättre. Han super oupphörligt. Under denna svåra tid har han emellanåt besökt sin före detta arbetsgivare, Johannes Jansson, men denne tyckte inte alls om att han drack, och rådde honom att ta sig från staden ett tag och skaffa sig nytt sällskap. Kanske kunde han få arbete hos Jansson igen längre fram. 

    Men Gustafssons sparpengar började ta slut. Han bestämde sig för att den 8:e eller 9:e oktober ta sitt liv. En kamrat som tyckte illa om skräddarmästaren hade flera gånger sagt att Jansson borde dö, och Gustafsson fattade ett hastigt beslut om att ta Jansson med sig i döden. 

    När rådhusrätten pressar Gustafsson om anledningen till att han skjutit Jansson, säger han att orsaken varit ”[m]itt onda lif och fyllan”. Han säger också att han hade ”[ä]n mindre skäl att döda” Ljungqvist. Och han förnekar inte vad han tydligen tidigare uppgett, att han ”var ond på hela mänskligheten o.s.v.”.

* * *

Rannsakningen fortsätter i en andra omgång den 13 november 1894, då olika vittnen hörs. Det berättas att Gustafsson verkar ha haft en en normal uppfostran. Det berättas också om hans drickande under tiden före morden. Tidigare i livet har han inte varit hemfallen åt omfattande alkoholbruk. En polis som känt Gustafsson i elva år vittnar om hur denne varit ”en arbetsam, sparsam och nykter person” under denna tid. 

    Det verkar inte heller varit något helt okänt för folk i Gustafssons omgivning att han övervägde självmord; tvärtom verkar han ha yttrat sig om det tämligen ofta i antydande ordalag. Dessutom bar han ständigt en revolver på sig. — Med anledning av texten på porten utanför skräddarens verkstad uppehåller rätten sig vid frågan om hur Gustafsson egentligen förhåller sig till den anarkistiska ideologin. Det verkar som att han har vissa, möjligen vaga, begrepp om den, men skriften på porten verkar inte varit grundad i politisk övertygelse.

    Vi får också veta att skräddarmästare Johannes Jansson ansetts vara en rejäl och ordningsam man, om än något knapp i maten till sina arbetare. Men Janssons brorsdotter berättar att Gustafsson själv aldrig klagat på maten förr, och säger dessutom att Gustafsson ”städse varit snäll och vänlig.”

* * *

Det tredje rannsakningstillfället äger rum den 20 november 1894. 

    Det vittnas då om att Karl Gustafsson på det stora hela av omgivningen tidigare verkar ha uppfattats som helt normal, åtminstone fram till dess att han gick utan anställning och började dricka hejdlöst. Även den mördade skräddarmästaren Johannes Janssons bror Lars Jansson hade haft Gustafsson anställd, och hade inget annat än gott att säga om honom, förutom att han tydligen arbetade en del vid sidan av. Det talas också om uppskov för att också kunna höra de läkare som skött om den skadeskjutne Gustafsson, men Gustafsson själv vädjar om att få en snabb dom — en dödsdom.

* * *

Den 26 november samlas rådhusrätten åter till rannsakning. Man försöker då få ett klart motiv ur Gustafsson, som tvekar, men verkar landa i att det i alla fall bidragit att han inte fått lov att återgå i Janssons tjänst. Man får intrycket att han faktiskt inte riktigt vet själv hur det blev som det blev. När han får frågan om mordet på Ljungqvist var oåterkalleligt när han fann också honom i verkstaden, svarar han: 

”Jag hade inga tankar då. Jag mins [sic!] inte, att jag tänkte på något. Allt gick på ett ögonblick. Jag tror inte, att en katt en gång kommit undan.” 

Och Gustafsson upprepar att han önskar dödsstraffet.

    Så blev det nu inte. Den 28 november 1894 dömer rådhusrätten i Borås Karl Gustafsson till livstids straffarbete för dråp på skräddarmästare Johannes Jansson och tio års straffarbete för dråp på skräddarlärling Hjalmar Ljungqvist. Därtill kommer vissa ekonomiska utbetalningar. Så avförs senare Gustafsson till Vänersborgs länsfängelse. Domen underställs Göta hovrätt som skärper påföljden: Karl Gustafsson döms till livstids straffarbete för båda dråpen.

* * *

Händelsen på kvällen den 9 oktober 1894 i centrala Borås framstår som påtagligt tragisk. Skräddarmästare Jansson verkar på alla sätt ha varit en redlig arbetsgivare, och Gustafssons antydningar om dålig kost verkar kunna avfärdas. Det berättas till och med av någon, att Johannes Jansson velat låna pengar av Karl Gustafsson, för att på så sätt förvara dem åt honom. Så blev det inte. 

    Av allt att döma hamnade Karl Gustafsson i någon slags psykisk kris. Han drabbas av tvingande självmordstankar, och att han väljer att ta sin tidigare arbetsgivare och vän med sig i döden och dessutom dennes helt nye lärling verkar ha varit ett hastigt infall, eller åtminstone inte ha föregåtts av någon längre planering. Man tycker sig ana en man som släpper allt och kastar sig i fördärvet. 

    Uppenbarligen är det verkligen Karl Gustafssons avsikt att döda också sig själv efter att han skjutit Johannes Jansson och Hjalmar Ljungqvist. Det vittnar hans avskjutna överläpp och nästipp och de två skotten mot huvudet om. Därom vittnar också hans vädjan till polisen som finner honom, och hans önskan om att få gift på lasarettet. Därom vittnar kanske också hans vädjan om att dömas till döden. 

    Borås Tidnings referent vid rannsakningarna, som citaten ovan kommer ifrån, återkommer till att Gustafsson verkar skärpt och intelligent. Gustafsson är knappast sinnesförvirrad och är åtminstone i efterhand helt på det klara med att han har dödat. Men hans först uttalade vilja om att dömas till döden går ej i uppfyllelse: han döms till livstids straffarbete, och när han avförs till länsfängelset i Vänersborg försvinner han från min horisont. 

    Det vore intressant att söka vidare efter honom i källorna — och se vad det blev av honom. Blev han kanske med tiden frisläppt? Sådant hände. Eller blev straffarbetet hans lott livet ut?

    Vad som är klart, är emellertid att sju dagar efter den där kvällen i skrädderiet är Borås kyrka, nuvarande Caroli kyrka, välbesökt. Denna dag begravs både Johannes Jansson och Hjalmar Ljungqvist. Johannes Janssons procession utgick från dennes hem, och Hjalmar Ljungqvists från lasarettet. Kyrkan hade prytts med granar, och kistorna med blommor. 

* * *

Källor:
"Ett morddrama", Borås Tidning, 11/10 1894
"Dubbelmordet", Boråsposten, 12/10 1894
"Dubbelmördaren Gustafsson", Borås Tidning, 13/10 1894 
”Förhör”, Borås Tidning, 20/10 1894
"Dubbelmördaren Gustafsson inför rätta", Boråsposten, 7/11 1894
”Dubbelmordet i Borås.”, Borås Tidning 7/11 1894
”Dubbelmordet i Borås.”, Borås Tidning 15/11 1894
”Dubbelmordet.”, Borås Tidning 22/11 1894
”Dubbelmordet.”, Borås Tidning 27/11 1894
”Dubbelmördaren”, Borås Tidning 29/11 1894
”Dubbelmordet i Borås”, Borås Tidning 7/2 1895
Borås. Död och begravningsbok 1877–1894 via Riksarkivet.

Bokrecension: Eresía | Giacomo Oreglia

Eresía [Kätteri]. Essäer om helgon, anarkister, poetissor, onanister, filosofer... är en samling texter av Giacomo Oreglia (1924–2007), författare, översättare, poet.

Boken utkom första gången 1997. Jag har läst en reviderad upplaga från 2003.

* * *

Mängden böcker som skrivs är enorm. Själv kan jag tillgodogöra mig dem när de är skrivna på svenska och engelska, möjligen också på tyska. Giacomo Oreglia visar vilken nytta det hade varit för litteraturälskare att kunna också italienska! 

För många av de texter som utgör Eresía är recensioner och referat av litteratur som utkommit på italienska, och Oreglia fungerar därmed som en förmedlare av italienska rön till Sverige: han redovisar och refererar vad framstående italienska humanistiska författare tagit upp, och tillgängliggör det också för en svensk publik.

Detta är den nästan alltid synliga röda tråden i Eresía: förmedlandet av italienskt till svenska. 

Ämnena som han tar upp är för övrigt av mycket olika art. Således möter vi texter om de mest skilda saker och gestalter. Där finns skildringar av Giardano Bruno och Jeanne d'Arc, om en mängd olika italienska kulturpersonligheter genom tiderna, och då främst om Oreglias stora hjälte Dante Alighieri. 

Om Dantes funktion skriver han, utifrån att denne tänks ha "tagit på sig […] varje människas […] öde", att han kan

"inte bara bli vår mästare utan också förenas med oss genom ett sant, intimt broderskap, bli vår köttslige bror som även nästan rent fysiskt står oss nära."

Och senare:

"Måtte […]  Dante mästaren och brodern, blir det baner som kallar oss till förstärkning och försvar av det som ännu finns kvar av människan och av hennes mänsklighet."

I Eresía finns också på svenska återgivna italienska presentationer av författare från Sverige, såsom Harry Martinson, Eyvind Johnson och Lars Forssell. Och mer: masturbationens kulturhistoria. Lesbianismen genom tiderna. Anarkister och teatergestalter. Polemik och ros.

Dessutom, för teatermannen Oreglia, är det naturligt att en rejäl del av boken också ägnas åt olika typer av teaterhistoria.

* * *

Giacomo Oreglia utgör i sin själva person en brygga mellan italienskt och svenskt, mellan svenskt och italienskt. 

Genom honom och hans verksamhet förs de två så olika länderna betydligt närmare varandra, när han låter respektive folk stifta bekantskap med varandras kulturhistoria. Alltsammans gör han på ett personligt sätt, så att man tydligt förstår när han uppskattar någon han skriver om, respektive när han är mindre förtjust i någon — som den tyske författaren Ernst Jünger, vars anknytning till regimen under Tredje riket belyses och understrykes.

Intressant är också de mjuka grepp han behandlar katolsk religiositet med. Oreglia förefaller dras till kyrkans marginalfigurer, dess nästan-kättare eller mer originella gestalter. Katolska kyrkan som sådan kan han vara kritisk mot, men den religion som utströmmar ur henne fördjupar han sig gärna i, särskilt dess varianter.

Eljest är Oreglia svag för att betona hur oerhört betydelsefulla vissa av de gestalter han skriver om är, hur väldigt stora de är, vilken stor betydelse de haft. Det kan i längden bli en smula tröttande. Hans språk är dessutom ansträngande att läsa: meningarna kan vara mycket långa, med inskjutna bisatser som bryter flödet.

Giacomo Oreglia var uppenbart en grundbildad kulturgestalt, något av en renässansfigur, vars bidrag till svensk kultur varit synnerligen värdefulla. Hans insatser hjälper oss också att få upp ögonen för inte bara vilka skatter som kan finnas att upptäcka från italienskt språkområde, utan därtill förmås vi att reflektera kring vad säkert finns kvar att upptäcka från alla dessa andra språkområden: många, många smala böcker i humanistiska ämnen av stort värde, ett värde som kanske inte kan omsättas i förlagsvinster efter översättningar till svenska, men i bildningsvinster — i vinster för den mänskliga anden.
– – –
Giacomo Oreglía: Eresía [Kätteri]. Essäer om helgon, anarkister, poetissor, onanister, filosofer... Stockholm: Ordfront förlag, 2003.

Bokrecension: Hågkomster | Hugo Hamilton

Hugo Hamilton

Hågkomster. Strödda anteckningar är skriven av greve Hugo Hamilton (1849–1928), ämbetsman och politiker. Boken utgavs postumt år 1928.

* * *

Hugo Hamilton föddes med en släkt full av ämbetsmän, militärer och – med Erik Gustaf Geijer som sin morfar. Hans situation är nästan så privilegierad som det är möjligt i ett Sverige där börd fortfarande var en faktor att räkna med när man skulle ta sig fram i samhället.

Det innebär inte att greve Hamilton på något vis framstår som osympatisk i Hågkomster, men möjligen som en aning naiv eller i alla fall oreflekterad i förhållande till sina egna förutsättningar. — Det stora värdet i Hågkomster ligger emellertid just i det som Hamilton själv formulerar sist i sin bok. Han skriver där, att boken endast vill gälla som:

"en anspråkslös samling strödda minnen av en föga märklig man, vilka han  vågat tro möjligen såsom tidsbilder kunna roa en och annan."

Det är nu blygsamt i överkant. Värdet är, som sagt, mycket stort, främst i det att Hamilton ger en lika vältecknad som välformulerad bild av aristokratiskt herrgårdsliv från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet. Genom vad han lyfter fram får vi en aning om de ideal som rådde beträffande livet just i en sådan miljö som var Hamiltons.

Det kan nämnas, att ur dagens perspektiv uttrycker Hågkomster en besynnerlig blindhet för gårdsaristokratins basförutsättningar: det idoga arbetet av torpare och dagsverkare, gestalter som enkannerligen skymtar fram hos Hamilton som kufiska original, ofta utan fullständiga namn, nästan alltid passande artiga, om än med en fallenhet för viss komiskt uppfattad grovhet, eller för all del underdåniga – åtminstone i äldre tider.

Det finns ett starkt idylliserande drag i minnena. Barndomens familjeliv utmålas i stort sett som otadligt trevligt och avsaknaden på skuggor, som dock kan anas på enstaka ställen, gör framställningen en aning endimensionell. 

* * *

Greve Hamilton går sin väg genom livet och samhället. Efter en längre studietid tar hans ämbetsmannabana fart, och hans yrkesliv blir i stor utsträckning kommittémedlemmens, chefsadministratörens och politikerns; han fick med tiden riksdagsmannauppdrag, ministeruppdrag och landshövdingeskap i Gävle, och dessutom talmanskap i riksdagens första kammare.

Hamilton träffar givetvis en mängd av tidens berömdheter, och han skriver gärna ner kvicka porträtt av dem. 

Under en resa i ungdomen far han med Björnstjerne Björnson, som tydligen talade gärna och lysande men lyssnade mindre. 

Och när Hamilton blir ansvarig för att organisera patentbyrån enrollerar han en viss August Andrée, senare känd för det olyckliga försöket att nå Nordpolen per luftballong. Hamilton uppskattade Andrée, men poängterar också hans obändighet. 

Greven träffar även Alfred Nobel. Honom fann Hamilton "groteskt originell" och "liten och ovanligt ful", men nya idéer framkastade Nobel ideligen. Det är för övrigt en egenhet hos Hamilton: han kommenterar i sina minnen återkommande sina bekantas utseenden, både när han tycker att de är fula och när de är vackra. 

Hamilton har därtill med både kung Oscar II och sonen Gustaf att göra. 

En längre episod behandlar hur Hamilton under en manöver tillsammans med kungens livläkare och kronprinsen försöker förmå konungen att bära en kappa under inspektionen, för att inte råka illa ut i det dåliga vädret. 

Vid ett annat tillfälle hamnade Hamilton på kejserliga jakten Hohenzollern, där han med några andra manades att diskutera tronfrågan i Norge i samband med unionsupplösningen, och detta inför kejsar Wilhelm II och kung Oscar II. Hamilton var också den som kontrasignerade konung Oscar II:s sista handling, och därtill den som kontrasignerade konung Gustaf V:s första handling.

* * *

Det är uppenbart att Hugo Hamilton uppskattar naturen. Han är en hängiven jägare och trivs i skog och mark. Således blir också landskapsbeskrivningarna många i Hågkomster. För en icke-jägare kan nog jaktbeskrivningarna bli en aning långdragna, om det än understryker en viktig del av vad Hamilton tyckte om att sysselsätta sig med under ledighet.

Med självklarhet beskriver Hamilton sina relationer med allehanda grevar och baroner, patroner och direktörer — knappast för att skryta, utan för att det var så hans liv såg ut. Greve Hugo Hamilton framstår inte som otrevlig människa; det vore anakronistiskt att kritisera honom för att han hade sin tids ideal, när de idealen senare ändrats. 

Själv menar han att han aldrig eftersträvat att komma upp sig i samhället. Tvärtom nämner han "min nästan sjukliga misstro till mig själv." Och han utmålar det verkligen ofta som att poster han fått som ämbetsman eller politiker fallit honom till del nästan av tvång: andra har förmått honom att till sist anta erbjudanden om olika uppdrag, efter att han stretat emot. 

På så vis framstår det som att han själv, misstrogen mot sin egen förmåga, nästan mot sin vilja förts mot de olika jobb han fått, och menar så att tal om att han själv skulle varit opportunist inte stämmer.

* * *

Hågkomster ger nycklar till olika delar av det förflutna. Först och främst till det högadliga livet under den aktuella perioden, men också till hur det politiska livet fungerade när nya processer på allvar börjat slå igenom, men ett äldre samhälles institutioner fortfarande hade ett enormt inflytande. 

Hamilton verkade i en brytningstid (och vilken tid är inte i någon mån en brytningstid!) och genom hans ögon får vi hans unika perspektiv på en del av de historiska händelser som utvecklat sig omkring honom.
– – –
Hugo Hamilton, Hågkomster. Strödda anteckningar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1928.

Bokslut 2020

Antal inlägg: 61 (2019: 78, 2018: 91)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 4,5 (2019: 6,5, 2018: 7,6)

Antal recenserade böcker: 54 (2019: 71, 2018: 89)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Beskrifning öfver en äfventyrlig resa (etc.) av Johan Brelin och urvalsvolymen Studentminnen av Per Erik Ahnfelt

Planer för 2021:
Fortsatt recenserande.