Bokrecension: Bismarck | Jonathan Steinberg

Otto von Bismarck

Bismarck. A Life är en biografi skriven av historikern Jonathan Steinberg (1934–2021). Boken utkom första gången år 2011. Jag har läst en upplaga från 2013.

* * *

Otto von Bismarck (1815–1898) är en monumental person i tysk och europeisk historia och jag har väntat väl länge med att bekanta mig närmare med honom. Så nu blev det dags att sätta tänderna i en riktigt rejäl biografi, nämligen Jonathan Steinbergs tegelsten till verk i en volym, som täcker Bismarcks liv från födsel till död, med särskilt fokus på hans insatser som statsman.

Jag läste en del recensioner av boken innan jag köpte den, och noterade att de var tudelade. Jag såg de som hyllade verket för dess kvaliteter och de som kritiserade den för dess kritiska behandling av sitt undersökningsobjekt. Nu får jag välja sida, och jag måste ställa mig bland de som hyllar. 

Bismarck. A Life är gedigen och allt annat än glorifierande, men försöker inte heller skala ner Bismarcks otvetydiga kvaliteter. Resultatet blir ett detaljerat porträtt av en komplex person. 

Steinberg använder sig vid konterfejandet av en ovanligt omfångsrik mängd citat. Annars brukar man ju mena att längre citat gärna får refereras, snarare än att återges, och jag är benägen att hålla med rent generellt: citat av olika författare tenderar att stanna upp texten. Men här tillför de många citaten onekligen djup och bredd. Steinberg har grävt i Bismarcks närståendes och fienders efterlämnade texter, brev såväl som dagboksanteckningar, och vi kan med dessa personer se Bismarck såsom han framstod för dem. Detta under ledning av Steinberg som sätter samman helheten.

Vad är då denna helhet? Hos Steinberg framstår Bismarck som den geniale statsmannen som hela sitt liv ser politiken som ett stort spel, och där hans särskilda förmåga är att dominera spelplanen och förutse motståndarnas drag. Så flyttar han fram sina positioner tills han blir Preussens och det nya Tysklands starke man, underställd endast kungen-kejsaren i det semi-absolutistiska landet och senare federationen. 

I beroendet till kungen-kejsaren fanns också Bismarcks akilleshäl. Så länge den milde Vilhelm I var kejsare och Bismarck upprätthöll sin underdåniga och nästan sonliga relation till honom, så kunde han breda ut sig och ofta få sin vilja igenom. När Vilhelm I:s barnbarn Vilhelm II kom till makten efter Fredrik III:s knappt 99 dagar långa regeringstid var utrymmet för Bismarck inte detsamma. Kejsar Vilhelm II avknoppade den åldrade titanen, och så slutade Bismarcks långa tjänstgöring i statens tjänst.

* * *

Bismarck framstår som allt annat än en trevlig person. Ja, Steinberg visar hur charmig han kunde verka, men betonar också hans hänsynslöshet och brist på lojalitet: för honom framstår såväl vänner som bekanta ofta som medel för att nå de mål han ställt upp: statsnyttan och den egna maktens utbredande. Det är i sammanhang med Bismarck man pratar om realpolitik: att föra politik inte efter ideal, utan efter vad som faktiskt föreligger: ja, efter hur spelplanen ser ut, inte efter hur man önskar att den ska se ut. 

Men nog verkar hänsynslösheten och viljan att triumfera också ha sitt pris: Bismarck var sjuklig; efter att han då och då kommit ihop sig med kejsaren och tvingat vika sig kunde han rent bokstavligt talat bli sängliggande. Och hans vrede verkar emellanåt varit vulkanisk.

* * *

Sammanfattningsvis framstår Otto von Bismarck som en helt avgörande enskild individ i rörelsen mot ett enat Tyskland, avknoppat det Österrikisk-Ungerska kejsardömets inflytande. Han verkar varit en svår person, svår att ha med att göra, med en len och mjuk röst som kunde säga iskalla ting. En person som lämnade brustna vänskapsband efter sig, allteftersom han slitit dem på grund av paranoia eller på grund av maktsträvanden. Bismarck ser fiender överallt, och skapar fiender överallt. Likväl är han vid sin död en nationalsymbol. Steinberg fångar denna komplexa och komplicerade personlighet väl i sin betydande biografi Bismarck. A Life.
– – –
Jonathan Steinberg, Bismarck. A Life. New York: Oxford University Press, 2013. 577 sidor.

Bokrecension: Det sista äventyret | Per Gunnar Evander

Det sista äventyret är en roman av Per Gunnar Evander (1933–2022). Boken utkom första gången 1973. Jag har läst en upplaga från 1975.

* * *

Jimmy heter egentligen Karl Erik Matsson. Han är väl runt 25 år gammal och sällsynt viljesvag. Han är en skuta som styrs inte av sitt eget roder utan av vindarna. Så knuffas han fram genom livet med kraftig slagsida. Jimmy har en dominant mor som inte gör någon hemlighet av vilken besvikelse hennes son har blivit. Och han är förlovad med en kvinna som mer verkar fungera som hans vårdare än som en romantisk kärlekspartner.

Livet fungerar dåligt för Jimmy. Han är neurotisk och besitter knappast förmågan att säga nej, ens när det gäller hans eget bästa. Dock lyckas han få en tillfällig anställning som högstadielärare i biologi efter att han skaffat sig ett påvert övernattningsrum i staden, ett boende knappast godkänt av hans moder.

I en klass han undervisar går Helfrid, sexton år gammal. Jimmy och Helfrid inleder en toxisk, erotisk relation. Jimmy är fortfarande förlovad och Helfrid visar sig ha åtminstone en annan man vid sidan av Jimmy, vilket hos honom odlar en sjuklig svartsjuka som resulterar i långa förhör där han vill höra av Helfrid vad hon gjort och med vem. Allt slutar till sist med att han misshandlar henne.

Eftersom Jimmy dessutom hyser en svår vanföreställning om att det är något fel på hans ögon, fastän alla han söker upp i ärendet säger att hans ögon fungerar fint, bryter han sig in hos en optiker och går bärsärkargång. Det leder till att han läggs in på psykiatrin. Tillsammans med ett antal andra patienter kommer han efter ett tag att få tillbringa en längre tid på en herrgård som ägs av sjukhuset, där man experimenterar med att ta ner patienternas medicinintag, gruppterapi och enskilda samtal. Doktor Davidsson arbetar här långsiktigt med att försöka hitta Jimmys djupt sittande knutar.

Så är det yttre händelseförloppet i Per Gunnar Evanders klaustrofobiska roman Det sista äventyret. Evander sätter med osviklig säkerhet läsarens blick på den alltmer psykiskt obalanserade Jimmys person och tar oss med in hans sammanbrott. Han låter oss skymta bidragande orsaker till den psykiska ohälsan, men skapar framförallt ett realistiskt porträtt av en ångestriden mans psykiska kollaps. 

* * *

Boken är svår att läsa. Inte på grund av språket, längden eller något annat sådant. Utan på grund av hur man drabbas av det oförsonliga öde som Jimmy fängslats vid. Hans viljelöshet, hans urlakade person, hans tomhet — hans förstördhet, allt är mycket realistiskt skildrat, nästan kliniskt. 

Jimmy har förstörts och skapar förstörelse där han drar fram, inte för att han vill det så mycket som för att det är sådan han är. Romanen är således konst som lyckas beröra genom att göra läsaren oroad. Konst som förmår det är stor konst.
– – –

Per Gunnar Evander, Det sista äventyret. Stockholm: Bokförlaget Aldus, 1975. 258 sidor.

Bokrecension: Hans kunglig höghet | Thomas Mann

Hans kunglig höghet (ty. Königliche Hoheit) är skriven av Thomas Mann (1875–1955). Boken utkom på tyska första gången 1909. Jag har läst verket i svensk översättning av Nils Holmberg i en upplaga från 1961.

* * * 

Prins Klaus Heinrich är yngre son till storhertig Johann Albrecht. När fadern dör är det Klaus Heinrichs äldre bror Albrecht II som tar över storhertigdömet. Albrecht, visserligen aristokrat ut i fingerspetsarna, men också sjuklig och kall inför folkets hyllningar, överlåter mer eller mindre hela mängden representativa uppgifter åt sin omtyckte yngre bror, romanens huvudperson, Klaus Heinrich. Och i sin roll glänser Klaus Heinrich. 

Prinsen är en godmodig och i grunden oskyldig man som i enlighet med sin plikt ställer artiga frågor vid rätt tillfällen, visar upp sig inför folket och intresserar sig för allt utan att egentligen bry sig om  något. Han är som prins en oförarglig symbol och inte en person, och han är medveten om det. Han inrättar sig villigt i det intrikata ceremonielet och blir den hans tungsinte äldre bror storhertigen inte orkar med att vara.

Nåväl. Storhertigdömet har en usel ekonomi, där man lever på lånade tillgångar. Nog vet man det bland de ledande ämbetsmännen, men Klaus Heinrich får visats på sitt inte alltför överdådiga slott, bära sin uniform och gå på sina åtaganden, skyddad från alltför hårda sammanstötningar med verkligheten.

Nu är det emellertid så att en sagolikt rik amerikan flyttar till storhertigdömet. Detta eftersom storhertigdömet har en hälsokälla som ska inverka gynnsamt på miljardärens njurstenskrämpor. Med sig har han sin dotter, en docklik, ironisk varelse vid namn Imma som prinsen givetvis börjar svärma för i en uppvaktningsdans till häst som drar ut över sida efter sida. 

Slutet är förutsägbart som i en folksaga. Prinsen får sin hjärtats dam och storhertigdömet räddas av miljardärens insatser för ekonomin. 

* * *

Hans kunglig höghet är en tidig roman av Thomas Mann, även om hans debutroman Huset Buddenbrook kommit några år tidigare och skänkt honom hans genombrott och längre fram motiverade hans nobelpris i litteratur. 

Jag är övertygad om att Hans kunglig höghet rymmer en mängd referenser som går mig helt förbi på grund av min okunskap både om Thomas Manns liv och den tyska samtid som fanns omkring honom vid tiden för författandet. Men vi kan ju notera att prinsen Klaus Heinrich väl fått låna sitt namn från Thomas bror Heinrich och son Klaus. Och att prinsen har en förtvinad vänsterhand anspelar rimligen på kejsar Wilhelm II som hade samma lyte.

Vad jag vidare kan konstatera är att romanen på ett fint sätt närmast satiriserar furstelivet i ett tyskt hertigdöme: hur symbolen för staten fungerar som en skådespelare i ett framställt statsdrama, med sina alldeles särskilda uppsättning miner och beteenden. Klaus Heinrich är som prins inte först och främst en människa utan en platt symbol för folket att samlas kring, att se upp till och att akta som något speciellt, fastän han väl egentligen är föga speciell utan högst — alldaglig.

Romansen mellan prinsen och Imma är ritad med ganska ljusa vattenfärger. Prinsen uppvaktar miljardärsdottern, som haft en nästan lika skyddad tillvaro som prinsen själv. Hon vrider sig i konstlade formuleringar, i sarkasm och ironi som håller uppvaktaren på behörigt avstånd, tills de till sist möts i äktenskap efter ett bröllop firat med all tillbörlig hertlig ståt i slottet.

* * *

Hans kunglig höghet är på det stora hela en tilltalande berättelse, där Thomas Mann ägnar sig åt utdragna beskrivningar av vackra inredningar i aristokratiska miljöer. Till verkets styrkor hör skildringen av den för folket oåtkomlige prinsens allmänmänsklighet eller rentav banalitet bakom all ståt och alla ceremonier och hänsyn. 

Och jag vill också nämna att det finns en och annan intressant figur som gör kortare visiter i berättelsen. Den besynnerlige och excentriske läraren Überbein som då och då dyker upp och har föga aktning för majestätiska ting tillhör den rika uppsättning bifigurer som gör berättelsen ännu mer intagande.
– – –
Thomas Mann, Hans kunglig höghet. Övers. Nils Holmberg. Stockholm: Bokförlaget Aldus / Bonniers, 1961. 318 sidor.

Bokrecension: Dolda gudar | Nils Håkanson

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning är skriven av Nils Håkanson (f. 1975). Boken utkom 2021 och belönades med Augustpriset för bästa fackbok samma år.

* * *

Jag fascineras av översättningar. Det grundar sig säkert i min tid som kristen, när jag ägnade mycket tid åt att studera Bibeln. Jag skaffade då mängder av olika översättningar till olika språk och från olika tider, allt för att försöka komma så nära den ursprungliga texten som möjligt, utan att kunna vare sig grekiska eller hebreiska. 

På den tiden förfäktade jag översättningsteknik som låg så nära originaltexterna som möjligt, och att man vid mångtydiga möjligheter borde översätta i kristocentrisk riktning. — Och det första ledet av den meningen har nog följt med mig senare också, vad gäller skönlitteratur: skulle jag få veta att en bok jag läser är översatt på ett sätt som fjärmar texten från dess originalförlaga på annat språk hade jag nog avbrutit läsandet. Kanske, om möjligt, hade jag läst i original istället.

Så man kan väl säga att översättningsfrågor intresserar mig sedan länge. Nils Håkanson, själv översättare, har skrivit en formidabel historia om svensk översättningshistoria som både utmanar en del av mina föreställningar och kastar ljus över sådant som jag aldrig reflekterat kring. 

Håkansson låter i Dolda gudar vartannat kapitel vara av mer historieskrivande slag och vartannat kapitel av mer teoretiskt slag. Upplägget är företrädesvis kronologiskt. Vi får följa med från tidiga översättningar av t.ex. teaterstycken där den svenska texten väl mer få sägas ha varit inspirerad av sin förlaga än en direkt återgivning av densamma, till nutidens översättningar som kan vara trogna förlagan ner på skiljeteckensnivå.

Håkansons bok ger oss läsare av översatt litteratur mycket att tänka på. Vi bör inte tappa bort att den svenska text vi har framför oss inte är identisk med den utländska förlagan. Den utländska förlagan är en och densamma, oföränderlig. Tolkningen till svenska kan se ut på flera sätt, vilket demonstreras av hur olika översättare löser sin uppgift på olika vis. 

Det är ju inte alltid så lätt att ett ord på t.ex. engelska har en direkt motsvarighet på svenska; även om något betyder i det närmaste exakt detsamma kan ju orden dock fortfarande ha olika tyngd, biklang och nivå. Associationerna kan bli olika. Därmed blir det inte alltid den mest exakta motsvarigheten som bäst motsvarar klangen i originalet.

Nåväl. Sådana överväganden hör rimligen till den gode översättarens specialkompetenser. 

Mer vågat förefaller översättarnas godtycke kunnat vara under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, när böcker översattes i närmast industriell omfattning och ibland vådligt beskars av förlagen, i de fall då man inte tilllade något, som Håkanson visar. Inte minst verkar ungdomslitteratur ha drabbats, som tydligen inte ansetts vara i behov av den typen av trohet i detaljer som litteratur som aktats högre gjort. Dessutom tvingades de som försökte leva på översättandet till en rent fantastisk arbetstakt för att få rimliga inkomster. 

Men, som Håkanson påpekar, har riktningen för översättningsutvecklingen gått mot ökad trohet mot de utländska textförlagorna. Samtidigt har översättarna som grupp lyckats organisera sig och därmed lyfta fram sin egen konstform och förbättrat sina arbetsvillkor.

* * *

Dolda gudar är en informations- och infallsrik bok, som både ger oss det svenska översättandets förflutna, dess utveckling och en och annan farhåga inför framtiden. Jag kan instämma i vad som verkar vara Håkansons uppfattning, att bokläsandet inte längre skapar naturliga gemensamma referenser, även om bokläsandet som sådant ännu ligger på höga nivåer. Men referenser hittas på annat håll än i böcker. Vi har, menar Håkansson, redan gått från en skriftkultur till en ”bildkultur, nöjen, konsumtion och åsikter”. 

Vi som fortfarande tycker att skriftkulturen är något värdefullt må inte göra oss blinda för att denna förändring redan har skett, snarare än att högdraget pusta över att referenser till skönlitterära verk riskerar att falla platt till marken. Det är nu vi som lever i en främmande värld, inte de andra som lever i vår värld.
– – –
Nils Håkanson, Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Omslag: Eva Wilsson. Stockholm: Nirstedt/Litteratur, 2021. 356 sidor.

Bokrecension: Katharina Blums förlorade heder | Heinrich Böll

Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda. Berättelse (ty. Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt enstehen und wohin sie führen kann. Erzählung) är skriven av Heinrich Böll (1917–1985). 

Boken utkom i Tyskland första gången 1974. Jag har läst verket i svensk översättning av Eva Liljegren i en upplaga från 1975.

* * *

En serie händelser drar in Katharina Blum i andra händelser som förändrar hennes liv. Detta skildras för oss av en mystisk berättare, som jag inte riktigt kan identifiera. Men berättaren ger intryck av att undersöka vad som hänt genom dokumentation och andra källor och återberätta det för läsaren.

Katharina Blum, 27 år gammal, har en kärleksrelation med en viss efterspanad Ludwig Götten, som misstänks för rån och mord. Katharina förefaller ha hjälpt Ludwig att att ta sig ur polisens spaningsnät genom visa honom någon form av passager i källaren av hennes lägenhetshus. 

Av denna anledning tas hon in på förhör. Och av denna anledning hängs hon och hennes närstående ut i skandaltidningen ZEITUNG, en icke oblyg blinkning mot den tyska tidskriften Bild Zeitung, som Böll tidigare kritiserat i andra sammanhang. 

Tidningen i romanen förvränger citat, associerar Katharina med vänsterpolitik och lurar sig rentav in i hennes sjuka moders sjukhusrum för att klämma ur henne några citat. Tidningen gör allt vad den kan för att utmåla Katharina som en tadelvärd person, som smuts. Till saken hör att Katharinas moder dör strax efter journalistens besök.

Nåväl. Saker tar sina vändningar. Och redan från början av romanen låter den mystiske berättaren oss få veta att Katharina är en mördare. Hon mördar nämligen journalisten som varit drivande i drevet efter henne. Genom en gammal nazist får hon tag i en pistol, och med pistolen skjuter hon journalisten som besöker henne för att få en exklusiv intervju. Hon kan inte förmå sig själv att känna ånger under de timmar som följer och söker sedan självmant upp polisen.

Det kan nämnas att det också visar sig att hennes Ludwig Götten inte alls var någon rånare eller mördare. Han verkar ha stulit en del pengar från det militärförband som han tillhörde. 

* * *

På det stora hela är det alltså fråga om en tämligen tragisk historia. Udden måste sägas vara vänd mot vad Böll framställer som sliskig skandalmedia, som tar sig friheten att skapa sin egen verklighet och presentera den som sanning för sina läsare. Det går att ana en politisk dimension också, där författaren varnar för att låta ogillande av vänsterpolitik spela en roll i sammanhanget. 

Berättandet i Katharina Blums förlorade heder är krångligt. Boken är inte lång, men intrikat sammanflätad. Vi lär långsamt allt bättre känna denna Katharina Blum och hennes liv: hon arbetar hårt, har framgång, och slits in i en virvelvind av händelser som på några dagar helt förändrat hennes liv. 

Böll använder sig också av en aningen frustrerande men möjligen realismen förhöjande metod då han i sitt rappa berättande använder en stor mängd namn på mer eller mindre framträdande bifigurer. Namnen flyger som en bisvärm från sidorna, som redan huggits sönder av korta kapitel. Ja, boken, som är på knappt 160 sidor, är uppdelad i hela 58 kapitel.

Katharina Blums förlorade heder är en annorlunda kriminalhistoria, som kanske mer vill säga något om det obehagliga med media som använder sin makt för att skandalisera, än om det brott som här följer på att ett liv okvädats i spalterna.
– – –
Henrich Böll, Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda. Berättelse (ty. Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt enstehen und wohin sie führen kann. Erzählung). Övers. Eva Liljegren. Stockholm: Bonniers, 1975. 156 sidor.

Bokrecension: Två förebildliga liv | Plutarchos

Två förebildliga liv. Phokíon och Cato den yngre är skriven av Plutarchos (c. 26 – c. 120) omkring år 100. Jag har läst verket i översättning av Stig Strömholm (f. 1931), som även försett texten med förord, inledning och kommentarer. Boken utkom år 2024.

* * *

Plutarchos hör till de antika grekiska författare av vars verk vi har en rejäl del kvar. Han är ju främst ihågkommen för sina dubbelbiografier, där han parallellställer en framstående grek och en framstående romare. Men han skrev även omfattande utredningar i allehanda frågor. 

Stig Strömholm har i här föreliggande bok översatt Plutarchos dubbelbiografi om den grekiske statsmannen Phokíon och den romerske politikern Cato den yngre.

Plutarchos framställer de båda männen som just förebildliga: syftet med biografierna är inte, som Strömholm framhåller, att skriva deras historia utan att ge läsaren exempel på förträfflighet. Båda herrarna är hårdnackade och tappra gestalter som står upp för sina ideal och för sitt försvar för sina respektive stater: Aten och Rom. De är båda obekväma men samtidigt på vissa vis överlägsna personer. De jagade inte popularitet, utan värnade i med- och motvind det de ansåg värt att värna. 

Själv fascineras jag sedan tidigare särskilt av Cato, som var en anhängare av den stoiska filosofin och mycket avgjord motståndare till Caesars strävanden efter allt större maktställning. För Cato var det den romerska republiken som var värd att försvara mot tyranniet. Plutarchos jämför honom med en frukt som visar sig vid fel säsong, varför han också fick samma öde som en frukt som så uppenbarar sig. Hans goda, friska ideal framträder så att säga i en tid av förruttnelse. Han var inte i synk med sin tids förfall.

Cato är alltså en fascinerande gestalt och Plutarchos ger oss en levande bild av honom, baserad, får vi förutsätta, på källor som sedan längre är förlorade för oss i dag.

Redan som barn i en romersk aristokratisk familj sägs det att Cato ”i sitt tal, sitt yttre och sina barnsliga lekar gav prov på ett sinnelag som var oböjligt, okänsligt och i allo stadigt.” Han avvisade smicker, skrattade sällan och var sen till vrede. Men när han väl blivit arg på någon ”var han oförsonlig”. Som äldre blev demonstrativ enkelhet något av ett signum för honom. Han gick barfota. Han visade sig utan toga på forum. Han red sällan, och gick hellre dit han skulle. 

Allra mest ”älskade han den form av godhet som består i en sträng rättrådighet, som inte låter sig böjas vare sig av mildhet eller vänskap.” Och han valde sina ord också i den offentliga debatten. Ett klassiskt uttalande av Cato som citeras av Plutarchos är det följande:

”Jag skall börja tala när jag inte kommer att säga sådant som förtjänar tystnad snarare än tal.”

Något som synes ha lagt Catos mer milda sida i dagen är den uppenbara sorg han visade när hans broder Caepio dog. Cato lär, enligt Plutarchos, i detta läge spendera för honom anmärkningsvärt stora summor på begravningen. Han reste också ett monument av marmor på torget i den stad där brodern dog. 

Cato blev djupt engagerad i det politiska livet i Rom. Han blev dock aldrig vald till statens högsta ämbete, konsul. Allmänt respekterad, fruktad och vördad synes han likväl ha blivit, både av dem som kämpade för samma sak som han och bland hans politiska fiender. Han blev känd för sin omutlighet och kämpade mot det utbredda systemet att personer som ville väljas till höga ämbeten mutade folket.

Och så fortsätter det i kapitel efter kapitel i Plutarchos framställning av Catos förebildliga liv. Cato slutar sitt liv genom självmord hellre än att rädda det genom att vädja till Caesars nåd, som han med all sannolikhet hade fått.

* * *

Plutarchos berättelse om Phokíon och Cato den yngre är levande litteratur fortfarande efter nära tvåtusen år. Phokíon vet jag ingenting om sedan tidigare, men Cato har varit en gestalt som jag vetat något om och som jag genom Plutarchos nu lärt känna än bättre. Och ja, det är som sagt inte fråga om historiska biografier, utan syftet är till synes att ge oss läsare exempel på lämpliga sätt att leva sina liv på. Och exemplen här är väl ägnade att inskärpa vikten av att agera omutligt, rättvist och troget höga ideal. 

Det kan vara värt att notera att Stig Strömholm i sitt förord gisslar vår samtid för att mer kittlas av synd och dekadens än av moralisk förträfflighet. Han anser att ”[l]äsning av Plutarchos är ett effektivt motgift mot denna puerila fördom.” Strömholm såg översättningsarbetet som en ”själslig hälsokur”, 

”där man befriar sig från den leda och det äckel som stora delar av det svenska – och för den delen västeuropeiska – kulturlivet ger upphov till, med  sitt instängda, självfixerade och självömkande kvalm, sin bildningsfattigdom, sin språkliga tafatthet och grovhet” 

och så vidare. Det är sannerligen uppfriskande att höra sådana klara verba, där samtiden ställs emot den blytunga men fjäderlätta humanistiska traditionen!

* * *

Att läsa Plutarchos är att ta del av antiken och av arvet från antiken i en av dess främsta uppenbarelseformer. Det är en tid som fortfarande i stor utsträckning är helt begriplig, även om perspektiven är delvis annorlunda för oss än vad de en gång var för den tidens människor, varav Plutarchos var en. 

Det är en enastående möjlighet att genom Plutarchos skrifter få stifta bekantskap med en värld som är så nära och så långt borta.
– – –
Plutarchos, Två förebildliga liv. Phokíon och Cato den yngre. Övers., förord, inledning, kommentarer av Stig Strömholm. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2024. 182 sidor.

Bokrecension: Förinta | Michel Houellebecq

Förinta (fr. Anéantir) är en roman av den franske författaren Michel Houellebecq (f. 1956). Boken utkom första gången i Frankrike 2022. Jag har läst verket i svensk översättning av Sara Gordan i en upplaga från 2023.

* * *

Frankrike år 2027. Paul Raison är en högt uppsatt politisk tjänsteman hos finansministern. Paul saknar intressen, är skicklig på sitt arbete och distanserad från sin omvärld. Han närmar sig sin femtioårsdag. 

Denne Paul följer läsaren under ett knappt år då mycket och litet händer. Som ett surr i bakgrunden genomförs avancerade terrorattentat runtom i världen, många av dem knutna till mystiska meddelanden över Internet. Först mot slutet av boken börjar vi ana vilka krafter som – möjligen – ligger bakom dessa attacker. 

Paul är gift, bor centralt i Paris. Och har inte legat med sin hustru på 10 år. Tills åtrån hastigt gör entré igen och de två åter finner varandra och Houellebecq får anledning att detaljerat skildra parets sexuella uttrycksformer.

Finansministern, som är en effektiv teknokrat, ställer upp som andreman bakom en populär och grund teve-personlighet i presidentvalet. Och allt i valet är orkestrerat som ett cyniskt spel, med spindoctors som dirigenter.

Och fler delar i pusslet: Pauls far, pensionerad underrättelseoperatör, hamnar i koma och när han vaknar är han svårt förlamad. Händelsen får Paul att återknyta kontakten med sina syskon. I en aktion av konservativa krafter befrias fadern från det omsorgsboende han har placerats för att istället vårdas i sitt vackra hem på landsbygden.

Och så vidare.

* * *

Det Frankrike som vi genom händelserna som inträffar med och kring Paul möter är kallt, cyniskt, och står på ett inte helt uttalat vis inför ett sammanbrott. Jag kommer att tänka på termen nihilism, i en sådan mening att få – eller i Pauls fall nästan inga – överordnade värden längre existerar för de agerande. Om man inte till dessa värden räknar makt och sex som krafter vilka får folk att fortfarande orka agera i en så trött, så trött, värld. 

Paul är inte en särskilt intressant person. En och annan misantropisk reflektion han gör upplever jag som träffsäker, men som karaktär är han intetsägande och platt – och just därför verklig. Det är mycket lätt att tänka sig honom vandrandes den korta vägen från lägenheten till ministeriet i Paris för ännu en dag av arbete i ett ansiktslöst maskineri, utan övertygelser och utan syfte. Han är intelligent, men inte särskilt intellektuell, till skillnad från sin chef ministern som är både-och. 

Och när Paul mot slutet av boken drabbas av en omvälvande händelse agerar han nästan lika avmätt som om det gällt någon annan, någon han känt lite ytligt.

Förintelse bjuder inte på en händelsekedja med en tydlig början och ett tydligt slut. Istället utgör romanen ett tvärsnitt av ett liv och dess närmaste omgivningar. Skildringen är mycket skarp i sina detaljer och i sin realism, bortsett från något inslag som jag inte övertygas av. Men det kan ju också bero på min stora obekantskap med närmare franska omständigheter. 

Det här är inte en optimistisk eller en upplyftande bok. Det är en bok om en trött man i ett trött land i en trött kultur. Och boken förtrollar mig inte som läsare, men den vaggar in mig i sin lågmälda melankoli.
– – –
Michel Houellebecq, Förinta. Övers. Sara Gordan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2023. 625 sidor.

Bokrecension: Tur och retur 1800-talet | Hans Levander

Tur och retur 1800-talet är en samling artiklar av Hans Levander (1914–2012), litteraturvetare och litteraturkritiker. Boken utkom år 1979.

* * *

När jag såg en bok med titeln Tur och retur 1800-talet kunde jag naturligtvis inte avstå från att skaffa den. Det är ju så att intressemässigt är 1800-talet en av mina centrala tidsperioder. Den lockar genom sina likheter med vår egen tid, förvånar genom sina olikheter med densamma — och dess råhet mitt i den gryende senmoderna kulturen kan man väl fördjupa sig i under en hel livstid. 

Boken visade sig vara en samling artiklar av litteraturvetaren och -kritikern Hans Levander. 

Titeln täcker till stor del — men inte helt — innehållet. Mot slutet av volymen hittar vi texter om Sartre och Pär Lagerkvist, som åtminstone jag anser hör hemma i ett senare litterärt skede än många av de andra storartade författarskap som Levander skänker introduktioner till och presenterar. 

Men nog ligger tyngdpunkten på författare som antingen verkade på 1800-talet eller som var tungt influerade av det litterära 1800-talet: Balzac, Bram Stoker, Dostojevskij (som också återkommer som given referenspunkt i texter om andra författare), Ibsen, Strindberg. Och så Thomas Mann, Herman Hesse, Julien Green, Hjalmar Bergman, med flera.

Artiklarna som Levander har samlat i Tur och retur 1800-talet vittnar otvetydigt om en nära förtrogenhet med de verk och författare som han behandlar. Han kan följa huvudmotiv inom författarskap, genom olika böcker. Och han kan följa samma eller liknande motiv också hos olika författare. 

* * *

I förordet, ”Försvar för klippbok”, menar Levander att hans egen referensram utgörs av 1800-talets litteratur. Andra av de författare han återvänt till ser han som direkta efterföljare till 1800-talets litteratur, bland dem Thomas Mann och Hjalmar Bergman. Den senare hör väl till de författare som mest utförligt behandlas i ett antal artiklar i boken. Sin egen kritikergärning ser vidare Levander som en ansträngning i att orientera läsarna i litteraturen: att skänka en uppfattning om ett visst författarskap. 

Vad gäller just 1800-talets stora litteratur prövar Levander att låta denna i till betydande del kännetecknas av formeln ”[s]plittring och psykologi”, med vilket väl får förstås att litteraturen liksom borrar sig in i människans inre liv,  i hennes ”inre vågrörelser” med Levanders ord. 

Levander undviker medvetet att ge artiklarna namnet ”essayer”, med hänvisning till danske författaren och konstnären Hans Scherfig som uttryckt att artiklar upphöjs till essayer så snart de kommer i bok. Gott så. Likväl fungerar Levanders artiklar i mina ögon i stor utsträckning som essayer, nämligen som litterärt genomarbetade facklitterära texter i – här – vittra ämnen. De har samlats från många år och olika håll. Ibland har de omarbetats. 

Artiklarna fungerar som Levander väl avsett: som orienterande texter, som texter som skänker läsaren ett hum om hur olika författares litterära landskap ser ut, och ofta hur de hänger ihop med sin tid eller andra författarskap. Och för min egen del får särskilt hans artiklar om Julien Green och hans författarskap mig att vilja läsa litteratur av honom, Det har jag inte tidigare gjort.
– – –
Hans Levander, Tur och retur 1800-talet. Stockholm: LiberFörlag, 1979. 272 sidor. 

Bokrecension: Tyll | Daniel Kehlmann

Tyll är skriven av den tyske författaren Daniel Kehlmann (f. 1975). Boken utkom första gången på tyska 2017. Jag har läst romanen i svensk översättning av Jesper Festin i en upplaga från 2019.

* * *

Tyll Ulenspiegel är en tysk folkloristisk gestalt, en narr som dyker upp under medeltiden. Honom blåser Daniel Kehlmann liv i och placerar lite längre fram i tiden än vad som eljest brukar ske, nämligen under 1600-talet, särskilt under trettioåriga krigets tid. Här får Tyll finnas med i allehanda sammanhang, både som barn, som ung och senare under livet. De olika kapitlen är inte placerade kronologiskt efter varandra, utan låter oss vid olika tider och utifrån olika personers perspektiv möta Tyll.

Vem är då Tyll såsom Kehlmann skildrar honom? 

Han växer upp som mjölnarson. Fadern är försänkt i grubblerier och söker intensivt förståelse för världen; fritänkeri i kombination med magiska föreställningar slår några passerande jesuiter för pannan och så blir mjölnaren anklagad för häxeri med givet resultat. 

Tyll drivs ut i världen, först med andra kringvandrande underhållare. Han blir duktig på att gå på lina och jonglera. Han blir duktig på att på narrars vis tala sanning till makten. Och han kan driva med populasen. 

Därtill har Tyll en besynnerlig förmåga att finnas tillstädes när stora händelser inträffar, såsom när den avsatte vinterkonungen möter kung Gustav II Adolf och sedan förnedrad får lämna svenskarnas läger. Långt senare är han också på plats när vinterdrottningen vid förhandlingarna inför westfaliska freden gör ett sista försök att återfå makt och inflytande, då på sin sons vägnar.

* * *

Vad jag särskilt anser tilltalande med Tyll är hur Kehlmann lyckas leka med vad som sker och vad som kanske sker. 

Genom att inte från allvetande perspektiv uttala vad som egentligen händer och genom att låta oss läsare tolka de agerandes upplevelser införs en osäkerhet som öppnar upp för möjligheten att rent sägenaktiga händelser kan ha inträffat, också inom den annars så realistiskt utformade berättelsen: Talade kanske verkligen åsnan? Vad hände den där natten då Tyll som barn fick övernatta i skogen? Hur kunde jesuiten fly ur vagnen? 

Kehlmann skiftar perspektiven på ett mycket tilltalande vis, som gör romanen lika opålitlig som verkligheten själv. Och lika trovärdig.
– – –
Daniel Kehlmann, Tyll. Övers. Jesper Festin. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019. 333 sidor.

Bokrecension: Tyskland | Carl Tham

Tyskland. En dramatisk historia är skriven av Carl Tham (f. 1939), tidigare politiker och svensk ambassadör i Berlin.

* * *

”So jung und doch so alt”
– Rammstein, ur ”Deutschland”

* * *

Det är onekligen ett mastodontprojekt att skriva Tysklands historia genom drygt tusen år. Carl Tham, tidigare politiker och även ambassadör i Berlin, åtog sig detta. Han ger oss, som han skriver, ”ett våghalsigt försök”. Problemen man ställs inför när man ska ge sig an något sådant är flera. Det första är väl vad som egentligen är ”Tyskland”. Landet har urgamla rötter men är relativt nytt som statsbildning. Gränserna har flyttats genom århundradena. Som Tham skriver är det bara gränsen mot Schweiz som varit stabil i mer än 70 år. Tysklands själva komponenter har varit minst sagt svåröverblickbara.

Tham begynner sin skildring med de germaner som omnämns av Tacitus under romersk tid. Han går vidare över franker, merovinger och Karl den store som i någon mening återupprättar det fallna västromerska kejsardömet, om än i radikalt annorlunda klädedräkt. 

Tysklands egentliga ursprung placerar Tham i 900-talet och Ostfranken. Därifrån fortsätter berättelsen genom århundradena och vi bekantas de krångliga turerna med olika territoriella områden som tyska kejsare härskade över eller hade inflytande över. Nog finns det kartor i boken, men jag hade behövt en hel kartplansch framför mig för att ha någon möjlighet att hjälpligt hänga med i var vi befinner oss geografiskt.

Och så tar oss verket fram genom förflutenheten ända till 2000-talet.

Tham ger oss de stora dragen, gör de nödvändiga nedslagen och skänker oss en överblick över vad som bör behandlas i en allmän tysk historia. En viss tyngdpunkt läggs på 1800-talet och framåt, inte minst världskrigen, nazismen och hanteringen av nazismen efter andra världskriget. 

* * *

Tyskland. En dramatisk historia har smak av ambitiös uppsats. Verket är i första hand redovisande. Källhänvisningar sker löpande i parentesform och inte sällan förses brödtexten med relativt långa citat ur andra böcker som behandlar tysk historia. För mig hade det känts betydligt mer ledigt i ett populärhistoriskt verk om de många citaten hade koncentrerats till referat och källhänvisningarna åtminstone fått bli fot- eller slutnoter. 

Jag kommer inte heller ifrån intrycket av att det finns ett inslag av politisk bias, särskilt i de senare delarna av boken. Konservatism gisslas tämligen konsekvent och det blir socialdemokrati och liberalism som framställs som de progressiva, historiens klarsynta aktörer. Det är otippat nog just de två politiska åskådningar som Tham själv har tillhört under sin politiska karriär. 

Med det inte sagt att tysk konservatism eller ens konservatism i allmänhet skulle vara problemfri. Kanske har Tham rätt. Och det är trots allt hans framställning av det förflutna jag tar del av i boken. Men jag hade gärna sett en större grad av problematisering här, om det nu inte är mitt eget möjligen förefintliga konservativa bias som talar.

Sedan hade det inte skadat om åtminstone den version av boken som jag läst, e-boksversionen, hade genomgått ytterligare en korrekturläsning innan den kom ut.

* * *

Carl Tham är inte historiker till professionen. Det vore väl från en forskare av det senare slaget man annars hade väntat sig ett verk om ett ämne av detta omfång och denna komplexitet. Men Tham ror sitt projekt i hamn. Tham skänker ett panorama över ett landskap som har enorma proportioner och förlorar sig inte mer i detaljer än vad formatet lämpar sig för. 

Den senare delen av boken som på olika sätt behandlar tiden efter nazismen och Tysklands hantering av detta arv är särskilt intressant. För hur hanterar man egentligen det som framstår som ohanterbart?

Och när jag läst ut boken vill jag egentligen läsa den en gång till, för att bättre förmå greppa vad detta Tyskland egentligen är och har varit.
– – –
Carl Tham. Tyskland. En dramatisk historia. Lund: Historiska Media, 2024. E-boksversionen.

Bokrecension: Förbjudet område | Per Wästberg

Förbjudet område är skriven av Per Wästberg (f. 1933). Boken utkom första gången år 1960. Jag har läst en upplaga från 1963 med ett efterord tillagt detta år.

* * *

Författaren Per Wästberg får i december 1958 som 25-åring ett stipendium av Rotary International. Stipendiet avser göra det möjligt för honom att studera ett år i Sydrhodesia, som nu heter Zimbabwe men var då var en brittisk kronkoloni som ingick i Centralafrikanska federationen tillsammans med Nyasaland (nuvarande Malawi) och Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Genom federationen fanns ett relativt inre självstyre.

Tillsammans med sin dåvarande hustru Anna-Lena reser Wästberg därför 1959 till Afrika. De kommer inte att bli kvar i Sydrhodesia hela året.

Det som möter Per Wästberg är ett exceptionellt segregerat samhälle. Européerna bor för sig och afrikanerna bor för sig. Européerna styr oinskränkt med hjälp av rasistiska lagar och afrikanerna hänvisas till lokationer och reservat. 

Det ger en särskild känsla när Wästberg skildrar hur han och hustrun får bo hos en europeisk familj på en gård med svarta tjänare och arbetare och hur värdfamiljen ägnar sig åt utläggningar som är övningar i rent häpnadsväckande rasism. Värdfolket är uppenbarligen i vissa stycken mycket hyggligt och gästfritt folk: men de är samtidigt genomdränkta i ett rasistiskt tankesätt som chockar det fritänkande svenska paret. 

Rasismen i Sydrhodesia är till synes kombinerad med en von oben-välvilja som måste uppfattas som kväljande i dag: hur de vita menar att de svarta helt enkelt måste, för sin egen skull, hållas underkuvade och folken skilda på det vis som skedde i Sydrhodesia. Förhållningssättet verkar vara ett uttryck av det som kallades ”partnership” och Wästberg ser partnerships ”otäckaste sida” som detta: ”De vita tror sig utföra en humanitär gärning.” Men Wästberg ser:

”... orättvisan är så stor och synlig att jag tycker jag kan ta den och krama den till en isboll och slänga i ansiktet på de skyldiga, om de bara hade ett enda ansikte.”

Till sist lämnar Per Wästberg och Anna-Lena Sydrhodesia i förtid, efter att myndigheterna gjort klart att Wästbergs artiklar om landet i Sverige och andra länder inte tagits väl upp och att de inte längre är önskvärda. De känner hur utvisningen hänger över deras huvuden. Färden går vidare till Sydafrika, varom boken På svarta listan handlar.

* * *

Förbjudet område gör ett splittrat intryck med tvära kast mellan kapitlen. På många sätt påminner framställningssättet om en mosaik, där varje del tillför sin accent till helhetsbilden. Man kastas mellan livsglädjen i en afrikansk lokation, den relativa friheten på universiteten och yttringarna av lagarnas förtryck av den inhemska befolkningen, till exempel i till synes godtyckliga och långa frihetsberövanden utan rättegångar. 

En iakttagelse man kan göra är att den mängd vita européer som hyser rasistiska uppfattningar själva inte verkar alls medvetna om den förnuftsvidriga hållning de har. Det kan vara värt att tänka på för oss som menar att vi i allmänhet är ganska fördomsfria. Wästberg skriver: 

”Fördomar sover hos de flesta och blommar upp när de möts av gensvar och plötsligt blir goda egenskaper, emedan alla delar dem.” 

Månne vi hyser liknande men andra förnuftsvidriga hållningar i något avseende, som riskerar att blomma upp i något sammanhang? Ja, det är väl något att ge akt på. Dessutom kan en dylik insikt kanske hjälpa oss att inte omedelbart endast fördöma européerna på plats, utan försöka förstå mekanismerna bakom sakernas tillstånd: hur det kan bli som det blev. Det gagnar nog mer än att självklart och självgott konstatera: vi är inte som de.
– – –
Per Wästberg, Förbjudet område. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1963. 248 sidor.

Bokrecension: Bland de rättrogna | V. S. Naipaul

Bland de rättrogna. En islamisk resa (eng. Among the Believers. An Islamic Journey) är skriven av V. S. Naipaul (1932–2018). Boken utkom på engelska första gången 1981. Jag har läst den i svensk översättning av Rose-Marie Nielsen i en upplaga från 1982.

V. S.  Naipaul belönades med nobelpriset i litteratur 2001.

* * *

År 1979 påbörjar författaren V. S. Naipaul en halvårslång resa i islamiska länder. Han reser till Iran, som nyss skakats av revolutionen, till Pakistan, till Malaysia och till Indonesien. I alla dessa länder träffar han människor. Han skildrar inte islams expansion ur makroperspektiv, utan företrädesvis ur de enskilda människornas perspektiv. 

Han besöker byskolor, pratar med studenter, redaktörer, en stalinistisk kommunist, ayatollor, en poet och människor han möter i städer och på landsbygd. Han ställer frågor, ifrågasätter, försöker komma under skinnet på dem — för att förstå.

Länderna är givetvis inte utvalda på måfå. Iran har som sagt nyss skakats av den revolution som kastade ut shahen och etablerade ayatolla Khomeini som ledare. Pakistan har några decennier tidigare etablerats som en stat för indiska muslimer. Och både i Malaysia och Indonesien finns engagerade muslimer som verkar för islamisering av samhällen med mycket gamla traditioner.

Det är en mycket intressant skildring som Naipaul skänker oss. Åter och återigen möter han likartade problem. Ett av de största är relationen mellan västerlandet och islam. Å ena sidan ses Västerlandet oftast som något ont, degenererat och skadligt – i kontrast med ett renat, renlärigt islamskt levnadssätt. Å andra sidan vill man gärna ha västerländsk utbildning och västerländsk teknologi, teknologi som ibland inte ses som specifikt västerländsk utan som allmänegendom. 

Ett annat problem som Naipaul intresserar sig av är omsättningen av islam som religion till islam som politik. Det som vi nog kan kalla islamism. Alltså hur man tar steget från personlig trosövertygelse till praktisk politik. Det Naipaul framförallt ser av denna praktik är hur mängden av förbud ökar där islam etableras som samhällssystem, hur kvinnor börjar skyla sig, hur vanlig empati och vanligt rättspatos motiveras med teologiska skäl.

Ytterligare ett annat problem som Naipaul skriver om är mötet mellan en frambrytande islam och äldre kulturer på samma plats. Som t.ex. spänningen mellan islamskt och persiskt. Eller mycket gamla traditioner i Malaysia och Indonesien som blandas in i islam och stöter de renläriga för bröstet.

Kanske kan man rentav ana hur Naipaul ser likheter mellan en sådan sak som tidens engagemang för studentkommunism eller socialism och islam: den helhjärtade engagemanget för högre ideal kan vara likartat, men förklaringarna till engagemanget hos utövarna helt olikartat.

* * *

Naipaul drivs inte av en vilja att riva ner, utan av att förstå, särskilt enskilda människor: hur de tänker mitt i denna tid av omvälvningar, hur de ser på sina egna övertygelser och sin egen historia. Visst kan hans frågor ibland vara spetsiga och ibland lämnas utan svar som man annars hade varit intresserad av att veta. Det ser jag som att han inte klappar dem han pratar med på huvudet. Varför skulle ha inte utmana dem som vill omvandla samhället, varför skulle han inte utforska deras motiv?

Naipaul har ju dessutom möjligen personliga förutsättningar att se mångdimensionellt på hierarkiska och sociologiska frågor: han har brittiskt medborgarskap, är född på Trinidad i Västindien, och kommer från en helt indisk släkt. Själv är han icke-troende. Jag anar att hans bakgrund ger honom förmåga att förstå olika kulturer och kulturbrytningar på ett nyanserat sätt.

* * *

Bland de rättrogna är en dokumentär bok som i stora drag är upplagd som en reseskildring. Visst tar Naipaul upp bakgrundsinformation fortlöpande för att begripliggöra det han för övrigt berättar om, men huvudsaken är och förblir ändå alltid de enskilda mötena och de enskilda ödena. Han följer rekommendationer från dem han lär känna, besöker kanske någons hemby eller en plats som de pekat ut som intressant utifrån sina perspektiv. Han är skeptiskt inlyssnande. 

Det jag kan sakna i denna skildrande framställning är något mer av analys och slutsatser: det hade varit intressant att få höra Naipaul åtminstone i ett slutkapitel träda fram med sina egna uppfattningar om vad han sett hört och anat. Nu får man läsa sig till sådant något mellan raderna. Och också det kan vara sympatiskt: liksom han inte klappar dem han möter på huvudet skriver han ej heller sina läsare på näsan hur det han erfarit landat i honom själv.
– – –
V. S. Naipaul, Bland de rättrogna. En islamisk resa. Övers. Rose-Marie Nielsen. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1982. 531 sidor.

Bokslut 2024

Antal inlägg: 42 (2023: 43, 1022: 39)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 3,5 (2023: 3,6, 2022: 3,3)

Antal recenserade böcker: 41 (2023: 42, 2022: 38)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 1073.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Onda nätters drömmar av Peter Englund och Salamanderkriget av Karel Čapek.

Planer för 2025:

2023 uppnåddes det outtalade målet med denna litteraturblogg, nämligen att här skriva 1000 recensioner. Därmed kan det sägas att sidan haft en längre än förväntad livstid, även om frekvensen av recensioner är betydligt lägre nu än vad det varit förr om åren. Nåväl. Jag tänker att den väl får fortsätta att fyllas på med nya recensioner ett tag till. Huvudsakligen för att jag ska få en anledning att själv reflektera kring texter jag läst genom att skriva om dem.