Bokrecension: Vinterresa i Norrbotten | Eyvind Johnson

Vinterresa i Norrbotten är skriven av Eyvind Johnson (1900–1976). Boken utkom första gången 1955.

* * *

Vinterresa i Norrbotten är inte en tjock bok, den är verkligen i fickformat och rymmer de resebrev som Eyvind Johnson skrev i samband med en resa till Norrbotten år 1954. Resebreven publicerades först i tidningar, men samlades därefter i bokform. 

Trots det ringa omfånget är likväl verket en litterär ädelsten. En boks värde består ju knappast i antalet sidor. — Tonen är påtagligt stillsam, och medan Johnson färdas järnvägen fram, eller med bil, och passerar orter varifrån han har barn- och ungdomsminnen, ser han miljöerna samtidigt i nutid och dåtid: ja, det är nästan som att den nuvarande miljön är drömsk, och den historiska miljön, hans minnens miljö och människor, är mer verkliga. 

Johnson kom som bekant från Norrbotten, även om hans föräldrar stammade söderifrån. Han tillbringade sina första nitton år långt uppe i norr, och när boken skrivs har det hunnit gå runt trettiofem år sedan han lämnade landskapet. Likväl ligger landskapets avtryck som något självklart inom honom själv. Johnson reflekterar i sina brev om hur människor eller drag av människor han en gång mött mycket väl kan ha flutit in i hans berättelser, som utspelar sig på helt andra platser.

Breven tar sin början när författaren passerar Älvsbyn. Därefter passeras ort efter ort. Johnson minns människor som bott i de olika hus han ser, och ibland kommer han in på hela episoder som han bevarat i sitt minne. Just från Älvsbyn minns han ett möte med en kamrat och hur han där som ung biografmaskinist skulle ombesörja en filmvisning, som emellertid misslyckades på grund av att ljuset i maskinen inte fungerade.

När tåget rullar över glacimuren som håller samman banvallen i Boden erinrar han sig hur hans far och fosterfar var med om att bygga den, hur Eyvind själv tillsammans med systern bar mat till arbetsplatsen. Och där det förr var vildmark ser han nu hus.

Så fortsätter berättandet, lugnt, stillsamt. Minnen och fragment av minnen, skymten av människor och fragment av skymten av människor passerar den resande, tillfälligt åter i hembygden i vintertid. Johnsons minnesfokuserade djupseende är suggestivt. Han skriver när han reser över en myr, på väg mot Murjek:

"Ingenting annat än snö att se, och inga skidspår i den, och ändå ser jag /dem/ och /det/ bättre, tydligare än någonsin."

Han syftar på dem och det han en gång sett där.

Vi förstår hur mycket av Norrbotten och dess särskilda karaktäristika som Johnson fortfarande bär med sig, och knappast vill vara utan. Själv skriver han:

"Eftersom jag är född här och först levde i Norrbottensvärlden i nästan två decennier, så är jag präglad av den till livets slut."

Men han blir inte sentimental, det skriver han själv, det han känner kanske "är en rest av melankoli". Ungefär som kanske de flesta av oss känner, som inte längre bor kvar där vi vuxit upp, när vi vandrar omkring där vi en gång var barn och unga: där varje väg och varje bäck bär sina betydelser och har sina ekon av människoröster som på denna plats inte längre hörs utanför våra huvuden. 

Vinterresa i Norrbotten är en skildring av det som inte längre finns kvar, men som författaren ändå ser, hör — minns. Och det är mycket vackert skrivet.
– – –
Eyvind Johnson, Vinterresa i Norrbotten. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1955. 130 sidor.

Mordet i Mossebo 1850

På fredagsförmiddagen den 26 augusti 1853 halshöggs i Svenljunga Eric Johansson från Mossebo. Han var 24 år gammal. Brottet han dömts för var mord. Han hade skjutit ihjäl sin husbonde, klockmakaren Anders Johansson från småländska Näs i Båraryd. 

    I detaljerna skiljer sig berättelserna om vad som egentligen hände, men i det följande skissas fram vad som kan tänkas vara de huvudsakliga dragen.

    Eric Johansson hade en kamrat som kallades Eric i Grälebo. I Grälebo hade Eric Johansson varit dräng och kamraten Eric var son på platsen. Och de två verkar ha ägnat sig åt allehanda mer eller mindre kriminella aktiviteter, där Eric i Grälebo sägs ha varit drivande. Till sist hade drängen Eric Johansson fått lämna sin plats där på gården, för att få ett slut på stöket. Då fick han istället tjänst som dräng på andra sidan landskapsgränsen, hos klockmakaren Anders Johansson i Småland.

    Men nog verkar Eric i Grälebo och Eric Johansson haft fortsatt kontakt. De sade till klockmakaren att de kände till en man från Marks härad som tjänat stora pengar på postrån, men att denne nu inte vågade använda de heta pengarna. Men om klockmakaren kunde tänka sig att betala tusen riksdaler, så kunde han för det få den större summa pengar som rånaren själv inte vågade nyttja. Och jodå, det gick klockmakaren med på.

    Klockmakaren Anders Johansson tog ett lån för att få ihop beloppet och begav sig den 14 oktober 1850 åstad med sin dräng mot Svenljunga gästgivargård, där rånaren skulle möta upp och utväxlingen ske. Klockmakaren hade med sig en bössa, som Eric Johansson fick bära åt honom. 

    När de vikit av från en större väg för att ta sig fram på en stig mellan Bållsjö och backstugan Sandbrinken i Mossebo blev det allt besvärligare att ta sig fram. Eric Johansson befarar att husbonden skall vilja vända om. Det är då han skjuter honom i ryggen. Och så gömmer han kroppen under granris, ett stycke in i skogen. Men Eric Johansson blir trots den uttänkta planen förskräckt och tar sig från platsen. Man tror att Eric i Grälebo senare gick dit och tog hand om pengarna.

    När Eric Johansson på eftermiddagen kommer hem frågar klockmakarens hustru vart hennes make tagit vägen. Hon hade ju sett dem ge sig i väg tillsammans. Eric Johansson svarade att bonden fortsatt mot Halland och skulle förbli borta några dagar. 

    Man var misstänksam. Man upptäckte att Eric Johansson hade sin husbondes vita vantar, som bar spår av blod, och inte heller hade någon sett de två färdas på de vägar som Eric Johansson uppgett att de tagit. Eric häktades medan man undersökte vad som blivit av klockmakaren.

    Dagarna gick, och den försvunne kom inte åter. Man letade, men hittade honom inte. 

    Det hela började rullas upp när Eric i Grälebo försökte få femhundra riksdaler växlade hos en handlande. Denne tyckte det var märkligt mycket pengar, och undersökte saken. Sedeln kom från de pengar som klockmakaren lånat sig.

    Rättegång hölls vid Kinds häradsrätt. Eric Johansson erkände allt. Eric i Grälebo dömdes mot sitt nekande  till tre års fästning. Vart pengarna tog vägen berättade han aldrig. Eric Johansson, som ju avfyrat det dödande skottet, dömdes till döden. När hans huvud skildes från kroppen blev det den sista avrättningen som genomfördes i Svenljunga. 

    Om avrättningen skedde uppe på galgbacken utanför samhället eller vid det centralt belägna tingshuset har källorna olika uppgifter om, men det förefaller sannolikt att galgbacken vid detta tillfälle övergivits: i Borås Tidning (1/9 1853) omnämns ”afrättsplatsen wid Swenljunga tingsställe”. — Men Eric Johanssons kropp kom att begravas utanför kyrkmuren i Mossebo. I kyrkboken står antecknat:

”Drängen Eric Johansson
för mord och rån afrättad.”

I spalterna för dödsdag och begravningsdag står samma datum.

    Eric i Grälebo kom efter avsutten tid på fästningen i Karlsborg åter hemåt. I Mossebo ville först ingen ta honom i sin tjänst, men han fick omsider bli dräng på gården Hallåsen, bara några hundra meter från den plats där hans gamle vän Eric Johansson begravts utanför kyrkogården vid Mossebo kyrka.

* * *

KÄLLOR:

Jönköpings Tidning 23/10 1850 (länk)

Borås Tidning 31/10 1850 (länk)

Tidning för Wenersborgs Stad och Län 6/11 1850 (länk)

Borås Tidning 1/9 1853 (länk)

Rötter (länk)

Mossebo kyrkarkiv, Födelse- och dopböcker, 1827–1860

Alf Jernlind, Ingemar Herngren, Svenljunga. En bok om dess historia och utveckling. Svenljunga: Svenljunga Hembygdsförening, 1994.

Mossebo bygdekommitté, Mossebo socken. Kyrkan - Bygden - Folket. Mossebo: Mossebo bygdekommitté, 1994. 

Bokrecension: Sånger | Theokritos

Sånger är en utgåva av Theokritos lyrik, tolkad till svenska av Ingvar Björkeson (f. 1927), som även försett upplagan med kommentarer. Sture Linnér (1917–2010) har skrivit en inledning. Verket utkom år 2004.

* * *

Theokritos var verksam under första delen av 200-talet före vår tideräkning och stammade från det då grekiska Syrakusa. Han räknas som upphovsmannen till den så kallade bukoliska poesin, det vill säga herdediktningen. — Och visst tas herdemotivet upp i flera av de sånger som bevarats efter honom, men där finns också andra inslag, såsom öm och passionerad kärlekslyrik och mer lättsam och humoristisk lyrik.

I Björkesons tolkning finns samtliga sånger av Theokritos med, som allmänt anses äkta. Det rör sig då om tjugotvå stycken. 

Det som slår mig vid läsningen är hur påtagligt tillgängliga texterna är. Visst hjälper kommentarerna förståelsen, men texterna är långt ifrån så enigmatiska som till exempel Pindaros vindlande oden ofta kan vara. De mytologiska allusionerna är tydliga, och sångerna håller sig till en röd tråd som gör det lätt att följa med i tankegången. 

Björkeson har som alltid, lyckats överföra den antika poesin till välklingande svenska, och samtidigt bevarat en hög poetisk potens i texterna: texterna är njutbara på svenska inte bara som litteraturhistoriskt intressanta skildringar, utan också som poesi i sin egen rätt: något av den arkadiska naturskönheten, Eros verkningar i människorna och själva känslan av grekiska idyller som Theokritos frammanar överlever även på vårt tungomål och suggererar läsaren.

Människorna kommer nära. Vi kan till exempel i den fantastiskt charmiga och humoristiska ”Adonisfesten”, som enligt kommentaren utspelar sig i Alexandria år 272 f.v.t., praktiskt taget höra stadsvimlets ljud och känna knuffarna från dem som rör sig på gatorna. Theokritos berättar rappt och mycket medryckande, inte utan humor.

Ett inslag som återkommer i sångerna är kärleken och erotiken mellan man och yngling. Det är vad jag förstår diskutabelt huruvida det vid denna hellenistiska tid var ett utbrett fenomen i sinnevärlden, eller främst ett litterärt motiv. Men en mans prisande av den unge mannens eller pojkens skönhet, hans plågsamt förtärande och svartsjuka kärlek till honom, den finns i samlingen tydligt manifesterad, på liknande sätt som passionerad kärlek mellan man och kvinna kommer till uttryck.

* * *

Theokritos skriver en poesi som fortfarande förmår beröra, även efter att den överförts till ett annat språk. Och för den som behärskar grekiskan finns i denna upplaga sångernas text på detta språk återgivet parallellt med den svenska. Därigenom kan den som det förmår jämföra tolkningen med originalet. Det förmår nu inte jag, och jag litar därför till Björkesons omvittnat känsliga språköra.

Med honom far vi från herdarnas sångtävlande via mytologiska motiv till hyllande av Ptolemaios II Filadelfos. Vi möter Polyfemos och vi möter ett extatiskt firande av Dionysos i en parallell till Euripides Bacchanterna. 

De kulturhistoriska upplysningarna är mycket värdefulla vid sidan av de rent estetiska behag som texterna äger i all den fräschör som de äger åtminstone i svensk språkdräkt, som i sin hexameterform lockar till högläsning. Den milda förfrämligande effekt som de exotiska platsnamnen skänker ökar bara kraften i det beskrivna.

Ja, Theokritos arkadiska värld förmådde inspirera poeter långt efter hans egen tid, och än i dag äger de kraft att trollbinda.
– – –
Theokritos, Sånger. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Förord: Sture Linnér . Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur. 229 sidor.

Bokrecension: Tankar till tidsfördriv | Olle Holmberg

Olle Holmberg

Tankar till tidsfördriv är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), litteraturhistoriker och författare. Boken utkom år 1962.

* * *

Olle Holmberg ägnade lärd möda åt att forska kring författare såsom Viktor Rydberg, Gustaf Fröding, Carl Jonas Love Almqvist och Erik Johan Stagnelius med flera. Men han skrev också essayer och den slags tankeprosa eller prosapoetiska stycken som bland annat samlats i Tankar till tidsfördriv.

De texter som i denna bok indelats under olika vida temata spänner från små skönlitterära skisser och dialoger till renodlad aforistisk. Holmberg leker och vrider på välkända troper om döden och skönheten och livet och gör så något helt eget, ofta kännetecknat av lätt humor, ironi eller något som förefaller en aning blasé visavi det annars så högtidligt tagna.

Holmberg inför mängder av anspelningar och fyller gamla mytmotiv med nytt innehåll, som till exempel skildringen av ett samtal mellan ormen och Adam. Kristna associationer kan man göra legio, men det kristna finns med som resonansbotten för det nya som Holmberg formulerar.

* * *

Vilket allvar skall man då ta dessa prosapoetiska stycken på? Ja, det varierar: somliga är allvarliga nog, andra mer en intellektuell dans att delta i, som mycket väl kan mynna ut i något slags västgötaklimax. 

Vid läsningen passerar helgonet som föraktfullt skänker bort pengar han ändå inte ser något värde i. Och i en berättelse låter Holmberg tre typer av författare utkristalliseras: den genialiske, som skapar nytt, kopisten, som går i redan röjda spår, och så de som sätter samman, och tar av andra, kallar det sitt eget, men där egentligen blott klistret stammar från dem.

I åter en annan berättelse blir berättarjaget, som står och funderar på ett prydnadsföremåls ytterliga oanvändbarhet, upplyst om att det likväl har ett värde — ett estetiskt värde.

Hjärnan hos djuren, får vi vidare veta, sägs vara det smakligaste hos djuren. Således också hos människan; men människoätaren hade inte kunnat skilja Franciskus från Göring, ty tankarna är flydda, när materien förtärs: en nypa salt betyder då mer för smaken än de tankar hjärnorna en gång hyst.

Och i ett möte med döda skalder i den fjärde himlen får vi lära oss om de tre dödarna, som de glömda skalderna nu genomlidit: ”ungdomens död”, ”livets död” och ”minnets död”, när de som lever kvar inte längre minns dem; först efter dessa tre genomlidna dödar är de verkligen döda.

Det var några exempel på de reflexioner som uttrycks i de många små styckena i Tankar till tidsfördriv. Man anar allvar under den inte sällan frivola behandlingen av ämnena. Och nog tål de allra flesta av småstyckena att diskuteras och analyseras med viss utförlighet! 

Och en sak till: boken är utsökt vacker. Den är i litet format, framsidan luftig och ledig, liksom även brödtexten fått lov att inte bli alltför sammanpackad. Boken är inte lång, men som fysiskt objekt av utmärkt format, både estetiskt och praktiskt. — Men denna lilla bok med sin lediga typografi rymmer slitstarka tankar och tankeställare som alls inte bara, titeln till trots, behöver tjäna till endast tidsfördriv.
– – –
Olle Holmberg, Tankar till tidsfördriv. Stockholm: Bonniers, 1962.

Bokrecension: Vilhelm Moberg – en vänbok | Gunnar Karlsson (m.fl.)

Vilhelm Moberg. Målning av Dick Beer. Nationalmuseum.

Vilhelm Moberg – en vänbok är en samling texter utgivna till Vilhelm Mobergs minne av Albert Bonniers förlag 1973.

* * *

Vilhelm Moberg gick i sjön på morgonen den 8 augusti 1973.  Han valde att avsluta sitt liv efter att ha lidit av en depression. Depressionen gjorde att han inte kunde skriva, och när han inte kunde skriva mådde han ännu sämre. — Jag var inte med då, men händelsen måste ha skakat om i en nation där den snart sjuttiofemårige författaren räknades som en fixstjärna, både i kraft av sin person, sina verk och sin verksamhet.

Samma år som han dog utgav Albert Bonniers förlag en vänbok till minne av Moberg, som under en stor del av sin författarbana utgett böcker hos dem. I boken skriver tio vänner till Moberg om sina minnen av honom och om hans liv. Innehållet faller huvudsakligen inom ett eller flera av dessa fyra olika ämnen:

• Vilhelm Moberg som person
• Vilhelm Mobergs författarskap
• Vilhelm Moberg som dramatiker
• Vilhelm Moberg som aktivist

För mig framstår glimtarna av Mobergs person som de allra mest intressanta: hans författarskap, dramatik och verksamhet som krigare för den enskildes kamp mot överheten torde vara nogsamt beskrivet på allehanda håll: hans person beskriven av närstående är av mer unikt slag.

* * *

Naturligtvis är texterna hållna i varm ton, det rör sig trots allt om en nyligen död vän för dem som skriver. Men de är också uppriktiga, precis som Moberg var känd för sin uppriktighet. Således överslätas det inte att Vilhelm Mobergs vulkaniska humör inte torde ha varit alldeles lätt att hantera. Inför oförrätter verkar Moberg ha reagerat instinktivt med ilska och utskällningar.

Samtidigt blir det lika uppenbart att Moberg var en mycket känslig person; det är väl också hans känslighet som ligger bakom det svallande temperamentet. Han är inte sen att ta tillbaka sina ord, om han själv tycker att han förilat sig. Och han kunde också vara mycket glad, dansade gärna, och spelade gärna munspel. Överlag framstår han som en monumental personlighet. 

Under hela Mobergs varelse verkar pojken från soldattorpet finnas kvar: han som sett fattigdomen och arbetande folk och satte sig på tvären mot all oginhet och elakhet och orättvisa från maktens sida gentemot de mindre privilegierade i samhället. Författaren Artur Lundkvist beskriver Mobergs hållning:

"Individuell bondeanarkist, det är vad Vilhelm Moberg förblivit. En idealistisk utopism är vad han i själva verket ständigt bekänt sig till."

Och Ivar Öhman, chefredaktör på Folket i Bild, återger Mobergs ord under ett samtal med statsminister Erlander: "Ja, egentligen har jag alltid ansett mig vara Sveriges ende Socialdemokrat. En socialdemokrat av den äldre, avlagda modellen."

Öhman skriver också, på tal om klichébilden av Moberg:

"...visst var han åren igenom i uppror – mot samhället, mot auktoriteter och, inte minst, mot sig själv. Men han gjorde också uppror mot själva livet, mot alla stelnade former, mot det tunga svenska allvaret. Vilken glädje han kunde strö omkring sig!"

Man kan kanske använda ordet rigid i samband med den personlighetsbild som bokens olika texter tillsammans målar av Moberg. Rigid i den meningen, att för honom var rätt helt enkelt rätt och fel helt enkelt fel. Och såg han något som fel var han inte villig att kompromissa: han drev sin princip så långt det var möjligt. 

Herbert Tingsten skriver om hur Moberg förvisso kunde förlåta den han ansåg hederlig en hel del, men för den som "tummade med sitt samvete för att vinna fördelar eller anseende hade han det djupaste förakt."

* * *

Vilhelm Moberg kan inte alltid ha varit en lätt människa att ha med att göra. Man kan inte undgå att uppleva att det inom honom fanns starka spänningar: det explosiva, vredgade, rättfärdighetspatoset tillsammans med det glada, uppsluppna. Och mot slutet det svårt depressiva. 

Allt detta gör honom till en högst mänsklig gestalt, om än en människa med ovanliga krafter och ovanligt driv; krafter som han förmådde omsätta i konstnärligt skapande av ett förblivande värde, och som sätter honom där han nu står, som en av Sveriges, vid sidan av Strindberg, allra mest kanoniserade författare genom alla tider.

Vilhelm Moberg – en vänbok låter oss se Moberg ur några av hans vänners perspektiv, från tidiga ungdomen till den sista tiden, genom dramatiskt skapande, författarskap, rättsrötekamperna och personliga sammanträffanden. Den är, inte minst genom de personliga intryckens förmedlande, mycket värdefull.
– – –
Gunnar Karlsson (m.fl.), Vilhelm Moberg – en vänbok. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1973.

Bokrecension: Dikter och fragment | Sapfo

Byst av Sapfo

Dikter och fragment är en samling tolkningar till svenska av texter bevarade efter Sapfo (sent 600-tal – tidigt 500-tal f.v.t.). 

Tolkningarna har gjorts av Vasilis Papageorgious (f. 1955) och Magnus William-Olsson (f. 1960). Boken publicerades första gången 1999, jag har läst en upplaga från 2006.

* * *

Sapfo är en central poet från den grekiska antiken, trots att så lite av hennes produktion har överlevt till våra dagar — endast en komplett dikt, och därutöver längre eller kortare fragment, somliga fragment enbart på ett eller något enstaka ord. 

Dessutom gör sig, utöver det fragmentariska, ytterligare barriärer för läsningen påminda: hur är det ens möjligt att ana något av poesins ursprungliga kraft, när vi dels är så långt borta från tiden då den tillkom, med allt vad det innebär av kulturskillnader, och dels inte talar det språk varpå poesin skapats?

Personligen är jag av den uppfattningen att det överhuvudtaget är tveksamt om poesi går att översätta, ens i vår tid: en dikts språk uppfattar jag som så intimt samverkande med diktens budskap, att man knappast kan skilja dem åt utan att göra våld på helheten.

Med detta sagt — något av vad Sapfo faktiskt uttryckte då, för längesen, kan ändå överföras till oss, särskilt som hon ofta uttrycker känslor som är oss så innerligt välbekanta, främst kärleken. Det bevisar Papageorgious och William-Olssons ansträngningar.

Den utförliga kommentarsdelen är därtill ovärderlig. Papgeorgious och William-Olsson motiverar där de olika val de gjort i tolkningsarbetet och förser läsaren med nödvändiga historiska upplysningar. Också det hjälper till att borra åtminstone titthål genom de redan nämnda barriärerna.

Förutom kommentarsdelen och själva tolkningarna har verket också av översättarna försetts med ett gediget förord, också det till stor hjälp för förståelsen av dikterna. 

Vi kan, inser jag, veta endast föga om Sapfos personliga biografi: de källor vi har tillgång till är de egna dikterna, och uppgifter av senare författare. Inte heller kan vi veta närmare när hon faktiskt levde, utöver att det handlar om slutet av sexhundratalet och början av femhundratalet före vår tideräkning.

Men de uppgifter vi med relativ säkerhet kan sluta oss till redogörs för, till exempel att hon var aristokrat, kanske hade hon en dotter, och hon umgicks i något slags kvinnlig gemenskap. Dikterna berör homosexuell kärlek mellan kvinnor, men översättarna menar att det är vanskligt att slå fast hur dessa inslag skall förstås. 

Berättelsen om Sapfo är uppenbarligen belagd med många, många lager, och hon har fått fungera som objekt för olika tolkningar: från en viktoriansk läsning till en annan tids queerteoretiska läsningar.

Det vi till sist har kvar är emellertid texterna, en till största delen suggestiv samling rester av en helhet. Som om dikterna vore sönderslagna, rikt dekorerade kärl, där bitar i högre eller lägre grad saknas, får vi för att ana mönster och bilder försöka att, med översättarnas hjälp, treva oss fram till möjliga sammanhang: anar vi kanske ett kultsammanhang här, en varm kärlek där?

* * *

Sapfos dikter förblir till största delen något undflyende, som skuggan av en doft eller känslan av det där stora skeppet som glider förbi ute i mörkret utan att riktig kunna ses, mer kännas. Vi som älskar antiken bör vara tacksamma gentemot Papageorgious och William-Olsson som försett oss med ett så rikhaltigt urval, som möjliggör dessa aningar av annan tid och tidlösa känslor.
– – –
Sapfo, Dikter och fragment. Övers., inledning, kommentarer Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson. Stokcholm: Ordfront, FIB:s Lyrikklubb, 2006. 132 sidor.

Bokrecension: Det gamla riket | Vilhelm Moberg

Det gamla riket är en roman av Vilhelm Moberg (1898–1973). Boken utkom första gången 1953. Jag har läst en upplaga från 1973.

* * *

Som bekant var Vilhelm Moberg, i dag väl mest känd för sitt fantastiska Utvandrarepos, en engagerad samhällskritiker. Det är han även i den satiriska roman som han gav namnet Det gamla riket, med en nickning åt Strindbergs Det nya riket (1882). 

I satirens, ironins och humorns tecken kan Moberg hänsynslöst gissla allehanda samhällsföreteelser, och främst slå mot de rättsskandaler han själv var med och åstadkom: Haijbyaffären och Kejneaffären, vars underlag än i dag framstår som dunkla. 

I Det gamla riket reser den småländske tingsnotarien Urban Secretessius i studiesyfte till det sydeuropeiska landet Idyllien, som i romanen fungerar som skrattspegel för det svenska samhället. Secretessius blir knappast en hjälte i läsarens ögon: han är självgod, hycklande, och utan ett uns av kritik märks hos honom visavi etablissemanget i Idyllien. Han är den perfekte karikatyren av en ämbetsman, lojal enbart mot det system han är satt att tjäna.

Idyllien är å andra sidan den perfekta karikatyren av en genombyråkratiserad stat. Den är så effektiviserad att ett effektivt liv nästan omöjliggjorts, om man nu får med ämbetsverken att göra. Som exempel kan nämnas hur det går till när Secretessius önskar besöka chefen för Riksbyrån för Brottsligheten. 

För att åstadkomma detta behöver han ett identitetsbevis från Riksståthållarämbetet, för att på Identifieringsbyrån kunna få ett intyg som krävs för att på Blankettbyrån få en blankett som behövs för att på Formulärbyrån kunna ansöka om ett formulär där han ansöker om att få träffa den önskade personen. — För Secretessius löser det sig när den högt aktade jurist han bor hos under sin vistelse får veta om hans önskan och genom ett telefonsamtal ombesörjer mötet.

Vilhelm Moberg kan inte ha gillat byråkrati. Inte heller det hyckleri som kan rymmas också inom en byråkrati.

* * *

Men byråkratin är enbart en av måltavlorna i romanen. 

En annan är hur hela statsapparaten skapat ett nät av lagar och sekretess för att hålla kung Alexander XVI:s många homosexuella äventyr hemliga. Komme de ut, befarar man, hade hela folket i sin kärlek till konungen efterliknat honom i detta och så hade hela landet riskerat att gå under på grund av uteblivna födslar.

För att inte dessa känsliga uppgifter om kungen ska spridas till allmänheten, är utpressning inte illegalt: hade sådana brott beivrats hade ju hemligheten kunnat bli publik. I stället kan utpressare uthämta arvode, och i särskilda fall förmås att fara utomlands eller avhysas till mentalsjukhus. Det är som synes Haijbyaffären som spökar här.

* * *

Vilhelm Moberg förklär sina agerande i pseudonymer som sällan är alldeles lätta att se igenom såhär ett sjuttiotal år senare. Spelplanen i rikets styrelse har ändrats om många gånger sedan det som Moberg driver med utspelade sig. Men åtminstone tidningar som Nattens Nyheter och Kvällskvisten är förhållandevis genomskinliga. Vem den åldrige kung Alexander XVI syftar på behöver man inte heller vara särskilt osäker om.

Men hur står sig då romanen som litteratur? 

— Jo, emellanåt är den onekligen lustig. Och att den måste svidit illa när den utgavs är lätt att förstå. Synen på homosexualitet kan förstås problematiseras. Vad som egentligen låg bakom skandalerna med Haijby- och Kejne-affärerna är inte klarlagt än i dag.

Men kritiken mot den genombyråkratiserade staten som likväl dignar av genvägar för den med kontakter förblir ett varningsrop att ta på allvar, även när man är långt ifrån det problem som uppstått i Idyllien: byråerna saknar ämbetsmän, för det föds för få medborgare i landet. 

Också rationaliseringsivern får sina törnar. Chefen för Ämbetsverket för utredning av myndigheternas utredningar förklarar:

"Det är vår strävan att förenkla och rationalisera som kräver så mycket folk och som åsamkar oss en sådan växande arbetsbörda, att vår arbetsdugliga personal dagligen minskas."

Och de två idéer som det sedan länge makthavande partiet i Idyllien vilar på klingar väl inte alltför obekant för polemiskt inriktade debattörer:

"1. Partiet skall komma till makten.
2. Partiet skall hålla sig kvar vid makten."

* * *

Nog är Det gamla riket fast bunden vid sin tillkomsttid. Men verket är fortfarande intressant som utopi-dystopi och naturligtvis som ett stycke litteraturhistoria. Vi får konstatera att Vilhelm Mobergs vredgade satir icke torde varit behaglig att drabbas av.
– – –
Vilhelm Moberg, Det gamla riket. Göteborg: Författarförlaget, 1973. 168 sidor.

Bokrecension: Vilsna fåglar | Per Hallström

Per Hallström

Vilsna fåglar. Berättelser är en novellsamling av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1894. Jag har läst en upplaga från 1910.

* * *

Den 10 november 1894 recenseras Per Hallströms Vilsna fåglar i Vestmanlands Läns Tidning. Recensenten skriver:

"Den som i literaturen vill finna lefnadslust och lifskraft, solsken och välgörande majregn gör klokast att ej studera Hallströms nya bok."

Och ja, det ligger onekligen något dystert över de flesta berättelserna i Vilsna fåglar. Man kan inte undvika att känna med de människor i boken som hamnat lite vid sidan av, stötta av livet och världen, fattiga, men likväl ständigt fortlevande, om än ibland haltande genom tillvaron. Dessa är de vilsna fåglarna.

Novellerna är inte egentligen handlingsdrivna enligt modellen först händer det ena, som leder till det andra, som leder till det tredje. — Snarare målar Hallström upp en situation av mer eller mindre tragisk natur, och stannar kvar i tragiken, utan upplösning annat än vid några tillfällen i döden. 

Vi, som läsare, tas med och betraktar något, och sedan, efter att vi fått en nästan smärtsam klar och osentimental bild, avslutas skildringen. Den börjar lugnt, den avslutas lugnt, men kan äga stark inre spänning.

* * *

Till de mest drabbande novellerna måste nog ”Olles mor” räknas. Berättarjaget befinner sig där efter många års bortavaro på en gästgivargård i sin hemtrakt och ser en man han känner igen. När han råkar få höra mannens namn erinrar han sig ett barndomsminne. — En vän försvann den gången från hemmet. Ingen har sett honom på timmar. Man räds det värsta, letar. Pojken hittas drunknad. Fadern bär gossen hem, lämnar honom till modern. Och fadern visar sig vara den man som berättarjaget långt senare ser på gästgiveriet, och han hör honom berätta där att hans hustru dött denna morgon.

Det är som synes en mycket tragisk historia. Det i sig gör den drabbande. 

Men Hallström har förmågan att spänna denna berättelse än hårdare, genom hur han mästerligt skriver om slaget mot familjen, faderns prosaiskt–praktiska lynne, moderns ångestfyllda förtvivlan och tillbakahållna sorg den där dagen för längesedan, som nu knyts ihop med nutiden och en ny sorg, som den fortfarande lika prosaiskt–praktiska fadern inte riktigt vet hur han ska hantera, och därför begivit sig i väg för att arbeta.

* * *

Döden är också på ett särskilt sätt närvarande i ”Två lif”. Där möter vi den när en gammal skjutshäst får dö efter några sista svindlande minuter på en äng. 

Åter en annan historia handlar om en fyraårs flicka och hennes dödskamp. Hennes paradisvisioner visar sig vara drömmar, och när döden till sist verkligen kommer, kommer den som en köld:

"... döden grep henne helt och kväfde henne och pressade de mjuka lemmarna till stelhet och kylde snålt hennes hy, som redan var så blek, och andades frost öfver ögonens glans, öfver hårets stackars tofviga ringlar och låg så kvar, fast man ej längre förnam honom, när ingen sprattlade mot hans grepp, dröjde som en tunn, orolig tystnad, som en stel köld för de lefvande och drack deras gråt och blödande ord."

Det är inte tröstande ord. Men varför skulle de tvingas vara tröstande? Det kan också vara en befrielse att sjunga ut om elände, och beskriva det med de ord som bäst representerar vad man faktiskt erfar och ser.

I detta ligger en av Per Hallströms största styrkor i Vilsna fåglar: att se förnedring, bedrövelse och elände rakt i synen, utan att vika undan och — acceptera. Illusionslöst acceptera. Hänsynslöst acceptera.

* * *

Per Hallström skriver en välklingande, vårdad och möjligen något vindlande prosa. Här blir den instrumentet för melodier i moll. Det passar den mycket väl för. 

Och, jag bekänner: för mig äger 1800-talssvenskan sin alldeles naturliga charm och skönhet, som gör språket i sig till en källa för språklig tillfredsställelse. Redan där finns en anledning att läsa Vilsna fåglar, men många fler finns: den illusionslöse världsbetraktaren kan nog finna ackord i verket som går i harmoni med drag i den egna livsstämningen.
– – –
Per Hallström, Vilsna fåglar. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1910. 156 sidor.

Omläsning: Ett år på sextiotalet | Olof Lagercrantz

Ett år på sextiotalet är en självbiografisk bok av Olof Lagercrantz (1911–2002). Boken utkom första gången 1990. Jag har läst Litteraturbankens eboksupplaga från 2021. 

Jag har tidigare recenserat boken år 2011.

* * *

Mellan åren 1951–1960 var Olof Lagercrantz kulturchef på Dagens Nyheter. Därefter blev han tillsammans med Sven-Erik Larsson tidningens chefredaktör mellan åren 1960–1975. Det är framförallt, men långt ifrån uteslutande, om sitt liv som tidningsman Lagercrantz skriver i Ett år på sextiotalet, som också rymmer åtskilligt mer än den period 1967–1968 som väl titeln syftar på, och som ändå hamnar mest i fokus. 

Det finns lager i Lagercrantz berättelse. 

Han skriver från slutet av 1980-talet, och nämner händelser och  personer i sitt vardagliga pensionärsliv på Drottningholm. Genom att han så uttryckligt skriver ut sin nutidssituation blir det tillbakablickande perspektivet desto tydligare: det är uppenbarligen en man som dragit sig tillbaka från offentligheten och det yrkesverksamma livet som erinrar sig vad han varit med om och människor han träffat.

* * *

Särskilt personbetraktelserna tycker jag är intressanta. 

Som en av chefredaktörerna på Dagens Nyheter, med särskilt fokus på kulturfrågor, och dessförinnan som samma tidnings kulturchef, stod Lagercrantz givetvis i nära förbindelse med många av tidens främsta svenska kulturpersonligheter, inte minst författare, som då uppenbarligen hade en mer framträdande plats i samhällssamtalet än vad som senare blivit fallet. 

Beskrivningarna av personer han mött är inte minst givande, eftersom Lagercrantz alls inte ägnar sig åt något hagiografiskt skrivande: hans till synes naturliga begåvning för polemik bryter stundom ytan också i dessa erinringar. 

Inte ens en så aktad nära vän som Gunnar Ekelöf lindas in i bomull; Lagercrantz gör klart att poeten kunde vara elak. Lagercrantz' vittnesbörd om vänner och mindre såta vänner skänker dessa personer djup och kontraster.

* * *

Lagercrantz förefaller ständigt hamna i konflikter. För eftervärlden omsusas väl hans namn delvis av föreställningen att han var med om att vrida Dagens Nyheter åt det engagerade, mer radikala, hållet. Delvis verkar det ha uppfattats så också när det begav sig, även om det också verkar funnits de som inte uppfattade honom som nog tillvänd den radikala strömningen.

För tidningens ägare har han inte mycket till övers, ens ett tjugotal år senare: Bonniers maktutövning ser han inte med blida ögon på, till exempel vad beträffar påtryckningar att utforma tidningens åsikter i den ena eller andra riktningen. För Lagercrantz är det synnerligen viktigt att opinionsjournalistiken står fri från sådan inblandning: att tidningen får lov att ha sin egen röst.

Lagercrantz har emellertid inte enbart att navigera genom dessa ägarsammanhang, utan också mellan de starka personligheter som skriver på de sidor han har att styra över. Författare kan vara ett känsligt släkte, förstår vi. Vilhelm Moberg var en av dem som han hamnade på kollisionskurs med efter en refusering, men de försonades efter en tid. 

Ett tvetydigt omdöme får Ingemar Hedenius, den stridbare filosofen:

"Han var den barnsligaste människa jag träffat. Han sa öppet vad vi andra håller tyst med. Däri låg en stor del av hans charm."

Lagercrantz nämner också de tre skribenter vid namn som oftast utsattes för hans refuseringar: Sara Lidman, Jan Guillou och Per Gahrton. Den första vad jag förstår för att hon var alltför provocerande, de två senare för vad Lagercrantz uppfattade som överdrivet pro-palestinska och pro-arabiska tendenser som ledde till onödig polarisering. Samtidigt erkänner han att han ofta kände sig feg för att han "av opportunistiska skäl sa nej" till dessa två.

Särskilt bekymmer hamnar Lagercrantz i när han försöker tacka nej till en beställd artikelserie om Paulus som författaren Lars Ahlin skrivit. Anledningen till avböjandet skall ha varit att texterna var alltför svårbegripliga. Men Ahlin måste gjort ett enastående intryck, ty Lagercrantz beskriver honom så:

”Han tycktes mig som en hingst med rest kön som stegrade sig och jag och alla andra i landet var ängsliga ston som inte vågade låta sig betäckas av denna väldighet."

Ahlin fick in två av sina sex artiklar.

* * *

Naturligtvis står där också en hel del om Herbert Tingsten, Dagens Nyheters legendariske chefredaktör på den tid då Lagercrantz var kulturchef. Inställningen till honom förefaller vara minst sagt ambivalent. 

Lagercrantz förminskar inte hans begåvning, men framställer honom som något obsolet, en kalla krigets man, med svart-vitt tänkande. Han skriver:

"Herbert Tingstens hela gärning går i det kalla krigets tecken. Atmosfären av strid och korståg passade honom precis."

Det känns inte alltför vågat att postulera att Lagercrantz omvänt ser sig som en fredens man, som inte önskade det svartvita, utan som tvärtom kunde tänka sig att se den stora konflikten mellan väst och öst på ett nyansrikare sätt än föregångaren. 

* * *

Trots Lagercrantz spetsiga formuleringar i allehanda ämnen och de konflikter han ständigt hamnar i, så ger han i Ett år på sextiotalet inte intryck av att trivas med bråk; tvärtom ger bråken honom ingen tillfredsställelse alls. Det verkar stundom på honom som om stridigheterna helt enkelt drabbar honom, på samma sätt som man kan drabbas av en regnskur när man är ute och går. Man blir våt och eländig, men det går näppeligen att styra över.

Ett år på sextiotalet är ett viktigt historiskt dokument, som skildrar en av det förra seklets mer betydande kulturpersonligheternas egna perspektiv på de händelser och sammanhang som han var en del av. 

Dessutom skriver Lagercrantz en utmärkt prosa, om än metaforernas styrka någon gång kunde tonats ner. Många år efter att han pensionerats från det dagliga tidningsarbetet skriver han fortfarande texter med sting i, som ger en uppfattning om hur irriterande han måste ha varit att ha som fiende, och hur skrockande förnöjd man måste ha varit som åsiktsfrände, när han var med och formade opinionen i Sverige under sin tid på Dagens Nyheter.
– – –
Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1990. Eboksupplaga via Litteraturbanken 2021.

Bokrecension: Olympiska och pythiska oden | Pindaros

Brottare

Olympiska och pythiska oden är en samling segerhymner av Pindaros (c. 518 – c. 438 f.v.t.), i översättning och kommenterade av Ingvar Björkeson, samt med en inledning av Sture Linnér. 

Boken utkom år 2008.

* * *

Vilhelm Ekelund levde med sin ande förankrad i den antika världen, och till hans högst hållna verk därur hör den arkaiske lyrikern Pindaros texter, som fantastiskt nog bevarats i ovanligt hög utsträckning ända till vår tid. I Antikt ideal (1909) skriver Ekelund om Pindaros:

"Han är lyriska konstens främste man i Hellas, han har Musernas gunst mer än någon — det döljer han ej!"

Nu har jag läst Pindaros fjorton olympiska och tolv pythiska oden i välklingande tolkningar av den legendariske översättaren Ingvar Björkeson. Björkeson får på något vis de mycket gamla texterna att låta väl på svenska; svenskan ligger inte som en tvångströja runt stroferna, utan som välsittande kläder runt det gamla innehållet. 

Hur nära Björkeson kommer de grekiska originalen är jag fullkomligt okvalificerad att bedöma, men Sture Linnér, som vet vad han talar om, prisar vad Björkeson åstadkommit i sin inledning.

* * *

Odena fungerar som hyllningssånger till segrare i de olympiska och pythiska spelen, eller till dem som sponsrat segrarna. Det kan röra sig om kappkörning eller brottning eller annat. 

Likväl är motiven i hymnerna föga fokuserade på det rent idrottsliga. Istället fungerar de dels som hyllningar till den tävlandes egenskaper, bakgrund, hembygd, och dels som hyllningar till olika gudar.

I hymnerna infogas svårdechiffrerade hänsyftningar till och sammanfattningar av olika myter och legender, liksom till framgångsrik krigföring. Detta gör dem ofta nästintill obegripliga för en nutida läsare som inte är mycket väl inläst på den grekiska gudavärlden, dess genealogi och de grekiska myterna. 

Den omfattande kommentarsdelen på över fyrtio sidor underlättar givetvis förståelsen, men det labyrintiska framställningssättet i själva hymnerna gör dem ändå mycket främmande till sitt innehåll, fastän språket gjorts så tillgängligt. Och eftersom kommentarsdelen finns sist i boken skulle det bli ett oavbrutet bläddrande fram och tillbaka om man ville undersöka allt. Det kunde med fördel ha undvikits genom användandet av ett fotnotssystem, även om det inneburit att den grafiska framställningen av sidan blivit tyngre.

* * *

Det ligger också ett starkt drag av ödmjukhet i segerhymnerna: ödmjukhet inför gudarna. Till sist är det ändå deras och ödets gunst som det beror på, huruvida man når framgång och lycka eller inte. I den meningen är hymnerna att betrakta som fromt undergivna de högre makternas majestät. Det är också påfallande hur nära kopplade spelen är med olika religiösa ceremonier.

De pindariska odena i denna samling förmår näppeligen skänka mig några större poetiska skönhetsupplevelser, utom i gyllene glimtar här och var. De har helt enkelt oftast blivit alltför kryptiska och otillgängliga för att vara omedelbart intagande. 

För en dåtida publik, mycket mer insatt i den sfär av gudar, heroer och legendariska gestalter än vad jag ens kan komma i närheten av var det sannolikt helt annorlunda. Dessutom hade man ju på den tiden också musiken integrerad med själva upplevandet av hymnerna. 

Men några odödliga rader som jag hämtar från Pythia 8:95–98 kan jag inte låta bli att anföra:

"Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet."

Hade dessa rader varit allt som stod i boken, hade bokens höga värde redan där varit motiverat till fullo. Att där står så mycket mer bör vi bara vara tacksamma över, tacksamma över den kontakt dessa mycket gamla strofer med en förfluten tid och en försvunnen kultur.
– – –
Pindaros, Olympiska och pythiska oden. Inledning: Sture Linnér. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur, 2008. 203 sidor.