Day by Day Armageddon: Beyond Exile är uppföljaren till Day by Day Armageddon, båda skrivna av J. L. Bourne.
Beyond Exile fortsätter där föregångaren hastigt slutade. Berättarjaget, en marinsoldat i en värld full av zombies, är kvar i den stora bunkern med ett antal andra överlevare. Men snart börjar de få kontakt med vad som verkar vara kvar av den ordinarie armén, och bunkern blir en allt viktigare bas. Men ett rutinuppdrag i helikopter går åt helsicke. De kraschar, och berättarjaget är strandsatt, långt från basen. Nu börjar hans resa tillbaka.
Dagboksformatet är kvar, och vi för följa utvecklingen genom berättarens anteckningar allteftersom han genomlever dem. Det ger fortfarande en känsla av närhet, och med den första boken som bakgrund fördjupas karaktärerna något, och huvudpersonen har till och med en romans med en annan överlevare; men romansen är en bisak: kampen mot zombies och kampen för överlevnad är det centrala.
J. L. Bourne är själv soldat. Det kan säkert förklara förkärleken för att lista vapenmodeller och militära förkortningar; även detta skänker autenticitet åt berättelsen, även om jag knappast vet exakt vad han pratar om emellanåt.
Känslan av att jag i själva verket sett en hyfsad amerikansk miniserie dröjer sig kvar efter läsningen. Men upplägget är sådant, att Bourne nog skulle kunna skriva uppföljare efter uppföljare, och också Beyond Exile slutar på en ton som ger alla möjligheter åt en fortsättning. Jag reagerar på den starka fokuseringen på Amerika, och undrar förbryllad vad som hänt med resten av världen: sådana reflektioner saknas i stor utsträckning hos huvudpersonen. Kanhända är han för upptagen med att massakrera zombies... Men zombiesarna är inte särskilt skrämmande. Kanske är jag härdad, men boken är främst en spänningsroman, snarare än en rysarroman. Men den skänker underhållning åt läsaren, åtminstone om läsaren är zombiefantast.
Om Bourne skriver en fortsättning är det nog sannolikt att jag läser den också.
– – –
Day by Day Armageddon: Beyond Exile, J. L. Bourne, Gallery Books 2010. ISBN: 978-1-4391-7752-5.
fredag 30 juli 2010
torsdag 29 juli 2010
Ur begravningsritual 1942
I min egenskap av begravningsentreprenör går jag ofta på ett antal kyrkliga begravningar i veckan. De borgerliga begravningarna ökar stadigt och hastigt i antal, men fortfarande är de kyrkliga begravningarna i majoritet. Av naturliga skäl intresserar mig de flesta aspekterna av ämnet begravningar, inte minst de kulturhistoriska. — I min bokhylla står en kyrkohandbok av år 1942, med en något annorlunda ordning än den ordning som brukas i dag. Jag återger några delar avseende begravningar ur densamma här nedan. Märk väl det högtidliga och vackra språkbruket.
I citatet nedan är ord som i originalet är skrivet med hårt mellanslag ersatt med kursiv stil.
Språket är uppenbarligen mycket högtidligt och formellt och äger därigenom en för sammanhanget lämplig tyngd. Det ger en rituell språkestetik åt begravningen. Och vad är väl fortfarande så rituellt, som en begravning! Så när jag håller borgerliga begravningar, eftersträvar jag i mitt officiantskap vid dessa tillfällen också ett språkbruk som fungerar i en rituell situation. —
Det är min uppfattning att kyrkan i sina ritualer fjärmar sig från sitt estetiska ritualspråk för att den ska bli vardagligt tillgänglig: alldaglig. Frågar du mig som språkestet är det ett misstag: man banaliserar därmed det högtidliga, man knäcker nacken på det särskilt estetiska i själva språkbruket vid dessa tillfällen; man kan se det i kyrkohandboken, man kan se det i omformuleringar av psalmer; kyrkan gör det kanhända i avsikt att begripliggöra gamla uttryck, men idiotförklarar därmed dem som texterna är avsedda för: varför anpassa sitt språk efter en fjortonårings normala språkliga nivå, när man istället kan förfina fjortonåringens språkliga bredd?
I citatet nedan är ord som i originalet är skrivet med hårt mellanslag ersatt med kursiv stil.
»Klockringning bör, om möjligt, inleda och avsluta akten.
Särskild begravningsmusik, vilken alltid bör vara av kyrkligt värdig art, må kunna utföras före begynnelsepsalmen eller efter slutpsalmen. Där så kan ske, är det lämpligt att dämpad orgelmusik utföres, medan samling äger rum.
[...]
Jordfästningsakten begynnes, där så ske kan, med psalmsång.
Prästen säger:
I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn.
Om griftetal hålles, får detta sin plats här.
Prästen fortsätter:
Låtom oss bedja.
[...]
Allsmäktige, barmhärtige och evige Gud, du som för syndens skull har förelagt människan att hon måste dö, du som ock, på det att vi icke till evig tid skulle förbliva i dödens våld, har lagt döden på din enfödde Son, Jesus Kristus, vilken ingen synd hade, och så genom hans död förvandlat vår död, att den icke skall vara oss skadlig.
Vi bedja dig: Vänd nu ditt faderliga ansikte till oss, och giv oss nåd att vi, var för sig, så begå denna begravning, att vi med allvar besinna huru ock våra kroppar, när du behagar hädankalla oss, skola åter varda jord, och märka det granneligen i vårt hjärta att vi i denna världen icke hava någon varaktig stad. Giv oss, barmhärtige Fader, nåd att söka det som evigt är och att alltid så vandra efter din heliga vilja, att vi på den yttersta dagen få uppstå till evigt liv. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
[...]
Prästen säger nu, i det han tre gånger låter mull falla på kistan:
[...]
Av jord är du kommen.
Jord skall du åter varda.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
[...]
Därefter beder prästen:
Herre Gud Fader i himmelen,
Herre Guds Son, världens Frälsare,
Herre Gud, du Helige Ande,
förbarma dig över oss.
I dödens stund,
på yttersta domen,
hjälp oss, milde Herre Gud.
Prästen säger:
Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om dödens allvar och evighetens hopp.
Prästen läser några hithörande bibelord, valda t.ex. bland de nedan anförda.
Vid valet av bibelord, vilka aldrig må vara färre än tre och ej gärna flera än fem, bör prästen taga skälig hänsyn till föreliggande omständigheter.
De valda bibelställena böra vid varje tillfälle giva uttryck åt både tröst och förmaning.
Efter bibelordens uppläsande fortsätter prästen med att läsa någon psalm eller några psalmverser, valda t.ex. bland de nedan anförda.
Där så befinnes lämpligt, må psalmsång här kunna förekomma.
Därefter beder prästen:
Fader vår [etc.]
Slutligen säger prästen:
Herren välsigne oss [etc.]
Jordfästningsakten avslutas, där så ske kan, med psalmsång.
[---]
När gravsättning sker i omedelbart sammanhang med i kyrka eller gravkapell förrättad jordfästning, må prästen vid graven kunna bedja någon lämplig bön [...], eller läsa några för tillfället passande psalmverser [...]«
Språket är uppenbarligen mycket högtidligt och formellt och äger därigenom en för sammanhanget lämplig tyngd. Det ger en rituell språkestetik åt begravningen. Och vad är väl fortfarande så rituellt, som en begravning! Så när jag håller borgerliga begravningar, eftersträvar jag i mitt officiantskap vid dessa tillfällen också ett språkbruk som fungerar i en rituell situation. —
Det är min uppfattning att kyrkan i sina ritualer fjärmar sig från sitt estetiska ritualspråk för att den ska bli vardagligt tillgänglig: alldaglig. Frågar du mig som språkestet är det ett misstag: man banaliserar därmed det högtidliga, man knäcker nacken på det särskilt estetiska i själva språkbruket vid dessa tillfällen; man kan se det i kyrkohandboken, man kan se det i omformuleringar av psalmer; kyrkan gör det kanhända i avsikt att begripliggöra gamla uttryck, men idiotförklarar därmed dem som texterna är avsedda för: varför anpassa sitt språk efter en fjortonårings normala språkliga nivå, när man istället kan förfina fjortonåringens språkliga bredd?
onsdag 28 juli 2010
Fragment: Helig skrift
Jag kan sakna att ha en helig skrift, att inpränta, inspireras av, underkasta tolkningar – en skrift utan botten, med bråddjup och yta. – Men jag har världslitteraturen! När djupen inte finns utom människan, får man söka djupen i människan.
tisdag 27 juli 2010
Vad har du på nattygsbordet?
Poeten Liz Wennberg deklarerar på Debutantbloggen vad hon har på sitt nattygsbord. Det var intressant. Jag gör sammalunda.
– Bok: Så skriver du romaner och noveller av Lars Åke Augustsson
– Bok: The Roman Empire av Colin Wells
– Bok: Den glada vetenskapen av Friedrich Nietzsche
– Anteckningsbok, A5.
– Femårskalender
– Bok: Dagböcker 1914-1923 av Franz Kafka
– Bok: Poem A Day, red. Laurie Sheck
– Romantisk ask med godis
– Glasögonfodral
– Läslampa
Böcker som hamnat och blivit kvar på mitt nattygsbord har ofta blivit lagda åt sidan. Den eller de böcker jag läser för tillfället följer ofta med mig i väskan, eller till vardagsrummet. Likaså min fickanteckningsbok och dess penna.
– Bok: Så skriver du romaner och noveller av Lars Åke Augustsson
– Bok: The Roman Empire av Colin Wells
– Bok: Den glada vetenskapen av Friedrich Nietzsche
– Anteckningsbok, A5.
– Femårskalender
– Bok: Dagböcker 1914-1923 av Franz Kafka
– Bok: Poem A Day, red. Laurie Sheck
– Romantisk ask med godis
– Glasögonfodral
– Läslampa
Böcker som hamnat och blivit kvar på mitt nattygsbord har ofta blivit lagda åt sidan. Den eller de böcker jag läser för tillfället följer ofta med mig i väskan, eller till vardagsrummet. Likaså min fickanteckningsbok och dess penna.
söndag 25 juli 2010
Bokrecension: The Day of the Triffids
The Day of the Triffids är skriven av John Wyndham (d. 1969), vars egentliga namn var John Wyndham Parkes Lucas Beynon Harris. The Day of the Triffids gavs först ut 1951.
Berättelsen är en dystopi. Och det är inte bara en katastrof som inträffar, utan tre. För det första strålar vad man antar är meteoriter över jordens himlar, som gör alla som ser dem blinda. För det andra leder alla dessa människors blindhet, till de nyligen framtagna Triffidernas stegvisa frigörelse och spridning. Triffider är en genmanipulerad växt, som förutom att vara köttätande och runt tre meter hög, även har förmåga att dra upp sina rötter och förflytta sig. Och för det tredje sprids en smittsam, dödlig sjukdom bland de blinda. – Detta är vad man som läsare har att förhålla sig till. Svårast att acceptera är givetvis upplägget med enorma, köttätande, vandrande växter. Men om man övervinner sina eventuella svårigheter med detta, så är The Day of the Triffids en underhållande och välskriven bok.
Huvudperson och berättarjag är biologen Bill Masen, som vid tiden för meteoritnedfallen ligger inlagd på sjukhus, och därmed klarar sig från att mista synen. Snart träffar han på en seende ung kvinna, författaren Josella Playton, och de två slår följe med varandra. Och de två råkar ut för en mängd bekymmer i sin kamp för överlevnad. För lika farliga som växterna är andra överlevare, med sina ofta olikartade strategier för att klara sig.
Man kan ana ett Kallt krig som bakgrundsfond i synnerhet i bokens inledande delar. Kan det kanske vara någon form av vapen som föreföll vara stjärnfall, men i själva verket var något annat, och som slog alla dessa människor med blindhet? Kan Sovjet vara inblandat? Och hur är det med amerikanerna? Är hela världen utslagen, eller kommer någon och hjälper till? – Vi vet inte. Vi ser hela skeendet genom Bill Masens perspektiv: det han inte vet, det får vi inte veta; det skänker en upplevelse av närhet till händelserna, och vi slipper ifrån uppstyltade och omständliga förklaringar till vad det egentligen var som hände.
Bill Mason ger intryck av att vara en i grunden vänlig själ, om än med en viss besserwissermentalitet, som främst kommer till uttryck i samtalen med Josella Playton; kanhända anar man något av tidens kvinnosyn i deras dialoger.
The Day of the Triffids har några decennier på nacken, men det lyser inte igenom särskilt starkt i berättelsen som helhet. Det gör att boken inte känns daterad, och på så vis bevarar den en fräschör. Gillar man dystopier och postapokalyptiska berättelser rent generellt, så ger The Day of the Triffids en fin läsupplevelse.
– – –
The Day of the Triffids, John Wyndham, Penguin Books 2000, ISBN: 978-0-141-18541-5.
Berättelsen är en dystopi. Och det är inte bara en katastrof som inträffar, utan tre. För det första strålar vad man antar är meteoriter över jordens himlar, som gör alla som ser dem blinda. För det andra leder alla dessa människors blindhet, till de nyligen framtagna Triffidernas stegvisa frigörelse och spridning. Triffider är en genmanipulerad växt, som förutom att vara köttätande och runt tre meter hög, även har förmåga att dra upp sina rötter och förflytta sig. Och för det tredje sprids en smittsam, dödlig sjukdom bland de blinda. – Detta är vad man som läsare har att förhålla sig till. Svårast att acceptera är givetvis upplägget med enorma, köttätande, vandrande växter. Men om man övervinner sina eventuella svårigheter med detta, så är The Day of the Triffids en underhållande och välskriven bok.
Huvudperson och berättarjag är biologen Bill Masen, som vid tiden för meteoritnedfallen ligger inlagd på sjukhus, och därmed klarar sig från att mista synen. Snart träffar han på en seende ung kvinna, författaren Josella Playton, och de två slår följe med varandra. Och de två råkar ut för en mängd bekymmer i sin kamp för överlevnad. För lika farliga som växterna är andra överlevare, med sina ofta olikartade strategier för att klara sig.
Man kan ana ett Kallt krig som bakgrundsfond i synnerhet i bokens inledande delar. Kan det kanske vara någon form av vapen som föreföll vara stjärnfall, men i själva verket var något annat, och som slog alla dessa människor med blindhet? Kan Sovjet vara inblandat? Och hur är det med amerikanerna? Är hela världen utslagen, eller kommer någon och hjälper till? – Vi vet inte. Vi ser hela skeendet genom Bill Masens perspektiv: det han inte vet, det får vi inte veta; det skänker en upplevelse av närhet till händelserna, och vi slipper ifrån uppstyltade och omständliga förklaringar till vad det egentligen var som hände.
Bill Mason ger intryck av att vara en i grunden vänlig själ, om än med en viss besserwissermentalitet, som främst kommer till uttryck i samtalen med Josella Playton; kanhända anar man något av tidens kvinnosyn i deras dialoger.
The Day of the Triffids har några decennier på nacken, men det lyser inte igenom särskilt starkt i berättelsen som helhet. Det gör att boken inte känns daterad, och på så vis bevarar den en fräschör. Gillar man dystopier och postapokalyptiska berättelser rent generellt, så ger The Day of the Triffids en fin läsupplevelse.
– – –
The Day of the Triffids, John Wyndham, Penguin Books 2000, ISBN: 978-0-141-18541-5.
lördag 24 juli 2010
Fjättrad författare
Jag har inte läst Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad. Men det är ju bekant att familjen hon en gång bodde hos i Afghanistan och vars tillvaro hon skildrar, inte blev särskilt nöjda med boken. Så de stämmer henne. Oslo tingsrätt har gett en av familjens hustrur rätt till 245 000 kronor i skadestånd, varav 120 000 ska betalas av Seierstad själv, enligt Dagens Nyheter. Detta för att, vad jag förstår på Aftonbladets artikel, familjen inte anonymiserats tillräckligt, blivit felciterade och fått »utstå mycket« på grund av boken...
Det här gör ju för det första att jag vill läsa Bokhandlaren i Kabul. För det andra påminns jag om hur mycket jag tycker om reportageböcker, för vad jag förstår det är boken i fråga just en sådan. För det tredje tycker jag det känns mycket obehagligt att en författare och journalist kan fällas och tvingas betala skadestånd på grund av att hon skildrat, mer eller mindre dokumentärt, sin tillvaro hos en familj i en annan kultur. I synnerhet om det inte funnits något skrivet mellan parterna på förhand, om vilka gränser familjen sätter upp för vad författaren får skildra. Och ett sådant avtal vore i sig, menar jag, skäl att inte skriva om dem alls: en fjättrad författare är en hemsk tanke!
Så, jag antar att Seierstad överklagar. Baserat på det lilla jag vet, utan att ha läst boken, hoppas jag nästa rättsinstans sätter ner foten och ställer sig på det fria ordets sida.
Det här gör ju för det första att jag vill läsa Bokhandlaren i Kabul. För det andra påminns jag om hur mycket jag tycker om reportageböcker, för vad jag förstår det är boken i fråga just en sådan. För det tredje tycker jag det känns mycket obehagligt att en författare och journalist kan fällas och tvingas betala skadestånd på grund av att hon skildrat, mer eller mindre dokumentärt, sin tillvaro hos en familj i en annan kultur. I synnerhet om det inte funnits något skrivet mellan parterna på förhand, om vilka gränser familjen sätter upp för vad författaren får skildra. Och ett sådant avtal vore i sig, menar jag, skäl att inte skriva om dem alls: en fjättrad författare är en hemsk tanke!
Så, jag antar att Seierstad överklagar. Baserat på det lilla jag vet, utan att ha läst boken, hoppas jag nästa rättsinstans sätter ner foten och ställer sig på det fria ordets sida.
onsdag 21 juli 2010
Textbaserad humor...
Nån kanske har uppmärksammat att jag är rätt förtjust i 118 800...! De tipsade ju om hur jag kunde få tag i en upplaga av Also Sprach Zarathustra i halvfranska band via nån tysk hemsida.
Nå, midnattstidningen Aftonbladet har nu börjat nån sorts anti-118 800-kampanj, underfundigt nog illustrerat med en bild av gravstenar i motljus. – En pojke frågade informationstjänsten om vad han skulle bli när han blir stor. Svaret? Jo, pojken ska bli framgångsrik författare, som går ut i djungeln och sätter en hagelbössa i munnen för att »ta ner skylten«. Det tyckte inte pojkens pappa var roligt. Han tyckte det var »katastrofalt«. En tjej, som ser ledsen ut på Aftonbladets bild, frågade hur hon skulle få kontakt med ett skivbolag för att de skulle lyssna på henne, spela in en skiva och göra henne känd. Nå, 118 800 svarade, att de hört henne, och att hon låter »som ett gnissel ur en gammal traktor«. Det tyckte flickans mamma var »oförskämt och hemskt«.
Och stackars VD får krypa till korset och be om ursäkt.
– Kära nån, 118 800:s svar är varken katastrofala, oförskämda eller hemska. Vad de skriver är ironi, kanske till och med satir ur rätt synvinkel... Skickar man in en knepig fråga till 118 800, så får man tamigtusan räkna med att få ett knepigt svar tillbaka. Ska curlingföräldrarna vara upprörda på nån, så kunde det vara på ungarna, som skickat sina frågor till betaltjänsten.
Jag blev emellertid lite orolig för att 118 800 kanske inte längre skulle våga vara lika frimodig i svaren längre efter det här. Så jag skickade dem ett sms och frågade om de tänkte fortsätta skriva skitroliga svar på idiotfrågor. Nu känner jag mig lugn igen. Jag fick ett bra svar:
Nå, midnattstidningen Aftonbladet har nu börjat nån sorts anti-118 800-kampanj, underfundigt nog illustrerat med en bild av gravstenar i motljus. – En pojke frågade informationstjänsten om vad han skulle bli när han blir stor. Svaret? Jo, pojken ska bli framgångsrik författare, som går ut i djungeln och sätter en hagelbössa i munnen för att »ta ner skylten«. Det tyckte inte pojkens pappa var roligt. Han tyckte det var »katastrofalt«. En tjej, som ser ledsen ut på Aftonbladets bild, frågade hur hon skulle få kontakt med ett skivbolag för att de skulle lyssna på henne, spela in en skiva och göra henne känd. Nå, 118 800 svarade, att de hört henne, och att hon låter »som ett gnissel ur en gammal traktor«. Det tyckte flickans mamma var »oförskämt och hemskt«.
Och stackars VD får krypa till korset och be om ursäkt.
– Kära nån, 118 800:s svar är varken katastrofala, oförskämda eller hemska. Vad de skriver är ironi, kanske till och med satir ur rätt synvinkel... Skickar man in en knepig fråga till 118 800, så får man tamigtusan räkna med att få ett knepigt svar tillbaka. Ska curlingföräldrarna vara upprörda på nån, så kunde det vara på ungarna, som skickat sina frågor till betaltjänsten.
Jag blev emellertid lite orolig för att 118 800 kanske inte längre skulle våga vara lika frimodig i svaren längre efter det här. Så jag skickade dem ett sms och frågade om de tänkte fortsätta skriva skitroliga svar på idiotfrågor. Nu känner jag mig lugn igen. Jag fick ett bra svar:
»Ja, det kommer vi att göra så länge vår chef inte säger åt oss att vi absolut inte får skriva det längre.«Tack för det!
måndag 19 juli 2010
Bokrecension: The People of the Abyss
The People of the Abyss är en reportagebok skriven av Jack London.
1902 reste Jack London till England för att skriva om människornas tillvaro i Londons slum. Han har ett krypin som är rent, där han kan sova ut och ta på sig rena kläder. Där sätter han också sin skrivmaskin. Och så börjar hans nedstigande i avgrunden. Han skaffar sig trasor till kläder och ger sig ut på gatorna. Genast märker han hur han får ett nytt bemötande från människorna, jämfört när han först kommit dit i sina vanliga kläder. Inga mer »sir«. Han blir »mate«. Och de trasiga, fattiga, svältande människorna öppnar upp sig för honom och berättar sina historier.
Fattigdomen han möter är utan gräns. Han står i kö till utskänkningsplatserna, delar deras förnedring när de får stå i timmar och vänta på mat hos Frälsningsarmén, och slipper knappt därifrån utan att sitta med på en gudstjänst. Han tar in på de fattigas boenden, där de får arbeta för slavlöner för att få usel mat och en sängplats i två nätter. Han ser Londonpolisen köra iväg de stackare som försöker sova utomhus – för att sova utomhus är ett brott. Han ser de prostituterade. Han hör om de som i desperation tar sina liv, han hör om mannen som tar livet av sin familj, när hans arbete inte längre kan hålla dem över svältgränsen.
London har ett socialt patos, och visar hur urtidsbefolkningen i norra Kanada har ett bättre liv, än de utslagna tusentals människorna i East End. Författaren har socialistisk övertygelse, och visar på hur den administrativa misskötseln av det brittiska imperiet lett till att de som producerar varor inte ens kan livnära sig själva.
The People of the Abyss är en produkt av sin tid. Men London känner med de trasiga londonborna. Hans prosa känns mycket fräsch, som om den inte alls skrevs för över hundra år sedan, utan helt nyss. Även om transkriberingen av londonbornas Cockney-dialekt är förhållandevis svår att begripa emellanåt, åtminstone för en som inte har engelska som modersmål.
The People of the Abyss är en utmärkt resurs för att få en inblick i det viktorianska Englands baksida. När man ser de svartvita bilderna i boken, när man läser om de tragiska, mycket tragiska, människoliven, kan man inte annat än att fundera över vad som hände med dem sen, vart de tog vägen, om någon av dem förmådde ta sig ur slummens träsk av svält, brist på arbete, trångboddhet och alkoholism.
– – –
The People of the Abyss, Jack London, Hesperus Press 2009. ISBN: 978-1-84391-450-1.
1902 reste Jack London till England för att skriva om människornas tillvaro i Londons slum. Han har ett krypin som är rent, där han kan sova ut och ta på sig rena kläder. Där sätter han också sin skrivmaskin. Och så börjar hans nedstigande i avgrunden. Han skaffar sig trasor till kläder och ger sig ut på gatorna. Genast märker han hur han får ett nytt bemötande från människorna, jämfört när han först kommit dit i sina vanliga kläder. Inga mer »sir«. Han blir »mate«. Och de trasiga, fattiga, svältande människorna öppnar upp sig för honom och berättar sina historier.
Fattigdomen han möter är utan gräns. Han står i kö till utskänkningsplatserna, delar deras förnedring när de får stå i timmar och vänta på mat hos Frälsningsarmén, och slipper knappt därifrån utan att sitta med på en gudstjänst. Han tar in på de fattigas boenden, där de får arbeta för slavlöner för att få usel mat och en sängplats i två nätter. Han ser Londonpolisen köra iväg de stackare som försöker sova utomhus – för att sova utomhus är ett brott. Han ser de prostituterade. Han hör om de som i desperation tar sina liv, han hör om mannen som tar livet av sin familj, när hans arbete inte längre kan hålla dem över svältgränsen.
London har ett socialt patos, och visar hur urtidsbefolkningen i norra Kanada har ett bättre liv, än de utslagna tusentals människorna i East End. Författaren har socialistisk övertygelse, och visar på hur den administrativa misskötseln av det brittiska imperiet lett till att de som producerar varor inte ens kan livnära sig själva.
The People of the Abyss är en produkt av sin tid. Men London känner med de trasiga londonborna. Hans prosa känns mycket fräsch, som om den inte alls skrevs för över hundra år sedan, utan helt nyss. Även om transkriberingen av londonbornas Cockney-dialekt är förhållandevis svår att begripa emellanåt, åtminstone för en som inte har engelska som modersmål.
The People of the Abyss är en utmärkt resurs för att få en inblick i det viktorianska Englands baksida. När man ser de svartvita bilderna i boken, när man läser om de tragiska, mycket tragiska, människoliven, kan man inte annat än att fundera över vad som hände med dem sen, vart de tog vägen, om någon av dem förmådde ta sig ur slummens träsk av svält, brist på arbete, trångboddhet och alkoholism.
– – –
The People of the Abyss, Jack London, Hesperus Press 2009. ISBN: 978-1-84391-450-1.
lördag 17 juli 2010
Reflexion kring läsbarhet
Jag har kommit en bra bit på George H. Smiths Atheism: The Case Against God. Det är en knastertorr, abstrakt och mycket ingående filosofisk redogörelse över varför det inte är och inte kan vara rationellt att inkludera Gud i sin världsbild. Smith är briljant i sin polemik. Men prosan är nästan outhärdligt formell och akademisk. Förmodligen hade jag haft samma uppfattning även om jag fortfarande var student... – Så jag började läsa Jack Londons mörka Londonskildring The People of the Abyss. Där brusar prosan starkt som dånet av en vattuflod, för att travestera sången. – Just nu är jag i det läget, att Atheism riskerar att bli övergiven, för en andra gång, hur djäkla briljant jag än tycker att den är.
Men än har jag inte gett upp. — Emellertid: detta visar ändå på vikten av att skriva text på en stilmässig nivå som är uthärdlig. En text ska inte behöva vara en öken utan vattenhål att ta sig igenom. Den ska kunna uppnå fullgod akademisk nivå och ändå vara litteratur, inte telefonkatalogsmässig formulärprosa.
Men än har jag inte gett upp. — Emellertid: detta visar ändå på vikten av att skriva text på en stilmässig nivå som är uthärdlig. En text ska inte behöva vara en öken utan vattenhål att ta sig igenom. Den ska kunna uppnå fullgod akademisk nivå och ändå vara litteratur, inte telefonkatalogsmässig formulärprosa.
Citat: Jack London
»You can't wait for inspiration. You have to go after it with a club.«
– Jack London
torsdag 15 juli 2010
Åter till pennan!
– Jag skriver för lite just nu. Min journal har stora luckor, och besöken i anteckningsboken är inte så frekventa. Det är en sorg. Herregud! Det är en personlig katastrof! Gud vet, att det är genom skrivandet jag reflekterar, gör val, söker insikter; i själva skrivprocessen uppstår hos mig, vid sidan av läsandet, nya insikter, när argumenten tillåts mötas och kolliderar eller förenas... Utkasten till berättelserna har inte varit många på sistone: hur kan jag underlåta skaparakten i att göra mina egna universum! – Bättring!
tisdag 13 juli 2010
Bokrecension: God is not Great
God is not Great: How Religion Poisons Everything är skriven av Christopher Hitchens.
Om The Christian Delusion (red. John W. Loftus) är ett övertygande berg av systematisk kritik av kristendom, så är Hitchens God is not Great snarare ett ihärdig regn av småspik över religion i allmänhet. I den radas exempel på exempel upp på religionens missgärningar, misslyckanden och absurditet. Den är en partikulariteternas bok, och som sådan ganska ostrukturerad; den är till sitt upplägg snarare ett samtal med den onekligen vältalige och mycket kunnige Hitchens, en sen fredagkväll på en engelsk pub, än en akademisk vedersakelse av religionen.
Därmed inte sagt att boken inte har ett värde. Det har den. Hitchens är en ivrig advokat, av att religionens positiva funktioner i samhället på ett bättre sätt kan mötas med litteraturen. Något som jag naturligtvis håller med om: hellre en Shakespeare, än ett hopplock av myter från bronsåldern, som grund för funderingar och samtal om livets villkor och etikens förutsättningar.
Likaså skriver Hitchens om skeptikerns roll i samhället. Han försvarar skeptikern som just skeptiker, inte som en form av religiös människa, som somliga religiösa ibland vill ha skeptikerna och ateisterna till: ateisterna tror inte på något eget a priori-system, de baserar inte sina antaganden på tro, utan på det som kan baseras på förnuft och vetenskap. Därmed kan skeptikern hela tiden justera sina uppfattningar efter nya rön och upptäckter: något som blir svårt för den religiöse, om inte en profet framträder med korrigerande bud från Herren Gud själv – något som ju skett emellanåt...
Hitchens huvudsakliga invändningar mot religion sammanfattar han själv bra i bokens första kapitel:
Som väl är duckar inte heller Hitchens från att kritisera religionen i dagens samhälle, som i västvärlden kan se harmlös nog ut, åtminstone i dess större protestantiska versioner. Men Hitchens ser helt enkelt det som en form av religion, muterad från den ursprungliga, som i praktiken är en vag form av humanism. (sid. 7) Knappast religion alls, får man lov att säga. Snarare humanism med religiös terminologi och ett stänk av transcendentalism... Hitchens beskriver hur moderna religioner numera ofta når oss, som en handlare på en marknad: han erbjuder tröst och solidaritet. (sid. 67). – Nå, till detta kan tilläggas, att dit sekularismen nått och där den slagit igenom: där har vi inte längre behov av dessa marknadshandlare.
Hitchens upphör inte att lägga fram uppfattningen att religion är skapad av människan, att människan inte är skapad till Guds avbild, utan att Gud är skapad till människans avbild. Och att mänskligheten nu rent idémässigt bör ha kommit så långt, att den kan lämna detta arv av en okunnigare tid bakom sig, som något som hörde till mänsklighetens spädbarnsålder. (sid. 10f)
Och så har vi då de gärningar som går i klinsch med skepticism och förnuftet, som de religiösa ägnat sig åt... Hitchens skriver om Moder Theresa, så hyllad, som kämpade mot aborter till varje pris, och engagerade sig för att inte tillåta lagliga skilsmässor på Irland 1996. Han berättar om Yusra al-Azami i Palestina, som sköts ihjäl 2005, för att hon satt ensam med sin pojkvän i en bil. Förföljelsen av Salman Rushdie och de som stödde honom efter att han publicerat sin Satansverserna tas också upp. Exempelvis berättas om Rushdies norske förläggare som sköts med höghastighetsvapen i ryggen. Han överlevde, som tur var: andra gjorde det inte. (Kap. 2) Kardinal Alfonso Lopez Trujilo har uttalat sig om att kondomer (som den fromma ögonen inte ser välvilligt på i katolska kyrkan) i hemlighet tillverkas med små hål, som ska tillåta AIDS-viruset att passera igenom gummit. (Kap. 3)
Nå, kristendomen är alltså inte den enda religionen som Hitchens polemiserar med. Judendomen (Hitchens har själv en judisk mor) kritiseras, Islam kritiseras. Hinduism kritiseras. Buddhism kritiseras: till och med den ofta så vördade arvsfursten Dalai Lama får sig några knytnävar.
Hitchens är en sån där obekväm men obligatorisk intellektuell, som inte drar sig för att kritisera sina kollegor lika gärna som sina motståndare. Han är inte ens främmande för självkritik. Hans språk är fenomenalt, och God is not Great är, trots det komplexa, och här något spretigt framlagda ämnet, mycket lättläst och njutningsbar. Men vill man ha en koncis, skarp och omfattande kritik av religion, så är detta kanske inte den första boken man ska läsa. När det gäller just kristendomen gör man nog rätt i att ta sig an The Christian Delusion före God is not Great.
– – –
God is not Great: How Religion Poisons Everything, Christopher Hitchens, Twelwe 2007. ISBN: 978-0-446-57980-3.
Om The Christian Delusion (red. John W. Loftus) är ett övertygande berg av systematisk kritik av kristendom, så är Hitchens God is not Great snarare ett ihärdig regn av småspik över religion i allmänhet. I den radas exempel på exempel upp på religionens missgärningar, misslyckanden och absurditet. Den är en partikulariteternas bok, och som sådan ganska ostrukturerad; den är till sitt upplägg snarare ett samtal med den onekligen vältalige och mycket kunnige Hitchens, en sen fredagkväll på en engelsk pub, än en akademisk vedersakelse av religionen.
Därmed inte sagt att boken inte har ett värde. Det har den. Hitchens är en ivrig advokat, av att religionens positiva funktioner i samhället på ett bättre sätt kan mötas med litteraturen. Något som jag naturligtvis håller med om: hellre en Shakespeare, än ett hopplock av myter från bronsåldern, som grund för funderingar och samtal om livets villkor och etikens förutsättningar.
Likaså skriver Hitchens om skeptikerns roll i samhället. Han försvarar skeptikern som just skeptiker, inte som en form av religiös människa, som somliga religiösa ibland vill ha skeptikerna och ateisterna till: ateisterna tror inte på något eget a priori-system, de baserar inte sina antaganden på tro, utan på det som kan baseras på förnuft och vetenskap. Därmed kan skeptikern hela tiden justera sina uppfattningar efter nya rön och upptäckter: något som blir svårt för den religiöse, om inte en profet framträder med korrigerande bud från Herren Gud själv – något som ju skett emellanåt...
Hitchens huvudsakliga invändningar mot religion sammanfattar han själv bra i bokens första kapitel:
»There still remains four irreducible objections to religious faith: that it wholly misrepresents the origins of man and the cosmos, that because of this original error it manages to combine the maximum of servility with the maximum of solipsism, that it is both the result and the cause of dangerous sexual repression, and that it is ultimately grounded on wish-thinking.« (sid. 4)Det hade varit fint om Hitchens hållit sig på den här nivån av filosofisk religionskritik, och så att säga gett sig på själva fundamentet för religiös tro. Men istället kommer dessa långa listor av gärningar folk gjort, grundade i en religiös övertygelse. Som jag ser det är dessa gärningar inte grundproblemet: grundproblemet är den religiösa övertygelse som förmår folk att sätta förnuftet och skepticism (ja, kalla det kritiskt tänkande, även om det är en klyscha) åt sidan, för att följa diktat från en Gud som inte finns.
Som väl är duckar inte heller Hitchens från att kritisera religionen i dagens samhälle, som i västvärlden kan se harmlös nog ut, åtminstone i dess större protestantiska versioner. Men Hitchens ser helt enkelt det som en form av religion, muterad från den ursprungliga, som i praktiken är en vag form av humanism. (sid. 7) Knappast religion alls, får man lov att säga. Snarare humanism med religiös terminologi och ett stänk av transcendentalism... Hitchens beskriver hur moderna religioner numera ofta når oss, som en handlare på en marknad: han erbjuder tröst och solidaritet. (sid. 67). – Nå, till detta kan tilläggas, att dit sekularismen nått och där den slagit igenom: där har vi inte längre behov av dessa marknadshandlare.
Hitchens upphör inte att lägga fram uppfattningen att religion är skapad av människan, att människan inte är skapad till Guds avbild, utan att Gud är skapad till människans avbild. Och att mänskligheten nu rent idémässigt bör ha kommit så långt, att den kan lämna detta arv av en okunnigare tid bakom sig, som något som hörde till mänsklighetens spädbarnsålder. (sid. 10f)
Och så har vi då de gärningar som går i klinsch med skepticism och förnuftet, som de religiösa ägnat sig åt... Hitchens skriver om Moder Theresa, så hyllad, som kämpade mot aborter till varje pris, och engagerade sig för att inte tillåta lagliga skilsmässor på Irland 1996. Han berättar om Yusra al-Azami i Palestina, som sköts ihjäl 2005, för att hon satt ensam med sin pojkvän i en bil. Förföljelsen av Salman Rushdie och de som stödde honom efter att han publicerat sin Satansverserna tas också upp. Exempelvis berättas om Rushdies norske förläggare som sköts med höghastighetsvapen i ryggen. Han överlevde, som tur var: andra gjorde det inte. (Kap. 2) Kardinal Alfonso Lopez Trujilo har uttalat sig om att kondomer (som den fromma ögonen inte ser välvilligt på i katolska kyrkan) i hemlighet tillverkas med små hål, som ska tillåta AIDS-viruset att passera igenom gummit. (Kap. 3)
Nå, kristendomen är alltså inte den enda religionen som Hitchens polemiserar med. Judendomen (Hitchens har själv en judisk mor) kritiseras, Islam kritiseras. Hinduism kritiseras. Buddhism kritiseras: till och med den ofta så vördade arvsfursten Dalai Lama får sig några knytnävar.
Hitchens är en sån där obekväm men obligatorisk intellektuell, som inte drar sig för att kritisera sina kollegor lika gärna som sina motståndare. Han är inte ens främmande för självkritik. Hans språk är fenomenalt, och God is not Great är, trots det komplexa, och här något spretigt framlagda ämnet, mycket lättläst och njutningsbar. Men vill man ha en koncis, skarp och omfattande kritik av religion, så är detta kanske inte den första boken man ska läsa. När det gäller just kristendomen gör man nog rätt i att ta sig an The Christian Delusion före God is not Great.
– – –
God is not Great: How Religion Poisons Everything, Christopher Hitchens, Twelwe 2007. ISBN: 978-0-446-57980-3.
måndag 12 juli 2010
Semester
Över trettio grader varmt utanför — fortfarande semester — fläkten manglar luften och gör den behaglig — en hund söker svalkan — och jag med min bok och markeringspenna — det är skönt, det här.
söndag 11 juli 2010
Bokrecension: Day by Day Armageddon
Day by Day Armageddon är en zombieroman skriven av J. L. Bourke.
Jag får känslan av att jag ser en välgjord amerikansk miniserie när jag läser Day by Day Armageddon. Spänningen hålls hela tiden i gång, och det är, som jag tidigare skrivit om, något djupt lockande i läsandet av civilisationens sammanbrott och de få överlevandes kamp för att fortsätta hålla sig vid liv.
Huvudperson i boken är berättarjaget, och formen för texten är dennes dagboksanteckningar. Vi får följa honom från det att han uppmärksammas på en mystisk sjukdoms utbrott i Kina, till dess att sjukan visar sig vara – naturligtvis – zombiesjukan! De döda börjar leva igen, och de som infekterats genom bett dör snart och återuppstår sedan som levande döda. Och det går fort. Sjukdomen sprids och snart befinner sig berättaren i sitt förstärkta hus med zombies springandes vandrandes förbi utanför på gatan.
Zombiesarna är som de ska vara: långsamma, ruttnande och omänskliga. Möjligtvis anar man en alltmer stigande intelligens hos dem, allteftersom berättelsen fortsätter: de blir lite modigare med att gå ner i vatten, de brukar nån gång redskap, de rör sig något fortare. Inomberättsliga förklaringar finns dock även till detta.
Huvudpersonen, liksom författaren, är militär. Han har överlevnadsskills, och tillsammans med en allt större men fortfarande liten grupp överlevare tar han sig från plats till plats, där de kan hålla ut ett tag, innan de drar vidare. Vid berättelsens slut (spoilervarning!) har de sökt skydd i en underjordisk militäranläggning som de något osannolikt snubblar över. Och där tar berättelsen slut, i väntan på den uppföljare, som jag redan beställt.
Day by Day Armageddon är en bra spänningsroman. Den är mycket lättläst. Nog tycker jag att världen överrumplas väl snabbt av zombieinvasionen, och att väl få människor verkar ha klarat sig. Och den där militäranläggningen – ja, det är väl kanske lite väl lägligt att den dyker upp. Men man går med på det. I alla fall om man som jag är förtjust i genren. – Berättelsen kompletteras av foton och klotter, allt för att höja känslan av autentisk dagbok: nå, jag hade klarat mig utan dessa autenticitetshöjande effekter – texten i sig räcker.
– – –
Day by Day Armageddon, J. L. Bourne, Pocket Books 2009. ISBN: 978-1-4391-7667-2.
Jag får känslan av att jag ser en välgjord amerikansk miniserie när jag läser Day by Day Armageddon. Spänningen hålls hela tiden i gång, och det är, som jag tidigare skrivit om, något djupt lockande i läsandet av civilisationens sammanbrott och de få överlevandes kamp för att fortsätta hålla sig vid liv.
Huvudperson i boken är berättarjaget, och formen för texten är dennes dagboksanteckningar. Vi får följa honom från det att han uppmärksammas på en mystisk sjukdoms utbrott i Kina, till dess att sjukan visar sig vara – naturligtvis – zombiesjukan! De döda börjar leva igen, och de som infekterats genom bett dör snart och återuppstår sedan som levande döda. Och det går fort. Sjukdomen sprids och snart befinner sig berättaren i sitt förstärkta hus med zombies springandes vandrandes förbi utanför på gatan.
Zombiesarna är som de ska vara: långsamma, ruttnande och omänskliga. Möjligtvis anar man en alltmer stigande intelligens hos dem, allteftersom berättelsen fortsätter: de blir lite modigare med att gå ner i vatten, de brukar nån gång redskap, de rör sig något fortare. Inomberättsliga förklaringar finns dock även till detta.
Huvudpersonen, liksom författaren, är militär. Han har överlevnadsskills, och tillsammans med en allt större men fortfarande liten grupp överlevare tar han sig från plats till plats, där de kan hålla ut ett tag, innan de drar vidare. Vid berättelsens slut (spoilervarning!) har de sökt skydd i en underjordisk militäranläggning som de något osannolikt snubblar över. Och där tar berättelsen slut, i väntan på den uppföljare, som jag redan beställt.
Day by Day Armageddon är en bra spänningsroman. Den är mycket lättläst. Nog tycker jag att världen överrumplas väl snabbt av zombieinvasionen, och att väl få människor verkar ha klarat sig. Och den där militäranläggningen – ja, det är väl kanske lite väl lägligt att den dyker upp. Men man går med på det. I alla fall om man som jag är förtjust i genren. – Berättelsen kompletteras av foton och klotter, allt för att höja känslan av autentisk dagbok: nå, jag hade klarat mig utan dessa autenticitetshöjande effekter – texten i sig räcker.
– – –
Day by Day Armageddon, J. L. Bourne, Pocket Books 2009. ISBN: 978-1-4391-7667-2.
lördag 10 juli 2010
Tips: Ordlista för oss som springer på antikvariat
Via Boktipsets länkskatt hittar jag till Svenska Antikvariatsföreningen och deras »ABC för boksamlare«. Det är en intressant resurs! Så kan man för sig få förklarat ord som bibliofilupplaga, desiderata, kassett och lagerfläckad. Nog så nyttigt för oss som tycker om att springa på antikvariat.
Bokrecension: Jack Uppskäraren
Jack Uppskäraren: Kriminalfall och legend är skriven av Glenn Lauritz Andersson.
De flesta har nog en bild av Jack the Ripper: slängkappa, londondimma, upper class, och en rejäl kniv. Nå, Andersson gör en stor insats för att göra vår bild av Uppskäraren nyktrare. Han bevisar på ett utmärkt sätt hur mytbildning tagit plats och trängt ut den lilla mängd fakta vi faktiskt har om mördaren, som var aktiv för drygt 120 år sedan.
Vi vet nämligen inte särskilt mycket. Vi vet inte hur många hans offer var. Man spekulerar kring mellan tre och tio offer. En enorm mängd brev inkom till polis och media vid tiden för brotten, och de hävdade att de kom direkt från seriemördaren. Inget av dem innehåller emellertid sådant material att de säkert kan sägas komma från honom. (sid. 14f)
Emellertid är inte Jack Uppskäraren en bok som endast upplyser oss om just Jack Uppskäraren. Den intresserade läsaren hittar nämligen hos författaren en stor insikt i hur det viktorianska London, och i synnerhet det viktorianska Londons slum, tedde sig något decennium före förra sekelskiftet. Brottstatistiken var hög, den ekonomiska situationen för invånarna var mycket besvärande. Prostitution var mycket vanligt. Runt 1888 när morden (i alla fall de de mord som allmänt anses stamma från Jack Uppskäraren) genomfördes, var hela 11 000 av East Ends invånare så fattiga, att de stod helt utan inkomst och utan egen bostad. (sid. 19ff)
För att häva sin fattigdom tog många damer till gatan. Bordeller var olagliga, men polisen synes ha sett mellan fingrarna på prostitution som sådan, om damerna skötte det diskret, och hela tiden rörde på sig. Likväl hade tusentals kvinnor arresterats årligen åren före morden (sid. 26f) Det var bland dessa kvinnor Jack Uppskäraren hittade sina offer.
Jack Uppskäraren hade vid sina mord ett mycket speciellt och mycket rått tillvägagångssätt. Han dödade sina offer genom att skära halsen av dem, ofta så djupt att huvudet nästan lossnade från kroppen. Offren dog hastigt, vilket intygas av att offren inte uppvisar tecken på strid eller motvärn. Sen sprättade han upp buken, tog ut inälvorna och placerade dem utanför kroppen, och emellanåt avlägsnade han organ, som i viss utsträckning tagits med från platsen. Morden var mycket snabbt genomförda, ofta inom några minuters marginal.
Uppskäraren verkar ha varit en synnerligen våghalsig person. Platserna han väljer för attackerna är emellanåt allt annat än dolda; ofta upptäcks de döda bara en mycket kort stund efter att mordet genomförts. Man ska också betänka att det var en stor mängd poliser som patrullerade gatorna dygnet runt, ibland med rundor som bara tog ett femtontal minuter att cirkulera kring. Han kunde alltså när som helst ha blivit upptäckt. Men han blev det inte.
Enstaka vittnesmål finns dock av personer som passerat mordplatserna i nära anknytning till morden. Sällan har de sett mycket. Men en viss Joseph Lawendes vittnesmål menar Andersson kan vara det bästa vi har, som gäller Uppskärarens utseende. (sid. 157) Lawendes och två vänner passerade nära Mitre Square, natten till den 30 september 1888. På Mitre Square skulle snart resterna av den mördade Catherine Eddowes kropp hittas.
Men Lawendes såg Eddowes i livet. Tillsammans med en man. Fem minuter före mordet. — Så vad får vi veta av Lawendes? Jo, mannen var i trettioårsåldern, normalt byggd, ljus i hy och hår, gav ett lite sjabbigt intryck. Han lär även haft en röd halsduk och en skärmmössa. Mannens halsduk gav Lawendes associationer till en sjöman. (sid. 155f)
Det är ungefär det vi får veta om Jack the Ripper. Förutsatt att det nu var han. Polisen stod handfallen, och morden upphör. Förmodligen inträffar även det sista Ripper-mordet år 1888, och därefter – ingenting. Spekulationer om vem mördaren var (såna har knappast saknats), är just spekulationer, enligt Andersson, och kan inte baseras i fakta. Andersson själv verkar mena att vi knappast nånsin kommer att få veta vem tidernas mest berömda seriemördare var. Däremot fördjupas hela tiden kunskapen om Jacks tid och omgivningar: nya foton på personer i det rika persongalleriet kring morden dyker upp, nya brev, anteckningar. Så det är i detaljerna Rippervetaren nu får lägga pussel; den stora frågan får rimligen inget svar. (sid. 282) Det kan nog inte ens FBI:s gärningsmannaprofil ändra på... (jmf sid. 240)
Jack Uppskäraren är en mycket informativ bok. Författaren är alldeles uppenbart både intresserad, fascinerad och djupt kunnig om sitt ämne. Att han inte driver en tes om att han minsann kommit på vem mördaren var är ännu en stor fördel: han påpekar själv att en och annan faller i den fällan — pekar ut en mördare, och anpassar sedan fakta efter sin hypotes... Men nej, Anderssons framställning är kritisk, nykter och sprängfylld med information. En lekman drunknar nästan i det rika persongalleriet, men varenda namn fyller sin funktion.
Har man ens det mest minimala intresse för Jack the Ripper eller det viktorianska London, så är Anderssons bok en investering jag råder till. Men man bör vara medveten om att texten inte drar sig för att i detalj beskriva Uppskärarens hantering av sina offer; boken är också mycket väl illustrerad – både med bilder av misstänkta förövare, platser då och nu, och så givetvis mordoffrens post mortem-bilder.
– – –
Jack Uppskäraren: Kriminalfall och Legend, Glenn Lauritz Andersson, Pocketförlaget 2008. ISBN: 978-91-86067-53-3. Not: Pocketupplagan är försedd med ett appendix med de senaste fynden inom forskningsfältet Jack Uppskäraren, och en intervju med författaren.
De flesta har nog en bild av Jack the Ripper: slängkappa, londondimma, upper class, och en rejäl kniv. Nå, Andersson gör en stor insats för att göra vår bild av Uppskäraren nyktrare. Han bevisar på ett utmärkt sätt hur mytbildning tagit plats och trängt ut den lilla mängd fakta vi faktiskt har om mördaren, som var aktiv för drygt 120 år sedan.
Vi vet nämligen inte särskilt mycket. Vi vet inte hur många hans offer var. Man spekulerar kring mellan tre och tio offer. En enorm mängd brev inkom till polis och media vid tiden för brotten, och de hävdade att de kom direkt från seriemördaren. Inget av dem innehåller emellertid sådant material att de säkert kan sägas komma från honom. (sid. 14f)
Emellertid är inte Jack Uppskäraren en bok som endast upplyser oss om just Jack Uppskäraren. Den intresserade läsaren hittar nämligen hos författaren en stor insikt i hur det viktorianska London, och i synnerhet det viktorianska Londons slum, tedde sig något decennium före förra sekelskiftet. Brottstatistiken var hög, den ekonomiska situationen för invånarna var mycket besvärande. Prostitution var mycket vanligt. Runt 1888 när morden (i alla fall de de mord som allmänt anses stamma från Jack Uppskäraren) genomfördes, var hela 11 000 av East Ends invånare så fattiga, att de stod helt utan inkomst och utan egen bostad. (sid. 19ff)
För att häva sin fattigdom tog många damer till gatan. Bordeller var olagliga, men polisen synes ha sett mellan fingrarna på prostitution som sådan, om damerna skötte det diskret, och hela tiden rörde på sig. Likväl hade tusentals kvinnor arresterats årligen åren före morden (sid. 26f) Det var bland dessa kvinnor Jack Uppskäraren hittade sina offer.
Jack Uppskäraren hade vid sina mord ett mycket speciellt och mycket rått tillvägagångssätt. Han dödade sina offer genom att skära halsen av dem, ofta så djupt att huvudet nästan lossnade från kroppen. Offren dog hastigt, vilket intygas av att offren inte uppvisar tecken på strid eller motvärn. Sen sprättade han upp buken, tog ut inälvorna och placerade dem utanför kroppen, och emellanåt avlägsnade han organ, som i viss utsträckning tagits med från platsen. Morden var mycket snabbt genomförda, ofta inom några minuters marginal.
Uppskäraren verkar ha varit en synnerligen våghalsig person. Platserna han väljer för attackerna är emellanåt allt annat än dolda; ofta upptäcks de döda bara en mycket kort stund efter att mordet genomförts. Man ska också betänka att det var en stor mängd poliser som patrullerade gatorna dygnet runt, ibland med rundor som bara tog ett femtontal minuter att cirkulera kring. Han kunde alltså när som helst ha blivit upptäckt. Men han blev det inte.
Enstaka vittnesmål finns dock av personer som passerat mordplatserna i nära anknytning till morden. Sällan har de sett mycket. Men en viss Joseph Lawendes vittnesmål menar Andersson kan vara det bästa vi har, som gäller Uppskärarens utseende. (sid. 157) Lawendes och två vänner passerade nära Mitre Square, natten till den 30 september 1888. På Mitre Square skulle snart resterna av den mördade Catherine Eddowes kropp hittas.
Men Lawendes såg Eddowes i livet. Tillsammans med en man. Fem minuter före mordet. — Så vad får vi veta av Lawendes? Jo, mannen var i trettioårsåldern, normalt byggd, ljus i hy och hår, gav ett lite sjabbigt intryck. Han lär även haft en röd halsduk och en skärmmössa. Mannens halsduk gav Lawendes associationer till en sjöman. (sid. 155f)
Det är ungefär det vi får veta om Jack the Ripper. Förutsatt att det nu var han. Polisen stod handfallen, och morden upphör. Förmodligen inträffar även det sista Ripper-mordet år 1888, och därefter – ingenting. Spekulationer om vem mördaren var (såna har knappast saknats), är just spekulationer, enligt Andersson, och kan inte baseras i fakta. Andersson själv verkar mena att vi knappast nånsin kommer att få veta vem tidernas mest berömda seriemördare var. Däremot fördjupas hela tiden kunskapen om Jacks tid och omgivningar: nya foton på personer i det rika persongalleriet kring morden dyker upp, nya brev, anteckningar. Så det är i detaljerna Rippervetaren nu får lägga pussel; den stora frågan får rimligen inget svar. (sid. 282) Det kan nog inte ens FBI:s gärningsmannaprofil ändra på... (jmf sid. 240)
Jack Uppskäraren är en mycket informativ bok. Författaren är alldeles uppenbart både intresserad, fascinerad och djupt kunnig om sitt ämne. Att han inte driver en tes om att han minsann kommit på vem mördaren var är ännu en stor fördel: han påpekar själv att en och annan faller i den fällan — pekar ut en mördare, och anpassar sedan fakta efter sin hypotes... Men nej, Anderssons framställning är kritisk, nykter och sprängfylld med information. En lekman drunknar nästan i det rika persongalleriet, men varenda namn fyller sin funktion.
Har man ens det mest minimala intresse för Jack the Ripper eller det viktorianska London, så är Anderssons bok en investering jag råder till. Men man bör vara medveten om att texten inte drar sig för att i detalj beskriva Uppskärarens hantering av sina offer; boken är också mycket väl illustrerad – både med bilder av misstänkta förövare, platser då och nu, och så givetvis mordoffrens post mortem-bilder.
– – –
Jack Uppskäraren: Kriminalfall och Legend, Glenn Lauritz Andersson, Pocketförlaget 2008. ISBN: 978-91-86067-53-3. Not: Pocketupplagan är försedd med ett appendix med de senaste fynden inom forskningsfältet Jack Uppskäraren, och en intervju med författaren.
tisdag 6 juli 2010
Bokrecension: Evangeliet enligt Jesus Kristus
Evangeliet enligt Jesus Kristus är skriven av José Saramago, nyligen saligen hädangången.
Som jag antydde i ett tidigare inlägg, är Saramago sig lik: prosan är tät. Få andra författare hade nog klarat av att med det sättet att skriva hålla kvar läsarens uppmärksamhet över nästan fyrahundra sidor. Men Saramago är inte som andra författare. Det är så här han skriver, och han förmår det, även om läsbarheten hade varit större om han tillåtit sig något kortare meningar, något fler styckebrytningar och kanske ett och annat talstreck.
Evangeliet enligt Jesus Kristus tar myten om Jesus från Nasaret, såsom den finns beskriven i traditionen och i de bibliska evangelierna och skapar något eget av det. Pappfiguren Jesus som framträder där, får här liv, blir människa, får tankar, känslor. Och blir en gestalt som det är möjligt att relatera till.
En stor del av boken utspelar sig före det som tar sån plats hos Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Jesu undervisning till lärjungarna, passionsberättelsen, och Jesu död avhandlas i bokens senare delar.
Desto större plats tar Jesu föräldrar, Jesu uppväxt och hans relation till Gud. Hos Saramago blir Josef korsfäst med några upprorsmän, och Jesus bär därefter en tung känsla av skuld, som han ärver efter sin far: att fadern, när Jesus föddes strax utanför Betlehem, inte gjorde mer för att rädda de barn som Herodes befallde skulle dödas. Med tiden problematiseras denna skuld, och man frågar sig varför inte Gud själv förhindrade det inträffade. — Men Jesu tunga känslor driver iväg honom från Maria och sina många syskon, och han ägnar flera år under sin tonårstid tillsammans med en mystisk Herde, där Jesus går som vallpojke. Herden visar sig vara djävulen.
Med tiden blir Jesus kallad av Gud, får veta att Gud i Josefs säd blandat sin egen, och att Jesus således är Guds Son, med uppdraget att föröka Guds rike över hela världen; Gud har nämligen kommit till slutsatsen att det är futtigt att den gud som skapat hela världen endast ska styra över ett litet land och ett litet folk. Så Jesus får makt att göra underverk, och accepterar högst motvilligt i nån sorts amor fati viljan hos den löjliga, småaktiga och grymma gudsgestalt som visar sig för honom som hans egentlige fader. Det är så det verkar.
En minnesvärd scen i boken, är när Jesus, djävulen och Gud sitter i en båt på Genesarets sjö. Jesus får till sist veta vad Gud egentligen förväntar sig av honom. Gud, till det yttre lik djävulen som en broder, berättar om att människorna alls inte kommer att bli lyckligare av att hans rike ska sprida ut sig. Jesus kräver att få veta mer om lidandet. Och så följer fyra sidors uppräkning av några mestadels tidiga kristnas lidanden för Jesu skull:
Nå, Jesus i Saramagos berättelse är högst mänsklig. Han har tvivel. Han anklagar Gud, men accepterar hans överhöghet – trots lynnigheten och grymheten: han är trots allt Gud. Jesus är ingen eunuck; han tas emot och tröstas av den före detta prostituerade Maria från Magdala, och de lever som ett par, förälskade i varandra. En sådan värme som finns i deras relation, skildrad av Saramago, återfinns inte i de bibliska evangelierna. Den Jesus som Saramago målar upp: en prövad man som inte bara kämpat med djävulen fyrtio dagar i öknen, utan levt med honom i fyra år, och som pressat och gått i svaromål med Gud – den Jesus är en Jesus som det går att känna sig befryndad med. Det är den Jesus, som på korset, när han dör, vid insikten av att allt lidande som kommer att krävas för Guds rikes realiserande faktiskt kommer att bryta fram, utbrister: »Människor, förlåt honom, ty han vet inte vad han har gjort« (sid 390)
En from människa bör läsa Evangeliet enligt Jesus Kristus, kanske inte främst för det som den läsaren skulle uppfatta som hädiskt (en Jesus som har sex!), utan på grund av det idémässiga innehållet om Guds ansvar för lidande, Guds avsikter med lidandet och vem Gud kunde tänkas vara, om han skulle funnits. Och vi andra kan gott läsa boken både på grund av den goda berättelsen, det utsökta språket som Saramago balanserar så perfekt, och den inblick i dåtidens samhälle som Saramago berättar om, och, det är jag övertygad om, har goda insikter i. Inte minst kvinnosynen, såsom Saramago presenterar den, kunde få en egen essä.
– – –
Evangeliet enligt Jesus Kristus, José Saramago, Wahlström & Widstrand 1998. ISBN: 91-46-16356-5.
Som jag antydde i ett tidigare inlägg, är Saramago sig lik: prosan är tät. Få andra författare hade nog klarat av att med det sättet att skriva hålla kvar läsarens uppmärksamhet över nästan fyrahundra sidor. Men Saramago är inte som andra författare. Det är så här han skriver, och han förmår det, även om läsbarheten hade varit större om han tillåtit sig något kortare meningar, något fler styckebrytningar och kanske ett och annat talstreck.
Evangeliet enligt Jesus Kristus tar myten om Jesus från Nasaret, såsom den finns beskriven i traditionen och i de bibliska evangelierna och skapar något eget av det. Pappfiguren Jesus som framträder där, får här liv, blir människa, får tankar, känslor. Och blir en gestalt som det är möjligt att relatera till.
En stor del av boken utspelar sig före det som tar sån plats hos Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Jesu undervisning till lärjungarna, passionsberättelsen, och Jesu död avhandlas i bokens senare delar.
Desto större plats tar Jesu föräldrar, Jesu uppväxt och hans relation till Gud. Hos Saramago blir Josef korsfäst med några upprorsmän, och Jesus bär därefter en tung känsla av skuld, som han ärver efter sin far: att fadern, när Jesus föddes strax utanför Betlehem, inte gjorde mer för att rädda de barn som Herodes befallde skulle dödas. Med tiden problematiseras denna skuld, och man frågar sig varför inte Gud själv förhindrade det inträffade. — Men Jesu tunga känslor driver iväg honom från Maria och sina många syskon, och han ägnar flera år under sin tonårstid tillsammans med en mystisk Herde, där Jesus går som vallpojke. Herden visar sig vara djävulen.
Med tiden blir Jesus kallad av Gud, får veta att Gud i Josefs säd blandat sin egen, och att Jesus således är Guds Son, med uppdraget att föröka Guds rike över hela världen; Gud har nämligen kommit till slutsatsen att det är futtigt att den gud som skapat hela världen endast ska styra över ett litet land och ett litet folk. Så Jesus får makt att göra underverk, och accepterar högst motvilligt i nån sorts amor fati viljan hos den löjliga, småaktiga och grymma gudsgestalt som visar sig för honom som hans egentlige fader. Det är så det verkar.
En minnesvärd scen i boken, är när Jesus, djävulen och Gud sitter i en båt på Genesarets sjö. Jesus får till sist veta vad Gud egentligen förväntar sig av honom. Gud, till det yttre lik djävulen som en broder, berättar om att människorna alls inte kommer att bli lyckligare av att hans rike ska sprida ut sig. Jesus kräver att få veta mer om lidandet. Och så följer fyra sidors uppräkning av några mestadels tidiga kristnas lidanden för Jesu skull:
»Gud suckade, och inledde litanian entonigt som om han hade föredragit att låta medlidandet och förbarmandet somna in, i alfabetisk ordning för att undvika att någon blev stött i kanten, Adalbert av Prag, dödad av ett sjuuddigt ljuster, Adrianus, slagen till döds med slägga över ett städ, Afra av Augsburg, död på bålet, Agapitus av Preneste, död på bålet, upphängd i fötterna, Agricola av Bologna, död korsfäst och genomborrad av spikar, AGueda av Sicilien, död med brösten avskurna, Alfegius av Cantuaria, ihjälklubbad med ett oxben, Anastasius av Salona, död i galgen och halshuggen, Anastasia från Sirimio, död på bålet och med brösten avskurna, Ansanus av Senna, död genom utslitande av tarmarna [etc.]« (sid. 334)Gud fortsätter med att berätta om allt det självplågeri som dessutom följer på accepterandet av Jesu kyrka. Och om korstågen. Inkvisitionen. Men Jesus, högst ambivalent inför sitt uppdrag, fortsätter sin undervisning. Endast i dessa undervisningspartier blir Saramagos Jesusgestalt lika platt och intetsägande som de bibliska evangeliernas Jesusgestalt. Och han gör under.
Nå, Jesus i Saramagos berättelse är högst mänsklig. Han har tvivel. Han anklagar Gud, men accepterar hans överhöghet – trots lynnigheten och grymheten: han är trots allt Gud. Jesus är ingen eunuck; han tas emot och tröstas av den före detta prostituerade Maria från Magdala, och de lever som ett par, förälskade i varandra. En sådan värme som finns i deras relation, skildrad av Saramago, återfinns inte i de bibliska evangelierna. Den Jesus som Saramago målar upp: en prövad man som inte bara kämpat med djävulen fyrtio dagar i öknen, utan levt med honom i fyra år, och som pressat och gått i svaromål med Gud – den Jesus är en Jesus som det går att känna sig befryndad med. Det är den Jesus, som på korset, när han dör, vid insikten av att allt lidande som kommer att krävas för Guds rikes realiserande faktiskt kommer att bryta fram, utbrister: »Människor, förlåt honom, ty han vet inte vad han har gjort« (sid 390)
En from människa bör läsa Evangeliet enligt Jesus Kristus, kanske inte främst för det som den läsaren skulle uppfatta som hädiskt (en Jesus som har sex!), utan på grund av det idémässiga innehållet om Guds ansvar för lidande, Guds avsikter med lidandet och vem Gud kunde tänkas vara, om han skulle funnits. Och vi andra kan gott läsa boken både på grund av den goda berättelsen, det utsökta språket som Saramago balanserar så perfekt, och den inblick i dåtidens samhälle som Saramago berättar om, och, det är jag övertygad om, har goda insikter i. Inte minst kvinnosynen, såsom Saramago presenterar den, kunde få en egen essä.
– – –
Evangeliet enligt Jesus Kristus, José Saramago, Wahlström & Widstrand 1998. ISBN: 91-46-16356-5.
torsdag 1 juli 2010
Marginalanteckning: Saramago
Läser Saramagos Evangelium enligt Jesus Kristus. Herregud, vilken tät prosa karln skrev! Texten omsluter läsaren som en yllefilt. Meningarna är oöverskådligt långa, och man färdas från första bokstaven till punkt. Man får vara glad om det finns en styckebrytning på varannan sida. — Men det funkar. Naturligtvis funkar det. Saramago är en författare par excellence, med ett nobelpris i litteratur som minnesmärke över detta. — Likaledes: hans stil, även bortom textbyggandet, är unik; han för ett samtal med läsaren, som hela tiden bjuds in i berättelsen: Saramago är en berättare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
