Bokrecension: Ärret efter drömmen | Horace Engdahl

Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar är en samling texter av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom 2009.

* * *

De texter som utgör Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar har i sina första versioner tidigare publicerats i olika tryckta sammanhang mellan 1989 och 2004. Boken rymmer texter av särskilt specialiserat slag, likväl som bredare kulturella översikter.

Några av de ämnen som Engdahl tar sig an och arbetar med är undergångsmotiv i den romantiska litteraturen, verk som ansetts vara klassiska i en tid och är glömda i dag, hur demoniska motiv uttrycktes hos Almqvist, hur Runeberg nog en gång bör ha lästs, grafomani och i det sammanhanget också om poeten Gunnar Björling, Ola Billgrens konst, och mycket mer.

* * *

Horace Engdahl har värjt sig för att kalla sig själv intellektuell. För honom är det en etikett som passar in på några få själar, företrädesvis några få franska själar. Jag anmäler en avvikande uppfattning, och utan allt darr på stämman kallar jag Horace Engdahl för en intellektuell: han har den breda bildningen, den stora intelligensen och det skarpa tilltalet som i min bedömning krävs för att få bära detta namn.

Han har emellertid också den grad av abstraktion i sitt uttryck som stundom gör honom svårläst; det är fråga om en prosa man ibland möter inom humanvetenskapen, där ord på ett ekelundskt sätt laddas med mening till sitt yttersta, och där det gäller för läsaren att ta in hela den bredd av språklig mening som författaren försett sina formuleringar med. 

Således kan jag emellanåt behöva läsa om delar av texten flera gånger för att få en någorlunda rimlig uppfattning om vad som framförs.

Andra gånger är språket klarare. Alltid är Horace Engdahl en skriftställare, en författare, av allra främsta slag. Han har gett ut några aforism-samlingar. En dragning åt det aforisktiskt-oväntade och pregnanta skönjes också stundom i denna samling av texter. Se här:

"Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund."

Jag föreställer mig att Engdahl har en stor formuleringsglädje, att liksom en kompassnål söker sig åt norr, också hans språknatur söker sig åt det koncisa, åt den briljantslipade diamanten. Och ja, ibland kan det bli något överlastat. Jag har svårt att smälta en formulering som denna: ”Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid.” Det vittnar möjligen mer om min begränsning än om författarens.

* * *

Jag är lycklig över att jag, stundom med en smula möda, läst Ärret efter drömmen. Det är en genuin glädje att läsa ett språk så utsökt formulerat, fastän det inte på något vis känns ansträngt eller konstgjort: Engdahls språk är inte det han själv talar om som skönskrift, utan det är ett uttryck för genuin skönhet. 

Det känns tryggt att någon med den språkliga förmåga och begåvning som Engdahl besitter dessutom kombinerar användningen av detta språk med djup konstnärlig instinkt och insikt samt klassisk och bred humanistisk bildning. Alltsammans sammanflyter till texter av de slag vi hittar i Ärret efter drömmen.
– – –
Horace Engdahl, Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2009. 207 sidor.

Bokrecension: Tradition och historia | Nils Ahnlund

Nils Ahnlund

Tradition och historia är skriven av Nils Ahnlund (1889–1957), professor i historia. Boken utkom 1956.

* * *

Historieprofessor Nils Ahnlund var på sin tid känd för sina populärt hållna texter, som behandlade olika historiska frågor. Tradition och historia rymmer ett urval av sådana texter, som tidigare publicerats på olika håll, och ibland också framförts som tal, särskilt på 1940-talet. De har ibland i denna tryckning utökats eller reviderats på annat vis.

Ämnesmässigt ligger tyngdpunkten 1600-talet, och den person som jag uppfattar som mest frekvent förekommande på sidorna är en person som Ahnlund var särskild expert på: den oförliknelige rikskanslern Axel Oxenstierna. 

Ahnlund utvecklar till exempel hur denne arbetade med kung Gustaf II Adolf, hur han fungerade som i praktiken riksföreståndare under Kristinas omyndighetstid och sedan som marginaliserad rikskansler igen när hon blivit regerande drottning. 

Det sammanlagda intrycket av Oxenstierna utifrån vad Ahnlund anför, blir att rikskanslern var en exceptionellt kompetent storadministratör och toppbyråkrat, med utsökt fingertoppskänsla för hur ett land bör styras.

* * *

Men inte enbart Oxenstierna får utrymme mellan pärmarna i Tradition och historia. Där ryms både exposéer över Nordens historia och djupdykningar i enskildheter.

En intressant artikel från 1945 analyserar och spårar uttalandet ”Nu är Sverige blivit en man, och alla hava vi en herre och en Gud”, som traditionen velat tillskriva Nicolaus Olai Botniensis. Han skall ha yttrat dem under Uppsala möte 1593, då man i Sverige slutgiltigt förband sig till evangelisk-luthersk kristendom. 

Ahnlund går igenom och analyserar källorna samt vid tiden för författandet av texten nya rön, för att söka klarhet i huruvida de anförda orden verkligen kan antas ha yttrats, eller om de är ett senare påfund. Ahnlund landar i att de mycket väl kan ha utsagts, hur slagordspassande de än kan framstå.

* * *

Nils Ahnlund skriver historia på ett vis som är både tillgängligt och svårläst. 

Låt mig förklara. 

Det är tillgängligt på så vis att det vänder sig till en bred men intresserad publik: det är inte fråga om några tekniska djupdykningar, om än ämnena kan framstå som nog så smala emellanåt. Han skriver populärt. 

Men det är också svårläst, eftersom Ahnlund skriver en ordrik prosa som med förkärlek breder ut sig i långa, utdragna meningar med inskjutna satser. De gånger som texterna i Tradition och historia ursprungligen varit tal, torde det krävt ett koncentrerat auditorium för att hänga med.

Sammanfattningsvis vill jag om Tradition och historia säga, att verket bjuder generöst på författarens specifika insikter rörande olika ämnen, samtidigt som han målar upp större sammanhang. Naturligtvis är bokens texter stämplade med sin egen tids språkvanor och kanske också förhållningssätt i någon mån. Men för den intresserade, som orkar med den en smula invecklade prosan, bjuder boken på intressant läsning.
– – –
Nils Ahnlund, Tradition och historia. Stockholm: P.  A. Norstedt & Söners förlag, 1956. 259 sidor.

Bokrecension: Spöksyn och verklighet | Uno Willers

Spöksyn och verklighet är en samling texter av Uno Willers (1911–1980), historiker och riksbibliotekarie. Boken utkom första gången år 1961. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

Det är ett sällsynt stort nöje att ta del av hur någon verkligen går till botten med ett källkritiskt problem. Sådana övningar utför Willers i sin essäsamling Spöksyn och verklighet. 

Förutsättningen är i ett fall den en gång kända och spridda spökhistorien som Karl XI skall ha varit med om kort innan sin död. En natt skall kungen ha märkt att rikssalen på gamla slottet var upplyst. Han och några personer till beger sig dit, och ser där en ung konung, samtidigt som någon annan halshugger högt uppsatta män. Karl XI får veta att detta kommer att bli verklighet om sex konungar. Karl XI skall sedan själv skrivit under ett dokument där händelsen skildras.

Det visar sig att historien kom att aktualiseras under olika regenter. Willers ser hur den har vandrat omkring, används i politiska syften, tryckts utomlands och spårar dess rötter samt tar upp hur olika historiker undersökt densamma. 

Åter en annan spökhistoria analyseras på liknade vis, nämligen den om vad som skall ha skett under likvakan för Karl XI:s hustru drottning Ulrika Eleonora. Under det att hennes kista stod på Karlborgs slott kommer en natt en hästdragen vagn med en besökare dit. Besökaren igenkändes som en väninna till den döda drottningen. När vaktchefen sedan kikar in genom nyckelhålet till salen där drottningen vilar och dit väninnan gått, ser han hur de två damerna samtalar vid fönstret. Väninnan kommer inte ut, hon försvinner, liksom vagnen med hästarna, och vaktchefen dör någon dag senare.

Och på liknande sätt som i det redan omtalade fallet går Willers igenom historien, spårar hur den traderats och var den dyker upp i handlingarna, samt urskiljer vaktchefen Stormcrantz' verkliga livsöde.

* * *

Det här är givetvis en smula smala saker att ägna sig åt, men uppvisar hur man med noggrannhet kan nalkas berättelsers ursprung, spridning och hur de varierats. Den klarhet som arkivstudier uppenbarligen kan skänka är rent förvånande stor!

Boken rymmer också ytterligare texter som mer eller mindre lösligt anknyter till spöktemat. Ett mycket noggrant referat ägnas åt M. R. James spökhistoria ”Count Magnus”, som syftar på Magnus Gabriel de la Gardie som person, men som försetts med medvetna falsifikationer, som emellertid visar sig påtagligt sofistikerade. Spökhistoriens greve äger föga likhet med verklighetens greve, men förvrängningarna är utförda med finess.

Vi får i Spöksyn och verklighet också stifta bekantskap med några glimtar av August Strindberg som skolpojke, en folklivsforskares jakt på belägg för existensen av jätteormar i Småland under 1800-talet och paret Verner von Heidenstam och Emilia f. Ugglas' vistelse i schweiziska Bühler under sin bröllopsresa på 1880-talet; Willers besöker orten långt efteråt och hittar fortfarande spår av deras vistelse där.

Personlig och särskilt drabbande är Willers återgivande av sina erfarenheter som flygkurir mellan Sverige och svenska legationen i Berlin med början under senare delen av 1944. Det livsfarliga uppdraget då Willers förmedlade diplomatpost kunde han på lediga stunder kombinera med resor till universitetet i den alltmer sönderbombade tyska huvudstaden. Där genomförde han källundersökningar och citatkontroller .

* * *

Uno Willers välskrivna bok om spöken, det spöklika och om arkiv och texter är nog tilltalande särskilt för folk som gillar texter av olika slag, och att fördjupa sig i textmässiga problem och frågeställningar. Men den rymmer som vi ser också personliga erinringar av annat slag. Berlinskildringen förtjänar att lyftas fram som vittnesbörd om det sönderfallande Tysklands huvudstad under slutet av andra världskriget, såsom staden framstod för en utlänning på besök.
– – –
Uno Willers, Spöksyn och verklighet. Stockholm: Bokförlaget Trevi, 1974. 147 sidor.

Bokrecension: Sanning och lögn i litteraturen | Stephen Vizinczey

Sanning och lögn. Kritik och essäer (eng Truth and Lies in Literature. Essays and Reviews) är en samling texter av litteraturkritikern Stephen Vizinczey (1933–2021). 

Boken utkom på engelska 1985. Jag har läst den i svensk översättning av Ulf Gyllenhaak i en upplaga från 1988. Gyllenhaak har även skrivit en inledning. Texturvalet står Christopher Sinclair-Stevenson för.

* * *

Vizinczey är en elak litteraturkritiker. Hans omdömen är inte inlindade utan snarare maliciösa när han inte uppskattar vad någon har skrivit. Inte sällan är det akademiker som får stå i skottlinjen. Hans uppfattning är, att bara för att man är akademiker är man inte per automatik en habil författare. Han skriver om en bok följande:

"Denna bok tillhör den gamla fina traditionen av akademiska studier, som gör ämnet antingen tråkigt eller oförståeligt eller bådadera."

I ett annat sammanhang skriver han:

"Kanske förefaller det underligt, men det mått av lärdom finns inte som kan bota dumhet, och av formell utbildning blir dumheten bara större, därom råder det inget tvivel."

Och på åter ett annat ställe:

"Det tycks mig som om en av de största farorna för de västerländska samhällena är den okontrollerade tillväxten av universitet, vilken leder till att miljoner människor sysselsätter sig med intellektuella yrken utan att besitta någon intellektuell förmåga."

Vänligt är inte precis heller detta omdöme om en bok:

"Kritiska studier och biografier filtrerar genialiteten genom medelmåttighet, och denna bok utgör inget undantag."

En annan författare "fastnar […] i gyttjan av sin egen oförmåga att förstå." Och åter en annan: "... belamrar en redan livlös framställning med totalt meningslösa och ovidkommande fakta."

Så nej, Vizinczey är inte en snäll kritiker. Han är mördande rak, stundom direkt oförskämd, men säkert helt ärlig i sina negativa omdömen, precis som i sina positiva omdömen.

* * *

Inte är det något fel på litterär elitism, när det innebär att man anstränger sig för att urskilja och ägna sig åt den absolut bästa litteraturen. Livet är kort och böckerna är många: man bör skänka de böcker av sin tid som tilltalar en mest. 

Vizinczeys elitism är emellertid särskilt smal. Han ger några få författare genistatus, till exempel Stendhal, Heinrich von Kleist och några fler. Jag har inget emot att läsa dessa författare. Men jag kan inte förstå varför man skulle begränsa sig till några få, klart skinande solar. Det vore som att endast ägna tavlor som befunnits värdiga att hänga på Louvren sin aktning, fastän intressant konst förvisso också med all säkerhet kan hittas i Västerås eller Umeå. Eller att i en park endast beundra de vackra ekrarna och helt ignorera de vackra smörblommorna.

Men visst, jag tror också på att lära känna författarskap, att läsa hela eller stora delar av ett författarskap som man uppskattar. För min del har det till exempel inneburit att jag läst stora delar av vad Sven Delblanc och Lars Gyllensten publicerade, eftersom det är två författarskap som jag känner mycket för. 

Vizinczey går längre. Han anser inte bara att man skall läsa allt en mycket bra författare skrivit, utan också att man skall läsa dessa texter om och om igen för att verkligen lära känna verket. En roman börjar man förstå när man läst den fem gånger, menar han.

"Du måste läsa en roman ungefär fem gånger innan du uppfattar dess struktur, vad som gör den dramatisk, vad som ger den tempo och styrka."

Jag anser att detta är en något överdriven inställning. Visst kan man läsa böcker många gånger om, när de håller för det. Det finns böcker jag läst mer än en gång. Men risken är att man får så smalt fokus att man missar skönhet utanför detsamma.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen då? Jag förstår på ett sammanfattande vis Vizinczeys uppfattningar på detta tema, som att litteraturen bör vara sann, bör ge människor sådana som de är, inte sådana som de föreställer sig att de är, eller hycklar att de är. 

Litteraturen skall säga något, inte bara repetera sin tids vanföreställningar. Den skall avtäcka det sant mänskliga. Den skall tala sanning i synen på de läsande – och på makten.

Visst handlar Sanning och lögn i litteraturen framförallt om litterära ting, om litteratur och litteratörer. Men jag vill också särskilt lyfta fram den avslutande texten i samlingen, som handlar om Ungerns historia, och då inte minst dess lidande – under ottomaner, österrikare och sovjeter. Deltagandet i motståndet mot den sovjetiska ockupationen och oviljan att leva under sovjetiskt överstyre synes vara vad som fick Vizinczey att själv lämna landet.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen skänker djupare insikter i åtskilliga mycket viktiga författarskap och är väl värd att läsa om det så vore enbart av det skälet. Men sedan är det ju också något lockande i att läsa eleganta avhyvlingar, och icke få sådana får man ju också ta del av i Vizinczeys samling texter och artiklar. Han kan den fina konsten att vara elak utan att bli platt vulgär.
– – –
Stephen Vizinczey, Sanning och lögn. Kritik och essäer. Övers. och inledning Ulf Gyllenhaak. Stockholm: Forum, 1988. 364 sidor.