Skrivvanor

För mig är skrivandet en nerv i tillvaron. Jag skriver gärna.

Just nu:

Jag skriver i en femårskalender. Korta notiser, sammanfattningar av dagar. Det gör det möjligt att gå tillbaka i efterhand, och återskapa en dag, att minnas det som annars kanske varit oåtkomligt (någon ska ha sagt att man aldrig någonsin glömmer något, minnet blir bara oåtkomligt – kanske ligger det nåt i det). I femårskalendern skriver jag ibland korta reflektioner om tillvaron, eller små utrop. Det blir nån slags Twitter i dagboksform.

Jag bär med mig en anteckningsbok. En liten svart Moleskine. Däri får rymmas vad som behagar mig. Små situationsbeskrivningar (skrivna foton!), meningar som har betydelse för mig. Fragment av berättelser. Kanske någon dikt. Reflektioner av olika slag, kanske kring nåt jag läst.

Jag har en A5-bok, kinablock, extratjock. Där skriver jag för tillfället små berättelser, eller ibland början till berättelser, början och stämningssättare för berättelser.

Jag skriver för att jag tycker om att skriva.

Och jag vill skriva där jag står. Inte vänta på inspiration. Utan skapa text just nu. Jag tror nämligen inte särskilt mycket på inspiration. Jag tror mer på att faktiskt ta sig tid att sitta ner och producera text, att låta arbetet med texten få utrymme. Och att inte ha prestationsångest, utan att skriva och låta texten ta form.

Skrivhastighet

Via Skrivtips hittar jag till Swedish Typing Speedtest där man kan kolla upp hur snabbt man skriver. Jag har en hastighet om 48 ord / minuten, tydligen.

Språkrådet

Det här hade jag missat: Språkrådet: Institutet för språk och folkminnen på nätet. Där finns en hel del att hämta. Till exempel en massa svar på språkfrågor, och en lista med ordböcker på nätet.

Kolla gärna runt där lite grand.

Bokrecension: Under byggandet av den kinesiska muren

Under byggandet av den kinesiska muren och andra texter ur kvarlåtenskapen består av texter skrivna av Franz Kafka, och ingår i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade skrifter. Dessutom ingår i boken ett fylligt förord och en hel del förklarande fotnoter. För översättning och kommentarer står Hans Blomqvist och Erik Ågren.

Volymen består av mängder av fragment författade av Kafka. En del av dem är nästan i novellformat, andra bara några meningar. De berättade historierna, som just titelns "Under byggandet av den kinesiska muren" och "Jägaren Gracchus", och pjäsen "Gravväktaren" går bra att läsa som skönlitteratur och känns väldigt mycket "kafka". Fragmenten är svårbegripligare, eller rentav obegripliga. Mycket av det som finns i volymen återfinns i koncentrat i aforismsamlingen som fått namnet "Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta världen". Där är mycket tal om synd, skuld, det onda. Vissa guldkorn finns det:

"Den rätta vägen går över en lina, som emellertid inte är spänd högt uppe i luften utan alldeles ovanför marken. Den tycks mer avsedd att snava på än att gå på." (sid. 169, aforism 1)

Hur man ska förstå mystiken i det följande kan säkert vara föremål för diskussion:

"Endast den andliga världen existerar, det vi kallar sinnevärlden är det onda i den andliga världen och det vi kallar det onda är bara ett nödvändigt ögonblick i vår eviga utveckling." (sid. 174, aforism 54)

Volymen är intressant, men också det mest svårtillgängliga jag läst av Kafka. Inte bara för att den är så fragmentarisk till sin natur (det är ju en samling av fragment!), utan för att tankegångarna synes svårgripbara och dunkla.

Efter att ha läst Under byggandet av den kinesiska muren har i alla fall inte min bild av personen Kafka färgats ljusare. Och kanske är det som kvarlämningar av en komplex person som volymen tjänar sitt främsta syfte. —

Cioran talar

Ett citat av E. M. Cioran:

"On n'habite pas un pays, on habite une langue."

("Man bor inte i ett land, utan i ett språk.")

Betraktelse hos Englund

Peter Englund skriver en intressant betraktelse om blyertspennor på sin blogg! — Själv har jag länge haft en förkärlek för bläckpennor, och ju tunnare desto bättre: gärna 0,4. Men jag har också den senaste tiden börjat skriva med stiftpenna; fördelen är ju att man lättare kan korrigera den egna texten utan att behöva stryka över – även om också det har sin särskilda charm.

Bokrecension: Osynliga händer

Osynliga händer är skriven av Stig Sæterbakken och utgiven av Vertigo förlag.

Låt oss börja med den fysiska boken. Formatet är utmärkt. Hårda pärmar, stilrent omslag föreställande en naken man visad bakifrån, hängd i en fot: en tydlig referens till den hängde mannen i tarotkortlekens arcana major. Texten är satt i Bodoni som ger en fransk, gammal känsla, fastän bokens innehåll är allt annat än gammalt.

Antihjälte i boken är polisinspektör Kristian Wold. I ett nästan ständigt regnande Oslo får han i uppdrag att gå igenom ett fall en sista gång innan man lägger ner det: en flicka som försvunnit. Men detta är inte så mycket en deckare som ett personporträtt av en trött polis, fast i ett förhållande med en psykiskt sjuk kvinna som han försöker undvika så mycket som möjligt. Han förälskar sig istället i den försvunna flickans mor, och de inleder ett märkligt förhållande.

Samtidigt som Wold, till sist på sin fritid, utreder fallet med den försvunna kvinnan, undersöker han en lokal gangster. Efterforskningarna kring gangstern får Wold att vistas i ett Oslo av prostitution och pornografi. I ett nästan ständigt regnande.

Det här är en smutsig och mycket mörk text. Polisen är ingen svår, operaälskande ensamvarg. Han är en mördare, en tafatt och hjälplös människa. Texten hukar inte, utan tar läsaren med in i misären och en verklighet där allt är grått och smetigt och halvt falskt, halvt uppriktigt.

För lite dekadens: läs Osynliga händer.

Bokrecension: Döden i Rom

Döden i Rom: En annorlunda guide till den eviga staden är skriven av Maud Webster.

Maud Webster är historiker. Och det här är en historiebok med ett särskilt tema: döden i Rom från antiken till våra dagar. För någon med ett intresse av döden som historiskt fenomen är det här en guldgruva. Boken är fylld av intressanta fakta och skildringar av hur man förhållit sig till döden i den aktuella staden. Man får ingående presentationer av hur en kejsarbegravning gick till, hur man preparerade de höga bålen som kropparna brändes på, hur man i processionen kunde bära masker av tidigare avlidna släktingar, så att de på så vis fick en symbolisk närvaro (den sedan var fullkomligt okänd för mig). Läsaren förs från dessa första tider med deras monument till nutiden via en dödsbesatt medeltid, då man styckade helgonkroppar och höll multipla begravningsceremonier, byggde kapell dekorerade med mängder av benknotor. Vi får veta var avrättade brottslingars kroppsdelar sattes upp, hur man kunde få det nesliga ödet att slängas i Tibern efter sin död, hur gravmonument kunde se ut på insidan. Om man liksom jag inte kände till det, får man veta att korset på toppen av Peterskyrkan, världens största kyrka, innehåller reliker från helgon. Liksom även toppen av den egyptiska obelisken på gården utanför.

Webster skildrar också hur begravningsskicket ser ut i Rom i dag, hur det hör till ovanligheterna att man kremeras eller jordbegravs (och jordbegravs man där i dag grävs man tydligen i de flesta fall upp efter tio år varefter kroppen får ett nytt vilorum). Istället muras man vanligtvis mer eller mindre in i våningsgravar – "tumulazione". 60,7 procent av alla romare valde detta gravskick år 2000, enligt Webster (sid. 239). Där får man vara trettio år i taget, innan man får förnya överenskommelsen om viloplatsen. Annars kan kvarlevorna flyttas över till ett ossiarium, alltså en plats för förvaring av ben.

Boken är rikt illustrerad med fotografier och kartor. Många av fotona är tagna av författaren själv. Som författaren själv framhåller är det nåt särskilt med döden. En särskild känsla uppkommer lätt vid åsynen av symboler för livets slut. Jag tror inte att man egentligen är särskilt morbid för att intressera sig av att besöka platser som de boken beskriver. Snarare är det något allmänmänskligt i att söka sig till gravar och platser med stark anknytning till döden: om inte annat blir man starkt påmind om att – jo, jag lever.

Webster skriver:

"I en historia om döden framstår Rom som en minnenas stad par excellence, därför att så mycket av det vi stiftat bekantskap med finns kvar på olika sätt än i dag. De mest påtagliga minnena utgörs av själva gravarna, var sig de är mausoleer från antiken, katakomber från den första kristna tiden, barocka gravsättningar i kyrkor eller moderna gravparker. Reliker, memento mori och soldatplaketter tillhör också stadens konkreta och synliga dödsminnen." (sid. 245)

Döden i Rom är nog en utmärkt guidebok för den som tänker sig en resa till Rom och vill besöka några eller åtskilliga platser men anknytning till den mänskliga döden under en tidsperiod om två årtusenden. Och även andra, med ett intresse för Rom, dödens historia eller helt enkelt allmän historia, hittar mycket, mycket av intresse i Websters bok.

J. C. Oates

På Aftonbladet finns en intervju med Joyce Carol Oates. Intervjun, via mail, är gjord av Cecilia Gustavsson.

Mer Teratologen

Läste första recensionen jag sett av Att hata allt mänskligt liv av Nikanor Teratologen. Den finns i Norra Västerbotten. Recensionen är skriven av Simon Löfroth och han avslutar recensionen med detta:

"Begreppskåta akademiskt lagda teoretiker såväl som pessimistiska tvivlare besatta av esoterika lär hitta en hel del att både förfasas och fröjdas över i en roman som lyckas med konststycket att vara ohämmat kolsvart och storartat ljusstark på en och samma gång. Att den stundtals är hysteriskt rolig är en bonus för de bortskämda."

Hittade också en intressant essä om Teratologens författarskap skriven av litteraturvetaren Jonas Andersson, publicerad i Svenska Dagbladet. Därifrån kommer det här träffande citatet:

"En obeskrivlig fröjd strömmar från Nikanor Teratologens böcker, trots att de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting. Den som ännu inte upptäckt hans författarskap har något framför sig.En obeskrivlig fröjd strömmar från Nikanor Teratologens böcker, trots att de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting. Den som ännu inte upptäckt hans författarskap har något framför sig."

Uppdatering: Se även Tidningen kulturens recension, skriven av Joakim Holm.

Bokrecension: Den osynliga domstolen

Den osynliga domstolen: En bok om Franz Kafka är skriven av Torsten Ekbom.

Det var dags att läsa en kafkabiografi. Och då hittade jag Ekboms bok. Ett ganska bra val. I Ekboms bok får läsaren följa Kafkas yttre och inre liv från början till slutet. Boken bygger i mycket stor omfattning på analyser av Kafkas texter, som Ekbom belyser med andra författares, vänners och samtidas texter. Det är alltså många, många citat. Ofta långa.

Det är uppenbart att "kafkalogin" (Ekboms term) gjort Kafka till ett offer för hutlös hermeneutik. Det tolkas och läses in och man försöker hitta nycklar för att rätt förstå hans noveller. Ett exempel från Ekbom själv, där han tolkar En liten kvinna, som handlar om just en kvinna som är ursinnig på berättelsens huvudperson utan egentlig anledning:

"Kafka ger inte många ledtrådar till hur denna parabel skall läsas, men enligt min mening finns en tolkning som med ens gör denna novell glasklar: den lilla damen är helt enkelt Kafkas musa, och bland de nio muserna skulle man närmast kunna tänka sig att hyresvärdinnan bär namnet Melpomene, tragedins musa." (sid. 316)

Så kan det vara. Men med denna mängd inläsningar finns det en risk att berättelsen i sig, själva aktörerna och det berättelsen berättar, hamnar i bakgrunden. Det blir viktigare att förstå vad berättelsen egentligen handlar om, än att ta del av berättelsen i sig.

Kafkalogernas läsning av Kafka blir lite som teologernas läsning av Bibeln. Det finns dolda agendor i bibeltexten. Det finns alldeles säkert dolda agendor också i Kafkas texter. Men den uppenbara betydelsen: känslan av ångest, tragedi, mardröm får inte trängas undan för att försöka konstruera en dold betydelse bakom berättelsen.

För Kafka är en mardrömmens nedtecknare. Många berättelser förefaller ha tagit avstamp rent konkret i Kafkas egna drömmar. De mest absurda händelser, som de övernaturligheter som läkaren i novellen En lantdoktor råkar ut för, blir med drömmens logik alldeles naturliga. Då blir det inte så djävla märkligt att det gömmer sig en knekt med två hästar i ladugården, och att han våldför sig på läkarens piga medan läkaren själv far i väg med hästarna, som bär honom mil bort på minuter. Ekbom skriver träffande:

"Den mycket speciella Kafkaatmosfären, kan man tillägga, uppstår när denna ändrade grundförutsättning, det svarta hålet i berättelsen, inte på något sätt uppfattas som onormal av personerna i texten, bara av läsaren." (sid. 334)

Ekbom gör ett bra jobb med att teckna Kafkas inre, Kafkas rörliga, ångestladdade sinne. Det sinne varur Processen och Domen kan komma. Ekbom låter läsaren förstå Kafkas mindrevärdeskomplex inför fadern, hans kult av skrivandet, hans självkritik som är svåruthärdlig att ta del av.

Om man är intresserad av Kafka kan – och kanske till och med bör – man ta del av denna bok. Men boken kräver ett genuint intresse och gärna en viss bekantskap med Kafkas berättelser.

Vi i Stormtrupperna...

Ja, vi i Vertigos Stormtrupper har så fått ett nytt paket på posten; den här gången innehöll den Stig Saeterbakkens Osynliga händer och Gustav Meyrinks Golem. Dessutom ett fint propagandamedel att gå omkring med.

Stormtruppernas vördade nestor, Vertigomannen, har gjort mycket reklam för Saeterbakken på sistone. Det bådar positivt. Tittar man till typografin så blir jag ännu mer positiv. Bodoni! Passar bra till den särskilda serie inom Vertigos utgivning som nu fötts: Vertigo Noir.

Meyrinks Golem passar bra in i min läsning, nu när jag har en Kafkaperiod.

Återigen, från Stormtruppernas djup: tack!

Dystopier

Mårten på Pocketpocketpocket presenterar en lång lista med litterära dystopier från Wikipedia. Hur kan man väl låta bli att gilla litteratur som visar det alternativa... undergång... katastrof...

Listan finns här.