Bokrecension: Brokiga iakttagelser | Edith Södergran

Edith Södergran.
Bild: Svenska litteratur-
sällskapet i Finland

Brokiga iakttagelser är en samling aforismer av Edith Södergran (1892-1923).

Det är nästan omöjligt att skriva något sammanhängande om aforismsamlingar, ja, man gör snarast våld på aforismerna, om man försöker föra in dem i ett system: aforismen är till sin natur icke-systematisk; de är enskilda fragment, avsedda att bära sig själva. De är sammanhängande helheter i sin knapphet, avsedda att säga just det de säger, intet mer eller mindre.

Däri ligger deras konstnärliga värde: ett värde som projektiler.

* * *

Men likväl. Jag har läst Edith Södergrans Brokiga iakttagelser som är just en samling aforismer. Kanhända kan man ur dem utläsa något om författarens livshållning eller åtminstone något om det som hon bär inom sig.

Först:

”Den fria viljan är ett absurt antagande, något oavhängigt opererande på egen hand i en abstrakt tankerymd.”

Detta är, läser jag det som, ett försvar för determinismen; att den fria viljan inte existerar som ett objekt utanför en kedja av orsak och verkan: även viljan är underkastad kausalitetens lagar och opererar inte utan föregående orsaker. Endast tanken kan omfamna idén om en vilja som hänger fri i rymden, utan att vara rotad i den verklighet som den fysiska tillvaron består av.

Den fria viljan blir absurd, ty ingenting kan existera utan att ha sina orsaker: inget kan sättas i rörelse utan att något rör vid det.

* * *

Vidare:

”Den stora framgångens människor äro realister och fatalister.”

Här återkommer motivet med den trälbundna viljan.

Den stora framgångens människor, skriver Södergran, accepterar att viljan är bunden: att allt sker såsom det måste ske, inte, tänker jag, för att något utomvärldsligt bestämt det, utan för att ingenting förmår stå utanför kausalitetens intrikata och oöverskådliga väv.

Den framgångsrika människan kan anlägga ett realistiskt perspektiv på detta, inse trälbundenheten, vila i sitt fatum, sitt öde, och vara fatalist. Den framgångsrika människan vet sig vara där han måste vara, fruktar inte, vandrar trygg.

* * *

Och i en annan aforism:

”Alla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast ut i korta brutna bitar.”

Vi återvänder här till aforismens antisystematiska natur: den utgör i sig själv ”korta brutna bitar”, och bygger inte system, drar inte ”långa sanningsrötter”, framställer inte ett helt utöver sig självt.

Aforismerna är fragment, hela i sig själva, men inte en del av en större helhet. De är, för att alludera på Nietzsche, försök – försök att nå sanning, försök att måla en sann bild av tillvaron. Så når oss kanske sanningen blott och bart i små bitar, som ljusstrålar genom en gisten vägg som är vår själva tillvaros förutsättning; vi är instängda i oss själva, blott i brutna stycken når oss ljuset.

* * *

Ytterligare mer:

”Från sin innersta ärkevidskepelse avstår man aldrig, det vore ens undergång.”

Kan vi kanske ur detta utläsa, att vi alla har våra föreställningar, som vi lever och dör på, som vi behöver för att stå hopplösheten emot? Vidskepelsen att något har en betydelse utöver den vi tillskriver den, en betydelse fäst i något utanför oss själva som människor? Kanske är det därför vi förmår ta till oss sanningen bara som ”korta brutna bitar”, för att vi skulle förkolnas i det klara solskenet, utan vidskepelsernas skygd?

* * *

Och mer:

”Skuldkänsla är alltid ett säkert tecken till karaktärssvaghet, den faktiska skulden förblir frågetecken.”

Kanhända kan också denna aforism belysas av fatalismens ljus? Ty där allting sker med nödvändighet, är naturligtvis något sådant som skuldkänslor absurt.

Varför känna skuld för vad som måste vara, inte kan vara på annat vis? Känner stenblocket skuld för att den krossar en buske under sitt fall från en klippa? Hade det varit rätt att förutsätta att stenblocket, oförmögen att påverka vare sig sitt fall eller sin bana, skulle känna skuld över vad den åstadkommit? Vad hade det båtat?

* * *

Edith Södergrans författarskap är något för sig. Brokiga iakttagelser utgavs år 1919, när Edith var på sitt 27:e levnadsår. Kanhända har det sammanställts under lång tid dessförinnan. Verket är inte minst påverkat av hennes läsning av Nietzsche.

Vid utgivandet hade hon fyra år kvar att leva, innan tuberkulosen tog hennes liv.

Aforismsamlingen drar mot harmoni, mot hyllande av det starka. Liksom den så ofta sjuke Nietzsche, torde hon i sin svaghet sett hän mot styrkan, hälsan. Och liksom Nietzsche var materalistisk determinist, förefaller även Södergran vid detta läge i sitt liv skriva under på samma uppfattningar.

Samlingen är kort. Ibland förstår jag inte vad aforismerna betyder, eller håller inte med dem. Men de vittnar som solstrålar emanerande från en stark och längtande själ i en sjuk kropp: de sprider Södergrans ljus.
– – –
Brokiga iakttagelser, Edith Södergran. Holger Schildts förlagsaktiebolag 1919. Digitaliserad som epub av litteraturbanken.

Bokrecension: Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 | Thomas Sörensen

Några portalgestalter under Amerikanska inbördeskriget:
Jefferson Davis, Robert E. Lee, Stonewall Jackson,
William T. Sherman, Ulysses S. Grant, Abraham Lincoln

Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 är skriven av Thomas Sörensen (f. 1964), universitetslektor i historia. Boken utkom år 2016. Jag har läst den digitala upplagan.

* * *

Det amerikanska inbördeskriget inleddes i april 1861, när ett fort i South Carolina tillhörigt den federala staten besköts av konfedererade styrkor.

Det var resultatet av en tids spänningar mellan sydstaterna och nordstaterna, det vill säga konfederationen och unionen, där de förra kämpade för delstaternas autonomi och deras rätt att hålla sig med slavinstitutionen gentemot den federala regeringen, och där de senare kämpade för unionens sammanhållning.

Valet av Lincoln till president skyndade på utvecklingen, då han ansågs stå för federalismen samt för den så viktiga frågan om slaveriets begränsande. Slaveriet var ytterst viktigt för sydstaternas ekonomi, då den i mycket var beroende bland annat av den lukrativa bomullsodlingen, medan nordstaterna alltmer industrialiserades.

Kriget kom att bölja fram och tillbaka mellan den resursstarka unionen och den nationalistiska utbrytarkonfederationen under flera år. En viktig vändpunkt kom vid det tre dagar långa slaget vid Gettysburg 1863, då unionens styrkor besegrade konfedererade styrkor.

Manskapsbrist, demoralisering, ekonomisk utarmning, deserteringar, trycket från nordstaternas arméer och egna förluster ledde till en ohållbar situation för konfederationen och orsakade omsider dess stegvisa kapitulation under våren och sommaren 1865.

Lincoln mördades dock den 15 april 1865 av sydstataren John Wilkes Booth, fem dagar efter huvudarméns kapitulation under general Lee.

Kriget krävde över 600 000 dödsoffer, varav drygt 200 000 i strider.

* * *

Det är om detta krig, dess orsaker, följder, huvudpersoner och deltagare som Thomas Sörensen skriver i sin bok Amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Berättelsen flödar över sidorna i en flod av händelser och personer; det är omöjligt att inte svepas med, även om jag ibland får svårt att hålla isär de olika generalerna och militärerna. Och som öar i flödet kommer då och då insprängda små biografier över några i sammanhanget särskilt viktiga gestalter.

Sörensen har onekligen en talang för att känna av språket han skriver: han är medveten om rytmen, och låter ibland skildringen framföras i korta, projektillika meningar, ibland i längre betraktande dito. Prosan är vidare konkret och utan förställning: Sörensen har en mäktig historia att berätta, och han berättar den med kraft, elegant och utan krusiduller, med entusiasm och inlevelse.

* * *

Måhända associerar de flesta hela kriget med slavfrågan. Boken visar dock att krigets orsaker var mer mångfacetterade än så, även om slavfrågan uppenbarligen var en mycket stor anledning till att det skar sig så totalt mellan de olika delarna av USA. Sörensen visar tydligt vilken skillnad det var mellan nord- och sydstaterna även i övrigt: hur näringslivet såg annorlunda ut, hur kulturen såg annorlunda ut, hur de politiska uppfattningarna generellt skilde sig åt.

Det är lätt att se Unionen som den goda sidan och Konfederationen som den onda.

Men riktigt så svartvit är inte den verkliga bilden, visar Sörensen. När till exempel Lincoln under kriget proklamerade de afroamerikanska slavarna för fria i sydstaterna, gällde det inte slavarna i de stater som behöll slavinstitutionen i nordstaterna, för några sådana stater fanns. Lincoln var realpolitiker och insåg att det var viktigt att hålla kvar dessa slavstater i unionen, och inte tvinga över dem på motståndarsidan.

Även krigföringen var annorlunda än vad man tidigare var van vid, lär oss Sörensen. Södern hade nog räknat med att föra ett gentlemannamässigt krig, soldater mot soldater. Nordstatarna slog in på ett modernare slags krig, där civilisterna fick känna på det totala krigets konsekvenser. Unionens arméer utkämpade i stor utsträckning inte bara kriget på konfederationens territorium, utan lät också de civilister som bodde där hemsökas av krigets förstörelse.

* * *

Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 är en spännande fackbok med populärvetenskapligt tilltal. Ämnet har vad jag förstår inte förut beskrivits så ingående på svenska som i Sörensens bok. I boken finns dock medtagen en massiv litteraturlista för den som vill skaffa sig fördjupade kunskaper via engelskspråkiga böcker.

Prosan i Sörensens bok är mycket tilltalande och lockar stundtals nästan till högläsning. I texten finns också mängder av citat insprängda, som fungerar som fragment bevarade från tiden då kriget utkämpades. De ger människorna som levde då en tydlig röst.

Nu har det gått över hundrafemtio år sedan de konfedererade fick erkänna sig slagna av den federala unionen. Men fortfarande är skillnaderna mellan Sydstaterna och Nordstaterna påtagliga i dagens USA. Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 förklarar viktiga beståndsdelar i dessa kulturskillnader.
– – –
Amerikanska inbördeskriget 1861-1865, Thomas Sörensen. Historiska Media 2016. ISBN e-bok: 978-91-7545-381-1.

Bokrecension: Grekisk bukett | Vilhelm Ekelund (övers.)

Charon, från Gustave Dorés
illustrationer till Dantes Inferno.

Grekisk bukett är en samling epigram tolkade av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utgavs 1906.

Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade upplaga.

* * *

Epigrammet är ett sällsamt poetiskt uttrycksmedel. Det fungerar i sin knapphet snarast som en snapshot av någonting: inte sällan av något idylliskt i naturen, till exempel en källa, eller av en reflexion kring människans dödlighet och död.

Åtminstone är dessa två motiv vanliga i det urval som antikvännen Vilhelm Ekelund gjort för sin Grekisk bukett, där ett sjuttiotal epigram finns representerade samt några längre poem.

En mycket stor mängd epigram är bevarade från antiken; de skrevs under en lång tidsperiod. Många av dem har genom tiderna samlats i antologier, till exempel Grekiska antologin, som sammanställdes på 900-talet.

* * *

Epigrammet är i regel betraktande, tillbakalutat, fridsamt. Ekelund skriver i sitt förord:

”Hvila och frid eller trött kontemplativ resignation är epigrammets karaktär.”

Så kan ett epigram i några få rader handlar om en humlas flykt, myrors gång eller likaväl om ett barns död eller om vilan vid en källa i en lund. Åtskilliga epigram i Ekelunds urval handlar just om detta sista: uppmaningar till vandrare att slå sig ner och vila i närheten av en källa, där, som i ett fall:

”… svalt Zephyrens sus fläkte hans hjärta till ro.”

Och på en annan plats förkunnas att i närheten

”… sorlar ur svala klippans famn det renaste källsprång …”

Men annars är det döden som återkommer som motiv gång efter annan, mer bestämt den dödes färd till Hades, till exempel på den

”… isiga farkosten …”

Det vill säga Charons båt, ”bräddfull av dödens folk”.

Ett annat epigram berättar att vägen till Hades är lätt att gå, ”den är banad god”, det är bara att gå rakt fram. Åter ett annat epigram förklarar att resan till Hades inte blir mer fjärran vart än man utgår ifrån, den

”… är lika lång, hvar du än resan begynt.”

I ett epigram vädjar diktaren till Charon att fara varsamt fram med en död pojke, som i ångest närmar sig färjkarlen. Poeten skriver

”Charon, fatta ej hårdt i hans hand, den förstummade gossens …”

I ett annat epigram, riktat till Hades själv, berättas om en annan pojke, vars kära röst

”…nu upplifvar din ödsliga boning …”

Dödsriket utmålas inte som en munter plats, utan som en ganska dyster ogästvänlig sådan. Men det är ju inte heller fråga om en strafftillvaro. Det är helt enkelt en dunkel skuggornas ort.

Och det är lätt att komma dit.

”Endast ett ringa tryck af en hand, och hämmadt är lifvets
fina ström …”

Så lätt är det att dö, så lätt är det att färdas till Hades.

* * *

Epigrammen reflekterar över liv och död, över detaljer i tillvaron likväl som över de största känslor. Genom sin koncisa form ger de inte utrymme för mycket pladder, utan i korta strofer måste poeten uttrycka det som är hans eller hennes avsikt att avbilda. Den korta formen kommer sig av att epigrammen ursprungligen fanns på gravstenar eller som inristningar, där varje bokstav torde kostat stort i möda.

* * *

Grekisk bukett är en nätt samling dikter från olika tider under antiken. De vittnar som så ofta antikens skrifter gör, om människornas prioriteringar då; och vi känner igen motiven och funderingarna och idyllerna; ännu tänker vi kring livet och döden, ännu kan vi längta till en vilostund i det fria.

De grekiska epigrammen i Grekisk bukett blommar ännu.
– – –
Grekisk bukett, Vilhelm Ekelund (övers.). Wahlström och Widstrand 1906. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Skärvor av 1900-talet | Mats Burström

Skärvor av 1900-talet: Arkeologiska essäer är en samling texter av Mats Burström (f. 1962), professor i arkeologi.

Boken utgavs 2015. Jag har läst e-boksupplagan.

* * *

När man tänker på arkeologi tänker man lätt på uppgrävandet av det mycket gamla: av vikingalämningar, av krukskärvor från antikens Grekland, av byggnader i Egypten. Men vad Burström visar, är att även det som nyss var samtiden lämnat sina spår i landskapet, och att dessa är möjliga att anlägga ett arkeologiskt perspektiv eller att rent konkret gräva ut.

Det är dessa nästan samtida spår av det nyss förflutna nuet som texterna i Skärvor av 1900-talet handlar om. Texterna är tidigare publicerade i olika publikationer, främst som understreckare i Svenska Dagbladet. De har således en behaglig längd och nalkas på olika sätt det övergripande ämnet, för att i vissa fall gå in i detalj på särskilda platser.

Burström menar, förstår jag det som, att återupptäckandet av det nyss förflutna i jorden skänker en ny slags relief åt historieskrivningen; det arkeologiska arbetet kompletterar eller justerar de källor som finns kvar.

Till skillnad från folks minnen eller det nedskrivna är det svårt för tingen i jorden att vara vinklade eller att utlämna något. De är konkret, kvarbliven historia, som kanske just genom sitt återupptäckande förmår att justera synen på det förflutna. Dels genom vad de i sig själva kan berätta, men också genom att de återuppväcker minnen hos de som lever och som var med när tingen fortfarande fanns i nuet, och var aktuella. Burström skriver:

”Vi ser på välbekanta föremål med andra ögon när de uppträder i ett arkeologiskt sammanhang; vardagliga ting framstår plötsligt som en slags kulturbärare.”

Ja, det bevarade, det i jorden bevarade, signalerar onekligen någonting om den tid – fastän det rör en tid som inte är avlägsen – då det först lämnades kvar.

* * *

Burström resonerar och associerar snarast meditativt över det fragmentariskas värde, hur det fragmentariska blivit en konstform i sig. Vi ser det i litteraturen likaväl som i konsten. Fragment lämnar något åt det upptäckande, det läsande, det kännande subjektet att fylla i på egen hand: de måste tolkas. Kanske ligger något av fragmentens lockelse just i detta aktiva ifyllande av betraktaren själv.

Burström ger många exempel på arkeologi där de undersökta områdena eller objekten för inte längesen var något toppmodernt eller åtminstone i bruk. Han skriver om bunkrar som ingått i Atlantvallen, och om vådan kring huruvida de ska bevaras eller förstöras eller helt enkelt lämnas åt sitt öde: de minner ju om ett sargande krig.

Vådan blir än tydligare när det kommer till en sådan plats som Bückeberg, där nazisterna årligen firade en nationell skördedag mellan 1933 och 1937.

Nu är det en dalgång, ytterst lite minner om de hundratusentals människor som där samlades för några decennier sedan: den pampigt anlagda, sexhundra meter långa Führervägen på området är gräsbevuxen och hus har börjat byggas på kullarna. När man i boken jämför bilderna från området som Burström tagit med en bild i boken från 30-talet är det nästan omöjligt att föreställa sig att det är samma plats.

Hur hanterar man arvet efter något man helst velat glömma? Genom att aktivt förpassa det till glömskan, eller genom att acceptera det som en del av historien, och bevara det för att man inte borde glömma? Burström skriver:

”Det kan finnas sammanhang där glömska är en rimlig strategi för den enskilde, men för arkeologin och kulturmiljövården måste målet vara att värna människors möjlighet att minnas, också det som är smärtsamt.”

En annan plats som Burström besökt, är ökenområdet där en mastodontfilm under stumfilmseran spelades in, nämligen Cecil B. DeMilles första version av De tio budorden, 1923. Flera tusen skådespelare var där, och enorma kulisser byggdes upp, för att sedan gömmas i sanden. Med ledning av en notering i DeMilles postumt utgivna självbiografi blev man medveten om att mycket blivit kvar ute i öknen, och platsen utforskades igen, även om ekonomiska begränsningar har satt sin hov på själva utgrävandet.

En intressant sammansmältning av en bokanmälan av Johanna Dahlins doktorsavhandling och essä utgör texten ”Ryssland söker ännu sina stupade”, som handlar om de grupper som fortfarande söker avlidna soldater från andra världskriget på de tidigare sovjetiska slagfälten i syfte att om möjligt identifiera dem och i samtliga fall begrava dem. Sedan sökandet började 1988 har 450 000 döda påträffats.

* * *

Mats Burströms textantologi Skärvor av 1900-talet är välskriven, fundersam, associationsrik. Den får oss att fundera över hur vi minns och vad vi minns, och kring vad det som ligger i jorden kan förmedla till de som en gång låter det se ljuset igen.

Genom utforskandet av det nyss övergivna, det någorlunda förfallna, det som lämnats kvar i sin egen tid får vi rimligen också perspektiv på vår egen tid och vårt eget nu: vad vi valt att tillvarata, vad vi valt att låta förfalla. Vad som passar in, vad som inte passar in.

På så sätt är arkeologin, inte minst den arkeologi som sysslar med 1900-talet, en vetenskap inte bara om det som varit, utan också om det som är; inte bara om i går, utan också om i dag.
– – –
Skärvor av 1900-tal: Arkeologiska essäer, Mats Burström. Nordic Academic Press 2015. ISBN: 978-91-88168-01-6.

Bokrecension: Romare | Einar Löfstedt

Romare är en essaysamling med texter av Einar Löfstedt (1880-1955), först docent i latinska språket, senare professor i romersk vältalighet och poesi, samt under åren 1939-1945 rektor för Lunds universitet. År 1942 blev han ledamot av Svenska Akademien.

Romare utgavs postumt 1956, och består av föreläsningsmanuskript och en tidigare tryckt artikel. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Det går inte att missa Einar Löfstedts kärlek till antiken när man läser texterna i Romare. Det är en kärlek så stor, att hans egen hängivenhet ibland riskerar att ställa sig i vägen för ett kyligt betraktande av denna avlägsna epok.

Det hindrar inte att texterna utgör mycket lärda och litterära betraktelser över skilda personer och fenomen i den romerska världen, främst från den skimrande augusteliska perioden, när republiken avlidit och kejsardömet växte fram och det satt en vis man i statens ledning.

Då blomstrade konsten, rikedomarna flödade in från både kapitalistiska ansträngningar och utsugning av imperiets provinser, kulturlivet under tungt grekiskt inflytande bredde ut sig.

Romare fokuserar främst kring ett antal antika gestalter. Genom dem och deras liv lär vi oss om antikens Rom.

En av dessa gestalter är Cicero, som Löfstedt gärna återkommer till. Cicero är ju möjligen den forntida människa som vi förmodligen bäst kan lära känna, eftersom en historiens nyck har till våra dagar bevarat en så omfattande del av hans korrespondens — både sådan som skrevs med tanke på publicering och mer privata brev. Även en del brev som skrevs till Cicero finns kvar.

Men långt fler gestalter än Cicero passerar i Löfstedts Romare.

Några av dem är Sallustius, historieskrivaren, Lucullus, fältherren som kunde dra sig tillbaka i lugn och ro, Atticus, Ciceros vän och antikens kanske främste bokförläggare, Marcus Aurelius, filosofkejsaren.

Men inte minst skriver Löfstedt om Tacitus, också han historieskrivare. Honom ägnar Löfstedt en ingående filologisk genomgång: eftersom så lite är känt om Tacitus biografi, blir hans verk det centrala för att tolka honom och hans litterära utveckling. Löfstedt sätter in Tacitus i ett sammanhang av konstnärskap och visar hur han verkar i en tragisk-litterär tradition.

* * *

Einar Löfstedt skriver en klar och rak prosa: det är något av antikens stilideal över hur han formulerar sig. Perspektivet är aristokratiskt. Det är genom några av de mest bemärkta romarna vi i Löfbergs bok ser antiken.

Perspektivet är inte plebejernas, bodbiträdenas, legionärernas, böndernas: inte deras perspektiv som torde ha utgjort den absoluta majoriteten av Roms medborgare och undersåtar. Vi får lära känna Cicero en aning, men om hur slavarna i hans hushåll kan ha haft det får vi ingenting veta. Vi får veta hur Sallustius leder sin armé till en stor seger, men ingenting om hur livet för legionärerna i leden tedde sig.

Det kanske inte är så konstigt. Materialet flödar som starkast från samhällets kulturella eller politiska toppar: det är dem vi kan komma närmast som personer, helt enkelt för att de hade bildningen och genomslagskraften som krävdes för att formulera volymer som står som monument över deras liv, alternativt hade folk omkring sig som ansåg att deras liv behövde omskrivas.

Vill man lära känna en romare, är man med nödvändighet hänvisad till de högst bildade eller mest kända gestalterna. Vi kan naturligtvis lära oss om de plebejernas liv också, men i allmänhet på mer generellt plan. Cicero, Sallustius, Lucullus och andra kan vi lära känna personligen: vi kan nå deras tankevärld eller så kan vi följa deras livsvandring med större eller mindre detaljrikedom.

* * *

Som Vilhelm Ekelund i något sammanhang skriver om, så bjuder antiken på alternativa livsmöjligheter: genom att studera antikens människor, lär vi oss något om vad det innebär att vara människa under mycket kultiverade sammanhang: sammanhang som ur vissa synpunkter är mycket lika våra egna, men också ur andra aspekter mycket annorlunda.

Inte minst antikens idévärld vad beträffar både de berättelser som ryms i mytologin som i filosofiskt hänseende bjuder oss än i dag tuggmotstånd och näring: man kan livnära sig på antikt tankegods fortfarande, och egentligen aldrig hungra: vart man vänder sig finns mer att fördjupa sig i, att upptäcka, att tänka kring och tänka genom.

Det är väl något av det som är så lockande med antiken också: det är inte en död värld, utan en värld i det förgångna fortfarande är tillgänglig och vars invånares röster fortfarande kan höras, åtminstone gäller det en del av invånarna, de vars röster lyckats överleva tvåtusen år av skiftande vindar och världsomskakande händelser.

En del av dessa röster hörs starkt och tydligt i Einar Löfstedts Romare.
– – –
Romare, Einar Löfstedt. Bokförlaget PAN/Norstedts 1967. 167 sidor.

Bokrecension: Antikt ideal | Vilhelm Ekelund

Antikt ideal är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1948).

Boken utkom första gången 1909. Jag har läst den andra upplagan från 1932.

* * *

Ekelund är en inte alldeles lätt inringad lärdomsaristokratisk kulturpersonlighet. Inte heller är hans texter alltid särskilt lättillgängliga.

Men han var verksam som författare, poet, översättare och inte minst aforistiker. Med åren kom det att bli ett tjugotal prosaböcker och innan dess ett antal diktsamlingar som flöt ur hans penna. Han räknas som en av de första svenska modernisterna.

Med Antikt ideal lämnar han dikten för essäistiken och aforistiken. Han argumenterar i boken på olika sätt för antikens storhet, dess friska livsluft, inte minst i opposition till senare tiders melankoliska romantik och till kristendom.

Ekelund är lärd. Hans texter är lärda. Citat ur latinska och tyska källor lämnas åtminstone i Antikt ideal ofta oöversatta: han förutsätter att läsaren förstår dem ändå, eller så är det honom möjligen likgiltigt: han skriver för en tänkt elit, som rör sig på den höjd där hans eget medvetande gjort sig hemmastatt.

Så är Ekelunds publik liten, också i dag, men hans betydelse är inte försumbar.

* * *

Vad Ekelund i Antikt ideal i flera av texterna för fram är just ett ideal, det antika, höga idealet, som han beskriver som motsatsen till romantikens känslosvall och svaghetsdyrkan, kristendomens dito och all förnekelse av livet.

”Det faller af sig själf — eller borde det åtminstone — att ett personligt och intimt förhållande till antiken icke är möjligt annat än på basis af hjärtligt djup fiendskap till kristendomen.”

För Ekelund är den aldrig vacklande affirmationen av livet och viljan, uttryckt i stram och kall stil, det eftersträvansvärda. Trögdernas stil. Horatius stil. Tacitus stil. Ekelund söker antikens stämningar, språk, dess harmoniserande, allt försonande.

Han ser sällan allt detta i sin samtid, allra minst i Sverige, med undantag för hos Esaias Tegnér, ”den ende svenske diktare som stått i djupt och personligt förhållande till antiken.”

Men ute i Europa ser han det antika idealet återupptäckt inte minst av filologen Nietzsche, hos vilken han också märker antikens sommarvärme och hårda marmor, i dennes bejakande av viljan, bejakande av livet trots allt. Även när livet är fientligt och som i Nietzsches fall innebär med tiden stora fysiska påfrestningar. Ty för Nietzsche

”… blef antiken ett upptäcktsland för härliga lifsmöjligheter.”

Och före Nietzsche står en man av annat temperament, Goethe. Om honom skriver Ekelund:

”Hans stora lyckliga natur var antikens egen.”

De två jämförs så här:

”Goethe är det lugna hafvet. Nietzsche är det solbelyst stormande; guld och blått yr öfver topparna, och det blixtrar som svärd inne i den spelande oron.”

Med rottrådarna nedborrade i samma mylla, slår de två giganterna blom på olika vis.

* * *

Antikt ideal har en poetisk grundton, även om formen är prosa. Språket äger ändå vingar.

Men Ekelund hade vunnit på att vara mer konkret. Det stålkalla ideal har manar fram, manar han fram med prunkande språk i långa meningar. Den strävhet och hårdhet han ser i antiken, möter i Antikt ideal inte gensvar i hans eget språk, som skulle vinna på tydlighet: jag undrar, vad exakt är det i antikens litteratur och tankevärld som är detta stora, kalla, harmonierande som han talar om? Om man river ner bilderna för antikens strömningar, vad ser vi då?

Ekelund översätter dock det han funnit i poetiskt, bildrikt språk som riskerar att skymma det han vill avskyla. Han skriver själv i en aforism:

”Det stort tänkta och stort kända är gudomligt naket och föraktar all utklädnad.”

Nej, Ekelund skrev inte främst för att bli förstådd, förstår jag, utan för att det är en existensform för honom att skriva. Han ville distansera sig från publiken, inte möta publiken. Men vi som står där, filistrar vid enkla antikvurmare, hade blivit honom än tacksammare, om vi inte i förvisso vackra snårskogen fått leta efter att hitta, det som han redan funnit:

”All härlighet jag drömt vid Hellas’ dikt står bländande förkroppsligad för mig i detta: storm i sol.”

– – –
Antikt ideal, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1932. 209 sidor.