Draug

"draug, en gengångargestalt i fornnordisk och norsk folktro."

(Nationalencyklopedin)

Asfalten glänser och navkapslar blänker
som de gör i solsken på våren.
Mänskor som går förbi, de ser ser så nöjda ut –
men de lurar inte mig. 

I skuggan under markisen syns det i deras ögon;
jag ser en, jag ser flera.
Trots vax i håret, trots brunbrända axlar –
de lurar inte mig. 

Draugar. De är draugar frammanade ur gravar,
ur skogens bubblande mossar, ur bergen långt under marken.
Ett ögonkast, en rörelse i ögonvrån
avslöjar dessa levande döda. 

De lurar inte mig.
De lurar inte en av sina egna.

Bokrecension: Under kupolen | Stephen King

Under kupolen (eng. Under the Dome) är en roman av Stephen King (f. 1947). Romanen utgavs första gången i USA 2009 och i Sverige 2011. Jag har läst pocketupplagan från 2013.

* * *

Jag har alltid varit svag för Stephen Kings berättelser. Redan novellsamlingen Den förskräckliga apan, som jag läste nån gång i högstadiet, bet sig fast. Och det har blivit en del böcker av skräckmästaren från Maine sedan dess.

Kanske är anledningen till att jag gillar Kings historier så mycket, att jag uppskattar hans blandning av övernaturligheter i annars helt normala miljöer. De blir som fallstudier, där man tar ett vanligt samhälle och låter något helt extraordinärt drabba detsamma, och så får man helt enkelt se vad som händer.

Så är det även med Under kupolen. En morgon märker invånarna i det lilla samhället Chester's Mill att hela trakten stängts inne under en osynlig kupol. Den är tunn som papper, men omöjlig för människor att passera. Kupolen kommer på plats så plötsligt, att de olyckliga själar som befinner sig utmed den linje där den materialiseras klyvs, och de fordon som far in i den reagerar som om de kört rakt in i ett orubbligt berg.

Detta är det mest extraordinära inslaget i berättelsen, som utspelar sig under omkring en höstvecka.

Läsaren ställs sedan inför hur de 2000 invånarna i Chester's Mill reagerar på situationen de hamnat i. King använder sig av ett ovanligt rikt persongalleri för att belysa händelseförloppen ur många olika aspekter: en redaktör, en f.d. militär, en alkoholist, några ungar, ett antal hundar, en läkarassistent, två pastorer, ett gäng poliser, en varuhusägare och många, många fler.

Tillvaron under Kupolen kunde nog ha blivit förhållandevis uthärdlig, om inte där funnits en orm, som man omgående lär sig att avsky. Vice kommunstyrelseordföranden James Rennie är denne orm, denne djävul: en fundamentalistiskt kristen psykopat med omättlig makthunger som steg för steg och utan all hänsyn omformar Chester's Mill till sitt eget lilla Hitlertyskland, komplett med sin egen version av SA-styrkor. Och allt på bara några dagar.

Men givetvis växer en liten motståndsrörelse fram, som ser genom Rennies dimridåer. Och bland dess ledare finner vi Barbara Dale, före detta officer, och romanens egentlige hjälte.

* * *

Under kupolen är i första hand en spänningsroman. Det är inte så mycket fråga om en skräckberättelse, som en allt mer obehaglig skildring av ett samhälle som förfaller i nihilism.

Visst finns det en del övernaturliga inslag. Rätt snart frågar man sig om inte själva kupolen rentav har något övernaturligt ursprung; teknologin som skulle krävas för att skapa den synes allt annat än jordisk. Men även de döda tittar fram ur skuggorna någon gång då och då. Men det är inte huvudmotivet: inslagen är bara en del av själva scenariot, eller parametrar inom vilka figurerna i romanen har att agera.

Och trots att romanen spänner över mer än tusen sidor, är tempot oavlåtligt högt. Saker händer helt enkelt hela tiden, som gör att situationen blir alltmer komplex, alltmer förtvivlad, alltmer våldsam. Och King backar som vi vet inte för att måla upp vare sig det förtvivlade eller det våldsamma och brutala i all sin detaljrikedom; i själva verket beskriver han det lika naturligt som när han skriver om matlagningen på restaurangen Sweetbriar Rose.

* * *

Under kupolen är en sån där bok som man slukar. Ja, en sån bok som man har svårt att lägga ifrån sig om kvällen, fastän man vet att man borde sova nu, för man ska ju upp så tidigt på morgonen. En sån bok som man blir förvånad över hur långt man hunnit i, när man då och då sneglar på pagineringen längst ner på sidan.

Så boken fyller sitt syfte: den är underhållande och den är spännande. Och jag tror att fans till Stephen King kommer att känna sig helt hemma i Chester's Mill.
– – –
Under kupolen, Stephen King. Övers. Anders Bellis. Bonnier Pocket 2013. ISBN: 978-91-7429-358-6. 1179 sidor.

Bokrecension: Vampyren | Viktor Rydberg

Viktor Rydberg, tidigt 1850-tal

Vampyren är en roman av Viktor Rydberg (1828-1895). Den utgavs första och enda gången under Rydbergs levnad som följetong i Jönköpingsbladet 1848.

* * *

Jönköpingsbladet var en radikal tidning där den unge Viktor Rydberg fick tjänst som journalist. Hans förstlingsverk i romangenren blev Vampyren som publicerades som följetong i tidningen under våren och sommaren 1848. Följetongen, berättar förordet i den digitaliserade upplagan från 1957 som jag läst, var osignerad, men medarbetare till Rydberg har senare identifierat honom som författare. Rydberg var således blott nitton år när han skrev berättelsen.

Vampyren kom aldrig att återutges under Rydbergs egen levnad: den var en förstlingsfrukt av författaren, som han väl rimligen själv inte ansåg vara värd att återutgiva i jämförelse med hans senare, mer kända skönlitterära verk. Själv ska Rydberg, enligt förordet av Hans Lindström, ansett dem vara ungdomssynder. Först efter hans död har texten plockats fram och kommit läsarna till del igen.

Och det är väl att den inte försvunnit ner i tidningsarkiven. Det må vara, som förordet beskriver, att romanen icke besitter originalitet, och att händelseförloppet i den har sina luckor eller lösa trådar. Men den utgör likväl ett intressant prov på den helt unge Rydbergs förmåga att uttrycka sig, liksom den även utgör ett prov på tidens smak vad gäller lättsmält spänningslitteratur, såsom man då återfann den under strecket i åtskilliga tidningar, på franskt manér.

Själva namnet på den gestalt som kommer att presenteras som vampyr har Rydberg lånat från en spökberättelse som stammar från Lord Byron och nedskrevs av italienaren J. W. Polidori. En dikt som förekommer i romanen är lånat från en dansk berättelse. Metoden som åstadkommer ett spektakulärt dödsfall som relateras är lånat från en fransk författare.

Således lånar Rydberg friskt, men fragmenten sätts in i ett sammanhang som skapar en berättelse som månne icke – och av naturliga skäl – äger den höjd som storverk som Den siste athenaren eller Fribytaren på Östersjön når, men som likväl är mycket läsvärd. Särdeles intagande tycker jag att de skräckromantiska miljöer som berättelsen utspelar sig i är; vare sig det nu handlar om Forum Romanum i Rom eller ett slott i Skottland.

* * *

Huvudhandlingen, som har försvinnande lite med vampyrer att göra, titeln till trots, går ut på att en ung engelsk aristokrat, William, som inledningsvis vistas i Rom, önskar ta livet av en annan engelsk aristokrat, med vilken han är släkt, nämligen Henry. Också Henry befinner sig då i Rom. Till handlingen kommer senare en vän till Henry, vid namn Lord Ruthven.

För att åstadkomma detta dåd anlitar William några italienska banditer, som han sedan blir intrasslad med utan att kunna fjärma sig från dem. Trasslet följer honom även sedan han återvänt till familjens slott i Skottland, där han som familjens svarta får försonas med sin far.

Till detta kommer ett antal fagra mör, som svimmar emellanåt och är undersköna och nobla.

* * *

Ett antal hopp i handlingen kan anas, som månne kan bero på att jag helt enkelt inte snappat exakt vad som händer, eller på grund av brister i berättandet. Rydberg ska ha skrivit ner sin roman på papperslappar som han bar med sig, och allteftersom lämnat in dem för tryck. Ett dylikt arbetssätt främjar möjligen inte möjligheten för romanen att bli sömlöst sammansatt.

Till exempel blir Henry utsatt för ett nattligt attentat i sitt hyrda rum, som avvärjs i sista minuten. En av attentatsmännen dödas och en fångas. Men sedan fången förts bort blir den dödade angriparen liggande kvar på golvet.

Vad som händer med den döda kroppen förtäljes icke, och inte heller gör Henry några ansträngningar för att försöka utröna vad attentatet kom sig av genom den överlevande mannen. Han går och lägger sig istället. I samma rum där han nyss riskerat att mista livet och där en tredje attentatsman försvunnit ut genom det visserligen högt placerade fönstret.

Ytterligare ett exempel kan nämnas. Det handlar om en rymning från ett fängelse. William ska förhjälpa en sammansvuren ut ur fängelset, och tar i avsikt att göra detta med sig diverse verktyg till hans cell.

William blir emellertid inlåst tillsammans med fången, och nu plötsligt synes utbrytningen honom omöjlig. De tar sig dock ut genom taket på fängelset, som tydligen är lika högt som flera kyrkor i Rom. Men vi får ingenting veta om hur de tar sig ner från taket på det välbevakade fängelset via någon slags öppning i väggen under dem. Plötsligt befinner de sig helt enkelt på fri fot.

Men det är lätt att överse med sånt. Spänningen lider icke nämnvärt av luckorna, även om jag emellanåt blir lite förbryllad och frågar mig hur saker och ting hänger ihop.

Den stora behållningen är trots allt inte beroende av att jag alltid hänger med, utan själva miljöerna som handlingen äger rum i. De äger ett släktskap med den känsla som Bram Stroker skapar i Dracula, som ju är en roman som i allra högsta grad handlar om vampyrer på riktigt. Det vi möter av vampyrer i Vampyren är Lord Ruthven, som blott får för sig att han drabbats av den förbannelse som vampyrismen innebär.

Så läs gärna Vampyren. Den äger ett puttrande spänningsinnehåll, och sätter läsaren i en skräckromantisk miljö, och låter henne dessutom få ett smakprov på hur de klassiska följetongsromanerna kunde se ut under mitten av 1800-talet
– – –
Vampyren, Viktor Rydberg. J. A. Lindblads Förlag 1957. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Trälar | Alfred Kämpe

Alfred Kämpe

Trälar. Några berättelser från en herregård är en novellsamling av Alfred Kämpe (1877-1936). Boken utgavs första gången 1907.

* * * 

På många sätt är Trälar ett föregångsverk till de stora proletärförfattarnas vittomskrivna verk, som Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och Statarna. I novellsamlingen, där novellerna samtliga handlar om livet som torpare och statare omkring godset Lagerkulla, möter vi samma nakna skildringar av det hårda och kärva livet i fattigsverige vid förra sekelskiftet.

Även själva språket är kärvt och delvis dialektalt. Kämpe berättar rimligen om saker han själv känner väl. Han är själv torparson, och gjorde som helt ung dagsverken vid det gods som torpet där han växte upp hörde till. Kämpe själv gick IOGT:s kvällsskola och fick tjänst som journalist.

De tretton novellerna i samlingen står som självständiga texter, men skildrar samtidigt samma gods vid samma tid, och ibland dyker personer från en novell även upp i en annan. Man läser således med fördel hela samlingen, för att få en ur flera perspektiv belyst bild av hur livet tedde sig på den gård som Kämpe beskriver.

Ofta är berättelserna dystra. I flera fall saknas evangelium i dem: de är bara skildringar av uselhet, fattigdom och nöd, om svält och död och arbete, det eviga arbetet.

Men en av de berättelser som stannar allra mest levande i mitt minne efter läsningen har faktiskt inte ett enskilt människoöde i fokus, utan en bår. Det är nämligen så, att under en buske i en backe bakom kolmagasinet ligger en brädbotten, halvt förmultnad. Torparna och statarna visste nog vartill det där flaket hade använts; Smed-Olle lämnade gärna besked därom i annat fall.

Det var nämligen så, att brädorna använts för att forsla den av alla avskydde bondepinaren och sedan lång tid avlidne gamlagreven till kyrkan efter hans bortgång. Hans död firades på så öppet vis, att drängar och andra sprang i skogarna bredvid vägen och sköt med gevär i luften för att fira, samtidigt som den döde godsägaren skulle föras till sista vilan.

Efter att greven var i jorden gick gården ur släkten, och man gjorde vad man kunde för att sudda honom ur minnet, om än de trälande arbetarna emellanåt återvände till de onda gamla dagarna.

En dag upptäcker emellertid den gamla grevinnan, som ännu lever, att brädorna finns kvar. Förfärad över detta befaller hon att de ska brännas upp och askan nedgrävas. Hon påmindes av makens bår om den onda tid hon själv haft under sitt äktenskap med honom.

Brädorna, förstelnat av sol, vill inte brinna. Det slutar med att Smed-Olle drog ut den i dysjön, där den sänktes, icke för att återkomma förrän i en framtid då sjön månne blir utdikad.

Berättelsen om båren etsar sig fast. Den visar vilken avsky de hjälplösa dagsverkarna, torparna och statarna kunde känna för sin herre: den visar på deras utsatthet och deras inpyrda och under lång tid glödande hat. Den visar också på hur man likväl håller minnet av den döde greven levande, genom att bland sig, om än i utkanten av sin tillvaro, bevara ett objekt som är så intimt kopplad till dennes död.

Många andra fresker över det slitsamma och obarmhärtiga livet skänkes oss av Kämpe.

Vi har således berättelsen om Valle, som föds in i en torparstuga, där alla blott hoppas på den klene lille pojkens död, eftersom det ändå inte finns mat att fylla hans mage med. Det klena barnet växer dock upp till att bli en klen gosse, som torteras på markernas jord med arbete som hans kropp inte klarar av. En dag stupar han till sist, under släpandet på sågspån, och blod rinner ur hans mun. Efter en tid dör han. Fadern Lars skaffar kista och svepning. Och så blir det begravning.

"Lars och några karlar kommo på bestämt klockslag – alla i arbetkläder. Utan ceremoni nedsänktes kitan i graven. Prosten läste efter handboken, klockaren sjöng – allan rättfärdighet var uppfylld, och mullen rasslade mot de svarta bräderna. Lars hjälpte till med fyllningsarbetet; och när allt var väl uträttat, drog han upp en butelj ur fickan och bjöd på en sup.
– Ja, det var väl att han fick sluta till sist, tyckte dödgrävaren och nöp en bit av vetebullen, som Lars hade med som tilltugg.
– Gu' ske tack och lov! suckade Lars och vaggade med huvudet."

* * *

I andra noveller möter vi bekymren som uppstår när man befarar att ett torps enda gris är sjuk.

I en annan får vi höra om en försigkommen ung man, som blir så stor för gården att han tvingas därifrån.

I åter en annan möter vi Sven, som var ett skrikigt barn och därmed uppfostras i sitt känslokalla hem i tron att han är särdeles trotsig: han slås av sin lärarinna och hamnar på någon form av uppfostringsanstalt, där han till allas förvåning visar sig vara särdeles begåvad.

Och vi möter arbetet. Åter och åter det skoningslösa arbetet, som trälarna för gården tvingas utföra under översyn av den smått sadistiske förvaltaren på gården. Men vi möter också en viss sammanhållning mellan de trälande; de hårda och knotiga karlarna och kvinnorna sluter sig ibland samman, när de utsätts för yttre hot, fastän de ofta kan vara väl så hårda mot varandra annars.

* * *

Trälarna är en djupt gripande novellsamling, som för läsare med hjärta i kroppen skapar medlidande med dem av våra förfäder som slitit för herrars jordbruk, utan möjlighet att förbättra sin situation, utan där man tvärtom fick vara tacksam för vad lite man månne fick ut för all sin möda; man fick blott hoppas att den snåla lönen lyckades hålla familjen vid liv.

Alfred Kämpe har hamnat i skuggan av författare som Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnsson, Jan Fridegård. Jag vill emellertid mena, att de karga och genom sina avskalade känslor likväl mycket känslosamma noveller som Kämpe författat i Trälarna förtjänar uppmärksamhet; förmodligen mycket mer uppmärksamhet än de hittills njutit.
– – –
Trälar. Några berättelser från en herregård, Alfred Kämpe. Förlagsaktiebolaget Fram, 1907. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Svenska knektar | Lars Ericson Wolke

Vicekorpral Anders Johan Kreutz

Svenska knektar: Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred är skriven av historikern Lars Ericson Wolke (f. 1957). Sedan Svenska knektar kom ut i sina andra, något utökade, upplaga 2004 har Ericson Wolke blivit professor i historia vid Försvarshögskolan.

* * *

Många av oss har bland sina förfäder män som tjänstgjort i det som brukar kallas det yngre indelningsverket. Så är det också för mig. Under institutionens slutskede tjänstgjorde min farmors far vid Älvsborgs regemente, Södra Kinds kompani, Sävshults rote. Han hette Anders Johan Kreutz och bar uniform mellan 1888 och 1904.

Så för mig blir läsningen av Svenska knektar inte bara en intressant orientering i en viktig del av svensk militärhistoria. Boken ger mig förutom just detta även viktiga pusselbitar till förståelsen för min egen släktings levnadsvillkor. Det ger givetvis boken ytterligare betydelse för mig personligen.

* * *

Indelningsverket, eller som det egentligen hette: det ständiga knektehållet, fanns i drygt tvåhundra år. Det instiftades av Karl XI vid en riksdag 1682. Beslutet daterades formellt 1683.

Syftet med det nya systemet var att skapa en modern och effektiv svensk krigsmakt, som var mer ekonomisk och genom vilken man kom ifrån beroendet av dyra värvade soldater, till förmån för en stående armé, som livnärdes av jorden, och som var spridd över hela riket och väl beredd att försvara väldet som expanderat så mycket på så få år.

Resultatet blev en av Europas mest effektiva och kraftfulla militärorganisationer i ett genommilitariserat land. Under Stora nordiska kriget föll hela denna militära apparat i Karl XII:s händer.

Medräknat de fortfarande omfattande värvade skarorna i armén (ungefär hälften av manskapet) när Stora nordiska kriget inleddes år 1700, hade, berättar Ericson, Sverige i förhållande till sin befolkning, mer än dubbelt så manstarkt försvar som något annat europeiskt land.

Att landet efter Karl XII:s tid och Stora nordiska krigets slut låg i ruiner berodde inte så mycket på det effektiva ständiga knektehållet, som på att svenska riket helt enkelt var för stort, och därmed omöjligt att försvara mot flera fiender samtidigt med de resurser som landet hade tillgång till. Ericson kallar landets gränser för "orimligt utsträckta".

Man kan dessutom bara tänka sig vad de uppskattningsvis 200 000 svenska förlusterna under Stora nordiska kriget (varav den absoluta majoriteten dog i sjukdomar) betydde för ett land med en totalbefolkning på omkring två miljoner människor.

Men systemet kom för den sakens skull inte att ifrågasättas: det ständiga knektehållet var ohotat som organisationsform för försvaret.

* * *

Efter att ha använts i samtliga krig där Sverige var inblandat under det ständiga knektehållets tid blev till sist det en gång så moderna systemet emellertid föråldrat, och allteftersom 1800-talet led fördes diskussioner om att avskaffa det. Så skedde 1901, och en värnpliktsarmé infördes istället.

Men de knektar som var anställda avskedades då inte, utan fick möjlighet att fortsätta tjänstgöra så länge de var förmögna att göra det. Men det var då slut med nyrekryteringarna.

* * *

Ericson redogör ingående för hur det ständiga knektehållet fungerade. Det var inte så att Karl XI slog med ett trollspö, och så var organisationen genomförd i hela landet, till vilket då även Finland hörde. Det gick olika fort på olika platser.

Grundidén var, att en eller några gårdar skulle gå samman till en så kallad rote, och tillsammans ansvara för att en soldat, en kavallerist eller en båtsman ställdes till kronans förfogande.

Ofta, men inte alltid, fick dessa karlar sig tilldelat ett torp på någon av gårdarnas marker. Detta var en del av lönen. Utöver detta förväntades soldaten odla den jordlott som hörde till torpet, men på många håll hade han även rätt till vissa privilegier från sina rotebönder, såsom särskilda extra matransoner, lass med ved och dylikt.

På så vis blev knekten på många vis en småjordbrukare bland många andra, när han inte togs i anspråk för sin direkt militära tjänstgöring – i fredstid ofta blott några veckors exercis om sommaren. Knekten var alltså i regel en självklar och naturlig del av jordbrukssamhället. Ericson skriver:

"Det indelta regementets årsrytm var helt bunden till bondes år, övningar och möten hölls när det var lågsäsong i jordbruket, efter vårsådden före skördens bärgning i juli."

Genom det ständiga knektehållet, förklarar Ericson, fick kronan den fördelen att alltid ha en omfattande armé till förfogande, som på kort tid kunde dras samman till sina samlingsplatser och förberedas för insats.

Soldater som hörde hemma i samma område tjänstgjorde tillsammans, och därtill bodde deras närmaste officerare också i närområdet till där de själva odlade sin jord när de inte var i tjänst. Ericson skriver:

"... den indelte knekten hade sina grannar och sockenbor omkring sig. Han behövde aldrig annat än i undantagsfall känna sig vilsekommen, det fanns alltid bekanta ansikten omkring honom."

Sammanhållningen måste därför rimligen ha varit mycket stark. Dessutom gav det ständiga knektehållet kronan en fantastisk kontroll över armén. I varje stund hade man mycket god översikt över hur många krigsmän man hade tillgång till, samt var de befann sig, och hur snabbt de kunde befinna sig någon annanstans för tjänstgöring.

Bönderna å sin sida slapp genom systemet tvångsutskrivningar när krigsmolnen drog ihop sig: de hade redan en soldat redo om det värsta skulle ske. När soldaten väl fått sitt torp och kommit igång med sin odling blev kostnaderna begränsade.

Men om en soldat av någon anledning slutade eller fick sluta sin tjänst, eller om han avled i fält, ålåg det hans rotebönder att ställa upp en ny soldat, även om de befriades från kravet att ordna med ny knekt under krigstid från år 1812.

Detta att ersätta avlidna soldater eller soldater som fått avsked med nya kan under tiden dessförinnan – och kanske emellanåt även därefter – ha utgjort en mycket tung börda för rotebönderna under de flerfaldiga krig som det ständiga knektehållets soldater genomled; inte minst var ju dödligheten astronomisk under det utdragna Stora nordiska kriget.

Tre månader hade rotebönderna på sig för nyrekrytering under fredstid. Lyckades inte bönderna ordna med knekt var det yttersta hotet att den bäste bonden skulle sättas i dennes ställe. Men hur svårt det var att rekrytera nya knektar verkar ha varierat över landet; som ett mått därpå hänvisar Ericson till att storleken på den ekonomiska ersättning en nyrekryterad soldat skulle få – legan – varierade stort mellan olika platser.

Dessutom hade ju rotebönderna att hålla ett öga på knektens familj när han var i fält och på övningar; dog knekten, kavalleristen eller båtsmannen var det fara värt att hela hans familj hamnade i socknens fattigvård, vilket också det medförde utgifter.

En fördel för soldaten själv med att söka bli soldat, var att någon kommen från en enkel bakgrund kunde komma till ett torp och själv dra sig fram.

Soldatens anseende i socknen verkar ha varierat geografiskt, men på många håll synes han ha setts på med viss respekt, vilket visar sig i att man gärna såg honom som fadder vid dop eller som gäst vid bröllop. Tillgång till en krigsman i grann uniform kan väl näppeligen ha skadat glansen vid sådana tillställningar. Visserligen kunde soldatens värv vara livsfarligt, men det gav också möjlighet till äventyr som få andra i hans omgivning varit med om maken till.

Ericson skriver:

"Med den indelta armén öppnades en ny och, i fredstid, relativt säker arbetsmarknad för tusentals unga män, som annars inte hade något annat val än att arbeta som dräng eller dagsverkare på någon bondgård. För dem framstod ofta det lilla soldattorpet som oändligt mera lockande och löftesrikt än drängstugan."

* * *

Den militära byråkratin är till stort gagn för sentida forskare som vill studera kronans män i allmänhet, eller någon särskild soldat i synnerhet. I princip alla soldater, berättar Ericson, som tjänstgjorde under indelningsverkets tid känner vi till namnet. Och ytterligare mer än så går ofta att få reda på, framför allt under institutionens senare skede.

Man kan således ofta få reda på allt från den enskilda soldatens längd till hur ofta han hämtade ut nya tjänstekläder. Man får veta, givetvis, när han varit i fält, men också när han – som ofta skedde under 1800-talet – kallades till tjänstgöring vid mer civila åtaganden, som olika byggnadsprojekt – arbetet på Göta kanal genomfördes exempelvis till betydande del av soldater.

Man kan rentav få ett hum om vad soldaten åt när han var iväg på exercis.

Ericson är väl medveten om det breda intresset hos folk att söka sina rötter. Därför är ett helt kapitel vigt åt att på ett ingående vis beskriva vilka källor man kan vända sig till för att söka information om sina egna förfäder som stod i kronans tjänst under det ständiga knektehållet.

* * *

Ericson berättar pedagogiskt om det ständiga knektehållet ur många olika perspektiv. Ibland är jag osäker på om en ordning som beskrivs i till exempel en 1800-talskontext också är giltig för perioden som helhet. Och ibland förlorar jag mig möjligen i de många enskilda livsöden som beskrivs, för det blir många namn som passerar revy. Men samtidigt ger de många nedslagen med personhistoria färg åt hela framställningen.

Prosan i Svenska knektar är kristallklar och innehållet oavbrutet intressant. De hundratusentals svenska soldater som nu vilar i jorden både hemma i Sverige och på slagfält runt om i Europa uppstår genom Ericsons bok ur sina gravar och berättar villigt om sina levandsöden, sina levnadsvillkor och om ett Sverige som inte längre finns.
– – –
Svenska knektar: Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Lars Ericson. Historiska Media 2004. ISBN för e-bok: 978-91-87031-96-0.

Bokrecension: Aniara | Harry Martinson

Aniara är en episk och dystopisk dikt av Harry Martinson (1904-1978).

* * *

Det är en besynnerlig upplevelse att läsa Harry Martinsons klassiska diktverk Aniara. Inte ens när jag läst den kan jag riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Så jag får stanna vid konstaterandet, att det är en läsning jag icke velat vara utan.

I etthundratre sånger tar Martinson oss med på en drömsk – mardrömsk — resa ut i rymden. Verserna är ibland sammansatta med rim eller inrim och ibland friare konstruerade. Man känner sig därmed som läsare inte inlåst i ett allting betvingande formspråk.

Berättelsen förs fram, sång för sång, kryddad med allehanda termer konstruerade av Martinson själv: det gör att ett slags effektfullt främlingskap uppstår, som bidrar till den suggestiva kraften i texten.

Huvudskeendet är som följer,

Jorden, kallad Doris dalar eller Doris land, har förhärjats av krig, som gjort henne obeboelig.

"... i dessa år då Jorden nått därhän
att hon för strålförgiftnings skull beredes
en tid av vila, ro och karantän."

Människorna från skilda länder, i denna odefinierade men tusentals år avlägsna tid, skickas till Mars och till Venus för sin överlevnads skull. Vi förstår snart att strålningen som dödar jorden kommer sig av väldiga krig, som skördat många offer. "Det trettiandra kriget var just slut", berättas det.

"Och stenarna glaserades
intill ett djup av fyra tum.
I vissa trakter gick det djupare:
en smältfot eller mera
av granitens yta kokade.
Men det slapp folk att se.
De hade virvlat före, runt och runt
som lyftad aska."

Evakueringen sker med tusentals stora rymdskepp, kallade goldonder. Ett av dessa är Aniara, som alltså är titeln på dikteposet. Skeppet är sextontusen fot långt och tretusen fot brett, alltså närmare fem kilometer långt och en kilometer brett. Hon har fyratusen rum som härbärgerar åttatusen själar.

Dessvärre kommer Aniara ur kurs, och driver okorrigerbart bort mot stjärnbilden Lyran genom den öde rymden. Den stjärna som är solen blir alltmer avlägsen. Människornas öden ombord på detta skepp förtäljs oss oftast av mimaroben, som sköter den halvt gudomliga datormaskinen ombord, kallad Mima. Men även andra gestalter ombord kommer emellanåt till tals. Mimaroben har inget personligt namn, efter att ha trätt i Mimas tjänst.

Känslan av ödslighet är kompakt. De tusentals människorna ombord är förvisso i varandras gemenskap, men omgivna av en rymdöken så väldig, att den trotsar all beskrivning. Hugsvalelse finner de i Mima som kan snappa upp signaler både från den döende jorden, och från andra civilisationer. Och de söker tröst i religion, sex, och i den förströelse som först Mima skänker, och sedan genom en slags avskärmande tevebilder som med hjälp av strålning visas utanför själva farkosten.

Men Mima bryter samman, går sönder, dör. Och ödsligheten blir än mer tom. Mimaroben försöker reparera henne, hela henne, men lyckas inte. Och Aniara driver vidare i "evighetens oerhörda öknar", år efter år.

Och allteftersom åren går desillusioneras resenärerna – "ingen mer av tröstens ord berördes" – innan de dör i farkosten vari de både skyddas och är isolerade.

Till sist når Aniaras resa sitt slut. Det har då gått femtontusen år, och allt som är kvar av människorna ombord är "ting och ben", "torra växter", "skuldfri mull".

* * *

En så suggestivt och svårfångat poetiskt verk som Aniara lånar sig gärna till tolkningar. Själv är jag benägen att läsa berättelsen som en skildring av en människans obotliga ensamhet, även i gemenskap. Hon försöker, tycks diktaren mena, bryta ledsnaden genom de medel som står henne till buds, men dessa är till sist utanverk, och hon far genom öde rymder ändå: både skyddad och isolerad av det som uppehåller livet.

I en av sångerna heter det:

"Jag säger som det är och som det var:
sin egen tomhet ingen dölja kan."

Och är det något som jag tar med mig efter läsningen av Aniara, så är det Martinsons skildringar av ödsligheten, den klaustrofobiska ödsligheten i evigheten, som näppeligen kan fångas i ord, men som kan utpekas: det är vad Martinson gör, och det med bravur.
– – –
Aniara, Harry Martinson. Bonniers 1956. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Om svenskarnas lynne | Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam 1915

Om svenskarnas lynne är en skrift av Verner von Heidenstam (1859-1940). Upplagan jag läst gavs ut 1914. Själv har Heidenstam tidsmärkt sin text januari 1896.

* * *

I dag framstår Om svenskarnas lynne som en något besynnerlig skrift. Rent litterärt är stilen fulländad, klar och tydlig. Men innehållet kan nog förefalla hårdsmält för en tid som vant sig av med att tänka i termer av folkgruppers särskilda enskildheter och mentaliteter, och att jämföra nationer på det vis som Heidenstam gör i sin skrift.

Genom Om svenskarnas lynne kritiserar Heidenstam svenskarna för hur de i allmänhet förvaltat sitt historiska arv, och för dess omedvetenhet om nationens nedärvda höghet. Heidenstam kritiserar chauvinism, men verket är likväl ur nutidens perspektiv snarast hopplöst nationalistiskt.

Den svenska kulturen anser Heidenstam vara "hög och gammal", där svenskarna lärt sig att med skarpsyn upptäcka sina egna lyten, men blivit blind för sina företräden. Hon underskattar, menar Heidenstam, sig själv.

Svensken bugar sig i självtvivel inför jämförelsen med andra nationer, fastän hon äger samma höjder som dessa, om än i mindre omfattning. Det enda vi saknat, menar Heidenstam, är filosofer: hos oss har poeterna tagit deras plats. Men i övrigt hör svenskarna varje andlig strömning i världen, och behärskar varje nydanande uppfinning.

Tvivlet på detta egna får svensken att överskatta allt främmande, och gärna ta till sig detta på det inhemskas bekostnad. Det gör en utslätad kultur utan utan genuin förankring i den egna historien. Det gör också att det egna – de egna poeterna, den egna historien – behandlas styvmoderligt, medan det främmande möter givmildhet. De inhemska talangernas begåvning stryps "med skuggrädsla, avund och ämbetssysslor."

Den resande svensken ställs på semestern i utlandet inför den främmande kulturens alptoppar; hon ser blott det främsta av landet. Under vistelsen ser hon inte "veckans småaktigheter", som hon hemma märker så mycket av, när hon lever i vardagen.

* * *

Heidenstam skriver vidare:

"Brist på konservatism är likväl det svenska lynnets största svaghet."

Med detta verkar Heidenstam inte först och främst tänka i politiska termer, utan kulturella. Vurmen för det moderna, för det aktuella för dagen, gör att svensken tappar kontakten med det som varit förut. Genom sin anpasslighet till det som just är i ropet, blir hon utslätad, lik alla andra. Det märks till exempel i arkitekturen, och det märks i hur man förvaltar gamla byggnader, som icke få stå kvar i sitt ursprungliga utförande, utan justeras och byggs om.

Trots detta kan svenskarna förefalla konservativa. I Heidenstams ögon är detta blott en villa, förorsakad av svenskens tystlåtenhet. Egentligen har hon en svindlande brådska att ta till sig allt nytt.

Tystlåtenheten, skyggheten, blygheten, tillbakadragenheten har också ytterligare konsekvenser. Allt får ett drag av ämbetsmannamässighet, av torrhet. Som exempel anför Heidenstam de "nationella fester" som saknar djärvhet och firas fantasilöst. Allt blir "för torrt och formellt." Vilket möjligen den som varit med och firat nationaldagen någon gång är böjd att hålla med om...

Svenskarna saknar helt enkelt känsla för kopplingen till det förflutna. En materialism genomsyrar samhället, som saknar idéinnehåll och blott går ut på egennytta. Detta skall ha urholkat svenskarnas självkänsla.

Heidenstam beklagar vidare, att svenskarna är obildade, att de hyser en "förkärlek för det medelmåttiga", att de glömmer sina litterära klassiker.

* * *

Det kan vara värt att särskilt notera, att Heidenstam med kraft vänder sig mot pietismen, den kristna strömning som betonade det personliga livet med Jesus, och icke sällan såg med misstänksamhet på den institutionella kristendomen. Han ser pietismen som "ett avfall från svenskt lynne", som inte kan tilltala bildade människor. Den blir till ett förtryck, när den

"... som en kvav dunst från kojan och bönehuset stiger upp till de bildade och sätter de förra klassernas okunnighet till censor över en gammal nations förädlade odling."

Visst kunde, menar Heidenstam, pietismen blivit en "folkligare syster" till dessa bildade människors "högre intellektuella värv", men pietismens företrädares härsklystnad har omöjliggjort detta.

* * *

Heidenstam anar dock en möjlig ljusning. Han äger hopp om ett slags nationellt uppvaknande, och vill icke döma framtiden utifrån hur han uppfattar samtidens senaste decennier. Han blickar längtansfullt tillbaka till den karolinska tiden, som glänste i "nationell självständighet".

* * *

Hur ska man då hantera en skrift som denna i dag? Den konservatism som Heidenstam i åtminstone kulturellt avseende längtansfullt önskar stode i svenskarnas hjärtan står i full blom i hans egna rader. Den nationalism och värnande om kulturens särart som han ger uttryck för kan man möjligen anse för död i dag, i ett land där nationaldagsfirandet kan föranleda en gäspning, och där multinationella affärskedjor fyller husen runt varje småstadstorg.

På en punkt kan jag dock vara beredd att ge Heidenstam mitt särskilda bifall. Han skriver om hur svenskarna icke värnar sina gamla slott. Jag vill utsträcka samtalet till värnandet om det historiska landskapet. Visst har vi våra välvårdade befästningar och herremanshus utspridda över landet, redo att ta emot besökare i större eller mindre utsträckning.

Men i markerna överallt ligger fornlämningar omärkta, ruiner övertäckta av grönska. Möjligen kan man i sällsynta fall finna en skylt uppsatt av någon aktiv hembygdsförening, som ger någon information om var man ska finna dessa historiska reminiscenser av en tid som flytt, men oftast icke.

Därför, för att nu tvinga in min egen agenda i sammanhanget, skulle det vara mer än välkommet, om svenskarna – varför inte som en ämbetsmannabedrift – gjordes mer medvetna om de konkreta historiska lämningar som finns omkring dem. Vi har inget Colosseum, och vi har inget Akropolis, men vi har åtminstone en del kvar av den gamla kultur som en gång fanns här, och alls icke var bättre än den vi har nu, men som ändå är en del av både den nationella och lokala historien.

Den storvulna nationalism som Heidenstam företräder känns emellertid hemskt – konservativ, konservativ till den grad att den är förlegad.

Men det är viktigt att påpeka, att Heidenstam inte förfaller till främlingsfientlighet, bigotteri eller någon form av rasism: han vill inte förminska andra folk och länder, men han vill i svenskarnas hjärtan se en förökad känsla för det som han anser vara den inhemska egenarten i kultur och historia. Låt oss göra en ansträngd liknelse: han vill hålla på det egna laget och öka supportrarnas stolthet över det, utan att för den sakensk skull nedvärdera något annat lag eller kalla det dåligt.

Jag ser mig själv som kosmopolit. Likväl utgör Om svenskarnas lynne i dag en intressant kvarleva, som visar hur nationalism kunde yttra sig omkring förra sekelskiftet.
– – –
Om svenskarnas lynne, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1914. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Is The Bible Worth Reading And Other Essays | Lemuel Kelley Washburn

L. K. Washburn

Is The Bible Worth Reading And Other Essays är skriven av Lemuel Kelley Washburn (1846-1927). Boken utgavs 1911 och består av en större mängd betraktelser och aforismer.

Först något om författaren själv.

L. K. Washburn påbörjade juridikstudier, men gick snart över till ett teologiskt seminarium med målet att bli unitarisk pastor. Han hoppade dock av den senare utbildningen innan första terminen var överstökad. Likväl prästvigdes han för den unitariska kyrkan 1870 och fungerade som ett slags fristående predikant. Han gjorde sig känd för att hellre citera filosofer och tänkare än bibeln.

Till sist lämnade han helt den i bekännelseavseende mycket dogmfria unitariska kyrkan, och jobbade istället som revisor i några år, innan engagemang i fritänkarkretsar verkar ha blivit hans heltidssysselsättning. Han grundade Massachusetts första sammanslutning för fritänkare, höll föreläsningar och blev redaktör för fritänkartidningen Boston Investigator.

I dag hör man inte mycket talas om Washburn, fastän han var välkänd i sin egen tid. Men hans skarpa penna förtjänar att lyftas fram ur det förgångna, även om han i dag inte på långa vägar framstår som så kontroversiell som han måste ha gjort i sin egen tid.

* * *

Washburn skriver rappt, rent och ofta polemiskt, ibland häpnadsväckande skarpt. Allt är koncist formulerat. Liksom ett smatterband följer betraktelse på betraktelse, interfolierat med små aforismer. En del är av rätt förnumstigt slag, andra av betydligt mer träffsäker och nära nog poetisk typ. En språkbegåvning var Washburn utan all tvekan.

Det kan nog vara ett rimligt antagande att göra, att många av de mer än hundra betraktelserna i Is The Bible Worth Reading And Other Essays först varit införda i Boston Investigator, eller har sitt ursprung i föreläsningar han hållit. Boken har en känsla av antologi över sig, som kommer nära intrycket man får av Washburns brittiske och samtida kollega G. W. Footes Flowers of Freethought (vol I, vol. II).

Jag tror att jag kan referera Washburns uppfattningar mest rättvist, genom att försöka systematisera och sammanställa åtminstone en del av hans åsikter tematiskt. Jag väljer nedan några av de ämnen som är mest frekvent återkommande i texterna.

* * *

Kristendomen och de kristna

För Washburn tronar kristendomen på okunskap och vidskepelse. Dessa är kristendomens förutsättningar. Endast de okunniga, menar Washburn, kan vara kristna. Kristendomen utgör ett barndomsstadium i människosläktets historia; där borde den ha lämnats kvar. Dess Gud är en avgud från en rå och barbarisk tid.

Framtidens människor, profeterar Washburn, kommer att anse de kristna för att vara antingen enfaldiga eller oärliga. Han radar upp en mängd centrala kristna dogmer – som treenigheten, kroppens uppståndelse, himmel och helvete – och frågar sig om tron på läror som dessa verkligen kan förenas med sunda vätskor och sunt förnuft. Washburn kan helt enkelt få ihop hur någon kan tro på nåt, som går emot allt vi tror oss veta om verkligheten:

"Does not everything we know, everything we have seen, everything we have experienced, deny and disprove the Christian superstition?"

Och eftersom den gud som kyrkan dyrkat varit en grym gud, full av hat och ondska, så har kyrkan själv tagit intryck av det, och färgats av den gud den skapat sig, den gud som är ett "gudomligt monster", med Washburns formulering. Han fortsätter:

"If there is such a God as is painted in Christian literature he deserves, not to be worshipped, but to be shot."

Kristendomen hålls således icke högt i Washburns betraktelser. Frågan är hur man ens teoretiskt skulle kunna hålla den lägre än vad han gör. Han sticker inte under stol med sin avsky för religionen:

"Christianity is a black spot on the page of civilization."

I lydnaden för religionen – kristendomen – ser han en fiende till flera av de saker han håller högst: kärlek till sanningen, kärlek till livet här och nu, kärlek till friheten, kärleken till den fritt tänkande människan, kärleken till den intellektuella integriteten.

Genom religionen, menar Washburn, sätter sig människan i ett svaghetsförhållande. Religionen gör människan beroende av någonting fiktivt, när människan i själva verket är beroende av människan.

Washburn påpekar dock, att det är kristendomen som ska fördömas – inte de kristna.

* * *

Jesus

Washburn intar en ultraskeptisk hållning vad gäller Jesus. Jag får intrycket att han helt frånkänner honom en självständig existens. Han kallar Jesus för "en myt", helt enkelt, som inte funnits till vare sig som människa eller gud. Jesus är en konstruktion, en karaktär i ett gammalt drama, som han satts in i av prästerskapet; därmed odödliggjordes hans namn.

Jesu gudom är hursomhelst inget att räkna med: författaren noterar att den synen på Jesus sedan länge varit i avtagande: Jesu gudomlighet får anses vara en skapelse av en tid "när gudar var populära", men uppfattningen "borde ha dött på korset, när mannen från Nasaret gav upp andan."

Och även om man nu – för sakens skull – antar att Jesus funnits, så kan han näppeligen fungera som en modell for oss i dag att forma våra liv efter. Hans liv, framlevt inom så trånga gränser, kan inte utdras till att bli föredömligt åt varje timme i en människas liv idag. Jesus är icke en ledare som kan föra mänskligheten framåt. Tvärtom var Jesus enligt Washburn även undermålig som ideal i sin egen tid, och förminskar den människa som använder honom som ideal idag.

Washburn anser inte att Jesu offer på korset är något unikt. Större än Jesu offer är, menar han, till exempel en moders offer för sin avkomma, ty det offer en moder gör är konstant, det upphör inte. Det finns, menar Washburn, verkliga människor som gör betydligt större offer än det fiktiva offer som Jesus skulle ha gjort. För hela offertanken vilar på ett teologiskt antagande, stammande ur en barbarisk tro.

Av naturliga skäl ger Washburn inte heller mycket för skildringarna av Jesu uppståndelse från de döda.

"The story of the resurrection of Jesus från the tomb merely proves that somebody lied, that is all."

Jesus har nu haft sin tid. Hans epok närmar sig sitt slut. Den dag när världen växt till sig nog kommer den inte längre att låta sig luras av en präst, menar Washburn, och Jesus kommer att "placeras där han hör hemma, – på gudarnas kyrkogård."

* * *

Familjeliv

Washburn är förvånansvärt progressiv vad gäller synen på kvinnor och barn, och på männens lämpliga förhållande till dem. Visst förekommer formuleringar och segment som inte riktigt är i linje med vad som idag yttras i jämställdhetssammanhang. Men ändå. Mannen och kvinnan i sitt äktenskap bör dela allt lika. Ingen bör vara överordnad den andre, och båda bör ha tillgång till hela familjens ekonomiska resurser.

Han kritiserar också den ojämlika synen på pojkar och flickor, och att det som anses tadligt hos en flicka ingalunda nödvändigtvis anses vara det hos en pojke. Visserligen menar han inte att flickorna borde få pojkarnas frihet att utmana, utan att pojkarna borde hållas i striktare tyglar, liksom flickorna. Men både flickor och pojkar borde mätas med samma moraliska måttstock.

Utbildning

Washburns emfas av utbildningens vikt kan inte nog understrykas. Han förefaller se en god utbildning som ett slags motgift mot de religiösa lärorna. Skolorna, skriver han, har gjort mer för att främja civilisationen än kyrkorna. Skolorna kan inte ersätta föräldrarnas och hemmets roll i formandet av barnen, men de äger en enorm betydelse. Det går och bör gå en axel mellan hemmet och skolan, men icke gärna mellan hemmet och kyrkan.

Det är följaktligen icke oväntat att Washburn hyllar skolläraren. Det är denne som tränar upp de ungas sinnen, icke prästen. Det är läraren som utför den största tjänsten för mänskligheten, när han lär de unga att läsa, tänka och samla kunskap.

"One teacher is worth a thousand priests; one school, a thousand churches."

Kyrkan, skriver han, må falla, men så länge skolan står kvar förblir friheten och fortfarande står då kunskapens stigar röjda.

* * *

Dygd och olater

Det må sägas, att Washburn i sina betraktelser emellanåt framstår som en aning moralistisk. Syftet med det torde vara, att visa att människor bör och kan vara moraliska utan att ha med religion att göra.

"The real virtues of a man do not depend upon religion. Men have lived good lives while believing in dozens of gods and without faith in a single god."

Och vidare:

"We might lose the Bible and not lose our place in the ranks of civilization. Jesus might be forgotten and man would still strive for a higher life. The church might perish in a night and not a single particle of goodness be lost."

En sann människa ger akt på sina egna gärningar, och bekymrar sig inte för något annat än för dessa. Han ska kunna se sig själv i själens spegel: kan han göra det utan att skämmas inför sig själv, skall han icke behöva skämmas inför världen. Den sanna människan ska inte heller vara rädd för att bryta mot konvenansen, även om det kan göra att han hamnar i en utsatt position.

Vänlighet är en särskild dygd. Washburn formulerar det vackert på det här viset:

"Everybody can be generous with kind words, and yet they are worth more than gold."

Generositet är en av de viktigaste dygderna. Pengar, skriver han, är det närmaste änglar vi kommer här i världen, när de används på rätt sätt. Munterhet är också eftersträvansvärt, ty munterhet skapar glädje.

Washburn må vara moralistisk, men han är inte nödvändigtvis en torr puritan. Han skriver i en av de aforismer som ryms i textsamlingen så här:

"Have a good time, make life cheerful and bright, dance if you want to, sing if you can, play as long as you live and leave the world with a smile."

* * *

Social rättvisa

Det finns alldeles uppenbart ett starkt socialt pathos hos Washburn. Han ömmar för de fattiga i samhället, och för de utsatta, och gisslar hårt de rika, inte minst de religiösa rika. Av en nästan socialistisk art är den iver varmed han beskriver, hur tusentals arbetar, för att en ska blir rik, hur tusentals sliter, för att en ska kunna leva i lättja, och så vidare. Det är inte rätt, det är inte rättvist menar han.

Visst är eliten inom sina fält värd lön, men det betyder inte, menar Washburn, att man ska glömma av att ordentligt löna och hedra arbetarna. Han menar att det är ett missförhållande att den man åtnjuter större heder som betalar arbetarna, än som utför arbetet. Han ifrågasätter också hur det kommer sig att resurserna i landet är så ojämnt fördelat.

Författaren är också kritisk till systemet med tjänstefolk, som han jämför med slaveri. I korthet förefaller han tycka, att de rika som måste hålla sig med åtskilliga tjänare helt enkelt borde resa sig upp och se till att passa upp på sig själva i större utsträckning. 

Hursomhelst behöver inte mänskligheten en Frälsare för en annan värld, utan hjälp i denna världen: den människa som minskar fattigdom och elände här och nu är "tusen gånger mer värd för mänskligheten än Jesus."

Wasburn poängterar dessutom vikten av fritid för arbetarna. Han förordar en åttatimmars arbetsdag, och att man inte ska bry sig om att gå i kyrkan på söndagar, utan hellre använda den till sitt eget nöje, till rekreation.

* * *

Washburn är sällsynt vass i sin kritik av kristendomen. Han ser i denna religion ett fasthållande vid trossatser, som icke äger belägg för sig: i Washburns ögon utgör de prästerliga sanningarna bara antaganden utan fog. För honom, som visserligen kallar sig agnostiker, finns det likväl ingen anledning att ta det kristendomen hävdar om tillvaron utifrån sin världsuppfattning på allvar. Tvärtom infantiliserar ett fasthållande av dogmer över tvivel mänskligheten. Kristendomen blir en relik från en tid där kritiskt tänkande – fritänkande – var något obefintligt i den publika diskursen. Trosbekännelserna, dessa sammanställningar av dogmer, utgör helt enkelt "döda löv på kunskapens träd", trosbekännelsen "är en gravsten".

Det avgörande för mänskligheten i dag är således att sökta ta vara på människornas behov, inte vad en fiktiv gud har för vilja. Kyrkan är till föga hjälp med denna typ av arbete: hon och dess präster står i vägen för mänsklighetens framåtskridande.

Is The Bible Worth Reading And Other Essays är på många sätt en stridsskrift. Den är armerad med dräpande formuleringar, ifrågasättanden och verbala lustmord. Striden som Washburn stod i är inte över. Fundamentalistisk likväl som mer svårdefinierad kristendom, som båda vilar på den barbariska gamla tron, finns kvar, även om vi åtminstone i vårt land är befriande lösgjorda från den.

Vi kan gott göra oss mödan att bekanta oss med den gamle fritänkaren L. K. Washburn, som tjänstgjorde i skriftställeriets artilleri. Hans utvecklingsoptimism var måhända väl skimrande. Somliga uppfattningar skriver jag inte under på. Men nog är en hel del av det han skrev fortfarande armerat och explosivt för den som tar frågorna om kristendom och fritänkeri på allvar.
– – –

Is The Bible Worth Reading And Other Essays, Leumel K. Washburn. The Truth Seeker Company 1911. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Den leende vännen och andra historier | Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle. 1890.

Den leende vännen och andra historier är en samling noveller av Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930), som i dagarna givits ut av Sigill förlag. Översättare är Love Kölle.

* * *

Arthur Conan Doyles namn är inseparabelt från hans många texter om Sherlock Holmes. Eftersom jag själv aldrig riktigt lockats av detektivgenren, förklarar nog det varför jag tidigare duckat för hans författarskap.

Därför var det med förtjusning och förvåning som jag läste Den leende vännen och andra historier, som alltså är en samling berättelser som intet har med detektiven att göra, utan är små fristående noveller som hör fantastiken till.

För plötsligt får jag upp ögonen för ett författarskap som annars riskerat att gå mig förbi. För novellerna i samlingen är riktigt, riktigt bra. I dessa ryms spänning, övernaturliga inslag och en air av det förgångna, allt förmedlat i en spänstig prosa.

Berättelserna påminner närmast om Edgar Allan Poes skräckromantiska noveller. Men där dessa tangerar det esoteriska och liksom rör sig i gränslandet för det skönjbara, utspelar sig Conan Doyles noveller i dagsljuset, där allt är beskrivet rappt och med skarpa konturer.

* * *

Så vad är det vi får möta i de fem noveller som med utsökt urskiljning valts ut av utgivarna? Jo, i "Silverspegeln" berättas om en till bristningsgränsen ansträngd revisor. I dagbokens form får vi följa med honom, allteftersom han närmar sig mental kollaps och de syner han ser blir allt mer konkreta.

"Den leende vännen", titelnovellen, återberättas av ett medium som fått kontakt med en man som varit med om en vådlig bilfärd. "Det som ligger begravet" är en intelligent vävd och klaustrofobisk historia om två unga och båda genialiska arkeologer, som visats i Rom, och som tillsammans ger sig ut på en nattlig vandring för att utforska en fantastisk fyndplats.

"Fiaskot i Los Amigos" skildrar ett försök att avrätta en desperado medelst elektricitet.

Men starkast intryck på mig gör den avslutande novellen, "Fallet Joyce-Armstrong".

Upplägget där är, att en anteckningsbok hittats på den engelska landsbygden, vari den excentriske flygaren Joyce-Armstrong beskriver sina teorier om vad som finns högt ovan molnen. Teorierna skulle möjligen förklara en serie mystiska försvinnanden av piloter som vågat sig upp på höga höjder (detta skrevs ju i en tid före de stora passagerarplanens linjeflyg), men är av så fantastiskt slag, att han inte räknar med att bli trodd utan att han själv skaffat fram bevis för dessa sina teorier.

Så i de bevarade raderna ur anteckningsboken får vi följa med flygaren när han i spiraler låter sitt toppmoderna flygplan stiga allt högre över hembygden, för att utforska vad som egentligen finns i det Joyce-Armstrong kallar en luftdjungel.

* * *

Tidens tand har inte gnagt ner effekten av Conan Doyles alster. De är alltjämt intagande, och det är svårt att slita sig när man väl satt sig för att läsa dem.

Nu blir det till att utforska vad mer Arthur Conan Doyle skrivit inom fantastikgenren. Och, måhända, om det är samma spänst i Holmes-böckerna som i de noveller som ryms i Den leende vännen och andra historier, så blir det nog till att titta på dem också.
– – –
Den leende vännen och andra historier, Arthur Conan Doyle. Övers. Love Kölle. Sigill förlag 2014. ISBN: 978-91-980831-6-3.

Bokrecension: Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar | Lauritz Weibull

Kristian II, 1521.

Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar är en postumt utgiven essäsamling av historikern Lauritz Weibull (1873-1960).

* * *

Måhända är Lauritz Weibull den i Sverige som strängast tillämpat vetenskaplig källkritisk metod under 1900-talet. Han kom att omvärdera många av den äldre historieforskningens resultat, genom ett minutiöst noggrant studium av källorna, och genom en bortgallring av de källor som han inte fann höll måttet.

Själv kom han i allra högsta grad från en familj där studiet i historia sattes högt. Liksom både sin far och yngre bror blev han professor i ämnet. Det är denne bror, Curt Weibull, som satt samman den föreliggande essäsamlingen.

Curt Weibull skriver själv i förordet, att vissa av broderns resultat kommit att bli föråldrade av senare forskning, men jag vill mena att den uppvisning i tillämpad källkritik som uppsatserna ger uttryck för kanske är den största upplevelsen med att läsa Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar.

Dessutom skänker studierna den insikten, att trots att ett källmaterial kan förefalla magert, kan det dock utvinnas mycket kunskap ur det, trots – eller kanske tack vare – att den underkastas just strängast möjliga kritik.

* * *

Några av de ämnen och personer som vi möter i samlingen är Ansgar, Erik den helige, Stockholms blodbad, Västerås riksdag 1527 och Karl XII:s död. I princip alla essäer är knastertorra att läsa, och skrivna i striktast möjliga prosa, som väl icke är någon njutning att läsa, men väl så exakt. Till det kommer långa, jämförande utdrag ur samtida källskrifter – i de äldsta fallen synnerligen svårlästa för en lekman, även när de icke är skrivna på latin.

Men man läser inte Weibull för att få en fantastisk estetisk-litterär upplevelse. Man läser honom för att ta del av hans arbetsmetod, och för att kanske få nya perspektiv på historiska händelser. Lite av vad Weibull skriver om tillåter jag mig att referera här nedan.

* * *

Den första essän rör Ansgar. Weibull tar sig an ämnet med full kraft och begränsar Ansgars inflytande över kristnandet av Sverige, och bilden av honom som en kontemplativ personlighet justeras till en betydligt mer realpolitisk prelat.

Weibull visar på hur den nedskrivna legenden om Ansgar följer ett sedvanligt kyrkligt schema, och fungerar mer som en uppbyggelseskrift än som en historisk skildring av den historiska personen. Weibull tar istället sikte på de brev och handlingar som stammar från Ansgars egen tid, och som torde ge ett bättre perspektiv på vad han var för en slags människa.

Vad gäller Erik den helige underkastas också dennes legend strängaste källkritik. Vad som blir kvar av historiskt pålitliga uppgifter ryms i ett stycke, och går i princip ut på att Erik har funnits, att han suttit på den svenska tronen och erkänts som konung åtminstone i någon utsträckning, att han dödats av fiender och fått sin grav i Uppsala.

Legendens stoff har ställts samman långt efter denne Eriks död, när han redan ansetts som helgon, något han dock synes ha gjort redan runt året 1200. Materialet i legenden är ett konglomerat av olika komponenter, från olika håll.

Titelessän om Stockholms blodbad 1520 är intressant och i sin tid kontroversiell, även om jag förstår att historievetenskapen i allmänhet svängt bort från Weibulls slutsatser sedan den skrevs.

Han menar i denna, att Kristian II ("Kristian Tyrann") i själva verket handlade enligt lagen när han befallde avrättningarna på de många svenska aristokrater som dödades under blodbadet. Kristian II skall också ha varit lagenlig regent över Sverige. Kungen var, enligt Weibull, mest en marionett i de andligas händer, som var de som möjliggjorde blodbadets genomförande.

Före intagandet av Stockholm hade Kristian II lovat att allt det gamla skulle vara glömt, men eftersom de andliga, med ärkebiskop Gustaf Trolle i spetsen, påvisade att de till festligheterna vid Kristians trontillträde samlade aristokraterna i själva verket var kättare, så var kungen ej längre bunden vid sin ed, enligt kyrklig lag.

Istället krävdes det att man agerade mot kättarna, och aktionen bestod i dödsstraff. Resultatet av Weibulls närstudie av källorna fritar således i någon mån Kristian II från ansvar för vad som sedan hände, och lägger större ansvar främst på ärkebiskop Trolle. Blodbadet blev mer omfattande än vad rådande rättstraditioner väl kunde tillåta; men dess iscensättare och primus motor ser Weibull först och främst i ärkebiskop Trolle.

Ett mycket stort utrymme i samlingen får texten om Västerås riksdag 1527, då Gustaf Vasa var vorden konung över Sverige, men hotade att hoppa av, eftersom folk var så olidligt vrånga mot honom.

Weibull skildrar genom källorna i nästan plågsam detalj hur riksdagen genom sina utfärdade handlingar och genom skicklig hantering främst vrider makten och pengarna ur händerna på den svenska kyrkan. Plötsligt har kungen själv tagit makten över densamma. Gustaf Vasa framträder onekligen som kanske den slugaste monark landet haft.

Särskilt intressant i denna framställning blir, hur Weibull med sedvanlig noggrannhet väger olika källor mot varandra, för att lyfta fram de skrivandes olika motiv och för att nå fram till det egentliga historiska skeendet.

Den avslutande essän behandlar en fråga som man ännu icke nått någon egentlig konsensus om. Frågan rör, vem som egentligen dödade Karl XII.

Weibull påvisar, hur de tidiga och officiella källorna lyfter fram vissa uppgifter, och får andra uppgifter helt fel, vare sig det nu var medvetet eller icke. Mot detta ställer han en löjtnant Carlbergs berättelse, som starkt nyanserar kunskapen om vad som egentligen skedde, genom sin nakna och direkta skildring.

Till skillnad mot de mer officiella samtida skrifterna om kungens död, har löjtnantens berättelse, som utgavs först under andra hälften av 1700-talet, inte kunnat beslås med felaktigheter i någonting som låter sig kontrolleras. Ett exempel på hur källorna skiljer sig, kan vara att de officiella texterna gör en poäng av att kungen satte sig själv i en farlig position och att officerarna gjorde vad de kunde för att få bort honom därifrån, medan löjtnantens skildring gör det klart, att kungens position i löpgraven han hävde sig upp ur för att få överblick inte alls var särskilt utsatt.

Weibull menar att de officiella dokumenten tillkommit i syfte att visa att kungen hade sig själv att skylla, och i syfte att skydda de närvarande officerarna från misstankar. För rykten om att kungen mördats spreds snart. Löjtnanten själv verkar luta åt den uppfattningen.

Genom att sedan måla upp den politiska situationen i Sverige vid tiden för kungens död och genom diverse indicier i källmaterialet, öppnar han upp för att den kanske vanligaste uppfattningen – den att Karl XII dog av ett skott från fiendesidan – inte nödvändigtvis stämmer. Weibull menar, att det finns "[v]ägande grunder" för att göra antagandet att kungen faktiskt blev mördad, även om "[a]vgörande bevis" inte finns.

* * *

Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar är ingen lättläst antologi. Man kan kanske rentav kalla den tråkig, i den meningen att får kämpa sig igenom det kruttorra materialet. Men det är ändå inte helt rättvisande. Essäerna är nämligen lika intressanta som de är kärva.

Måhända har Weibull här och där sprungits om av senare historievetenskapliga landvinningar, men det är så det ska vara i progressivt vetenskapligt arbete.

Vad vi dock kan ta med oss efter läsningen, är Weibulls uppenbara passion för sina ämnen: hur han fullkomligt gräver ner sig i analyser av formuleringar av texter, hur han väger texterna mot varandra, för att liksom via texterna leta sig in i det skrivande vittnets hjärna, och nå fram till vad denne egentligen erfarit, sett och tänkt. Han söker skingra något av det förflutnas dimmor genom att ta fasta på rejäla riktmärken och hålla sig till dem för att steg för steg bygga upp en rekonstruktion av det som varit, med medvetet utelämnande av det som vi inte kan veta.
– – –
Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar, Lauritz Weibull. Natur och Kultur 2010 (e-bok). ISBN: 978-91-27-12717-3. Den tryckta upplagan gavs ut 1965.

Om Völvans spådom

Völuspa inleder den äldre Eddan. Ofta kallas texten Völvans spådom.

Dikten är storslagen och fullkomligt omistlig för vår förståelse av den fornnordiska kosmologin och mytologin. Genom stroferna förs vi med från världens gryning till dess undergång och den spirande dagen därefter. Men dikten är inte bara viktig som källa till kunskap om den fornnordiska föreställningsvärlden, utan den är viktig också i sin egen rätt som en utsökt litterär skapelse.

Det hela börjar med en högstämd invokation:

"Hören mig alla heliga släkten,
större och smärre söner av Heimdall"

Völvan, en slags fornnordisk sierska, tilltalar således både gudarna i höjden ("alla heliga släkten") och människosläktet ("större och smärre söner av Heimdall").

Förklaringen till den senare formuleringen finner vi i en annan eddadikt, nämligen Rigstula, där det fornnordiska klassamhället förklaras genom att Heimdall personligen görs till urfader för alla ätterna: fader till trälarna, till de fria bönderna, till krigarna. Dessa är de "större och smärre" sönerna. Och völvan tilltalar dem alla.

* * *

När völvan väl fångat publikens uppmärksamhet fortsätter hon med att förkunna, att hon berättar på uppdrag av Oden själv. Det är Oden som vill, att hon berättar vad som skedde i tidens begynnelse. Völvan skådar tillbaka genom sekler och årtusenden.

"... du vill ju, Valfader, att väl jag täljer
forntida sägner, de första, jag minnes."

Därefter beskriver hon hur världsordningen blir till. Hon börjar i begynnelsen och vandrar framåt. Vi får en aning av hur gudarna i denna tillvarons morgon lever i ett slags gyllene urtillstånd: de bygger, smider – och leker.

Sedan följer beskrivningen av det första kriget, det mellan de två gudasläkterna, asarna och vanerna.

Vi vet inte mycket om hur man tänkte sig denna konflikt. Händelseförloppet är dunkelt, eftersom så mycket av den kunskap Völvan förutsätter hos sina lyssnare nu har gått förlorad för oss. Det verkar som om bråket har sin upprinnelse i en konflikt med någon slags trollkvinna, alltså också hon en völva, som bland annat "trollade förryckthet". Möjligen var hon av vanersläkt, och asarna försökte – utan att lyckas – dräpa henne.

"Tre gånger brände de den tre gånger borna,
ofta, ej sällan, dock ännu hon lever."

De upprepade försöken att göra slut på völvan genom eld misshagar hursomhelst vanerna. Kriget bryter ut, och vanerna hade god lycka i striden.

"Brutet var bröstvärn på borgen hos asar,
över vapentagna fält kunde vanerna tränga."

Vanerna verkar alltså få asarna på reträtt, men med tiden kom de två släkterna att sluta fred. Från annat material vet vi, att denna fred innebar ett utbyte av gisslan för att garantera fredens bestånd: det var vid detta tillfälle som vanergudarna Njord, Frej och Freja bosatte sig hos asarna.

* * *

Nåväl; genom antydningar om nu okända eller blott anade myter och motiv förs vi vidare genom världshistorien intill dess slut, när kaosmakterna rister världen och till sist får den på fall, till priset av både sin egen och gudavärldens undergång. Vi kallar det Ragnarök.

"Solen börjar svartna, jord sänkes i havet,
från fästet falla flammande stjärnor;
upp ångar imma, och elden lågar,
hettan leker högt mot himlen själv."

Men när världsordningen och det gamla förbränts i eld skall något nytt komma. Balder kommer åter, den dräpte asen. Där ska finnas en sal täckt i guld. Men allt är icke frid ens i den nya världen. Völvan avslutar ödesmättat:

"Då kommer dunklets drake flygande,
en blank orm, nedifrån, från Nidafjällen.
I fjädrarna bär, och flyger över slätten,
Nodhogg lik. Nu skall hon sjunka."

* * *

Vi känner inte Völuspas ålder. Det kan verka rimligt att anta, att det förflutit dryga tusen år sedan den nedtecknades, men att det som nedtecknades redan var gammalt i kultursfären. Möjligen är rentav dikten en skicklig sammansmältning av flera dikter.

Det äldsta bevarade manuskriptet av texten i sitt nuvarande skick återfinns i Eddaupplagan Codex Regius som bör stamma från omkring år 1270. Diktens ursprung anses i allmänhet vara västskandinaviskt – norskt eller isländskt. Och kanske mest sannolikt just isländskt.

Någon vill se kristet inflytande framförallt i Völuspas senare partier med Balders återkomst och en vers om "han som styr över allt", medan andra i dikten ser mer ursprungligt fornnordiskt mytstoff med källa i urgamla indoeuropeiska traditioner, mycket äldre än kristendomen själv.

Måhända uttrycker världens pånyttfödelse icke det linjära och paradisiska slutet på historien som vi är vana vid från abrahamitisk tradition, utan snarare en cyklisk förnyelse, på känt indoeuropeiskt manér. Detta att presentationen av ett hotande element avslutar dikten, kan tyda på det senare: redan i pånyttfödelsen finns fröet till ännu en undergång.

Själv är jag benägen att tro, att Völuspa till sin absoluta huvuddel är genuint hednisk, men att kristna interpolationer eller kristen påverkan kan ha skett mot slutet, främst i denna vers:

"Där kommer den mäktige till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt."

Men det är givetvis inget som hindrar att "den mäktige" syftar på Valfadern själv, som måhända liksom sin son Balder kunde komma till liv igen. Inte minst i sin skepnad som dödsgud torde Oden haft särskilda förutsättningar att icke begränsas av döden.

Inte heller behöver "maktdomen" syfta på någon slags yttersta dom: stycket kan tolkas annorlunda, som i eddaöversättaren och språkvetaren Björn Collinders tolkning:

"Då kommer den mäktige till myndighet och välde ..."

Åsikten har också framförts, att poeten bakom Völuspa visserligen själv varit hedning, men haft kännedom om kristendomen. Völuspa kan då ha varit en ansträngning i riktning mot att hävda hedendomens höghet och komplexitet; att element som påminner om en kristen tankegång då letar sig in i verket är inte alldeles långsökt. Måhända finns de där raderna om "den mäktige" som en påminnelse om att tankegångar som dessa även finns eller kan finnas inom den norröna föreställningsvärlden, och icke tillhör den "nya seden" enkom.

* * *

Något jag särskilt uppskattar med Völuspa, är att dikten ger en sammanfattande bild av en förfinad kosmologi och en utarbetad mytologi som kanhända fjärmar oss en aning från föreställningen om den hedniske nordbon som den barbariske vikingen som blott söker rov och blod.

Naturligtvis kan vi inte bortse från vikingen som fenomen under vikingatiden. Men vi gör rätt i att vidga perspektivet och förstå att fornnordisk historia innehåller så mycket mer än vikingar. Till exempel den mest finstämda poesi, som kan tävla i skönhet med vilken världslitterär diktkonst som helst.

Visst är det troligt att Völuspa skrevs i aristokratisk miljö och främst speglar de föreställningar som fanns i det yppersta samhällsskiktet, men de föreställningarna kan näppeligen ha existerat avskilt från mer folkliga förståelser för de stora, kosmologiska skeendena.

Litteraturhistorikern Peter Hallbergs beskrivning av Völuspa må avsluta denna lilla betraktelse kring ett av den norröna kulturens yppersta litterära verk:

"Hög, ren, sträng är några epitet som inställer sig, då man söker återge sina intryck av denna dikt. Den slår en mäktig valvbåge över tillvaron, från urtid till framtid, från skapelse till skapelse. Med samma suveräna konstnärskap gestaltas den svala ron som det glödande tumultet."

* * *

Not: När ej annat anges har jag ovan använt mig av Erik Brates översättning av den äldre Eddan.