Bokrecension: Makten, äran och helvetet | Hans Villius

Makten, äran och helvetet. Ögonblicksbilder ur modern och äldre historia är skriven av Hans Villius (1923–2012), historiker och legendarisk producent av historiska TV-produktioner. Boken utkom år 1959.

* * *

I sitt förord berättar Hans Villius att texterna i Makten, äran och helvetet i sina ursprungliga former presenterats i som föredrag och radioprogram. Texterna som nu finns i boken har vidare fördelats i två block. 

Det första blocket består av skildringar av händelser under andra världskriget, det andra blocket består texter om diverse andra historiska händelser.

Texterna har inte fördelats enbart på två block utifrån ämnen; de verkar också delvis vara av olika typer. I texterna om andra världskriget koncentrerar sig Villius på att ge en detaljerad bild av hur händelserna upplevdes i samtiden, för de medverkande. Han tar då utdrag ur diverse korrespondenser, dagböcker, och reportage till hjälp. Snart lägrar sig då åter stridens rök och ångest över El-Alamein, Dunkerque och över Atlanten då slagskeppet Bismarck jagades och till sist sänktes.

Texterna i det senare blocket är av något mer akademisk art. Här står till min oförställda glädje ofta källkritiska problem i centrum. Villius tar då enskilda händelseförlopp om vilka det råder olika meningar, och analyserar med källkritisk metod de källor som berättar om dem, för att försöka landa i rimliga slutsatser om hur det egentligen kan ha varit.

Det kan då gälla sådant som hur man från svensk krigsledning tänkte dagarna innan slaget vid Poltava när ryssarna provocerade svenskarna samtidigt som de vägrade att ställa upp på regelrätt fältslag och därmed till sist tvingade svenskarna att gå till angrepp under ogynnsamma omständigheter. Villius läser hur observatörer rapporterat om agerandet från rysk likväl som svensk sida och går steg för steg fram i slutsatser som gör att han kan rekonstruera ett logiskt händelseförlopp.

Det kan också handla om på vilket sätt Erik Dahlberg bidrog till krigsinsatsen under danska kriget 1657–1658 och hur han själv möjligen aktivt försökte forma bilden av sitt eftermäle.

Ett annat intressant kapitel behandlar den livländske adelsmannens Johan Reinhold Patkuls agerande som ledde till att han kom att ställas inför rätta för högförräderi och gå i landsflykt, efter att han försökt få den livländska aristokratin att agera mot Karl XI:s reduktion genom visst bedrägligt beteende, såsom författandet av en vinklad redogörelse för hans och ett annat sändebuds diskussioner med kungen själv om den livländska adelns privilegier. 

* * *

Generellt kan sägas, att fastän boken såsom fackbok betraktad är gammal, ger den många intressanta inblickar i hur man som historiker arbetar aktivt med källkritisk metod och ställer sinsemellan kanske bara något olika beskrivningar om en och samma händelse mot varandra och med knivskarp logik plockar sönder vad de uppger för att se vad som sannolikt är sant och vad som möjligen är efterhandskonstruktion.

Till sist är det ju ändå det som är förutsättningen för all vetenskaplig historisk forskning: förmågan att utöva källkritik på de texter som berättar för oss om vad som inträffat i det förflutna. Först efter genomgången sådan källkritisk behandling kan man ju våga sig på att med stöd av källorna försöka förklara, beskriva och rekonstruera vad det var som hände, vare sig det nu var under den slutande antiken eller under andra världskriget.

Den närvarande källkritiken är en styrka hos Villius. En annan styrka är hans berättarförmåga, som gör att han till exempel med hjälp av många ögonvittnesskildringar, förmår placera läsaren mitt i en värld som inte längre finns kvar. Ingen kan rimligen någonsin förstå andra världskrigets fasor som inte var där. Men något av dess ångest och mörker kan man möjligen ana genom sådana skickliga historiker som Hans Villius.
– – –
Hans Villius, Makten, äran och helvetet. Ögonblicksbilder ur modern och äldre historia. Stockholm: Natur och Kultur, 1959. 216 sidor.

Text: Ögonvittnesskildring av halshuggning på Fristad galgbacke 1863

Vedens härads afrättningsplats — Fristad galgbacke

Ibland blir historien särskilt närvarande.

I dag besökte jag Fristad galgbacke, egentligen "Vedens härads afrättningsplats", och kom att tänka på en text ur Lars Levanders klassiska bok Brottsling och bödel, som jag recenserade häromsistens. Texten visar sig beskriva den sista avrättningen på just Fristad galgbacke.

Det gäller halshuggningen av den 28-årige sjömannen Karl Johan Karlsson Hed, den 26 juni 1863.

Karlsson avrättades för mordet på byskoleläraren och knallen Karl Hedlund, från Brämhult — numera en stadsdel i Borås. Karlsson Hed kom från Kalmar. De närmare omständigheterna kring mordet är okända för mig.

Levander citerar Folkliv och Folkminne I, av Klas Olofsson. Det följande anges vara en ögonvittnesskildring. Jag har infört viss styckebrytning för läsbarhetens skull.

* * *

"Den livdömde kom, sittande jämte prästen, från häradshäktet. Länsman kom till mötes och red, klädd i uniform och med en lång stav i handen, före uppför den sandiga gången till stupstocken. Efter kom nu prästen, ledande den livdömde vid armen. Fången vinglade och gick ostadigt.

Då de kommit inom spetsgården, höjde länsmannen sin stav och läste högt och tydligt domen. Fången faller på knä framför stupstocken. Prästen knyter en bindel för hans ögon, läser en bön över honom samt böjer och bringar honom ned mot stocken, på vilken fången utan motstånd lägger sitt huvud, och prästen ordnar och rättar till, så att halsen ligger an mot stocken.

Mästermannen, svartklädd med vita handskar, kom som en blixt, fick upp yxan, blank som silver, och högg av huvudet med ett hugg. Därpå gjorde han ett drag med yxeggen över stocken, där hugget fallit. Kroppen krympte till med ett rasslande, och det gjorde ett litet tjutande i huvudet. Därpå lade mästermannen yxan ifrån sig och tog upp en vit näsduk. Med denna drog han av handskarna, kastade näsduken med handskarna i graven och gick ut ur spetsgården.

Strax kom rackaren, tog den halshuggne i skankarna och välte ner honom i graven. Huvudet skrapade han ner med foten. Så hov han igen graven, tog yxan och gick."

* * *

Jag är obekant med när historien kom på pränt. Jag är obekant med vem som är sagesman. Det källkritiska läget är alltså minst sagt vanskligt.

Skriften som Levander citerar, Folkliv och folkminne I av Klas Olofsson, kan jag som tidigast hitta utgiven 1928. Då hade det gått 65 år sedan den sista avrättningen på Fristad galgbacke. Det är många år. Men det är samtidigt fullt möjligt, att en person som kanske varit i tjugoårsåldern och närvarat vid avrättningen låtit Olofsson skriva ner minnena av den där sommardagen. Möjligheten finns givetvis också, att det Olofsson skriver om i sin bok, sedan tidigare varit nedskrivet av sagesmannen eller annan person.

— Oavsett den faktiska tillförlitligheten i den citerade texten ovan, ger den emellertid en god uppfattning av hur det kunde ha gått till, även om vi inte med absolut säkerhet kan säga att det var just så det egentligen gick till.

* * *

Men i dag besökte jag alltså platsen, där vi vet att Karl Johan Karlsson Hed halshöggs den 26 juni 1863. Det var en fredag. I dag är avrättningsplatsen en glänta i skogen. Grusvägen som går strax förbi är knappt körbar med bil; jag promenerade den sista biten. Och där i gläntan finns en informationsskylt. Man har gjort i ordning en bänk att sitta på. Och mellan bänken och skylten finns ett hål i marken, inramad av stenväggar.

Någonstans där, stod stupstocken. Någonstans precis invid, måste graven ha varit, där bödelns hjälpreda sparkade ner huvudet och där bödeln själv hade kastat ner sina vita handskar.

Ja, ibland blir historien särskilt närvarande.

* * *

 Tillägg: Text: Tidning för Wenersborg Stad och Län  |  3 juli 1863

Bygdeböckerna och Åsa Långas grav

En kulturhistorisk skatt som är väl värd att ta vara på är våra bygdeböcker. De flesta samhällen, byar och socknar har väl nån form av publikation utgiven, där man beskriver lite av områdets historia och utveckling genom tiderna.

Själv är jag mest intresserad av vad man i dem kan få reda på om gamla sägner och fornminnen. Sägnerna har väl av tradition mest bevarats muntligt genom släktleden, så deras nedtecknande är en stor tillgång för en historiskt intresserad eftervärld. Inte minst där avfolkning hotar glesbygden, men också rent allmänt, med tanke på folks benägenhet att flytta runt mer än tidigare. Möjligen är det muntliga berättandet av hembygdens traditioner utdöende. Så utmärkt då, när sägnerna tecknats ner! Och icke sällan är de det just i bygdeböcker vi kan hitta dem återgivna.

* * *

Själv har jag vissa rötter i Limmared, en bruksort omkring tre mil söder om Borås. Och genom en kamrats försorg kom jag att få Limmared: Bygden – Bruket — Samhället 1740–1990* till låns. Däri kan jag läsa några stycken om ett av de fornminnen med traditionsbildning som jag hastigt besökte tidigare i höstas, nämligen "Åsa-Långas grav", som finns nära vägen, i skogen mellan Limmareds samhälle och Södra Åsarps medeltidskyrka.

— Nå, åtminstone tror jag mig ha hamnat på rätt plats, med hjälp av den fantastiska appen Kringla, från Riksantikvarieämbetet. Det som kan tala emot, är att det skall finnas en andra rest sten precis i närheten, som jag icke fann. Men den kan ju för all del vara omkullfallen eller övertorvad eller både–och.

I regel har jag med mig en rejäl kamera när jag är ute och spanar efter fornminnen. Men den här gången stannade jag mer av en nyck, och hade bara mobilen att fotografera med. Men så här såg det ut:

Åsa Långas grav
(Koordinater: N 57° 33' 2,37", E 13° 22' 11,81")

* * *

I Limmaredsboken finns en del berättat om platsen. Jag får reda på att Tranemoprästen Kollinius antecknat något om den på 1700-talet, nämligen att den finns i närheten av Åsarps kyrka, och att den finns på "en slät backe som kallas Åsa Långa".

En Ernst Claesson i Uddebo (någon mil därifrån), har på 1800-talet antecknat sägnen om Åsa Långa, och Claesson citeras i boken. Det berättas då, att det i hednatid fanns jättar i trakten. I Åsarp bodde en jättinna som hette Åsa, som hade ihop det med en jätte som hette Måns. De tu blev emellertid osams, och byggde sig varsin borg; borgarna blev sedermera — märkligt nog — Åsarps kyrka respektive Månstads kyrka.

Men med kristnandet drevs jättarna bort, eftersom de inte tålde av klockklangen från kyrkor. Åsa var dock hemskt fäst vid sin borg, som nu blivit en kyrka, och höll sig väl med de kristna. De ville dock inte lämna ifrån sig sin kyrka, men man träffade en överenskommelse om att hon åtminstone skulle få begravas i närheten, på villkor att hon skulle sikta Södra Åsarps kyrkogård, och kasta bort de stenar hon hittade. Överenskommelsen hölls, och Åsa begravdes i närheten av kyrkan, nära utmed vägen.

Nämnas kan dock också, att Claesson verkar peka ut två olika platser för graven; en av dem förefaller dock vara samma plats som numera anges som Åsa Långas grav.

Så långt Claessons berättelse, återgiven i Limmaredsboken.

* * *

Innan Claesson skrev ner sin berättelse, är det väl sannolikt att den funnits som myt under en längre tid i bygden. Hur myten såg ut ursprungligen är omöjligt att säga; men att koka ner den till sina grundbeståndsdelar kan kanske vara en — ehuru vansklig — metod att nalkas dess tidigaste utförande: 1) Jättar fanns i bygden. 2) Kyrkan var ursprungligen en jättes borg. 3) De kristna och jätten träffade en överenskommelse. 4) Jätten fick begravas i närheten.

Så har man en behändig förklaring till gravplatsen. En intressant aspekt kan ju vara, att graven, enligt Riksantikvarieämbetet, möjligen är från järnåldern och skulle således kunna vara anlagd i relativ tidsmässig närhet till kyrkans uppförande under senare delen av 1100-talet.

* * *

Nåväl, jag tänker fortsätta att söka i bygdeböcker efter fler halvglömda sägner och likaledes halvglömda platser med historia att besöka. Ett gott fritidsintresse, en god hobby...!

* * *

* Limmared: Bygden – Bruket – Samhället 1740–1990, Limmareds Hembygdsförening 1990.

Textkritisk analys: "Vem bestämmer om dopet?"

Textkritisk analys av biskop Antje Jackeléns debattartikel ”Vem bestämmer om dopet?" (Skånskan, 24 oktober 2011).

* * *

Barndopet är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Inte på så vis att jag tycker om barndopet, utan på grund av att jag bekämpar det. Som jag ser det, är barndopet ett sätt för föräldrar att påtvinga sitt barn ett religiöst system, som det inte bett om och inte kan ta ställning till förrän långt senare. Jag förordar därför, att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning av spädbarn inte bör ske, utan att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning först bör ske, sedan personen själv har möjlighet att avgöra, om den kristna tron är något som man vill anamma.

Biskop Antje Jackelén förfasas över ett sådant synsätt, och jämför att låta bli att döpa sitt barn förrän dess att det själv kan avgöra om det vill ha dopet, med att avstå från att krama det. Jämförelsen mellan en kram – som ju kan ges åt spädbarnet utan att det gett sitt samtycke – och dopet är synnerligen haltande, ja, inte ens relevant. En kram är ett uttryck för ett biologiskt behov. Undersökningar har visat, att djurungar som inte får fysisk närhet dör. En kram, liksom att förse barnet med näring, är således nödvändigt för att hålla barnet vid liv och sund hälsa.

Det går inte att vänta med att ge barnet den ömhet det behöver som spädbarn. Jackelén menar dock, att även dopet hör till dessa basala behov. Jag håller inte med. Dopet utgör inte en fysisk nödvändighet för barnet: det är uteslutande en religiös rit, som på ett tydligt sätt markerar övergången från ett icke-kristet liv till ett kristet liv. Genom att förmena barnen möjligheten att själv ta ställning till ett sådant steg, berövar man det dess framtida myndighet som självbestämmande individ och fattar ett djupgående beslut åt det, som det lika gärna kunde tagit själv, dock inte som spädbarn.

Jackelén menar att man genom dopet ger barnet ”det allra bästa förutsättningarna för dess fortsatta liv”. Man frågar sig då, på vad sätt barnets förutsättningar förändras, av att det fått vatten på huvudet (ett iskallt hån mot den första tidens dop – av vuxna – i levande vatten) och fått böner lästa över sig. Man frågar sig vidare, hur det döpta spädbarnets förutsättningar förändras i relation till det odöpta spädbarnets förutsättningar. Ser Gud hellre till det döpta barnet och välsignar det, än till det barn vilket man givit friheten att själv avgöra om det vill bli religiöst, och genomgå övergångsriten? Det är väl tvärtom att visa den kristna religionen, som skall vara kärlekens religion, den allra största respekt, om man tillåter dess medlemmars barn att själva avgöra om de vill vara med i samfundet: att inte påtvinga dem sitt eget val?

Jackelén påpekar dessutom, att dopet äger aktualitet, och hänvisar till att antalet vuxendop har ökat. Man kan ju tycka, att detta borde gå emot hennes syfte: att antalet vuxendop ökar, tyder rimligen på att de vuxendöpta icke blivit döpta som barn. Dessutom tiger hon lämpligt nog, om att barndopsfrekvensen befinner sig i fritt fall: 2010 döptes 53,7 % av antalet födda barn. År 2000 var siffran 72,8 procent, enligt Svenska kyrkans egen statistik.

* * *

Jackelén hävdar, att dopet är grunden för livet som kristen. Man kan då tycka, att man tillmäter dopet en position i religionen, som tränger ut den gemensamma tron, som väl också borde nämnas i sammanhanget. Men med tanke på att personlig tro rimligen förutsätter en någorlunda utvecklad förmåga att överväga och reflektera, kanske Jackeléns uppfattning inte gynnas av detta: man kan knappast avkräva ett barn, ännu inte präglat av vuxnas åsikter, en reflekterad uppfattning om existensens grundvillkor, till exempel att Gud kom till jorden som Jesus från Nasaret, dog för våra synder, uppstod igen och från himmelen igenkommande till att döma levande och döda.

När Jackelén vidare hävdar, att dopet ger mening och relation, får vi lägga märke till att det inte är vilken mening som helst och inte vilken relation som helst som avses. Det är uteslutande kyrkans antaganden om vad som är meningsfullt och en relation med kyrkan som åsyftas. Man sätter därmed spädbarnet på ett spår, pekar ut en riktning, och berättar vid dopet om hur det nu är föräldrars och faddrars uppgift att leda barnet på trons väg.

Jackelén menar också, att dopet skapar en beröring mellan Gud och barnet. Meningar av det slaget gör mig konfunderad: vad menas rent konkret med det? För rent fysiskt lär inte barnet känna något annat än vattnet på huvudet och möjligen prästens hand. Var kommer den gudomliga beröringen in? Jackelén fortsätter, genom att hävda, att dopet ger ett nytt liv; min fråga är då hur man kan få ett nytt liv, när man inte ens påbörjat det första. Givetvis ligger här tankar om arvsynd i bakgrunden: att man – tydligen redan som spädbarn – behöver renas från något som inte är rent, vare sig man nu själv gjort något orent eller inte.

Vidare hävdar biskopen, att dopet ger ett uppdrag i livet. Vad det uppdraget går ut på, kan vi nog höra i Missionsbefallningen, som läses vid dopet: detta att Jesus befaller sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Uppdraget är således att sprida religionen än vidare. Inget dåligt uppdrag för ett spädbarn.

I sitt sista stycke berättar Jackelén, att barn – spädbarn, får vi förmoda – ”kan tillgodogöra sig religion”, och att detta inte ”står i strid med kristen tradition och erfarenhet”. Nå, traditionen kan det vara hur det vill med. Men hur den kristna erfarenheten kan berätta om att spädbarnet kan tillgodogöra sig kristendomen, är jag nyfiken på. Har man intervjuat de små, månne? Försöker man utröna genom okulärbesiktning huruvida de efter dopet börjat helgas och få ett kristet sinnelag? När Jackelén därefter hävdar, att ”barn är mottagliga för Guds rike på ett sätt som vuxna behöver lära sig” har hon rätt. Om mottaglighet för Guds rike innebär att villigt låta sig döpas som spädbarn (ehuru, enligt min erfarenhet, en del låter sig döpas under gallskrik), så är det säkert så, att spädbarn är mer mottagliga. Få vuxna skulle väl utan sitt eget uttryckliga medgivande gå med på att genomgå en religiös rit och bli medlemmar i ett religiöst samfund. Spädbarnet har ingen möjlighet att låta bli.

* * *

Således är Antje Jackeléns debattartikel full av antaganden om dopets välgörande effekter, som inte kan styrkas utanför kyrkans egen meningsbyggande begreppsvärld, och – menar jag – inte ens inom den. Jag hävdar att inget spädbarn borde få registreras som medlem i ett religiöst samfund, om det är möjligt att avvakta tills barnet vuxit upp och själv fått möjlighet att ta ställning och väga argument för och emot.

Vad gäller dopet som religiös rit är det svårare att angripa, utan att först ha en ordentlig diskussion om föräldrarnas frihet att uppfostra sina barn såsom de önskar. Själv menar jag att det ingenting båtar för barnet att få sin religiösa identitet fastslagen redan som spädbarn, å andra sidan är det problematiskt att låta överheten gå in och fatta beslut åt föräldrarna. Därför önskar jag bara vädja, om att föräldrar bör låta sina barn själva avgöra om de skall döpas eller inte.

Men kanske kan dop rimligen ske vid konfirmationen, så att konfirmationsgudstjänsten förlorar sin etymologiska och teologiska betydelse som bekräftelse – och helt enkelt blir en dopgudstjänst.

Bokrecension: Harrisons historia | Dick Harrison

Harrisons historia är en samling essäer eller artiklar av Dick Harrison, som tidigare varit införda i Populär Historia.

Rimligen är åtminstone titeln satt i mild polemik mot en viss annan skriftställare inom det historiska gebitet: Herman Lindqvist, vars serie Hermans historia populariserat historiaämnet hos en bred allmänhet.

Lindqvists berättande är emellertid inte helt oproblematiskt. Han har kritiserats av Peter Englund i en recension av boken om stormaktstiden på ett sätt som jag aldrig sett maken till. (Se: Herman snubblar, på Peter Englunds hemsida).

Lindqvist är en berättare. Men hos honom är det hjälteskildringar och personporträtt som är det väsentliga. De kulturella skeendena, källkritiska diskussioner och analyser av annat slag, idéutveckling och de vanliga människorna är oftast osynliga eller svåra att upptäcka hos honom.

Men hos Dick Harrison finns detta. Hans texter är både välskrivna och resonerande. Kungar och regenter finns där, men också diskussioner om det källkritiska läget, överväganden kring vad vi egentligen kan säga oss veta kombinerat med en enorm historisk bildning.

* * *

I Harrisons historia får vi således stifta bekantskap med ynglingen tillika kejsaren Otto III och hans planer på ett nytt, romerskt rike på 1000-talet, samt de intrikata maktkamper som åtföljde detta avbrutna projekt. I samma essä får vi läsa om hur Kinds och Marks härader — mina hemtrakter —, under en period på 1400-talet i praktiken var fristående bondestater mitt i svenska riket. Dessutom påvisar Harrison det fåfänga i att gå omkring och tro att världen står inför sitt slut. Allt vävt samman i den eleganta essän "Människans millennium".

En essä hanterar den medeltida rumsuppfattningen, och undersöker hur vida geografiska perspektiv medeltidsmänniskan egentligen kan haft. En annan essä spårar vegetarianismens historia genom årtusendena. Riddarväsendets spretiga bakgrund och storhetstid analyseras i en text. I en annan får vi en djupdykning in i legenden om Robin Hood, där Harrison verkar landa i slutsatsen att det nog fanns en historisk person bakom legenden, även om han nog levde tvåhundra år senare än det 1100-tal som berättelsen utspelas i.

Det ohyggligt farliga i att vara regent och det ceremoniel som kungen hade att acceptera för att ens kunna accepteras som kung under medeltiden får vi lära oss om i ett kapitel. Elisabet I av England får sig en rejäl genomlysning och avmytologisering på ett annat ställe. En spännande uppgift fick Harrison 2002, när han skulle måla ett porträtt av världen 200 år tidigare. Det gör han på ett fenomenalt sätt, och hoppar lätt mellan världsdelarna, utan att någon övergång känns konstlad.

Vi får också lära oss om den politiska propagandans historia fram till våra dagar, om en sydindisk stats uppgång och fall, och om människans fascination av rymden genom tiderna.

* * *

Dick Harrison bjuder således på en hisnande historisk resa genom årtusenden och över kontinenter. Få författare skulle mäktat med att hålla ihop ett så vitt perspektiv. Det är dock inget problem för Harrison. Essän fungerar i hans hand som en utmärkt presentationsform. Prosan är både personlig och populär, utan att mista i vetenskaplighet. Jag tror att man skulle kunna läsa texterna i Harrisons historia utan egentligen någon förkunskap om det som han skriver om.

Harrison ägnar sig aldrig åt enkelriktat förkunnande. Texterna väger ofta för och mot en viss uppfattning, och källäget beaktas alltid. Essän om Robin Hood är ett paradexempel på detta, där Harrison väger de medeltida källorna som behandlar personer som skulle kunnat vara legendens Robin Hood mot varandra, för att slutligen landa i en övertygande slutsats, baserad på källmaterialet.

För den som är intresserad av allmänhistoria och i synnerhet medeltidshistoria är denna till formatet lilla men innehållet stora volymen en god investering.
— — —
Harrisons historia, Dick Harrison, Historiska Media 2003. ISBN: 91-85057-15-0. 123 sidor.

Bokrecension: Vad hände på vägen till Damaskus? | Lena Einhorn

Vad hände på vägen till Damaskus? På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret är skriven av Lena Einhorn.

Måhända kan man dela upp boken i två partier, där den större delen utgör en textkritisk kommentar till berättelsen om Jesu liv och död, och där den mindre delen saluför en högst kontroversiell tanke, om vart Jesus blev av efter sin förmodade död och uppståndelse.

Den första delen är i stora stycken mycket god läsning, med åtskilliga intressanta poänger. Einhorn slår i och för sig fast, att vi aldrig kan få visshet om vem den historiske Jesus från Nasaret var, men att vi ändå kan teoretisera kring detta. Och det gör hon, med stöd av en uppsjö bibelforskare.

* * *

Till att börja med menar Einhorn att den historiske Jesus nog funnits. Det är en uppfattning jag delar. Hon slår också fast, att huvudkällan till kunskap om denna person, är de nytestamentliga skrifterna, och då i synnerhet evangelierna.

Dessa texter är problematiska att hantera. De innehåller orimligheter, såsom att Jesus skulle ha fötts när 1) Herodes var kung, och 2) Quirinius var romersk ståthållare. Problemet är bara, att Herodes dog år 4 f.Kr. och Quirinius tillträdde först år 6 e.Kr. — Exempel som dessa påvisar, att evangelierna inte kan tas som absoluta fakta. Något som inte är särskilt konstigt, med tanke på att inget av dem rimligen skrevs förrän omkring trettio år förflutit efter Jesu korsfästelse.

Einhorn ger oss en smidig tabell, över när evangelierna, enligt många bibelforskare, anses ha kommit till:

"Markus ca 68–73 vt
Matteus ca 70–90 vt
Lukas ca 80–100 vt
Johannes ca 90–110 vt"

(sid. 19)

* * *

Einhorn försöker finna spår av den historiske Jesus i skrifter utanför Nya testamentet. Men där är inte mycket att finna. De berömda, fromma orden hos Flavius Josefus — där Josefus väl i praktiken erkänner Jesus som Messias — är med största sannolikhet interpolerade, det vill säga, insatta i efterhand. Och i övriga texter av Josefus kräves minst sagt frimodiga böjningar till ens egna syften, för att tillåta jämförelse med en person som skulle kunna vara Jesus från Nasaret.

* * *

Stor kraft lägger Einhorn på frågan om Jesu korsfästelse och påstådda uppståndelse. Einhorn är ödmjuk i sina slutsatser, men förefaller landa i teorin att Jesus inte dog vid korsfästelsen. Det passar in med uppgiften om den onormalt korta tid (omkring sex timmar) som Jesus hängde på korset innan han dör, samt med ett antal anomalier i texten som inte stämmer överens med hur det brukade gå till när fångar avrättades med korsfästelse, samt med det faktum, att man till graven skall ha tagit med sig trettio kilo kryddor — kryddor som i antiken var välkända som infektionshämmande.

Därefter skall Jesus ha kurerats, spenderat en viss tid hos lärjungarna och sedan försvunnit ur landet. Därefter kommer Einhorns enastående udda teori. Men innan den presenteras, skall det också nämnas, att lärjungarna då rimligen kan ha varit helt underförstådda med att Jesus skulle ha överlevt uppståndelsen. Det torde inte ha varit så dramatiskt märkligt som det kan tyckas, eftersom Einhorn gör gällande, att det är möjligt att Jesu mission i stor utsträckning var politisk, snarare än religiös, nära förbunden med zeloterna, de judiska nationalisterna som kämpade mot Rom.

* * *

Så, vad hände med Jesus, efter att han inte dött på korset och piggnat till? Jo, han blir – Paulus.

Till stöd för detta anför Einhorn en del indicier i de nytestamentliga texterna, som med milt våld kan fås att i vilket fall inte motarbeta en sådan lösning. Exempelvis den uppfattningen, att ytterst litet (om alls icke intet) berättas om Paulus liv fram till han kommit i trettioårsåldern. Än mindre sägs om Jesu liv fram till sitt publika framträdande. Och exempelvis den uppfattningen, att Paulus och Jesus emellanåt uttryckte sig med liknande terminologi.

Emellertid. Själv kan jag inte dela dessa slutsatser ens på teoretiskt plan. Själv kan jag inte se det på annat sätt, än att en sådan teori är en markant fördunkling av texterna, en mystifikation som alls inte är nödvändig att ta till för att förklara någonting alls.

Ockhams rakkniv — att minimera antalet antaganden och göra teorin så enkel som möjligt – funkar utmärkt på exemplet den historiske Jesus. För egen del menar jag, att det är rimligt att anta, att:

- Den historiske Jesus var en faktisk person.
- Den historiske Jesus dömdes till döden och avrättades av romarna.
- Den historiske Jesus dog verkligen på korset och begravdes.

Vad som sedan hände, är ett område för sig, men här slutar antagandena om Jesu historiska person. Olika förklaringsmodeller kan användas för att förklara varför inte Jesus efter sin död övergavs av lärjungarna såsom messiasgestalt; såsom besvikelse, religiös fanatism och andra psykologiska skäl.

— Klart är väl emellertid, att kyrkan sannolikt aldrig skulle kommit ut ur Israel på något effektivt sätt, om inte Paulus från Tarsos, som själv aldrig träffade Jesus som historisk person, oss veterligen, hade satt igång att missionera för kristendomen bland hedningarna med en häpnadsväckande intensiv religiös fanatism. Således skapar i egentlig mening Paulus kristendomen, utifrån myterna som bildats kring den historiske Jesus från Nasaret. — Svårare än så behöver det inte vara.

* * *

Vad hände på vägen till Damaskus? ger en hel del intressant exegetisk information att ta vara på, för den som intresserar sig för bibelvetenskap och den historiske Jesus. Språket flyter bra och dessutom är boken försedd med en omfattande notapparat, som ger fina möjligheter för läsaren att gå direkt till källorna och fördjupa sig i de ämnen som diskuteras.

Emellertid är en del antaganden väl häftigt uppslagna, och särskilt då uppfattningen, att Jesus en tid efter sin korsfästelse skulle ha antagit en falsk identitet, såsom tältmakaren Paulus från Tarsos. Det välbalanserade teoretiserandet står därför sida vid sida med det populärvetenskapligt sensationalistiska.
– – –
Vad hände på vägen till Damaskus? På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret, Lena Einhorn, Norstedts pocket 2007. ISBN: 978-91-7263-836-5. 247 sidor.

Vilhelm Moberg tog sitt liv

Läser Berättelser ur min levnad, ett antal självbiografiska texter Vilhelm Moberg skrev om sitt eget liv. – Av någon anledning kom jag att fundera på Mobergs självmord. Sökte runt efter lite information, men hittar på rak arm inte särskilt mycket.

Det ska ha hänt på söndagskvällen den 8 augusti 1973. Moberg gick ut i vattnet i en sjö utanför sitt hus i Grisslehamn vid kusten i Roslagen. Han var sjuttiofyra år gammal.

I köket hade han lämnat ett brev som avslutades:

»Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.«

Författaren är begravd med sin maka på Norra begravningsplatsen i Stockholm, där han vilar under en grovhuggen, hög sten, som bär hans och hustruns namnteckning i guld.

* * *

Fascinerad av saker som dessa – bör jag nog söka mer djuplodande fakta i biografisk litteratur, och inte på Internätet... Till och med texten i avskedsbrevet är utformad något olika i olika e-källor... – Det säger något om vådan med källkritik på Internet.

– – –
Referenser:
Wikipedia
Aftonbladet
vilhelmmoberg.com
Find A Grave

Bokrecension: Babij Jar

Babij Jar: En dokumentärroman är skriven av Anatolij Kuznetsov (d. 1979).

När tyskarna invaderar Kiev är Kuznetsov några och tio år gammal. Babij Jar är hans berättelse om hur livet tedde sig för en ukrainsk gosse inom den ockuperade zonen, och inom hörhåll för massavrättningsplatsen Babij Jar, utanför Kiev.

Berättelsen framträder inför läsaren nästan fragmentarisk. Kronologin hoppar, och hela kapitel heter saker som »Författarens anmärkning«, där han intygar att det han skriver är sanning och blott sanning. För att förstärka autenticiteten i det beskrivna finns emellanåt citat ur olika samtida källor insprängda, som tyska dekret om hur lokalbefolkningen förväntas bete sig. Samtliga med källhänvisning.

Det är en intressant källkritisk situation man hamnar i som läsare 2011. Mycket av berättelsen utspelar sig när Kuznetsov är tretton, fjorton år gammal. Och boken ger han ut 1967. Hur mycket av hans minnen hinner förändras under den tiden? Hur mycket minns han i detalj – såsom dialoger – och hur mycket måste han fabricera utifrån sin känsla av hur det var? — Emellertid, skildringen framstår i vilket fall som högst autentisk, och jag tror att man som läsare i stora drag kan förlita sig på, att de generella dragen i den stämmer med hur Kuznetsov upplevde dem.

Översättningen lämnar en del att önska. Meningsbyggnaden är ibland märklig, och i synnerhet interpunktionen. Om detta speglar originalet eller inte kan jag inte säga, men det gör texten mer svårläst. En extra korrekturläsning hade nog kunnat råda bot på det.

* * *

Kuznetsov var inte jude. Han var inte zigenare och inte särskilt i vägen, så ung han var. Hans morfar, som bodde i hushållet, var till en början protysk, och gladdes åt tyskarnas ankomst och sovjeternas tillbakadragande. Det var en inställning som snart kom att bytas i dess motsats. Kuznetsov räknar på ett ställe upp tjugo anledningar till att han borde skjutits av tyskarna, för att han brutit mot deras regler, till exempel: han angav inte en judisk vän, han gömde en sovjetisk flagga, han lämnade inte ifrån sig livsmedelsöverskott, han hade jobbat svart, han hade rymt från tyskarna vid två tillfällen efter att han tagits ut som arbetskraft, han hade gömt ett gevär, han hade inte registrerat sig som arbetskraft när han fyllt fjorton (varvid han skulle ha skickats till Tyskland för att arbeta), han gömde sig kvar i Kiev efter att tyskarna befallt dess utrymning.

Kuznetsov överlevde dock, med stor möda, med hjälp av sin mor. De åt möglig mat och drack regnvatten och försökte gömma sig och hålla sig ur vägen så gott det gick. Tyskar kom och gick: somliga mötte de – och en del av dem ville ta livet av Kuznetsov, och andra var mer vänligt inställda och bjöd till och med på mat.

* * *

Men Kuznetsov berättar inte endast sin egen berättelse. Han återberättar även Davydovs berättelse. Davydov satt som fånge i det läger som upprättats vid Babij Jar. Och Babij Jar i sig självt var en numera ökänd ravin utanför Kiev, där massarkebuseringar av kanske drygt hundratusen människor ägde rum.

Davydov, som senare lyckas rymma, ger Kuznetsov tillgång till information om hur det gick till inne i lägret, och vad som skedde i Babij Jar.

Han berättar om när en ukrainsk polis befalles att skjuta sin bror, som var partisan. Han skjuter, och bryter ihop.

Han berättar om hur arbetet med uppröjningen i Babij Jar gick till. Tyskarna förutsåg väl att det kunde ligga i deras intresse att förstöra bevisen för deras gärningar där, så man befallde helt enkelt fångar att röja upp: att gräva upp liken som där redan begravts under sandmassor, att bränna dem, att ta vara på guldplomber. Olika fångar fick olika funktioner i uppröjningsarbetet.

Kuznetsov återger Davydovs berättelse:

»BYGGARNA sysslade med uppbyggandet av ugnarna. Under stark bevakning gick de genom hela ravinen till dess motsatta ända — till judekyrkogården, där tyskarna visade vilka stenmonument som skulle tas sönder.

Fångarna slog sönder monumenten och bar dem till ravinen. De lade ut hällarna i rader. På dem byggde de, åter under Topajdes ledning, upp en utspekulerad, tekniskt fulländad, en och en halv meter hög ugn med rör för drag och invecklade gångar och galler. Den proppades full med ved, och uppe på gallret placerades kropparna med huvudena utanför. Nästa rad lades tvärsöver för att hålla fast den förra, sedan följde ett lager ved, och så vidare, tills där vuxit upp en stapel som var tre meter hög och sex meter lång.

I stapeln ingick ungefär två tusen döda. För att lägga upp dem, reste man ställningar som på byggen och bar upp liken på dem. När arrangemanget var färdigt besprutades det hela med bensin ur en slang, och en speciellt installerad kompressor pumpade upp bensinen ur en tunna.« (sid. 224)

* * *

Kuznetsovs berättelse är intressant. Särskilt intressant blir den, eftersom den anlägger ett perspektiv vi inte är alldeles vana vid: författaren är varken förövare eller i direkt mening offer: han är någon som lever precis vid sidan av tyskarnas raseri, och ibland drabbas av det. Läsaren får således en unik inblick i livet under tysk ockupation.
– – –
Babij Jar: En dokumentärroman, Anatolij Kuznetsov, Wahlström & Widstrand 1967. 285 sidor.

Textkritisk övning: »Västvärldens inre upplösning«

I den kristna, biblicistiska veckotidningen Kyrka och Folk publicerades i nummer 5, 2011 en ledare vid titel »Västvärldens inre upplösning«. Kyrka och Folk är huvudorgan för Kyrkliga Förbundet och en av skymningskyrkans röster i Norden. Man står formellt fri från Missionsprovinsen – som är en konservativ utbrytargrupp ur Svenska kyrkan – men åtskilliga av dess medarbetare är djupt engagerade i just provinsen, exempelvis som präster. En av dessa präster är Per-Anders Grunnan, som skrivit nämnda ledare.

Låt oss göra en liten djupdykning i texten. Jag hade gärna publicerat hela, men då begått brott mot copyrightslagstiftningen. Jag nöjer mig därför med att bemöta ett antal påståenden som Grunnan gör i sin ledare.

Jag har på tidningens webbplats kommenterat ledaren, och andra med mig, men i skrivandes stund har de inte kommit igenom kommentarsgranskningen hos Kyrka och Folk.

Men, till påståendena. —

* * *

1. Det romerska riket underminerades av moralisk upplösning.

Man gör det för enkelt för sig, om man hävdar att moralisk upplösning var orsak till romarrikets fall, även om uppfattningen är synnerligen populär bland kristna grupperingar. Intressantare är istället, att betrakta vad som ideologiskt sker i det romerska riket, nämligen en stor förskjutning av religiositeten: de hedniska gudarna förskjuts och förbjuds, och kristendomen införs. Först därefter faller romarriket samman. Rom är kristet när det faller, och har så varit i hundratals år.

* * *

2. En könsneutral hållning är grovt hednisk.

Vad som menas med en »könsneutral hållning« kan diskuteras. Jag förmodar att Grunnan syftar på en uppfattning, där samkönade relationer är accepterade på samma villkor som särkönade. Och visst kan man kalla en sådan hållning för hednisk, om man därmed menar icke-kristen. De kristna har nämligen i alla tider, främst under inkvisitionen, förföljt, baktalat och tagit livet av folk som attraherats av personer av samma kön. Man har lemlästat, bränt, torterat och hittat på mängder av fiffiga sätt att döda homosexuella. Eftersom de ansågs vara avvikande från en judeokristen hållning. Homosexuella relationer har däremot varit vanliga i antikens Grekland, i romerska riket, i Japan, i Kina, bland indianstammar. Men inte bland monoteismernas folk. Där har man avbrutit dem med våld, om nu inte utövarna råkat vara kyrkliga potentater eller väl världsliga sådana och kunnat få skydd därigenom.

* * *

3. En könsneutral moral har blivit »något av en överideologi i EU och...« Sverige.

En inställning att det står var och en fritt att utöva sin högst personliga sexualitet så länge man inte skadar någon annan är ett stort mål inom upplysningsandan som föder och formar en modern etik (kyrkan har knappast monopol på etiken: den hör hemma hos filosoferna, inte hos de som cementerar en stamkultur i årtusende efter årtusende...), anpassad efter människan och inte efter antaganden som inte grundas i annat än fördomsfulla, spretiga papyrusdokument från järnåldern. – Men en överideologi? Knappast i större utsträckning än att de mänskliga rättigheterna i allt större utsträckning får utrymme i enskilda länders lagböcker, där det stipuleras: »Alla människor är lika i värde och rättigheter. Det betyder att ingen får diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av [...] sexuell läggning...«

Det är inte skrivet i pergament från järnåldern. Det är uttryck för en människotillvänd etik som vi tillkämpat oss.

* * *

4. Det västerländska samhället har utvecklats onaturligt och destruktivt på en rad områden.

Utveckling är inte organisk, utan kausal. A följer på B som följer på C. Det finns ingen filosofisk möjlighet att samhället kan utvecklas onaturligt, emedan allt är naturligt. Destruktivt kan det emellertid utvecklas: destruktivt för individen, för stater, för personer med fördomsfulla antaganden i bagaget som vill omsätta dessa i praktik. Det beror följaktligen helt på vilket perspektiv man anlägger. Att utvecklingen generellt går mot ett allt mer människocentrerat och frihetligt samhälle är något att applådera: på så vis får både vi överväldigande många ickekristna frihet att leva våra liv utan religiös inblandning, men även de religiösa får möjlighet att föra ett religiöst liv – så länge de inte skadar någon annan.

På det stora hela går samhällsutvecklingen framåt: barnadödligheten går ner, den förväntade livslängden går upp, sjukdomar som man inte hade susningen av en chans att bota för trettio år sedan, kan man bota i dag, de fattigas fattigdom minskar, relativt sett, medan även de rikas rikedomar stiger. Världssvälten minskar för varje år. Folkväldesrörelser slår igenom i land efter land som dignat ner under diktaturer: religiösa såväl som sekulära.

* * *

5. Förbud mot kristen förkunnelse i undervisningen leder till själviskhet i näringslivet, gatuvåld, våld i hemmiljö, självmordsökning, förvirrad könsidentitet, terrorbrott, svårigheter för arbetsgivare att hitta trogna arbetare bland de unga.

Grunnan förutsätter här att kristen etik är den enda etiken som påverkar människors liv. Det är inte sant. Människan satt utan religiös förmyndare, är nu fri att forma sin egen etik, som sociala kontrakt med medmänniskorna. De mänskliga rättigheterna är exempel på sådan humanistisk etik. Men, det ligger inga imperativ i den, inga du skall icke. Etiken hålls ständigt på en nivå, där den inte är låst, utan dynamisk. Nya situationer möjliggör nya etiskfilosofiska ställningstaganden.

Själviskheten i näringslivet har knappast ökat. Jämför en kapitalist av i dag med en kapitalist av år 1850 och du ska se att graden av altruism knappast minskat. Få företagare kan idag ignorera den sociala aspekten av sitt värv, t.ex. genom att se till att arbetarna har en dräglig tillvaro.

Brottsförebyggande rådet gör klart att gatuvåldet de senaste åren ligger på en konstant nivå, och har således inte ökat. Däremot har nog medias rapportering om fenomenet ökat, så att man därav kan dra slutsatsen att allt går åt helvete på gator och torg. Inte heller tror jag att våldet i hemmiljö ökat. Snarare har benägenheten att anmäla gått upp, allteftersom i synnerhet kvinnan tillerkänts fullt medborgarskap (något som inte var självklart under den kristna eran), och därmed är fri att agera som en fri person. Att det skulle förekomma mer våld i villorna i dag, än vad det gjorde i bondstugorna av i går är rimligen en illusion.

Ser man till den svenska självmordsstatistiken, är det bara att läsa innantill: antalet självmord snarare sjunker än ökar: således är Grunnan antingen oinformerad, eller så ljuger han.

Förvirrad könsidentitet? Tja, eftersom det faktiskt blivit möjligt för män och kvinnor, unga och gamla att fundera på vilket biologiskt kön de identifierar sig med, utan att riskera att fängslas eller att stämplas som mentalsjuk, är det mycket möjligt att funderingar kring detta har ökat bland folk. Men att kalla det förvirring är att ge fenomenet en alltför vinklad beskrivning.

Terrorbrott: inga större terrorister har funnits än de militant kristna grupperna, från korståg via inkvisitionen till häxbränningar... Och till den mentala terror prästerna under hela sin existens pådyvlat sin – förr – ofta obildade församling... Terrorbrotten må öka, men kanske mest som en konsekvens, av att stater i allt större utsträckning avvecklar kriget som konfliktlösning (det kallar jag utveckling).

Huruvida det är svårt att få tag på trogna arbetare kan jag rimligen inte besvara. Men varför unga skulle vara i mindre behov att sälja sina arbetstjänster i dag, än tidigare kan jag inte förstå. Med ett stort utbud arbetslösa, finns det naturligtvis en större kvot personer som söker till jobb för vilka de inte är lämpade eller kvalificerade. Att arbetsgivare då emellanåt möter arbetstagare som inte motsvarar deras förhoppningar är bara att förvänta sig. Men människan som fenomen har knappast blivit en sämre arbetare än vad hon varit, annat än att hon idag möjligen sätter större värde på sin fritid och sina rättigheter som arbetstagare, än vad hon tidigare gjort: nu arbetar man för att leva, snarare än att man lever för att arbeta. Det tycker jag är sunt. Man lever trots allt bara en gång...

* * *

6. Det finns ett samband mellan Guds buds försvagade ställning och en mer omfattande lagstiftning.

Grunnan presenterar ingenting som stöder ett sådant påstående. Det kan därmed antas vara taget direkt ur luften såsom önsketänkande.

* * *

7. De kristna lärarinnorna skapade arbetsro i skolan.

Eventuellt skapade de ro genom att prygla de elever som inte behagade hålla tyst eller uppföra sig i enlighet med konvenansen och den kristna, påtvingade moralen...

* * *

8. Den (kristna) värdegrund som byggde västerlandets frihet och välfärd har förkastats.

Kristen etik har inte skapat västerlandets frihet och välfärd. Det är en mycket grov lögn (eller i bästa fall missuppfattning). Västerlandets frihet och välfärd grundar sig på upplysningsprojektet på 1700-talet.

* * *

9. EU visar sin mörka sida genom att pressa länder som Litauen ekonomiskt när de förbjuder "hbt-propaganda" i skolorna.

Tja, väljer man att kalla information om homo-, bi- och transsexualitet »propaganda«, så sätter man agendan. Litauen begår ett grovt övergrepp på sina unga HBT-personer, när de inte skänker dem information om vad det är de egentligen känner, och när de inte får veta, att de enligt modern psykologi och biologi inte anses vara sjuka, utan en naturlig variation, som även om och om och om igen kan observeras i djurriket.

* * *

10. Barnen i grundskolan ska bli tvingade att se RFSU:s nya film där homosexuell läggning ges oproportionerligt stor plats.

Filmen »Sex på kartan« är inte obligatorisk. Det är bra att homosexualitet tas upp. Andelen homosexuella personer i populationen är omdebatterad. Man hör siffror mellan 4 procent och 20 procent. Men om vi antar den lägre siffran, är det ändå en av tjugofem personer, eller åtminstone en person i varje klass, som kan klassificeras som homosexuell. Inte är det väl för mycket begärt att den personen också ska få ett tilltal i filmen, och även de som inte själva är homosexuella, för att få en bild av vad homosexualitet egentligen är.

* * *

11. Traditionella länder i öst (islamistiska) reagerar mot västerlandets liberala syn på abort och hbt-frågor.

Ja, något annat är väl inte att förvänta. Om religiösa diktaturer eller halvdiktaturer reagerar mot vår syn på abort och HBT-frågor, så kan det väl nästan tas som ett tecken på att vi är på rätt väg.

* * *

12. Muslimska konvertiter hävdar att avsaknad av moral är norm i västerlandet.

Och det är trams. Avsaknad av en religiös etik innebär inte avsaknad av etik som sådan. Som jag redan gått igenom.

* * *

13. Mycket tyder på att Sverige och EU kommer att utveckla en övervakande stat utan förståelse för religiös tro.

»Mycket« är inte ett särskilt konkret begrepp. Att man inte tillåter religiösa övergrepp på ickereligiösa medborgare kan väl knappast kategoriseras som brist på förståelse. Snarare ett tecken på att man förstår alltför väl...

* * *

»Västvärldens inre upplösning« är ett skolexempel på en demagogisk text, som med obelagda antaganden skriver läsaren på näsan hur hon skall läsa världen... Helst utan att hon överhuvudtaget tänker eller tolkar på egen hand, ty författaren, såsom Guds språkrör genom sin förmenta bibeltrohet, har den rätta uppfattningen. Det finns ingen ödmjukhet i Grunnans text. Bara självtillräcklighet, dömande och alltför grunda kunskaper om den värld som både han och vi alla lever i. Ett mischmasch av skymningskyrkans mest träskartade uppfattningar.

Det hade varit spännande att utverka tillstånd att kopiera och använda Grunnans text vid grundkurserna i universiteten, som en text att undersöka och dissekera under kurser i källkritik. Därtill är den tillräckligt kort, och tillräckligt full med material...

* * *

En gång arbetade jag på Kyrka och Folk. Att jag då kunde vara så blind för det som är så klart nu, är bara ytterligare ett belägg för vikten av att alltid ha analytiska, källkritiska ögon på allt man möter, att anlägga olika perspektiv och att alltid fråga varför då? – Då gjorde jag inte det. Nu tar jag igen det.

En omöjlig definition

En definition som vore omöjlig att formulera på samma sätt i dag – utan vissa tillägg – återfinns i Erik Lindorms (red.) Uppslagsbok för alla från 1942:

»Nationalsociali'sm, riktning som åsyftar samhällets ingripande till de fattiga klassernas förmån och utsträckning av statens kontroll över statsekonomien, men med stark betoning av nationell solidaritet mellan samhällsklasserna och därmed i skarp motsats mot internationell klassbetonad socialism.«

Men samtidigt säger detta textfragment något om aningslösheten inför nazismen vid den tid då det skrevs: där står inget om rasläran som kom att få sådana konsekvenser, att den är det främsta som nationalsocialismen i dag associeras med.

Även det som inte sägs kan emellanåt tala högt nog om en tids föreställningar... —

Text: Blot

I juletid passar det sig naturligtvis alldeles utmärkt bra att läsa lite om blotande.

Lite källkritik hade inte skadat vid denna gamla texts tillkomst, men texten vittnar i vilket fall om hur man såg på blotandet, när texten skrevs – 1923.

»Blot, offer hos de hedniska nordborna. Därvid offrades mestadels djur (hästar, hundar o. s. v.) men även människor. Offerplats var ursprungligen den heliga lunden med källa och heliga träd, varvid offren antingen nedsänktes i källan eller upphängdes i träden. Ofta slaktades offren över kittlar, 'blotbollar', i vilka blodet uppsamlades. Sedan doppades kvastar i blodet, med vilket man bestänkte deltagarna i B., tempelväggarna och altarna. Årligen höllos trenne stora offerfester: om om hösten, vid midvintern och på våren. I Uppsala firades dessutom vart 9:e år en för de svenska landskapen gemensam fest under 9 dagars tid. Offra kunde, liksom bland de övriga germanerna, vilken friboren man som helst, framför allt hövdingar och konungar. Dock funnos vid större tempel även präster anställda.«

Bonniers konservationslexikon, band II, sid 123.
Albert Bonniers förlag 1923.

Nå, människooffer – det vettetusan. Och hedniskt prästerskap? Än mer tveksamt. Tempel, förutom Uppsalatemplet – tveksamt det också. Men – som en bild av tjugotalets syn på hednablotet: en utmärkt text.

Bokrecension: Bibeln och arkeologerna

Bibeln och arkeologerna: Om tro, myter och historia är skriven av antikhistorikern Hans Furuhagen.

Få frågor kunde väl ideologiskt, religiöst och politiskt vara mer ömtåliga att ta sig an, än frågorna om Israels ursprung. Genom att vetenskapligt undersöka vad arkeologin faktiskt kan lära oss om det som bibeln berättar om, riskerar man att tufsa till tron hos de troende, rasera grunderna för politiska ställningstaganden. Men det måste göras.

* * *

Gamla testamentet, eller den hebreiska bibeln, är en samling texter från brons- och järnåldern, som länge, ända in i modern tid ansetts berätta historia för oss. Furuhagen påvisar, hur bibeltexterna i synnerhet är propagandatexter, skrivna för att forma en idealbild av det förflutna. När de arkeologiska och historiska vetenskaperna väljer att konkret se till sina fynd och värdera de faktiska resultaten av sina undersökningar, utan att se den hebreiska bibeln som annat än myter om Israels historia, snarare än faktisk historieskrivning når de förbluffande resultat.

Det är dessa resultat som vi får en inblick i via Furuhagens spännande bok.

För många har det varit en självklarhet att Abraham, Jakob och Esau, Jakobs tolv bröder, Mose och Aron, Saul, David och Salomo och så vidare varit historiska personer. Furuhagen ger sina läsare belägg för att alla dessa personer med stor sannolikhet diktats samman, kanske så sent som på 600-talet f.v.t. Alltså mer än tusen år efter att till exempel Mose ska ha fört judarna ut ur Egypten – något som så gott som säkert aldrig hände alls.

Det heroiska förflutna för det judiska folket har snarare sammanställts, menar Furuhagen, under det att de förts bort i fångenskap till Babylonien: då behövde man plötsligt berättelser som skapar identitet. Stamlegender förs ihop till en corpus med texter: så skapar man historia. Förklaringen till att det israeliska folket var uppdelat i tolv allierade stammar, får sin beredvilliga förklaring i att de givetvis måste stamma från tolv bröder, söner till Jakob, även känd som Israel, sonson till Abraham. Man skapar förklaringar. Men istället var det sannolikt så, att stammarnas namn, fick bli namnen på deras fäder i det förgångna.

Man har kunnat påvisa, att åtskilliga av de platser som patriarkerna enligt den hebreiska bibeln ska ha besökt, inte existerade på deras tid – som på Abrahams tid, 1800-talet f.v.t. Kameler, som Abraham ska ha nyttjat, började inte domesticeras förrän åttahundra år senare. De miljöer Abraham och hans närmaste efterkommande ska ha levt i, existerade inte förrän tusen år senare: eller måhända när berättelserna om dem faktiskt skrevs ned.

Folkslag som omgav israeliterna blir istället ättlingar till bastarder, eller har fötts i incestuösa förhållanden. Moabiterna och ammoniterna fick se sig stamma från Lots barn med sina egna döttrar: Moab och Ben-Ammi. Och därmed föll skuggan tung över grannfolken.

Nånstans kring kung Josia, på 600-talet f.v.t., börjar vi få ett historiskt nåbara belägg. Josia fanns nog, och säkert genomförde han religiösa reformer, som han också kom att bli känd för i Bibeln. Josia kom att centralisera den judiska kulten, efter att man hittat(!) en text – en text som nu ofta menas ha varit Femte Mosebok: en bok med många sammanfattningar av Guds lag, såsom han ska ha gett den till Mose. Det är knappast långsökt att tänka sig att Femte Mosebok faktiskt skrevs i nära anslutning till detta. I själva verket är detaljerna om hur offer och liknande ska utföras, så minutiöst noggranna, att man kan dra slutsatsen att lagarna om hur de ska utföras, i själva verket författats efter att offerverksamheten kommit igång. (jmf. sid. 75)

* * *

Från omkringvarande civilisationer har man mycket kvar, berättar Furuhagen. I Mesopotamien har man grävt fram räkenskapstexter, i Egypten finns långa berättelser i hieroglyfer. Man har detaljerade kungalistor. Några israelitiska inskriptioner har överhuvudtaget inte hittats: vi är nästan helt utlämnade till den hebreiska bibeln för textmässiga vittnesbörd om den fornhistoriska staten Israel. Inte heller ger den hebreiska bibeln många namn som skulle kunna fungera som bekräftelser på autencitet, när det gäller de tidiga berättelserna. Så får till exempel den vänliga farao som bjuder de tidiga israeliterna till Egypten aldrig nåt namn. Inte heller får den farao som senare förtrycker dem ett namn. Vilket kan synas märkligt, när man betänker hur många andra kunganamn som förekommer i den hebreiska bibeln. – Och därmed svävar berättelserna om Moses i luften; de får inget sammanhang i kronologisk historia: de kan inte fästas vid något utanför sig själva.

»Det finns helt enkelt inte några egyptiska notiser om Moses och inte heller om Exodus.« (sid. 70)

Och man kan fortsätta: hundratusentals israeliter ska ha lämnat Egypten, och vandrat i Sinaiöknen. De ska ha bott i Kadesh-barna i trettiosju år. Det är många människor, en lång tid. Emellertid har inte en endaste arkeologisk lämning kunnat hittas på platsen, som är av sådan ålder, att de kan sägas vara belägg för att en så stor mängd människor bott där under så lång tid, för så längesen. – Mose ska ha erövrat Heshbon. Emellertid tyder all arkeologi på att staden ska ha grundlagts först hundratals år senare... (jmf. sid. 69)

Allt detta gör, att man får anta, att de israeliter som faktiskt fanns i Palestina, levde i Mellanösterns utkant, på baksidan av månen. Det absolut första omnämnandet av Israel som förekommer i utombibliska källor är ett kort omnämnande på en egyptisk segerstele från ca. 1210 f.v.t. Där står det helt enkelt, som en fras bland andra folkstammar:

»Israel är ödelagt, hans efterkommande finns inte.« (sid. 85)

Israel var enligt detta knappast en maktfaktor att räkna med. Även om det låg i egyptiernas intresse att förminska sina fienden. Men det fanns helt klart ett folk som kallades Israel.

* * *

Ytterligare en inblick jag knappast haft innan jag läst Furuhagens bok, är inblicken i filistéernas tillvaro. Filistéerna är ju det där folket som dyker upp gång på gång i Gamla testamentet, som ärkefienden till Israel. Så är till exempel Goljat en filisté – Goljat som blev dödad av David enligt berättelsen. – Arkeologin låter oss ana, att filistéerna var ett sjöfarande folk, som bosatt sig i Palestinas kustområden. Antagligen hade de flytt från dåliga tider på Cypern, eller från andra ställen i den minoiska kulturen. De lär ha varit rika, och haft tillgång till bra vapen. Sannolikt var de kraftfullare än israeliterna själva. Och sannolikt hade deras kulturella utveckling nått längre, än vad deras judiska fiender hade gjort. Filistéernas städer var stora och planmässigt uppförda.

Emellertid är filistéerna fortfarande något höljda i mystik. Man har inte hittat några texter som de själva skrivit, sånär som på en inskrift, som ännu inte är tolkad. (jmf sid. 97ff.)

* * *

Nåväl.

Furuhagens bok bjuder på mängder av intressant fakta för den som är intresserad av historia, arkeologi, bibeln, och på konflikten mellan tro och vetande. Furuhagen ger många exempel på hur ideologi och vetenskapligt arbete kolliderat eller ingått oheliga allianser. Men även hur antaganden i tron länge fått dominera tänkandet kring hur det fornhistoriska Israel såg ut.

Det slutar med att läsaren står och ifrågasätter om Salomo funnits, om det första av de tre templen på tempelberget i Jerusalem ens existerat, om David funnits, om Mose funnits, om Herodes verkligen var en så ond människa som han kommit att framställas som genom bibelns och den antike historikern Josefus försorg. – Och många andra saker. Och det slutar med att läsaren står det med törst efter ett alltmer fördjupat studium av den faktiska historien, snarare än den önskade historien.
– – –
Bibeln och arkeologerna: Om tro, myter och historia, Hans Furuhagen, Natur & Kultur 2010. ISBN: 978-91-27-12227-7.

Spårar Nietzschetext

Surfade omkring lite efter klatschiga citat, och hittade ett av Nietzsche på engelska, som jag inte sett förut. Jag har läst en hel del Nietzsche, och tyckte det var lite märkligt.

Det stod:

»You have your way. I have my way. As for the right way, the correct way, and the only way, it does not exist.«

Googlar man citatet, får man mängder av träffar.

Jag blev nyfiken på var det stod skrivet. Ingen av träffarna verkade ha någon källhänvisning. Så jag började söka på tyska, och hittade citatet som den engelska tolkningen rimligen bygger på. Det står:

»Das ist mein Weg, welches ist Dein Weg? DEN Weg gibt es nicht.«

Då märker vi genast att den engelska tolkningen verkligen är en parafras, och knappast en översättning. Översatt torde den tyska texten bli:

»Detta [egentligen 'Det'] är min väg, vilken är din väg? VÄGEN [egentligen 'vägEN'] finns inte.«

Fortfarande har jag inte lyckats spåra var citatet är hämtat ur Nietzsches vidlyftiga texter. Så länge jag inte hittat citatet i källorna, kan jag inte vara säker på att det verkligen har sitt ursprung hos Nietzsche. Så, om någon känner till varifrån citatet kommer, vore jag tacksam över att få veta det.

Och när det gäller citatet i sig? Så vackert!

Griftetal av år 1619

Detta är ett inlägg för er som är lika förtjusta i gammalsvenska och kyrkohistoria som jag. – På posten fick jag nämligen ett griftetal – begravningstal – från 1619, som jag vunnit billigt på Tradera.

I återgivningen av dess första del nedan är stavningen bibehållen, men radindelning och typstorlek är anpassad. Interpunktion är i rimlig mån bibehållen. För att något öka läsbarheten har jag infört vissa styckebrytningar, och markerat dessa med snedstreck inom klamrar ([/]).

Griftetalet begynner sålunda:

»Then VII. Lijkpredikningen hållen i Dandery Kyrkua / uthi Edle och Wälborne Joncker Göstaff Baners Begraffning / then 7. Junij, Anno 1619.

Texten aff Wijshetennes Bock 3. Cap.

The Rättferdighas Siälar äre i GUDZ Hand / och intet dödzqwal kommer widh them.

Uthläggningen.

När wij betänkia / medh hwadh sorgh wij födhas hijt i werlden / medh hwadh sorgh och bekymmer wij leffua / medh hwadh sårg wij skola skilias hädan / och död aff thenna werlden: Så är thenna allena wår tröst / ja wår enda tröst / som Gudh käär haffua / att wij effter thetta liffuet/ skola medh JEsu Christo / och hans uthkorade / bekomma hoos honom itt ewigt lijff / glädie tillfyllest / och lustigt wäsende på Gudz högra hand ewinnerliga.

En sådan öffuermåttan hughneligh tröst / haffua wij här til at lära / aff thenna upläsna sköna / herligha och märkeligha Sentens / som är taghin aff thet tridie Capitlet uthi Wijßhetenes bock. I hwilken giffs tilkenna / hwart the rättferdighas siäölar tagha wägen / när the ifrån kroppen skilias / genom then timmeligha dödhen. Nämligen the komma i Gudz hand / medh Christo i Paradis / medh Lazaro i Abrahams skööt: Ja / the bekomma medh Paulo then ewigha herlighetennes oförgängeligha Crono / then JEsus Christus giffua skal oß allom / som förwänta hans herliga uppenbarelse / som Paulus talar. Intet dödzqwal kommer widh them / ingen sorg / anfechtning / fattighdom / siukdom / förföljelse / ingen nödh / ehwadh nampn hon helst haffua kan.

Ther aff alla gudhfruchtigha froma Christna / kunna genom then werdighe helighe Andes bistånd /tagha en krafftigh tröst och hughswalelse / emoot alt thet onda oß möter i thenna werlden: Nämligha at wij / och alla wåra kärkomna skola som godha wandringsmän / på sistone komma til itt gott herberge / til thet himmelska Jerusalem / till thet ewigha uthloffuade Landet / til the helgha Englars / och uthwalda siälars hoop och gemenskap i Himmelen / ther see Gudz ansichte emoot ansichte / äwen som han är / lofwa honom medh ängla sången / Esa. 6. och säya: Helkigh / heligh / heligh ästu Herre Zebaoth. Medh Lambsens sång. Apoch. 15. och säya. Stoor och underligh äro thin wärk / Herre Gudh alzwolligh / rättfärdige och sanne äro tina wäghar / tu helgonens Konung.

För thenna sköna tröst skull / wele wij komma til sielffua orden / och them i Gudz fruchtan medh hwar andra kortelighen och enfalligen betrachta i thenna twenne stycken.

Thet förra skal wara om the Rättferdigha.

Thet andra om theras boning effter thetta lijfwet.

Hwad för helsosamma Lärdomar / wij kunna ther aff tagha / oß till rättelse uthi itt gudelight leffuerne / wil man i hwario stycke korteligen tilkänna giffua. GUdh alzmechtigh förläne oß här til / sin helghe andes mildrijka wälsignelse / genom JEsuom Christum wår HERRA.

Thet Förra Stycket.

HWadh nu thet förra stycket belangar / som är om the rättferdigha / så talar then helgha Skrifft offta och wäl om them: Synnerligen i Psalmerne. Såsom i then 34. lyda orden altså: Tå the rättferdighe ropa / så hörer HERREN / och hielper them uthu all theras nödh. Item ther sammastädes. Then rättferdige måste myckit lijda / men HERREN hielper honom uthu thy allo. Uthi then 37. Jagh haffuer ung warit / och är gammal worden / och haffuer än nu aldrigh sedt / then rättferdiga förlåtnan / eller hans sädh gå effter brödh. Och ther sammastädes. HERREN hielper the rättferdiga / han är theras starckheet i nödhenne. I then 92. Psalm: Then rättferdighe skal grönskas såsom itt Palmeträä / han skal wäxa såsom itt Cedreträä på Libanon. I then 112. Then rättferdighe skal aldrigh warda förgätin. Uthi Ordspråkens Book i thet 14. ståår: Then rättferdige är ock i dödhenom frijmodigh.

[/]

Esaias säger cap. 56. Then rättferdige förgåås / och ingen är som lägger thet på hiertat. Therföre är aff nöden / at wij beskådha / hwilka the rättferdiga äre / som wijßheten här om talar. Så menar icke wijßheten här the rättferdiga / som kunna medh theras gerningar / förtiena Gudz nåde och wänskap / och itt ewinerligt lijff: Såsom uti oskullighetenes stånd skee kunde: TY tå stodh thet uthi menniskiones förmögenheet fulborda lagen / och ther igenom rättferdigh och saligh warda. Förthenskul sägher Paulus Rom. 10. och Gal. 3. Moses skriffuer om then rättferdigheet / som kommer aff lagen: At hwilken menniskia som thet gör / han leffuer ther uthi. Sedan till thet andra / så menar icke heller wijßheten här them / som hålla sigh rättferdiga aff theras uthwertes gerningar och leffuerne. Såsom man lääs Luc. 18. om en Phariseer / hwilken gick fram i Templet / tackade Gudh / at han icke war som andra menniskior / röffuare / orättferdig hoorkarl / eller som en Publican: Uthan han fastade twå resor om wekon / och gaff tijende aff alt thet han ätte. Men Christus ogillade hans rättferdigheet och sade at Publicanen / gick heem igen / meer rättferdigat / än thenna Phariseen.

[/]

Så ogillade ock JEsus CHristus samma rättferdigheet Matth. 5. THer han sade til sijna LÄrjungar: Uthan idhor rättferdigheet / öffuergåår the Skrifftlärdas och Phariseers / tå skolen j icke komma i himmelriket. Och hoos Matt. 23. cap. lijknar han sådana rättferdiga whid graffuer / som uthan til äre hwijtmerade / och uthwertes synas dejliga: men inwärtes äre the fulla mewdh the dödas been / och all oreenligheet / giffuer ther mz tilkenna / at sådana kenna intet theras inwertes orenligheet / såsom arffsynden / alla onda tanckar / affecter och begärelser / hwilka sträffua emoot GUdz lagh: Uthan när the i uthwertes måtta icke haffua begått någon dödeligh synd / och uppenbar dårhheet / så mena the thet är alt wäl bestält / the äro rättferdige / och Gudh är medh them wäl tilfridz.

[/]

Uthan till thet tridie / så talar Wijssheeten här om the rättferdiga / som som aff Gudz lagh förnimma och kenna uthi theras samwet / at the äre aflade i synd / födde wredennes barn / och haffua i margfalligha måtto medh tanckar / ord och gerningar försedt sigh emoot Gudh / och förtörnat honom: Weta sigh alt så wara skylliga under lagsens förbannelse / döden och then ewiga fördömelsen. Ther näst fly til Gudh / ångra och begråta synderna / och bidia om nådh och wänskap / och syndernas förlåtelse / för Jesu Christi förskyllan skull: Troo ock / at Gudh wil ingen syndares dödh. Som han sielff talar hoos Ezech. cap 33. Troo at JEsus Christus är kommen i werlden / til at göra syndare saliga. 1 Tim. 1. Troo at GUdh icke sende sin Son til at döma werlden: uthan at werlden skulle haffua lijff genom honom. Joh. 3.

[/]

Ther til medh förståås och här sådana rättferdiga som uthi sin troo försaka all ogudachtigheet / och tiena leffuande Gudh i heligheet och rättferdigheet / alla theras lijffzdagar. Så warder Loth kallat aff Apostelen rättferdigh 2 Pet. 2. och war likwäl en fattigh syndigh menniskia / som man see kan aff thet 19. Cap. i then första Mosis book. Så war K. Dawid en rättfärdigh man / och likwäl tilförende en groff Syndare 2 Sam. 11. Sammaledes Petrus som Christum förnekade. Mat. 26. Och Paulus som förfölgde Gudz försambling. Act. 9. Och sådana rättferdigha äre icke i alle måtte rene ifrånh synd / som Johannes lärer 1. Cap. 1. Uthan haffua sina feel och swagheter. Som skriffui ståår i ordspråksens book. Cap. 24. Een rättfärdigh faller sino resor / och ståår åter up. Therföre Apostelen Paulus klagar sigh sedhan han war omwend till Gudh at synden lådde widh honom / som man lääs Rom. 7. ther han så säger. Thet goda som iagh wil / thet gör iagh intet: Uthan thet onda som iagh icke wil / thet gör iagh: Om iagh nu gör / thet iagh icke wil: Så gör icke nu iagh thet / uthan synden som boor i migh. Så finner iagh nu i migh en lagh / iagh som wil göra thet gott är / at thet onda lådher widh migh. Ty iagh haffuer lust til Gudz lagh/ effter then inwertes menniskiona. Men iagh seer en annor lagh i mina lemmar / som strider emoot then lagh / som i min hogh är / och griper migh fången uthi syndennes lagh / som är i mina lemmar. Jagh arma menniskia / hoo skal lösa migh ifrån thenna dödsens krop? Haffua altså Gudz barn sina feel / så länge the leffua här i werlden: Men the låta icke synden taga öffuerhanden medh sigh / uthan beflijta sigh om at dämpa henne til thes the öffuerwinna henne. Såsom Paulus herligeh förmanar til the Romare Cap. 6. Låter nu /sägher han / icke synden wållgih wara i idor dödheligha Lekamen / så at i henne effterfölien uthi hennes lustar: Och giffwer icke syndene idra lemmar til orättferdighetennes wapn: Utan giffuer idher sielffua Gud / lijka som the ther dödhe haffue warit / och nu leffua.

Men hwarföre kallas sådana rättferdiga / som så haffua sina feel och swagheter / och dagelighen dagz synda för Herranom? Swar: Thet skeer först / för Jesu Christi rättferdighetz skul / hwilken Gudh gifuer och tilägnar them genom troon. Samma rättfärdigheet / är såsom en Konungzkiortel / och betecker them i Gudz åsyn. Therföre och Esaias frögdadhe sigh så högeligen öffuer sama rättferdigheet Cap. 61. Och sade. Jagh frögdar migh i Herranom och min siäl är gladh i minom GUdh: ty han haffuer migh uthi klädt medh salighetennes klädher / och draghit uppå migh rätferdighetennes Kiortel / såsom een brudhgumme i sitt prål / såsom en Prest i sin prudning / och såsom en brudh hoffuerar uthi sin skrudh.

[/]

Til thet andra kallas Gudhz barn rättferdigha Compraré, när man liknar them emoot mörksens och werldzens barn. The ther giffua sina lemmar orätferdighetenne til tienst / och låta synden weldelighen regera i theras lekamen: wandra altså uthu tehn ena syndenin uthi then andra / och falla ifrån then ena orättferdigheten til then andra: Men Gudz barn the döda theras kötzliga begärelser / och styra synden / som är i theras lemmar / til thes the så råda öffuer henne. Therföre kallar man them medh rätta rättferdiga / och the andra orättferdigha.

[/]

Til thet tridie / kallas Gudz barn rättferdigha / propter novam obedientiam: för then nyia hörsamheten skul / som the bewijsa leffuande GUdh: ty the beflijta sigh om / at leffua Christo Jesu / som för them dödh och upstånden är. 2. Cor. 5. OCh hålla för nogh at wara / attthe i förlijdin tijdh haffua slitit sitt leffuerne effter hedningarnas wilia: Therföre beflijta the sigh / genom then helge andes bijstånd / then tijdh som tilbaka är i kötet / leffua effter Gudz wilja. 1 Pet. 4. I heligheet och rätferdighet i alla theras lijfzdagar / som Zacharias talar i lofsången. Luc. 2. Här kan något widare säya: Små barn / the kunna intet troo på Jesum Christum / ey heller leffua uthi sådana dygder / som tu här om talar / huru kunne thetå kallas rättferdigha för Gudh? Swar. När the döpas i then H. Trefaldigheetz nampn / så förnyas theras sinne och siäl genom Döpelsen / och then helga Anda / hwilken wercker i them troon: Ty effter thet är omögeliigt / at täckias och behagha Gudhi wäl / och them hörer Gudz rijke til / som Christus sägher Matth. 18. Så haffua the ock wisserliga troon / hwilken de bekomma / som sagdt är / genom Döpelsen och thens H. ANdes förnyielse. Och samma H. Ande är icke fåfäng hoos them / uthan wärcker i them sådana motus eller rörelser / som Gudhi äre tacknämlige / effter theras sätt. Therföre besluter man så: Såsom the haffua then salighgörande troon / så äre the och rättferdigha / haffua fridh medh Gudh / ära Gudz barn och arffuingar / och JEsu CHristi medharffuingar til thet ewiga liffuet.

Läran.

Thenna är förklaringen om menniskiones rättferdigheet / som gäller för Gudh: Ther aff wilj wele tagha en lära / en tröst och een förmaning. Lära skola wij betänckia wår älendheet / att wij nu meer icke äre i fullkomlighetennes och oskyllighetennes stånd / uthan genom Adams fall komne ther ifrå / äre syndare wordne / skyllige under Gudz wrede / döden och then ewiga fördömelsen. Såsom S. Paulus säger till the Romare cap. 5. Genom ene menniskio är synden kommin i werlden / och för syndennes skull döden. Och är så döden kommin öffuer alla menniskior / effter the alla syndat haffua. Gudz sanna kunskap och kennedom haffua wij mist / såsom och then heligheet och rättfärdigheet i hwilken wij skapade wore. Therföre födas wij här til werlden uthi owetenheet / oheligheet och orättferdigheet / alt wårt dichtande och trachtande thet är ondt alt ifrån moderlijffuet. Kunna altså intet göra Lagen tilfyllest / och ther igenom rätferdige warda: Ty Lagen är andeligh / men wij äri kötzlige / sålde under syndena. Säger Paulus om sigh. Rom. 7. Myckie mindre kunna wij genom Menniskio stadgar / uthwertes heligheet / och Pharisaiske gerningar bliffua rättferdigha uthan troon. Såsom man noghsampt märkia kan / aff then stolta Phariseen / som sigh så myckit berömde för Gudh / ther om man läser Luc. 18.

Trösten.

Och är wår tröst / at wij therföre icke skola bliffua förskutne ifrån Gudh / och ewinnerliga förtappade: Ty GUdh sielff haffuer funnit itt synnerlight sätt / genom hwilket han haffuer frelst oß ifrån wåra synder och all orättferdigheet / i thet han haffuer sendt sin Son i werlden til at borttagha werldennes synd / och göra alla bootferdiga syndare rätferdiga och saligha. Wil altså then ewighe och barmhertighe GUdh / ingen syndares dödh: uthan at alle omwenda sigh och leffua / ångra theras synder / fly til Gudz barmhertighet / och begära lijff och saligheet gneom Christum JEsum. Ty tå förlåter han öffuerträdelsen och synde öffuerskyler / som Dawid talar Psal. 32. Ja / han kastar them i haffzens diup. Mich. 7. Och kommer them aldrigh mera ihugh / Jer. 31. Och åter igen skäncker oß JEsu Christi rättferdigheet / som han medh sin dödh och pijna förwerfuat haffuer. Hwilken rättferdigheet / effter hon är fulkommeligh så förmå hon betäckia wår swagheet / frelsa oß ifrån then tilkommande wredhe / och förwerffua oß en ewigh salighet.

Förmaningen.

Therföre skole wij / och alla wara förmante at förskaffa oß samma rättfärdigheet: Hwilket skeer / när wij medh flijt och alfwar höra Gudz ord predikas: Ty troon är aff predikanen: Men predikanen genom Gudhz ord. Rom. 10. Så gick thet then purpurkrämerskan Lydia / om hwilken wij läsa / Act. 16. När Paulus predikade / lydde hon til / och HErren öpnade hennes hierta / at hon gaff acht uppå thet han sadhe / och lät döpa sigh / och alt sitt hws.

[/]

Til thet andra / skole wij bidia om trones förökelse / och säya medh CHristi Apostlar. Luc. 17. Herre föröka oß troon: och altijdh styrkia henne medh Sacramentzens rätta bruuk / ther igenom wij warde / lijka som / medh en pant försäkrade / om alt thet himmelska goda Jesus Christus oß förwerfwat hafwer.

[/]

Til thet tridie / skole wij och fliteligen wachta oß för synder emot samwetet / genom hwilka menniskian lijder Skepsbrott på trones wågna / Såsom Hymenæus och Alexander / om hwilka Paulus talar. 1 Tim. 1. Och twert om bewijsa wår troo medh goda gärningar: Ty säger Jacobus / Cap. 2. Troon / tå hon icke hafwer gärningarna / så är hon dödh i sigh sielff. Thet är /hon är intet annat / uthan een falsk och förgässligh mening. Skolom för thenskul lefwa effter Gudz lagh / älska Herren wår Gudh aff alt hierta / aff allo siäl och hugh / och wår nästa som oß sielfwa / Matth. 22. Thet är thet Christus säger. Matth. 5. Låter idart liws lysa för menniskiomen / at the måga see idra goda gärningar / och prijsa ider Himmelske Fader / som är i himmelen. Och i sådana Gudz fruchtan skole wij framhärda in til ändan / til thes Gudh han kallar oß aff thenna werlden. Ty säger Christus / hwilken som framhärdar / eller står fast uthi ändan / han skal blifwa saligh. Matth. 10.«

Detta var alltså griftetalets första del. Luthersk-ortodoxt så det förslår. Perforerat av bibelcitat. Välformulerat som en bok. Som avsett för att tryckas. – Min omedelbara reaktion är – hur stod folk ut med att lyssna! En van människa sägs kunna behålla koncentrationen i runt fyrtiofem minuter. Griftetalet, med dess formelsvenska, fortsätter långt efter detta längre utdrag som jag här återgett. – Det torde ha tagit en god stund att ta sig igenom den där dagen i början av juni för 381 år sedan, när junker Gustav Banér begravdes...

Men, om vi ser förbi den gammaldags stavningen, och grammatiska ändelser som vi inte längre använder, så märker vi likväl, att språket förändrats förvånansvärt lite under alla dessa år. Vad vi anar här, torde vara en tidig signal, om att den lärda svenskan håller på att bli utbrett standardiserad. Där King James Version av Bibeln i Storbritannien 1611 skapar en enhetlig engelska, kan säkert Gustav Vasas Bibel av år 1544 lägga grunden till en rikssvenska. Med griftetalet från 1619 som exempel, ser vi hur en svenska som är klart och tydligt igenkännbar utkristalliserats – åtminstone i ett lärt skikt av samhället, såsom hos prästerskapet.

Sen bjuder ju ett utdrag som det ovan på en fin möjlighet att analysera teologi. Men det låter jag bli. Nu i alla fall.

* * *

Jag har inte kunnat identifiera en Göstaff Baner som dog 1619 – nutida stavning Gustaf Banér – av den senare friherrliga släkten Banér. Titeln junker kan antyda att Gustaf var en förhållandevis ung man av fin ätt. Är han ung, kan detta rimligen förklara varför jag (ännu) inte fått fram information om honom. Kanhända behövs ett bibliotek.

Bokrecension: Jesus, Interrupted

Jesus, Interrupted: Revealing the Hidden Contradictions in the Bible (and Why We Don't Know About Them) är skriven av religionsvetaren Bart D. Ehrman.

Det fanns en tid då jag menade att Bibeln var sann. Inte bara sann i betydelsen att det den återgav var rätt och riktigt, utan sann i betydelsen att den var verbalinspirerad, som det heter på teologiska – det vill säga att den ner till minsta ord, i originaltexterna, var sådan som Gud avsåg att den skulle vara. Helig Skrift på allvar, alltså. — Några år på universitetet tog mig med besked ur den villfarelsen.

Bart D. Ehrman tog sig själv ut ur evangelisk kristendom, fördjupade sig i bibelvetenskap och den tidiga kyrkans historia, och kom att ägna sig åt att undervisa i just bibelvetenskap och den tidiga kyrkans historia. Även om han i boken, som är förhållandevis personligt skriven, berättar om hur det inte var bibeltexternas problem med sanningen som fick honom att bli agnostiker, utan teodicéproblemet (det vill säga, hur kan det finnas en god Gud med så mycket lidande i världen), menar jag att den historisk-kritiska bibelforskningen som nu är förhärskande i de flesta seriösa utbildninscentra, högskolor och universitet i västvärlden, borde ge vilken kristen människa som helst huvudbry kring hur man faktiskt kan sätta någon som helst tillit till att det som bibeltexterna pratar om har någon intellektuell eller historisk bäring överhuvudtaget.

Jag kan knappast skriva en fullödig refererande recension utan att skriva en egen liten bok, så vad som i denna recensionen presenteras, är bara några glimtar av allt det som Ehrman lyfter fram. För många, i synnerhet kristna, kommer det som nyheter. Även om de flesta, åtminstone svenska, präster fått höra det i sin utbildning – vilket sällan verkar göra avtryck i deras predikantvärv... Men bibelvetenskapen har gjort stora landvinningar under de senaste seklerna.

* * *

Bibeln
Låt oss börja i början, låt oss börja med Bibeln.

Ehrman är specialist på Nya Testamentet, så det är Nya Testamentet som behandlas i Jesus, Interrupted. Nya Testamentet innehåller 27 texter. Det är evangelier, apostlagärningar, brev och en apokalyps. Ehrman har en stor poäng, i att mena att det är viktigt att låta dessa enskilda 27 texter komma till tals i sin egen rätt. Varje författare ska tillåtas säga sitt, utan att genast sättas in i en tolkningsgemenskap med de övriga texterna. Det är trots allt fråga om skrifter som författats under en tidsrymd av omkring femtio år, där författarna själva kommer från olika teologiska inriktningar, och med olika teologiska uppfattningar om centrala frågor som – vem var egentligen Jesus? Vad betydde uppståndelsen? När kommer den yttersta dagen? Vad betydde korsfästelsen? Hur förhåller sig det judiska folket till kristendomen?

När man väl tillåter de olika författarna att komma till tals på sina egna villkor, får de också möjlighet att ge oss sina respektive agendor, utan att de blir uppblandade med de andra författarnas dito. Vi kan då, bara som exempel, se hur bilden av Jesus som sann Gud växer fram. I de tidigaste evangelierna: Markusevangeliet (äldst), Matteusevangeliet och Lukasevangeliet, kallas Jesus aldrig för Gud. Han ses som en Messias, eller som en Guds Son, något som i judisk terminologi absolut inte är samma sak som att säga att han var Gud. Han är, i deras ögon, en person utvald av Gud, utan att själv vara Gud.

Markusevangeliet uppskattas ha skrivits ett antal decennier efter att Jesus dött på korset. Lukas- och Matteusevangeliet bygger delvis på Markusevangeliet och andra separata källor. Författarna till evangelierna är okända. Trots att de fått namn efter apostlar eller personer som sägs ha stått apostlarna nära, finns det ingenting i evangelierna själva som säger att det faktiskt var de personerna som skrev dem.

Men evangelierna skrevs alltså en god tid efter att Jesus korsfästs. Under decennierna i mellantiden fördes berättelserna om Jesus vidare muntligt. Eftersom de spreds av anhängare till Jesus, är det inte svårt att tänka sig, att berättelserna formades efter deras förväntningar. Man kan med nutida språkbruk använda termen propaganda. Och på något sätt är det just vad berättelserna måste ha varit: de spreds för att bygga upp de redan kristna, och att vinna nya människor för den nya tron, som vid det laget bara var en variant av judendomen.

När Johannesevangeliet skrevs, några decennier efter de tre första evangelierna, har synen på Jesus fortsatt att utvecklas. Nu beskrivs han som Gud. Det budskap om att Jesus snart skulle komma tillbaka, som finns i de första evangelierna, där det var så poängterat, att Jesus själv sades ha sagt att han skulle komma tillbaka redan i de församlades livstid, har i Johannesevangeliet tonats ner betydligt. Vi är nu ändå sextio, sjuttio år ifrån korsfästelsen, och befinner oss omkring år 100.

Men åter till författarfrågan. Vilka var Jesu lärjungar? – Enkla människor, bönder, fiskare från den judiska landsbygden, outbildade och med all sannolikhet analfabeter. Ehrman beskriver att omkring tio procent av folket i romarriket bör ha varit läskunniga. Och dessa få återfinner man oftast i överklassen, eller bland överklassens skaror av tjänare, vars jobb krävde att de kunde läsa. Det är föga sannolikt, således, att Johannes och Matteus kunde skriva. Ingenting i bibeltexternas berättelser tyder på att de kunde läsa, än mindre skriva. – Det är alltså föga sannolikt att de författade de texter som fått bära deras namn.

»...who were Jesus' disciples? Lower-class, illiterate, Aramaic-speaking peasants from Galilee. [...] What we learn stands completely at odds with what we know about the disciples of Jesus. The authors of the Gospels were highly educated, Greek-speaking Christians who probably lived outside Palestine.« (sid. 106)

Och så har vi Paulus brev. Åtskilliga av breven som skrivits i hans namn, är förfalskningar. Eller, med en eufemism, pseudoepigrafiska. För att avgöra detta, har man sett på meningsbyggnad, ordbruk, teologi och liknande, och jämfört med de brev som med största sannolikhet faktiskt skrivits av Paulus, såsom Romarbrevet och 1 Korintierbrevet. Man har närstuderat vilka ord som använts, och sett hur författaren till de påstått paulinska breven använder ord som aldrig åtefinns hos de äkta paulinska breven, men som däremot var vanliga i kristna sammanhang hundra år senare...

Sammanfattningsvis, angående författarskapet till bibeltexterna i Nya testamentet, skriver Ehrman:

»Of the twenty-seven books of the New Testament, only eight almost certainly were written by the authors to whom they are traditionally ascribed [...]« (sid. 136)

Jesus
Ehrman menar i Jesus, Interrupted, och för en enastående argumentering för sin uppfattning, att Jesu som historisk person var en apokalyptisk predikant. När Ehrman närstuderar texterna i Nya testamentet, och använder vissa historievetenskapliga metoder, landar han i uppfattningen, att Jesus som historisk person under århundradena (och för all del decennierna) närmast efter korsfästelsen utsätts för en mytologisering av sällan skådat slag. Men i själva verket var det kanske inte värre, än att Jesus predikade bättring, med starkt inslag av det apokalyptiska budskapet, att Guds rike nu var nära, mycket nära: det vill säga, att Gud skulle ingripa i historien och komma till deras räddning som bättrat sig och lyssnat till Jesu budskap.

Allt tyder på att Jesus som historisk person var en synnerligen marginell företeelse. Det finns inga samtida historiska belägg för att hans ens funnits. Samtliga av de få tidiga utombibliska referenser som finns, är dock skrivna långt efter att Jesu korsfästelse ägt rum, när anhängarna till Jesus hunnit börja ta de första stegen mot en egen religion, separat från judendomen. (jmf. sid. 148f)

Motsägelserna
Bokens titel ger sken av att hela boken handlar om motsägelser i Bibeln. Så är inte fallet. Endast ett kapitel behandlar uppenbara motsägelser. Resten av boken ägnas åt en behagligt avslappnad genomgång av den historisk-kritiska bibelforskningens intressanta resultat.

För de flesta människor är det en självklarhet att det kan finnas motsägelser i Bibeln, för de flesta människor ser inte Bibeln som något annat än en gammal, förlegad bok. Men det finns de, fortfarande (jag vet, jag var en av dem), som menar att det omöjligt kan finnas motsägelser i Bibeln, eftersom den är Guds Ord. Faller Skriften, faller hela religionen. – Därför kan det ändå vara angeläget att ta upp några av de motsägelser som Ehrman presenterar.

– I Markusevangeliet korsfästs Jesus på fredagen. I Johannesevangeliet på torsdagen.

– Jesus lär ha fötts under det att Herodes var kung och Quirinius guvernör. Problemet är bara det att Quirinius blev guvernör sex år efter att Herodes dött, och de två magistraten överlappade aldrig varandra.

– I Matteusevangeliet och i Lukasevangeliet (de enda evangelierna som säger något alls om Jesu födelse) finns det var sin släkttavla över Josefs anfäder. De stämmer inte överens. I Matteusevangeliet skriver till och med evangelisten att det mellan varje släktled i uppräkningen är fjorton led, och så räknar han upp fjorton namn i varje led. Förutom när han inte gör det. I det tredje ledet räknar han nämligen bara upp tretton – trots att han just sagt att det är fjorton. Genealogierna stämmer dessutom inte överens med släkttavlorna i Gamla testamentet.

– I Matteusevangeliet tar Judas livet av sig genom att hänga sig. I Apostlagärningarna står det hur han kastade sig framlänges och sprack, så att inälvorna trängde fram.

– I Matteusevangeliet drar lärjungarna till Galiléen direkt efter Jesu uppståndelse. I Apostlagärningarn blir de kvar i Jerusalem i femtio dagar.

– I Matteusevangeliet 27:9-10 citeras profeten Jeremia, står det. Problemet är bara att det är profeten Zackarias som citeras.

Samtliga av dessa motsägelser, som kan synas fullkomligt bisarra att hänga upp sig på för den sekulariserade läsaren, kan och borde agera sprängstoff för den läsare som faktiskt menar att Bibeln är gudomligt inspirerad och inte innehåller någon lögn, åtminstone inte i originalhandskrifterna (som vi ju inte har tillgång till längre).

* * *

Jag har tillåtit mig att skriva långt i detta ämne, eftersom det ligger mig så nära. Jag är religionsvetare, och kristendom är ett av de ämnen som jag intresserar mig mest för rent generellt, nu från en ateists perspektiv. — Jag gör på intet sätt rättvisa åt Ehrman i dessa korta nedsänkningar i hans kunskap. Varje uppfattning han framför i boken, är i regel också belagd med argument. En refererande recension som denna skulle bli åt helvete för tung att läsa, om jag också tog med alla hans förklaringar till varför han drar de slutsatser som han gör.

Jag skulle vilja gå ut med en vädjan. Ni präster, som läser det här – läs boken. Ni har en gång tragglat med bibelvetenskap på universiteten: varför hör man så sällan nåt om vetenskapliga resultat från bibelforskningen från era predikstolar? Ni kristna, som läser det här – läs boken. I synnerhet om ni går omkring och kallar Bibeln ofelbar. Ni kommer att bli överraskade.

Och ni som inte bryr er ett skit om Bibeln och kristendomen – ni kan nog läsa Jesus, Interrupted med viss behållning ändå, åtminstone för den insikt i urkyrkans dynamik som boken bjuder på. Själv är jag innerligt glad för att jag friskade upp mina kunskaper om historisk-kritisk bibelforskning igen. Bibeln blir inte mindre intressant, för att man lär sig mer om den.
– – –
Jesus, Interrupted: Revealing the Hidden Contradictions in the Bible (and Why We Don't Know About Them), Bart D. Ehrman, HarperCollins 2010. ISBN: 978-0-06-117394-3.