Skaldemjödet i berget: Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning i nutiden är skriven av Lars Lönnroth (f. 1935).
* * *
Jag tycker mycket om den äldre Eddan. Det är nog ganska naturligt, för i den sammanstrålar några av mina kärnintressen: historia, litteratur, poesi och religion.
Men i den öppnas också perspektiven mot en kultur som ännu är relativt orörd av den judeokristna kulturen. I Eddans dynamiska och dunkla bilder sätts läsaren i direktkontakt med föreställningarna hos en kultur som inte längre finns kvar, en helt annan kultur än den sterila som erbjuds av kristendomens dogmatik och scheman.
* * *
Lars Lönnroth har i Skaldemjödet i berget samlat nio essayer om hur Eddan och fornnordisk dikt och fornnordiska sagor lästs och förståtts och inspirerat alltifrån sin tillkomsttid intill nutiden. De är samtliga mycket välskrivna, och erbjuder läsaren spännande insikter i den fornnordiska mytvärlden och hur denna mytvärld kommit att användas, tolkas och för all del även förvrängas av sentida läsare, litteratörer, poeter.
Redan i den första essayen pekar Lönnroth på något av det mystiska och samtidigt tilldragande med den gamla poesin:
"Forntidsdiktens universum är oss på samma gång djupt främmande och egendomligt välbekant – som en dröm eller ett barndomsminne. Dess lyriska språk bygger på en bortglömd mytologi och ett arkaiskt sätt att tänka."
Lönnroth ser i den fornnordiska diktkonsten en påtaglig korthuggenhet, en hårdkokthet, en tillknäppthet, ett språk som just genom sina ständiga underdrifter — och kanske genom sin ironi — likväl på ett nästan vibrerande sätt lyckas förmedla starka känslor, utan att på ett patetiskt sätt ta till överord.
Senare tiders läsare, inte minst i den nationalromantiska eller nationalistiska sfären, har måhända velat göra våld på den ursprungliga stilen genom sina storslagna dikter i nya dikter och litterära verk: men vi måste städa bort dessa föreställningar, för att kunna nalkas de gamla texterna på ett bra sätt.
* * *
Det krävs en hel del insikt i den fornnordiska föreställningsvärlden och myterna för att få nåt ut av Eddadikterna. En stor del av poesin är uppbyggd av "kenningar", alltså en slags poetiska omskrivningar eller metaforer som hänför sig till en särskild komponent i en myt som var välbekant för dåtidens läsare — eller snarare lyssnare — men som vi ibland inte längre når. Skaldernas språk var därigenom avsiktligt dunkelt, avsett att förstås blott av dem som också hade djup förståelse för mytens universum.
Exempel på kenningar finner vi ständigt i Eddadikterna. I
Egil Skallagrimssons saga hittar vi en dikt där det talas om "Odins tjuvgods". Detta syftar på just Skaldemjödet, som en jätte förvarade djupt inne i en grotta, men som Oden fick tillgång till genom att svika jättedottern som vaktade det.
Och genom att dricka Skaldemjödet, fick Oden och de som han försåg med mjödet förmågan att bli skalder. Så genom en enkel kenning öppnas ett helt mytologiskt sammanhang upp.
Känner man däremot inte till myten om Skaldemjödet blir givetvis talet om "Odins tjuvgods" fullkomligt obegripligt: en låst mening, en låst kenning.
* * *
Lönnroth ser de fornnordiska berättelserna som isberg, vilket han utvecklar i samlingens andra essay. Man ser i texten blott toppen av något som ligger dolt i djupet genom antydningarna. Därmed blir givetvis dikterna utmärkta objekt för djupanalys. Och sådana ger sig Lönnroth förtjänstfullt i kast med gång efter annan.
På ytan blir ger i synnerhet de fornnordiska sagorna intryck av att vara nästan osannolikt objektiva skildringar av ett skeende; men här kommer isbergsmetoden in: sagorna säger mycket mer än vad de vid första anblicken förefaller säga, och berättarens objektivitet är kanske objektivitet blott till ytan.
Genom att skildra en stor behärskning vad gäller känsloyttringar, men att antyda stora känslostormar därinunder skapas en mycket stark effekt. Lönnroth skriver:
"Det är, vill jag föreslå, motsättningen mellan kyligt objektiv yta och passionerat irrationell undertext som betingar sagastilens konstnärsskap i dess bästa stunder. [...] [Läsaren] tror sig läsa en saklig och lidelsefri redogörelse av yttre fakta, men manipuleras i själva verkat att tolka händelseförloppet efter ett bestäm, ofta demoniskt mönster."
Berättelserna öppnar vidare ofta upp för en mångtydighet.
Ödet är ju en drivande kraft i den mesta fornnordiska berättarkonsten, men även ödet kan ge vinkar om olika orsaker, eller en mängd orsaker, till varför skeendena utvecklas som de gör. Tillvaron uppfattas som ödesbestämd, men utan att mista sin mångtydighet. Därmed blir det också, menar Lönnroth, ogörligt att försöka utläsa en entydig ideologi ur berättelserna.
* * *
I den utmärkta essayen "Eddan som föreställning" beskriver Lönnroth hur dikterna rent praktiskt framförts. Det är viktigt att inte glömma, att dikterna i Eddan inte varit skriftliga dikter, inte skapade på papper och sedan lästa.
Eddadikterna är muntliga dikter, avsedda att också framföras muntligt, sannolikt med vissa dramatiserande åtbörder av en enskild berättare. Eddadikterna är avsedda att mottagas som recitationer, inte som läsning. När man i dag läser Eddadikterna, är det viktigt att tänka sig in i detta, ja, att föreställa sig dem som hörda dikter, snarare än lästa.
Det är, berättar Lönnroth, nästan omöjligt att datera Eddadikterna, men han ansluter sig ändå till teorin, att de varit i muntligt omlopp i hundratals år innan de fästes på pränt i den kristna eran, under 1200-talet.
Dikterna har alltså existerat i en levande, muntlig tradition, där de myter som det alluderas på kunde antas vara kända av åhörarna. Så kunde dikterna vara korta, genom att med ett ord eller två, föra in föreställningar från ett mycket komplext mytuniversum.
Dock är Lönnroth av uppfattningen, att Eddadikterna knappast behöver ha haft någon symbolisk eller kultisk funktion. Det finns de uttolkare som försökt länka samman företeelser i dikterna med diverse naturfenomen, liksom det finns uttolkare som tänkt sig dikterna som texter avsedda för liturgiska eller rituella funktioner. Lönnroth förefaller dock mycket mer se dem som underhållning.
"Man behöver inte alls förutsätta att dramat haft någon djupare religiös eller allegorisk innebörd för publiken eller de medverkande under hednisk tid (eller senare för den delen)."
Man riskerar nämligen att tappa bort poesin, fortsätter Lönnroth, om man ensidigt fokuserar på texternas eventuella funktion blott som symboler eller naturkrafter.
* * *
Lönnroth beskriver i sin essaysamling också hur de fornnordiska texterna kommit att användas av sentida skalder i mer eller mindre lyckade sammanhang. Många gånger visar det sig, att dessa skalder blandat in allehanda mytmaterial, även icke fornnordiskt sådant. Inte minst ser man detta under romantiken, där eddastilen och eddainspirerade dikter får skänka en sorts natur- eller skräckromantisk känsla, samtidigt som eddamaterialet trängs med allehanda keltiska och andra mytologiska system.
Och när dikterna skall förenas med tidens filosofiska strömningar, blir det inte ovanligt att material letar sig in i de litterära alstren, som helt enkelt inte har någon härstamning i de ursprungliga källtexterna. Och så är man givetvis fri att använda texterna, kan jag tycka. Men vill man veta vad den fornnordiska diktkonsten verkligen bestod i, bör man nog söka sig till källorna, snarare än till dess senare epigoner.
* * *
I sina djupanalyser av båda fornnordiska berättelser och senare dikter använder sig Lönnroth av utförliga citat. I regel är jag inte förtjust i mängder av långa citat: men här fyller de en viktig funktion.
Det hade givetvis varit omöjligt för mig att förhålla mig till Atterboms dikt "Skaldespråk", om den inte också hade citerats i stor utsträckning. Och genom Lönnroths häpnadsväckande stora litterära kunskap plockas dikten sedan sönder, ja dissekeras, så att man liksom kan se hur dess senor rör sig, och hur den är uppbyggd och är tänkt att fungera.
* * *
För oss som inte känner oss hemma i en judeokristen kultursfär, hur väl vi än känner den, bjuder de fornnordiska berättelserna och Eddadikterna på en mängd alternativt stoff att använda i sitt eget funderande kring de stora frågorna, kring döden, kring livet. Och jag skulle mer än gärna välkomna ett allmänt återupptäckande av den fornnordiska myt- och symbolvärlden.
Det är djupt tillfredsställande att märka, hur den egna förståelsen för de fornnordiska dikterna ökar ju mer kunskap man tillägnar sig om dem och den kultur och mytvärld där de uppstod. Det är en potent föreställningsvärld som målas upp, med sin vilda natur, sina starka kampmotiv, sitt fokus på människans plats i världen i förhållande till forntid och framtid, och en gudavärld vars gudar bryr sig minimalt om människorna, och därför blir lättare förhålla sig till.
Vi är förhoppningsvis redo att lämna bakom oss eventuella kvardröjande associationer mellan fornnordisk mytologi och unken 1800-talsnationalism med sina senare ekon ändra fram till våra dagar. Och att återupptäcka den symbol- och mytvärld som vi nästan glömt av.
Lars Lönnroth ger i
Skaldemjödet i berget många nycklar till förståelsen av denna dunkla värld, och många insikter i hur man förhållit sig till den genom historien.
– – –
Skaldemjödet i berget: Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning i nutiden, Lars Lönnroth, Atlantis 1996. ISBN: 91-7486-268-5. 222 sidor.
Inlägg
