Kort är gott

Ett citat från Martialis, Bok II, ur epigram 77:

»Det som du inte kan dra bort något ifrån är inte långt.«

Väl sagt. Martialis är själv lakonisk med orden. Och frågar du mig, är det vad som kännetecknar en god skribent, en god författare: knappheten med orden. Orden ska sparas, och endast de ord ska användas som är optimala i det specifika sammanhanget. Jag hatar texter som är yviga och klyschiga. Jag känner igen de från de upplästa texter som predikningar är, från dikter av inte alldeles skickliga diktare, från avhandlingar universiteten bajsar ur sig som vore de avföring och inget annat än avföring. Textarbete är ett för vackert hantverk för att missbrukas så att dess produkter mångfaldigas som McDonalds-hamburgare: identiska, slafsiga, och lämnandes en oapptitlig eftersmak.

Så texter ska kokas ner tills de nakna essentialerna är allt som är kvar. Som hus där man gett fan i snickarglädje och dekorationer som inte fyller annat syfte än att uppvisa prålighet och byggarens vulgära smak. — Där texten är naken avslöjas författaren som författare eller charlatan: förmår han eller hon välja orden och passa in dem med milimeterprecision, eller är de bara lagda på hög, som utrivna ur en ordbok?

Martialis menade att texter som inte kan kokas ner mer inte är för långa. Det är sant. Men det är också sant, att den som lägger något till en text utom det som har sin givna plats, begår ett brott mot den estetik som är den vackraste av alla: minimalismen.

Baudelaire och Babbitt i fyndlådan

Under en lucka på jobbet tog jag mig tid att springa förbi Akademibokhandeln. De hade en fyndlåda utanför dörrarna, och där stod jag och vände på titlarna en stund. Jag hittade Det moderna livets målare av Charles Baudelaire, i en stor och vacker bibliofilupplaga med silversnitt, tryckt i Bodonistil... Jag har tittat på den förut, när den stod inne i affären. Där kostade den 299 kronor. Nu kostade den tio kronor. Att betala drygt tre procent av den ursprungliga kostnaden kändes som en bra affär...

Dessutom hittade jag en samling texter av en Irving Babbitt, Etik, demokrati och ledarskap. Babbitt verkar ha kämpat för den humanistiska bildningen i USA under 1920-talet. Det torde vara intressant för vilken människa som helst som har humanistiska böjelser... Etik, demokrati och ledarskap kostade också den tio kronor.

Således en bra bokhittardag i dag!

Bokrecension: Anathemas and Admirations

Anathemas and Admirations är skriven av E. M. Cioran (d. 1995).

Jag skulle inte rekommendera Anathemas and Admirations till någon som inte har ett ganska gediget intresse för Cioran. Det har nu jag, och det var väl tack vare det som jag lyckades ta mig igenom den efter en del kämpande.

Boken består av tjugotvå kapitel. En del av kapitlen består av aforismer, och en del av kapitlen består av essäer. Essäerna består i synnerhet av olika personporträtt. Mest underhållande av essäerna är »Joseph de Maistre: An Essay on Reactionary Thought«, där Cioran begår lustmord på de Maistres reaktionära, kristna uppfattningar. de Maistre, som Cioran kallar teokratins Macchiavelli... (sid. 64)

Men behållningen i boken är först och främst Ciorans många aforismer. Det är i aforismerna, torra, elaka och oerhört cyniska, som Cioran är som bäst. Och det är i aforismerna som vi får smaka på lite av Ciorans filosofi, där han vänder sig mot religion (kristendom i synnerhet), livet som sådant och beskriver döden som den stora befriaren. Det är också i aforismerna vi möter Ciorans överväldigande misantropi, där han skriver om att i varje barn se en framtida Richard III (sid. 167), och där han distanserar sig från människorna:

»To have nothing more in common with men than the fact of being a man!« (sid. 19)

Cioran är en nihilismens och meningslöshetens profet. Existensen innebär ingenting för honom. Livet är meningslöst, tillvarons existens likaså. Även om han menar att livets själva meningslöshet på något sätt ändå är skälet till varför man ska leva (jmf. sid. 89), så är helhetsbilden sådan, att existensen är utan egentlig mening.

»To glimpse the essential, no need to ply a trade. Stay flat on your back all day long, and moan.« (sid. 79)

Och för att fortsätta, två aforismer senare:

»There exists an undeniable pleasure in knowing that everything you do has no real basis, that whether or not you commit an action is a matter of indifference.« (sid. 79)

Detta korrelerar väl med vad Cioran säger ännu något längre fram, där han frågar sig varför vi bemödar oss så mycket, bara för att en dag bli, vad vi var innan vi fanns till: icke-existerande. (sid. 88) — Cioran ser framför sig hur människan försvinner som släkte. Han skriver att han förväntat sig att få vara med om mänsklighetens försvinnande, men att gudarna varit emot honom... (sid. 128) För honom bär varje dag med sig nya skäl att försvinna. (sid. 190) Och med jaget försvinner världen, i någon form av solipsism:

»The world begins and ends with us. Only our consciousness exists, it is everything, and this everything vanishes with it. Dying, we leave nothing. Then why so much fuss around an event that is no such thing?« (sid. 199)

I Ciorans böcker är självmordet aldrig långt borta. Han funderar på möjligheten att vi kunnat bespara oss livet under hela den tid som vi har genomlevt det. (sid. 203). Han skriver om hur han i sin ungdom börjat läsa en knappt känd filosof, just för att han valt att ta sitt eget liv.

Cioran lever distanserad från världen omkring sig. Han verkar se på världen med förvåning, att han befinner sig i den, och att den ens finns till. Han känner sig vilsen på jorden, liksom han menar att han säkert hade känt sig vilsen var han än funnits till. (sid. 171)

Dessa mörka lakonismer om tillvaron och människan, varvas med mer vardagliga observationer:

»For a writer, to change languages is to write a love letter with a dictionary.« (sid. 82)

* * *

Man kan argumentera för att Cioran inte är konsekvent. Han lever, men prisar självmordet, döden och icke-existensen som frälsare. – Men så är kanske Ciorans uppgift inte att ge oss ett system över sitt tänkande, utan snarare att ge oss fragment från hans tänkande, ett tänkande som inte är färdigt, som är dynamiskt, och så att säga biologiskt. Ibland skriver han om hur vi bara kan lägga oss ner och stöna för att inse livets intighet, och en annan stund skriver han, att människans uppgift inte är över, så länge det fortfarande finns en enda gud kvar. (sid. 204) – Cioran är en sammansättning av letargi och aktivitet, nihilism och propagandism.

Det är sällan man läser någon som vågar vara så frånvänd existensen som den rumänskfödde E. M. Cioran; därför blir resultatet av att läsa honom en lätt kittling i det existentiella tänkandet. Essäerna känns emellanåt något ovidkommande för mig i mitt sammanhang, men aforismerna är vassa, emellanåt sylvassa, och synnerligen intressanta att ta del av... Jag läste Nietzsche alla de där åren, och kämpade med att han ju inte var nihilist... Nå, nu har jag landat mellan bokpärmarna hos en nietzschean med nihilism... Även om jag knappast kan sjunga lovsång till allt han skriver, så är det han skrivit, i synnerhet i aforismerna, mycket tankestimulerande.
– – –
Anathemas and Admirations, E. M. Cioran, Arcade Publishing, Inc. 1991. ISBN: 978-1-55970-461-8.

Tystnad

När jag skriver eller läser kräver jag tystnad. Jag klarar inte av att läsa eller att skriva med ljud omkring mig, vare sig det är teve, stereo eller prat. Till nöds går det an med bullret från en bussmotor eller vad det nu är som låter när man sitter på ett tåg. — Ofta försöker jag trotsa denna mitt medvetandes gränsdragning, och läsa när teven är på; men jag kan inte hålla uppe koncentrationen – jag kastar förstulna blickar på samma teve, hör nåt som jag lyssnar vidare på, och boken läggs åt sidan, för att sedan plockas upp igen efter en stund eller två.

Jag vet folk som gärna studerar till musik. Jag gjorde aldrig det. Det är som att hela jag måste vara koncentrerad på det jag sysslar med, när jag sysslar med ord. – Schopenhauer lär ha skrivit:

»Mängden oljud som någon kan stå ut med utan att störas, står i inverterat förhållande till dennes mentala kapacitet.«

Det må nu vara som det vill med det. Klart är att Peter Englund inte verkar ha några problem med ljud, och hans mentala kapacitet är det knappast nåt fel på. — Schopenhauer kanske i och för sig verkligen syftade på oljud snarare än välljud. Sant är dock att jag inte tål av ljud för att kunna koncentrera mig på texter någon längre stund.

Martialis revisited VII

Linus! Det din fru misstänker dig för,
det hon önskar att du var mer anständig med,
har hon med säkra bevis belagt:
hon har satt en kastrat att vakta dig.
Kvinnan är så skarp och ond som det bara går.

Tolkning av Martialis, Bok II, epigram 54.

Bokrecension: Nothing to Envy

Nothing to Envy: Ordinary Lives in North Korea är skriven av journalisten Barbara Demick.

Nordkorea är ett fascinerande land... ett land som får kontrollen över medborgarna i Stalins Sovjet eller Hitlers Tyskland att blekna. Och det finns fortfarande kvar. Man har en död man som statschef, och hans son som ledare i praktiken.

Nordkorea är en utmaning att skriva om, eftersom det är ett så extremt stängt land. Utlänningar äger högst begränsat tillträde, och får de tillträde får de oftast se endast modellstaden Pyongyang, försedda med två förkläden. Två – för att det ena förklädet ska kunna hålla koll på det andra... (sid. 7) Emick har gått så tillväga, att hon intervjuat ett hundratal personer som lyckats fly landet. Sex av dessa personers berättelser utgör stommen i Nothing to Envy. Och berättelserna är emellanåt så absurda att man frestas att ifrågasätta om de är sanna. Hur kan något land fungera och fortfarande finnas kvar, som hanterar sina medborgare så som Nordkorea gör?

Fattigdomen är skriande. Det finns högst begränsade möjligheter att kommunicera över gränserna. Internet är något okänt förutom i de allra mest priviligerade kretsarna: istället har man ett alldeles eget datornätverk.

Kontollen över medborgarna är strikt. Begår en person ett brott, anses han ha orent blod, och det orena blodet sprider ut sig i tre generationer, vilket innebär, exempelvis, att om en person flyr landet, kan kvarvarande nära släktingar sättas i arbetsläger. Ett nog så effektivt sätt att få folk att överväga om det är mödan värt. Det kommunistiska landet är strikt hierarkiskt och folket är indelat i ett tjugotal nivåer, där man förväntas umgås och gifta sig på sin egen nivå. Längst ner på skalan, runt en procent av befolkningen, hittar man dem som sitter permanent inspärrade i arbetsläger. (sid. 27) Varje befolkningsenhet av omkring tjugo familjer kontrolleras av en övervakare bland dem själva, som rapporterar allt misstänkt uppåt i hierarkin. Plötsligt kan någon som yttrat ett skämt om Kim Jong-Il föras bort, mitt i natten, och inte ses till mer.

Hur är det möjligt att ett land, som nära nog parodiskt kontrollerar sitt folk, kan bestå? Demick skriver:

»We laugh at the excess of the propaganda and the gullibility of the people. But consider that their indoctrination began in infancy, during the fourteen-hour days spent in factory day-care centers; that for the subsequent fifty years, every song, film, newspaper article, and billboard was designed to deify Kim Il-sung: that the country was hermetically sealed to keep out anything that might cast doubt on Kim Il-sung's divinity. Who could possibly resist?« (sid. 45f)

Och jag tror gåtans lösning finns just i det. Det ligger något nära nog religiöst i vördnaden för Fadern och Sonen. Man firar i regel inte ens sin egen födelsedag: man firar ledarnas födelsedagar. När det är elbrist är det de dagarna, de kanske enda dagarna, när man faktiskt slår på elen... Bara en sån sak...

* * *

Lite fler märkligheter:

Man har haft ont om kemisk gödsel. Så varje familj har fått producera naturlig gödsel och lämna av resultatet på ett lager. (sid. 48)

Man gifter sig framför en bild av Kim Il-sung. (sid. 50)

Privata företag har varit förbjudna. Matkrisen har numera tvingat fram vissa undantag, men man har kunnat få fängelsedom för att sälja ris. (sid. 61)

Man arbetar långa, långa dagar, till en mycket knapp lön, eller ingen lön alls. Istället får man, om det fungerar, matkuponger som lön för mödan. Man ska till och med få kläder av staten: en uppsättning om sommaren, en om vintern. Vill man köpa något lite dyrare, som en klocka, så handlar det inte bara om att ha råd. Man måste ha tillstånd från sin arbetsenhet också. (jmf sid. 60ff)

Tjugofem procent BMP går till försvaret, och landet har den fjärde största armén i världen. Må vara att soldaterna inte har sockar att sätta på sina fötter. (sid. 65)

En kvinna, som är en av huvudpersonerna i boken, blir tagen av Nordkoreansk polis. Polisen skriver ner anklagelserna på en träbit. Det fanns inget papper. Detta hände 2001. (sid. 228f)

Blir du påkommen med att sälja insmugglade dvd-skivor kan ditt straff bli avrättning. Vi får förmoda att detta beror på, att dvd-filmerna kanhända visar upp en alternativ bild av omvärlden, som inte passar ledningens beskrivning. (sid. 214) Likaledes har man kunnat bli avrättad för att stjäla koppartråd från telefonledningar (som är ur funktion). (sid. 184)

* * *

Nå, Demicks bok är en källa till många tillfällen av förvåning. Språket i boken flyter bra, i rapp journalistprosa. Det finns inga döda stycken. Det är en förfärande bok, men likaledes en mycket fängslande skildring. När man trott att ett land inte kan bli mer absurt, får man veta att varje familj förväntas ha bilder på sina två ledare hemma, vilka ska torkas av dagligen med särskilda trasor. Avtorkningen kan sedan komma att kontrolleras vid överraskningsinspektioner. Eller något helt annat. Mitt intresse för Nordkorea är definitivt väckt, och jag vill veta mer. Demicks bok är i mycket en skildring av hur det har varit i Nordkorea. Exakt hur det är i dag är inte alldeles lätt att säga, men rapporter läcker ut, att inte mycket förändrats. Man hoppas på ett snart slut på den tyranniska regimen, så att landet återigen kan förenas med Sydkorea och njuta ett fritt liv.
– – –
Nothing to Envy: Ordinary Lives in North Korea, Barbara Demick, Spiegel & Grau 2009. ISBN: 978-0-385-52390-5.

Fragment: Oanpassad

– Känslan av att världen inte är anpassad för människan, och är likgiltig inför henne.

Blondinbella – en ny Strindberg?

Jag följer inte Blondinbellas blogg. Jag har inte läst hennes nya bok. Men några ord i en artikel från gp.se fick mig att reagera.

»Isabella 'Blondinbella' Löwengrip är aktuell med sin första bok – och har redan jämförts med Strindberg.«

Jämförelsen står tydligen Annette Kullenberg för.

– Nå, jag missunnar inte Blondinbella framgång med boken Egoboost, riktad till unga tjejer. Men – Strindberg? – Nå, jag säger inget mer, så har jag inte sagt för mycket. Förutom: fortsätter folk att sätta Strindbergetikett på henne, så skaffar jag boken – och börjar följa bloggen.

Martialis revisited VI - ekivokt

Varför kysser jag dig inte, Phlaeni?
Du är skallig.
Varför kysser jag dig inte, Phaleni?
Du är röd.
Varför kysser jag dig inte, Phaleni?
Du är enögd.
Den som kysser såna saker, Phaleni, suger.

Tolkning av Martialis, Bok II, epigram 33.

Att gå på toaletten

Jag ska börja gå på offentliga toaletter. Nå, kanske inte främst för att använda toaletten som sådan, utan för att skriva ner de budskap som folk lämnat efter sig. – Kom att tänka på en gammal idé när jag såg fotografen Pontus Hööks bild, och då kom jag i sin tur att tänka på en novell av Stephen King, som jag glömt namnet på, där en man skriver ner just klotter som han hittar på toalettväggar (att jag har ett svagt minne av att huvudpersonen i novellen sedan tar livet av sig, kan vi ju ta ur upplägget). – Vulgärpoesi, ja, det hittar jag säkert. Men lika säker är jag på att hitta andra små pärlor – och även den vulgära texten är ju just text, och säger rimligen någonting.

– Dags att gå på toaletten!

Martialis revisited V

»Om gudarna ändå gav mig en miljon!«,
brukade du säga, Scavola,
innan du blev riddare,
ȁh, som jag hade levt,
i sånt överflöd, så glatt!«
De välvilliga gudarna log
och beviljade.
Sen dess är din skjorta smutsigare,
din rock ruggigare,
och dina skor har lagats
och lagats igen.
Av tio oliver
sparar du alltid de flesta till senare,
och en enda portion
får räcka till två middagar.
Ditt vin är dåligt,
din varma ärtsoppa kostar en kopparslant,
och ditt sex lika mycket.
Du är en fuskare och en bedragare,
så låt oss gå till rätten!
Antingen lev, Scaevola,
eller lämna tillbaka miljonen
till gudarna.

Tolkning av Martialis, Bok I, Epigram 103.

Martialis revisited IV – ekivokt

När Martialis skrev sina dikter, var kristendomen inte stort mer än en judisk sekt, och hade ännu inte lagt sitt etiska lock över kreativiteten. Och hos Martialis, som hos den käre Catullus, hittar man många dikter av ekivok natur. Inte ens det som kristendomen snart kom att förklara vara synd och belägga med dödsstraff – homosexuellt liv – skydde de romerska poeterna... Så här, en tolkning av en aningens ekivok dikt av Martialis. –

Om det inte är till för mycket besvär,
och om min haltande vers inte stör dig –
viska några ord till Maternus, vår vän,
så att bara han hör dem:
Den där mannen
som älskar trista kappor,
som går omkring i ylle och grått,
som tycker folk som bär scharlakansrött är omanliga,
och som kallar lila kläder för kvinnokläder;
han som alltid har ofärgat på sig
och är strikt klädd –
hans moral är grön.
Maternus kommer att fråga
hur det kommer sig att jag misstänker
att mannen är feminin.
Vi badar tillsammans.
Han tittar aldrig upp, utan slukar atleterna
med sina ögon, och hans läppar arbetar
när han stirrar på deras kukar.
Undrar du vem det är?
Jag har glömt hans namn.

Tolkning av Martialis, Bok I, epigram 96.

Martialis revisited III

Jag har blivit sanslöst hänförd av Martialis epigrammatiska dikter, som stammar från omkring senare delen av det första århundradet. Martialis skriver om överklass och vardagsliv, och ger vad som verkar som små skisser av vardagslivet i Rom... — I en fyndlåda hittade jag Martialis Spectacles och bok 1-5 i en volym, för tio kronor! Den ingår i Loeb Classical Librarys utgåva. De ger ut klassiska texter på latin och på grekiska – på vänstra sidan av uppslaget står texten i originalspråk, och på högra sidan i engelsk översättning. Översättare av texterna i min bok är D. R. Shackleton Baily.

– Jag läste en del latin en gång i tiden, och det känns fint att stifta lite bekantskap med romarnas språk igen! Men, utan översättningen hade jag stått mig slätt... — Mina tolkningar här på literature connoisseur är fria tolkningar grundade på de engelska översättningarna, med villiga blickar på det latinska originalet.

Vad än Rufus gör,
så finns för Rufus inget annat än Naevia.
Om han är glad, om han gråter,
om han är tyst, så pratar han om henne.
Han äter middag, skålar,
ber om en tjänst, förvägrar nån en tjänst,
gör ett tecken: allt handlar om Naevia.
Om det inte fanns nån Naevia,
hade han blivit stum.
När han skrev en hälsning till sin far, igår morse,
skrev han: "Naevia, mina ögons ljus!
Naevia, ljuset i mitt liv, god morgon!"
Naevia läser det och ler
och sänker sitt huvud.
Det finns mer än en Naevia.
Varför, du löjlige, är du en sån dåre?

Tolkning av Martialis, Bok I, epigram 68.

Martialis revisited II

Som jag minns det, Aelia,
hade du fyra tänder.
Du hostade och tappade två.
Du hostade och tappade två till.
Nu kan du hosta hela dagen
och vara lugn.
Att hosta en tredje gång
spelar i ditt fall ingen roll.

Tolkning av Martialis, Bok I, epigram 21.

Martialis revisited

Diaulus var doktor
tills helt nyss.
Nu är han dödgrävare.
Vad dödgrävaren gör,
gjorde doktorn.

Tolkning av Martialis, Spectacles, epigram 47.

Fragment: En förmiddag på kyrkogården

En förmiddag på kyrkogården – vilket underbart motgift mot oron! Vad betyder väl någonsin några besvikelser ur ett kyrkogårdsperspektiv? En förmiddag på kyrkogården... de döda går inte till rätta med varandra, de döda avundas inte och har inga illusioner.

Fragment: Unga döda författare

Z A Recht, som skrev zombieböcker, blev yrkesförfattare vid 24 års ålder och dog vid 26 års ålder. – Somliga bränner ljuset i båda ändarna. Lord Byron blev 36 år. Wilde 46 år. Plath 30 år. Keats 25 år. Comte de Lautréamont 24 år.

Hu... Och likväl vill jag skriva!

Citat: Ekelund om kammarliv

»De som tala med förakt om filosofi och kammarliv har ingen aning om vad äventyrligt är.«

– Vilhelm Ekelund

Bokrecension: Plague of the Dead

Plague of the Dead: The Morningstar Strain är en zombiebok skriven av framlidne Z. A. Recht (d. 2009). Han blev bara 26 år gammal. Boken gavs ut första gången 2006, och Recht blev därmed yrkesförfattare vid 24 års ålder.

När man läst igenom Plague of the Dead är det uppenbart att detta är del ett i en serie. Del två heter Thunder and Ashes, och kostar nu drygt 74 dollar på amazon.com. Jag förmodar att detta beror på att författaren nyss avlidit. Recht skrev på en tredje del, Survivors, när han gick bort, och enligt information från förlaget kommer de ej färdigställda manuskripten att sammanfogas och redigeras av ytterligare en författare, som dessutom ska fylla de luckor som finns, för att därefter ges ut.

Plague of the Dead är en ovanligt realistisk skildring av zombieapokalypsen. Det som gör folk till zombies slås redan tidigt fast är ett virus, och inget mystiskt övernaturligt fenomen. Blir man infekterad medan man lever, exempelvis genom att få i sig blod från en annan infekterad person, dör man inte och återuppstår som en zombie: men man förändras till ett rovdjur, som bara lever för att smitta ner andra: man har sin rörlighet och sin snabbhet kvar, vilket gör dessa zombies ovanligt farliga. Emellertid – skjuter man sådan levande zombie, så återuppstår den som en klassisk, död zombie. Dessa levande döda andas dock, långsamt, och har en, långsam, puls. Och de kan på traditionellt sätt endast dödas genom massivt våld mot huvudet.

Virussmittan kallas »The Morningstar Strain« och uppstår någonstans i Afrika. Man försöker först helt enkelt kapsla in Afrika, rädda så många överlevande som möjligt, och undvika att några infekterade, men ännu inte insjuknade, kommer över gränserna – och naturligtvis inte heller de som insjuknat och blivit zombies. Nå, det blir givetvis ohållbart att hålla en så överväldigande stor landmassa i karantän, och smittan sprids över världen.

Ett antal personer står i centrum för berättelsen, och deras liv vävs effektivt samman med varandra. Några av de mest centrala gestalterna är general Sherman, som leder sina militära styrkor. Vi har Rebecca, som arbetar för Röda korset. Vi har soldaten Brewster, oborstad och vulgär. Vi har forskaren Anna Demilio. Vi har journalisten och nyhetsankaret Julie. – Och många fler. Man får i Rechts berättelse en rätt bra bild av hur de fungerar som personer: realistiskt och befriande fritt från onaturligt övermänskliga hjältar.

Plague of the Deads största styrka ligger i att den på ett sätt som uppfattas som realistiskt skildrar de odöda: de framstår inte som monster, utan helt enkelt som smittade människor. Våldsamma, ja. Men fortfarande inte monster. Tempot i berättelsen är rappt. Utfyllnad existerar inte. – Och ja, jag vill läsa del två med tiden.
– – –
Plague of the Dead: The Morningstar Strain, Z. A. Recht, Pocket Books 2010. ISBN: 978-1-4391-7673-3.

Sålunda talade prästen

En präst sa nåt i dag —

»...författa sitt liv...«

Ungefär så sa han. Och det fick mig att reagera. Jag tänker mig ofta rent metaforiskt livet och tillvaron som litteratur. Och då upplever jag rimligen mig själv som författaren till den litteraturen, författaren av mitt liv.

Så jag anammar det begreppet. Sen vill jag allteftersom sudda ut gränserna mellan faktisk litteratur och metaforisk litteratur, tills livet, med Kafkas begrepp, blir helt och hållet litteratur...

Något om zombielitteraturen

Zombieromaner är en passion hos mig. Jag gillar dem. Jag gillar det radikalt annorlunda i dem. En passage i Z. A. Rechts Plague of the Dead: The Morningstar Plague uttrycker på ett bra sätt lockelsen i apokalypsen.

Mbutu Ngasy från Mombasa är flykting på ett amerikanskt krigsfartyg, räddad från den infekterade afrikanska kontinenten. Om honom skriver Recht nedan.

»People are dying, he thought as he pressed himself against a bulkhead to allow a pair of sailors to pass. People are dying and I'm enjoying myself. Or, maybe I'm NOT as crazy as that.

He figured that maybe the dull routine in Mombasa of waking up, going to work, and going to sleep at the end of the day had worn him thin. Maybe a tragedy like the one that had struck Africa was exactly what his life needed – a jump start.« (sid. 113)

Jag tror det ligger nåt i det förhållningssättet även för läsaren. Zombiefantasten får en glimt av en alternativ tillvaro, där vardagen slängts överbord, och vars ställe nu kommer kamp, och strävan efter överlevnad, och den trivsamma konsekvensen av eländet, att människorna sluter upp i strid mot den gemensamma fienden: den odöde.

Marginalanteckning: Borges

Borges skriver i en av sina utmärkta ultralitterära noveller om det enorma biblioteket – biblioteket som innehåller oräkneligt antal böcker, i oräkneliga korridorer, på oräkneliga våningar... I böckerna finns alla bokstavskombinationer: mycket fullkomligt obegripligt (som livet), i andra böcker hittar man nån sorts mening (som livet). Och bland hyllorna går de få och letar efter böckerna som de vet finns, som beskriver just deras liv, som profetiskt berättar om framtiden, som betyder något. – Underbara metafor! Se, livet transkriberat som text! — Så går vi omkring bland hyllorna, försöker hitta en bok som säger något, som betyder något, som går att förstå. — Som livet.

Fragment: Cioran

Fått hem en ny Cioranbok i dag. Kastade några ögon i den och känner mig alltmer benägen att placera Cioran i mitt Pantheon.

[...]

Funderar på att läsa en ultrareligiös bok – och dissekera den, Cioran-style.

Bokrecension: Väninnan

Väninnan: Rapport från Rosenbad är skriven av Eva Franchell.

Jag förstår att Franchell måste ha känt ett oerhört behov av att skriva av sig, att ge sitt unika perspektiv på Anna Lindh och arbetet i regeringens innersta vrår. Franchell är ursprungligen journalist, och arbetade några år på Rosenbad, exempelvis som Anna Lindhs pressekreterare mellan 1994 och fram till 2000. Så Franchells perspektiv på maktapparaten är värdefullt och upplysande.

Väninnan är en avslöjande bok, utan några större skandaler. Ministrar passerar förbi, och framstår visserligen mer som vanliga människor, än de skal av folk vi ser i teve; Göran Persson framstår som makthavare, som gärna tuggar på godis när han flyger, eftersom han får ont i öronen annars. Jag hade överlevt utan den informationen, men iakttagelser som dessa är värdefulla för att förmänskliga de politiska gestalterna. Pär Nuder framstår mest som en frustrerad lillebror till Göran Persson, som aldrig riktigt får lov att visa framfötterna. Thomas Bodström är advokaten som rekryteras som justitieminister av Göran Persson och blir en ny stjärna på den socialdemokratiska himlen.

Väninnan handlar om alla dessa personer. Men främst om Anna Lindh, som Franchell beskriver som en mycket allvarlig människa. Franchell retar sig till och med på den bild av en leende Lindh som ställs fram vid en minnesstund efter att hon avlidit: sådan var inte Anna Lindh. Efter att Franchell lämnat Rosenbad för att jobba på TV4 behåller hon kontakten med Anna Lindh; de blir väninnor som skickar sms till varandra, och drömmer om att åka på semester tillsammans. De tar fikor på stan och går och shoppar. Och Franchell är med Anna Lindh på NK den 10 september 2003, när Mijailo Mijailović sticker en kniv i utrikesministerns mage.

Men Väninnan är alltså inte en bok som enbart handlar om den dagen. Tvärtom är det en skildring på rapp och medryckande prosa – det märks att Franchell är journalist i grunden – om hur livet kunde te sig på regeringskansliet. Det är en bok om kamper mellan olika schatteringar inom Socialdemokraterna. Det är en bok om olika ministrars styrkor och svagheter. Och det är en bok om hur regeringen hanterar kriser, såsom Estoniakatastrofen, Göteborgsbranden, Tsunamin – sett inifrån. Det är en bok om maktspelet.

I boken finns många repliker anförda, som Franchell inte varit med när de sagts. Franchell beskriver detta sätt att skriva, som att hon anser citaten sannolika, »men säkert inte helt exakta«. Som källtext funkar naturligtvis inte en text av detta slaget i de passager där replikerna är fiktiva: men de beskriver fint Franchells egna uppfattningar av vad de olika makthavarna, enligt henne, kan ha tänkas sagt i olika sammanhang.

Väninnan är Franchells personliga berättelse. Ingen människa som är intresserad av svensk politik eller svensk samtidshistoria borde låta bli att läsa den.
–––
Väninnan: Rapport från Rosenbad, Eva Franschell, Bonnierpocket 2010. ISBN: 978-91-7429-040-0.

Bok & Bibliotek 2010

Dagensbok.com påminner mig om att det närmar sig igen.

Den 23 september börjar Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Temat är Afrika. — I år tänker jag inte sätta mig i bilen och rulla de sex milen in till stan. Jag gjorde det förra året, och jag upplevde evenemanget inte så mycket tillvänt litteraturkonnässörer, som den bransch den faktiskt vänder sig till. Det är mycket skrikiga annonser. Priserna är höga. Folk är svettiga. Och innehållet är så spretigt, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. – Ska jag lägga en stund på att kolla på estniska böcker om estnisk folktro? Ska jag köpa en barnbok om Islam? Ska jag titta på de tusen sinom tusen deckare som saluförs i de stora bokjättarnas montrar? Ska jag stå i kö för att få Björn Hellbergs eller Leif GW Perssons namnteckning i boken jag köpt? — Nej.

Mer intressant känns Textmässan. Den är visserligen i Stockholm, och har redan varit för året. Men ändå. Då kan jag dessutom ta tåget upp, och behöver inte ägna en timme åt att leta parkering, som förra året i Götet, där jag till sist hittade plats i källaren under Ullevi. Det kan kanske vara nåt att fundera på inför nästa år.

För att få tips om ny litteratur och bra förlag surfar jag. Amazon.com är en utmärkt sida för att få förslag på böcker inom ett visst område, eller av en viss författare. LibraryThing ger också bra tips. – Och när jag läser fackböcker är bibliografierna och litteraturhänvisningar i texten emellanåt guld värda! Den fysiska mötesplatsen, såsom Bokmässan, tappar på så vis, i viss mån, sin relevans som inspiratör och lockfågel för mitt litterära intresse. Särskilt när jag upplever drakförlagen som mer dragna till vinstmaximering än till det faktiska intresset för litteraturen, som till exempel kan uttryckas genom en smalare utgivning.

Vid en grav

Nånstans mitt i Västergötland.

– Jag brukar ju hävda att jag inte tror på inspiration, utan på det idoga arbetet. Men vilken poet från romantiken hade kunnat låta bli att inspireras att dikta något utifrån detta: en gravsten halvt dold i lummig grönska på en kyrkogård, där det inte längre finns någon kyrka...

Bokrecension: Livets Ord

Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn är skriven av Per Kornhall, filosofie doktor i växtbiologi, och före detta medlem i Livets Ord och inom rörelsen anställd som gymnasielärare.

På vissa sätt måste det erkännas att boken är en uppgörelse med Livets Ord från en bitter före detta medlem. Men, det är en bitterhet som är befogad. Få torde kunna ha sådana unika perspektiv på en relativt sluten rörelses inre liv, som en före detta medlem, som dessutom varit lärare i Livets Ords egen skola. Kornhalls bok är därför ovärderlig för den som vill få en annan bild av Livets Ord, än vad Livets Ords slimmade mediaapparat själv producerar.

Kornhall var en gång en så kallad sökare. Han kom i kontakt med Livets Ord, och drogs in i gemenskapen. Rörelsen var då, under första delen av åttiotalet, ett nytt fenomen i Sverige. Och främst i rörelsen stod den före detta svenskkyrklige prästen Ulf Ekman, Livets Ords främste profet med direktkontakt med Gud själv.

Under de här tidiga åren var Livets Ord rätt uppenbart en excentrisk rörelse. Ulf Ekman själv har berättat om hur grannar förundrat sig över hur Ekman med vänner rullat omkring på golvet i sitt hus i »barnsnödsbön«, varvid man simulerar barnafödande för att på något sätt förmå människor eller nationer att bli förlösta. (sid. 27). En amerikansk gästande predikant fick ut hundratals medlemmar av församlingen på ett fält där Ekman ville bygga en kyrka. Där sprang de över fältet och skrek för att jaga bort djävulen med sina demoner från platsen. (sid. 28) Under bönemöten delades i rörelsens tidiga historia ut vita plasthinkar, där de församlade kunde kräkas ut sina demoner. (sid. 93)

Kornhall beskriver den täta gemenskapen inom rörelsen: det sociala umgänget bestod av kristna aktiviteter, som gudstjänstmöten och bönemöten. Man kände nästan uteslutande endast personer som också var medlemmar. Man låter barnen gå i de egna skolorna, som trots Skolverkets invändningar ännu finns kvar. Där uppfostras de unga i församlingens tro genom att studera Ekmans egna böcker. På bönemötena i skolan förekom dessutom tungomålstalande och demonutdrivning. (sid. 40)

Och det var i skolan som Kornhalls beslut att lämna rörelsen började mogna fram. Genom sina studier på universitetet, och sedan genom sina forskarstudier, insåg Kornhall tyngden i evolutionsteorin i jämförelse med pastorernas fasthållande vid kreationism. Kornhall började undervisa om evolutionsteorin i skolan. Inte på ett partiskt sätt, utan på ett vetenskapligt sätt. Det gav honom en stor känsla av befrielse. Till denna tungt vägande insikt hade lagts andra insikter, som att folk som hävdat att de blivit helade senare dött i just den sjukdom de sagt sig blivit helade från, och som den slaviska lydnaden under Ulf Ekman, eller den intellektuella enkelriktningen, där alla tänkte samma.

Kornhall lämnade församlingen Livets Ord. Vännerna försvann. Ingen hörde av sig för att ta reda på varför han agerat som han gjort. (sid. 50)

Kornhall beskriver hur personkulten av Ulf Ekman tar sig bisarra uttryck. Kornhall skriver, angående firandet av Ekmans femtioårsdag:

»Ekman skulle landa på parkeringsplatsen i en helikopter. Utanför avspärrningen skulle alla skolans barn stå och vänta för att när han landat springa fram och krama honom. De hade också fått öva på speciella hyllningssånger till honom och blivit tillsagda att komma på nästa söndagsgudstjänst för att utföra en hyllning med bokstäver på lappar och sjunga sångerna de övat in.« (sid. 39)

Ekman ses inom rörelsen som en apostel. (sid. 73) Det är hans ord som gäller, och Kornhall kallar honom »...suverän despot i en pyramidliknande organisation...« (sid. 74) Ekman sägs ha en särskild smörjelse, som innebär att han fått ett särskilt uppdrag av Gud: att leda församlingen. Således blir det samma sak att lyda Ekman som att lyda Gud. (sid. 80)

Och Ekman håller sin hjord i strama tyglar. Alla medlemmar förväntas gå ett eller två år i rörelsens bibelskola. Kornhall jämför skolan med en koranskola. Det är inte fråga om att man sitter ner och diskuterar läror: man presenteras dem. Undervisningen är inte offentlig, och Kornhall menar att Livets Ords sanna ansikte ska sökas i bibelskolans undervisning, snarare än i de offentliga mötena, där utomstående kan finnas med. (sid. 108f)

Demonologin är mycket framträdande i Livets Ord, att döma av Kornhalls bok. Dina tankar kommer antingen från Gud eller från djävulen. Det torde vara en synnerligen praktisk uppfattning för att hålla ihop rörelsen. Allt tvivel måste skjutas iväg, eftersom det uppenbarligen kommer från satan; och vilken kristen människa vill väl lyssna på honom? Man uppmanas att lyssna efter röster och avgöra om de kommer från Gud eller från djävulen. »Det är ett medvetet skapande av en föreställningsvärld som man annars bara hittar hos psykotiska personer...«, som Kornhall skriver. (sid. 115) Demoner kan även göras ansvariga för sånt som trötthet, intresse för kampsport, alkoholism, för mycket teve-tittande och en sådan hemskhet som homosexualitet. (sid. 139)

Livets Ord är organiserad som en stiftelse med mycket liten insyn i ledningsförfarande och ekonomiska administrationen. Kornhall skriver att man förvaltar något hundratal miljoner kronor, insamlade genom kollekt, där medlemmar förväntas lägga en tiondel av sin inkomst eller mer, om man så går på socialbidrag. Detta kallas sådd. För den som sår ska förvänta sig skörd. Det som kallats framgångsteologi består just i detta: som kristen ska du förvänta dig att bli rik. Som kristen ska du förvänta dig att inte bli sjuk: blir du ändå sjuk eller är du ändå fattig, så kan du vara anfäktad av demoner (jo, sjukdomar kan mycket väl vara demoner, menar man). (sid. 140)

Livets Ord har också en politisk agenda. De har, vad jag förstår, mer eller mindre tagit över Kristdemokraterna i Uppsala, och har agiterat för borgerlig valseger. Livets Ord vill förbjuda homosexualitet och gärna göra det straffbart, liksom abort. (sid. 163f) Homosexualitet verkar vara en av de saker man hängt upp sig ordentligt på. Med anledningen av äktenskapsdebatten skriver en lärare och Livets Ord-medlem, Krister Renard:

»Man kommer förmodligen inte att bli helt nöjd förrän man tvingat alla församlingar att ersätta gudstjänsterna med bastupartyts ormgrop.« (sid. 169)

Samme nyanserade lärare uttrycker att tsunamin utanför Thailand kan ha varit straff för att Sverige inte odelat stöder Israel. Man kan ju, med Kornhall, tycka att det var tråkigt att Gud inte var mer precis i sitt bestraffande, utan att alla dessa andra nationaliteter också fick stora, och större, dödstal än Sverige i den aktuella katastrofen. (sid. 170)

– Nå, jag ska inte parafrasera hela Kornhalls bok. Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn är en mycket rik källa att ösa ur för den som vill veta mer om Livets Ord, och då i synnerhet om Livets Ord såsom det var under Per Kornhalls tid i eller nära rörelsen mellan år 1984 och 2001. – Och den som månne trodde att ultrareaktionär, ultrakarismatisk sektkristendom var något som hörde USA till får tänka om.

Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn borde vara obligatorisk läsning för alla som har med karismatisk kristendom att göra, liksom för alla som på något sätt intresserar sig för sekters dynamik och sociologi. Kornhall beskriver initierat, mycket initierat, hur Ulf Ekman bygger upp en organisation, där alla tänker lika, och lyder hans ord som direktiv från Gud själv.

En del menar att Livets Ord inte är som det var. Men vad är det då som har förändrats? Man kanske inte spyr upp demoner i vita plasthinkar längre; men finns samma demonologi kvar? Förväntas man fortfarande ge tionde, om man än går på socialbidrag? Ska man förvänta sig helande? Är kritik och tvivel av ondo? Jag skulle vilja veta vad företrädare för Livets Ord säger om sådant i dag.
– – –
Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn, Per Kornhall, Leopard förlag 2010. ISBN: 978-91-7343-260-3.