Bokrecension: Kains memoarer | Lars Gyllensten

Kains memoarer är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1963. Jag har läst den digitala utgåvan från 2015.

* * *

Kainiterna fanns. De anses ha varit en gnostisk sekt, som ansåg att skaparguden - Demiurgen - var ond, och de ska ha hyllat Kain, Eva och Adams son, som dödade brodern Abel efter att Gud uppskattat dennes djuroffer mer än Kains växtoffer. Även Judas ska ha hållits högt av kainiterna.

Det är på denna historiska grund som Lars Gyllensten bygger ut en hel fiktiv mytologi, där Kainiterna antyds vara en liten med mycket gammal rörelse med sina särskilda motiv.

Kains memoarer är uppbyggd som en fiktiv presentation av likaledes fiktiva kainitiska textfragment.

Kainiterna ska enligt den anonyme berättaren ha hållit till i Övre – södra – Egypten och haft sin glädje i nära och långväga handelsutbyte med andra folkslag, från vars olika mytologier och läror de försökte ta vara på det bästa.

Gyllenstens kainiter är uttalat synkretistiska, och avtecknar sig skarpt mot andra rörelsers absoluta anspråk: udden tydligt är riktad mot idealistiska kristianer och judar, även om dessa två gruppers mytologi eller ideologiska ståndpunkter i förändrad form dyker upp i fragmenten, eller som föremål för polemik.

I vilken mån kainiterna i själva verket är direkta språkrör för Gyllensten själv kan väl diskuteras, men jag anser det rimligt att delar av hans antisystematiska och antiideologiska världsåskådning kommer till uttryck i textfragmenten som han skapar.

* * *

De uppfattningar som kainiterna framför är bland annat en vaksamhet mot människornas illusioner om tillvaron, som fördunklar den klara blicken på tillvaron i sig. Inbillningskraften hindrar så människans förmåga att se världen såsom den verkligen är.

Gudarna uppenbarar sig inte i läror, utan kan på sin höjd anas i skärvorna av det som blir kvar när man krossat alla beläten.

Skaparguden, i själva verket en avgud, är ond. Han måste vara det, om han skapat människan och satt henne i en värld så illa anpassad för hennes bekvämlighet, där all ordning är ett sken och där alltings slutmål är att dö och förintas. Och vägen dit är fylld av plåga, om än också av andras njutning. Men varje barn föds för att dö.

I ett av Gyllenstens kainitiska textfragment står:

"Den frommes gud är en vrång avgud, som bländar synen på sina trogna, så att de tycker sig spåra godhet i sådant, som är ont, och vis försyn i sådant, som bör förvirringens prägling."

Och i ett annat:

"Människorna lever likt trälar i gruvorna, de skall dö, de skall pinas, allt de gör skall förstöras och gå under. Ingenting är beständigt, gott och ont växlar skepnad."

Kainiterna söker kunskap. Kunskapen ska förmå att spränga åtminstone illusionerna om världen, om än inte människornas villkor. Men de söker inte sin trygghet i andra ideologier eller filosofiska överväganden.

Men i skärvorna av belätena finns möjligen sanningen, ja, i skärvorna finns Gud – om han finns.

* * *

Författaren uppfinner genom boken en mytologi och en världsåskådning, skänker dem ålder och skapar ett sammanhang åt de fragment varigenom dessa har kommit vår tid till del. Och så får Gyllensten mig i sin lek med text att tänka på J. L. Borges.

Berättaren presenterar olika lärda mäns uppfattningar om texterna, och antyder att fragmenten kan vara mycket gamla. Vidare ger han geografiska och historiska upplysningar om de miljöer där texterna skall ha uppstått.

Alltsammans är förledande, då författaren med berättarens upphöjda rätt att fingera framför våra ögon målar ut en hel värld och ger en gemenskap i denna värld ord som är relevanta än i denna dag: det är livsfilosofiska uppfattningar förklädda till skönlitteratur, eller snarare burna i skönlitteraturens famn.

Och för egen del lyssnar jag gärna till Gyllenstens kainiter, dessa som söker sanningen inte i system, utan i skärvorna.
– – –
Kains memoarer, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-015968-9.

Bokrecension: Doktor Murkes samlade tystnad | Heinrich Böll

Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren) är en novellsamling av Heinrich Böll (1917-1985). Boken utkom på tyska 1958 och i svensk översättning av Per Erik Wahlund 1960.

Jag har läst boken i en upplaga från 1981.

* * *

Den västtyske författaren Heinrich Böll tilldelades nobelpriset i litteratur 1972. Och fastän jag inte läst något av honom förut, så vittnar den käcka lilla boken Doktor Murkes samlade tystnad vältaligt för det rättmätiga i den utnämningen.

Berättarkonsten är nämligen fantastisk.

Det är humoristiskt, men ofta med ett djup allvar under lustigheterna. Det är direkt. Och de absurda personerna i novellerna framträder tydligt som levande varelser. De är trovärdiga, fastän de är överdrivna och karikatyrmässiga. Men liksom man genast ser när en god karikatyrtekning föreställer någon man känner igen, så känner man genast igen Bölls karaktärer såsom förvridna verkliga människor.

* * *

Två av de fem novellerna i samlingen gör särskilt starkt intryck på mig. Den ena av dessa är "Det kommer att hända något", den andra är "Kasseraren". I dessa två berättelser är den satir som den tyska boktiteln nämner också tydlig.

"Det kommer att hända något" berättar om en ung man som emellanåt tvingas ta ett jobb för att få in lite pengar. Genom att framställa sig som ohyggligt arbetsinriktad lyckas han få anställning på Alfred Wunsiedels fabrik.

Där får han ett kontor, med mängder av telefoner, vilka han snart ser till att utöka antalet av, intill dess att han efter två veckor har tretton apparater framför sig. Och överallt går folk omkring och ropar "Det måste hända något!" eller varianter därpå. Chefen Wunsiedel själv ropar in i varje kontor varje dag: "Det måste hända något!" och det föreskrivna svaret är "Det kommer att hända något!"

Och det verkar vara själva navet i verksamheten: den extrema och allomfattande inriktningen på aktivitet, handling: hända, hända, hända saker. Ja, det anmodas så starkt att saker ska hända, att det enda som verkar hända är just förökandet av antalet uppmaningar till handling. Om fabrikens produkter talar ingen, inte om leveranser, om kunder inte heller.

Ja, det är först efter att huvudpersonen slutat sin anställning som han reflekterar över vad det egentligen var som fabriken faktiskt tillverkade.

* * *

"Kasseraren" handlar om en person, djupt fascinerad av att på matematisk och statistisk väg räkna ut och i grafer framställa hur företag effektivast gör sig av med broschyrer och sådant som kommer i posten, som inte är vanliga brev. Hans fascination sträcker sig ut över frågan kring hur man ska hantera något så infernaliskt irriterande som förpackningar kring de varor man köper.

Den stackars mannens besatthet är så stor att han blir stämplad både som mentalsjuk och asocial, men ändå lyckas ett försäkringsbolag få upp ögonen för hans särskilda och nischade talang. Men karln märker att han inte intresserar sig lika mycket för det praktiska arbetet som det övergripande teoretiska.

Där han sitter i källaren på försäkringsbolaget och två gånger går igenom posten har han visserligen största delen av dagen fri att spendera som han behagar, men hans tanke och möda ägnas så snart han kommer hem återigen åt matematiken, statistiken och graferna, som följer honom in i sömnen.

* * *

Vad kan man då säga att dessa två historier gör satir av?

Ja, för min del läser jag "Det måste hända något" som en drift med företag så besatta av förändring och utveckling, att själva arbetet med kärnverksamheten glöms bort eller helt enkelt blir sekundär.

Viktigare för företag av det slag som det berättas om i "Det måste hända något" är att förefalla aktiva, att föreskriva handling. De glömmer så att säga produkten, för att aktiviteten och förändringen i sig blivit det viktiga. Så fylls ett sådant företag av personer likt novellens huvudperson, vars enda funktion egentligen är att än kraftigare jaga på haussen.

I "Kasseraren" kan man möjligen tänka sig att vi finner en satir av det överorganiserade samhället. Där teorin om hur saker och ting effektivast skall utföras blivit överordnat allt annat, så att det som tillförene var en del av den vardagliga lunken inritats på grafpapper i syfte att minimera allt tidssvinn och all effektivitetsförlust.

* * *

Efter läsningen av Heinrich Bölls Doktor Murkes samlade tystnad känner jag definitivt att detta är ett författarskap som jag vill stifta närmare bekantskap med. Vad gäller novellsamlingen kan jag i alla fall säga att humorn får mig att småle eller kanske rentav frusta till emellanåt.

Och all form av onödig utfyllnad saknas: även det som synes mig dunkelt (möjligen på grund av okunskap om det västtyska samhället på 50-talet) verkar äga sin självklara plats. Det gör inte texten kärv, men koncentrerad.

Heinrich Böll kunde uppenbarligen konsten att berätta en berättelse.
– – –
Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren), Heinrich Böll. Övers. Per Erik Wahlund. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1981. ISBN: 91-7448-157-6. 96 sidor.

Bokrecension: I stället för vapen | Folke Berndotte

I stället för vapen är skriven av greve Folke Bernadotte (1895-1948). Boken utkom 1948.

* * *

Den 10 juli 1948 skriver Folke Bernadotte efterskriften till sin bok I stället för vapen. Han har vid det laget utsetts till FN:s medlare i den uppblossande Palestinakonflikten. Drygt två månader senare skjuts han till döds i Jerusalem. Boken är således verkligen författad i slutet av hans levnad, även om han själv knappast kunde ana att slutet skulle ligga så nära i framtiden.

I stället för vapen handlar i första hand om Folke Bernadottes verksamhet inom Röda korset, först som vice ordförande, och sedan som ordförande, när han ersatt sin farbror prins Carl. Men Bernadotte ger också en del inblickar i sin nära familjehistoria och sin egen bakgrund.

Folke Bernadotte var son till Oscar Bernadotte, som var son till kung Oscar II. Prins Oscar miste dock sin svenska prinstitel när han gifte sig med den icke kungliga Ebba Munck af Fulkilia. Formellt var Folke Bernadotte alltså inte en kunglighet, fastän han var barnbarn till kung Oscar II och kung Gustaf V var hans farbror.

* * *

I dag är kanske Folke Bernadotte mest känd för aktionen med de så kallade Vita bussarna, genom vilka han lyckades rädd tusentals, främst skandinaver, från tyska koncentrationsläger, efter personliga förhandlingar med Heinrich Himmler. Detta skildrar han i sin bok Slutet, och de Vita bussarna förekommer således knappt alls i föreliggande bok.

Men Bernadotte är värd att minnas för ännu mer än denna storartade räddningsaktion under andra världskrigets slutskede.

* * *

I stället för vapen berättar om hur Folke Bernadotte reser kors och tvärs över Europa för Röda korsets räkning i avsikt att ge hjälp där hjälp behövs.

Genom sin uttalade strategi att personligt sammanträffa med ledande personer inom de olika sammanhangen — först under och sedan efter kriget – lyckas han ofta få igenom sina förslag kring hur hjälp skall kunna organiseras, inte minst i form av att förse barn med mat och senare återvändande krigsfångar med kläder.

Folke Bernadotte hinner därför möta en mängd huvudaktörer i dåtidens värld.

Således träffar han general Eisenhower, senare USA:s president, i dennes ämbetsrum i Frankfurt am Main. Med honom diskuterar han realiserandet av en hjälpaktion i den amerikanska zonen av efterkrigs-Tyskland.

General Patton träffar han under dennes besök i Stockholm, och poängterar särskilt att Patton inte alls verkade vara en så "kall och omänsklig" som han utmålats, utan en hjärtlig person.

Ytterligare en ledande militär vilken Folke Bernadotte sammanträffar med är fältmarskalk Montgomery, detta i slottet Osterwalde. Montgomery hade särskilt framhållit omfattningen av den förstörelse som Tyskland drabbats av, att landet måste byggas upp från början, och han uttryckte skepcis rörande en förändring av den tyska mentaliteten: "minst ett par generationer" räknade han med att det skulle ta att ändra tänkesättet hos tyskarna.

* * *

Bernadotte gör i boken ett mycket ödmjukt intryck. Han är själv med om ett bombanfall i Berlin under kriget, men när han beskriver detta och annat är det ändå med en känsla av distans och ett lugn. Han tar aldrig någonsin till överord. Han skriver:

"Det blåste hårt, sot och aska från de brinnande husen virvlade omkring, ögonen blev nästan igenmurade. Sirenerna tjöt i ett, då brandkårerna kom rusande. Gatorna var fulla av folk, de verkade apatiska, slitna och trötta. Här och var stod en liten grupp människor, en familj som samlats kring det bohag den lyckats rädd undan förstörelsen. Denna natt i Berlin, natten mellan den 22 och 23 november 1943, var en av de hemskaste jag upplevat."

Lite senare skriver han att han inte velat vara utan denna fruktansvärda upplevelse. Han förstår därav, skriver han, "hur litet den enskilda personen betyder i det stora sammanhanget."

"Bombnatten i Berlin förde mig rätt in i det totala krigets fruktansvärda följder."

Och liksom Bernadotte förhåller sig nyktert till allt han upplever och skildrar sina många möten med makthavande utan all förhävelse, men kanske med en viss benägenhet att utläsa det bästa ur alla människor, så skriver han också nyktert, enkelt, sakligt. Som om han helt enkelt berättat om hur han spatserar på Djurgården, istället för hur han medverkar till att rädda hundratals, ja, tusentals liv.

* * *

För Folke Bernadotte står Röda korsets ideal mycket högt. Han slår vakt om att organisationen aldrig skall ta politisk ställning, inte ska ge sig in i politiska spörsmål. Förutom när det gäller att fördöma enskilda handlingar. Men då är det handlingarna som är i centrum, inte politiken som sådan: det ser han inte som organisationens uppgift.

Därför kritiserar han också de sammanhang där Röda korset svalts upp av nationella politiska hänsyn, vare sig det nu är i Nazi-Tyskland eller i Sovjet.

Bernadotte skriver själv att han kritiserats för att han inte explicit tog avstånd från nazismen. Han förklarar detta med att det hade omöjliggjort hans verksamhet inne i Tyskland. Och man är böjd att ge honom rätt: hade han från svensk trygghet uttalat en fördömelse över nazismen hade Himmler kanske inte varit benägen att sitta ner och förhandla med honom, något som ledde till att tusentals liv kunde räddas.

Men att Bernadotte absolut inte hade några sympatier för nazismen framstår som självklart, precis som han åter och återigen återkommer till problemen med att ha med Sovjet att göra. Däremot är Bernadotte engagerad för att hjälpa den svårt lidande tyska befolkningen, precis  som han engagerar sig i hjälpaktioner i andra europeiska länder.

Anmärkningsvärt kan emellertid vara, att judarnas situation i så liten utsträckning kommenteras i boken. De omnämns kanske tre, fyra gånger.

Det får åtminstone mig att undra om Bernadotte varit medveten om den omfattning som förintelsen av judarna och andra nazisterna misshagliga människor haft. Eller om han helt enkelt även i detta förhåller sig nyktert — eller kallt: han kan intet göra åt det förflutna, hans uppgift är att hjälpa nu, oavsett ras, nationalitet eller politisk hemvist. Men någon antisemitism ger boken avgjort inte något som helst uttryck för.

Hans mål, och det som svarar på titeln I stället för vapen, är barmhärtighet. Det är centralordet, det begrepp han vill sätta i centrum för all verksamhet som Röda korset ägnar sig åt.

* * *

1948 utsågs Folke Bernadotte till FN-medlare i Palestina, där Israel nyss hade utropats som egen stat. Han skaffade sig ett högkvarter på neutral mark, på Rhodos, och såg till att träffa ledare för de olika sidorna i konflikten. Och han försökte åstadkomma en kompromiss.

Bernadottes medlingsarbete avbröts när han den 17 september 1948 sköts till döds i Jerusalem. Med honom dödades också den franske flygöversten André Sérot. Den sionistiska Stern-ligan låg bakom planeringen av mordet, och en Yehoshua Cohen ska ha hållit i vapnet. Ingen dömdes emellertid för attentatet.
– – –
I stället för vapen, Folke Bernadotte. P. A. Norstedt & Söners förlag 1948. Tredje upplagan. 281 sidor.

Bokrecension: Gråmossan glöder | Thor Vilhjálmsson

Gråmossan glöder (is. Grámosinn glóir) är skriven av den isländske författaren Thor Vilhjálmsson (1925-2011). Boken utkom på Island 1986 och i svensk översättning av Peter Hallberg 1988. Jag har läst en upplaga från 1994.

* * *

Jag är svårt förtjust i den isländska sagolitteraturen. Deras innehållsrika karghet och tillknäppta händelserikedom är förtrollande.

Något av detta finner jag också i romanen Gråmossan glöder: däri finns en karghet och tillknäppthet och ändå en stor rikedom i känslan, även om handlingen i sig inte blixtrar fram utan långsamt utvecklar sig. Något annat hade i och för sig varit otänkbart i den värld som Vilhjálmsson skapar på delvis historisk grund.

Man kan dela in romanen i fyra olika omfattande block.

Den första delen rymmer den unge isländske studenten Asmunds tillvaro i utlandet i slutet av 1800-talet. I den andra är han tillbaka på Island och tjänstgör som tillförordnad häradsdomare och rider med sin följeslagare till en avsides belägen gård längst inne i en fjord. I den tredje utspelar sig rannsakningen med de inblandade på platsen. Och i den fjärde delen finner man domen och efterspelet.

Allt är stillsamt. Liksom påverkat av de tigande fjällen, naturens överväldigande effekt, och huvudpersonens eget främlingskap och ensamhet. För han, den unge häradshövdingen, verkar då ensam. Han är en idealistiskt diktarnatur, men på sin färd mot gården och i sin roll som häradsdomare ställer han en mask framför sin ansikte, blir mycket sträng, högdragen, imposant, rentav skräckinjagande.

Dessa hans karaktärsdrag står i stark kontrast till husbondens person, hans gamle skolkamrat, numera präst. Han är mjuk, ödmjuk, förstående. Liksom böjd av den oförsonliga natur han lever i och av.

* * *

Det häradsdomaren har att rannsaka är ett brott man ogärna talar om. Det har kommit fram att två där på gården boende halvsyskon, dräng och piga, bedrivit incest med varandra, möjligen med barnsbörd som följd. Det två är några och tjugo år gamla: brodern Sämund Fridgeir något yngre än systern Solveig Susanna.

Häradsdomaren börjar nysta i historien, med noggrannhet och skärpa. Men där på gården verkar man ha en relativ översyn med det skedda: åtminstone vill man helst inte dra fram det. Erfarenheten av det tunga livet på gården synes kunna leda till att man åtminstone kan ha något överseende med kärleken, även när den går i förbjudet led.

Instucket på sina platser i denna huvudhistoria är tillbakablickar på ett fall som Asmunds far, den egentlige häradsdomaren, haft att handlägga: ett mord. Instucket är också en och annan dröm.

Huvudhistorien berättas vidare inte enbart ur häradsdomarens perspektiv. Vi får också följa med bakom förlåten och se vad som verkligen sker mellan de två halvsyskonen. Vi vet som läsare redan en del om vad som verkligen förevarit innan häradsdomaren hunnit fram till gården.

Sammantaget är historien suggestiv, delvis meditativ, med tydliga rottrådar till den gamla sagalitteraturen, som emellanåt rentav citeras av personerna i berättelsen. Därtill kommer den något originella interpunktionen som ytterligare förstärker ett drömskt intryck. Och så de fenomenala miljöbeskrivningarna:

"Klippor höjer sig över en backe som uppåtvända ansikten med stenmasker, som om där hade fängslats föregångare ur gudavärlden med mänskliga drag. Där ligger de, och kan inte annat än ta emot det milda regnet i sina mossbelupna anleten."

Och så är det ett slags vemod, en dysterhet, över berättelsen. Den påminner mig om stämningen i Sven Delblancs mycket melankoliska Samuels bok, också den delvis verklighetsbaserad.

* * *

De isländska sagorna är förtrollande, och något av magi finns också i Gråmossan glöder. Den saknar dessutom helt klichéer och blir på så vis i en historisk miljö ändå mycket ny: något just liknande har åtminstone inte jag erfarit i läsväg, även om den dystra känslan nås även i andra böcker. Men Gråmossan glöder har något för sig unikt.

Den isländska landsbygden vid slutet av 1800-talet, såsom Thor Vilhjálmsson skildrat den, kommer att följa med mig länge.
– – –
Gråmossan glöder (is. Grámosinn glóir), Thor Vilhjálmsson. Övers. Peter Hallberg. En bok för alla 1994. ISBN: 91-7448-816-3. 250 sidor.

Litterära julrekommendationer från kulturpersonligheter

Så här inför jul dristade jag mig till att fråga några sinsemellan olika kulturpersonligheter om de läst något intressant på sistone, något att rekommendera. Och jag fick svar!

Författaren Theodor Kallifatides nämner Jeanette Wintersons Passionen, och rekommenderar hennes författarskap.

Teologen Joel Halldorf rekommenderar alla att läsa Patrik Hagmans Sorgens gåva är en vidgad blick, och därtill allt av Flannery O'Connor.

Litteraturhistorikern Johan Lundberg å sin sida skriver att han nyligen läste om Moliéres pjäs De löjliga preciöserna, som han upplever som särskilt aktuell i sin beskrivning av "hur en falsk värld frammanar falska människor."

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren frammanar en kedja av litterära referenser. Han berättar att han läser Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs Finska inbördeskriget, som är nyttig läsning om en förskräcklig historia. Med anledning av denna läsning rekommenderar Ljunggren vidare läsning av Väinö Linnas Torpartrilogi: Högt bland Saarijörvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Trilogin kan ställa läsaren inför frågan om det som hände i Finland också kunnat hända här. Svaret, berättar Ljunggren, kan man finna i Per T. Ohlssons bok 1918.

Se där! Mycket att ta sig an!

Bokrecension: Nils Dacke | Hans Hellström

Nils Dacke: Den katolske bondehövdingen är skriven av historikern Hans Hellström (f. 1957). Skriften utkom 2009 som nummer tre i Birgittaföreningens skriftserie.

* * *

Med Lars-Olof Larssons Dackeland i färskt minne känns det ovanligt lämpligt att ge sig i kast med Hellströms bok om Dacke. Det rör sig om en småskrift, och sällan är böcker i sådant behändigt fickformat som Nils Dacke.

Hellström skriver Dackes historia ur ett romerskt-katolskt perspektiv, med särskild emfas på den kyrkliga konflikten som anledning till upproret. Dess vederhäftighet ur lärosynpunkt garanteras därtill genom ett biskopligt imprimatur genom biskop Anders Arborelius, vilket skall betyga att skriften ingalunda rymmer några kätterska uppfattningar enligt katolsk uppfattning.

Nils Dacke ger en snabbkurs i hur upproret spreds över Småland till vissa angränsande områden, hur det utvecklades och till sist slogs ner och hur Dacke själv sköts ner i blekingska skogarna år 1543. Samt beskriver kort efterskalven därefter.

Själva sättet att skriva vittnar, liksom det fysiska formatet på skriften, om en vilja att göra framställningen kompakt. Så här kan det låta:

"Ett stort slag stod vid Svartån mellan Skrukeby och Mjölby. Det hela kan sägas ha slutat oavgjort. Dacke drog sig därefter tillbaka till Småland. Striden vid Skrukeby-Mjölby var en vändpunkt i Dackefejden."

Det som ger boken sitt särskilda syfte är egentligen den avslutande diskussionen.

Hellström argumenterar där för att en materialistisk historieuppfattning utkorat de materiella orsakerna som huvudanledning till upprorets utbrott, det vill säga skattepålagorna och förbudet mot gränshandel.

Mot detta framför Hellström en idealistisk historieskrivnings värde, som snarare vill lägga tyngdpunkten på de idémässiga anledningarna till fejden, närmare bestämt människornas reaktion på kung Gustav Vasas stenhårda räfst med kyrkorna i Småland.

Själv skulle jag med emfas vilja hävda att dessa två anledningar tillsammans fullgott förklarar att det blev så som det blev, och att de två inte behöver rangordnas, utan tillsammans ingår i ett komplex av problem som smålandsbönderna härledde till centralmaktens försök att göra sig gällande i deras trakter.

Vidare, att som Hellström definiera historiematerialismen som människans benägenhet att vara "ekonomisk och vinstmaximerande", ja, det förefaller lite kärvt. För den bonde som helt plötsligt ålades att betala extraskatter handlade det väl inte nödvändigtvis om att vara vinstmaximerande eller ens ekonomisk i mer sofistikerad mening, utan snarare om förmågan att hålla sitt hushåll vid liv och gården som ekonomisk enhet flytande.

Jag tänker mig därför att det därmed torde vara svårt att säga att kungens övergrepp mot kyrkan och allmogens där ihopsamlade rikedomar var utlösande faktor i högre eller lägre grad än de skärpta ekonomiska villkoren hemmavid. Det torde helt enkelt kunna vara så, att alltsammans flöt ihop till ett enda vrål mot överhetens maktfullkomliga beteende.

* * *

Hellströms Nils Dacke fungerar förtjänstfullt som inledning till Dackefejden. Det skadar heller på intet vis att betona kyrkans centrala funktion i bygden vid denna tid, och hur illa det måste tagits upp när centralmakten med kraft agerade mot den lokala allmogens religiösa nav. Det silver som kungen plundrade kyrkorna på var ju betalt av allmogens egna förfäder.

Rimligen måste det ha tagit i hjärtat och tillsammans med kungens övriga åtgärder – kanske snarare än före eller över kungens övriga åtgärder – ha agerat som eldfängt bränsle till den konflikt som snart blossade upp.

Hellströms avslutande reflexion om att det blir upp till var och en att etikettera Dacke som frihetskämpe eller förrädare kan möjligen, få ett som svar, att Dacke och många med honom helt enkelt tröttnade på att hunsas av överheten — både vad gäller penningar och andlighet.
– – –
Nils Dacke: Den katolske bondehövdingen, Hans Hellström. Veritas Förlag 2009. Birgittaföreningens skriftserie, nr 3. ISBN: 978-91-89684-59-1. 53 sidor.

Bokrecension: Nihilistiskt credo | Lars Gyllensten

Nihilistiskt credo: Estetiskt, moraliskt, politiskt m.m. är en samling texter av läkaren och författaren Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom 1964.

* * *

Den som i Nihilistiskt credo söker en lärobok i nihilism söker förgäves. Vad man däremot kan hitta är stråk av författarens egen radikala brist på ortodoxi, en programmatisk icke-programmatik.

Gylllenstens uppfattning är, att det är bäst att inte förbinda sig till en ideologi: att vara beredd att vara idémässigt otrogen, att bevara sig fri från de teorier som gör anspråk på helhetsförklaringar.

Det innebär inte att han avsvär sig åsikter. Åsikter har han. Men han sätter dem inte i samband med eller som en följd av en viss lära, ty varje lära blir en avgud. För att använda en av mina favoritmetaforer, så ser han terrängen och anpassar sig till den, men misstror varje karta som gör anspråk på att skänka överblick och förklaringar.

På tal om politik skriver han:

"Varje tolkning innebär att man formar sig en bild av vad som föreligger, och en bild innebär ett skapande; den är fylld av värderingar, av dolda avsikter och personliga bekännelser och upplevelser."

Och mer allmänt:

"En av kärnpunkterna i mitt författarskap, som jag ser det, är motviljan och polemiken mot det definitiva."

Skepticismen mot färdiga system får agera ledmotiv i flera av de artiklar och essayer som utgör Nihilistiskt credo. Textsamlingen i sig spretar åt många håll. Tre av texterna uppehåller sig vid Sören Kierkegaard, en tänkare som för Gyllensten uppenbarligen har stor betydelse, fastän Gylllensten själv inte är religiös.

För honom är Gud död, och därmed har "människorna själva [...] makt att förbjuda och att tillåta." Där har, menar han, författarna en möjlighet att anlägga sina perspektiv.

Andra texter förefaller djupa, men huruvida de verkligen är det, eller blott dunkla, undandrar sig mitt bedömande.

* * *

Gyllenstens författande är sökande och hållningslöst experimenterande. Han skriver:

"Jag söker ett sätt att beskriva världen och mitt eget förhållande till den, så att jag kan försonas med dess villkor utan att blunda för allt sådant, som uppreser sig mot min vilja."

Nog anar vi existentialismen här? Subjektet ser ut på världen, en omvärld hon inte kan frigöra sig från, och försöker klä den i ord, försöker göra den uthärdlig. Själva formulerandet av omvärlden blir för Gyllensten ett verklighetsgörande av densamma.

"Så som ens kropp sträcker sig så långt ens fingrar når, dit och inte längre men också ända dit, så sträcker sig ens verklighet, som man verkar med och inom, just så långt som ens ord når."

Själva subjektet självt utsätter Gyllensten för sin kritik. Han skriver om hur själva personen är "en mask" och att det där bakom finns "ett hål", som ständigt påverkas av det yttre. Det är först i interaktionen med detta yttre som människan blir kreativ och bryter av från sitt naturliga tillstånd ociviliserad lojhet, ett vilotillstånd.

* * *

Gyllenstens anti-programmatiska, oortodoxa hållning är djupt intagande. Den består inte i avslagen indifferens till omvärlden, men han vägrar att anta en världsförklaring, vare sig den kommer i politisk, filosofisk eller religiös form.

Författaren agerar utifrån partikulariteterna, inte utifrån ett system som säger sig äga svaren redan på förhand. Gyllensten förefaller anse att sådana anspråk leder till att systemet fungerar som en avgud. Det är fara värt, tolkar jag honom, att det abstrakta, abstraherande systemet då antar verkligare form än verkligheten själv. Att dess profetior blir tillförlitligare än tillvaron såsom den utvecklar sig.

Dit kan jag följa Gyllensten. I hans nattsvarta eller tröstande tanke om livet kan också min egen fragmentariska livshållning finna genklang. Han skriver:

"Ofödd och otänkt var jag innan jag blev till, och död är jag sedan, och mitt liv är ett litet moln av gnistor som sprakar i ett mörker så att till och med själva molnet mest består av mörker och minst av hetta och ljus."

Nihilistiskt credo inbjuder mig till fördjupat studium av Gyllenstens författarskap.
– – –
Nihilistiskt credo: Estetiskt, moraliskt, politiskt m.m., Lars Gyllensten. BLM/Albert Bonniers förlag 1964. 99 sidor.

Bokrecension: Dörrar till främmande rum | Lars Lönnroth

Dörrar till främmande rum: Minnesfragment är en självbiografi skriven av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap. Boken utkom 2009 på Atlantis.

* * *

Den oförliknelige Esaias Tegnér skrev:

"Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin ..."

Men om nu någon har rätt att yvas över fädrens ära torde det vara Lars Lönnroth. Han är son till den legendariske historikern och akademiledamoten Erik Lönnroth, systerson till Olof Lagercrantz, och längre tillbaka bland anorna hittar vi Erik Gustaf Geijer.

Men Lars Lönnroth har också skäl att yvas över sin egen verksamhet som litteraturvetare och kulturpersonlighet. Att något lära känna honom i självbiografin är ett nöje. Däri möter vi reflexioner kring hans personliga utveckling från barnaåren till pensionen, hans tankar kring sitt ämne och samtida kulturfenomen, och inte minst anekdoter om den långa rad kulturgestalter och akademiker han mött.

* * *

Fastän Lönnroth en gång enligt eget vittnesbörd räknades som arg, ung man, är självbiografin långt ifrån någon manifestation av denna ilska. Den har definitivt inte tillkommit för att göra upp räkningen med någon.

Därmed inte sagt att Lönnroth duckar från att redovisa de konflikter där han varit inblandad, men dessa redogörelser är i regel mycket sansade, ibland med kommentarer som ger hans kritiker åtminstone delvis rätt. Men, som han skriver om sig själv:

"... för tystnadens diplomati har jag aldrig haft fallenhet."

Således får till exempel en akademisk fiende pseudonymen "docent Pingvin"...

* * *

Som exempel på de meningsstridigheter som Lönnroth deltagit i, kan nämnas ett särskilt betydande fall. Lönnroth framförde vid sin disputation den på sina håll förkättrade uppfattningen att det isländska sagostoffet var påvisbart påverkat av europeiska influenser.

Det fanns en stark åsiktsgemenskap med motsatt uppfattning: att sagomaterialet i huvudsak sprungit upp ur den isländska karga jorden.

En akademiker med denna senare uppfattning, var Peter Hallberg. Och han blev fakultetsopponent vid disputationen. Med resultatet att tillställningen synes blivit tämligen otrevlig. Relationen med Hallberg skulle komma att vara frostig under lång tid, men något tinas upp efter dennes pension från sin dåvarande post som professor i Göteborg, en post varpå Lönnroth själv kom att ersätta sin gamle vederdeloman.

* * *

Lönnroth framstår i memoarerna som en principfast och sympatisk karl, med stor kärlek till sitt forskningsfält, till litteraturen och kulturen.

Han har alldeles uppenbart kämpat för humaniorans plats i tillvaron oavsett var han befunnit sig i världen: i studentrörelsens Berkeley, i marxisternas Aalborg, som chef för Svenska Dagbladets kulturredaktion, i den åtstramade utbildningspolitikens Sverige och Göteborg. Eller som anordnare av lärda konferenser, och som deltagare i olika nämnder.

Därtill har han stått för stringenta vetenskapliga ideal. Han skriver i samband med sin pensionering:

"Postmoderna 'forskares' mumbo-jumbo var jag dödstrött på."

Den som stiftat bekantskap med vissa humanistiska akademiska sammanhang under 2000-talet kan måhända känna igen den tröttheten och instämma i professor Lönnroths bedömning.

* * *

De miljöer där Lönnroth vistats och som han tar med läsaren till är spännande, intressanta och ofta charmiga. Även om de inte uteslutande verkar ha varit platser av fullständig trivsel när det begav sig.

Men läsaren känner av den politiskt överladdade stämningen vid Aalborgs universitetscenter, likaledes den bohemiska känslan vid Berkley-universitetet dessförinnan. Men också en konferens i Archangelsk vid Vita havet blir synnerligen väl gestaltad. För att nu bara nämna något.

Dörrar till främmande rum är mycket välskriven. Jag uppskattar den raka stilen, och därtill öppenheten även i tänkbart känsliga ämnen, inte minst vad beträffar beskrivningar av familjerelationer. Personporträtten är konsekvent levande.

Inte minst gäller det den uppriktiga och empatiska skildringen av modern Ebba Lagercrantz – syster till Olof Lagercrantz — vars livsöde, särskilt efter skilsmässan från Erik Lönnroth, blev nog så tungt och smärtsamt. Vidare får Lönnroths inte okomplicerade förhållande just till morbrodern Olof Lagercrantz sitt beskärda utrymme i boken.

Men också original, vänner och bekanta som Lönnroth träffar på i den akademiska och kulturella världen framträder med puls och tydliga konturer. Bland dem vännen Sven Delblanc.

* * *

Självbiografin är emellertid inte enbart en bok om människan Lars Lönnroth, hans verksamhet och författarskap. Den ger också en utblick i den lärda, vittra och kulturella världen, från Lönnroths perspektiv.

För oss som inte var med under de akademiska striderna och de omvälvningar som utspelat sig i kulturvärlden för några decennier sedan är därmed Dörrar till främmande rum ovärderlig som källa till insikt i hur det var att då befinna sig mitt i dessa händelser, då de skedde. Vi får se med Lars Lönnroths egen blick på den värld han haft omkring sig. Och det är ett privilegium.
– – –
Dörrar till främmande rum: Minnesfragment, Lars Lönnroth. Atlantis 2009. Grafisk form: Christer Jonson. Omslagsfoto: Anna Klint. ISBN: 978-91-7353-336-2. 495 sidor.

Bokrecension: Fänrik Ståls sägner | Johan Ludvig Runeberg

Fänrik Ståls sägner är skriven av Johan Ludvig Runeberg (1804-1877). Boken består av två diktsamlingar; den första utkom 1848, den andra 1860.

Jag har läst boken i Fabel Pockets utgåva 1991, med klassiska illustrationer av Albert Edelfelt (1854-1905).

* * *

Fänrik Ståls sägner kom att ta Sverige med storm. Fastän sångerna eller sägnerna i den utspelar sig nästan uteslutande i Finland och behandlar det finsk-svenska nederlaget mot Ryssland 1808-1809 som innebar att Ryssland fick överhöghet över landet och Sverige miste sin östra rikshalva, kom boken att bli en stor succé även här.

För inte länge sedan var verket obligatorisk läsning i skolan, och än finns de som utan problem kan citera ur sångerna det består av. Fänrik Ståls sägner kom att tränga undan Esaias Tegnérs Fritiofs saga som gemensam skollektyr.

Runeberg själv, finlandssvensk poet, tidningsman, kritiker, akademiker, präst, och med tiden förkroppsligad nationalinstitution, målar i detta sitt mest kända verk upp det som han framställer som det genuint finska framför läsarens ögon: den vidunderliga naturen, de tappra och hurtiga människorna, den djupa fosterlandskärleken.

Runeberg fokuserar inte så mycket på krigets katastrof, som på finskt hjältemod, kärleken till finsk jord och Finlands rika skatt av minnen: han visar att finnarna har ett nära förflutet att vara stolta över, och ingjuter på så vis mod. Även i förlusten är de tappra, med obruten kärlek till sitt kära land.

De totalt trettiofem sägnerna beskriver detta och annat utifrån olika perspektiv, än fokuserande på någon särskild historisk episod, än fokuserande på någon särskild gestalt.

* * *

Fänrik Ståls sägner är givetvis nationalromantisk så det förslår, ja, på ett sätt som kan kännas ovant i dag. Men den nakna kärleken, som inte blir chauvinistisk och verkligen inte främlingsfientlig ens mot de ryska fienderna, är intagande och känns helt äkta.

Det är den kärleken som tillsammans med tapperheten blir motivet genom sångerna; deras rent historiska realism får stryka på foten på vad som synes vara syfte med texterna — att höja nationalkänslan, nationalstoltheten, att föröka förbrödringen. Poeten äger självklar rätt att förfara med sitt stoff såsom han behagar.

* * *

Vissa av sångerna har blivit mer kända än andra, och icke så få formuleringar har fått vingar och lever sitt eget liv.

Den inledande dikten, "Vårt land", kom att tjäna som finsk nationalsång: därtill användes dess första och sista strof. Och till de mer kända dikterna hör också "Sven Duva", om den egentligen ganska oduglige soldaten som ständigt gör fel, men likväl därigenom lyckas göra rätt där andra flyr.

Ja, Sven Duva

"... kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok."

Duva bestämmer sig till sin soldatfaders förfäran att bli soldat. Kanhända skall han i kriget lära sig att göra rätt, ej tokigt. Han utsätts för exercisen, och han

"... tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom."

Och därigenom blev Sven Duva tämligen berömd. Men när kriget kom och det blev dags att dra ut, ställdes det i fråga om han var klok nog att följa med. Man bestämmer sig för att låta honom behålla "[g]evär och ränsel", men som dräng fick han tjäna, fastän han tydligen kom att slåss ibland.

"... och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt."

Men så blir det riktigt allvar av, och det gäller att förstöra en bro innan ryssen kommer, eller om det icke hinns, att "slåss till siste man". Man kommer dock till bron försent, och reträtt beordras. Sven Duva gör sin vana trogen tvärtom, och står så själv och försvarar bron. Undsättning kommer, och general Sandel ropar de orden:

"... släpp ingen djävul över bron ..."

Och där på bron möter Sven Duva sitt öde. Generalen konstaterar efter att ryssen tvingats tillbaka, att soldaten träffats och dött, och säger:

"Den kulan visste hur den tog ..." 

Och slutomdömet om soldaten blir:

"... ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott."

* * *

Poesin i Fänrik Ståls sägner är okonstlat timrat, men avvägd är den och mycket naturlig.

Sångerna lönar sig väl att läsas högt, som de väl gjorts otaliga gånger i både svenska och finska klassrum.  Tack vare deras tillgängliga form står de emot tidens tand, som annars gärna far illa åt äldre poesi.

Därtill kommer de eviga motiven om mod och fosterlandskärlek, som dock aldrig tillåts uttryckas i pekoralets form, utan också de fullt naturligt, enkelt, innerligt.

Fänrik Ståls sägner kan med stor behållning läsas än i dag. Och ett och annat i dem förtjänar helt klart att citeras högt vid väl valda tillfällen.
– – –
Fänrik Ståls sägner, Johan Ludvig Runeberg. Förord av Göran Hägg. Illustrationer av Albert Edelfelt. Fabel Bokförlag 1991. ISBN: 91 7842 116 0. 236 sidor.

Bokrecension: Resa till Frankrike 1915 | Fredrik Böök

Resa till Frankrike 1915 är skriven av Fredrik Böök (1883-1961). Jag har läst andra upplagan från 1916.

* * *

Första världskriget har slitit sönder människor i över ett år när litteraturhistorikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök på en inofficiell resa far till franska fronten och området där bakom. Han är på ett slags krigsturism, tillsammans med ett antal andra svenskar, ledsagade av franska officerare.

Besynnerligt nog är det märkvärdigt hur mycket i boken som handlar om annat än franska soldater, fronten och dylikt, även om detta senare utgör den största delen av boken. Men Böök glider ofta över i naturbetraktelser: hur sceneriet påminner honom om Skåne eller annat. Det är det ena.

Sen är det ju så att Böök är en inbiten Tysklandsvän och mer än så. Han skriver själv att han ser sig som fransmännens vän och tyskarnas broder. Han berömmer förvisso ofta den franska tapperheten och fransmännens sätt att föra krig, men ställer det i jämförelse med tyskarna, som beständigt i hans bedömning hembär segern. Det är det andra: i boken om resan till Frankrike är tyskarna ständigt närvarande.

Böök beklagar också att han i ett krigsfångeläger möter icke nationaltyskar, utan polacker som kämpar på tyskarnas sida. Kanske är det därför han kan ge fransmännen ett visst medhåll i att fångarnas klagomål beror på att de blivit allför bortskämda.

Större är medkänslan för de tyska officerare som han också får besöka i ett fångläger: han lider med hur de behöver ställa upp sig inför de gästande svenskarna, hur de får stå kvar där ute medan svenskarna visas runt i klostret där de bor.

Vidare reagerar Böök starkt på den franska motviljan visavi tyskarna. Förståelse för att fransmännen kan tänkas reagera negativt på att ha kriget på sitt territorium och därför inte är särdeles förtjusta i tyskar märks av i begränsad utsträckning. Och ha skriver:

"I den franska fantasien har bochen [tysken] vuxit ut till ett perverst, sataniskt odjur, något i stil med sagornas varulf. Att man här står inför en ren psykos, en massuggestion af skräckfullaste slag, fullt jämförlig med häxhistorierna, det tror jag knappast någon psykiatriker skulle ha lust att bestrida."

Bööks tysksympatier är alltså alldeles uppenbara redan här, samma sympatier som skulle leda honom till vanrykte i Sverige, då känslorna bevarades även under andra världskriget.

För övrigt gör Böök senare en resa också till Tyskland och Polen, som han skildrar i Resa till Tyskland och Polen 1916. Båda den och Resa till Frankrike 1915 utkom 1916. Gissningsvis i kronologisk ordning.

* * *

Fredrik Böök är en utskälld man; den senare utvecklingen gjorde det oundvikligt. Hans kärlek till Tyskland skymde vad som faktiskt kom att utspela sig där under trettio och fyrtiotalet. Men hur kallt det än kan synas att säga, så var Böök mer än sina tyska sympatier.

Han var en lärdomsgigant inom det svenska litteraturhistoriska fältet. Hans litterära produktion var enorm. Och hans insatser för tillgängliggörandet av värdefull litteratur var omfattande, till exempel genom sammanställningen av Esaias Tegnérs och Verner von Heidenstams samlade verk.

Till detta kommer att han skrev en mycket vacker och klar svenska. När jag nyss läste Harald Hjärnes Blandade Spörsmål slogs jag av dennes vackra, men mycket ålderdomliga prosa. Den är som en slingrande skogsstig i skön grönska. Böök, som skriver en sådär två decennier, har en helt annan stil. Nu är det fråga om fjällprosa: klara och tydliga texter, men aldrig banala.

Och vad beträffar Resa till Frankrike 1915 vittnar den fortfarande om Bööks personliga uppfattningar om kriget. Den berättar om vad han lade märke till, och hur han tänkte kring de stridande makterna. Det är en fragmentartad bit av krigsreceptionen genom en svuren tysklandsväns ögon.
– – –
Resa till Frankrike 1915, Fredrik Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1916. Andra upplagan. 128 sidor.

Bokrecension: Blandade spörsmål | Harald Hjärne

Blandade spörsmål är en samling artiklar och tal av historikern Harald Hjärne (1848-1922). Boken utgavs år 1903 och innehåller texter från åren omkring förra sekelskiftet.

* * *

Den spränglärde historikern Harald Hjärne är i dag kanske mest känd för att han lyckades revitalisera forskningen kring Karl XII. Som vetenskapsman blev han doktor 1872, fick extra ordinarie professorstjänst 1885 och ordinarie professortjänst 1889. Därtill blev han 1903 ledamot av Svenska Akademien och 1905 ledamot av Vetenskapsakademien.

Hjärne satt i riksdagens andra kammare 1902-1908 samt i första kammaren 1912-1918. Hjärne hör för övrigt hemma på högersidan om mitten i politiken. Han är alls inte stockkonservativ, i vissa frågor är han snarare liberal. Han har inget som helst till övers för rasism, rasideologi eller nationalistisk chauvunism, men är avgjort fosterlandsvän.

* * *

I Blandade spörsmål kan vi ta del av Hjärnes uppfattningar i olika frågor för dagen under hans tid.

Han skriver till exempel om neutraliteten, och inte minst om vikten av en väpnad neutralitet som inte är avhängig beskydd av andra stater.

Han behandlar unionsfrågan. Och han uppehåller sig en hel del vid Sydafrika, främst då konflikten mellan Storbritannien och boerna, där han tar de förras sida. Överhuvudtaget argumenterar han för — den engelska — imperialismens positiva betydelse för de regioner som koloniseras, i det att imperiet ger områdena stabilitet och fred.

Rörande Amerika, som han också skriver om, förhåller han sig försiktigt avvaktande, men ser dess framtida möjligheter att bli en stormakt.

Hjärne ägnar sig också åt en del litteraturkritik. Det finns med en text om Verner von Heidenstam och en om August Strindberg. Bådas uppfattningar beträffande historia kritiserar han, men framhåller samtidigt konstnärens rätt att utforma det historiska stoffet på det sätt som denne själv behagar. von Heidenstam kommer dock betydligt lindrigare undan än Strindberg.

Dessutom rymmer Blandade spörsmål en utredning av arbetet som genererade unionen mellan England och Skottland på 1700-talet.

* * *

Hjärne önskar en reform av det svenska militärväsendet. Man anar värnpliktssystemets intåg på arenan, ett system som han ser kombinerat med andra samhällsreformer - främst beträffande rösträtten. Sverige bör göra sig försvarsmässigt oberoende av andra stater.

Fredsivrarnas arbete förefaller Hjärne se som naivt, och i vad som blev en profetia om framtiden kommer han att få rätt. Han skriver i en artikel från år 1899:

"Huruvida det kommande tjugonde århundradet får skåda en utveckling, som mildrar de nationella lidelsernas motsatser, är i denna stund synnerligen ovisst. Det är minst lika sannolikt, att nationalismen i sin sammanflätning med andra äldre och nyare omstörtningsmakter samlar sina yttersta krafter till katastrofer i samma stil som trettioåriga kriget och franska revolutionen."

Kriget står alltså som en mycket tänkbar möjlighet. Sverige gör därför rätt i att väpna sig för att försvara sin neutralitet.

Beträffande stormakterna har Hjärne sina särskilda sympatier. Han uppskattar Storbritannien, tycker inte alls om Ryssland – ett land som han är något av en expert på – och står också ganska främmande för Tyskland. Amerikanerna ser han i någon mån som en systerstat till Storbritannien.

* * *

När man läser Blandade spörsmål slås man av Hjärnes bitande stil. Han är syrlig, ironisk och sarkastisk. Sarkasmen är slipad skarp och sårade säkert åsiktsmoståndare i sin tid. Och genom sin bildning har han lätt för att göra historiska exempel eller andraga paralleller.

Sammantaget gör texterna ett helgjutet, lätt överlägset, intryck.

Vad gäller det rent språkliga är prosan glänsande 1800-talsmässig, där meningar kan bli oöverblickbart långa och bisatserna äga egna bisatser. Ja, stora delar av boken har jag nog läst två gånger: omläsningen blir nödvändig för att navigera rätt i texten. Därför vinner Hjärne i dag inget klarspråkspris, men språket är utmärkt vackert i sin egen rätt och betraktad utifrån sin egen tid.

* * *

Varför ska man då läsa Blandade spörsmål i dag?

Jo, för det första erbjuder artiklarna och talen skarpa och detaljrika ögonblicksbilder av det politiska landskapet åren omkring förra sekelskiftet. Vi får läsa hur argumenten gick, och vilka ämnen som för dagen ansågs brännande. Vi får helt enkelt en direktkontakt med den tidens arbete med olika politiska spörsmål.

För det andra utgör Hjärnes bok en slags språklig övning för oss nutida läsare. Lärda människor skrev helt enkelt på ett annat sätt än vad vi är vana att läsa i dag. Det är en mer ansträngande läsning som krävs av oss, men det är också en slags skönhetsupplevelse att njuta av texter utformade på detta vis.
– – –
Blandade spörsmål, Harald Hjärne. Albert Bonniers förlag 1903. 335 sidor.

Bokrecension: Fria tankar | Robert Ingersoll

Robert Green Ingersoll

Fria tankar är en samling texter av Robert Ingersoll (1833-1899), översatta till svenska av Axel Berggren.

Samlingen utkom, i denna översättning, på svenska år 1907 hos Björck & Börjesson.

* * *

Fritänkaren Robert Green Ingersoll, kallad "The Great Agnostic", anförs sällan i svenska sammanhang. Han var tjänstgjorde som överste för Nordstaterna under inbördeskriget, jurist och en mycket omtyckt amerikansk folktalare. Efter hans död publicerades hans tal i tolv volymer.

Ett av de ämnen som var centrala för honom var religionskritik.

* * *

Målet för Ingersolls dundrande religionskritik är framförallt kristendom i dess biblicistiska och renläriga form: sådan kristendom som hävdar att Bibeln är sann i allt den uttalar sig om, och bejakar både läran om himmel och helvete.

För en svensk läsare av i dag kan sådan kristendom synas främmande. Men den finns fortfarande kvar. Hos oss främst hos vissa frikyrkor och till och med i undanskymda vrår av Svenska kyrkan. Annars är den väl mest framträdande i amerikansk kultur.

Det innebär dock inte att Ingersolls religionskritik helt missar målet om den riktas mot liberalare former av kristendom, även om det knappast är den formen av religiösa idéer som Ingersoll hade främst i huvudet när han höll sina tal.

* * *

Ingersoll anser den renläriga religiositeten vara en stor plåga för mänskligheten.

Han menar att den satt mänskligheten i träldom under en tyrann i himmelen och under präster på jorden, som hotar med helvetet och lockar med himmelen. Han menar att denna form av absolutistisk kristendom försöker förmå människor att förlita sig mer på tro på prästernas gissningar än på eget och personligt intellektuellt sökande av sanningen.

Att människorna ska bli fritänkare, tänka fritt, är av avgörande betydelse för Ingersoll. Religionen och dess dogmer skall inte stå i vägen för den fria tanken och inte heller för det finaste i världen: sökandet efter lyckan, som ger livet mening.

Och jag tror, att även en heterodox kristen av i dag kan få sig tankeställare av att låta sig drabbas av Ingersolls hammarslag. Åt mycket kan denne moderna kristna människa säga Äh, det där tror vi inte längre på, helvetet har vi avskaffat och djävulen också. Åt annat krävs att han backar tillbaka lite och förhåller sig på till på ett mer reflekterat vis.

* * *

Texterna i Fria tankar har rimligen i flera fall framförts som tal. Själva den språkliga formen tyder på det. Texterna är fulla av effektfulla upprepningar, slagkraftiga formuleringar, och korta satser. Emellanåt dyker en illustrerande anekdot upp, som fungerat som humoristisk krydda vid framförandet.

På många sätt är förvisso Ingersoll en agnostisk, religionskritisk predikant. Men icke med absoluta anspråk:

"Jag gör icke anspråk på att säga, hvad som är absolut sannt, utan hvad jag anser vara sannt."

Hans evangelium är ett framåtskridandets evangelium, framåtskridande här på jorden, i en naturlig värld, och målet är lycka.

* * *

Ingersoll är även före sin tid vad beträffar sociala frågor.

I Fria tankar framkommer särskilt hans syn på kvinnor och barn, som förefaller mycket moderna. Kvinnan jämställs med mannen och barnen rekommenderas att bli uppfostrade utan aga och dessutom att få äta vad de tycker om och att både gå och lägga sig och stiga upp när de önskar.

Överhuvudtaget framstår Ingersoll som mycket hem- och familjekär.

* * *

Fria tankar spänner över mer än sexhundra sidor. Det är givet att det på så mycket utrymme också kommer med en hel del tveksamheter. En religionsvetare skulle kunna ställa upp en rätt diger lista på teologiska eller kyrkohistoriska tveksamheter eller misstag som Ingersoll ger uttryck för.

Det i sig kan ge en religiös människa skäl att avfärda helheten. Men det vore också ett misstag. För även om en och annan bredsida från översten skjuter snett eller rakt ner i vattnet, så är andra desto mer träffsäkra.

En utmärkande sak för Ingersoll är för övrigt hans vetenskapstro. För honom är vetenskapen vägen till människans frälsning, inte religionen. Vetenskapen skall bringa medlen för en bättre värld.

Och det är ju helt rätt, men det är inte vetenskapen i sig som skänker detta, per automatik, vilket de vetenskapliga framstegen i massdödsmetoder under 1900-talets krig visar. Vetenskapen i sig är viljelös: människorna måste använda dess resultat till det som gagnar människan, för att den skall bana vägen till en bättre värld. Som Ingersoll själv skriver:

"Människan måste förmedelst sin intelligens söka skydda sig själf. Hon får ingen hjälp från någon annan värld."

* * *

För att illustrera Ingersolls sätt att uttrycka sig kan det vara på sin plats att anföra några exempel. Här följer därför tio citat ur Fria tankar.

"De kristnas Gud är en på tronen upphöjd gissning — ett kanske — en ogrundad slutsats." 

"Ingen människa med ett spår af humor har någonsin grundat en religion — aldrig någonsin." 

"Religionen har icke förädlat människan — människan har förädlat religionen. Gud fullkomnas i den mån människan skrider framåt." 

"Vilden ber till en sten, som han kallar Gud, medan den kristne ber till en Gud som han kallar ande. Och bådas böner göra lika mycket nytta." 

"Om du finner slafveriet uppehållas i en bok, som säges vara skrifven af Gud, hvad skulle du då vänta att finna i en bok inspirerad af djävfvulen?" 

"Lycka är lifvets sanna mål och syfte." 

"Fåfängt hafva alla tämpel uppbyggts, alla altare rests, alla offer gjorts, alla böner bedts. Ingen gud har trädt emellan, ingen bön blifvit hörd, ingen hjälp har kommit från himlen." 

"Den nakne vilden, som tillbedjer en trägud är den religiösa ekvivalenten till den skrudade påfven, som knäböjer framför en bild af den heliga jungfrun." 

"Skolhusen äro de verkliga templen och skollärarne de sanna prästerna." 

"Alla religionssystem förslafva själen."

* * *

Fria tankar utgör i dag två saker. Dels ett historiskt dokument över hur religionskritiken yttrade sig under senare delen av 1800-talet. Dels ännu potenta delar som fortfarande fungerar som religionskritik.

När boken utkom i Sverige måste den ha ägt förmåga att skaka om rätt rejält. Jag tänker mig en intellektuell lantbrukare i en gammalkyrklig bygd, som kommit över denna rejäla lunta och läst in sig på den, och sedan avfyrat sina funderingar gentemot en konservativ svartrock.... Ja, det hade kanske kunnat agera som dynamit i ett berg!
– – –
Fria tankar, Robert Ingersoll. Övers. Axel Berggren. Björck & Börjesson 1907. 623 sidor.

Bokrecension: Oliver Twist | Charles Dickens

Oliver Twist,
Illustration: James Mahoney. Detalj.

Oliver Twist: Samhällsroman (eng. Oliver Twist, or The Parish Boy's Progress) är en roman skriven av Charles Dickens (1812-1870).

Berättelsen publicerades 1837-1839 som följetong i tidskriften Bentley's Miscellany. I bokform publicerades den första gången 1838.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ernst Lundqvist från 1898, i Saga Egmonts digitala version av år 2016. Den svenska översättningen är besynnerligt nog två kapitel kortare än originalet.

* * *

Livet far inledningsvis hårt fram med den unge gossen som får namnet Oliver Twist. Han föds av en okänd moder på ett fattighus och i kommunens vård får han leva sina första år. Fattigvården sköts drakoniskt strängt och de fattiga har blott att vara tacksamma för den skrala föda de har att acceptera.

Oliver Twist får lärlingstjänst hos en begravningsentreprenör och likkistsnickare. Pennalismen från andra ungdomar på platsen driver honom emellertid snart ut på gatan och till London. Den fullkomligt oskuldsfulle Oliver hamnar där i klorna på en tjuvliga, orkestrerad av den manipulerande Fagin, kallad "juden" och tämligen antisemitiskt tecknad.

Men det är något särskilt med Oliver Twist. Det antyds tidigt och uppenbaras allteftersom. Måhända är hans ursprung ej så blygsamt som det i förstone verkar.

Steg för steg utvecklas en komplicerad intrig, där Oliver Twist befinner sig i centrum, men där det främst är människorna omkring honom som agerar, välvilliga likväl som elaka.

Oliver Twist finner gynnare. Och gossen blir omhändertagen och älskad, såsom han är beredd att älska alla omkring honom. Men ständigt hänger hot över honom. Och det dröjer innan sakernas fullständiga tillstånd uppenbaras.

* * *

Dickens skriver en mästerlig prosa, väl förvaltad av Lundquists nu ålderdomliga översättning.

Det sociala patos som Dickens låter skina fram genom romanen uttrycks genom en skinande ironi och brännande sarkasm, som alltid träffar målet. Inte minst är karikatyren av Mr Bumble, kommunaltjänsteman med uppsikt över fattigvården, träffsäker som uppblåst och tyrannisk pennalist. Det är således lätt att se Oliver Twist, åtminstone delvis, som en kritik av den dåvarande fattigvården i England.

Vad gäller de övriga gestalterna i det rika persongalleriet framträder särskilt Fagin, "juden", som en levande person. Trots de mycket negativa omdömen som staplas på varandra i skildringen av honom, är han likväl av kött och ben. Han driver sin verksamhet, hänsynslöst och egocentriskt, men det är liv i hans blick.

Tvärtom är det med en person som Rose Maylie, en av Oliver Twists benägna beskyddare. Hon framstår enbart som spöklikt eterisk, en idealbild av en vän ungmö, utan utmärkande personlighetsdrag.

Sån skillnad då visavi Nancy, som ingår i Fagins krets, en prostituerad flicka eller ung kvinna, vän till Oliver Twist, medveten om hur hon fallit, men som ändå erkänner sin position som sin plats, ovillig att överge sitt värv och sin vresige och våldsamme beskyddare, Bill Sikes. Hon, till skillnad från många andra av gestalterna i romanen, äger verklig komplexitet.

* * *

Oliver Twist framstår vid läsningen i dag som något ålderstigen, och som en pusseldeckare utan pusselbitar utplacerade i förväg. Men den är, mitt i sin skildring av djupt elände, charmig, lustig, trivsam. Man vill som läsare verkligen att det ska gå Oliver Twist väl, och att hans orättvist hårda öde skall vändas i något ljusare, något som man relativt snart inser är en möjlighet.

Oliver Twist är en läsvärd roman, och sedan länge en given klassiker.
– – –
Oliver Twist: Samhällsroman (eng. Oliver Twist, or The Parish Boy's Progress), Charles Dickens 1837-1839/1838. Övers. Ernst Lundqvist. Saga Egmont 2016. ISBN: 9788711524107.

Bokrecension: Den eviga elden | Ken Follett

Den eviga elden (eng. A Column of Fire) är skriven av Ken Follett (f. 1949).

Jag har läst boken i översättning av Jens Ahlberg och Lena Karlin. Boken utkom på engelska 2017, och samma år på svenska hos Albert Bonniers förlag.

* * *

Den eviga elden är den tredje delen i Katedralserien. Tidigare har utkommit Svärdet och spiran samt En värld utan slut. Där de tidigare böckerna utspelade sig på 1100-talet respektive 1300-talet, utspelar sig Den eviga elden på 1500- och 1600-talet.

Och det här rör sig om riktiga tegelstenar, förvisso lättlasta tegelstenar, men rejäla till sitt omfång.

Den eviga elden är inget undantag och skänker Follett möjligheten att få plats med många dramatiska händelser, stora äventyr och en mängd människor. Över sextio historiska personer finns med i romanen och lika många och fler fiktiva personer. Handlingen utspelar sig i England, Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Västindien.

Det vill till talang att lyckas hålla ihop ett sådant projekt utan att det blir spretigt eller förvirrande. Den talangen har Follett. För trots det mycket rika persongalleriet och de tidvis parallella handlingarna är romanen väl sammanhållen och tappar aldrig nerven.

* * *

Det finns flera huvudpersoner, men i centrum av dessa står Ned Willard från den fiktiva katedralstaden Kingsbridge, samma ort som spelade en viktig roll även i seriens fristående föregångare. Honom får vi följa från det att han är ung till dess att han är en åldrad man.

Son till en borgarfamilj som får sin rörelse krossad tvingas han söka tjänst på annat håll. Lyckligtvis har en underrättelseman vid prinsessan Elisabeths hov fått upp ögonen för Ned begåvning, och därmed är hans livsbana utlagd framför honom. Ned en underrättelseagent i den blivande drottningens tjänst, och blir med tiden oumbärlig.

Ned Willard är en hedersman med moderna uppfattningar.

Temat för romanen är konflikten mellan katolicismen och protestantismen. Willard är själv protestant, men har i grunden en övertygelse om att religiös tolerans är att föredra framför att strida om vems typ av kristendom som är bäst. Men i realpolitiken tvingas han ändå jaga mot drottningen stämplande katoliker.

Ingen roman av det här omfånget torde vara komplett utan en rejäl bov. Den eviga elden har två stycken. Rollo Fitzgerald är en av dem. Han radikaliseras alltmer som ultrakatolik och skyr inga medel.

Men som betydligt mer beräknande och kall framstår franske Pierre Aumand. När han introduceras i berättelsen är han en hustler på Paris gator. Hans makthunger är emellertid enastående. Denna hunger kombinerad med skarp intelligens och förslagenhet förmår att svinga honom allt högre upp i det franska samhället, när han går i den katolska adelsfamiljen de Guises tjänst.

Rollo är det vilda rovdjuret, Pierre den ränksmidande strategen. Men Ned Willard, han är präktig och i sin präktighet en aning träaktig. Mest levande i romanen är kanske Willards stora kärlek, grevinnan Margery: hon kämpar mot tragedierna som drabbar henne och äger en stark personlighet.

* * *

Den eviga elden börjar år 1558 och slutar 1620. Follett lyckas på ett trovärdigt sätt få in någon eller några av sina romangestalter i stora historiska skeenden.

Så finns de med under den fasansfulla Bartolomeinatten i Paris, då protestanter massakrerades i Paris.

De finns med när spanska armadan gör sig beredd att invadera England. De finns i närheten av Maria Stuart, drottning av Skottland. De finns hos drottning Elisabeth av England. De finns i franska hovet. Till och med skeppet Mayflowers namn skymtar förbi i slutet.

Follett lyckas sy samman fiktion och historia på ett så sömlöst vis, att allt som sker upplevs som realistiskt, Ned Willards makalösa förmåga att gång på gång befinna sig i den stora historiens centrum till trots.

På så vis blir Den eviga elden inte bara en skröna och äventyrsroman, utan också i någon mån en bildningsroman. Man lär sig som läsare en hel del om vad som försiggick i 1500- och 1600-talets England och Frankrike.

Till detta bidrar också Folletts månhet om att skildra historiska detaljer på ett korrekt sätt. Vad jag förstår har han vinnlagt sig om att få till exempel dräkters utseende och annat rätt, så att hela den historiska miljön framstår så realistisk som möjligt.

* * *

Follett är en grym författare. Nämligen på så sätt att han inte drar sig för att utsätta sina romanpersoner för allehanda tragedier. Det gör att man känner med dem. Men det skänker också en aning om hur ömtåligt livet kunde vara – och fortfarande är – när en konflikt med mäktiga människor eller ödets tunga hand drabbar den som inte lyckas eller kan försvara sig.

Den eviga elden är en spännande historia, en historisk äventyrsroman. Man behöver alls inte ha läst de tidigare romanerna i Katedralserien för att njuta till fullo av den, även om man då missar en och annan referens till dessa.
– – –
Den eviga elden (eng. A Column of Fire), Ken Follett. Övers. Jens Ahlberg, Lena Karlin. Omslag: Kerstin Hansson. Omslagsbild: National Trust Photo Library/Art Resource, NY. Albert Bonniers förlag 2017. ISBN: 978-91-0-016742-4. 861 sidor.

EPISTEL I. Om apostoliska trosbekännelsen. Brev till de kristna prästerna och den bildade kristna menigheten

Till de kristna prästerna och den bildade kristna menigheten!

Det händer att jag läser den amerikanske fritänkaren Robert Green Ingersoll. Han ledde mig in på tanken och inspirerade mig att skriva er denna epistel. Hans snille äger jag inte, så mottag här ett brev från en dåre. För en dåre måste jag vara, då så många av er förstår något som är helt fördolt för mig. Jag syftar på er tro.

Men, för att inte metodister, katoliker, kopter, presbyterianer eller andra av de omkring trettiotusen olika kyrkornas medlemmar ska behöva inkluderas som adressater vill jag begränsa er till svenskkyrkliga kristna präster och dess bildade kristna menighet.

Vart skall jag gå för att få veta vad ni tror? Låt mig börja i er Kyrkoordning. I dess första kapitel och kapitlets första och enda paragraf står det bland annat så här:

”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, […] är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen [...]”

Det var klargörande! I dessa tre mycket gamla trosbekännelser ska vi alltså hitta vad Svenska kyrkan står för vad beträffar tron, denna undflyende tro, som jag försöker bli lite klarare över i denna epistel.

Vi tar och tittar lite närmare på den kortaste av dem, den Apostoliska trosbekännelsen, som ofta reciteras högt under söndagsgudstjänsten. Och såtillvida att vi inte skall uppfatta de svenskkyrkliga kristna prästerna och dess kristna menighet som hycklare, får vi anta att ni faktiskt menar det ni säger att ni tror på.

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig,”

Detta är en passande inledning för en monoteistisk religions programförklaring. Ni bekänner här att ni tror på en gud. Men ni nöjer er inte därmed. Ni deklarerar även att denne gud är ”allsmäktig”, vilket måste förstås som att guden äger all makt, makten att göra som han behagar. Vi lär oss vidare att denne Gud för er är en Fader, och därmed får vi förstå att ni ser er som den gudens barn.

Det här var intressant!

Den gud ni i Svenska kyrkan säger er tro på skall följaktligen tänkas äga makt att till exempel gripa in och förhindra naturkatastrofer, krig, härjande sjukdomar. En allmakt som inte inbegriper förmågan att hindra sådant är knappast mycket till allmakt.

Den brinnande frågan hos varje tänkande människa måste då bli varför i hela världen denne gud inte ingripit mot sådant som de stora översvämningarna i Kina på 1930-talet, då nånstans mellan en och fyra miljoner människor miste livet. Eller mot mongolernas erövringar västerut på 1200-1300-talet, då nånstans mellan trettio och fyrtio miljoner människor dog. Eller mot spanska sjukans härjningar i början av 1900-talet, som orsakade nånstans mellan femtio och hundra miljoner dödsfall.

Man kan naturligtvis tänka sig att den gud som Svenska kyrkan bekänner är en ond gud. Att han uppskattar att se människor lida, eller att han helt enkelt inte bryr sig om en sådan sak som människors lidande.

Men med tanke på att ni, Svenska kyrkans bekännare, ser honom som sin fader och därmed er själva som hans barn, får man anta att ett normalt utslag av faderskärlek kombinerad med allmakt hade varit att inte låta miljoner och åter miljoner människor lida och dö i massmördarna Naturkatastrofens, Krigets och Sjukdomens händer.

Men likväl: Ni, Svenska kyrkans kristna präster och kristna menighet, bekänner denne allsmäktige ehuru märkligt overksamme gud som både existerande och som en fader. Någon hade kanske uppfattat det som synnerligen kallt att dyrka någon som hade kunnat hindra miljoners död, varav åtskilliga döda miljoner torde varit sådana som bekände honom som sin fader och sig själva som hans barn.

Hade en brandman haft i sin makt att rädda trettio barn ur ett brinnande dagis men istället låtit vattenslangen vara och istället vänt sig bort, hade den brandmannen tadlats. Men om en gud haft i sin makt att rädda miljoner, och istället låtit sin hand vila och istället vänt sig bort, ja, då bekänner man honom som sin far och sig själv som hans barn.

Varför skulle någon bedja till en sådan gud och förvänta sig svar, när denne gud lät miljoner barn, kvinnor och män lida och dö, människor som också måste ha bett men inte fick någon förnimbar hjälp, ja, faktiskt att det skedde dem som om han inte funnits alls?

Nå, här ser jag ändå inte att dårskapen inte synes vara på min sida. Men vi fortsätter.

”... himmelens och jordens skapare.”

Kreationismen som idé torde åtminstone i vårt land vara en sällsynt företeelse. Den oheliga blandning av biblicistisk religion och valda vetenskapliga rön som densamma består av är främst en amerikansk företeelse. Men likväl! Likväl, kära svenskkyrkliga kristna prästerskap och menighet! I er apostoliska bekännelse säger ni att ni tror att Gud, er Fader, har skapat himmelen och jorden!

Menar ni att han tagit av intet och av intet konstruerat mineralerna, vattnet, jorden, och alla de kemiska beståndsdelar som vår jord består av? När menar ni att han gjorde det? Och hur gjorde han det?

En skrift, kära vänner, från bronsåldern eller järnåldern som uttalar sig om geologi och andra vetenskaper är inte nödvändigtvis pålitlig. Vi skulle aldrig låta vår läkarvetenskap vila på rön från samma tid, om dessa rön motsades av vad vi senare uppdagat. Varför då låta geologin vederfaras något sådant?

Eller tänker ni er att han var den berömde Orörde Röraren, han som satte igång allt en gång i alltings början?

Nå, frågan gör sig påmind hos mig igen: hur vet ni det? Vad gör det mer rimligt att en evig Gud plötsligt börjar tillverka mineraler och kolatomer, än att tillvaron i sig är evig, i en serie av Big Bangs som slutar i Big Crunches och sedan börjar om igen? Det är inte en tanke som är lättare att omfatta, men den är inte mer orimlig.

Och en annan tanke som når mig ibland: om man förutsätter att en gudom sätter igång skapelsen av hela universum – sätter igång Big Bang, som man kanske får höra ibland – hur vet man då att den gudomen är just den gudom som ni talar om som er Gud? Varför inte en helt annan gud – någon av hinduernas gudar, till exempel?

”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,”

Här får vi lära oss att ni, Svenska kyrkans kristna präster och menighet, bekänner att det finns en Jesus, som, likt så många hedniska antika grekiska heroer, äger en gud som sin fader. Han är dessutom denne guds ende son.

Men ni bekänner inte enbart en tro på detta, utan även att denne Jesus är en Herre. Detta är ett märkvärdigt ord. Vi vänder oss därför till Svenska Akademiens Ordbok och läser där bokens första förklaring av just det ordet.

”person som härskar l. råder l. befaller (över ngn l. ngt); härskare; behärskare”

Denna förklaring låter vi gälla, och drar därför slutsatsen att ni bekänner att Jesus är er härskare, vilket gör er själva till undersåtar, till de behärskade. Ni underkastar sig denne Jesus, som likt de antika grekiska heroerna äger en gud som fader. Ni skyr inte underkastelsen.

Ni som här bekänner Jesus som er härskare ser inte denne gudason som kommandes er till mötes som sujekt inför subjekt, som samtalspartner. Ni bekänner att ni underkastar er och låter er behärskas, att ni är beredda att ta emot order från honom, som är den som råder eller befaller.

Men order är dens kommunikation som icke bemödar sig om att argumentera! Hur mycket effektivare hade den kristna missionen under tvåtusen år icke varit, om Jesus en gång lärt sina lärjungar att argumentera för sin tro med sakskäl, snarare än att kräva underkastelse, emellanåt inte bara under Jesus själv, utan även under svärdet eller makten.

Ja, en enkel människa kunde rentav anta att inga starka argument fanns för den kristna saken, eftersom de kristna så föga använde sakskäl, och så mycket förlitade sig på andra medel, när tron spreds över världens länder: påstådda underverk, inblandning i känslolivet, hot om helvetesstraff, löften om hänsides härligheter maktspråk och i det yttersta: fängelse och svärdsspets.

Är jag verkligen en dåre om jag föredrar sakskäls anförande framför hot och känsloargument? Eller ligger dårskapen hos den som förödmjukar sitt ärende då han genomdriver det med just hot, med känsloargument?

Och så fortsätter vi.

”... vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria,”

Nu börjar det bli lite komplicerat. Nyss lärde vi oss att Jesus var ”enfödd” av gudafadern. Nu får vi lära oss att den helige Ande avlade Jesus, men att han föddes av Maria, som dessutom var jungfru.

Detta kan inte förstås på annat sätt än att den helige Ande gjorde Maria med barn.

Huruvida detta avlande skedde genom att en gudomlig spermie planterades in i Marias livmoder och sedan själv fick förena sig med Marias ägg, eller om Marias ägg som genom magi blev befruktat utan en spermies medverkan, ja, det är oklart.

Vad som är klart är att ni, svenskkyrkliga kristna präster och kristna menighet, under era gudstjänster ofta bekänner att sakförhållandet: den helige Ande gjorde Maria med barn, utan att hennes oskuld därmed förbrukades.

Det hade varit mycket intressant att höra någon av er förklara hur detta hänger ihop, hur ni tänker kring dessa ting: Hur kan en jungfru bli havande? Finns det en gudomlig spermie med i ekvationen? Eller skedde förvandlingen direkt med ägget? Eller förkroppsligades ett foster i Marias livmoder på ett omedelbart sätt?

Ett mysterium, kanske ni säger. Ja, men om det inte finns förklaringar till det, hur kan man då tro det? Enbart för att någon sagt att det förhåller sig så – eller för att det är rimligt och trovärdigt att det förhåller sig så?

”... pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,”

Det här stycket har jag inte mycket att invända mot.

Pontius Pilatus är en historisk person, det vet vi även från utombibliska källor. Han är för övrigt upphovsman till en av de klokaste sentenserna i hela Nya testamentet. Han lär ha yttrat: ”Quid est veritas?” eller ”Vad är sanning?” Det kunde stå som tänkespråk över varje fritänkares skrivbord, som en given grundfråga i allt sökande i filosofi, religion, historia eller vad det vara månde.

Quid est veritas, frågade sig Pilatus. Samma sak frågar jag mig, när jag nu försöker förstå vad ni svenskkyrkliga kristna egentligen tror.

I stycket ur apostoliska trosbekännelsen ovan kommer trosbekännelsen i hög grad i kontakt med det historiskt rimliga.

Jesus från Nasaret kan mycket väl ha pinats under Pontius Pilatus, ha korsfästs, dött och begravts. Det finns ultraateister och antiteister som förnekar att Nya testamentet har något som helst historiskt källvärde. Jag delar inte den uppfattningen.

Nya testamentet skall precis som andra historiska skrifter som innehåller fantastiska och legendariska berättelser hanteras med strikt källkritisk metod.

Men till sist landar åtminstone jag i uppfattningen, att det är betydligt mindre långsökt att anta att Jesus från Nasaret funnits som historisk person och att han dessutom sannolikt avrättats, än att han helt enkelt inte funnits utan uppfunnits och modellerats på messianska förväntningar och legendariskt stoff.

”... nederstigen till dödsriket. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,”

Detta med att Jesus efter sin död steg ner i dödsriket är intressant.

I ett av evangelierna säger Jesus till rövaren som hängde bredvid honom att denne redan samma dag skulle vara med honom i paradiset. Uppenbarligen, om båda berättelserna skall tros, så tillbringade Jesus sin tid som död både i dödsriket och i paradiset. Att de två är samma plats förefaller osannolikt, sett till den kristna terminologin.

Men att han som död steg ner till ett dödsrike ringer också grekiskt-antikt. Judarna och grekerna verkar åtminstone haft om varandra delvis påminnande föreställningar om livet efter döden i form av ett dunkelt dödsrike.

Föreställningen om att Jesus nedsteg till dödsriket, precis som vissa grekiska hjältar, måste förefallit grekiska lyssnare under tidig kristen tid som fullt begriplig och rimlig, förutsatt att föreställningen utkristalliserats hos er kristna redan då.

Och så har vi den här stora saken, som de svenskkyrkliga kristna bekänner, nämligen att Jesus på den tredje dagen står upp igen ifrån de döda, ja, inte helt olikt en grekisk hjälte som lyckas ta sig upp ur dödsrikets dunkel och åter kommer till livet, ja, som Orfeus själv! Föreställningen måste också den fallit i beredd jord på grekiskt territorium.

Men nu är vi inte på grekiskt territorium, och ännu i dag bekänner ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet att Jesus efter att ha varit död sedan fredagseftermiddagen kom till liv igen på söndagsmorgonen. Han ska alltså varit död i – säg – fyrtiotvå timmar och sedan börjat leva igen.

Jag håller det inte för helt osannolikt att framstående läkare och kirurger en dag skall ha möjlighet att återuppliva en person som varit kliniskt död under en lång tid.

Men Jerusalem år 33 eller däromkring var inte i framtiden. Om Jesus började leva igen efter omkring fyrtiotvå timmar efter sin död bör hans kropp innan återuppväckandet ha påbörjat förruttnelseprocessen.

Bakterier i Jesu kropp hade börjat nära sig av kroppens inre organ. Hjärncellerna börjar dö inte långt efter att hjärtat slutat slå. Blodet har samlats i kroppens lägst liggande delar.  Kroppen har antagit omgivningens temperatur. Och den bör ha genomgått likstelhet och den märks möjligen fortfarande av.

Så när Jesus börjar leva igen, efter att ha varit död och möjligen besökt både dödsriket och paradiset, kommer han tillbaka till en svårt skadad kropp, inte bara på grund av det som hänt kroppen i och med den långsamma avrättningen och tortyren som föregick döden, utan kroppen i sig själv har börjat brytas ner.

Jesus måste alltså, om han nu fortfarande är mänsklig efter återuppståndelsen, rulla tillbaka förruttnelseprocessen. Han måste få liv i hjärncellerna igen. Han måste rimligen återskapa det som förtärts av kroppens inre bakterier. Han måste få hjärtat att pumpa igen och låta blodet börja strömma i kroppen. Och så måste han skaka av sig eventuellt kvarvarande likstelhet.

Men vad jag förstår på er trosbekännelse, svenskkyrklige präst och menighet, är detta vad ni menar sker.

Den döda kroppen, som varit död i kanske fyrtiotvå timmar, får liv igen.

Ni ratar de alternativa förklaringar, som ligger närmare till hands för den som anlägger ett mer skeptiskt förhållningssätt, om man förutsätter att Jesus verkligen lades i graven: Dog verkligen Jesus på korset? Rövade någon eller några av hans lärjungar bort kroppen efter Jesu död, såsom det skall ha utkommit ett rykte om i samtiden? Hittade de första lärjungarna helt enkelt på att deras frälsare uppstått igen?

Så vitt vi vet – så vitt allt vi vet om verkligheten – så börjar inte det som är dött och har börjat att brytas ner återigen att leva. Det får anses som naturligt omöjligt. Och när vi utesluter det omöjliga från ekvationen, återstår kanske det osannolika som förklaring, som Sherlock Holmes menade. Det kan synas osannolikt att lärjungarna hittade på att Jesus uppstod från de döda. Men det är betydligt mer sannolikt än det omöjliga.

”... uppstigen till Himmelen, sittande på Gud Faders högra sida,”

Här kommer så ytterligare något enastående som ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet säger er tro på. Jesus har uppstigit till himmelen.

Termen vittnar om en helt föråldrad syn på kosmologi. Vi vet i dag att över oss finns förvisso en himmel, men något himmelrike märks inte av där. Annorlunda kunde man tro i en tid när inte observationer, satelliter och snillrika teorier förklarat kosmologin för oss. Då kunde man tänka sig, att ett rike faktiskt existerade där uppe.

För jag tror att det är ett misstag att se det som att intentionen när ”Uppstigen till himmelen” skrevs var att uttrycka någonting symboliskt, lika lite som evangeliets förklaring av Jesu högst påtagliga uppstigande till himmelen synes ha varit avsett att förstås metaforiskt.

Jesus stiger upp från det lägre till det högre – han uppstiger. Och det han stiger upp ifrån är det lägre, från jorden, till det högre, himmelen. Från något, får vi förstå det som, ofullkomligt, till något fullkomligt.

Och där, i himmelen, förblir han, enligt de kristnas trosbekännelse. Han sitter på Faderns högra sida. Den raka förståelsen av detta är givetvis att läsa det som om det rört en antik grekisk myt: hade det där stått att Hera satt vid Zeus sida, hade vi förstått det som att författarens intention helt enkelt var att illustrera att Hera rent bokstavligt talat på Olympens berg satt bredvid Zeus. På höger sida, det som vi i dag uppfattar som hedersidan.

Men visst. Det är öppet för vidlyftiga spekulationer. Sådana spekulationer kan lätt dyka upp när en tidigare trodd utsaga hamnar i vanrykte som orimlig.

Men vad Jesus verkligen gjorde efter att han återuppstått och lämnade jorden och sina lärjungar som återuppstånden gudamänniska, som heros, kan vi inte veta utöver vad de kristna konfessionella texterna förklarar. Och de förklarar uppstigandet som en helt naturlig och bokstavlig resa till himlen, ovanför människorna.

Detta bekänner ni, svenskkyrkliga präster och kristna menighet.

 

”... därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Ni bekänner också er tro att denne Jesus, som synes ha avrättats när kejsar Tiberius var det romerska rikets härskare och den blivande kejsaren Caligula var en ung man, och som skall ha genomfört en dödsrikesfärd innan hans döda kropp återigen började pumpa blod och återfå sin ledighet, ja, att denne Jesus skall komma tillbaka efter sitt mystiska försvinnande.

Vi får också veta vad han då ska ta sig för, nämligen att döma levande och döda. Den grekiska mytologins tre domare, Rhadamanthys, Minos och Aiakos – samtliga liksom Jesus gudasöner – nöjde sig med att döma de döda. Och dem träffade man på först i dödsriket.

Icke så med Jesus! Han skall komma tillbaka från himmelen i syfte att döma både levande och döda. Vi får därför tänka oss att de döda väcks ur sin sömn. På vilket sätt anges inte. Om 1100-talets och 1200-talets nu av tiden helt förintade människokroppar återigen skall tas i bruk, eller om det skall ske på annat vis, får vi inte veta.

Hur han skall döma dessa levande och döda anges inte heller i bekännelsen. Men att en dom skall förekomma bekänner ni. Att det skulle vara fråga om att helt enkelt föra alla människor till himmelen får vi ställa i fråga: det vore i så fall inte fråga om ett domsförfarande, utan om en transport.

”Vi tror ock på den Helige Ande,”

Så kommer vi till den tredje artikeln i apostoliska trosbekännelsen, som börjar med att tala om den helige Ande.

Mycken teologisk tankemöda har använts för att begripa sig på vad den Helige Ande är. Inte minst i relation till de två storheter som redan har bekänts i bekännelsen: Fadern och Sonen. Den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet hänvisas till Svenska kyrkans andra två huvudsymbola, alltså de två andra trosbekännelserna, där detta utvecklas på ett helt obegripligt och mycket förvirrande vis.

Den som säger sig förstå treenigheten ljuger. Den är helt enkelt en produkt av dimma för att ge intrycket av att kristendomen fortfarande är en monoteism, fastän man har tre enskilda personer i en och samma gudom. Exakt vad den Helige Ande gör eller är står vi därför i okunnighet om.

I somliga avkrokar av Svenska kyrkan menar man väl fortfarande att han förmår folk att brista ut i tungomålstal. Besynnerligt nog har jag aldrig hört talas om att detta tungomålstal – liksom i dess första omnämnande i Apostlagärningarna – skulle vara ett begripligt tal på ett språk främmande för den som uttalar det.

Andra, måhända mer sansade, präster och inom ämnet kunniga hävdar dock att dessa Andens frukter inte längre finns kvar och blott var något för den första tidens kristna.

Det är alltså oklart vad den Helige Ande gör eller är. Av andra sammanhang förstår vi att han är Gud. Men på vilket sätt förblir också det oklart. Men tror på honom – det gör ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet.

”... en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund,”

Kyrkan är de troendes gemenskap. Denna bekänner man i Svenska kyrkan vara helig.

Helig är ett svårdefinierat ord. Men det antyder att kyrkan har med Gud att göra, att den är vigd åt Gud. Men kyrkan är inte bara vigd åt Gud, den är dessutom ”allmännelig”. Svenska Akademiens Ordbok säger om detta ord bland annat: ”i uttr. allmännelig kyrka o. d., som omfattar l. är afsedd att omfatta alla människor”. Här kommer en universalistisk ambition in i bilden! Allt skall omfattas av kyrkan!

Det nu gammaldags klingande ordet ”allmännelig” torde hursomhelst klinga bättre i svenskkyrkliga öron, än ursprungslatinets ”catholicam”, som än i dag i den svenska katolska versionen av apostoliska trosbekännelsen står kvar som – ”katolsk”. Hela stycket blir då: ”den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund.”

Men åter till er, mina svenskkyrkliga kristna präster och dess menighet!

Ni bekänner en kyrka. Besynnerligt nog finns inte denna enda kyrka i sinnevärlden. Mängden kristna samfund tros vara över trettiotusen. Och det största enskilda samfundet, och ärligt talat det som kommer närmast en universalistisk kyrka, är den katolska kyrkan.

Menar ni då, kanhända, att det finns något som förenar alla dessa kristna inriktningar – en slags överkyrka? Nå, men i så fall hade man väntat sig större gemenskap mellan er. Men icke ens att ni äger nattvardsgemenskap med katolska kyrkan, som ni utgått ur! - Inte mycket enighet där, oavsett om den saken hänger på genuin ortodoxi från endera eller båda samfunden eller av gammal vana.

Men ni är inte en kyrka. Ni må komma överens om några minsta gemensamma nämnare. Men det kan även socialdemokrater och moderater. Ni kan kanske vara i samma rum. Men det kan också de flesta hyfsat civiliserade meningsmotståndarna.

Istället har ni genom århundradena bråkat med varandra. Är det något som har utmärkt kyrkans konkreta organisering genom seklerna så är det splittring, snarare än enhet. De större kyrkorna har kluvits eller ynglat av sig i sekter som ibland vuxit upp till egna samfund.

Men alla hårda ord till trots och de våldsamheter som stundom uppstått på grund av inomkyrkliga meningsskiljaktigheter bekänner ni här, svenskkyrkliga kristna präster och menighet, att ni utgör ett heligt samfund. Det är ett vågat förhållningssätt, ja, åtminstone har det varit det.

”... syndernas förlåtelse ...”

Så kom vi till synden! Kyrkan har den egenheten, som bland annat uttrycks genom söndagliga syndabekännelser under gudstjänsterna, att människan har att be Gud om förlåtelse för sin synd. Är inte det lite märkligt ändå?

Om jag slår en bekant på käften, varför tarvar det Guds förlåtelse? Det är rimligen en sak mellan honom och mig att reda ut, och rimligen är det till honom jag har att ställa min bön om förlåtelse och återupprättad bekantskap, inte till en Gud som inte träffades av slaget.

Men synd sägs vara det som skiljer människan från Gud. Synd skall vara det som inte Gud tycker om. Om jag syndar mot min nästa blir Gud arg, för han kan inte med synden, och det som är synd är mycket! — Katalogerna i både Gamla och Nya testamentet är fulla av aktiviteter som klassas som icke Gudi behagliga. Det är, som Luther insåg, helt enkelt omöjligt att inte synda, och därför är Guds nåd desto viktigare, ja avgörande, uttryckt genom Kristi försoningsdöd på korset.

Den slutsatsen leder till några tankar.

Primo, om jag nu till min natur är sådan att jag inte kan låta bli att synda, hur kan det då begäras av mig att jag skall be om förlåtelse? Vi skäller ju inte på en bil med sned hjulinställning för att den drar åt vänster eller höger. Bilen kan ju inte rå för det.

Secundo, om jag nu blivit försonad med Gud genom att Kristus tog mitt syndastraff på sig, hur kan det då begäras av mig att jag skall fortsätt att be om förlåtelse: räckte ändå inte nåden till, så att jag måste fortsätta falla på knä och känna skuld över min synd? Är den troende icke en gång för alla försonad med Gud? Om så – varför repetera böner om förlåtelse?

Men, ni svenskkyrkliga kristna präster och menighet tror på syndernas förlåtelse, och det,  underförstår vi som Guds förlåtelse för att vi är just så bräckliga som han en gång gjort oss. Han visste, om vi förutsätter att han är allvetande, att frestelsen att synda skulle bli för stor i Eden, men byggde i oss inte in en större motståndskraft än att människan kunde bli tubbad till olydnad. Det är märkligt.

”... och ett evigt liv.”

De kristna bekänner här att de tror på ett evigt liv. Ett liv som pågår utan att ta slut.

Och här vet jag att det finns en del skiljaktiga uppfattningar. En del menar att livet fortsätter efter döden, direkt på andra sidan. Andra menar att människan dör och är död och vaknar först vid Jesu återkomst när det är dags för domen.

Jag tror att den vanligaste kristna uppfattningen är att döden är en portal, på vars andra sidan livet fortsätter, men på ett märkvärdigt upphöjt vis. Något tal om helvete hör man sällan numera. Vad vet jag – det kanske är avskaffat efter att ha torterat sinnena på fromma miljoner i så många generationer. Men den kristne som inte tror att livet fortsätter efter döden är nog sällsynt. Och då i regel fortsätter som en himmelsk tillvaro.

Detta förutsätter övernaturligheter som vi inte har några som helst belägg för. Vi kommer här till läran om själen som sätet för den egentliga mänskligheten. Det är en urgammal föreställning om att människan inte bara består av sin organism, utan även om något annat, något osynligt och obevisbart – ett objekt enbart för tro.

Nå, det finns nog ingen själ. För aldrig har någon presterat en begriplig eller trovärdig förklaring till vad själen är. Ju mer vi lär oss om hjärnan – eller åtminstone de som är begåvade nog att syssla med sådant – desto klarare synes det att medvetandet uteslutande har sitt säte där.

Vi vet långt ifrån allt om hur medvetandet fungerar, men det finns mig veterligen ingenting alls som tyder på att det skulle vara fäst vid en icke-materiell enhet som skulle påminna om det vi kallar själ.

Om till exempel våra minnen satt i själen: varför kan då den hjärnskadade få sina minnen förstörda? Tyder icke det på att minnena hör hemma i hjärnan snarare än i en andlig enhet som inte har med materia att göra? En människa som får ett slag i huvudet kan bli personlighetsförändrad. Tyder inte det på att personligheten sitter i hjärnan?

Så om medvetandet sitter i hjärnan, vilket är det rimliga att anta om man vill ha några sakskäl för sin uppfattning, vilken plats finns då för att något som kallas själ lämnar kroppen i dödsögonblicket, bär med sig vår personlighet, våra minnen, vår tro, våra tankar någon annanstans – oklart exakt vart?

Mig synes det därför nyttigt, om ni, svenskkyrkliga kristna präster och menighet som bekänner tron på ett evigt liv, förklarade vad ni egentligen menar med det – och kanske främst varför ni tror något sådan? För mig är det inte begripligt.

Till sist handlar rimligen tro på uppfattningar likt de som presenteras i apostoliska trosbekännelsen just om det, om tro. Om antaganden. Om antaganden man kan göra av olika skäl.

En del är kanske oreflekterat kristna på ungefär samma sätt som någon på ett oreflekterat sätt har andra uppfattningar om det ena eller det andra. Många tror för att man har fått lära sig att tro sedan barnsben. Andra tror för att de någonstans utmed livsvägen blivit övertygade om att det är rimligt att tro, eller – för en del – att det är orimligt att tro, men de tror ändå eftersom de känner sig tvungna av något slags känslobaserade skäl.

Ytterst sällan möter man nog en svenskkyrklig präst eller någon av dess menighet som säger sig en gång fördomslöst satt sig ner och läst allt de kunde komma över om just den religionen och sedan landat i slutsatsen att jo, detta tror jag på, det låter rimligt. Jag vågar hävda, att om någon likväl säger sig ha gjort just så, så har han med stor sannolikhet inte bjudit sig själv tillräckligt tuggmotstånd i parallelläsningen, i form av historiska redogörelser, vetenskapliga rön, andra religioners historia och dylikt – som inte är utgivna på kristna förlag.

Nåväl. Jag tror faktiskt (åh, där var ordet!) att många av er svenskkyrkliga kristna inte alls tror på en hel del av det som ni bekänner i trosbekännelsen. Kanske ser någon trosbekännelsen som en historisk artefakt eller ett stycke poesi.

Men jag vill mena att i sådant fall bör trosbekännelsen förpassas in i fromma böcker i kyrkohistoria. Ty söndagsgudstjänsten är inte en utflykt till flydda år och tider, utan de troendes samling inför den gud som de tror på. Varför vanhedra den stunden genom att uttala tro på något som man egentligen inte alls tror på? Varför göra gudstjänsten till en utrymme för anakronistisk musealism? Varför hyckla en tro som man inte delar?

Och om ni nu faktiskt tror på det ni bekänner tro på, varför inte förklara för oss som står utanför varför ni tror på sådant som synes trotsa varje rimlig tanke som tänks från begynnelse till slut?

Kära svenskkyrkliga kristna präster och menighet! Detta är inte skrivet ensamt i syfte att raljera.

Om jag emellanåt blivit spetsig är det för att göra poänger skarpare, för ämnet tar jag på största allvar. Ni säger att ni tror på alla dessa besynnerliga ting. Jag kan inte förstå hur någon kan göra det, som allvarligt tänker över vad de faktiskt säger sig tro på.

Jag kan inte se hur er lära till sin rimlighet skiljer sig på något remarkabelt vis från andra läror från samma epok, läror skapade av människor som visste mindre om sin omvärld än vad varje skolgående tioåring gör i dag.

Kära svenskkyrkliga kristna präster och menighet! Tror ni verkligen på det ni säger att ni tror på?