Bokrecension: Kyrosexpeditionen | Xenofon

Kyrosexpeditionen: Anabasis är skriven av Xenofon (c. 430 f.v.t. - c. 355 f.v.t.). Texten bör ha sammanställts omkring år 370 f.v.t.

Jag har läst texten i översättning av Ebbe Linde (1897-1991) i en utgåva från 1972.

* * *

Man kan tro att man läser en modern äventyrsroman. Men det gör man inte. Vad det är man har framför sig, när man läser Kyrosexpeditionen, är athenaren Xenofons egen skildring av det fälttåg där han själv var deltagare och förefaller haft en framträdande och med tiden ledande roll.

Xenofon är inte en för övrigt okänd figur från antiken. Han var elev till Sokrates, som i Kyrosexpeditionen kort omtalas som hans lärare, och Xenofon är dessutom författare till ytterligare ett antal verk.

* * *

Kyrosexpeditionen skildrar ingående hur omkring tiotusen grekiska legosoldater går i tjänst hos den persiske satrapen Kyros. Denne avser störta sin bror kung Artaxerxes från tronen.

Vid ett slag inte långt från Babylon avgår Kyros styrkor med segern, men Kyros själv stupar. Detta skedde år 401 f.v.t. Därefter påbörjas grekernas långa återtåg genom delvis fientliga territorier i bland annat nutidens Irak, Syrien och Turkiet för att återigen nå grekiskt territorium.

Under återtåget får Xenofon själv en ledande roll i armén och avancerar till en av dess befälhavare. Återtåget är dock långtifrån utan umbäranden; umbäranden är tvärtom i stor utsträckning vad Kyrosexpeditionen handlar om.

Lite varstans finns fientliga folkslag som försöker hindra de marscherande grekerna, som för att föda sig själva på klassiskt vis lägger beslag på vad boskap de behöver där de tar sig fram. Svårigheterna med att skaffa proviant åt de marscherande är ett av de större problemen boken igenom.

Så efter att Kyros stupat utsätts grekerna för svek, attacker, vinterkyla och svårpasserade vattendrag. Men genom planering och list lyckas de i regel framhärda på sin väg tillbaka hemåt.

* * *

Ebbe Linde har genomfört en idiomatisk översättning, där den exakta, ordagranna översättningen får vika för en tolkning som han menar ligger närmare andemeningen i grundtexten. Det ger en frihet i tolkningen till svenska som tillåter texten att bli mer modern än den kanske annars hade varit. Berättelsen blir i sitt ordval, förutom beträffande rent tekniska termer, samtida med läsaren.

Det som mest fascinerar mig med Kyrosexpeditionen är att det som berättas inte utgör en historisk roman, utan är en form av självbiografi från en tid som annars inte är lätt att se i sådan detaljskärpa som Xenofon målar upp den för oss, så att vi kan höra hur folk talade, få veta vad de åt, få se hur de ställde upp till strid på olika vis, få berättat hur de vandrade och vilka de mötte, få förstå lite av hur de betedde sig i religiöst avseende, och så vidare.

På så vis blir Kyrosexpeditionen en enastående tidskapsel som bevarar en händelsekedja från flera tusen år sedan i nyskick, för oss att ta del av, och lära oss av.

De platser som expeditionen passerade eller slog läger invid är numera ofta i ruiner, om de ens med säkerhet kan lokaliseras. Men genom det litterära monument över sitt enastående äventyr som Xenofon reser i form av Kyrosexpeditionen, så står allt där, levande, igen. Ruinerna är inte ruiner: de är byar och städer och borgar.

* * *

Källkritiskt erbjuder Kyrosexpeditionen sina egna utmaningar. Ebbe Linde, som förutom förordet även skrivit ett fylligt efterord som särskilt undersöker marschvägen, skänker Xenofon hög grad av tillförlitlighet.

Vi har naturligtvis svårt att bedöma sådant som t.ex. hur framträdande Xenofons egen roll verkligen var i fälttåget, men å andra sidan verkar de uppgifter som kan kontrolleras stämma. Det stärker givetvis den generella pålitligheten.

* * *

Kyrosexpeditionen är en lättillgänglig text som förr ofta användes i undervisningen i klassisk grekiska också i vårt land. Men för oss som inte talar klassisk grekiska är ju dock översättningar helt nödvändiga för att komma nära antikens människor. 

Ebbe Lindes tolkning blir därför mycket värdefull och slår en bro över till Xenofon och hans tid – en tid ett halvt sekel före Alexander den stores födelse, en tid då Rom var föga mer än en mindre stad, men också en tid då den hellenska kulturen blomstrade.
– – –

Kyrosexpeditionen: Anabasis, Xenofon. Övers. Ebbe Linde. Forum 1972. ISBN: 91-37-05234-9. 318 sidor.

Bokrecension: Det västromerska rikets fall | F. W. Walbank

Det västromerska rikets fall: Ekonomiska, politiska och sociala orsaker (eng. The Awful Revolution: The Decline of the Roman Empire in the West) är skriven av F. W. Walbank (1919-2008), brittisk professor i antik historia och klassisk arkeologi. Boken utgavs första gången 1969.

Jag har läst boken i svensk översättning av Sven Bergström (1920-1976) i en utgåva från 1982.

* * *

Edward Gibbon (1734-1794) är väl i dag mest känd för sitt monumentala bokverk Romerska rikets nedgång och fall, som kom ut under andra hälften av 1700-talet. Böckerna har ända in i våra tider givits ut i nyutgåvor.

Gibbons storverk finns i bakgrunden när Walbank skriver sin bok Det västromerska rikets fall, vari han ofta återkommer till Gibbons uppfattningar, som han inte drar sig för att kritisera när det behövs. Man kan säga, att Walbank presenterar samma ämne utifrån en nyare tids forskningsrön.

Walbanks stora poäng är, att det romerska imperiet i väst inte föll samman på grund av en eller några få enskilda orsaker, utan att det var en hel samling, ofta strukturella, orsaker som stegvis ledde till att riket till sist gick under. Problemen uppstod inte heller, menar han, sent i romarrikets historia, utan i viss mån kom redan med kejsardömets införande.

* * *

Några av de saker som Walbank särskilt lyfter fram som delförklaringar till att imperiet inte fortlevde i väst är sådant som Roms minskade förmåga att via sin visserligen stora men ändå inte oändliga militärmaskin hålla de väldiga gränserna. Barbarernas infall på romerskt territorium blev med tiden svårare att försvara sig mot.

Dessutom sjönk stegvis imperiets befolkningsunderlag. Och i takt med att expansionen stannade av blev det också svårare att få tag i nya slavar, som var absolut nödvändig arbetskraft i ett samhälle som i så stor utsträckning var beroende av dem.

Slavekonomin skall vidare ha lett till att behovet av tekniska innovationer var lågt. Så trots att andens erövringar var oöverskattbara, hängde tekniken inte med. Av intellektuella, aristokratiska romare sågs i regel också hantverk som något lågt: något som de inte befattade sig med; också det hämmade utvecklingen på det tekniska området.

Vidare urlakades de ekonomiska resurserna. Mynten försvann i handel med andra länder. Inflation blev en verklighet där mynt präglades med allt lägre silverhalt. Den inhemska handeln mattades av, och industrier flyttade ut ur städerna, ut mot nya områden. På landsbygden hade redan tidigt de fria lantbruken svalts av enorma storgods, som sköttes av slavar och städslad arbetskraft.

För att ändå hålla ihop detta knakande jättebygge som det romerska riket var, tvingades kejsarna, menar Walbank, mer eller mindre till omfattande oppressiv myndighetsutövning. Myndighetsutövningen blev inte enklare av att kommunikationerna, trots de utmärkta vägarna, inte räckte till för det enorma landområdet.

De länge motarbetade gillena som samlade handels- och hantverksidkare blev obligatoriska, och låste fast folk i de yrken deras familj tidigare haft: var du son till exempelvis en garvare, så måste du själv också bli en garvare. Det cementerade givetvis de sociala klasserna i ett samhälle som redan hade enorma klassklyftor. Walbank drar sig inte för att skriva, att gillena utvecklades till kaster.

Vidare ser Walbank också ett förfallssymptom i det teoretiska tänkandet och i skriftställandet. Från filosofi övergår man till mystik, från astronomi till astrologi, och så vidare.

I Östrom, Bysans, ser det annorlunda ut. Redan långt före sammanbrottet i Väst hade tyngdpunkten alltmer förskjutits ditåt; Konstantin gjorde redan år 330 Konstantinopel till ny romersk huvudstad. Och Bysans fortsatte som land långt efter att Västrom försvunnit.

Inget av detta här nämnda kunde kanske störta Rom ensamt; men tillsammans lyckades de bryta ner Västrom.

* * *

Det västromerska rikets fall är en läsvärd bok. Inte minst därigenom att författaren räknar med åtskilliga delorsaker till Västroms "flera sekler" långa nedgång och fall; ett sådant angreppssätt värnar mot förenklade förklaringar av typen "omoralen gjorde det!" eller kanske "kristendomen gjorde det!" Istället handlar det om en mångfald av fenomen som imperiet till sist inte förmådde värna sig mot.

Walbank skriver:

"...det romerska riket [drevs inte] mot sin upplösning på grund av en enda omständighet [...] och inte heller på grund av de sociala och politiska faktorer som spelade en så betydelsefull roll i själva förfallsprocessen, utan på grund av att det på en viss punkt utsattes för spänningar som det antika samhället genom själva sin struktur inte hade möjligheter att motstå."

Genom att måla upp alla de olika förfallssymptomen som fanns under lång tid i det romerska samhället vaccineras man också från en idealiserad föreställning där allt i antikens romarvälde var solvarma marmorkolonner, vackra tal och vita togor.

Men, menar Walbank, nutidens civilisation är "längs en slingrande men obruten linje [...] en direkt arvtagare till den antika världen." Dock värjer han sig mot att dra några större likhetstecken mellan tiden då och tiden nu; vår tid är så mycket mer avancerad bland annat i tekniskt avseende, och barbarismen är inte nödvändigtvis ett hot utifrån utan även ett hot från civiliserade delar av världen – en första version av skriften skrevs under andra världskriget.

I vilket fall ger Walbank några tips från historien om hur civilisationen ska undvika Västroms öde. Det handlar om att fördela resurser vettigt och att låta tekniska innovationer komma till sin rätt

* * *

Prosan i Det västromerska rikets fall flyter på bra. Boken är inte alldeles lättläst, men skänker en större insikt hur mångfacetterad komplexiteten är rörande det västromerska rikets nedgång och fall. Därtill ger den, som tidigare antytts, en mer prosaisk bild av antikens Rom än det Rom man som antikälskare emellanåt förleds att föreställa sig.
– – –
Det västromerska rikets fall: Ekonomiska, politiska och sociala orsaker (eng. The Awful Revolution: The Decline of the Roman Empire in the West), F. W. Walbank. Övers. Sven Bergström. Wahlström & Widstrand 1982. ISBN: 91-46-14215-0. 195 sidor.

Bokrecension: Bokhandel och bokförlag i antiken | Tönnes Kleberg

Bokhandel och bokförlag i antiken är skriven av Tönnes Kleberg (1904-1984), språkvetare och tidigare överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. Boken utkom 1962.

* * *

En studie om bok- och biblioteksväsendet under antiken kan synas vara ett smalt ämne att ta sig an. Men det är det inte.

Tvärtom är det ju så, att det är inte minst genom den överlevande litteraturen som vi lärt känna antiken på allvar; det är genom ansträngningar av kopister och bibliotekarier genom årtusendena som vi fortfarande kan få veta hur Cicero tänkte eller hur Horatius skämtade.

Sin genesis har dessa textvårdare givetvis i de första skrivarnas arbete: de som en gång skrev ner talen, poesin, ja, texterna av mer eller mindre kända personer i det fjärran förflutna i Grekland och Rom, vare sig dessa nedskrivare var författaren själv eller skrivkunniga slavar eller anställda.

I en tid långt före tryckpressen var det sedan upp till avskrivare och tidiga former av förläggare och från dem inte alltid så lätt åtskilda bokhandlare, att sprida texterna till när och fjärran belägna platser. Och med texterna spreds kulturen och skrivkunnigheten och läskunnigheten.

Det är denna process som Tönnes Kleberg behandlar i sin utmärkta bok Bokhandel och bokförlag i antiken, nämligen processen från författarens penna eller mun via det skrivna ordet till publiken.

Kleberg delar upp sin bok i tre delar: en som behandlar antikens Grekland, en som behandlar antikens Rom och en som fungerar som exkurs om bokframställning och boktyper under antiken som helhet. Av naturliga skäl vet vi mest om bokväsendet under det romerska imperiets dagar; vi har, får vi veta, helt enkelt flest källor beträffande denna epok.

* * *

Det var uppenbarligen inte lätt att leva på sin penna under antiken. Kleberg förklarar hur det inte fanns något sådant som författarens upphovsrätt; nej, så snart som en skrift publicerats och nått marknaden, var den också fri att mångfaldiga i vad vi idag skulle kalla piratupplagor.

En författare var därför beroende av antingen sitt eget ekonomiska oberoende, eller av tillräckligt förmögna beskyddare, som kunde förse dem med medel för att fortsätta sin verksamhet.

Det betyder inte att författaren nödvändigtvis släppte texterna fågelfria. Man kunde till exempel försöka se till att de förlades av särskilt duktiga förläggare, så att eventuella skrivfel vid de många avskrivningarna hölls till ett minimum; dessa verk blev av naturliga skäl särskilt åtråvärda att skaffa, då de ju ligger närmare författarens ursprungstext, än texter kopierade med mindre noggrannhet i flera led. Ciceros vän Atticus, som också var hans förläggare, var till exempel känd för sina högkvalitativa böcker.

Böcker kunde dessutom komma i olika versioner: både billighetsupplagor och bibliofilupplagor nämns av Kleberg. Jag får intrycket att en läskunnig romare med någorlunda begränsade ekonomiska resurser dock mycket väl torde ha kunnat införskaffa billiga eller äldre versioner av några litterära verk. Dessutom fanns det i Rom med tiden åtskilliga bibliotek där man kunde studera texter.

Böcker syftar för övrigt i Klebergs text på båda de former av textbärare som fanns under antiken. Dels de äldre skriftrullarna, och dels det som kallades codex, och väl i utförandet är såsom vi idag främst tänker oss böcker.

Skriftrullen, får vi veta, var först helt dominerande vad gällde att bevara text i skriven form, men med tiden tar den mindre utrymmeskrävande och mer behändiga codexen över alltmer, intill dess att den framåt 300-talet e.v.t. helt dominerar.  Inte minst på grund av att de kristna spred sina texter i detta format och så gjorde den vanligare.

* * *

Tönnes Kleberg skriver rappt, kunnigt och fotnotstätt. Boken ger intryck av att vara en lång vetenskaplig artikel i ämnet, men är utan problem tillgänglig också för personer utanför det historiska facket, i synnerhet den som har bibliofilt eller helt enkelt historiskt intresse. Han spårar upp passager i de antika skrifterna där bokproduktion och –distribuering  behandlas eller antyds, och snart förstår man hur viktigt sådant var för författare under antiken: det var ju den rent praktiska sidan av att få ut det man skrivit eller dikterat till den publik man ville nå.

Kleberg hjälper läsaren att förstå hur den processen såg ut, och dessutom vad vi utifrån det bevarade källmaterialet faktiskt kan säga om processen i fråga.
– – –
Bokhandel och bokförlag i antiken, Tönnes Kleberg. Almqvist & Wicksell Bokhandel 1962. 131 sidor.

Bokrecension: Gåtfulla platser i Sverige | Stig Linnell

Gåtfulla platser i Sverige är skriven av journalisten och författaren Stig Linnell (f. 1945). Boken utkom år 2001.

* * *

Det händer ibland att jag ger mig ut i skog och mark för att spåra upp gamla platser av intresse: offerkällor, forngravar, fångstgropar — ja, lite allt möjligt.

Ofta upplever jag att dessa ställen äger en särskild atmosfär. Det susar i träden, mossan är mjuk och samtidigt inser jag att just här har människor varit förut, med särskilda syften, i hundratals eller kanske tusentals år.

Det är väl därför inte märkligt att Stig Linnells stämningsfulla Gåtfulla platser i Sverige passar mig som hand i handske.

I boken berättar Linnell i tretton kapitel om olika platser runtom i Sverige som har historia och ofta omgärdas av sägner och traditioner. Vi får läsa om sånt som Blå Jungfrun och Ale stenar, men också om kanske mindre kända punkter på kartan som Skaga kapell och platser förknippade med den dunkelt anade forntida Ynglingaätten.

* * *

Skriver man om sådant där den lokala traditionen och historievetenskapen har olika åsikter hamnar man onekligen i ett visst spänningsläge mellan de professionella historikernas uppfattningar och hembygdsforskare och entusiasters uppfattningar.

Men jag vill mena att Linnell lyckas gira runt all partisanism och polemik. Där de färgstarka lokala sägnerna skulle vara lockande av rent berättarmässiga skäl, låter han aldrig bli att redovisa de invändningar som många gånger kommer från fackhåll. Men för att bevara dessa förvisso gåtfulla platsers nimbus av mystik, återberättar han givetvis också just vad folk i trakten säger om dem.

Resultatet blir en bok inte bara om fackhistoria, utan också en bok om historierna som berättas lokalt ute i trakterna vid offerkällor, kyrkor och gravar. Och så får både de mer hisnande teorierna från till exempel Västgötaskolan dela utrymme med de professionella historikernas mer försiktiga "vi vet inte".

* * *

Särskilt fastnar jag för kapitlet "Skaga – en seglivad skogskyrka". Den ligger inte längre från där jag bor, än att det kunde vara en givande dagsutflykt att ta sig dit. Något som onekligen underlättas av att Linnell försett sin bok med vägbeskrivningar till de platser han behandlar.

Linnell berättar ingående om kyrkan. Runt denna – numera Skaga kapell – verkar i långliga tider en levande offerkultur funnits, som möjligen kan ha hedniska rötter, vilka senare försökt tämjas av katolska kyrkan och än senare förbjudas av den reformerade kyrkan. Rika offer har skänkts till kyrkan i form av kläder och annat, men även i källan utanför kyrkan har offrats – vilket väl i protestantisk tid torde stuckit i ögonen – och rentav i kyrkans grund.

Den ursprungliga kyrkan stammade från 1100-talet, men revs 1826 efter att ej ha underhållits på lång tid, möjligen med anledning av att man från prästerskapets sida önskade stäva offrandet. Den återuppbyggdes dock 1960, men brann ner 2000. Men på platsen restes kyrkan återigen ett och ett halvt år senare, och står där i dag.

* * *

Gåtfulla platser i Sverige är välskriven och synnerligen rikt illustrerad, inte sällan med författarens egna bilder av platserna som han besökt.

Man må påminna sig, precis som författaren påminner läsaren, att det är långt ifrån säkert att de platser som besöks i boken verkligen är de platser som traditionen vill göra dem till.

Men osäkerheten, kan jag tycka, skänker bara mer till den mystik som de ofta uråldriga ställena redan har i sig själva. Visst bör man vara skeptisk, men där vetenskapen säger "vet ej" är det ibland rimligt att faktiskt ställa sig frågan "tänk om...?".
– – –
Gåtfulla platser i Sverige, Stig Linnell. Prisma i samarbete med Svenska Turistföreningen 2001. ISBN: 91-5183290-9. 233 sidor.

Bokrecension: Olympen | Martin P:n Nilsson

"Apollo", Jacob Matham
Bild: LACMA

Olympen är skriven av Martin P:n Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia.

Bokverket utkom i två volymer första gången 1918-1919, men har tryckts i fyra ytterligare upplagor enligt en snabb sökning, den senaste utgiven år 2003. Jag har läst utgåvan från 1964.

Olympen har varit ett standardverk vad beträffar klassisk mytologi. Den är uppdelad i två avdelningar: en som rör enskilda gudar eller gudaväsen, och en del som rör de mytologiska berättelserna.

* * *

Olympen är en nästan obegripligt koncentrerad översikt rörande antikens Greklands gudar och myter. Faktakoncentrationen kräver uppmärksamhet av sin läsare. På bara ett på måfå valt uppslag ur avdelningen om gudar möter man följande namn och geografiska platser (här i grundform):

Asklepios, Apollon, Branchidai, Chryse, Delfi, Delos, Didymai, Erysbios, Foibos, Hektor, Klaros, Kolofon, Lykios, Lykien, Miletos, Paian, Mindre Asien, Olympen, Patroklos, Pythia, Sminthios, Troja, Zeus.

När vi sen kommer till myterna blir det än mer komplicerat, ty genealogierna i grekisk mytologi är inte att leka med på något som helst vis, inte minst som Nilsson ibland redovisar alternativa genealogier till de traditionella versionerna som är mer kända.

Det finns naturligtvis inte någon större chans att lägga allt detta på minnet, inte ens med hjälp av släktträden mot slutet av boken. Istället får man svepas med i flödet och doppas ner i alla historierna, en efter en.

Den grekiska mytologin är följaktligen mycket rik. Nilsson berättar om den med särskilt beaktande av hur mytologin har uttryckts i konsten, främst på vasmålningar och i skulpturer. Boken är i linje med detta välillustrerad.

Särskilt intressant är det när författaren analyserar myterna för att frilägga olika lager i dem, som möjligen kommer från olika tider: han visar på vad som kan vara mer ursprungligt i myterna, och vad som kan vara av yngre ålder. Intressant är också hur han menar att visa myter eller inslag i myter kan vara reflexer av historiska händelser: inte minst folkförflyttningar.

Särskilt bör också nämnas de strålande genomgångarna av händelserna i Homeros Iliaden och Odysséen, samt i Vergilius Aeniden.

* * *

Det finns något sympatiskt i grekisk mytologi och religiositet, liksom i den romerska mytologi som adopterar sin besläktade grekiska dito. Det finns ingen utarbetad dogmatik. Fokus ligger istället på riterna, inte på berättelsernas sanningshalt.

Nilsson skriver på ett ställe:

”Man får tro vad man vill, blott man förrättar kulten på övligt sätt.”

Denna flexibilitet gör att andra folks gudar lätt kan inympas i den egna mytologin. En viss gud hos ett annat folk identifieras helt enkelt med en av de egna gudarna, och så smälter de i någon mån samman. Exakt det hände ju de romerska gudarna, som identifierades med vad man såg som deras grekiska motsvarigheter.

Friheten i förhållandet till mytologin kommer kanske också till uttryck i att rena sagomotiv kan leta sig in i gudaberättelserna.

Så för Nilsson är det självklart att göra skillnad på religiositet i sig och mytologi. Mytologin rör berättelserna om gudarna som kan anses vara sanna eller inte. Religiositeten rör mer direkt människornas utövande av sin religiositet.

Ur dogmatisk synvinkel finns det alltså något i mitt tycke mycket sympatiskt i den gamla antika, grekiska mytologin. Även om sådant som de rikliga djuroffren och i äldre tid kanske även människooffren naturligtvis är svårare att förlika sig med.

Men det finns andra aspekter som också är tilltaladen. Den grekiska mytologin är inte det minsta pryd. Att den är obesvärad av sådant som nakenhet märks inte minst i den bevarade konsten. Och även om Nilsson girar runt de mer explicita sexuellt laddade inslagen i myterna, så lyser sensualismen, sexualiteten och den obesvärade inställningen till dessa saker igenom ändå.

* * *

Den första utgåvan av Olympen är nästan hundra år gammal. Till andra upplagan, som jag läst, utgiven 1964, 45 år efter föregångaren, har Nilsson skrivit ett nytt förord. Han skriver att han gjort en rättelse, ett tillägg, och att antalet illustrationer skurits ner.

Och nu, drygt femtio år senare, står sig fortfarande Olympen om man vill veta mera om Zeus och om Hera, om nymfer och satyrer, om Argonauternas tåg, om kriget vid Troja, om Oidipus och om Minotauren och om många andra och mycket annat.

Om man nu har kraften att ta sig igenom den kompakta faktaintensitet som man vid läsningen kommer att möta.
– – –
Olympen, Martin P:n Nilsson. Prisma 1964. 273 sidor.

Bokrecension: Den poetiska Eddan | Lars Lönnroth (övers.)

"Thor", Lorenz Frølich

Den poetiska Eddan: Gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter är översatt av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

* * *

Det har gått en längre tid sedan det senast gavs ut en fullständig översättning av den poetiska (äldre) Eddan till svenska. Den senaste stammar från 1964, då Björn Collinder gav ut en omarbetad version av sin ambitiösa och kommenterade översättning från 1957.

Men nu har Lars Lönnroths översättning blivit tryckt. Intresserade har kunnat följa arbetet fortlöpande på Eddabloggen, där Lönnroth lagt ut en betydande del av det material som nu samlats i bokform.

* * *

Är det då nödvändigt med en ny översättning?

Svaret är ja. Vi som intresserar oss för den norröna kulturen och dess spår i litteraturen borde ställa oss samfällt upp och applådera detta verk, som tillgängliggör några av de förnämsta möjliga källorna till förkristen kosmologi, förkristet tänkande och förkristna myter.

För nyckelordet här är just tillgängliggör. Lönnroths översättning är i mitt tycke den mest tillgängliga tolkningen som jag känner till: texterna är klara som aldrig förr. Därtill kommer de koncisa, vetenskapligt vederhäftiga, presentationerna som inleder varje ny text, och de marginalkommentarer som löpande belyser svårbegripliga passager.

Få personer torde vidare vara så lämpade att genomföra en nyöversättning av Eddan som Lars Lönnroth, som ju är specialist på norrön litteratur.

Visst ligger det en särskild skönhet i till exempel Erik Brates Eddatolkning, där det gammaldags språket numera snarast låter som 1917-års bibelsvenska. Men ett arkaiserande eller göticerande språk ställer sig lätt i vägen för transparensen som ska göra sikten mellan berättelsen och läsaren så klar som möjligt.

Med detta sagt är det givet att man gärna kan använda de tidigare tolkningarna parallellt med Lönnroths.

* * *

Eddan innehåller inte heliga texter. Inte ens för hedningar torde den utgöra någon slags bibel. Den är helt enkelt en samling dikter som i en viss version råkat samlas mellan två pärmar i slutet av 1200-talet, då den förnämsta handskriften Codex Regius skapades. De guda- och hjältedikter som Eddan innehåller utgör inte heller en helhet. Det är uppenbart redan av innehållet att en rikare mytskatt förelegat: dikterna alluderar på andra myter, som vi inte längre känner till.

Naturligtvis utgör Eddatexterna inte heller för en akademiker som Lönnroth några heliga texter, tack och lov. Hos honom märks inget av den tendens som här och var kan anas, att till varje pris göra texterna så gamla som möjligt.

Tvärtemot vad ett sådant bias hade inneburit, förhåller sig Lönnroth ödmjuk. Vad vi har, förstår jag honom som, är de specifika texter som nedskrivits vid en viss tidpunkt. Deras respektive förhistoria i muntlig tradition är ytterst vansklig att spåra. Vissa inslag, förklarar Lönnroth ibland, tyder på hög ålder, medan andra inslag kan tyda på en lägre ålder. Åter andra inslag kan tyda på dikters släktskap med berättelser i engelsk eller främst tysk tradition.

* * *

Den poetiska Eddan rymmer onekligen dunkel. Hjältedikterna blir svårförståeliga utan en viss förförståelse rörande Völsungasagan och därmed Sigurd Fafnesbane och de personer och händelser som finns runtomkring honom. Lönnroth hjälper dock till med att skingra det dunkla, genom att sätta saker i sitt sammanhang i inledningarna, påpeka olika perspektiv, samt notera när vad en text syftar på är okänt för oss i dag.

Lönnroth har vidare valt att göra översättningen utan att mildra sådant som tidigare översättare ofta valt att uttrycka i mindre explicit form. Det gör vissa partier mer vulgära, men mycket begripligare. I förolämpningar plägar man ju icke bruka ett arkaiskt språk.

Samtidigt behålls den ödesmättade och högtidliga språkdräkten där sådan hör hemma, som i Völuspá. Eller i det mystiska Runatal i Hávamál.

* * *

Den poetiska Eddan i Lars Lönnroths tolkning är en riktigt god produkt. Utöver texten som sådan, är boken utsökt formgiven.

Översättningen torde ha sin givna plats i varje mans eller kvinnas bibliotek, som intresserar sig för norrön historia, poesi, mytologi — eller som helt enkelt genom en klar tolkning vill upprätta en kontakt med de dikter som bevarats åt oss i Codex Regius, samt de dikter ur senare källor som Lönnroth valt att komplettera utgåvan med.
– – –
Den poetiska Eddan: Gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter, Lars Lönnroth (övers.). Atlantis 2016. ISBN: 978-91-7353-854-1. 526 sidor.