Bokrecension: Prometheus | Aischylos

Aischylos

Prometheus är ett fragment av ett antikt drama av Aischylos (525 f.v.t. - 456 f.v.t).

Jag har läst texten i tolkning av den legendariske Emil Zilliacus (1878-1961), som förutom att klä texten i svensk språkdräkt även försett den med en orienterande inledning.

* * *

Prometheus, eller som dramat också kallas: Den fjättrade Prometheus, är den första av ursprungligen av tre delar i en trilogi. De två senare partierna har förlorats, den första finns bevarad.

Handlingen i detta fragment är handlar strikt sett om hur människornas välgörare och Zeus forne vän fjättras vid en klippa som ett straff för att han skänkt människorna elden och andra gåvor. Själv ville Zeus förgöra människosläktet.

Prometheus, som är av titanernas gamla gudasläkt, är egentligen äldre än Zeus, och har hjälpt denne till makten. Han ser det därför som ett stort svek att gudakonungen efter att han befäst sin makt straffar sin forne vän på detta utstuderade vis. Prometheus är odödlig, och kan därför inte dödas ens av Zeus, men Zeus avstår därför inte från att plåga honom.

Inledningsvis får vi läsa hur Hefaistos, vulkanguden och gudarnas smed, ovilligt fäster Prometheus vid den avlägset belägna klippan högt uppe på ett berg. Hefaistos konstaterar om Zeus:

"Den som är ny på maktens tron är sträng."

Prometheus klagar sina sorger, men alltid på ett stolt och obrutet sätt. Den i grekiska draman alltid närvarande kören består här av nymfer, som stämmer in i Prometheus klagan. De sjunger:

"Ack, när skall du löpa i hamnen
från dina smärtors hav?"

Och för dem berättar Prometheus sin levnadshistoria, enkannerligen hur han gagnat människorna, hur han frälst dem från dödsfruktan genom att ge dem "blind förtröstan", hur han skänkt dem elden så att de till följd av denna gåva kunde lära sig många yrken, och så vidare.

Prometheus får också, där han sitter fjättrad, besök av flodguden Okeanos och senare av Io, en prästinna som Zeus en gång förälskat sig i och som straffats av Zeus hustru Hera för detta bland annat genom att jagas omkring på jorden av en broms.

Också Io är alltså en synnerligen lidande varelse, som önskar sig  döden hellre än plåga:

"... bättre är att dö en gång för alla
än lida nya marter, dag för dag."

I samtalet med Io låter dock Prometheus det bli klart att han känner till hur Zeus en gång ska bli störtad, och att Prometheus ska bli fri genom en ättling till Io. Läsaren som är bekant med grekisk mytologi vet att det här rör sig om Hercules.

Zeus har tydligen hört Prometheus profetia, och sänder sin budbärare Hermes för att förmå Prometheus att avslöja vad han vet om gudakonungens fall.

Det går emellertid inte Prometheus alls in på. Han smädar istället Hermes, "gudaättens tjänsthjon", som han säger. Han avslöjar ingenting alls och Hermes hotar med att Zeus än mer ska straffa sin gamle vän.

Och eftersom Prometheus inte ger bort sitt trumfkort slutar dramat med att han störtas ner under jorden tillsammans med kören av nymfer. Till ett "underjordiskt dån" utbrister Prometheus:

"Nu skälver jord
och tordönet rullar i remnade djup.
Se åskviggens ringlande slinga av eld
och stoftet som yr i en virvelstorm!
Se vindar och väder som ryka ihop
till förbittrad kamp under fästets valv
och flåsa sitt vredgade hat mot varann!
Se, himmel blandas samman med hav!
Nu drabbar mig Zeus – det är uppenbart –
med ett dråpslag avsett att slå mig med skräck.
Gudomliga moder och strålande Rymd,
du som välver ditt ljus över hela vår värld,
I sen hur jag lider med orätt!"

* * *

Trots att trilogin alltså är ofullständigt bevarad är det som dock finns kvar att ta del av kraftfullt. Prometheusgestalten, av den gamla gudasläkten, är trotsig och luftar sitt hat gentemot den som med orätt straffat honom för att han tagit elden och givit åt människorna, som Zeus ville se gå under.

Hos Prometheus finns inget ressentiment mot det som övervunnit honom: han tror på det obevekliga ödet och vet dessutom hur det en gång kommer att gå: att han skall bli fri, och därtill hur det kan gå till när Zeus skall vräkas från sin tron. Denna värdefulla kunskap bevarar han när hans straff intensifieras: han låter sig inte torteras att avge sitt starkaste vapen mot gudafadern.

Än mer förhöjs detta strålande antika drama av den synnerliga klarhet som språkgeniet Emil Zilliacus skänkt det på vårt eget språk. Inget står i vägen för att en läsare med någorlunda kunskaper i grekisk mytologi ska kunna njuta till fullo av dramat, även om man inte kan ett ord grekiska.

Och vad gäller människovännen Prometheus: hur vacker är inte den bild man får av hans stolthet också i lidande; med hat mot sina ovänner låter titanen ödet sarga honom, han resignerar inte, viss om sin egen kraft, sin oförstörbarhet – om än icke osårbarhet.

Antiken är död, men den lever så frisk och sund som någonsin i de berättelser som finns kvar.
– – –
Prometheus, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1931. 106 sidor.

Bokrecension: Den allvarsamma leken | Hjalmar Söderberg

Den allvarsamma leken är en roman av Hjalmar Söderberg (1869-1941). Boken utgavs första gången 1912. Jag har läst den i en nyutgåva från Albert Bonniers förlag 2011, med vacker omslagsillustration av Petra Börner.

* * *

Den allvarsamma leken gav Hjalmar Söderberg ett rykte som osedlig författare. Den tar sig nämligen an ett sådant antändligt ämne som otrohet, dock utan sliskiga longörer eller labyrinter av rosaskimrande romantik. Som alltid hos Söderberg är prosan rak, en aning stram.

Handlingen rör sig kring Arvid Stjärnblom, en ung journalist, som i sin ungdom haft ett svärmeri för konstnärsdottern Lydia Stille. Det blev inte mycket av det hela då, och Stjärnblom kom mer eller mindre till sin egen förvåning att gifta sig med den vänliga och i honom förälskade Dagmar Randel, med vilken han också fick barn.

Arvid och Lydia kommer dock att träffas tio år efter att de gled i från varandra under slutet av 1800-talet. Då är även Lydia gift och har barn.

De två begynner en affär och Arvid lever ett dubbelliv under en lång tid.

Med tiden blir det dock klart för honom att Lydia inte är den ängel som han föreställer sig: hennes aptit begränsas inte blott till honom, utan till fler. Oförmögen att gå hårt tillrätta med henne, eftersom han ju själv levt i en lögn med sin hustru, spjälkas ändå Lydia och han isär fastän Dagmar på grund av ett oförsiktigt skickat brev från Lydia räknat ut hur det förhåller sig.

* * *

Kännetecknande för Söderbergs skildring av intrigen är de mångfacetterade personbeskrivningarna. Arvid själv framstår som passiv: verkligheten drabbar honom, han agerar föga i den. Lydia är något annat än Dantes skimrande Beatrice: hon är en kvinna med lustar, en kvinna av kött och blod som ljuger lika lätt för honom som han själv för sin hustru.

Den som är lite bekant med Söderbergs personliga biografi vet också att Söderberg i stor utsträckning skriver sitt eget liv. Han hade själv under en tid haft en affär med en kvinna som levde separerad från sin make, och som knöt an till flera litterära gestalter i sin omgivning.

I sin egen tid kritiserades Söderberg för fantasilöshet just för att han använde sig av egenupplevt stoff för att skriva sina berättelser; det är dock en orättvis kritik. Söderberg skapar i romanen ett eget universum som visserligen knyter an till den verklighet han lever i, men som litterärt är sin egen värld nog.

* * *

Särskilt roande är att Söderberg gör sin historia till något av en nyckelroman; lätt förklädda framträder gestalter från det tidiga 1900-talet i handlingens periferi.

Där har vi Olof Levini (Oscar Levertin), P. A. von Gurkblad (Verner von Heidenstam) och Fredrik Böök (docenten Löök). Att den konservative kulturgiganten Böök inte var någon beundrare av Söderberg behöver kanske inte sägas... Dessutom arbetar Arvid på Nationalbladet; Söderberg arbetade på Svenska Dagbladet.

* * *

Den allvarsamma leken skildrar den åtrående kärlekens kraft visavi konvenansen. Själv säger sig Arvid leva i ett "lutherskt äktenskap" med sin hustru, med vilket han menar att han gift sig, och att kärleken får följa. Det är inte ett äktenskap som ingåtts på grund av åtrå, fastän han på intet sätt tyckt illa om sin hustru.

Den brinnande längtan och åtrån är istället riktad gentemot Lydia. Huruvida hon själv egentligen har någon brinnande längtan efter Arvid är svårare att säga: kanhända lever hon bara i ruset av den frihet hon vunnit, och tar sig älskare utifrån behovet att älska och älskas, snarare än att älska eller älskas av någon särskild.

* * *

Det märkliga med Söderbergs skrivkonst är att hans texter känns så förunderligt fräscha. Annan text från samma tid kan förvisso vara njutbar och mycket läsbar, men ändå påminna läsaren om den tid som texten författades i och de litterära ideal som då rådde.

Så är det inte med Söderberg: texten känns helt modern, samtida med läsaren, fastän placerad i historisk tid. Likväl är det så, att det Stockholm och den kulturvärld som Söderberg skriver om inte var historisk för honom: den var det Stockholm och den kulturvärld som han levde mitt i. Han diktar om sin verklighet.

Och se där, ytterligare ett stort värde med Den allvarsamma leken: den bild man får både av Stockholm som stad och miljö att leva i för över hundra år sedan, och den uppfattning man får av kulturen på den platsen då.

* * *

Den allvarsamma leken tillhör Söderbergs främsta verk. Romanen är lättläst fastän den är genialiskt skriven, med precision och kvickhet. – Stor prosa behöver inte komplexa uttryckssätt för att vara storartad.

Allt är tydligt vad gäller berättandet; tolkningen kommer in i läsarens relation till huvudpersonerna – för den skriver inte författaren läsaren på näsan. Det är upp till läsaren att bilda sig en uppfattning om personerna och hur det kommer sig att de agerar som de gör.

I kraft av den levande gestaltning Söderberg givit sitt omstöpta alter ego Arvid och Lydia och Dagmar och de andra kommer med all sannolikhet Den allvarsamma leken att fungera som en levande roman länge, länge än.
– – –
Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 2011. Omslagsillustration: Petra Börner. ISBN: 978-91-7429-195-7. 291 sidor.

Kommentar till "Baxa inte in tron i det privata livet" av Carl-Henrik Jaktlund

Carl-Henric Jaktlund, ledarskribent på den kristna dagstidningen Dagen, skriver 29/1 om sekularism och religionens roll i samhället under rubriken ”Baxa inte in tron i det privata livet”. 

Om jag förstår Jaktlund rätt ryggar han tillbaka från en samhällsgemenskap där religionen anses vara en privatsak. I stället vill han att kristendomen ska levas ut och ageras.

Det är ett märkligt förhållningssätt. Mig veterligen har ingen verkat för att kristendomen ska förbjudas, inte ens en kristendom som märks och tar plats. Tvärtom, ju mer sekulär varje samhällsinstans får lov att vara, desto större utrymme erbjuds för den religiöse att leva ut sin individuella tro.

Men hur ser det samhälle ut där religionen inte är en privatsak, utan motsatsen: en sak för det allmänna? 

Jo, då får vi en symbios mellan religiositet och statsangelägenheter som vi bara har alltför stor erfarenhet av, som när svenska staten förföljde oliktänkande i förhållande till statskyrkans dogmer, ja, som när enskilda religiösa samlingar genom konventikelplakatet var förbjudna, eftersom de riskerade att skada den religionsform som samhället bejakade. Så går det när religionen inte tillåts vara en privatsak: en sak för den enskilde.

Det finns helt enkelt inget rimligt alternativ till att låta religionen vara privat – en sak uteslutande för de enskilda medborgarna, och inte en sak för samhället att blanda sig i eller ens ta större hänsyn till än toleransens milda överseende.

Jag misstänker att Jaktlund inte skulle säga emot mig i detta.

* * *

Jag misstänker vidare att Jaktlunds förståelse av ordet ”privat” här är mycket snävt, mycket mer snävt än vad nog de flesta sekularister skulle förstå begreppet som. 

Privat har i detta sammanhang inget med hemlighållande att göra eller att hålla för sig själv, utan blott att det är den enskildes sak att förhålla sig till den ena eller andra religionen såsom en efterföljare eller såsom en avståndstagare. Samhället som sådant bör fungera som ett torg där allehanda yttringar av religioner är tillåtna, men där ingen religion äger supremati över någon annan eller på någon annans bekostnad. En milt överseende tolerans, som sagt, får känneteckna den gemensamma kontaktytan i samhället.

Däremot är det inte på något sätt givet att kristen aktivism nödvändigtvis gynnar demokratiska strävanden. En aktivism på kristen grund utgår inte från folkvälde utan från gudsvälde på så vis att man anser sig ha en uppfattning om vad Gud skulle vilja, och agerar och påverkar utifrån det, snarare än utifrån vad människor vill och åstundar.

Aktivismen behöver inte resultera i en ”uttalat kristen” stat, för att använda Jaktlunds formulering, men lyckas påverkan i någon mån har man i samhällskroppens lagstiftande organ fått in teokratiska element: lagar stiftade utifrån kristen ideologi snarare än ett människocentrerat förhållningssätt till tillvaron.

Sammanfattningsvis:  Religiositeten bör vara privat. Det innebär inte att religionen kastreras, men att man i den sekulära staten kringskär dess möjligheter att häva sig upp till någon form av överhöghet i samhället, hurudan överhöghet ideologin än må ha över dess enskilda trosbekännare. I gengäld bör staten hålla tassarna borta från den religiösa verksamheten, så länge den inte inverkar menligt på människor utanför densamma.

Jaktlund är fri att ropa kristliga budskap från hustaken, men riskerar det att rucka på statens livsåskådningsneutralitet, då går den utöver det privatas sfär och bör motarbetas.

Bokrecension: Kämpande ande | Pär Lagerkvist

Kämpande ande är en novellsamling av Pär Lagerkvist (1891-1974). Boken utkom första gången 1930. Jag har läst den i en upplaga från 1951.

* * *

Kämpande ande rymmer fyra noveller, nämligen "Bröllopsfesten", "Guds lille handelsresande", "Själarnas maskerad", "Uppbrottet".

Man kan nog utan större gensägelse hävda att alla berättelserna kännetecknas av ett djupt känt vemod, ett vemod som tunga havsströmmar långt under ytan, som finns där utan att man riktigt kan peka och säga: "där är det" eller "där är det". Finns där gör det hursomhelst.

Det är påfallande hur stilen i Kämpande ande skiljer sig från Lagerkvists långt tidigare novellsamling Järn och människor, som gjorde stort intryck på mig. Där var berättartekniken återhållsam, sträv och stram, fastän samma djupa vemod också var tydligt där.

I Kämpande ande är stilen helt annorlunda. Den är vittförgrenad, språket tangerar hela tiden det utsägbara och texten överflödar av tankestreck, av punkter, och av utlämnade ord. På mig verkar stramheten mycket kraftfullare, men det betyder inte att de långsamma explosioner som äger rum i denna novellsamling är utan verkan. Nog berörs man!

Berättarrösten själv är undflyende, den går in i gestalterna och fungerar plötsligt som en slags inre dialog: berättande internaliseras inom dem som berättelsen handlar om, de drivs inifrån.

* * *

Något kort om vardera novellen kan vara på sin plats.

Den första historien är relativt kort och skildrar ett giftermål mellan Jonas och Frida i ett litet stationssamhälle. Jonas synes i bygden uppfattas som lite eljest – som det heter – och tjänar sina fattiga ören på att bära tågpassagerares bagage. Frida, en ungmö ej längre alldeles ung, driver en syaffär.

Lagerkvist skildrar de bådas kärlek till varandra på ett mycket vackert vis, men lyckas också låta omgivningens tveksamhet och i viss mån dess förlöjligande skymta fram likaså. Helheten är gripande, och "Bröllopsfesten" blir i novellsamlingen den text som drabbar mig som läsare med störst kraft.

"Guds lille handelsresande" berättar om en före detta predikant som tydligen till följd av en viss förkärlek till spriten har svårt att få jobb som sådan och istället blivit kolportör: han säljer andliga skrifter genom dörrknackning. Förtvivlad över sin situation och återigen berusad finner han ett nytt hem i Frälsningsarmén, där han återupprättas med en ny ödmjukhet. Historien är vacker och okonstlad, både tragisk och hoppingivande.

Längsta novellen i samlingen är "Själarnas maskerad". Den är också märkligast, och jag kan inte riktigt med den.

Motivet i skildringen är två människor, Arna och Halvdan, som blir djupt förälskade i varandra med en kärlek som av dem själva uppfattas som något alldeles kolossalt, något väsensförändrande. Deras själar synes haka i varandra, bli oskiljaktiga från varandra.

Det blir för sötsliskigt romantiskt med tungspetsar och åtrå å ena sidan och platonsk själavänskap å den andra. Trots att det allomfattande vemodet bemäktigar också "Själarnas maskerad" och låter allt sluta i moll, har tragiken svårt att övervinna den tyngande rosaskimrande prosan. Jag blir helt enkelt trött både på Arna och Halvdan och deras introverta passion.

Avslutningsvis får vi i "Uppbrottet" lära känna den unge läkaren Elis som diagnosticerats med en dödlig sjukdom.

Medveten om sin egen förestående bortgång handlar mycket av historien om hur han hanterar denna kunskap, framförallt uppehåller sig novellen kring hans funderingar om huruvida något av livet fortsätter efter döden; Elis når långt i dessa  funderingar, som inte saknar anknytningspunkter till postmodern teologi.

Men vackrast är ändå den mycket lätt antydda kärleken från översjuksköterskan Signes sida gentemot läkaren. Det är till sist hon som vakar vid hans bädd, ja, insisterar på att göra det själv, och det är hon som bryter ihop när han till sist somnar in.

* * *

Kämpande ande är en väl vald titel på samlingen. Formuleringen kan fungera som ett sammanhållande tema för alla novellerna: människor som kämpar: för kärleken, för sig själva, för att komma till ro. Det är mycket allvarligt, alltsammans; det finns föga av munterhet att hitta här. Men vad man finner är den där djupt anade underströmmen, den dolda rörelsen, av vemod.
– – –
Prosa. Kämpande ande, Pär Lagerkvist. Albert Bonniers förlag 1951. 241 sidor.

Bokrecension: Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter | Chamfort

Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter (fr. Maximes et pensées, caractères et anecdotes) är en samling texter av Chamfort (1741-1794), sammanställda ur Chamforts kvarlåtenskap och utgivna postumt 1795.

Jag har läst verket i en översättning av Arne Helldén (1921-2009), som utgavs av Atlantis 1997, i förlagets serie Atlantis väljer ur världslitteraturen.

* * *

Chamfort, född Nicolas-Sébastien Roch, som person får vi bekanta oss med i Helldéns fylliga biografiska inledning.

Det som där särskilt slår läsaren är känslan av rotlöshet och utanförskap som ligger över Chamfort. Uppfostrad av fosterföräldrar var han egentligen son till en adelsdam och en kanik. Van att umgås i hovkretsar och fina salonger blev han aktiv jakobin under franska revolutionen. Och i de bevarade aforismerna och texterna stiger en tänkare fram som revolterade också mot sin tids konvenans och samhälle.

Chamfort var gränsöverskridande ur flera aspekter, och hans liv blev omväxlande.

 * * *

Chamfort var redan i sin egen tid känd för sin formuleringskonst. I dag är Chamfort, efter perioder av glömska, mest bekant som nattsvart, misantropisk aforistiker. Hans misantropi ska kanske inte överdrivas, även om den är påfallande, men jag vill ändå anföra en av hans mest bistraste aforismer:

"Att leva är en sjukdom som sömnen befriar oss från varje dag efter sexton timmar. Men det är bara ett tillfälligt palliativ. Döden är botemedlet."

Det kan nämnas att Chamfort själv dog för egen hand. Han sköt sig i huvudet, skadades svårt, men överlevde. Han tog då till en kniv, men påträffades blodig men vid liv. Först efter en tid avled han som en följd av skadorna. Anledningen till självmordet var att han fått en arresteringsorder på sig under skräckväldet som följde på den inledande fasen av franska revolutionen.

* * *

Det är inte så att man i Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter möter ett lärosystem. Vad man får ta del av är först och främst observationer avfattade med viss cynism. Han skriver själv:

"Den bästa filosofin i förhållande till världen är att förena en munterhetens sarkasm med återhållsamhet och ett milt förakt."

Några återkommande teman i Chamforts åskådning kan ändå urskiljas.

Man märker hos honom en påfallande civilisationskritik, utformad som vassa omdömen och tistelstickiga sentenser. För honom förefaller kulturvärlden vara en bedrövlig plats, om man med kulturvärlden avser den allmänna världen där de allmänna människorna lever sina allmänna liv styrda av konvenans och utan djup. Särskilt gisslar han societetens förkonstlade livsföring, men inte heller människan som sådan går fri, med alla hennes illusioner.

Chamfort vill se världen naken, betraktad utan skyddande chimärer, med sanning, förnuft och hederlighet som ledord. Få ser världen så, verkar han mena: pöbelns likväl som aristokratin förmår inte höja sig till något över hävdvunna föreställningar.

Själv, den gamle konversatören som rörde sig ledigt i de finaste salongerna, uttrycker han ett behov att fly bort från ett förljuget samhälle, fly till ensamheten, bort från de människor han föraktar så. Det är genom att dra sig undan från den fina världen, "le monde", som han känner sig lycklig.

Trots den allmänna misantropiska grundton som går genom Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter anar man också det revolutionära draget; adelsmännen och monarkerna får många giftiga åthutningar och Chamfort ställer sig hellre på de förtrycktas än på förtryckarnas sida och konstaterar till exempel i en aforism:

"Samhället kan indelas i två stora klasser: de som har mer middagar än aptit och de som har mer aptit än middagar."

* * *

Det vore väl ogörligt att skriva något om Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter utan att återge ytterligare några aforismer eller formuleringar ur samlingen. Låt oss välja ut fem, för att få ett intryck av Chamforts sätt att formulera sig.

"Naturen har velat att illusionerna ska finnas både hos de visa och hos dårarna, så att de förstnämnda inte blir alltför olyckliga på grund av sin visdom."

"Man måste medge att för att leva lycklig i denna värld är det nödvändigt att fullkomligt paralysera vissa delar av själen."

"Allmänheten i våra dagar är som en modern tragedi, absurd, grym och platt."

"Njuta och låta njuta, utan att du gör vare sig dig själv eller andra något ont — det är, tror jag, summan av all moral."

"Det är viktigt att se allt från den komiska sidan, vänja sig vid att betrakta människan bara som en sprattelgubbe och samhället som en scen där han hoppar omkring."

* * *

Chamfort skriver med påfallande espirit, även om långt ifrån alla kvickheter — särskilt förekommande i den avdelning som samlar anekdoter om personer omkring honom — har motstått tidens gnagande tand.

För den en aning människofientligt anstrukne läsaren finns hur som helst mycket att hämta i Chamforts Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter.

Det är som pessimist svårt att inte hålla med honom i många av de observationer han gör om människans egenheter, hennes vulgaritet och kortsynthet. Men trots Chamforts nedgörande kritik av så mycket, finns det hos honom en vitalitet, en spänst som torde göra läsningen till ett nöje även för muntrare själar.
– – –
Maximer & tankar, Porträtt & anekdoter, Chamfort. Övers. Arne Helldén. Atlantis 1997. ISBN: 91-7486-353-3. 233 sidor.

Bokrecension: Grekisk religiositet | Martin P:n Nilsson

Zeus och Hera

Grekisk religiositet är skriven av filologen Martin P:n (Persson) Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia vid Lunds universitet och senare även lärosätets rektor.

Grekisk religiositet utgavs första gången 1946 på Hugo Gebers förlag.

* * *

Det antika Grekland — liksom antikens Rom — upphör inte att fascinera. Vad gäller grekerna är det för åtminstone mig de fantastiska mytberättelserna samt kulturens intellektuella höjd som intresserar mest, liksom den rika tankeflora som blev resultatet av denna.

Grekisk religiositet utforskar en viktig aspekt av den grekiska kulturen, nämligen religiositeten. Det är här alltså inte i första hand fråga om religionen som sådan — vilka gudar som stod i vilket förhållande till vilka andra gudar, hur religionen systematiserades och så vidare — utan hur den religiösa tron och praxisen yttrade sig: tillämpad religion, kan man kanske säga.

Nilsson kartlägger olika faser i den grekiska religiositeten och beskriver vad som utmärkte varje fas, och hur religiositeten i samverkan med kulturen i övrigt leder fram till att manegen krattas för en ny världsreligions inbrytande på delvis grekisk grund: kristendomen.

I äldre tid identifierar han ett antal olika framträdande drag. Religiositetens extatiska komponenter, exemplifierat med dionysoskulten är ett av dem.

Nilsson påvisar också tankemodellen som tar sig uttryck i ett slags rättvisetänkande eller en nivellering: allt ont balanseras av gott och allt gott balanseras av ont. Drabbas människan av det högmod som kallas hybris får hon räkna med att nemesis, hämnden, jämnar ut ojämnheten. Människan tänktes göra bäst i att "känna sig själv", vilket enligt Nilsson snarast skall förstås som att människan skall veta sin plats, sin litenhet.

Nästa fas kännetecknas av den lokala kulten. Särskilt suggererande är bilden av de många tempel som måste funnits överallt, och som fungerade som nav i människornas kultiskt betonade religiositet. Religionen var lokalt förankrad, menar Nilsson, och inte omedelbart överförbar på andra geografiska områden; varje stad höll sig således med sin egen variant av gudarna.

Samtidigt bröt den intellektuella kritiken fram, och fastän den väl knappast nådde ned i folkdjupet, blev den ändå en betydande komponent i tidens kultur. Filosoferna ifrågasatte religionen och religiositeten. Observationen av att balansen mellan gott och ont under livstiden många gånger inte på något vis uppstod skapar dessutom tankar om hinsides straff och belöningar.

Slutligen framgår en ny världsbild; man börjar tänka i monoteistiska termer, där de olika gudarna man varit van att dyrka främst blir manifestationer av en högsta gud. Man laborerar med tankar om en slags gudomlig kraft, och mysteriereligionerna breder ut sig med sina specifika invigningar och bruk. Daimontron är starkt företrädd, där daimonerna framstår som ett slags mellanväsen, mellan det gudomliga och det mänskliga.

* * *

Hedendomens sista uttryck kommer genom nyplatonismen, som väl får karaktäriseras som en blandning av filosofi och religiositet, inspirerad av Platon och uttolkad av Plotinos. Kejsar Julianus Avfällingen är måhända den mest kända företrädaren för denna form av religion.

Då är kristendomen redan något att räkna med. Åtskilliga ting i den nya läran igenkänns från den grekiska religiositeten och överlever i den nya religionen som växt upp ur en jordmån blandad av stoff från orientaliska, judiska och just grekiska sammanhang.

Demontron överlever, mysterierna likaså, nu i form av nattvarden. Gudamänniskor är knappast något okänt i grekiska sammanhang: till exempel Dionysos sågs som född av kvinna och gud. Offer var inte heller okänt, en stor del av den grekiska kulten uttrycktes genom olika offer, liksom även den judiska hade gjort en gång i tiden. Monoteismen var absolut inget okänt för grekisk religion.

Det jag framför allt tar med mig efter läsningen av Nilssons bok är just en fördjupad insikt i hur väl förberedd världen var på den nya religionens ankomst. Den grekiska religiositeten framstår vid tiden för kristendomens genombrott i Nilssons beskrivning som splittrad, lappad och lagad. Den nya religionen kommer med ny kraft och övertar det livskraftiga och inte minst det folkliga omstöpt i en ny form av gudsdyrkan.

* * *

Martin P:n Nilsson skriver en tät och sträv prosa. Jag upplever emellanåt meningsbyggnaden som något besynnerlig. Men det hindrar inte på något vis att Grekisk religiositet, trots att den nu har en del år på nacken – och i vissa avseenden är märkt av årens gång – kan fungera som en god orientering i grekisk religiositets utveckling under antiken och hur den till sist dukar under för en ny religions imperialism.

När man i dag sätter sig in i grekisk mytologi kan man med viss nostalgi konstatera att dess synkretistiska anda kombinerat med en stark lokalfärg, dess till exempel i dionysoskulten betonade livsbejakelse, dess folklighet och dess fantastiska berättelser torde varit vida mer appellerande än vad som sedan kom.

Nu blev det inte så. Till all lycka för oss, antikens sentida barn, finns böcker som Grekisk religiositet likaväl som källtexter från tiden att studera för att bilda oss en uppfattning om hur det en gång var, och kanske kan på så vis i en intellektualiserad form en mild antik upprymdhet fortfarande nå oss, om än vägen till dionysisk extas är oss stängd.
– – –
Grekisk religiositet, Martin P:n Nilsson. Hugo Gebers förlag 1946. 227 sidor.

Dagens Nyheter 1890: "Yngsjömörderskans afrättning"

Den 28 mars 1889 mördades Hanna Johansdotter av sin make Per Nilsson och sin svärmor Anna Månsdotter. Dådet kom att bli känt som Yngsjömordet, efter orten där det genomfördes. För gärningen dömdes Nilsson och Månsdotter till döden. Nilsson benådades till livstids fängelse, men Månsdotters straff kom att verkställas den 7 augusti 1890 i Kristianstads länsfängelse.

Nedan följer Dagens Nyheters referents smärtsamt detaljerade redogörelse av avrättningen i samma tidning, fredagen den 8 augusti 1890. Texten kan läsas i Kungliga Bibliotekets digitala tidningsarkiv.

* * *

Yngsjömörderskans afrättning.

Dagens Nyheters referent, som afrest till Kristianstad för att öfvervara afrättningen, skrifver derifrån i onsdags:

Förberedelserna

Den lilla trånga fängelsegården företedde dagen före just ingenting ovanligt. Den omgifves på tre sidor af ett högt, rödmåladt plank och på den fjerde begränsas den af fängelsets murar. Midt på gården står tvångsarbetsfångarnes arbetshus, som upptager största delen af fängelsegården och gifver åt denna formen af en hästsko. Vid arbetshusets ena hörn, midt för porten till fängelset ligger en hög af ljusgul, fin sand. På denna hög, alldeles invid husväggen, är schavotten rest.

Schavotten är af en ytterst enkel konstruktion. Den består af fem plankor, af hvilka de två bilda underlaget för stupstocken och en tredje är afsedd för skarprättaren att stå på. Sjelfva stupstocken består af en 3 à 4 fot lång, fyrkantig stock, 5 à 6 tum i genomskärning. Midt på stocken finnas två inskärningar, en för hufvudet och en för bålen, så att halsen kommer att tryckas tätt intill stocken, hvilken på detta ställe lemnar blott 2 à 3 tums huggyta. Genom stockens hela längd löper på midten ett skarpt tecknadt blyertsstreck, hugglinien, efter hvilken skarprättaren måttar hugget. Stupstocken är gjord att skrufva fast vid plankorna. För att vara beredd på alla eventualiteter har skarprättaren äfven medtagit en jernkedja, hvilken skall användas för den händelse delinqventen skulle vila sätta sig till motvärn. Den är fäst vid i plankorna fastskrufvade jernringar och lägges öfver delinqventens skuldror. Då den spännes, tryckes kroppen hårdt mot de under liggande plankorna och gör det för delinqventen omöjligt att röra sig eller kasta sig undan. Det är dock blott i nödfall man använder detta medel, men man är som sagdt beredd på alla möjligheter och särskildt vid detta tillfälle torde det ej vara omöjligt att kedjan kommer till användning. Själfva det hemska dödsredskapet, bilan, är också värdt att kasta en blick på. Det är ett rigtigt vackert instrument af bästa svenska stål och Eskilstuna tillverkning, tunt och skarpt i eggen som en rakknif. Den är ganska tung, med kort, cirka 2 fot långt skaft och har den vanliga formen på bilor. Midt på den något krumma eggen synas djupa hack, som ej den flitigaste slipning kunnat nöta bort.

— De sitta qvar från föregående afrättningar, upplyste skarprättaren på derom gjord förfrågan.

Vid hvarje afrättning, upplyste hr Dahlman, tränger yxan så djupt in i stupstocken att en bit af det spröda stålet stannar qvar i denna. Den bila som af hr Dahlman användes är ej hans egen utan tillhör Stockholms stad. Den har används vid företrädarne Steinecks och Hjorts alla afrättningar och det är spåren af dessa som sitta qvar i eggen.

Skarprättaren,

hr Dahlman, anlände jemte sitt biträde hit redan på tisdagsmorgonen. Han synes särdeles väl vuxen sin svåra uppgift. Lugn, senig och kraftfull, med fullt förtroende till sig sjelf går han utan fruktan till sin första afrättning.

— Är ni ej rädd att misslyckas?

— Nej, inte alls. Skulle hon bråka så vet jag nog råd — han visade arrangementen med kedjan — det blir visserligen obehagligt och besvärligt, men misslyckas gör jag ej.

— Litar ni på edra nerver?

— Fullkomligt för att utföra värfvet. Skulle jag efteråt ej befinna mig väl så blir detta på en gång min första och sista afrättning, ty då tar jag afsked.

Han inger verkligen förtroende.

Den lifdömda

är alldeles afspärrad från den yttre verlden. Ej ens skarprättaren har fått se henne. Hon lär bära sitt öde med lugn, men synes ännu ej ha böjt sig. Tyst och sluten är hon omöjlig att utforska. Hvad hon känner och tänker vet ingen, antagligen ej ens hennes själasörjare, en ytterst sympatisk ung prestman, som med erkännansvärd ifver arbetat för att öppna detta hårda hjerta för vekar känslor. Den enda punkt hvari man hört henne yttra sig är angående domen öfver henne och sonen. Hon klagar bittert öfver orättvisan att sonen blef benådad och ej hon. Han borde ha följt henne i döden, tycker hon då han gjort sig skyldig till samma bort som hon. 

Rätt egendomligt tänkt af en moder!

På senaste tiden har hon understundom visat sig vek och gråtit, men ej yttryckt någon ånger. Ej heller lär hon ännu ha velat mottaga religionens tröst. I sanning en märklig qvinna! Hur skall hon gå till döden? Skall sinnet vekna, ånger vakna? Hur skall hon möta den ödesdigra morgondagen? Morgondagen! ...

Afrättningen.

Om den hemska akten telegraferade Dagens Nyheters referent i går förmiddag:

Den ödesdigra dagen ingick med ljum luft och molnhöljd himmel. Ju mer klockan närmade sig 8-slaget klarnade det dock upp.

Redan tidigt på morgonen började nyfikna samlas i närheten af fängelset. Vägen dit var dock afspärrad af polis och militär, så att åskådarne der utanför ej kunde komma fram till fängelsemurarna. Inne på fängelsegården samlades vid 8-tiden ett 80-tal med inträdeskort försedda personer, representanter för myndigheterna, pressen, stater och kårer. Det låg en högtidlig, något tryckt stämning öfver de närvarande, samtalen fördes med hviskande röst, och man var nog något blekare om kinden än vanligt, lite hvar. Den lugnaste syntes skarprättaren vara. Han hade iklädt sig sin uniform, blå kavajkostym med gula, breda ränder, blå mössa med bred guldkant och Stockholms vapen framtill. Han var, som sagdt, lika lugn och tillitsfull som dagen förut, och ej ett spår af sinnesrörelse förmärktes i det stereotypa, hårda ansigtet. Den låga schavotten var nykrattad — färdiga att mottaga sitt offer ...

Nu stiger landssekreteraren framtill schavotten och uppläser domen, i kraft af hvilken Anna Månsdotter dömes att mista lifvet genom halshuggning. Under den långa uppläsningen stegras spänningen till höjdpunkten. Det hemska ögonblicket närmar sig.

Nu öppnas den tunga, rödmålade fängelseporten. En blek, smärt qvinna vacklar med svaga, darrande steg fram mot stupstocken. Hon är iklädd den bekanta ljusgrå fångdrägten, som ger det andebleka ansigtet ett ännu hemskare uttryck. Några spår af rörelse kunna ej skönjas i detta ansigte med dess skarpa linjer. Händerna äro krampaktigt tryckta mot hvarandra. Vid den lifdömdas sida går presten, hviskande religionens tröst till henne. Hon synes dock ej gifva akt på hvad själasörjaren har att säga. Och dennes ifriga böner förmå ej väcka några varmare känslor i detta slutna qvinnohjerta. Uppkommen på stupstocken låter delinqventen höra ett sakta qvidande. Hon lägger sig dock villigt framstupa öfver den hemska stocken. Fångknektarne jemka kroppen till rätta.

Det är nu så dödstyst att man blott hör qvinnans svaga kvidande. Kroppen skakas af några konvulsiviska ryckningar.

Detta är det ohyggligaste ögonblicket. Man vill vända sig bort från denna gräsliga scen, som under namn af rättvisa uppföres i lagens namn, men man kan det ej. Ögonen tvingas af en förunderlig makt att se på den snyftande qvinnan på stupstocken.

Nu träder presten till baka, skarprättaren går fram i stället. Den blankslipade bilan blixtrar öfver bödelns hufvud. Ett hugg — och samhället är hämnadt. Den olyckliga har med lifvet sonat sitt afskyvärda brott — sista akten i detta gräsliga drama är utspelad.

Hufvudet skildes i ett raskt hugg från bålen och föll ett stycke fram på den mjuka sanden, som girigt uppsög det framtrömmande blodet. Hugget gick snedt, så att underkäken blef fastsittande vid kroppen. Läkarne, som under befäl af prof. Hjalmar Lindgren från Lund anländt hit i och för vetenskapliga undersökningar, gripa hastigt det afhuggna hufuvdet innan ännu ögonen brustit. Det införes i det bredvid liggande arbetshuset, som i dag är inredt till obduktionsrum. Bålen nedlägges i den enkla kistan med hyfvelspånen för att sedan likaledes obduceras. Spåren af den hemska rättskipningen äro snart igensopade. Åskådarne åtskiljas under tyst samtal, tankarne irra hit och dit, man tycker att man varit med om ett mord.

Den lifdömdas sista natt har varit mycket lugn, och hon ar till och med åtnjutit någon sömn. Hon lär ej ha kunnat förmåas att begå nattvarden före sin död, liksom hon till det sista vägrade mottaga religionens tröst. Tyst och sluten som hon varit under hela den långa ransakningstiden gick denna gåtlika qvinna till döden. Ehuru fängelseluften brutit hennes kroppskrafter och gjort henne till blott en skugga af sig sjelf, hade den ej förmått nedtrycka den trotsiga anden. Ej heller syntes hon frukta döden, och den svaga qvidan som hon i sista ögonblicket lät höra kunde lika gerna orsakas af någon annan sinnesrörelse som af dödsångest.

Vi lemna den hemska fängelsegården, der inom loppet af 4 år 2 personer fått med lifvet gälda hvad de brutit mot samhällets lagar. Der ute strålar nu solen från den klara augustihimlen, foglarne qvittra i trädkronorna, barnen tumla lekande om i gräset ...

Det dröjer dock en stund innan denna leende tafla förmår ur minnet utplåna den hemska scen vi nyss bevittnat och borttaga den sinnets beklämning som det nyss utspelade dramat qvarlämnat hos oss. Ohyggliga brott! Ohyggliga straff! Hoppet om en slutlig försoning är den enda ljuspunkten menniskohjertat kan finna i denna sak.

Svenska panoptikons i Stockholm skulptör, hr Tod Christensen, tog efter afrättningens slut en dödsmaks af den afrättade.

Bokrecension: Afgudaskymning | Friedrich Nietzsche

Afgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren (ty. Götzen-Dämmerung, oder, Wie man mit dem Hammer philosophirt) är skriven av Friedrich Nietzsche (1844-1900). Boken skrevs 1888 och utgavs året därpå. Den blev en av filosofens sista publicerade böcker. 1889 drabbades han av en sinnessjukdom som bemäktigade sig honom resten av livet.

Jag har läst Afgudaskymning i en översättning av Ernest Thiel (1859-1947) utgiven 1906. I denna volym finns även "Några dikter och fragment" av Nietzsche publicerade.

* * *

Nietzsche torde höra till de mer egensinniga tänkarna. Det är nästan omöjligt att skapa sig en komplett bild av hans åskådning, hans lära. Förmodligen, vill jag hävda, beror det på att det inte finns någon enhetlig lära att finna.

Visst finns det klara och tydliga teman som återkommer och utvecklas, men systematiker var han aldrig och från sådana tog han explicit avstånd. Hans mission var inte att konstruera något nytt, utan att avslöja och riva ner förfelade tankekonstruktioner. Han skriver själv:

"Jag misstror alla systematiker och går ur vägen för dem. Viljan till system är en brist på rättskaffenhet."

Med upphöjd konstnärlig frihet behandlade han de ämnen som föll honom in, företrädesvis kulturkritik.

Tydligast i de senare verken, men även i de tidigare, genomför han sina intellektuella experiment i aforismens form, ja, i nietzschanska aforismer, bör man kanske tillägga, för en aforism i Nietzsches mening sväller gärna till små essäer som i sig får fungera som intellektuella prövningar av olika tankelinjer; det ligger således något experimentellt över det hans skriver; därför är han heller inte bunden av att vara totalt konsekvent.

I den formidabla stiluppvisningen Afgudaskymning finner läsaren sig ställd i ett rum där många av de teman man hittar i Nietzsches tidigare skrifter återkommer; det ligger något sammanfattande i hela boken, en erfarenhet av återseende.

Själv beskriver han boken i sitt företal som "den första boken till alla värdens omvärdering", ett verk som Nietzsche länge planerade, men aldrig riktigt förverkligade: det är befogat att kalla det planerade verket för hans huvudverk, fastän det alltså aldrig blev skrivet.

Som vanligt återfinner man de slagkraftiga formuleringarna sida upp och sida ner. Kritiken mot samtiden, kritiken mot kristendomen, kritiken mot hjordmentalitet och nihilism mejslas till synes flyhänt fram. Boken är, skriver han, "en stor krigsförklaring".

* * *

Arne Melbergs utmärkta boktitel Försök att läsa Nietzsche passar in som en beskrivning av varje ansträngning som görs att skriva något om filosofens verk. Mina reflexioner efter läsningen av Afgudaskymning måste bli just det: försök att läsa Nietzsche.

Det går inte att komma med auktoritativa tolkningar av Nietzsches tankevärld; den är alltför komplex.

Det är än mer omöjligt att ens låtsas ge en någotsånär vettig sammanfattning av hans argumentation och idéer i en recension. — Men nåväl, med denna reservation (lämpligen läst som stode den i fetstil och versaler), vill jag ändå skriva något, om än fragmentariskt.

* * *

Nietzsche förordar ett helt nyktert förhållningssätt inför tillvaron. Det finns ingen metafysisk verklighet.

Det som finns är den reala världen, den vi lever i och erfar. Den tillvaron är fylld av nedbrytande krafter, men den starka individen förmår eller bör åtminstone bemöda sig om att försöka förmå att resa sig över det, ständigt som en undantagsmänniska, obunden av konvenans och av etik som formulerats av dem som är en del av de nedbrytande krafterna: dekadensen, nihilismen, hjordmentaliteten.

Den fria människan, övermänniskan, bejakar "sin vilda natur" och skyr "sin onatur", förklarad som hennes "andlighet". Hon är bejakande, inte ångrande, hon äger sina handlingar. Hon följer instinkt som en formel för sin lycka, som ett uttryck för sin sanna natur.

En dödsfiende för Nietzsche är den judeokristna metafysiken, förutsagd redan av Sokrates och Platon – dessa "förfallssymptom". De skapade en idévärld som utmålas som verkligare än sinnevärlden, fastän idévärlden i Nietzsches ögon är helt förljugen, en lögn. Och en metafysik som går ut över sinnesförnimmelserna är "ännu-ej-vetenskap", exemplifierat bland annat som teologi.

Metafysiken är dessutom rent skadlig; den förminskar värdet av livet i den reala världen: den "misstänkliggör lifvet". Den är helt enkelt "ett symptom på nedgående lif".

Samma värnande om det okonstlade, bejakande livet är också en del av kritiken mot kristendomen. Kyrkan vill kastrera lidelserna, skära bort dem, och lyckas därigenom skära av en nödvändig del av livet självt, dess hämmande av människan är ett angrepp på livet.

Därför kan Nietzsche också säga, att "[l]ifvet slutar där 'guds rike' börjar".

* * *

Vidare, de etiska krav som ställs på människan äger icke real relevans vare sig de kommer från kyrkan eller andra uttryck för det mindrevärdigas hämmande av det överlägsna. Nietzsche konstaterar "att det alls icke gifves några moraliska fakta". Alltså: det existerar ingen objektiv moral, enbart "en uttolkning av vissa fenomen, nogare sagdt en misstolkning".

Etiken är i själva verket ur Nietzsches synpunkt ett försök att tämja människan, att göra människan mindre bejakande, mindre naturlig: att göra henne till en "sjuklig bestie", ja och "full af hat mot eggelserna till lif. [...] Korteligen, en 'kristen'".

När kyrkan menar att hon genom detta tämjande gjort människan bättre, menar Nietzsche att hon i själva verket försvagade henne. Ergo förstår vi att kristendomen är en religion för det förtryckta, det misslyckade, det svaga och dess etik ett försök att låta allt bli förtryckt, misslyckat och svagt. En fri människa står i istället bortom gott och ont.

* * *

Det finns mycket hos Nietzsche som är synnerligen anstötligt för en läsare uppväxt med västerländska värderingar och i en humanistisk tradition.

Nietzsche gör i allra högsta grad skillnad på människor, tydligast uttryckt i hans allmänna tes om övermänniska och undermänniska, förstått som upphöjd individ över konvenansen respektive hjordmänniskan. Kvinnosynen som emellanåt skymtar fram är inte tilltalande. Ett visst rasbiologiskt tänkande återfinns, men det vore direkt felaktigt att därför sätta honom i något betydande tankefrändskap med de bruna ideologer som adopterade honom långt efter hans död. Han är definitivt inte demokrat.

Med dessa ting i minnet är för den sakens skull Nietzsches värde inte mindre. Han utmanar både där man inte håller med honom och där man är beredd att ge honom poänger eller rentav djupa insikter.

Och genom sina teser, sina tankeexperiment och övertygelser tvingar han läsaren att tänka själv, att överväga, och kanske emellanåt rentav hamna i en uppfattning som förvånar.

* * *

Nietzsche sökte inte anhängare. Han förklarar i en aforism att den som "söker anhängare" han ska söka "nollor". Själv ser jag mig inte som lärjunge till Nietzsche, men tillåter mig gärna att kalla mig hans elev; inte för att allt det han skriver är ofelbart, men just för att han ständigt utmanar, för att han visar sammanhang och för att han skänker intellektuella verktyg: en filosofisk hammare, till exempel.
– – –
Afgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren, Friedrich Nietzsche. Övers. Ernest Thiel. Albert Bonniers förlag 1906. 181 sidor.

Bokrecension: Insikter och smädelser | Martialis

Insikter och smädelser är ett urval epigram av den romerske poeten Marcus Valerius Martialis (ca. 40 e.v.t - ca. 104 e.v.t.) tolkade, kommenterade och försett med förord av Per Erik Wahlund (1923-2009).

* * *

Martialis skriver sina epigram – alltså ett slags små dikter – i det romerska rikets zenitperiod, när den antika andan ännu var hög och Rom ännu var fritt, dekadent, starkt och förvånande tolerant så länge man inte utmanade makten på otillbörligt vis.

Författaren själv känner vi framförallt från hans bevarade dikter, runt 1500 till antalet. Han blev med tiden en tämligen känd poet. Man vet inte exakt när han föddes och man vet inte exakt när han dog. Man vet dock att han kom att uppbära kejserligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet och att han ursprungligen kom från det som nu är Spanien, ehuru de epigram han skrev utspelar sig i den stad han bodde i under största delen av sitt liv: Rom, imperiets bultande hjärta.

Under Martialis tid där (år 64 till år 98) regerade sådana kejsare som Nero, Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva, med flera. I synnerhet Domitianus omnämns vördsamt i de dikter som ryms i Insikter och smädelser, som innehåller texter från poetens sex första diktvolymer.

* * *

Epigrammen äger stort värde för oss i dag, när vi försöker lära känna den antika världen. Martialis verk sysselsätter sig nämligen inte främst med eteriska ting, utan de är tvärtom mycket jordnära och ofta riktade till en särskild person i satiriskt syfte.

I översättning blir de en aning främmande; deras esteticism bygger främst på versmåtten, alltså en fastslagen rytm, något vi numera är förhållandevis ovana vid. Till förfrämligandet hör också, att det vardagsliv som Martialis skriver om existerar i en helt annan kultur än vår egen: det som är självklart för honom behöver vi expertkunskaper eller förklarande kommentarer för att förstå.

Detta oaktat äger epigrammen en omedelbarhet, en sund fräckhet, en elakhet och udd som inte tvåtusen år har förmått nöta bort. Han gycklar fränt med sina medmänniskor, anklagar dem, sprider antydningar omkring sig och bespottar dem.

Uppenbarligen föll det väl ut, åtminstone vad gäller publiken, för vi förstår att hans dikter reciterades.

* * *

Låt oss dyka in i vad några få av epigrammen handlar om och se vad det är för typ av satir som Martialis ägnar sig åt.

Nå, i ett hånar han en viss Gemellus för att han vill gifta sig med en Maronilla, trots att "hon inger ren avsmak", Martialis ser dock igenom Gemellus: han gifter sig uppenbarligen för att Maronilla är sjuklig: han kommer nog snart att bli änkling och ärva henne.

Martialis skriver vid ett annat tillfälle om en kvinna som vill ligga med honom, men som vägrar att bada tillsammans med honom. Det får poeten att först misstänka att hon är ful, att hon har "hängbröst" och "slokande fettvalkar", att hennes ljumske är sliten eller att "i mynningen av vulvan det sitter en svulst." Dock konstaterar han ändå att det nog inte är så, men det finns ett fel hon har som är värre än så: "du är dum".

Diktaren förvånar sig vidare över att han aldrig blir bjuden på middag hos Cotta. Andra karlar blir bjudna till honom direkt efter de badat. Nåväl! Martialis tyder det som att Cotta inte tror att Martialis behagar honom i avklätt skick...

Vid ett annat tillfälle hånar han Linus, som hustrun går tillrätta med för hans otrohetsaffärer. Vad för slags otrohetsaffärer det rör sig om förklaras av att hustrun sätter en vakt i hans närhet – en vakt som är kastrerad... Martialis konstaterar att Linus hustru är "skarpsynt och ogin nog".

– Det kan i sammanhanget påpekas att Martialis själv inte av dikterna att döma var främmande för homosexualitet; han diktar vid mer än ett tillfälle om kärlekshandlingar mellan honom och andra män, likaväl som han diktar om kärlek till kvinnor.

Poeten har uppenbarligen inga fördomar om att samkönad sexualitet är något lastbart, vilket dock inte hindrar att han gärna driver med andra män som ligger med män.

I allmänhet riktar sig Martialis krassa likväl som vassa satir mot medmänniskornas sexuella eskapader, mot andra poeter som har mage att kritisera honom när de själva är så dåliga, och mot högfärdighet av olika slag: folk som gör sig förmer än de är verkar han ha ett särskilt nöje att spetsa med sin penna.

* * *

Så, Martialis dikter är skabrösa, hänsynslösa och i våra ögon – som snöpt mycket som har med explicit könslighet att göra i poesin – en aning pubertala.

Emellertid skänker de genom sin närkontakt med det romerska gatuslamret och gatudammet ögonblicksbilder av en högt utvecklad civilisation i en avlägsen tid som ändå räknar sysslingskap med den era som vi lever i. För trots alla skillnader känner läsaren av Martialis genast igen hur djupt mänskligt det är som han berättar om: om högfärdiga frigivna slavar, om matvrak och libertiner.

Vi ser i Insikter och smädelser inte bara de som varit döda i snart tvåtusen år levande stå framför oss. Vi ser också oss själva: oss själva som människor liksom de.
– – –
Insikter och smädelser, Martialis. Övers. Per Erik Wahlund. Symposion 1999. ISBN: 91-7139-422-2. 90 sidor.

Bokrecension: Backanterna | Euripides

Backanterna är en tragedi av Euripides (d. 406 f.v.t) som framfördes första gången 405 f.v.t. Jag har läst dramat i en översättning av Göran O. Eriksson (1929-1993) och Jan Stolpe (f. 1940), utgiven på Atlantis 1987. Stolpe har även försett boken med ett förord samt kommentarer.

* * *

— Det är livskraft i detta tvåtusenfyrahundra år gamla drama! Häpnadsväckande livskraft! På dramats närmare 1400 rader utspelar sig en historia som rymmer både sprudlande livsglädje och berusning samt hänsynslös hämnd och djup sorg. Det är helt enkelt en riktig grekisk tragedi.

Historiens grunddrag är att guden Dionysos kommer till Thebe, platsen där han en gång föddes, men där man inte erkänner honom som gud och där hans kusin Penthes är konung. Men gudar vill bli erkända som gudar och hyllade som sådana.

Dionysos får emellertid ett följe av kvinnliga backanter som i rus ger honom sin hyllning. Kung Pentheus uttrycker sitt bestämda tvivel vad rör Dionysos gudomlighet och slår sällskap med denne, som i förklädnad framträtt för honom, i avsikt att spionera på backanterna, varav hans moder Agaue är en.

Guden hjälper Pentheus upp i ett träd, men avslöjar honom sedan för backanterna som i sin extas sliter honom levande i stycken med sina bara händer. Hans moder är den först att angripa vad hon inte inser är hennes egen son.

"Med bägge händerna grep hon hans vänstra arm,
tog spjärn med foten mot hans bröst och ryckte loss den
uppe vid axeln. Det var inte hennes styrka
som gjorde det: det var den kraft hon fick av guden."

Så tar Dionysos hämnd på staden som inte ville erkänna hans gudomlighet, genom att låta dess konung lida en förskräcklig död.

* * *

Dionysos framträder i tragedin på två olika sätt: först som levnadsglädjens och berusningens gud, sedan som hämnaren som kräver erkännande och dyrkan. Hämnden kommer över Thebe, trots att där alltså finns de som genom besatthet blivit honom hängivna. Dionysos framstår med emfas som

"... för människosläktet
oändligt fruktansvärd, och med oändlig mildhet."

Han skänker glädje, glömsk av bekymren, men han kräver också en gruvlig tribut genom moderns angrepp på sin egen son. Först när hon i tron att hon dödat ett lejon återvänder med sonens huvud till Thebe bringas hon till insikt om vem hon egentligen dödat, och slås då med hjärtskärande sorg.

Modern, hennes systrar och hennes far, den gamle kung Kadmos, och dennes hustru tvingas därefter i landsflykt. De har stått som ställföreträdande måltavlor för den fruktansvärdes vrede, men därigenom också räddat staden Thebe.

* * *

Även i översättning och trots de närmast oöverblickbara kulturella skillnaderna och det tids- och rumsliga avståndet är Backanterna mycket njutbar att ta del av.

Texten vittnar om en tid där sprudlande livsglädje kunde komma till uttryck i kulten, långt innan en steril religion av helt annat slag bröt sig in över den gryende västerländska civilisationen. Ja, i Backanterna ryms smakprov på den dynamik som tydligen kunde komma till uttryck i den antika religiositeten, om man nu låter verket vittna om hur man inom den grekiska kulturen faktiskt såg på religionen i allmänhet och dionysoskulten i synnerhet.

Dionysos framställs i Backanterna som "[l]armets gud", en "jublande gud", en gud som frambesvärjer dans hos de sina, och som hyllas bortom "rang och ålder" av de murgrönebekransade hängivna, han, vinguden, som genom vinet "söver all vår sorg". Askes är honom främmande, glädje är honom centralt, att vara i stunden är honom behagligt; kören sjunger:

"Den som kan njuta den korta dagens
lycka – prisar jag lycklig."

Allt detta är den ena sidan av Dionysos. Den andra sidan är hans fruktansvärda egenskaper, som innebär att den som vägrar honom sin dyrkan kan drabbas av döden. Den gamle kungen Kadmos utbrister vid sin döde dotterson kung Pentheus:

"Om någon känner lust att smäda det fördolda –
se då på denna död, och tro på gudarna."

Det hade varit bättre för de dödliga, förmäler Dionysos själv, om de bara hade erkänt honom. Guden säger:

"... jag är Zeus son Dionysos! Om ni hade valt
att lyssna till er visdom — men ni ville inte! —
hade ni fått Zeus son till hjälpare och vän."

Ehuru de nu ångrar sig djupt, efter Pentheus död som uppenbarat Dionysos kraft, är det nu försent att vända om. Dionysos säger:

"... När det var tid kändes ni inte vid mig."

Och de olyckliga accepterar sitt öde och går i landsflykt.

* * *

Dionysos framstår hos Euripides som en mänskligt tänkande varelse, ytterligt mäktig, men ändå mänsklig, full av känsla och med en mångfacetterad personlighet. Han är inte avlägsen, utan vandrar bland människorna, om än i vad gestalt han själv önskar: ibland som skön man, ibland med tjurhorn.

Av hans dyrkan, som fokuserar på glädje, extas, berusning, är det svårt att inte bli intagen. Men dramat vittnar emellertid vältaligt om, att inte denne glädjens gud är att leka med, hur lekfull hans dyrkan ändå kan framstå. Han är förvisso både mild och fruktansvärd.
– – –
Backanterna, Euripides. Övers. Göran O. Eriksson, Jan Stolpe. Med förord och utförliga kommentarer av Stolpe. Atlantis 1987. ISBN: 91-7486-487-4. 86 sidor.

Bokrecension: Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige | Stellan Dahlgren (m.fl.)

Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige är en tvärvetenskaplig historisk orientering i stormaktstidens kultur av Stellan Dahlgren (f. 1932), Allan Ellenius (1927-2008), Lars Gustafsson (f. 1936) och Gunnar Larsson (f. 1926). Boken utgavs på Wahlström & Widstrand 1967.

* * *

Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige är ett försök att belysa 1600-talets kultur ur olika historiska aspekter.

Därför har fyra historiker med olika specialiteteter i boken bidragit med varsin text: Dahlgren som historiker, Ellenius som konsthistoriker, Gustafsson som litteraturhistoriker och Larsson som musikhistoriker. Dahlgren ger en allmän presentation av hur samhället var strukturerat, framst ur ståndssynpunkt, Ellenius koncentrerar sig på måleriet och arkitekturen, Gustafsson på litteraturen och Larsson på musiken.

Resultatet är en torr – tidvis snustorr – men givande översiktlig redogörelse av hur kultur yttrade sig under stormaktstiden samt vilka som möjliggjorde och kunde njuta av de högkulturella uttrycken. Svaret är generellt hovet och adeln, i någon mån prästerskap, i mindre mån bönder och minst allmogen utan ståndsrepresentation, den senare gruppen utgörande den absoluta majoriteten av befolkningen.

Nu är det väl inte så att allmogen saknade kulturella uttryck. Naturligtvis sjöng också de, framförde berättelser och så vidare. Men innehållet i allmogekulturen undandrar sig undersökning, på grund av det ytterligt skrala källmaterialet. Därför är vi — och historikerna — i främsta rummet hänvisade till de texter som finns kvar från de privilegierade samhällsgrupperna, ty det är nästan uteslutande därifrån det finns några källtexter bevarade alls.

* * *

Mitt litteraturintresse gör naturligt nog Gustafssons bidrog om litteratur under stormaktstiden särskilt intressant.

Litterära verk var ofta, visar Gustafsson, tillkomna som en del i ämbetsmäns ansträngningar för att visa sig kompetenta till nya uppdrag: litterär förmåga sågs uppenbarligen som meriterande. Litterära verk kunde också vara resultatet av ämbetsutövning, såsom vetenskaplig sådan eller av präster predikosamlingar.

Fri litteratur – ars gratia artis – är mycket ovanlig. Till och med ett 1600-talets storverk som Georg Stiernhielms Hercules torde enligt Gustafsson ha varit skapat i avsikt att befrämja författarens dittills relativt stillastående ämbetskarriär, oaktat att han måhända fann nöje i sin vittra verksamhet. Litteraturskapandet hade ett syfte, helt enkelt, det var ett medel för att nå ett mål. Och litteraturen sökte i detta uppfylla vissa särskilda förväntningar vad gäller innehållet.

Ett annat typiskt exempel på litteratur är beställningsarbeten vid begravningar eller bröllop då några högstämda och genrebestämda verser var passande. För dylika texter kunde poeten blir honorerad frikostigt.

Att litteraturen främst kom samhällets eliter till godo får också sin enkla förklaring i att läskunnigheten var låg. En normalupplaga för böcker bestod, skriver Gustafsson med hänvisning till en samtida källa, av femhundra exemplar. Vanligaste formen av litteratur var religiösa texter, till exempel psalmböcker; det påvisar också den icke-religiösa litteraturens begränsade spridning. Och förutom andlig litteratur var nog skillingtryck vanliga.

Gustafsson ser en utveckling under stormaktstiden, där det i aristokratiska sammanhang blir alltmer ståndsmässigt att förvära boklig kunskap. Detta torde varit en nödvändighet i fredstid, för att adelsmännen skulle kunna konkurrera med ofrälse personer i kampen om ämbeten. Litterär förmåga och bildning var som sagt meriterande. Humanismen uppvärderas, helt enkelt. Som Stiernhielm skriver i Hercules:

"Wijsdomen aflas i Lärdom".

* * *

Allmogen utgjorde under stormaktstiden den absolut största delen av befolkningen. Kanske runtomkring 95 procent av de uppemot två miljoner invånarna i Sverige-Finland. Det är djupt beklagligt att bristen på material inte tillåter oss någon större kunskap om dessa massors kulturyttringar.

Det är givet att allmogen i allmänhet inte skrev litteratur eller komponerade kyrkmusik, men nog får vi utgå från att också de hade sina berättelser, sina sånger, sin musik, sin allmogekonst. Men den är nästan helt otillgänglig, av föreliggande verk att döma.

Därför blir den nutida betraktarens synfält begränsat till den yttersta samhällselitens horisont, som naturligtvis säger mycket om hur man där såg på sin plats i samhället, hur idealen såg ut, hur kulturen yttrade sig i dessa sammanhang, men föga om hur folk i allmänhet, såsom kulturella varelser, skapade kulturella värden. Vi vet en del om vad som framfördes i Tyska kyrkan och vid hovet i musikväg, men nästan ingenting om vad drängen gnolade vid plogen eller hur berättelserna lät vid vintertända brasor i stugorna – om man inte extrapolerar utifrån långt senare tider.

På så vis blir Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige i mångt och mycket en påminnelse om hur lite vi vet och hur lite vi kan veta om det förgångna, som inte är alldeles avlägset ändå, inte mer avlägset än att de flesta svenskar kan söka sina förfäders namn och bostadsplatser i denna tid.

En annan insikt som kommer av boken är hur modernt påfund personligt formad kultur är och i vilken utsträckning kulturen tjänat de maktägandes intressen och genrebestämda förväntningar. Så är det kanske fortfarande i någon mån, men det blir mycket tydligt hur starkt detta drag vad under stormaktstiden, där konst för konstens egen skull verkar vara något nästan okänt och där konstnärerna i stor utsträckning och för sin egen överlevnad tvingas följa stränga förväntningar som blott långsamt förändrades med tiden.

* * *

Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige är en lärorik bok. Den innehåller dessutom rikliga litteraturreferenser för den som önskar fördjupning inom något av dess anförda områden. Språket är i allmänhet strikt och förhållandevis akademiskt: den försöker inte vara en populärframställning, utan en skisserande översikt över ett område brett nog att fylla många, tjocka volymer. Striktheten i språket kommer således att tjäna ett syfte: det blir en mycket koncentrerad framställning.
– – –
Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige, Stellan Dahlgren (m.fl.). Wahlström & Widstrand 1967. 167 sidor.

Bokrecension: Nils Tufvesson och hans moder | Gustaf af Geijerstam

Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman är skriven av författaren Gustaf af Geijerstam (1858-1909). Boken utgavs 1902.

* * *

Yngsjömordet är förmodligen ett av de mer kända historiska svenska morden. Och det är just detta brott och omständigheterna kring det som af Geijerstam berättar om i vad som rimligen torde kunna kallas en tidig dokumentärroman i naturalistisk anda. Namn är skiftade och detaljer, men historien är i stort densamma.

Det historiska Yngsjömordet ägde rum våren 1889 i Yngsjö, östra Skåne. Det tillgick på så vis, att Per Nilsson och hans moder Anna Månsdotter bragte Pers hustru Hanna Johansdotter om livet. För detta dömdes omsider Per och Anna till döden, men Per benådades till livstids fängelse, eftersom han och modern sedan hans ungdom haft sexuell samvaro.

Anna Månsdotter blev 1890 den sista kvinnan som avrättades i Sverige.

* * *

De tre huvudpersonerna får i af Geijerstams roman namnen Nils Tufvesson, Inga Persdotter och Elin Olasdotter. Särskilt fokus lägger författaren på de psykologiska djupbeskrivningarna av gestalterna. De får var och en fylliga personligheter.

Inga Persdotter, modern, framstår som en ytterligt bitter, elak, småsint, makthungrig ragata, som egentligen inte vill släppa någon nära sin son, som hon alltså har en sexuell relation med.

Nils, son till Inga och make till Elin, å sin sida är svårt kuvad, förstörd av sin moders inflytande, lamslagen av hennes vilja. Enbart på hennes inrådan, som kommer sig av att det talas på byn om den misstänka blodskammen på gården, går han in på att gifta sig.

Elin, Nils hustru, är en naiv ung kvinna, mycket flickaktig och oskyldig, som inte kan förstå varför inte mannen ids uttrycka värme gentemot henne, som har lätt att klandra sig själv och inom sig länge gömmer det faktum att Nils aldrig fullbordat äktenskapet med henne. Elin blir hackkyckling för Inga, utfryst, åthutad, och med tiden hatad.

* * *

I och med att historien om Yngsjömordet är känd, vet läsaren vad som kommer att ske. Man vet vad målet med den oavvisliga upptrappning i spänningen är: död.

Det är alltså inte svårt att känna medlidande med Elin, som helt ovetande hamnat i en avskyvärd situation, det är inte heller svårt att nästan ge ljud åt en förhoppning att hon ändå måtte komma ifrån sin make och den som håller i makens koppel, nämligen hans moder.

Men trots allt tycker dock Elin om Nils; hon förmår se hans tunga plåga som han tror är hängivenhet till modern, men som i verkligheten är slaveri under hennes tyranni.

* * *

Det ligger en särskild effekt i att läsa Nils Tufvesson och hans moder på grund av dess språkdräkt. För fastän romanen är skriven i naturalistisk stil, och alltså strävar efter strikt realism och psykologisk trovärdighet, så gör språket, som fortfarande klingar friskt av 1800-talsprosa, att något av ett sagoskimmer ligger över berättelsen. Åldern har alltså skänkt romanen ytterligare en dimension, utöver den strikt realistiska.

af Geijerstam för varsamt och utan frossande i detaljer men heller inte med girar omkring det obehagliga läsaren kronologiskt igenom de olyckliga själarnas öden. Avstamp sker redan före Nils födelse, men framförallt berättas om den tid som förflöt mellan giftermålet och dådet, och sedan åt det som skedde därefter, intill dess att Inga mötte sitt öde.

Texten är välpolerad och jämn och händelserna följer naturligt på varandra. Jag är inte tillräckligt insatt i Yngsjömordet för att bedöma hur nära texten i detalj följer det verkliga skeendet, men allt tyder på att romanen ligger ganska nära dokumentären då det gäller de yttre dragen, även om man naturligtvis måste tillåta af Geijerstam sin absoluta konstnärliga frihet i mycket.

Hur som helst är Nils Tufvesson och hans moder en värdig roman om utanförskap, skam, avund, hat och ett mord som skakade om en bygd.
– – –
Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman, Gustaf af Geijerstam. C. & E. Gernandts Förlags Aktiebolag 1902. 327 sidor.

Bokslut 2015

Antal inlägg: 84 (2014: 122)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 7 (10,17)

Antal recenserade böcker: 65 (92)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Prosadikter av Charles Baudelaire och Sapiens av Yuval Noah Harari.

Planer för 2016:
Fortsatt recenserande.