Bokrecension: Främlingarna | Hjalmar Söderberg

Främlingarna. Berättelser är en novellsamling av Hjalmar Söderberg (1869-1941). Samlingen gavs ut första gången 1903 och innehåller nio texter. Främlingarna. Berättelser blev Söderbergs tredje bok.

* * *

"Främlingarna" är en väl vald titel till samlingen, och inte bara till titelnovellen. För det bestående intrycket efter att ha lagt berättelserna ifrån sig, är hur de på olika sätt skildrar ett främlingskap gentemot resten av världen, gentemot De Andra. — Jag får ofta känslan av att gestalterna i novellerna står ett halvt steg utanför själva verkligheten, och med lätt förvåning betraktar sin samtid, samtidigt som de inte heller kan lösgöra sig från sin tillvaro.

* * *

Låt mig berätta lite om några av novellerna.

Novellen "Det blå ankaret" handlar om Richard Fants utanförskap på grund av en helt liten detalj: en tatuering. Fant har arbetat sig upp till ställning och förmögenhet, men har från sin ungdom som skeppsgosse kvar på sin hand en tatuering av just ett blått ankare.

Genom denna synliga markör, skildrar Söderberg helt trovärdigt, hur ett helt föreställningskomplex om den tatuerade Fant finns hos människor omkring honom. Han är inte riktigt med i de fina kretsarna, på grund av sitt synliga attribut som markerar en viss klasstillhörighet. Trots att mannen på varje sätt torde vara berättigad till sin plats i borgerskapet vari han umgås och varifrån han hämtat sin hustru, tillåts bakdanteriet mot honom ha just den där tatueringen som kristalliseringspunkt.

* * *

I den märkliga fyrdelade novellen "Generalkonsulns middagar" kommer Söderbergs fantastiska sinne för ironi till sin fulla rätt. I varje del av novellen gisslar han oförbehållsamt olika samhällsfenomen och socialt hyckleri. Detta i formen av bjudningar hos en generalkonsul.

I första delen avhyvlas i synnerhet frikyrkligheten men också i någon mån en mätt och belåten svenskkyrklighet.

Andra delen har till en början en något allvarligare ton, där en pseudoreligiös inställning till självmordet får sin vedersakare i en åldrad professor. Professorn knäpper sällskapet på fingrarna, avslöjar åhörares okunskap om sin egen religion, och förklarar hur det är varje individs rätt att ta sitt liv, och formulerar det på ett sätt som nog kan kännas svårsmält än i dag:

"...jag menar att de allra flesta själfmord äro relativt goda och riktiga handlingar. Jag menar att själfmordet nästan alltid är den bästa handling som personen i fråga under de och de gifna omständigheterna kan begå, och att det i regeln skulle vara långt brottsligare a honom att fortsätta att lefva. [...] Och det tillkommer dock till sist ingen annan än individen själf att afgöra den frågan, om han bör lefva eller dö."

De flesta gästerna får svar på tal, från någon röner professorn rentav försiktigt medhåll. Men de vänder sig ändå bort, trötta på det mörka ämnet, tills bara en nykonfirmerad ung släkting till gubben blivit kvar. Hon konstaterar att farfar har många goda idéer, "som skulle göra människornas lif större och friare och högre i taket, om de ville ta dem på allvar. Men när de lukta allvaret gå de ju sin väg."

Den tredje delen av novellen tar sikte på samvaron makar emellan, och kanske i synnerhet detta med skilsmässor och graviditet före äktenskapet.

I den avslutande delen av novellen avhandlas också spiritismen på ett underfundigt kritiskt vis, med humor som påminner om Oscar Wildes.

* * *

I novellen "Mot strömmen" märker Gabriel Mortimer, som en gång levt helt fritt på ränta, och tadlat äktenskapet, att han stadgat sig, skaffat jobb och gift sig. När han anar att han cementerats i en roll han aldrig riktigt valt själv, uppstår Mortimers slag av utanförskap: ett utanförskap inför sig själv, där hans nuvarande liv som ämbetsman, make och far framstår som en parentes i förhållande till ett vagt uttryckt Livets Mening, som han inte vet vad det är, eller var det kan finnas.

Man anar hur Mortimer en gång föreställt sig, att hans liv skulle bli något särskilt, men hur han med åren upptäcker att det blir — vanligt. Slumpen har fört honom till ett liv som förrinner, och han föreställer sig att han hade någonstans att nå, men vet likväl inte vart.

* * *

I Främlingar finns också noveller av annat slag än sådana som skildrar ett slags melankoliskt utanförskap. Men  slutackordet efter läsningen blir ändå en känsla av att vi ställts inför flera olika arter av alienation. Inte minst i de tre dystra ungdomsnoveller som avslutar samlingen, och som jag inte refererat här.

* * *

Hjalmar Söderberg känns fortsatt aktuell. Genom att han pressade gränserna för konvenansen i sin tid, och det med en språkanvändning som gör nästan varje stycke av hans penna till ett konstverk i sig, känns hans alster fräscha, och har dessutom möjlighet att utmana en och annan föreställning fortfarande. Men det är ingen agitatorisk plakatprosa Söderberg skriver: den kontroversiella idén upplevs aldrig forcera eller bära prosan, det är istället prosan som bär idén.

Hjalmar Söderberg tillhör de absolut främsta svenskspråkiga författarna. Främlingar ger mig ytterligare stöd för den uppfattningen.
– – –
Främlingarna. Berättelser, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 1903. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Myths of the Norsemen | H. A. Guerber

"Odin",
Sir Edward Coley Burne-Jones

Myths of the Norsemen: From the Eddas and Sagas skrevs av brittiska historikern Hélène Adeline Guerber (1859-1929), som gavs ut första gången 1908.

* * *

I Myths of the Norsemen gör Guerber ett försök att sammanfatta hela den forngermanska mytologin. Det handlar alltså inte uteslutande om nordmännens mytologi, utan om hela den germanska myttraditionen.

Dessvärre är nästan allt material om den forngermanska mytologin endast bevarad i fragment, som dessutom sammanställts efter hednisk tid. Även sagorna, vari man hittar en del mytologiskt material, är skriven i kristen tid, och Snorre Sturlasson, som skrev den nyare Eddan som en lärobok i fornnordiskt symbolspråk för skalder var kristen.

Vad vi har är en mängd berättelser som sällan är alldeles lätta att sätta i relation till varandra. Olika myter överlappar varandra, vissa har sannolikt smält samman, åter andra har fått kristna interpolationer i texten.

Guerber är medveten om detta, och skriver:

"The religious beliefs of the North are not mirrored with any exactitude in the Elder Edda. Indeed only a travesty of the faith of our ancestors has been preserved in Norse literature."

Trots det har det inte saknats försök att göra synteser för att framställa den nordiska mytologins Stora Berättelse. Guerbers bok är ett sådant försök, som emellanåt får ta till rena fiktioner för att limma myt till myt, och som lutar sig inte uteslutande på de gamla källorna, utan gång på gång citerar långa stycken ur sentida poetiska tolkningar av forngermansk mytologi. Till exempel viks ett stort utrymme åt att presentera Tegnérs Frithiofs saga. Den bygger visserligen på en äldre legend, men det är Tegnérs uttolkning som nästan uteslutande refereras.

Så med hjälp av sentida dikter kan Grueber lägga material till de gamla myterna och göra sammankopplingar, som inte återfinns i de gamla källorna. Till exempel skriver hon om jätten Utgårda-Lokes hem i Jötunheim, att det var

"...built of great ice blocks, with huge glittering icicles as pillars."

De gamla källorna ger inget som helst stöd för en sådan läsning, så vitt jag vet. Mer förståeligt utifrån tidsandan är möjligen, att sådana detaljer uteslutits, som att Oden i fågelgestalt lät en del av Suttungs mjöd komma ut bakvägen till gagn för mediokra poeter, eller som att anledningen till att Tor hade svårt att passera en viss flod var att en jättinna just urinerade uppströms.

Typiskt för sin tid är också Guerbers försök att uttyda myterna som personifikationer av olika naturfenomen. I synnerhet blir här allehanda gudar, hjältar och komponenter i myterna använda som symboler för solen eller för solstrålar. Men inte bara myter får den behandlingen. Med halsbrytande hermeneutisk våghalsighet applicerar Grueber legenden om Råttfångaren i Hameln (som utspelar sig 1284), på Oden, som enligt henne är flöjtspelaren, som skall symbolisera den vinande vinden, och råttorna som följer honom representerar de dödas själar, och det berg som barnen följer råttfångaren till är då en symbol för graven.

* * *

Inte bara de klassiska gudamyterna får sina utläggningar i Myths of the Norsemen. Även den intrikata Völsungasagan behandlas, och det på ett mycket lättbegripligt vis. Faktiskt är den största behållningen av studiet av Guerbers bok, just den pedagogiska och tydliga framställningen av det epos som denna saga är, med sin höjdpunkt i Sigurd Fafnesbanes dråp av draken Fafner. Men med hjälp av Guerbers framställning får jag bättre sammanhang kring Sigurds förfäders historia, och även kring den fortsatta berättelsen som bland andra innefattar Gunnar, Brynhild, Gudrun, och Atle.

* * *

Så — visst kan Myths of the Norsemen användas för att lära sig mer om forngermansk och fornnordisk mytologi. Men jag tror att man genom läsningen lär sig minst lika mycket om hur man såg på mytologi och hur den skulle uttolkas vid förra sekelskiftet. Genom användningen av sentida episka dikter blir återberättelsen möjligen lite mer sammanhängande, men inte helt pålitlig i detaljerna: åtminstone inte om man vill veta hur de förkristna germanerna och nordborna såg på sina egna myter.
– – –
Myths of the Norsemen: From the Eddas and Sagas, Hélène Adeline Guerber. George G. Harrap & Company 1909. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Text: Balders begravning

"The Death of Balder", Dorothy Hardy

En skildring av hur Balders begravning gick till, baserad på Snorre Sturlasons Edda.

* * *

Balders begravning 

Balder är död. Odens vackre son, ljusgestalten, alla asars vän, föll för pilen som brodern Höder sköt av helt på skämt, tubbad av den listige Loke, som ville den fagres död. 

Balder låg död på Idavallen. Gråtande och med sorg lyfte asarna gudaliket och bar det mot havet, där Balders väldiga skepp Ringhorne låg uppdraget. Och på skeppet tillredde de ett bål.  

Men de sörjande asarna förmådde ej få Ringhorne i vattnet, så väldigt var det. De kallade då till sig jättekvinnan Hyrrokin, som snart kom ridande på sin varg. Med ett enda tag sköt hon båten i havet; det gick så hastigt, att det tog fyr i stockarna det vilat på, och jorden skakade av tyngden. — Tor, Balders broder, ville dräpa Hyrrokin, men de andra asarna bad för hennes liv; så stillade sig även Tor. 

När så Ringhorne flöt på vattnet, bar asarna Balders döda kropp ditut. Hans hustru Nanna såg det, och sorgen blev henne för stark. Den krävde hennes liv där på stället. Och hon lades bredvid sin make. 

Allfader Oden steg fram till sin döde son och viskade något i hans öra: vad som sades är den bäst bevarade hemligheten i alla världar. Han lade så ringen Draupner på bålet, och där hade också Balders egen häst lagts ned. När elden brann, steg Tor fram för att viga bålet med sin hammare. — En dvärg kom i hans väg och med en spark for dvärgen in i elden och förtärdes. 

Det var många som stod på stranden och såg bålet med Balder och Nanna brinna. Där stod Oden och Frigg, och med dem de nio valkyriorna, Frej var där och Heimdall och Freja. Där stod jättar från både berg och isiga trakter i Jotunheim. 

— Så drog Balder den dagen till Hel, där mjödet är bryggt i väntan på honom och där han får förbli i festliga salar, tills Ragnarök har rasat och Oden är död och livet därefter återigen spirar på den avbrända jorden.

Bokrecension: Bländverk | Jonny Berg (red.)

Bländverk: En skräckantologi från Swedish Zombie är en novellsamling med tema fantastik och zombies, som givits ut och sammanställts av Jonny Berg, upphovsman till och hjärtat i de odödas litterära hem på webben, Swedish Zombie. Novellerna är skrivna av tretton olika författare.

* * *

Guldkorn. Det är vad den här antologin innehåller. Det är klassisk zombiefiktion, det är fantastik från en främmande värld, det är rysligheter och obehagliga trivsamheter.

Så vi möter kvinnan som kommer hem till sin man — som lik. Och kvinnan som äter upp sin man — som zombie. Vi har mannen som slutar andas och fortsätter leva ändå. Vi har sagan om den onda gasballongen och vi har underjordiska mördarvarelser. Och en köttätande pensionär på ett äldreboende. Och mycket, mycket mer blodigt, knepigt och märkligt.

* * *

Några av novellerna i samlingen fastnar jag särskilt för. En av dem är Oskar Källners zombienovell "Byssan lull", som byggs upp på ett dramaturgiskt skickligt vis, med en tydlig och i genren klassisk handling; jag känner igen mig och är likväl nyfiken på händelseutvecklingen. Det är helt enkelt god och spännande underhållning som serveras läsaren, där överlevare försöker fortsätta överleva i en värld som tagits över av zombies.

Titelnovellen "Bländverk" är riktigt spännande och författaren Stewe Sundin målar stegvis upp en tillvaro där vi förstår att något är fel, mitt i ett vanligt villakvarter: — för ska det verkligen vara så obegripligt mycket mask i rabatterna? Ska det verkligen... — Något är riktigt fel. Sundin bjuder också på en av de allra mest obehagliga dödsvisioner jag mött, i novellens två sista stycken, som nog kommer att hemsöka mina tankar emellanåt.

Men allra mest känner jag för en novell som lagts under bonusavsnittet, och det är Malin Rydéns "Flygrakan". Också den är en mycket klassisk zombieberättelse till upplägget, med ensliga vägar, militära hemligheter och ruttnande, köttätande odöda. Den fångar mitt intresse och håller kvar det till sista meningen. Den ödsliga miljön, de realistiska skildringarna av den framrullande katastrofen, mörkret... Allt ger en god zombiestämning. Så där att man nästan hör regnet slå mot asfalten på vägen som klyver skogen.

* * *

Ja. Det glittrar som guld i Bländverk. — Jag har dock svårare för moment där novellistiken blir ansträngt samhällskritisk, till exempel i den ångestframkallande novellen om mannen som tappar sina lägenhetsnycklar och plötsligt hamnar utanför samhället och interneras som papperslös. Eller i novellen där arbetslösheten når sin slutgiltiga lösning i något som kallas Fas 5. Kanhända är jag överkänslig för vissa typer av politiska budskap i skönlitteraturen, men jag känner mig likväl aningens skriven på näsan. Kanhända passar de texterna andra läsare än mig bättre.

* * *

För egen del uppskattar jag mest skräcklitteratur som i mångt och mycket har en helt naturlig värld, men där någonting helt annorlunda lagts till. Till exempel att de döda vandrar omkring på jorden. Eller att det växer något synnerligen obehagligt i källaren. Alltså skildringar som tydligt följer sin egen inre logik enligt de parametrar författaren tidigt indirekt sätter upp för berättelsen. Renodlad fantasy har jag aldrig fastnat för: jag vill ha världen här, men i skruvad version. Och sådana skildringar finns det alltså gott om i Bländverk.

* * *

Bländverk har getts ut som e-bok och som app och är kostnadsfri. Den är således en finfin present från Swedish Zombie till läsarna, för vilken åtminstone den här läsaren bugar sig till stoftet varifrån han kom i tacksamhet, med en ödmjuk förhoppning om att denna antologis utgivning kommer att följas av flera.
– – –
Bländverk: En skräckantologi från Swedish Zombie, Jonny Berg (red.). Smashwords 2013. ISBN: 978-91-637-3310-9. Bländverk kan laddas ner från Smashwords.

Något om att höra en bok

Jag har nyss lyssnat färdigt på ljudboksversionen av Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann, som skrivits av historikern Lars-Olof Larsson. Boken belönades med Augustpriset för "Årets svenska fackbok" 2002. Vad gäller ljudboken, lästes den in av skådespelaren Stephan Karlsén.

* * *

Ljudböcker är egentligen nåt jag borde ha befattat mig med mycket tidigare. Mitt jobb innebär många och tidskrävande bilfärder, idealiska för lyssnande. — Men! Bättre sent än aldrig!

Det är inte ett alldeles lätt jobb Stephan Karlsén ålades. Texten han läser är nämligen föga talspråkig. Alls. Den doftar tvärtom av papper och — vilket blir uppenbart vid en uppläsning — innehåller onödigt tyngande ord. Det finns i min värld få skäl som gör det rimligare att skriva "partiell" istället för "delvis", till exempel. När en så skriftspråklig text läses högt, upplevs lätt ordvalet konstlat. — Att sedan min hembygd "Kind" uttalas med k-ljud (som i "krav") i inläsningen, istället för med tje-ljud (som i "kilo") som uttalet egentligen är, må väl vara hänt...

Det vore inte rättvist av mig att skriva en regelrätt recension av Gustav Vasa utifrån ljudboken. Det är trots allt inte alls samma sak att lyssna på en bok som att läsa den. Jag märker, där jag kör på smala landsvägar likväl som i stadstrafik, att tanken lätt vandrar iväg, eller stannar upp vid något som nyss sades. Men när jag stannar upp, stannar inte berättarrösten upp. Och vips så är jag ur takt med vad Larsson just skildrar...

Så — vill jag verkligen på optimalt vis ta del av innehållet i en bok, finns det inget som slår traditionell läsning, med penna i hand — redo för understrykningar och kommentarer i marginalerna. Men om jag istället känner att jag vill göra något vettigare med min tid under de timmar jag kör bil, än att lyssna till utslitna poplåtar eller väl smala P1-produktioner, så har ljudboken sin givna plats.

Jag kommer garanterat att lyssna till fler böcker. Kanhända fastnar också ett och annat, och bidrar till den ökade bildning jag alltid strävar efter.
- - -
Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann, Lars-Olof Larsson. Norstedts 2007. ISBN: 9789173134712. 15 h 15 min.

Bokrecension: En uppfostrare | Ola Hansson

Ola Hansson

En uppfostrare är en roman skriven av Ola Hansson (1860-1925) och utgavs första gången 1895.

* * *

Det är en något märklig roman, denna En uppfostrare. En koncentrerad eller driven handling är svår att upptäcka, snarare förs läsaren av en stilla ström av händelser fram till bokens slut. Huvudperson är den unge idealistiske redaktören Kristoffer Troedsson — blott några och tjugo år gammal — som leder arbetet på Skånetidningen "Lantmannabladet".

Men Kristoffer Troedsson är en synnerligen färglös figur. Desto färggladare och livligare är den främsta bipersonen, den bufflige journalisten och tidigare akademiske överliggaren Nisse Svensson, som skriver för en konkurrerande tidning, och synes ha kontakter var han än vänder sig. Nisse Svensson är äldre än redaktör Troedsson, och blir väl något på eget bevåg en slags fadersfigur för honom, och försöker skydda och leda honom under det år boken utspelar sig. Han blir den uppfostrare titeln talar om.

Nisse Svenssons fallenhet för att gå sin egen väg kanske kan illustreras av följande stycke:

"Han hade börjat med att studera till prest; men sedan han i en tentamen, i närvaro af tvenne bleknande medtentander samt inför en mållös schartauansk professor, i en liten på egen hand företagen excurs understruket stillsamt och sakligt framstält Strauss' bibelkritiska teser såsom af den framskridnare europeiska vetenskapliga teologien allmänt erkända sanningar, var den banan oåterkalleligen stängd för honom."

Så Nisse Svensson fruktar ingenting och framstår med skarpa konturer, samtidigt som redaktör Kristoffer Troedssson löses upp i skuggorna utmed vilken vägg han än står vid. Inte ens när flera olika damer mer eller mindre försiktigtvis visar intresse för honom blir det blod i den unge mannens framställning.

Nånstans i utkanten av centrum är också en annan journalist vid smeknamnet Bob placerad. Denne kraftige och pipskäggsförsedde gestalt synes mest synes finnas där, för att kunna bli föremål för Nisse Svenssons spe och lustigheter.

* * *

Så handlingen känns något lamslagen och cirklar mest kring diverse småstadsbekymmer: någon har skvallrat om något, det går rykten om att tidningen skall säljas, redaktören dras mellan olika damer. Måhända missar jag nån eller ett helt lass med samtidsreferenser i texten. Det må nu vara så: det visar i så fall blott på hur illa berättelsen står sig, när dessa referensers betydelse faller bort.

Särskilt sunkig känns antisemitismen som återkommer flera gånger i berättelsen. Och då från Nisse Svenssons sida. Det kommer ibland en del sådana hänsyftningar, men särskilt en visa som Nisse Svensson sjunger för att möjligen irritera redaktör Troedsson är uttalat antisemitisk, och talar om en jude som försöker passera som arisk:

"Han ville tappa af sy-ne,
Att familjen bar kroknäst try-y-ne."

Och när mannen i sången gifter sig blir det med en judinna

"Som var som de andra a-sen
Af denna aptitliga ra-a-sen."

Och vad gäller judinnans skönhet:

"Nichts auf Erden dauert e-wig
   Tra-la-la, la-la-la, tra-la-la.
Auch die schönste Jüdin wird schä-ä-big.
   Tra-la-la, tra-la-la, la."

Så nej, föga behaglig text. — Om Ola Hanssons tar med den för att illustrera tidsandan, eller för att ge Nisse Svensson ett rejält ris att klå redaktör Troedsson med, eller om texten 1895 helt enkelt passerade blott som en mindre infam sak, det vet jag inte.

* * *

Språket är snårigt och bilderna känns ibland sökta. Jag stannar upp inför den här bilden:

"...två blå ögon, oändligt djupa, men genomskinliga ända ned till bottnen, sänkta in i hans..."

Har föreställer vi oss alltså något djupt, något som går långt in i den ena personen — och plötsligt finner vi dessa djupa ting — ögonen — inte alls djupt sänkta in i den ena personen, utan tvärtom sänkta in i den andra personen, varpå bilden hastigt är inverterad...

Och ett bildspråk drivit så långt som i det följande har jag helt enkelt svårt att ta till mig:

"...han kände hennes unga doft och måste taga den lilla bruna handen i sin och känna den röra sig i sin som en liten lefvande dunklädd fogelunge, hvars hjerta man kan höra slå ..."

Det blir för mycket.

* * *

Meningarna är emellanåt häpnadsväckande beströdda med bisatser, vars hänsyftningar man emellanåt får läsa om texten för att kunna reda ut. Att meningarna dessutom inte sällan är utdragna tre gånger så långt som hade varit bekvämt gör väl inte saken bättre.

* * *

Så trots att denna bok med sina mellanmänskliga spänningar inte var ett verk som tilltalade mig, kan man som dess förtjänster sätta upp, att den på ett naturalistiskt sätt visar en del på hur arbetet kunde gå till i tidningskretsar vid tiden före förra sekelskiftet. Och de miljöskildringar som finns med, berättar en del om hur livet kunde ha sett ut och uppfattats vid samma tid i Malmö-trakten.

– – –

En uppfostare, Ola Hansson, H. Aschehoug & Co.s Forlag 1895. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Textkritisk kommentar: "Farligt att bejaka trasigheten" | Dagen

Av en händelse läste jag en gästkrönika i Dagen, som skrevs i maj 2012. Den är skriven av prästen Anna Sophia Bonde. Krönikan i Dagen fick namnet "Farligt att bejaka trasigheten" och handlar om vad hon uppfattar som farliga utmaningar från "queervärlden".

Anna Sophia Bonde är svenskkyrklig präst och styrelseledamot i kyrkpartiet Frimodig kyrka. Hon är dessutom "inspiratör" i partiet, och ansvarar särskilt för dess opinionsmaterial.

Märkliga inlägg av det slaget som Bonde skrev i Dagen borde kanske gå de flesta förbi i välsignad tystnad.

Men eftersom Bonde nu arbetar med att maximera röster på det konservativa partiet Frimodig kyrka inför kyrkovalet, kan det vara värt att sätta ögonen på vad hon uttryckte om HBT-rörelsen och homosexuella så sent som förra året, i nämnda krönika – som är av sådant slag, att det förvånar mig att Dagen valde att publicera den.

Svenska kyrkan är en stor organisation, med över sex miljoner medlemmar: vilka som är med och styr organisationen torde ligga i dess många medlemmars intresse, men också i vårt intresse,  vi som inte är medlemmar.

Anna Sophia Bonde skriver i en kommentar på Frimodig kyrkas webbplats 31 maj om biskop Per Eckerdals medverkan i Göteborgs Pride-parad under West Prides kulturfestival. Hon kommer att tänka på vad Jesus sägs ha sagt i Matteusevangeliets 18:e kapitel om att förföra barn, berättar hon.  — Bonde skriver sen inte ut i klartext vad det står där, men det kan vi göra åt henne. Hon applicerar alltså dessa ord på biskopen för att han väljer att med glädje gå med i pridetåget: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup." — Och det är rätt allvarliga ord. Som låter oss förstå, att Bonde nog inte ändrat inställning till HBT-frågor sedan krönikan i Dagen skrevs, förra året.

Låt oss nu titta närmare på krönikan i fråga.

* * *

Bonde skriver inledningsvis att hon inte har "närmare insyn i queervärlden" (vad nu queervärlden är för något), men menar sig tydligen ändå ha tillräckligt på fötterna, för att kommentera den utförligt detta till trots. Hon menar att det är fråga om en rörelse som ständigt provocerar, och då provocerar för provokationens egen skull.

Visserligen, menar hon, kanske konsten kan ha en poäng med att provocera, men samtidigt är "ingenting som Gud gett oss så gott att människan inte kan korrumpera det." Och eftersom Bonde strax därefter fortsätter att tala om "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt), torde hon syfta på att den rörelse som arbetar för homosexuella personers jämställdhet med heterosexuella personer korrumperar det goda som Gud har gett — dock oklart exakt vad: förmodligen den heterosexuella relationen mellan man och kvinna, välsignad av Gud genom det kyrkliga äktenskapet.

— Korrumpera betyder enligt Svenska Akademins ordlista att moraliskt fördärva. Om vi alltså tänker tanken ut, som Bonde lägger grunden för, så fördärvar alltså queervärlden på ett moraliskt sätt den heterosexuella av Gud välsignade äktenskapliga relationen mellan man och kvinna. En synnerligen enastående prestation av folk som bara vill få sin egen kärlek bedömd som likvärdig med andra personers kärlek, kan man tycka.

* * *

Men inte nog med att homosexuella på detta vis förstör för de heterosexuella i deras heterosexuella relationer — de är dessutom "trasiga". För Bonde "kan inte låta bli att misstänka" — utan att redovisa några grunder eller källor — att det bland homosexuella som söker sig till "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt) finns de som söker sig dit blott för att hitta människor lika trasiga som de själva: människor som "lidit under en despotisk eller frånvarande pappa, en missbrukande, en självömkande mamma".

På ett rätt typiskt vis märker vi här, att Bonde slirar på utgångna psykologiska orsaker till homosexualitet som få psykologer med självaktning i dag skulle ta i sin mun. Hon anför ingenting till stöd för sina yttranden, som alltså äger lika liten relevans, som om jag skulle säga att jag inte kan låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker sig till kyrkliga sammanhang för att hitta andra trasiga människor, på grund av missbrukande föräldrar, och så vidare.

Och när Bonde anför utgångna psykologiska förklaringar till homosexualitet, märker vi hur hon samtidigt inte använder något utrymme åt att tala om biologiska orsaker till homosexualitet. Hon antyder — och lämnar ämnet. Uteslutandet av biologiska förklaringar till homosexualitet är dock inte ovanligt: är det yttre orsaker allena som orsakar homosexualitet, är det också lättare att utkräva ansvar av människor för det, än om de blivit födda med det — med sexualiteten som en självklar del av dem själva.

Och att folk måhända söker sig till HBT-sammanhang för att hitta en gemenskap som inte kastar spe, för att bekämpa fördomar tillsammans med andra, och för att helt enkelt ha det kul med kompisar, det säger inte Bonde något om heller. Alls.

* * *

Vidare! — Genom att ifrågasätta normerande föreställningar i samhället häcklar HBT-rörelsen äktenskapet och kärnfamiljen. Detta gör man tydligen inte på grund av att man vill påvisa en skevhet i samhället, utan för att "besvärja sina mardrömmar". För tydligen har homosexuella personer mardrömmar om heterosexuella relationer. Eller vad månde Bonde mena? Jag undrar osökt vilka sina mardrömmar HBT-personer försöker besvärja när de ägnar sig åt normkritik — som för övrigt inte bara är en sysselsättning homosexuella håller på med.

* * *

Men vad är då vägen framåt? Det är hursomhelst inte att "bejaka trasigheten", vilket vi får tolka som att ge homosexuella personer samma rättigheter och möjligheter i samhället som alla andra. Och vi kommer allesammans att bli alltmer trasiga, ju mer kritik av normer får pågå. Så är tydligen inte bara homosexuella personer trasiga, utan alla som ägnat sig åt normkritik.

* * *

Till skillnad från Berit Simonsson, kyrkomötesledamöt för Frimodig kyrka och vice ordförande, skriver Bonde inget som att HBT-rörelsen skulle stamma från djävulen själv. (Se inlägget "Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag")

Men Bondes generaliseringar är ändå breda som rallarsvingar, och träffar både människa, himmel och mark utan urskillning. I kommentaren från häromdagen får Biskop Eckerdal henne att tänka på, att det vore bättre för honom om han sänktes med en kvarnsten i havens djup än om han gick med i pridefestivalen. Och i den krönikan får vi lära oss, att de som diskuterar normkritik i själva har verket mardrömmar som skall besvärjas, och bland dem som finns i den mystiska queervärlden kan Bonde inte låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker andra trasiga människor.

Kan man tänka sig — när jag läst Anna Sophia Bondes text kan jag inte låta bli att själv fundera kring, om det inte till Frimodig kyrka sökt sig människor som är trasiga, och som blott söker sig till andra trasiga människor.