Bokrecension: En bok om Vilhelm Ekelund | Axel Forsström & K. A. Svensson (red.)

En bok om Vilhelm Ekelund redigerades av Axel Forsström (1891-1962) och K. A. Svensson (1891-1978) och utgavs av Vilhelm Ekelund-samfundet på Gleerups förlag 1950.

* * *

Man hade planerat att ge ut en hyllningsbok i samband med Vilhelm Ekelunds 70-årsdag 1950. Emellertid avled Ekelund under tidiga hösten 1949, och istället utarbetade man en minnesskrift: En bok om Vilhelm Ekelund.

Bidrag skrevs av vänner och bekanta, med särskilt fokus på människan Vilhelm Ekelund: möten med honom, beskrivningar av honom, brev av honom.

Det är väl oundvikligt att boken under dessa tillkomstomständigheter är en smula obalanserat hagiografisk. Men samtidigt är det otvivelaktigt så att Ekelund varit viktig för dem som skriver om honom.

De drar sig minnes anekdoter och saker han sagt, eller som i vissa fall strävar efter att lägga ut texten och förklara hans tankar och livsfilosofi. Kanske är det inte minst som samling Ekelund-anekdoter och Ekelund-skisser vari bokens förblivande värde består.

Bland dem finns de gripande beskrivningarna. Barndomsvännen Ernst Norlinds beskriver sitt intryck av Ekelund: "Han var säkerligen en av de ensammaste mänskor som levat." Många uppehåller sig vid ryktet om hans uppflammande temperament, men i allmänhet försöker de också tona ner den sidan. Det verkar som om Ekelund alltid strävade mot lugnet och balansen – kanske, tänker man, för att han just hade ett så starkt affektliv att hantera. Rolf Ekman skriver:

"Ekelund bekämpar lidelserna och affekterna; han har dem inom sig själv, coh det är honom en tvingande nödvändighet att övervinna dem."

Många berättar om vilket starkt intryck Ekelund gjort på dem, både som människa och som författare. Från Ekelunds tid i Berlin berättar Carl Johan Björklund om hur dennes Antikt ideal (1909) betraktades "som ett slags bibel" av de ungdomar som läste honom. Björklund berättar också hur Ekelund kunde gå omkring i timmar i Berlin mellan de olika bokkärror där det såldes begagnade böcker, och här och där titta i en verk, stundom köpa något.

* * *

Man återkommer till hans tydligen påfallande blå eller blågrå ögon. Och hans inte högljudda men tydliga röst. Märkligt många som besöker Ekelund under hans år i Saltsjöbaden refererar till hans katter, främst persern Tusse, som familjen fått i gåva och fäst sig vid. Katten brukade följa med Ekelund på hans vinterfärder med sparkstötting på Mälarens is. Katten satt på sätet. Och Tage Aurell beskriver hur katten sällan dricker mjölk och ogärna grädde – "om det inte är kaffe eller te däri."

* * *

Som författare är Ekelund svår. Man måste – om man alls ska läsa honom – ta sig tid att lära känna hans sätt att uttrycka sig och hans sätt ladda de avskalade orden med sin mening. Det är nog sant som Jan Fridegård skriver om Ekelunds böcker, att "man får mera tionde gånger man läser dem än den första."

Men det är uppfriskande att boken om honom på det stora hela är tillgängligt skriven, liksom det även blir uppenbart att Ekelund som person värnade om det enkla i livet och i samtalen, något som också syns i breven som är allt annat än dunkla, utan vardagliga och omsorgsfullt trevliga.

Samtidigt bevaras hela tiden respekten för Ekelund och hans livsverk. Nils Heribert Nilsson skriver:

"Vilhelm Ekelund har dock aldrig avsett att vinna publik. Han är rådgivare blott för den andligt produktiva människan, men för denna i alla fack, i litteratur, i konst, i vetenskap. Den som här närmar sig honom, han blir bättre hjälpt än med fenandrin eller kokain, när tillvarons hela djävulskap hotar att gå honom hårt in på livet."

Och vi kan avsluta med Pierre Naerts ord som återges i boken; Naert var den första som doktorerade på Ekelund. I radio sade han efter Ekelunds död 1949:

"Vår tid är en masstänkandets, ytlighetens, nervositetens och den meningslösa effektivitetens tid; till denna tid har ingen mer att säga än Ekelund, självuppfostrans, meditationens, den själsliga harmoniens och enkelhetens apostel."

Orden har ännu sin aktualitet; kanske mer än någonsin förut.
– – –
En bok om Vilhelm Ekelund, Axel Forsström, K. A. Svensson (red.). Vilhelm Ekelund-sällskapet. Gleerups 1950. 261 sidor.

Bokrecension: The Cement Garden | Ian McEwan

The Cement Garden är en roman av den brittiske författaren Ian McEwan (f. 1948). Boken utkom första gången 1978. Jag har läst en upplaga i Reclam-serien tryckt 2011, med efterord på tyska av Astrid Wagner.

* * *

Normer och tabun, inte minst i förhållande till sexualitet, är motiv som är starkt framträdande i The Cement Garden. Man får minnas det när man läser verket – att romanen undersöker sådana saker – så att man inte riskerar att trilla ner i ett dike som snabbt avfärdar texten som äckellitteratur. Men förvisso! Den är inget för de magklena.

Fyra syskon mister sina föräldrar.

Den djupt osympatiske fadern lämnas av den tonårige sonen Jack ensam i trädgården att slita med cementsäckar. Den sexuellt uppvaknade Jack går in i huset och ägnar sig då, som ofta annars, åt masturbation – men ejakulerar nu för första gången. Efteråt visar det sig att fadern dött i trädgården. Senare dör modern efter en tids sjukdom. För att undvika att hamna i fosterfamiljer släpar syskonen ner hennes kropp i husets källare, där de lägger den i en kista, som de fyller med cement.

Och så fortsätter livet på ett känslomässigt distanserat vis.

Handlingen får vi hela tiden berättad för oss av Jack, som är berättelsens jagperson. Spänningarna och märkligheterna är både antydda och alltmer påtagliga. Som när modern dött och äldsta systern Julie får problem med att täcka kroppen med en filt och ett lakan och de närvarande syskonen inte kan låta bli att skratta. Den djupt allvarliga situationen blir förvrängd till en fars.

"Sue and I laughed uncontrollably. Julie was laughing too; through clenched teeth her whole body shook."

Eller som det faktum att de helt enkelt verkar låta bli att på allvar ta in det trauma som moderns död innebär.

Jack och den något äldre systern Julie har ett särskilt band, som övergår i allt tydligare incestuös närhet. I gränsöverträdandets tecken kombineras mellan dem en moder-son-relation med en erotisk dragningskraft. Yngste brodern Tom får för sig att bära peruk och bära flickkläder; systrarna villfar hans önskan. Senare vill han behandlas som ett spädbarn; Julie låter honom få som han vill, och tar till och med upp spjälsängen ur källaren till hennes eget rum för honom att sova i. Och systern Sue skriver i sin hemliga dagbok.

Häxkitteln puttrar, som synes, och ingredienserna är barndom-sexualitet-incest-död.

Situationen kan upprätthållas i veckor tack vare att familjens yttre umgänge är minimalt. Den enda utifrån kommande personen är Julies pojkvän Derek. Det är också han som till sist får nog och gör slut på den tabubrytande handlingskedja som utspelar sig i huset.

* * *

Om man spanar efter ljuspunkter i The Cement Garden spanar man förgäves. Åratal av ingående terapi torde bli resultatet för syskonen, både på grund av både uppväxtmiljön och de sista månadernas händelser.

En freudiansk litteraturteoretiker skulle säkert hitta hur mycket som helst att vrida och vända på i verket. Tänka bara på hur moderns lik ligger begravt i cement i källaren. En lämplig parallell till hur förbjudna saker döljer sig i det undermedvetna och riskerar att liksom doften från den döda kroppen leta sig upp i vardagsmiljön. Och sammanblandningen moderskap-sexualitet i relationen mellan Jack och Julie: ja, var det någon som sade Oedipus?

Stilmässigt är romanen utmärkt skickligt berättad. Det Jack berättar är trovärdigt, men på ett kusligt vis: verkligheten i romanen är på något vis kuslig, vriden... inte minst genom de allt tydligare brytandena av de djupa tabuna som han skildrar.
– – –
The Cement Garden, Ian McEwan. Nachwort: Astrid Wagner. Reclam 2011. ISBN: 978-3-15-009069-5. 181 sidor.

Bokrecension: Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 | K. A. Svensson

Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 är skriven av bibliotekarien K. A. Svensson (1891-1978). Boken utkom 1950.

* * *

Ibland när man umgås mycket med en död författare eller personlighet uppstår det fenomenet att man nästan känner sig som bekant med personen i fråga. Efter att nu ha läst K. A. Svenssons bok om sin vän Vilhelm Ekelund uppstår något liknande: jag får en skenbekantskap med människan bakom de så skarpa iakttagelserna och gåtfulla formuleringarna.

Det möjliggörs genom Svenssons utmärkta arbete. Han lärde känna Ekelund i början av 20-talet, och från och med 1932 började han skriva ner vad Ekelund yttrat under deras samspråk. I boken har han därtill tillfogat hela eller delar av brev från Ekelund och andra, mer allmänna, hågkomster från möten med författaren.

Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 ger oss inte främst nycklar till förståelsen av Ekelunds verk, men desto fler beträffande hans väsen och person, ja, hans personlighet, som var mycket komplicerad. Åtminstone så som den beskrivs av vännen K. A. Svensson.

Till det första som slår mig hör hur mycket Ekelund läste. Svensson, som var bibliotekarie i Hälsingborgs arbetarekommuns bibliotek, försåg Ekelund med de böcker som han hämtade eller beställde. Inte inte alldeles ringa del av Svenssons bok består således av korrespondens eller texter om vilka böcker Ekelund vill låna.

Genom bokrekvisitionerna och samtalen går det att utläsa vad som för tillfället särskilt intresserade Ekelund. Det kunde vara sådant som kinesiska författare, polarexpeditioner eller finländsk litteratur. Påfallande ofta beställer han biografiska böcker. Vissa författarskap talar han särskilt ofta om: Walter Scott, Goethe, Nietzsche, Emerson. Moderna svenska författare omnämns mer sällan.

De två samtalar också om Ekelunds egen produktion – mindre om dess innehåll än om dess praktiska inslag: hur många böcker som skall tryckas, till vilka gratisexemplar skall distribueras, och så vidare. Vännerna samtalar också om det som de själva läser; Ekelund är frikostig med bedömningar av författare och deras böcker.

* * *

Ekelund var alldeles uppenbart en excentrisk man. Men istället för att bara uppfatta honom som den arktiskt-profetiske diktarfilosofen, kan man genom Svenssons redogörelser rentav röras till en viss medkänsla med den synnerligen känslige författaren Ekelund: hans ständigt återkommande ekonomiska trångmål, hans tendens till isolering, hans lynne. Svensson talar om hans ”ytterliga ömtålighet, ytterliga sårbarhet”.

Och så andra rörande inslag, såsom kärleken till katter. Och hans bohemiska rum i villan i Danmark när han bodde där tillsammans med hustrun och dottern. Svensson skriver om ett besök där 1934, när Ekelund inte var vid full hälsa:

"Han låg däruppe i sitt rum, i sin naturomgivning: på golv och stolar små berg av papper och böcker, små djunglar av krukväxter. Den gamla bokhyllan med sina massor av gamla härjade böcker, överst tornande sig uppåt i toppar, var egentligen inte en möbel: den var natur, ett berg, ett Zauberberg, fullt av omätliga skatter för den invigde."

* * *

Svensson underlåter inte att ge oss en karaktäristisk av Ekelunds fysiska utseende. Han beskriver honom som lång, med påfallande små fötter och händer och en liten mun. Han hade helst ståkrage och på sommaren en panamahatt med nedfällt brätte och annars ett plommonstop. Och så överrock.

Han var noga med maten och även om han senare i livet drack föga, var alkoholintagandet ett betydande inslag i samvaron innan dess. Och så rökte han cigarrer. Ekelund verkar vidare haft en ganska torr humor och benägen för fin, knappt märkbar, ironi.

* * *

Mer beklämmande är de uppfattningar som Ekelund ger uttryck för rörande judarna. Visserligen har det anförts att Ekelund använder motsatsparet greker-judar som en metafor för till exempel det  västerländska visavi det österländska men det finns tydlig antisemitism redovisad i Svenssons bok, även om Svensson också kontextualiserar den.

Den radikalt ickepolitiske Ekelund var inte nazist, även om vissa uttalanden är påfallande välvilliga visavi Hitler och nazismen, åtminstone tidigt under dessas förekomst i samtalen, och åtminstone sett i historiens backspegel. Men det är också uppenbart hur svårt Ekelund har att fördraga vännen Hejll som blivit svensk nationalsocialist. Ekelund menar att "det är hans hat som förlett honom."

Det finns en betydande ambivalens. Å ena sidan kan Ekelund säga: "Av alla vidrigheter är väl den där rashögfärden något av det vidrigaste”, eller tidigare: ”Judafolket är […] i allra högsta grad representativt för det geniala." Å andra sidan kan han komma med antijudiska gliringar.

* * *

Vilhelm Ekelund och K. A. Svensson umgås under många år, periodvis verkar de ses flera gånger i månaden. Oftast verkar de samtala om kulturella spörsmål, författare och böcker. Inte sällan anmäler Ekelund avvikande åsikter: Svensson säger något, och Ekelund genmäler något som går i en annan riktning.

Svensson nalkas Ekelund med respekt, men inte med böjd nacke: Svensson står inte inför den vitskäggige diktarfilosofen som inför en profet, utan som inför en aktad nära vän, vars egenheter han lärt sig att förhålla sig till. Porträttet i boken blir sammantaget en mycket mänsklig bild av Vilhelm Ekelund.
‒ ‒ ‒
Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, K. A. Svensson. Gleerups 1950. 372 sidor.

Bokrecension: Annie John | Jamaica Kincaid

Antigua. Bild: Viola/Pixabay (Beskuren).

Annie John är en roman av Jamaica Kincaid (f. 1949). Boken utkom på engelska 1985. Jag har den i en svensk e-boksutgåva från 2016, i översättning av Madeleine Reinholdsson och med ett förord av Mats Kempe.

* * *

Även på Antigua i Västindien kämpar så klart människor med evigt mänskliga problem, till exempel det som Jamaica Kincaid behandlar i Annie John: krampen och smärtan i att lämna barndomen och börja växa upp som självständig människa.

Titelpersonen Annie John har en idylliserad barndom där på ön. Modern älskar henne över allting och de två verkar tillbringa nästan all tid tillsammans. Men Annie märker allteftersom att hon blir äldre att något har smugit sig in emellan de två: en distans finns där som inte funnits där förut, först markerat av att de inte längre bär kläder av samma tyg. Deras relation förändras.

Och Annie börjar skapa ett eget liv åt sig. Himlastormande förälskelser i två flickor i skolan fladdrar förbi, stoltheten över den egna framgången i skolan är omaskerad, och under huset gömmer hon böcker som hon har stulit.

* * *

Romanen berättas i jagform, och berättarjaget är Annie John själv – och rösten ligger mycket nära det uppväxande barnet. Det är en ofiltrerad pubertetssmärta, -ångest, -ilska som bubblar fram. Annie John känner ömsom hat till sin moder, ömsom längtar efter henne.

Den vuxne läsaren uppmärksammar att det är flickans berättelse vi får del av ur barnets perspektiv, och känner kanske rentav med modern i hennes försök att ledsaga den uppväxande dottern. Ja, kanhända kommer läsaren av romanen själv ihåg något av hur stormiga de där åren av frigörelse och identitetsskapande kunde vara. Kincaid skildrar spänningen mästerligt.

* * *

Språkligt är romanen lättillgänglig, med en och annan besynnerlig metafor. Hur ska följande förstås?

"Hennes näsa hade formen av en blomma som just skulle slå ut."

Det är ett åtminstone för mig inte alldeles självklart bildspråk. Möjligen är även detta något ansträngt:

"Våra bröst var för oss som dyrbara plantor som bara behövde den rätta kombinationen av vatten och solsken för att blomma."

Men här är uttrycket onekligen mer begripligt.

* * *

Annie John är en rappt berättad historia om att växa upp och skapa sig en egen identitet.

Romanen skildrar ömhet och grymhet, tillgivenhet och repulsion. Den handlar om längtan efter bekräftelse och känslan av kvävande krav och höjda förväntningar. Allt berättat nära det uppväxande barnets eget perspektiv.
– – –
Annie John, Jamaica Kincaid. Övers. Madeleine Reinholdsson. Förord av Mats Kempe. Bokförlaget Tranan 2016. E-boksproduktion: Elib 2016. ISBN: 978-91-87179-74-7.

Bokrecension: Det finns annan frukt än apelsiner | Jeanette Winterson

Det finns annan frukt än apelsiner (eng. Oranges Are Not The Only Fruit) är skriven av Jeanette Winterson (f. 1959).

Boken utkom på engelska första gången 1985. Jag har läst boken i svensk översättning av Lena Fries-Gedin, i e-boksupplagan från 2015.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner låter sig inte läggas i ett enskilt genrefack; den är alltför många olika typer av text för det.  Romanen experimenterar med olika genrer.

Det finns uppenbarligen självbiografiska inslag, men samtidigt är helheten en roman. Och i romanen finns insprängda sagofragment, som på allegorisk nivå lägger ut huvudberättelsen. Men man får enligt min mening anstränga tolkningar rejält för att sagofragmenten ska fungera på ett befruktande snarare än ett förvirrande sätt i relation till romanens övriga delar.

* * *

Huvudberättelsen står däremot stadigt på egna ben, med eller utan sagoinslag.

Huvudpersonen heter Jeanette, precis som författaren, och hon växer upp i sextiotalets Lancashire. Hon har adopterats av ett frikyrkligt par, där modern är en synnerligen dominant gestalt. Modern tänker uppenbarligen forma sin adoptivdotter till vad hon ser som en sann kristen. Och den unga Jeanette blir barnpredikant i församlingen.

Emellertid förälskar sig Jeanette i tonåren i en annan flicka och de två inleder en relation. Detta kommer till moderns och kyrkans kännedom, och de ser så klart demoners verksamhet i detta. Det blir stor uppståndelse och relationen tvingas upphöra.

Men när Jeanette ett år senare blir påkommen med en ny flicka leder det till en brytning med familjen: hon kastas ut, eftersom hon vägrar att ta avstånd från vad som förevarit.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner blir en spretig historia på grund av sagoframentens inbrytning i huvudhistorien. Jag skulle rentav kunna tänka mig att hävda, att sagorfragmenten saboterar något av romanens effekt. Fragmenten höjer inte berättelsen, den förvirrar den snarare, och förser den med överlastad och otydlig symbolik.

Berättelsen ger dock utrymme åt en hel del ironisk humor; trots den absurda religiösa fanatismen betraktar berättaren uppväxten med distans. Och det är inte så att berättaren – som alltså inte nödvändigtvis är identisk med författaren – tar avstånd från sin mor, trots allt. Det finns något band där, som skildras som att modern bundit en tråd runt en av Jeanettes knappar. Något förenar dem trots brottet i relationen.

"Hon hade knutit en tråd runt min knapp, att rycka i när helst hon behagade."

Religion i form av referenser och språkbruk mättar hela romanen. Till och med kapitelrubrikerna är lånade från gammaltestamentliga böcker – och titlarna speglar innehållet. Så blir till exempel "Genesis" (Första Mosebok) det första kapitlet, där Jeanettes yngre år skildras, och  "Domarboken" det kapitel där Jeanette tvingas till uppgörelse med modern.

Någon samvetsnöd kring den egna homosexualiteten i relation till Guds och Bibelns förmenta och kyrkans konkreta krav ger Jeanette inte uttryck för, även om hennes gudstro som sådan genomgår en förändring. Jeanette verkar accepterar sina egna romantiska känslor på ett befriande sätt, som jag tror är ovanligt i djupt religiösa sammanhang. När hon tvingas välja, väljer hon att följa hjärtat och inte grupptrycket från församlingen.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner ser jag till syvende og sidst som ett djärvt genreexperiment som möjligen hade fungerat bäst som en traditionell roman med självbiografisk lutning. Sagodelarna splittrar den i grunden kraftfulla berättelsen om en homosexuell ung människas uppväxt i en homofientlig kyrka.
– – –
Det finns annan frukt än apelsiner (eng. Oranges Are Not The Only Fruit), Jeanette Winterson. Övers. Lena-Fries-Gedin. Wahlström & Widstrand. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital 2015. ISBN: 978-91-46-22966-7.