Bokrecension: Tjugo verkliga mord | Lennart Rammer

Tjugo verkliga mord: En rättsläkare minns är skriven av rättsläkaren, professor em. Lennart Rammer (f. 1941), som tidigare var verksamhetschef vid Rättsmedicinska avdelningen i Linköping. Boken utgavs 2016.

* * *

Rättsläkaren har ett udda yrke och har en sysselsättning som nog få utanför verksamhetssfären har någon större inblick i. Lennart Rammer var under decennier rättsläkare. Han undersökte döda och levande människor samt platser för brott för att utröna vad som skett.

Därigenom har han naturligtvis samlat på sig en stor erfarenhet, och det är mycket värdefullt att han låtit utge Tjugo verkliga mord, som gläntar på dörren till en verklighet som inte många människor annars kommer i närmare kontakt med.

Boken är indelad i två huvudsakliga avdelningar. Den första och mer omfattande delen skildrar, precis som titeln anger, tjugo mord där rättsmedicinska avdelningen i Linköping varit inblandade; inte sällan är det Rammer själv som genomfört obduktion och undersökning på platsen för bortgången. Både händelseförlopp och den rättsmedicinska undersökningen med dess resultat presenteras.

Den andra delen, som är kortare, skildrar i några kapitel rättsläkarens arbetsuppgifter, statistik, hur den formella gången är mellan polismyndighet, Rättsmedicinalverket, domstolar, och annat.

Till varje beskrivet fall lämnar Rammer sina egna sammanfattande kommentarer och reflexioner, som till exempel kan peka på vad man kan lära sig av det specifika uppdraget.

* * *

Tonen i boken är saklig och koncis, utan att bli torr. Sakligheten som står i centrum: någon sensationalism kring de skador som undersöks finns inte, men inte heller försöker Rammer skymma de faktiska beskrivningarna med försköningar. Krosskador, frakturer, projektilers banor genom kroppen: allt sånt finns med. De inre organens tillstånd likaväl som kroppens eventuella innehåll av kemiska substanser redovisas.

Det är naturligtvis ytterst känsligt att som rättsläkare skriva om sina eller kollegernas verkliga fall. För att skydda offrens integritet har därför Rammer valt att fingera de namn som förekommer, liksom att ändra de adresser där olika händelseförlopp förknippade med fallen har utspelat sig. Han bygger sina fallbeskrivningar på egna minnen och på rättegångsprotokoll, vilka ju är offentliga.

Men med tanke på de ibland besynnerliga omständigheter som är knutna till fallen är det givetvis omöjligt att maskera dem helt och hållet, om man inte ska avlägsna sig helt från det faktiska skeendet.

* * *

Så, vad berättar Rammer då om? Några exempel kan anföras.

Han beskriver hur två män i maskopi dödar en kvinna, klipper av ett finger och skriver ett kidnappningsbrev till kvinnans fader. Han beskriver hur en man dödar sin hustru med hjälp av en stekpanna. Han beskriver hur en annan man dödar sin svärmor genom att dunka hennes huvud i en trappa.

Han berättar vidare om fallet där en död gosse hittas i ett sopnedkast. Han berättar om hur en kvinna fingerar sin makes självmord, efter att ha skjutit honom. Han beskriver ett så kallat hedersmord, där en pappa mördar sin dotter. Och han beskriver det synnerligen röriga släktbråket i två romska släkter, där en man blir skjuten.

Och många fler.

I samtliga fall verkar de rättsmedicinska undersökningarna ge utförliga svar kring vad som har hänt. Det innebär inte att man i varje enskilt fall i domstol anser att man har tillräckliga bevis för att fälla någon för mord, dråp eller vållande till annans död; men man kan i regel konstatera att dödsfallen sannolikt inträffat som en följd av annan persons våld.

* * *

Rammer verkar själv vara av uppfattningen att fler rättsmedicinska obduktioner borde genomföras. Med stöd i undersökningar menar han att flera fall om året rent statistiskt förekommer, där avlidna gravsätts eller kremeras, där dödsfallet bedömts ha skett av naturliga orsaker, men där det i själva verket varit brott inblandat.

Rammer menar med stöd i forskning att omkring en tredjedel av alla fall som borde blivit ärende för Rättsmedicinalverket inte blir det. Det innebär inte att brott är inblandade i alla dessa ärenden. Men det innebär dock att man inte kan utesluta det.

Överlag uppfattar jag det som att Rammer menar att fler obduktioner – även icke-rättsmedicinska –borde genomföras, för att till exempel säkerställa dödsorsak.

Rammer bjuder vidare på en del intressant statistik. Till exempel att Sverige på 2010-talet har en homicidfrekvens på 0,8 per 100 000 dödsfall. Det kan jämföras med Japan, där samma siffra är 0,3, och med Honduras, där samma siffra är 90. Relativt sett är antalet mord i Sverige alltså förhållandevis lågt.

Anno 2013 inträffade 78 dödsfall som en följd av dödligt våld. Av dessa stod knivvåld för den största andelen angreppssätt – 38 stycken. Av dessa 78 dödsfall var offren i 51 fall vuxna män, 22 fall kvinnor och i 5 fall barn under 15 år. Det vanligaste motivet för dödligt våld är plötslig aggression.

* * *

Tjugo verkliga mord är en mycket seriös bok. Fokus ligger på rättsläkarens funktion vid mordfall; läsaren får följa med vid vetenskapliga undersökningar av döda och levande människor, för att utröna vad som egentligen orsakat ett dödsfall. Det är mycket lärorikt.
– – –
Tjugo verkliga mord: En rättsläkare minns, Lennart Rammer. Stevali Fakta 2016. ISBN: 978-91-8570-141-4. 262 sidor.

Bokrecension: Lord Jim | Joseph Conrad

Lord Jim är en roman av Joseph Conrad (1857-1924). Romanen publicerades först som följetong i Blackwood's Magazine mellan 1899 och 1900. Jag har läst den i översättning av Vera och Stig Dahlstedt.

* * *

Berättaren i denna saltstänkta och soldränkta roman är en viss kapten Marlow. Han sitter en afton och maratonberättar för sina vänner om Jim, en ung karl som drabbats av ett oblitt öde.

Jim var förstestyrman på fartyget Patna, som en natt överges av de ledande befälen ombord och lämnar åttahundra själar efter sig. Man trodde att fartyget, som tog in vatten, stod i begrepp att sjunka. Och Jim var en av de som lämnade fartyget; han ville det först inte, men agerar på impuls och hoppar ner i livbåten.

Patna håller sig emellertid flytande och Jim ställs inför rätta och mister sin licens att verka som styrman. Men värst av allt är de skuldkänslor han därefter bär som en integrerad del av sig själv. Hade han inte agerat på sin impuls och rättat sig, hade han blivit en hjälte: nu framstår han istället som feg.

* * *

Marlow tränger genom sin berättelse in under huden på den egentligen mycket okomplicerade Jim. Han berättar om hur Jim flänger omkring och får anställning på olika platser runtom i världen, men att han så snart ryktet om vem han är hinner ikapp honom flyr vidare. Oaktat att folk kanske inte ens bryr sig om vad han varit med om.

Men Marlow har fattat intresse för den unge engelsmannen. Han sätter honom i kontakt med handelsmannen Stein, och genom honom får Jim plats som handelsagent i det avlägset och isolerat belägna Patusan. Snart har Jim där genom sitt rättframma sätt, sina idéer och sin hederlighet skaffat sig en ledande position; han blir en av stadens centrala gestalter.

Intill dess att ödet återigen sätter honom på prov.

* * *

Handlingen i Lord Jim är allt annat än hetsig.

Förutom några nyckelhändelser händer inte mycket alls och romanen spänner över flera år. Den handling som ändå finns får läsaren sig till livs i småbitar. Det är uppenbart att både Marlow och de han berättar för känner till stora delar av händelseförloppet, men läsaren får lägga pussel med de ledtrådar som då och då kan fogas samman för att bilda en sammanhängande bild.

Men det är inte handlingen som är det som får läsaren att stanna kvar i boken, även om dess relativa långdragenhet emellanåt frestar på tålamodet. Handlingen är mer kulissen eller scenen; det verkliga skådespelet är Marlows utforskande av Jims personlighet, hans skuldkänslor, hans brottning med sig själv.

Varifrån kapten Marlow själv får sin fixation vid Jim är svårare att säga; det enda som är klart, är att han efter att ha hört Jim förhöras i sjödomstolen engagerar sig i Jims liv, lyssnar på honom, griper in i hans liv och försöker att hjälpa honom när han kan.

En av litteraturhistoriens mest motbjudande gestalter skapas också av Conrad i denna berättelse. Det är den tidigare handelsagenten i Patusan, Cornelius, som Jim sänds för att ersätta. Cornelius framställs som en feg, elak, krypande och splitskapande figur, i mångt och mycket motsatsen till Jim, som av infödingarna får tillnamnet tuan Jim – det vill säga Lord Jim.

* * *

Conrad hämtade inspiration ur verkliga händelser. Vad gäller Lord Jim kan till exempel nämnas SS Jeddahs öde, som på sin tid var omtalat.

Jeddah bar närmare 1000 passagerare när hon 1880 fick slagsida och övergavs av ledande officerare. Men liksom Patna håller sig fartyget flytande och kan bogseras i land. Conrad omstöper historien om Jeddah och låter den bli bakgrund till sin egen berättelse.

* * *

Lord Jim berättas i två block. Det första är historien om Patna, det andra är historien om Jim efter Patna, främst i Patusan.

Men även berättartekniken har lagts upp i två block, dock av olika storlek: Marlows kvällsberättande för vännerna och hans försändelse till en av vännerna senare som ger oss de sista pusselbitarna kring vad det blev av Jim.

Lord Jim är inte en lättsmält roman. Men den bjuder på stora stämningsbeskrivningar, ett utdraget vemod, och ett försök att förstå en egentligen hyvens kille – "en av oss", som Marlow säger – som rids av svåra skam- och skuldkänslor.

Romanen är också intressant för sin pusselkaraktär: hur Conrad stegvis inviger läsaren i vad som egentligen hänt. Det inslaget av förväntningar hjälper till att hålla intresset för Jim och vad han är med om vid liv.
– – –
Lord Jim, Joseph Conrad. Övers. Vera och Stig Dahlstedt. Forum 1971. ISBN: 91-37-05835-5. 335 sidor.

Reflexion: Kristendomen och jag

I denna reflexion utvecklar jag något varför jag kallar mig en fiende till kristendomen. Andra har gjort liknande ting, men obeskrivbart bättre, mer lärt och mer grundat. Och kristna apologeter har på olika sätt bemött problemen jag anför. — Men detta är mitt vittnesbörd.

Jag var kristen från konfirmationstiden och fram till min tid som universitetsstudent. Min avsikt med studierna var ursprungligen att bli präst, men det blev allt klarare för mig att det inte skulle bli så. Under universitetstiden lämnade jag stegvis den kristna världsåskådningen. Jag blev ateist och kristendomskritiker med bevarat intresse för religion.

Senare fann jag en fruktbar livsåskådning i de fornnordiska berättelserna; jag kallar mig numera sekulärhedning – alltså en hedning utan religiös tro. Vidare ser jag den norröna berättelsevärlden som mitt andliga hem, medan den grekisk-romerska antika berättelsevärlden är mitt home away from home.

Men låt oss försöka få lite struktur i detta.


1. Metafysiken

Den primära invändningen mot kristendomen är för mig, att ingenting pekar på att det kristendomen hävdar om tillvaron innehåller någon sanning.

Man kan möjligen föreställa sig att det finns en treenig gud i himmelen som i form av sin son skänker sig åt mänskligheten under gestalt av bröd och vin i nattvarden och som själv lät sig avrättas för att radera den skuld som han själv lagt på människorna.

Ja, det kan man tro.

Men man kan aldrig leda det i bevis; enligt min mening går det inte att leda det i bevis, och vidare: det finns rimligen ingenting att leda i bevis: ingen metafysisk gudom enligt kristendomens modell i himmelen, ingen son i brödet och ingen världsomvälvande försoning i korsdöden. Det finns helt enkelt inte rimliga skäl att mena att något av detta är sant.

Jag är en fiende till en ideologi som gör tvärsäkra uttalanden om metafysiska fenomen den inte kan veta något om.


2. Etiken

Ytterligare en invändning mot kristendomen är att den genom släktena vidarebefordrat en etik som inte primärt grundar sig på vad man förmodar är bra för människorna, utan av vad en tänkt gudom förväntar sig av människan. Etiken är inte människocentrerad, utan uttrycker ett imperativ: en befallning, en guds befallning.

I praktiken rör det givetvis bara föreställningar från brons- och järnåldersfolk, vars idéer konserverats in i en tid som ser helt annorlunda ut, än när dessa föreställningar en gång formulerades. De är inte omedelbart överförbara till ett samhälle som känner till så mycket mer om människan än vad man gjorde då, av samma anledning som vi i allmänhet inte behandlar människor med olika krämpor med vårdmetoder från brons- eller järnåldern.

Utvecklingen har gått vidare, kunskapen har förmerats, och vi har finare instrument att ta till nu.

Det betyder inte att den judeokristna etiken i alla stycken med nödvändighet är obsolet. Men att något slagits fast i en annan tidsålder och lagts i Guds eller Guds sons mun, är inte ett argument för att det är rimliga instruktioner för vår tid.

För en människovänlig etik måste vi utgå från människan och det vi vet om henne nu. Under tusentals år medverkade judeokristen etik till att homosexuella fick det mycket svårt. Man tänkte sig att deras sexuella aktiviteter berodde på någon form av fördärv (och så gör man fortfarande i till exempel katolska kyrkan), medan vi med fördjupade insikter i dag vet att sexuell läggning företrädesvis är en fråga om biologi. Det är ett exempel.

Jag är fiende till en etik som inte tar hänsyn till vad vi vet om människan, utan hämtar kraft bara ur en religiös tradition.


3. Gudsbilden

Gudsbilden har inte varit statisk i den kristna kyrkan. I olika tider har Gud framställts på olika sätt, och inom olika traditioner har olika drag i Guds personlighet framhållits.

Vänder man sig till de bibliska texterna framväxer emellertid en föga smickrande bild för någon som ska personifiera helighet och perfektion. Vi får komma ihåg att den Gud Jesus kallar sin fader är Gamla testamentets Gud. En Gud som enligt berättelserna befaller folkmord. En Gud som befaller stening. En Gud som dränker en hel mänsklighet, sånär som på några utvalda få. En Gud som medveten om att människan inte skulle kunna motstå det, placerar en stötesten i Edens lustgård. Inget av allt detta tar Jesus enligt texterna på minsta sätt avstånd ifrån.

Bibelns Gud är en tyrann som kräver underkastelse och ofta straffar med död och förintelse dem som inte vill lyda. Jesus låter en sådan Gudsbild utvecklas; men fortfarande sker allt på den himmelske tyrannens absoluta villkor. Han kräver enligt Jesus tro, för att frälsning ska vara möjlig. Försoningsverket kan enbart träda i verklig kraft genom att människan tror: en tro som hon inte kan skapa sig själv, utan som också den är en gåva av Gud. Alltså blir blott den frälst som Gud väljer att ge tron.

Gud är ett uttryck för en idé om en absolut makt.

Den makten nyttjas emellertid märkligt. En familjefader som ser sina barn bråka med knivar i hand griper handgripligt in, hindrar dem och anstränger sig för att stifta fred dem emellan.

Den gudomlige fadern som vill att vi ska se oss som hans barn griper emellertid inte in vid de värsta grymheter; han låter det ske - vare sig han nu inte kan eller inte vill ingripa. Guds ingripande i världen är onekligen till förvillelse likt inget ingripande alls. Så faller alla böner synbarligen fåfängt till marken med brutna vingar.

Jag är en fiende till en gud vars främsta personlighetsdrag är tyranniet.


4. Historien

Kristendomens historia talar inte till dess fördel. Alla känner till kättarbål och korståg.

Men betänk också kyrkans makt i det det mindre: makten över sinnena i alla länder där den slagit sina oheliga rötter: makten att inympa sina föreställningar om obsolet etik, en Gud som vakar över allt, men låter lidanden slå ut som ogräs på ängen. Minns kyrkstötar, kyrkplikt, skampallar. Minns religionstvång och hädelseparagrafer. Minns den isande konservatismen i äktenskapen med stater som varit villiga att ingå förbund.

Men visst har kristna gjort människovänliga saker. Jag förnekar inte att kristendomen inspirerat häpnadsväckande uppoffringar och konstyttringar. Men allt det är uppblandat med martyrernas blod: martyrerna för det kristna tyranniet.

Jag är en fiende till en ideologi som genom stora delar av sin existens stått bedrägeri bi och friheten emot.


5. Min livsåskådning

Och vad ställer jag mot detta? Nåväl, det kan hävdas att religionens frånvaro skapar ett hål i människan. Det kan nog vara så för många. Jag kände det, men känner det inte längre.

Jag anser mig fortfarande vara en mycket andlig människa, men inte i religiös mening, utan i betydelsen att jag uppskattar att odla min själ, för att nu med sedvanerätt använda det ordet. Men jag odlar den med berättelser som står i samklang med min själva varelse, som skänker helhet, lindring, sammanhang.

De berättelserna kan vara den dunkla fornnordiska livsåskådningens narrativ, de kan vara antikens solhöljda narrativ, de kan vara ordkonstnärernas skapelser genom alla tider. För mig trumfar Cicero Paulus alla dagar i veckan.


Sammanfattning

Den kristna guden som föreställning är död. Som varelse finns det ingenting som pekar på att han någonsin existerat utöver i de sinnen som tillåtit idén om honom att försanthållas. Det är det viktigaste i min hållning: Gud finns inte. Hedenius skrev, att man ska inte tro på det som det inte finns förnuftiga skäl att tro på. Det håller jag med om.

Konsekvenserna av idén om den kristna Guden har varit vittgående, ja, den har påverkat civilisationer, den har påverkat och styrt miljoner människors liv, och den påverkar oss än i dag. Eftersom den är en konstruktion utan rimlig, påvisbar bäring i den yttre världen, går idén om Gud i klinch med själva verkligheten.

Jag ser det kristna idékomplexets inflytande, och ser liv ställda i tjänst åt en chimär och liv förstörda som offer åt en död religion.

Det är jag en fiende till.

Reflexion: En hednings tankar om Svenska kyrkans identitetskris

Jag är hedning in i hjärtegrunden, fiende till kristendom liksom till religiös kult överlag.  Men jag har en bakgrund som svenskkyrkligt engagerad lekman. Jag har viss insikt i kyrkans inre liv, och jag har inte undvikit att följa kyrkans värld efter att jag lämnat den.

Så vad är det som händer med Svenska kyrkan? Medlemsraset pågår oavbrutet. Otydligheten från delar av kyrkans ledning rörande vad som är kyrkans innersta tro är kompakt.

Jag tror att kyrkan sedan länge går igenom en identitetskris. Hon ger intryck av att inte veta hon är, inte heller vem hon vänder sig till, med det resultatet att få känner någon djupare samhörighet med henne. Kritiken drabbar henne från alla håll: från de som menar att hon inte är konfessionell nog, likaväl som från dem som menar att hon inte är samhällspolitisk nog.

Mitt intryck är, att Svenska kyrkans äldsta vänner sedan länge är utfrysta eller satta på undantag, till exempel för att man hållit fast vid den allmänna kyrkans syn på ämbetet. Eller känner sig vilsna, för att de inte längre upplever att kyrkans ledning talar tydligt om Gud och hans son Jesus Kristus som "frälsare och saliggörare", som det hette en gång.

Andra som vet föga om Konkordiebok, Bibel eller gudstjänst insisterar på att finnas med på partipolitiska listor som vid kyrkovalet ger dem en rak väg in i kyrkans beslutsfattande organ, där de äger stort inflytande över den gudstjänstfirande församlingen - i den mån den finns.

Åter andra tycker det är trevligt med kyrkkaffe, men finner det föga värt att uppsöka den kristna gemenskapen den förutan, den förutan och förutan trallvänliga psalmer, korta predikningar och helst ingen mässa. Men gärna en familjegudstjänst där prästen sätter sig på knä och talar enkelt med barnen omkring sig.

Jag har läst något av Svenska kyrkans nyare publikationer om sin egen tro. Inte blev jag klokare av det. Traditionella begrepp fyllda med tvåtusen år av mening är utspädda till oigenkännlighet. Den tydlighet som t.ex. katekesen en gång gav i rent lärosyfte, liksom en ideologisk innehållsdeklaration, skys som röta i klockstapeln. Tydlighet är olat, verkar någon ha bestämt. Det är, får jag intryck av, betydligt finare att smälta ner de gamla trosartiklarna och låta dem omformas i något mer behändiga, mindre taggiga skepnader. Varifrån man fått mandat till det förstår jag inte.

Och så står där till sist en landsvid religiös förening som en dag framstår som en politisk lobbygrupp, en dag som en kvasifilosofisk samtalspartner, en dag som själavårdsinstitut, en dag som högkyrklig ceremonileverantör. — Men hjärtat? Var finns kyrkans hjärta? Hennes innersta packe med nerver? Jag hör det så sällan pulsera.

I min ungdomsgrupp sjöng vi en sång som innehöll strofen "Jag vill lära känna Jesus, vara hans förtrogna".

Det är vad jag tror att en genuin kyrka behöver göra: att nalkas sin Gud, Jesus Kristus, lära känna honom, bli hans förtrogna. Detta tror jag leder till genuin kristen fromhet – snarare än att sträcka sina händer i alla riktningar, att låta munnen tala maktspråk mot dem som inte håller med om programmet för dagen vare sig detta drabbar inom- eller utomkyrkliga grupper, och att sänka trösklarna så lågt att man snubblar i urgröpningarna och slår pannan i de med kyrkoantikvariskt bidrag betalda, omsorgsfullt polerade, kyrkgolven.

* * *

Så. Var detta svepande? Generaliserande? Orättvist? Säkert. Men det redovisar vad jag tänker, när jag tänker på Svenska kyrkan.

Bokrecension: Niels Lyhne | J. P. Jacobsen

Niels Lyhne är en roman av den danske författaren, poeten och översättaren Jens Peter Jacobsen (1847-1885). Boken utgavs första gången 1880. Jag har läst boken i översättning av Birgitta Hallström.

* * *

J. P. Jacobsen dog 38 år gammal efter att redan i 26-årsåldern drabbats av TBC. Några år dessförinnan hade hans numera kanske mest bekanta verk, Niels Lyhne, kommit ut. Boken var ovanlig på så vis att den handlade om en uttalad ateist.

Niels Lyhne är inte så mycket berättelsen om huvudpersonens yttre liv, även om det innehåller sina dramatiska skeden, utan snarare om hans själsliv. Vi får följa Lyhne och hans närstående redan innan han själv finns till, från det att hans föräldrar är unga och möts, intill dess att han avlider i sviterna av en skottskada han drabbats av under dansk-tyska kriget 1864.

Om man ska peka på något bärande motiv i romanen, torde det vara hur allting synes rinna mellan fingrarna på diktaren Lyhne, hur han ständigt mister allt, efter att han fått det.

Bland besvikelserna märks i första hand flera relationer med kvinnor som upphör. Hårdast drabbar honom dock förlusten först av kvinnan han gift sig med och snart därefter av deras gemensamme unge son.

Genom allt detta bär Lyhne sin idé, sin idé om att Gud inte finns: han avsvor sig den kristna guden när denne lät hans avgudade och mystiska faster avlida i hans ungdom. En gång faller han till föga: när hans son ligger i kramper och hans sändebud inte får tag på en läkare: han böjer sig under en grym gud och ber, fastän han vet att guden inte finns – men sonen dör.

För Lyhne själv blev detta avfall från ateismen knäckande och desillusionerande. När det gällde, brast han. Målet, att "bära livet som det var", hade han inte kunnat.

"Han hade blivit frestad och hade fallit. Det var ett syndafall, ett svek mot honom själv och mot idén. [...] han borde ha stått emot som mot en låg instinkt. Han visste ju ända in i hjärnans innersta vrår att gudar var drömmar och att det var en dröm han flydde till då han bad, lika väl som han i svunna dagar, när han kastade sig i fantasins armar, hade vetat att det var fantasi."

Ateismen mister något av sin glans, dess mål framstår som "kattguldsnamn" för att "[b]ära livet som det var!" Alltså, som jag förstår det, att åse livet illusionslöst.

* * *

Ateismen är dock sällan uttalad i romanen; den finns där som en tyst närvaro, och ger sig till känna främst genom antydningar och ett och annat samtal. Den var dock tillräckligt framträdande för att en svensk fritänkare som Viktor E. Lennstrand skulle välja att citera ur Niels Lyhne för tidningen Fritänkaren. För sin tid torde ateismen, hur implicit den än finns där, ha varit en aning utmanande.

Så ödets slag slår Lyhne gång på gång. Det är dessa inre slag som Jacobsen undersöker. Vad Lyhne lever på får vi aldrig veta: kanhända är han rentier och lever på avkastningen från den gård där han växt upp och som han en tid också återvänder till som drömmande husbonde. Om han som diktare publicerar något får vi inte heller veta.

Här målas alltså inte upp en ateistisk idealgestalt med ett liv i glädje och lycka. Lyhne är tvärtom en mycket tragisk gestalt som bär sin idé, kämpar med att leva livet som det drabbar honom och med sina ständiga förluster.

* * *

J. P. Jacobsen skriver en mycket bildrik prosa som inte sällan gör att jag upplever texten som svårforcerad. Bilderna riskerar att skymma historien de ska illustrera. Det är inte det att metaforerna är simpla – tvärtom! – utan det är deras mängd och tyngd som åtminstone för mig skapar läshinder; jag hakar upp mig på dem.

Likväl är romanen modern. Framställningarna är realistiska. Porträtten av de gestalter läsaren får stifta bekantskap är levande och mycket trovärdiga. Bipersonerna blir till mer än staffage; de blir människor med egna liv och skönjbara personligheter.

Och så äger naturligtvis romanen värde som tidsdokument från ett danskt 1800-tal.
– – –
Niels Lyhne, J. P. Jacobsen. Övers. Birgitta Hallström. Forum 1977. ISBN: 91-37-06606-4. 214 sidor.

Bokrecension: Iliaden | Homeros

Iliaden tillskrivs traditionellt Homeros. Jag har läst verket i Erland Lagerlöfs (1854-1913) översättning, som bearbetats och försetts med inledning av Gerhard Bendz (1908-1985).

* * *

Iliaden börjar

"Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles ..."

Och det kan nog vara en av de mest bekanta inledningar som existerar i världslitteraturen. Och med all rätt, för så börjar preludiet till västerlandets första väldiga epos, berättelsen om en period av det tioåriga trojanska kriget.

Iliaden är inget litet verk. Det spänner över närmare 15 700 rader på hexameter. Man tror att texten skrevs ner på 700-talet f.v.t, vilket gör det ungefär samtida med en sådan gestalt som profeten Jesaja eller ungefär hundra år äldre än Budda. Kanske var det en grek vid namn Homeros som sammanställde materialet, såsom traditionen anger, kanske var det inte det.

Hursomhelst var det trojanska kriget redan sedan länge historia när Iliaden kom på pränt. Det bör ha ägt rum under 1200-1100-talet f.v.t. Att ett större krig i Troja ägde rum under denna period har arkeologin kunnat visa; huruvida det är reminiscenser av kriget som når oss i form av Iliaden är svårare att avgöra säkert, men får väl sägas vara sannolikt.

* * *

Iliaden spänner inte över hela det utdragna kriget, utan enbart under en kortare period, kanske några veckor. Om krigets början berättas inte utförligt, och om krigets slut – med trojanska hästen – berättas inte alls.

I sammandrag handlar Iliaden om hur grekiske kung Akilles blir fly förbannad på krigets härledare, kung Agamemnon, för att denne lagt beslag på en flicka, som han själv fått som krigsbyte. Som en konsekvens ställer sig Akilles och de myrmidoner som han anför helt enkelt utanför kriget.

Men kriget rullar på ändå. Än har grekerna framgång, än trojanerna.

Berättaren har ett starkt aristokratiskt perspektiv, och därför är det främst de väldiga kämparna på båda sidorna som läsaren – eller en gång lyssnaren – får lära känna. Hos grekerna finns sådana figurer som Menelaos, Agamemnon, de två Ajas, Diomedes, Nestor, Odysseus och många fler. Hos trojanerna är det främst prins Hektor som framstår som den främste krigsmannen.

Omsider trycker trojanerna tillbaka federationen av grekiska stammar och Akilles ger sin älskade vän och vapenbroder Patroklos tillåtelse att dra med myrmidonerna ut i fält. Patroklos stupar.

Förkrosselsen över att ha mist sin vän leder till att Akilles själv ger sig in i kriget. Trojanerna trycks tillbaka till sin stad och Akilles dräper Hektor i envig utanför stadsmuren.

Berättelsen avslutas med att kung Priamos av Troja med gudomligt bistånd löser ut den döda kroppen efter sin son, prins Hektor, och kan därefter anställa gravbål och gravsättning av honom.

* * *

Iliaden är ovärderlig av många skäl.

Texten ger en utomordentlig inblick i den grekiska gudavärlden. För gudarna är ständigt närvarande, ofta synnerligen handgripligt, genom att de hjälper eller stjälper för stridsmännen runt Troja. Ofta har gudarna själva tagit parti för olika sidor i kriget och det händer att de inte drar sig för att ge sig på varandra med anledning av detta. Och högt över dem alla tronar den mäktige Zeus, som alla andra gudar till sist måste lyda.

En aspekt som belyses är föreställningarna om dödsriket.

De döda tänktes av texten att döma anlända till Hades, där guden med samma namn härskar tillsammans med sin drottning Persefone. Dödsriket finns i underjorden. Det finns en port ditin, och utanför porten flyter en flod.

De döda tänktes inte i allmänhet nedsjunka i dödsriket med kropp och allt, enligt Iliadens vittnesbörd. Nej, istället är det själen som gör resan. Om Patroklos står det när han dör, liksom om Hektor:

"Själen ur lemmarna flög och till Hades' boningar nedfor ..."

Och Akilles säger vid ett tillfälle:

"Gudar, så finnes i sanning ju än därnere i Hades
dock ett slags själ och gestalt, men de sakna det verkliga livet."

De döda i Hades verkar äga en högst dimmig och dyster existens, utan några större glädjeämnen. Om Patroklos heter det, att han genom sin död till själens sorg skildes "från käckhet och ungdom". Detsamma sägs om Hektor.

Akilles nämner möjligheten att det i Hades kan vara "glömska av allt", fastän han likväl där ej skall glömma vännen Patroklos. Men Akilles utbrister också efter att han dödat Hektor, att Patroklos må glädjas i dödsriket över detta. Liksom senare att han inte ska vredgas för att han utlämnat Hektors kropp åt dennes fader.

Men de dödas exakta tillvaro i Hades är mindre klar: det verkar inte säkert huruvida de döda förnimmer något av livet uppe på jorden.

Men att åtminstone de nyligen döda påverkas av skeenden på jorden visas åtminstone av att Patroklos vålnad i en dröm visar sig för Akilles efter sin död, och meddelar att han inte kommer in genom Hades portar med mindre än att hans kropp blir gravsatt. Patroklos vålnad säger:

"Skynda att jorda mitt lik, jag vill in genom porten i Hades!
Andarna driver mig bort, de hädansomnades skuggor,
och de låta mig ej över floden sälla mig till dem,
utan jag irrar omkring vid den väldiga porten till Hades!"

Och vidare:

"... aldrig jag mera
kommer från Hades igen, så snart ni förunnat mig bålet."

Här skymtar åtminstone fram en tanke om att de som en gång kommit in i Hades också förblir i Hades.

Mer frånvarande är tanken på en straffinstans efter döden, även om Agamemnon vid ett tillfälle anger att Hades härskare straffar de som begått mened. Men någon paradisisk tillvaro efter döden förnims inte alls i Iliaden. De döda går in i skuggorna.

* * *

Sedan är Iliaden naturligtvis viktig ur en fler kulturhistoriska aspekter. Den är visserligen inte en artefakt från 1200-1100-talet f.v.t., men den vittnar om hur man såg på det förflutna i den tid då verket tillkom. Det finns också sådant, som jag förstår det, som kapslats in i de sannolikt ursprungliga muntliga berättelserna, som vittnar om äldre tider än när Iliaden skrevs ner.

Vidare slås man som läsare av Iliaden hur förträffligt lättläst den ändå är: det är fart nästan rakt igenom, de känslor som gestalterna i den ger uttryck för är djupt mänskliga, och de skildras fint. Det finns oerhörda grymheter beskrivna, och krigets blodighet illustreras utförligt med klara ord, när bronsspetsar sticks rakt igenom nackar och bålar.

Men det finns också sådant som djup vänskap beskriven, främst då kanske vänskapen mellan Akilles och Patroklos. Det har till och med föreslagits att de två var älskare. Enligt mig ger inte texten skäl för en sådan tolkning, men utesluter den inte. Homosexualitet var som bekant inte okänt för grekerna. Hursomhelst är de två uppenbarligen mycket fästa vid varandra.

* * *

Iliaden är ett verk jag rekommenderar alla humanistiskt sinnade människor att läsa. I vers efter vers dansar texten fram med ömsom lätta steg och ömsom militäriskt stamp, dock alltid i hexametertakt.

Det är en berättelse som innehåller det mesta, om än rent romantiska inslag inte är särskilt framträdande, däremot många andra rent mänskliga känslor: vänskap, hat, vrede, fruktan... Så Iliaden må vara en berättelse som skrevs ner på 700-talet f.v.t. om händelser på 1200- eller 1100-talet f.v.t. Men den är likväl en berättelse för alla tider.
– – –
Iliaden, Homeros. Övers. Erland Lagerlöf. Bearbetning, inledning: Gerhard Bendz. Wahlström & Widstrand 1994. ISBN: 91-46-16559-3391 sidor.