Fiktiv genretext: Griftetal I

Griftetal av komminister Gert Berg, hållet under begravningsgudstjänsten i S:t Markus kapell, Göteborg, fredagen den 20 maj 1988.

♦ ♦ ♦

– I Jesu namn.

Vi har samlats för att ta avsked av en älskad make, far, familjemedlem, släkting och vän: Erik Rolf Söderskog, och överlämna honom i Guds händer.

Jag påminns när jag tänker på Eriks liv om den gången Jesus gick på vattnet. Av lika förunderliga slag kan Eriks liv synas vara för oss som inte kände honom närmare: jag har ju bara hört vad ni sagt om honom. Men det blir ändå så tydligt: han företog sig det ena efter det andra och det är nästan obegripligt hur en enda människa kan ha hunnit så mycket under de femtiofem år som han vandrade här ibland oss. – Det var ju nästan något övernaturligt över honom!

Erik gick till sjöss när han var sjutton år. Han anlöpte hamnar i Buenos Aires, Rio, Panama, Singapore, Hongkong, Nordkap, Edinburgh, och inte minst Göteborg, där han fyra år senare träffade Ingela. Och från den ena dagen till den andra bestämde han sig för att gå i land. Utan vare sig lägenhet eller arbete lyckades han efter några veckor på motell ordna också det. Först jobbade han i en kiosk, och sedan på olika fabriker under några år, innan han fick jobbet som resesäljare för Tuxolight. Där sålde han reklamtryck åt olika företag runt om i Skandinavien. 

Det tog ett tag, men han och Ingela flyttade ihop i Biskopsgården och senare gick flytten till Majorna. Lägenheten där hade sina brister, förstår jag, men helgerna ägnade Erik och olika personer i hans bekantskapskrets åt att fixa och ordna, så att det med tiden blev både bekvämt och vackert.

Dock slutade aldrig sjön att ropa på honom. Ni fick möjlighet att skaffa en motorbåt, och så var alla lediga stunder upptagna med att åka mellan öar och kobbar i skärgården, och någon gång över till Danmark, innan motorbåten byttes ut mot Diana, den smäckra segelbåten. 

        Med Diana kunde också allt tagit slut. Ett tag efter att Jonas kommit till världen låg ni ute med Diana i Bohuslän, i närheten av Marstrand. Båten gick på grund, tog in vatten och hotade att sjunka. Men det var inte djupare än att hon lade sig på botten, medan ni tre fick ta jollen in i land. Naturligtvis såg Erik till att bärga, reparera och renovera Diana, och nästa sommar var hon sjöduglig igen, och kanske ännu mer i ordning än hon någonsin varit förut. Och då hade ni också fått tillökning i form av Robert.

När Erik hunnit bli fyrtio år lämnade han Tuxolight och öppnade eget tryckeri, Söderskog Tryck. Affärerna gick lysande, men innebar mycket arbete och många sena kvällar. Erik föredrog i början att göra så mycket som möjligt själv, men efter några år kunde han expandera, och de sista åren hade företaget åtta anställda.

Det var förra året som Erik märkte att något inte var som det brukade. Han blev andfådd lätt och det högg i bröstet. Det visade sig att hjärtat inte var i bästa form. Trots mediciner och en planerad operation orkade inte hjärtat längre än att det till sist stannade en vårdag för snart tre veckor sedan. Då hade Erik varit sängliggande i några dagar, och blivit allt sämre. Och alla ni i familjen hann ta er till lägenheten i Majorna, där han fick vara kvar ända till den sista kvällen, då ambulansen hämtade honom.

Ingela berättade, att nu är det så tomt där i lägenheten. Och hur hon fortfarande kan höra Eriks röst: han ropar eller kommenterar något. — Ja, hon sa, att ibland flyttar han på möblerna, så att fåtöljen står rakt framför teven eller så är stolen där han brukade sitta vid köksbordet utskjuten. Några gånger har hans jacka fallit från sin krok innanför dörren. — Vi märker så hur stark sorgens kraft är att skapa nästan påtagliga minnen, som om de vi saknar aldrig riktigt gått ifrån oss. Något liknande hände mig när jag satt och skrev detta griftetal. Jag hörde en röst över axeln som sa: ”Se nu till att nämna båtarna, de var viktiga”, ja, tre gånger hörde jag samma mening, lika klart som om nån stått bredvid mig. Era minnen har alltså nått även mig och gjort stort intryck på mig. 

Liksom Petrus sjönk i vattnet när han skulle gå till Jesus och inte riktigt trodde, så är det också för oss människor lätt att sjunka i förtvivlan, och tro att vi är ensamma, att vi aldrig mer skall se varandra. Det är dock inte vad kyrkan lär: en dag skall vi se varandra igen, de döda likaväl som de ännu levande. Det är vårt hopp, och håller vi fast vid Jesus i alla stormar och över alla vatten, så skall det hoppet, det tror jag, förverkligas för oss alla. 

        Amen.

Bokrecension: Svenskan i tusen år | Lena Moberg, Margareta Westman (red.)

Svenskan i tusen år. Gimtar ur svenska språkets utveckling är en samling texter om svenska språket, sammanställda under redaktion av Lena Moberg (f. 1936) och Margareta Westman (1936–2000). 

Boken utkom första gången år 1996.

* * *

Svenskan i tusen år rymmer elva essäer eller artiklar som samtliga förhåller sig till svenska språket och ofta svensk språkhistoria. Den första texten behandlar den svenska som talades och skrevs under vikingatiden, och den sista texten ger några prövande och lätt varnande utblickar mot svenskans framtid.

Svenskan som språk, skriver Henrik Williams i sin text, börjar kunna anas på 800-talet. Då har den process börjat som kom att utsöndra de olika nordiska språken – och dialekterna – från varandra ur ett en gång gemensamt urnordiskt tungomål. 

Det innebär emellertid antagligen inte att vi hade kunnat göra oss förstådda i samtal med en vikingatida förfader, får vi veta. Svenskan hade lång väg att gå innan den förändrats till den nysvenska som vi talar och skriver i dag, och som egentligen börjar formas först någon gång på 1500-talet, för att ta ytterligare ett steg i vår riktning under 1700-talet. 

Vid det laget hade andra språk än nordiska sedan länge berikat svenskan, särskilt tyskan, franskan och latinet. 

* * *

Men svenskan som språk är inte något enhetligt, inte ens i våra dagar. 

Dialekterna var sannolikt långt starkare till vardags för drygt hundra år sedan än i dag, men de finns ju fortfarande kvar, om än i något avslipade varianter. Och även om man väl kan ana en talspråkifiering av skriven svenska, så är vårdad, skriven svenska likväl i allmänhet fortfarande något annat än talad svenska, även om vi tack och lov i de flesta sammanhang kommit en bra bit ifrån den blytunga kurial- eller kanslisvenska som en gång var given i många officiella sammanhang. 

Och även om man i media är mer tillåtande än förut visavi dialektala uttal, är ändå en slags rikssvenska stommen och riktmärket i språket, och är det språk som i regel används i de flesta officiella sammanhang, medan dialekterna fortfarande får breda ut sig i närmiljön. 

Jag märker själv hur min egen dialekt blir olika framträdande beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Under en löneförhandling eller i ett universitetssammanhang blir mitt språk stramare och mer riksspråkligt, men i privata eller mer vardagliga sammanhang, alldeles särskilt i samtal med äldre personer från min hembygd, framträder dialekten som en markering som nog vill uttrycka en gemenskap, en tillhörighet.

* * *

Texterna i Svenskan i tusen år är av mycket olika slag, även om ämnena förenas i det språkliga ärendet. En del är ledigt hållna essäer, andra mycket stramt hållna vetenskapliga utredningar i artikelform, med lägre grad av populärt tilltal. Men det som tas upp är konsekvent intressant. 

Vi får, för att bara göra ett urval, lära oss något om hur man möjligen okvädade varandra under 1600-talet. Dragkampen mellan latinet och svenskan i vetenskapliga texter på 1700-talet behandlas, liksom hur arbetarklass och allmoge tillägnar sig ett offentligt språk genom folkhögskolor och nykterhetsloger, och om riskerna med att använda fel typ av språk vid fel tillfälle. 

En analys av massmediespråk bjuds vi på, och vad gäller tidningsprosan utfaller analysen inte alldeles till dess fördel i de fall då den tenderar att motarbeta komplexitet och nyanserade resonemang till förmån för en story med tydliga goda och onda krafter. 

I en avslutande text dras några linjer ut för svenskans framtid; jag kan tycka att texten är av det dystrare slaget, men den varnar oss i vilket fall för att göra oss språkligt urarva, genom att låta engelskan i allt fler sammanhang bli det officiella språket, såsom i det europeiska samarbetet, inom affärsvärlden, inom vetenskapen. 

Vi kan, menar Margareta Westman helt riktigt i denna text, i allmänhet inte tala engelska såsom engelsktalande själva gör, och därmed ger vi oss själva ett sämre utgångsläge när vi ska föra resonemang på ett annat språk än det egna. Att ett exempel på lösning skulle vara att låta till exempel latin bli EU:s grundspråk förefaller mig utopiskt, även om det skulle innebära att alla i sann jämlikhetsiver skulle få lägga ner mer jämställd mängd tid på att lära sig språket och så få mer liknande förutsättningar. 

Engelskans hegemoni är nog här för att stanna, åtminstone under överskådlig tid; samtidigt tänker jag att vi behöver ju inte nödvändigtvis använda oss av engelska i de sammanhang där svenska lika gärna kunde fungera lika väl. 

Ett språk man lär sig i skolan ligger ju sällan lika bra i munnen som ett språk man fötts upp med och talar vid köksbordet. Ja, trots ganska omfattande engelskstudier upplever jag definitivt för egen del att jag har långt sämre precision eller flyt när jag uttrycker mig på engelska än på den svenska jag älskar.

* * *

Artiklarna i Svenskan i tusen år har försetts med litteraturlistor, som kan komma den till god nytta som vill fördjupa sig inom något ämnesområde som adresseras, vare sig det nu handlar om runsvenska, dialekter eller – eller något annat.

Svenskan i tusen år ger en inblick i den språkvetenskapliga ämnessfären som väcker nyfikenhet på att lära sig mer! Själv fastnar jag gärna särskilt vid de specifikt språkhistoriska utredningarna, analyserna och slutsatserna, men den som är intresserad av mer samtida frågeställningar och framtida utmaningar hittar också mycket av intresse i detta verk.
– – –
Lena Moberg, Margareta Westman (red.), Svenska i tusen år. Glimtar ur svenska språkets utveckling. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 81. Stockholm. Norstedts Förlag AB, 1996.

Bokrecension: Stefans lilla gröna | Stefan Sundström, Jeanette Andersson

Stefans lilla gröna. En handbok i utanförskap är skriven av vispopartisten Stefan Sundström (f. 1960) och försedd med fotografier av Jeanette Andersson (f. 1968). Boken utkom år 2010.

* * *

Läser jag Thorueau eller läser jag Stefan Sundström? Ibland är deras livshållningar varandra mycket lika. I Stefans lilla gröna låter Sundström gedigna tips om självhushållning ingå förening med en civilisationskritik som ligger den amerikanske filosofens läror nära. 

Samtidigt som vi får lära oss att göra egentillverkat snus, vikten av kompostering och gödsling, och hur man ska bete sig när man har höns, så finns boken igenom även en ideologisk hållning av kritik mot det samhälle Sundström ser omkring sig: en värld där vinst- och effektivitetsmaximering styrt industrier och kommersen, där maten transporteras globalt, och där man arbetar tills man går i pension, omgiven av klingande reklam – eller propaganda, som Sundström klassificerar den som.

Jag uppskattar den typen av civilisationskritik. 

Jag tror verkligen på de värden som ligger förborgade i att ha en egen stuga med en egen trädgård med egna odlingar, bortom städers stress och hets. Jag tror inte att förvärvsarbete nödvändigtvis är livets mening, även om ett arbete i sig naturligtvis kan vara synnerligen meningsfullt. Men det finns också andra värden: baserade både på gemenskap med dem som är nära, och på förmågan att stå på egna ben så mycket som möjligt, utanför samhällsmaskineriet – ett maskineri där du i värsta fall riskerar att bli en funktion snarare än ett subjekt.

Att jag sedan inte tilltalas av Sundströms slutord, som möjligen antyder behovet av en revolution för att  rädda världen — det är en annan sak. Hans ”levnadsstämning” (för att låna ett begrepp av Vilhelm Ekelund) kan jag djupt sympatisera med ändå. Jag tror att det ligger något väsentligt i att undvika överkommersialisering av det egna livet: ju mindre dina kommersiella behov, desto mindre dina ekonomiska behov. Anhopande av allt annat än nödvändiga ägodelar och statusmarkörer är åtminstone inte något för mig. 

* * *

Stefans lilla gröna är full av goda, praktiska råd för den som vill och har möjlighet att bli mer självförsörjande. Fotografierna är mästerliga och skänker sin särskilda stämning åt verket. Språket är slängigt och mycket ledigt, stundom kryddat med svordomar och talspråkighet; meningarna förses gärna med utropstecken. Tilltalet är okonstlat och naturligt. — Man slås av att Sundström framstår som synnerligen sympatisk, någon man gärna hade suttit och småpratat med en stund.
– – –
Stefan Sundström, Jeanette Andersson, Stefans lilla gröna. En handbok i utanförskap. Stockholm: ETC förlag, 2010.

Bokrecension: Herland | Charlotte Perkins Gilman

Bild: Fernando Aravena, Pixabay (beskuren)

Herland är en roman av den amerikanska författaren och feministen Charlotte Perkins Gilman (1860–1835). Boken utkom första gången på engelska 1915. Jag har läst den i Project Gutenbergs e-boksupplaga.

* * *

Charlotte Perkins Gilman formar i Herland vad som rimligen ska förstås som en utopi. Någonstans i en avlägsen dal, omgiven av branta berg, ligger en hel civilisation fördold. Tre miljoner människor bor där, och samtliga är kvinnor. Och med hjälp av en flygmaskin lyckas tre amerikanska män ta sig dit, efter att ha hört mystiska rykten om platsen. Kulturkrocken är givetvis monumental.

De tre männen, Terry, Jeff och Van, är mest figurer som olika egenskaper projiceras på. 

Terry är den skränige machomannen med en sällsynt misogyn hållning, Jeff är romantikern som gudomligförklarat alla kvinnor, och Van är den vanliga människan, en representant för en rationell genomsnittsman. Det är också Van som är hela historiens berättarjag: det är han som i efterhand skildrar de tre vännernas drygt årslånga tillvaro i landet de kallar Herland.

* * *

I mångt och mycket är Herland som bok en beskrivning av hur detta besynnerliga land fungerar: dess seder och bruk och dess historia samt hur kvinnorna där egentligen ter sig.

Dalen skärmades av från yttervärlden efter en geologisk katastrof för omkring två år sedan. Samtidigt var de flesta männen utanför dalen och krigade. Men, under över alla under, på något sätt födde en kvinna ett flickebarn utan mans inblandning, och sedan dess har ättlingarna till henne i allmänhet fött fem flickebarn var, tills dalen var full i relation till dess resurser, och man genom snarast psykologiska metoder kunde börja med effektiv barnbegränsning.

I Herland råder harmoni och nästan inga brott begås. Under seklerna har man förfinat en slags rashygien, som gör att oönskade egenskaper inte förs vidare. På ett lika praktiskt inriktat sätt har man styrt vilka växter som tillåts förse folket med mat. Och i sin pragmatism har man knappast hört talas om urgamla lagar: lagarna är underkastade ständiga revideringar, alltefter hur folket växer i sin kulturella mognad och ökar i insikter. 

För de är inga vildar. Männen märker att kvinnorna är själsligt högt utvecklade, och inte heller i teknologiskt avseende är de nödvändigtvis särskilt långt bakom resten av världen. All sin håg har kvinnorna inriktat på utveckling och mödraskapet som kollektiva ansträngningar.

* * *

Det är kanske tänkt att kulturen i Herland ska framstå som en idyllisk tillvaro, en feministisk utopi. Men sådan verkar den åtminstone inte för mig. 

Tillvaron är påtagligt blodlös och avsexualiserad och framställer landets kvinnor som ett slags änglalika, könlösa väsen, helt inriktade på nytta, barnuppfostran och utbildning. De är ett annat slags människor än männen som kommer dit. Alla kanter är avslipade så att världen där blivit rosaskimrande och eterisk, utan alla spänningar, utan drama. Berättarjaget säger: ”I never heard a child cry i Herland, save once or twice at a bad fall ...”.

När de tre männen omsider gift sig med tre kvinnor från Herland – äktenskapsceremonin och hela äktenskapsinstitutionen är en eftergift från kvinnornas sida, eftersom äktenskap inte existerar i denna dal – visar det sig att deras hustrur minst av allt är intresserade av något sexuellt samliv. Det är som att deras sexualitet sublimerats till de andra aktiviteter som de har för handen: vänskap, arbete – ja, och nyttan.

* * *

De tre männen börjar sin vistelse i Herland som ett slags fångar, men får stegvis allt större frihet. De lär kvinnorna om världen utanför, kvinnorna lär männen om livet i dalen. De förra är mer nyfikna än något annat, de senare är mest förbluffade. 

Det är i kontrasterandet mellan civilisationerna som en av de snyggaste effekterna ligger i hela boken. Kvinnornas naturliga frågor om kvinnornas situation i männens hemland USA pekar på det – åtminstone då – ofta naturligt tagna men egentligen märkliga i den ojämställdhet som råder: Varför ska kvinnorna vara hemma och sköta hemmet och barnen? Varför ska kvinnorna ta männens efternamn? Varför har kvinnor andra kläder än män? Alltså: Varför ska kvinnornas värld begränsas och underordnas och dekoreras och ställas under mannens överinseende?

* * *

Herland är en i stort sett stillastående skildring – frånsett några inslag av äventyr och mer betydande handling – av en utopisk eller dystopisk värld, beroende på var man lägger emfasen. 

Jag stöts bort av hur romanen utmålar kvinnor och män som i grunden helt annorlunda väsen, där kvinnorna kunde skapa ett asexuellt paradis, om de bara slapp ifrån männen men ändå kunde föröka sig. Därmed förnekas eller förminskas sexualiteten, driftlivet, potentialen till konfliktskapande och våld hos kvinnor. Kvinnorna i Herland mister mycket av sin komplexitet genom att de fråntagits nästan alla mörka kontraster inom och mellan sig själva.
– – –
Charlotte Perkins Gilman, Herland. Digitaliserad som epub av Projekt Gutenberg.

Bokrecension: Den gyllene krukan | E. T. A. Hoffmann

E. T. A. Hoffmann

Den gyllene krukan (ty. Der goldene Topf) är skriven av E. T. A. Hoffman (1776–1822). 

Berättelsen utgavs första gången 1814 på tyska. Jag har läst verket i en svensk utgåva från 1981, i översättning av idé- och konsthistorikern Teddy Brunius (1922–2011), som även skrivit ett förord.

* * *

E. T. A. Hoffman var en tysk jurist, som även ägnade sig åt komponerande och författande. Han räknas till den romantiska skolan. Åtskilliga av hans texter finns översatta till svenska, många redan på 1800-talet.

I Den gyllene krukan tar Hoffmann med läsaren till Dresden, uppskattningsvis någon gång i början av 1800-talet, eller till samma tid då historien kom till. I Dresden låter berättarjaget oss få höra om studenten Anselmus, en något fördrömd figur som råkar in i de mest besynnerliga omständigheter. 

Hoffmann lyckas på ett hypnotiskt sätt blanda samman realism och fantastik: gränsen mellan saga och grå verklighet överträds fram och tillbaka genom hela berättelsen; huruvida en själ kan anses frisk eller sjuk blir en fråga om perspektiv. Men alltmer förs vi in i den magiska värld dit Anselmus öde leder honom. 

Anselmus förälskar sig i en blåögd orm, som han först ser i ett fläderträd på Kristi himmelfärdsdag. Han är nog själv ibland osäker på om hans syn och vad han hört är verkligt, men åter och återigen förs han över gränsen till det magiska. Samtidigt brottas han med sina känslor för sin beskyddares, rektor Paulmanns, dotter Veronika.

Efter att Anselmus fått arbete som kopiator hos arkivarie Lindhorst börjar dock de magiska inslagen i tillvaron att steg för steg uppenbaras för Anselmus. 

Den kunglige statstjänstmannen Lindhorst är inte bara en kunglig statstjänstman: han är inte bara en människa. Nej, han kommer från en annan värld, liksom hans döttrar, varav en är den blåögda ormen Serpentina. Och nog finns där en kraft som motarbetar Anselmus indragning i denna drömska magiska sfär: en svartkonstens representant – en häxa.

* * *

De fantastiska inslagen i Den gyllene krukan blir alltmer halsbrytande. Men de balanseras ständigt av Anselmus omgivning, som stundom för honom tillbaka till sans, till den värld vi alla känner, och stundom slukas av den rusiga kraft som utstrålar från den alternativa verklighet som griper tag om studenten. 

Det är just glidningen mellan realismen och magin som utgör en av de begeistrande styrkorna med denna saga: hur Hoffmann inte tappar läsarens förtroende. Det är en grannlaga sak: en saga som matas med för mycket osannolikheter stegrar sig lätt läsaren inför – det kan bli för mycket. 

Här är osannolikheterna insatta i ett helt system som tillhör en annan värld än den vardag i Dreseden som utgör fond till hela historien, en sagovärld där varelserna inte är av samma slag som i denna världen, där djuren talar, och en orm också kan ta kvinnoskepnad, och tvärtom. Och jag tycker att det fungerar.

* * *

Berättelsen har i någon mån skräck-gotiska inslag. Vi har magin och svartkonsten, och vi har arkivarie Lindhorst rimligen jättestora hus, vi har de övernaturliga inslagen och den själsliga hälsans kantring. Vi har en annan verklighet som på något vis överlagrar den vanliga verkligheten, och mellan vilka någon typ av trafik kan ske, enligt regler som vi aldrig riktigt blir klara över som läsare. 

Den gyllene krukan är en underbar historia som lätt trollbinder med sina vyer mot något som inte är verkligt, men som Hoffmann genom sina ord ändå gör verkligt: en värld där en salamander kan vara en kunglig tjänsteman i mänsklig form och en häxa kan komma till av föreningen mellan en drakfjäder och en rödbeta.
– – –
E. T. A. Hoffman, Den gyllene krukan (ty. Der goldene Topf). Övers. och förord Teddy Brunius. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, Bra Klassiker, 1981.