Bokrecension: Maktspråk | Lars Melin, Martin Melin

Maktspråk: Boken med jävlaranamma! är skriven av Lars Melin (f. 1939), docent i svenska och Martin Melin (f. 1969), språkvetare. Boken utkom år 2007.

* * *

Kunskap är makt, visst är det så. Men språk är också makt. Den som använder rätt typ av språk, säger rätt typ av saker på rätt sätt får ett automatiskt övertag: språket kan utstråla och manifestera makt, auktoritet, inflytande.

Det är just utifrån maktperspektivet som herrarna Melin, far och son, analyserat hur språk kan användas. De hjälper oss att se igenom de chimärer som maktmänniskor kan skapa med hjälp av hur de uttrycker sig: deras trick och genvägar.

Men genom att avslöja dessa ger de också oss tips på hur man själv kan nyttja språket som vapen i vardagen; en händig sak om man har samvete därtill.

* * *

Några exempel må anföras.

Man kan uttrycka makt genom att ta över ett samtal och leda det in på andra vägar, det vill säga att man tar vid där någon inlett och sedan tvärt, efter överkopplingen, svänger åt ett annat håll.

Makten som en person anser sig besitta kan återspeglas i hur personen i fråga förmår andra personer att agera i önskad riktning. Ju mer makt man har, desto rakare kan begäran framställas. Det är en lång väg mellan "gå och handla" och "snälla, skulle du möjligen kunna tänka dig att hjälpa mig och gå och handla".

Maktförhållanden i ett samtal kan också uttryckas på olika sätt.

En signal är att en viss person behåller ordet, till exempel genom att aldrig släppa det ifrån sig. Kanske väljer personen att ta tankepauser mitt i meningar, så att det blir svårt att bryta in.

Och att undvika ögonkontakt med dem man pratar med är ett annat knep för att göra det svårare att bli avklippt. Andra kan bringas till tystnad genom dålig återkoppling: ett väl fungerande samtal bör vara som ett växelspel, men om det snarare är att prata än att samtala man önskar göra, kan det vara en god idé att snåla på responsen när någon annan talar.

Ytterligare ett knep kan vara att ställa frågor - som man på förhand vet att samtalspartnern inte kan svar på. Då får man möjlighet att besvara sin egen fråga och breda ut sig än mer, samtidigt som man demonstrerar sin egen kunskapsrikedom visavi den andre. Vill man riktigt trycka ner någon närvarande, kan man tala om personen i fråga som om han eller hon inte var där.

* * *

Det var bara något litet av allt det som Melin och Melin skriver om. Maktspråk tar upp långt mer än så. Författarna analyserar till exempel hur drev fungerar, och hur politisk retorik byggs upp och av vad den byggs upp. Samt hur effektiva slagord ofta låter bra men innehåller föga av substans och mer av förenkling. Med mera.

Melin och Melin skriver med skärpa och mycket humor. De är inte alltid helt politiskt korrekta, vilket ytterligare kryddar framställningen. Maktspråk är helt enkelt en rolig bok att läsa, och känslan den skapar är att man efter läsningen är i alla fall att man fått en något klarare blick för språkliga fällor som andra kan tänkas lägga ut, vare sig det nu gäller i vardagliga samtal eller från högsta politiska nivå.
– – –
Maktspråk: Boken med jävlaranamma!, Lars Melin, Martin Melin. Schibsted Förlagen 2007. ISBN: 978-91-7738-749-7. 182 sidor.

Bokrecension: Tretusen man kvar på fjället | Torsten Boberg, Erik Maijström

Tretusen man kvar på fjället är skriven av Torsten Boberg (1892-1957) och Erik Maijström (1878-1965). Boken utkom i sin första upplaga 1944, och i reviderad form 1962 samt 1963. Jag har läst den ursprungliga versionen.

* * *

Det måste sägas vara en av de enskilt största katastroferna i Skandinavien, det som utspelade sig i gränstrakterna mellan Norge och Sverige i nyårstid 1718-1719. Omkring tretusen personer: soldater, officerare, trossbemanning, trumslagarpojkar, fältpräster och fler frös ihjäl under marschen från norska Tydalen till svenska Handöl i Härjedalen, en sträcka om runt fem mil, fågelvägen.

Hur kunde det gå så illa? Hur var de närmare omständigheterna kring fälttåget mot Trondheim i allmänhet och återtåget i synnerhet? Vilka marschvägar användes? När nåddes egentligen arméns ledning av budskapet om Karl XII:s död? Hur levde återtåget kvar i folkminnen och sägner?

Frågor som dessa sysselsätter författarna Boberg och Maijström, som metodiskt och noggrant går igenom de bevarade källorna för att söka svar. Som ett komplement till de skriftliga källorna från tiden inventerar de också upptecknade sägner och folkminnen i trakten, som berättar om enskilda episoder, om fältgravar och uppehållsställen.

* * *

Vad som står klart är att armén under generallöjtnant Carl Gustaf Armfelt redan innan någon visste att konungen fallit och återtåget påbörjats haft det mycket svårt. Karolinerna led ofta nöd beträffande maten. De var dessutom undermåligt utrustade i klädesväg.

Och när sedan återtåget definitivt påbörjats, efter att Armfelt – sannolikt i mellandagarna 1718 – fått säkert besked om att kungen stupat nästan en månad tidigare, drog snart ett mycket svårt oväder över fjället.

Hur kallt det var kan vi inte veta: några termometrar fanns inte med. Men kallt var det. Karolinerna dog i klungor. Ryttare dog på sina hästar. I decennier efteråt låg ben efter döda soldater ute i markerna, fastän mycket av materialet tagits om hand redan kort tid efter katastrofen, när vädret så tillät. Den påföljande sommaren 1719 skall stanken över Öjfjället varit mycket svår.

* * *

När styrkorna först lämnade Sverige med syftet att inta Trondheim på kungens order bestod de av 10 070 man enligt rullorna, och 6800 hästar. Armén var till stor del uppbyggd av finska trupper.

Men Trondheim kunde inte intas. Man begärde instruktioner från konungen, då fortfarande i livet, som manade sin nordliga armé att fortsätta framryckningen, trots det eländiga skick som den då måste varit stadd i.

Först med kungens död blev beslutet om utrymningen av Norge definitiv.

När marschen hemåt anträddes skall armén ha bestått av omkring 5800 man. Redan där anar man de stora förlustsiffror, inte minst i sjukdomar och umbäranden, som förverkligats sedan avmarschen från Sverige.

Och närmare 3000 av dessa 5800 kvarvarande mannar dör under vandringen, enligt författarnas beräkningar. Lite mer än varannan man som anträder den mest kritiska delen av återtåget når alltså aldrig fram.

* * *

Boberg och Maijström går i stor detalj igenom arméns tänkbara marschrutt under återtåget.

Kartor finns bifogade boken, och jag hade väl egentligen behövt ha dem framför ögonen hela tiden när dessa stycken lästes, för att riktigt hänga med. Författarna baserar sina slutsatser och antaganden både på de spridda skriftliga vittnesbörd som finns bevarade, och de folkminnen och sägner som berättar om platser där karoliner passerat eller övernattat på vägen tillbaka mot Sverige.

Att händelsen skapat folkminnen är inte ägnat att förvåna. I långa tider efteråt fanns påtagliga lämningar kvar efter vad som skett. En Daniel Tilas passerar området 23 år efter dödsmarschen, relaterar sin upplevelse och citeras i boken:

"Här lågo Benrangel och dödskallar i var enebuske [...]. Hattar lågo med måssa överväxte, man trampade på sönderrostade Värjor och Bajonetter ..."

Även långt senare görs fynd som minner om vad som inträffade mellan Tyndöl och Handöl de första dagarna av året 1719.

* * *

Tretusen man kvar på fjället är en noggrann redogörelse av fälttåget mot Trondheim och återtåget. I slutet av boken följer en mönstergill källförteckning, där det blir uppenbart att verket vilar tungt på ursprungligt arkivmaterial.

Den exakta och detaljerade framställningen får dock ett särskilt liv genom införandet av folkminnena och sägnerna, som författarna ibland avfärdar och ibland accepterar som sannolika.

Ett särskilt liv åt redogörelsen skänker också krigsrådet Frisenheim, en imponerande ämbetsman som från svenska sidan gör vad han kan för att understödja armén med proviant och sedan kraftfullt agerar för att rädda vad som räddas kan av de återkommande. Hans besynnerligt utformade brev citeras ymnigt: han skriver ofta på en blandning av engelska och svenska, och själva besynnerligheten i detta skapar en närhetskänsla.

Få av de överlevande karolinerna själva skrev någonsin ned vad de varit med om. De överlevande, med eller utan amputerade tår, fingrar, ben, händer, mötte säkert blandade öden framöver. En del kunde kvarstå i tjänst, om skadorna inte var alltför omfattande. Andra fick avsked. En och annan fick nog stöd av det allmänna.

Men min gissning träffar nog inte långt från målet, att många av dem som frosten bitit i norsk-svenska fjällen gick en tuff eller mycket tuff framtid till mötes.

* * *

Varken Boberg eller Maijström var historiker av facket. Boberg var något av en mångsysslare: han skrev böcker, särskilt om fjällvärlden, bergsbestigare och drev ett fjällhotell. Maijström var konsul och tillsammans med Boberg och överstelöjtnant Ferdinand Schenström var han med om att gräva ut  en karolinergrav i Handöl 1936.

Dock är, såvitt jag kan bedöma, Tretusen man kvar på fjället en gedigen historisk produkt. Det källkritiska anslaget är ofta förekommande. Källorna redovisas noggrant.

Kort sagt: Tretusen man kvar på fjället ger en ingående förståelse för hur det gick till när omkring 3000 man mötte döden under dödsmarschen i norsk-svenska fjällen i nyårstid 1718-1719.
– – –
Tretusen man kvar på fjället, Torsten Boberg, Erik Maijström. Hugo Gebers förlag 1944. 327 sidor.

Bokrecension: Trampa vatten | Sven Delblanc

Trampa vatten är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1972.

* * *

Sven Delblanc sitter och skriver på en roman. Men kommer inte riktigt någonvart. Då börjar han istället skriva på den tankebok som fick heta Trampa vatten. Som ett interludium. Kanske en förlossning. Kanske också en distraktion. Han skriver:

"Jag firar min improduktivitet genom att producera en bok, låt vara en oinspirerad sådan."

Resultatet är i vilket fall en serie korta texter i allehanda ämnen, sorterade under rubrikerna "Fragment av en islandströja", "I den politiska marginalen", "På en vetenskaplig institution" samt "Ur en skriftställares dagbok."

Fastän Delblanc vid nedskrivandet bara är i fyrtioårsålden, kan man med gott samvete kalla honom grumpy old man. Han är självkritisk, samtidskritisk, allmänkritisk. Det ligger en trött resignation över hans alster här. Han skriver:

"Jag börjar bli gammal, misslyckad och förgrämd."

Så gisslar han vulgärlitteraturen, ställer sig tveksam till den politiska utvecklingen i landet, gisslar kolleger inom litteraturvetarfältet.

Han rör sig från minnen av sin barndom, via litteraturkritiska artiklar han skrivit, fram till ett fragment av den värld som Stenfågel tillhör, boken han arbetar på. Det är som att Delblanc liksom skriver av sig i Trampa vatten, för att mer kunna koncentrera sig på romanen, och att förlossningen nåtts mot slutet av tankeboken, där hedebyborna får liv i ett stycke utsökt skönlitteratur.

Och på vägen har han tagit upp tankar och satt dem på pränt, gjort dem till litteratur.

* * *

Särskilt intresserar mig Delblancs beskrivningar av livet på den akademiska institutionen. Ur Delblancs synvinkel är det naturligtvis inget vidare med det.

Kolleger hycklar och gör sig till för att vinna anseende. En annan förefaller blivit mer eller mindre tokig. Och studenterna... ja, generellt sett är inte det något kul heller.

Åtminstone Hjalmar Bergman, vars samlade verk han hittar på institutionen, vinner hans gillande. Och Ivar Lo-Johansson, vars Geniet han plockar med sig efter terminens arbete, försedd med bokmärke i form av ett julkort från författaren. Till och med en äreräddning av den synnerligen konservative C. D. af Wirsén, akademiledamoten som skrev litteraturkritik, lyckas Delblanc med i ett av sina fragment.

Trampa vatten är en svartsynt bok som lägger fingret vid Delblancs litterära puls under någon tid i början av 1970-talet. Allt han skriver i boken blir till litteratur. Trött och pessimistisk, ja, men vackert och stilistiskt utmärkt också.
– – –
Trampa vatten, Sven Delblanc. Författarförlaget 1972. ISBN: 91-7054-082-9. 175 sidor.

Bokrecension: "Käre prins, godnatt!" | Lennart Bernadotte

Prins Lennart

"Käre prins, godnatt!" är en självbiografi av greve Lennart Bernadotte av Wisborg (1909-2004). Boken utkom år 1977.

* * *

Det saknas inte furstliga anor när man ser på Lennart Bernadottes liv. Själv föddes han som prins, son till en prins, sonson till Gustaf V. Han var barnbarnsbarn till tsar Alexander II och till Giorgios I av Grekland. Han var barnbarns barnbarn till kejsar Wilhelm I av Tyskland. Hans farbror var den blivande kung Gustaf (VI) Adolf.

Och han växte upp på svenska slott, delvis uppfostrad av kungen och drottningen. Men han skulle komma att stängas ut med besked från hovet och mista sin prinstitel.

* * *

"Käre prins, godnatt!" är Lennart Bernadottes berättelse om sin barn- och ungdomstid. Och det är hans berättelse om personerna som fanns i hans närhet.

Det är ingen munter historia. Boken har drag av uppgörelse. Förväntar man sig försiktigt trippande kring det dåtida hovets personliga angelägenheter förväntar man sig fel. Det är naket och förvånansvärt rakt, stundom en aning bittert, inte sällan ironiskt.

Eftersom fadern prins Wilhelm ofta var utomlands under Lennarts barndom och modern Maria i stor utsträckning försvann ur bilden efter hennes och Wilhelms skilsmässa, kom den lille prinsen att att inackorderas på kungliga slottet i Stockholm, hos farmor och farfar, med barnsköterska och med tiden informator. Ibland fick han tillbringa tid på andra slott: Drottningholm, Stenhammar.

* * *

Lennart kom att avsky Stockholms slott, eller "Fyrkanten" som han kallar det. Uppfostran dirigerades av farmor, drottning Victoria (kallad Amama), enligt ultrakonservativ, strikt och religiös modell. Lennart sticker inte under stol med hur illa han tyckte om farmors sätt att ta sig an hans fostran, men samtidigt tycker han genuint om matriarken.

Entydigare är bilden av farfar Gustaf V. Han skildras av Lennart som nästan uteslutande i besittning av positiva personlighetsdrag. Små detaljer i vardagslivet på slottet gör särskilt intryck: Gustaf V:s matvanor, hans eviga rökning, hans fallenhet för smycken, och hur han — och kanske bara han — kunde markera mot drottningen när hennes uppfostran bringade sonsonen nära tårarna.

Den blivande kungen, ännu kronprinsen Gustaf (VI) Adolf (kallad Gusty), Lennarts farbror, får å andra sidan nästan inga positiva omdömen alls.

Dennes son, Gustaf Adolf (kallad Edmund), Lennarts kusin, var inte heller en favorit. Han verkar ha uppfattat kusinen som snobbig, men skriver samtidigt om att han kände medlidande med honom: att hans självhävdelsebehov kan ha med hans ordblindhet att göra, något som man på den tiden hade mindre förståelse för än nu.

Högst i aktning står fadern, prins Wilhelm, författaren. Först något senare i livet än i den absoluta barndomen verkar de två lära känna varandra, allteftersom de får större möjligheter att träffas och umgås. Wilhelm tycks ha varit betydligt liberalare i sina uppfostringsideal än sin ultrakonservativa moder.

* * *

Så får vi i huvudsakligen kronologisk ordning följa Lennart Bernadottes uppväxt. Han var ett ensamt, hårdkontrollerat barn, med dålig hälsa. Han blir äldre, får börja i en skola utanför slottet, tar studenten, gör lumpen - som avbryts av lunginflammation tre gånger om. Han känner frihetsbehovet öka. I utdragen ur dagboken som Lennart återger i boken återkommer längtan om ett eget hem.

Finalen i "Käre prins, godnatt!" blir prinsens uppbrott från hovet, när hans vilja att gifta sig med den borgerliga flickan och ungdomskärleken Karin inte godkändes av konung och kronprins. Hans ovilja att bryta med henne ledde till att han miste titel och arvsrätt till kronan.

Trots allt hade dock Lennart pappa Wilhelms stöd, även om Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf gjorde vad de kunde för att tvinga honom i annan riktning än den han valt. Ja, jag uppfattar det som att Lennart särskilt lägger siktet mot Gustaf Adolf när det gäller att förklara vems vilja som egentligen var mest drivande i detta.

I Tyskland hade dock Lennart tillgång till slottet Mainau som han via drottning Victoria ärvt av sin farmors mor, storhertiginnan Luise, syster till Kaiser Wilhelm II.

Prins Wilhelm hade redan tidigare överlåtit åt sin son att sköta om det. De unga två flyttar dit och påbörjar ett välbehövligt och omfattande renoveringsarbete, som skulle leda till att slottet och framför allt dess park skulle bli ett stort turistmål.

* * *

Lennart Bernadotte, som senare fick en luxemburgsk grevetitel, berättar alltså i "Käre prins, godnatt!" om tiden från sin födsel till sitt giftermål och tiden strax därefter. Det är värt att reflektera över, att Lennart, trots sin privilegierade ställning, likväl växte upp under omständigheter som var allt annat än bekväma.

Sällan är väl begreppet gyllene bur mer passande än i hans fall. Han hade titel, han hade saker, han hade aktning och berömmelse. Han hade inte frihet, men hans fängelse var inte Långholmen, utan kungliga slottet. Och gallren var inte av järn, utan av konvenans och förväntningar.

Till sist gick det emellertid väl för den lille prinsen. Med moraliskt stöd i fadern kunde han trotsa konung och kronprins och hov och skapa sig en tillvaro där han trivdes. Visserligen på ett en gång furstligt slott i Tyskland nära gränsen till Schweiz, men ändå på hans egna villkor.

"Käre prins, godnatt!" skänker unika inblickar i det svenska hovets ideal och personligheter och livsvillkor under första delen av förra seklet. Som källa till kunskap om detta är den mycket värdefull.

Men dessutom skriver Lennart Bernadotte mycket väl, mycket avvägt, men också vid behov mycket skarpt. Detta är hans version av vad som hände: en krönika över första delarna av hans liv. I vilken utsträckning skildringen är tillrättalagd kan jag knappast bedöma. Men det är inte utan att man känner med den helt unge Lennart, som trycks in i en prinsmall vare sig han nu ville det eller inte.
– – –
"Käre prins, godnatt!", Lennart Bernadotte. Bonniers 1977. ISBN: 91-0-041935-4. 242 sidor.

Bokrecension: Krigarens dikt | Artur Lundkvist

Krigarens dikt är en roman av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1976. Jag har läst en upplaga från 1979.

* * *

Alexander den store, eller Alexander III, levde ett kort men remarkabelt liv. Han var bara några och tjugo när han efterträdde sin far som kung över det halvhellenska Makedonien. Därifrån drog han ut med sin här och erövrade en stor del av den då kända världen österut. Och några och trettio år gammal dör han som storkung i Babylon, år 323 f.v.t.

Naturligtvis erbjuder hans liv gott stoff till en roman.

Men vad Artur Lundkvist gör i Krigarens dikt är inte att fritt fabulera på verklighetens grund. Boken är i mycket större grad en dokumentärroman, som på antikiserande vis krönikerar Alexanders liv från födelse till död.

Först mot slutet släpper han friare fram fiktionen, när han låter den döende kungen reflektera kring sitt liv och vad det inneburit. I övrigt förefaller Lundkvist att följa historievetenskapens rön kring Alexanders liv nära, så vitt jag kan bedöma.

Dialog saknas nästan helt och när Lundkvist hävdar något om Alexanders inställning är det ofta i form av att Alexander kanske tänkte si eller så, eller att han kan ha tänkt på ena eller andra viset.

* * *

Men formen av dokumentärroman tillåter det historiska skeendet att gestaltas genom skönlitteraturens hela arsenal av beskrivningar och inlevelse.

Lundkvist konstaterar till exempel inte bara att Alexander med sin här genomkorsar en öken: han låter oss förstå mödan det innebar att vandra i hettan, utan mat och dryck. På så vis är Lundkvist en historieberättare, snarare än att han utför historikerns värv.

* * *

Lundkvist väljer ett ganska direkt förhållningssätt till sitt objekt. Han värderar inte, han varken tadlar eller hyllar honom. Omskrivningar finner vi föga av. Han lyfter naturligt fram kungens bi- eller homosexualitet, något som jag misstänker att äldre historieskrivning inte varit lika bekväm med att framhålla.

Något som skickligt stegvis eskaleras är den bekanta bilden av Alexander som orientaliserad gudomlig konung. Framtoningen kunde föga fördragas av de gamla makedoniska och grekiska veteranerna, men förväntades å andra sidan av persiska och asiatiska undersåtar.

Lundström beskriver hur Alexander själv torde ha brottats med sin självbild: i vilken grad, om någon, han var mer än människa, om han var oövervinnelig, hur långt hans förmågor sträckte sig.

Och de sträckte sig långt. Han förmådde sin här att tåga med honom bortåt Himalayas gräns, in i Indien. Men där tog det stopp. Armén vägrade till sist att tåga längre. Lundkvist berättar att när man tillfrågade gudarna var de av samma åsikt, vilket åstadkom att Alexander räddade ansiktet och kunde avbryta expansionen.

Men hans rike utbredde sig ändå över drygt 5,2 miljoner kvadratkilometer, något större än det romerska imperiets största utsträckning några sekler senare. Och när Alexander insjuknade och dog hade han planer på att erövra arabiska halvön. Så blev det nu aldrig.

* * *

Så vad var då Alexanders framgångsrecept?

Av Lundkvists bok kan vi dra slutsaterna att till dem hörde en mycket offensiv strategi, en lojal kärna i hären, och en mycket stor tolerans för de erövrade folkens kulturer och religioner.

Alexander verkar ha strävat efter att identifiera de främmande gudarna med de hellenska gudarna; på så vis kunde han själv anamma dem.

* * *

I dag är Alexander den store en legend. Redan i sin egen tid hade han legender och myter att luta sig emot, som historiska och mytiska spegelbilder av sig själv: berättelserna om Akilles, Herakles och Dionysos tycktes äga relevans som förebilder för hans eget öde. Lundkvist betonar i sin tolkning av Alexanders liv deras betydelse för honom.

Och i Alexanders fotspår följde död.

Själv framstår han som en våghalsig äventyrare med enorma resurser. Lundkvist antyder här och var att Alexander nog kan ha uppfattat sin egen kultur som barbarisk i jämförelse med den kultur han mötte: att han inte alltid var så mycket en  befriare som han kanske själv önskade, utan just erövrare. Vi vågar kanske säga: inträngling.

Men de väldiga slagen innebar stora mängder döda, stort lidande, för just de folk han kanske intalade sig att han befriade. Därför kan Alexanders unika livsöde inte bara bli ett pojkboksäventyr, utan något mycket tyngre, mycket mer sargat. Den persiska prakt som Alexander till sist alltmer tillägnar sig har möjliggjorts av floder av blod, såväl det egna folkets som de besegrade folkens.

Och som om det varit fråga om en grekisk tragedi, så slutar alla dessa uppoffringar tragiskt också för dess anstiftare: på en sotsäng i Babylon i unga år. Och inte långt senare är Alexanders rike uppstyckat av hans generaler. Men hellenismen är spridd, riket slaget i flera delar, och grekernas arvfiende Persien besegrat.

* * *

Med lysande språkhantering, kraftfull gestaltning och återhållsamt berättande målar Artur Lundkvist Alexander för våra ögon: härföraren, härskaren. I Lundkvists tolkning blir han framförallt vad titeln anger: en krigare, en man som för krig, och som lyckas häva sig allt högre i makt och rikedom.

Och genom det enastående i hans livsöde förvandlas han nästan till en av de mytiska gestalter som han kanske själv hade som förebilder. Artur Lundkvist hjälper till att fästa denna myt på pränt genom sin vackra bok Krigarens dikt.
– – –
Krigarens dikt, Artur Lundkvist. En bok för alla, Litteraturfrämjandet 1979. ISBN: 91-7448-051-0. 253 sidor.

Bokrecension: Fredrik den store | Pierre Gaxotte

Fredrik den store (fr. Frédéric II) är skriven av Pierre Gaxotte (1895-1982). Boken utkom på franska år 1938 och i svensk översättning av Elsa Thulin år 1941.

* * *

Pierre Gaxotte gjorde sig först känd som skriftställare för den franska högerytterkanten. Längre fram sadlade han om, och började skriva historiska verk. 1953 valdes han in i den ärevördiga franska akademien.

I sin rejäla bok om Fredrik II av Preußen (1712-1786) intresserar sig Gaxotte framförallt för människan Fredrik. De stora politiska skeendena finns naturligtvis med, men är av underordnad betydelse. De verkar finnas med främst för att illustrera Fredriks person och personlighet.

* * *

Vem är då den Fredrik som Gaxotte målar upp för läsaren? Jo, det är en levande människa, med en människas styrkor och svagheter. Stenhårt uppfostrad till krigare och enbart krigare av sin far lyckades denne senare likväl inte kväsa sonens intresse för litteratur och musik och kultur.

Fadern ville ha en soldatson, en krigare som efterträdare. Och det fick han också, fastän sonens intressen var fler än militaria, exercis och krigföring. Han var djupt influerad av den framväxande upplysningen, och tog avstånd från kristendomen. Han var ingen ateist, men väl en deist.

* * *

Uppenbarligen hade Fredrik ett livligt temperament. Han kunde vara mycket trevlig och tillmötesgående, men kunde också vara sarkastisk och brista ut i grova skymford, inte minst i kommentarerna till de rapporter han förelades. Han trakterade gärna flöjt och underhöll länge en tidvis turbulent kontakt med Voltaire. Men han kunde också befinna sig i sin armés front beväpnad med påtagligt personligt mod.

Särskilt intresserad av kvinnor synes han inte ha varit. Han gifte sig med Elisabet Kristina av Barunschweig-Bevern, men äktenskapet var arrangerat enligt faderns önskemål. De två levde separerade under största delen av sina liv. Det finns dock uppgifter om tidiga kvinnoaffärer. På senare tid anförs ibland att Fredrik nog var homosexuell. Det är möjligt, men kan knappast ledas i bevis.

Han var i sin person, som kurfurste av Brandenburg och kung av Preußen, navet i sitt rike. Gaxotte visar hur han lade sig vinn om detaljkunskaper rörande allehanda ärenden. Regelbundet genomförde han inspektionsresor och förhörde sig då noga hos sina fogdar hur det förhöll sig med skörd och boskap.

* * *

Ja, Fredrik var en diktator. Han genomförde reformer och effektiviseringar, men den ingrodda livegenskapen rådde han inte med att avskaffa, blott att rucka på. Han kastade sig med liv och lust in i den diplomatiska lindans som det innebar att vara furste och kung i dåtidens Europa. Och han lyckades expandera Preußens landområden och etablera det som en stormakt.

Gaxottes omdöme om Fredrik synes på det stora hela vara gott, fastän han inte blundar för skuggsidor i hans gestalt och regim. Fredrik själv var inte blind för egna tillkortakommanden, han kunde vara självkritisk. Men som Gaxotte skriver:

"Fredriks snille utvecklades så småningom genom trägna studier och genom en okuvlig vilja att fullkomna sig."

* * *

Det är inte alldeles lätt att hänga med i Fredrik den store. Det tysk-romerska riket med sina väldiga mängder furstendömen och konkurrerande maktfaktorer är ett komplicerat historiskt landskap. Lägg därtill en uppsjö ämbetsmän som då och då återkommer i texten, och vars lojaliteter är av olika slag.

Gaxotte tycks av läsaren förutsätta en kunskaper om tidens dynastier och distrikt i en utsträckning som inte är självklar. Boken hade vunnit mycket i klarhet om Gaxotte ägnat sig lite mer åt att sätta saker in i sammanhang. En karta eller två, en stamtavla eller tre hade inte skadat på något vis.

* * *

Fredrik den store av ätten Hohenzollern var en mångfacetterad karl. Han var musiker, författare, litteraturentusiast, konversatör, byggherre, militär, diplomat, ekonom, furste, kung. Drygt 46 år regerade han som kung av Preußen och kurfurste i Brandenburg.

Pierre Gaxotte skissar i sin biografi fram allt fler och fler linjer i det porträtt han målar av kulturmänniskan som också var diktator. Till sist står man inför något helt: en gestalt med omutlig arbetskapacitet, född att regera och medveten om sin makt. En man med temperament, som försöker bära sina länder i famnen: för att det är hans plikt. En man i vilken de nya upplysningstankarna bitit sig fast och blivit till ett med personen.

Den sjuttonde augusti 1786 dör Fredrik den store. Den stora revolutionen i Frankrike får han inte uppleva. Inte heller mordet på sin systerson i Sverige: Gustaf III. Men han kan se tillbaka på ett liv i Europas mitt, ett Europa vars öden han påverkat. Ett Europa som förändrats under hans tid och som snart skulle förändras igen.
– – –
Fredrik den store (fr. Frédéric II), Pierre Gaxotte. Övers. Elsa Thulin. Hugo Gebers förlag 1941. 441 sidor.