Jag har läst en digitaliserad version av en utgåva från 1849 med biografisk essay av William North.
* * *
William Beckford verkar ha varit en excentrisk herre. Han var – åtminstone tidvis – stormrik, kallades den rikaste ofrälse mannen i England, och var inbiten konstsamlare och resenär. Dessutom var han författare. Och något av en libertin. Han gick i landsflykt under ett antal år en tid efter att han offentligt anklagats för att ha en relation med en ung adelspojke.
Beckford var också känd för sitt byggande.
Han lät uppföra det nittio meter höga Fonthill Abbey, en byggnad som såg ut som en gotisk katedral, och där bodde han själv. Endast en gång skall han ha bjudit in middagsgäster. Efter att ha hamnat i ekonomiska svårigheter sålde han det fantastiska hemmet. Tre år senare kollapsade tornet, något som också inträffat två gånger förut. Den här gången återuppbyggdes det inte.
* * *
En av de böcker som gjort William Beckford känd är Vathek. Berättelsen skrevs på franska, men utgavs i engelsk översättning 1786, strax innan den utgavs i Frankrike.
Vathek är en gotisk sagohistoria stöpt i orientalisk form, och titelpersonen är också huvudpersonen: kalifen Vathek. Berättelsen utspelar sig på 800-talet, och är rikligt försedd med mörker, magi och märkliga varelser.
Någon form av sammanfattning kan vara på sin plats.
Vathek är den muslimska världens överdådige ledare. Han har låtit bygga ett väldigt torn, där det finns särskilda tillbyggnader där varje sinnets njutningar skall kunna mötas. I sin närhet har han även sin moder, den minst sagt obehagliga Carathis, snarast att likna vid en häxa.
I sjunde himlen avtalar en god ande med Muhammed att låta Vathek följa sin egen vilja, vart den än må leda honom. Så en dag kommer en indier till hovet, ohygglig att skåda, med fantastiska gåvor. Det blir början till kalifens undergång.
Det visar sig nämligen att indiern, Giaour, i själva verket är en ond ande, i tjänst hos demonfursten Eblis.
Giaour förmår kalifen att eftertrakta de rikedomar han kan erbjuda i underjorden. För att detta skall kunna ske, måste han lämna sin tro och utföra illdåd. Vathek, visserligen mycket intresserad av hägrande guld, är annars mest förtjust i bordets gåvor. Men påhejad av sin ondskefulla moder riktas på vindlande vägar kalifens fokus mot Giaours utfästelse. Han uppfyller Giaours krav:
"I require the blood of fifty of the most beautiful sons of thy viziers and great men, or neither can my thirst nor thy curiosity be satisfied."Genom list lyckas Vathek kasta ner sina stormäns femtio vackraste gossar i en avgrund till den väntande Giaour där nere. En god ande skulle rädda dem, men det vet Vathek inget om.
Så fortsätter historien genom att Vathek börjar resa mot den plats där ingången till underjorden finns. På vägen förälskar han sig i en emirs dotter, Nouronihar, som trots att hon är bortlovad till sin unga kusin faller till föga för den mäktige kalifen och snart de hägrande gåvorna.
Efter att ha avvisat en god andes sista försök att förmå honom att vända om, inträder Vathek och Nouronihar i underjorden, möter Eblis, ser rikedomarna – men är samtidigt fördömda: inom kort skall deras hjärtan omslutas av en förtärande eld, och deras öde blir att för evigt vandra håglösa i en underjord så fylld av rikedomar.
Detta är några av huvuddragen i sagan.
Det finns gott om utvikningar; särskilt kalifen Vatheks moder Carathis utmålas i de hemskaste färger: hon framstår som en demon i människoform – en ond människa som obekymrat kan döda andra människor och tubbar sin son att eftersträva underjordens gåvor.
Vid sidan av kalifen själv är hon den gestalt i sagan som framträder tydligast: maktfullkomlig, girig, demonlik. Också hennes öde blir till sist att dväljas i underjorden, dit hon förs på befallning av sin son, innan denne tystnar och hans hjärta fattar eld.
* * *
Stämningen i Vathek är både sagoskimrande och mörk. Det mest fantastiska miljöbeskrivningar trängs i boken med grymhet och uppväckta gastar. Den sköna och barnsliga Nouronihar förblir inte den eteriska gestalt hon först utmålas som: hon sviker sin unge, än mer eteriske, kusin och följer kalifen utan motstånd: också hon blir ett offer för girigheten.
Vathek är som historia en produkt av romantiken. Den rymmer fantastik, väldiga byggnader, tillåter sig ingående beskrivningar av exotiska sinnesretelser som maträtter och blomster.
I enlighet med tidens vurm för det orientaliska är berättelsen mycket riktigt placerad i ett sedan länge förflutet i Mellanöstern, medan den - om den utspelat sig i Europa - lätt kunnat tänkas ha utspelat sig i ett gotiskt slott med en konung med vasaller som huvudpersoner, och utformad med hjälp av kristna begrepp istället för som här: muslimska.
Och i dag? Kan man läsa Vathek fortfarande? – Ja, det kan man gott.
Tidsavståndet till dess författande ökar dess exotiska dragningskraft och drar ytterligare ett lager av mystik över händelseförloppet, liksom det gammaldags språket ger en ännu högre halt av sagoskimmer till historien. Som vindlande, mörk saga är Vathek välbevarad.
– – –
Vathek: An Arabian Tale, William Beckford. London 1849. Med biografisk essay av William North. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar