Bokrecension: Europas ungtid | Sture Linnér

Fresk från Knossos, ca. 1600-1500 f.v.t. Minoiska kulturen

Europas ungtid: Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr. är författad av tidigare diplomaten Sture Linnér, (1917-2010), docent i grekiska och framstående expert på antiken. Han är författare till en imponerande mängd böcker om denna historiska epok. Första utgåvan av Europas ungtid kom 2002. Jag har läst eboksutgåvan från 2015.

* * *

Jag påminns om Frödings diktsvit "Strövtåg i hembygden" när jag följer med Linnér på hans resa genom sekler och årtusenden, när han undersöker det sedan länge förgångna och tar fram i ljuset sådant som månne nått hög ålder nu, men som då var ungt, fräscht: som då stod i ljuset av civilisationens gryning och förmiddag. Eller som han själv skriver:

"... den gamla tiden var ung och nutiden är gammal, i varje fall äldre än föregående skeden. De tider som ligger längst tillbaka är de yngsta."

Jag påminns om "Strövtåg i hembygden" av två anledningar.

Dels för att det är fråga om strövtåg. Europas ungtid är inte en heltäckande skildring av ett antal tidiga civilisationer. Det handlar istället om Linnérs smultronplockning, för att använda hans eget ord. Han tar lite här, och lite där, och jämför med det ena och andra och kompletterar gärna med dikter från vår egen tid eller sen tid för att låta läsaren nå stämningar eller insikter.

"... några diktord kan låta oss starkare förnimma stadens fallna storhet än en beskrivning av dess kvarlevor."

Den andra anledningen till att jag påminns om Frödings diktsvit, är att det trots allt främmande är något odefinierbart bekant i dessa polyteistiska och synkretistiska tider som ännu inte nåtts av judeokristen kultur och dess kommande hegemoni, som så länge formade Europa.

Tiden är på något vis annorlunda än det som kom, annorlunda på ett sätt som stråkvis överbryggar tvåtusen år av kristendom.

Jag, som påverkas av de fornnordiska, hedniska texterna, upplever rent av någon form av befryndning med dessa sedan länge döda människor, som hade sina gudar, sina mytologier, sina berättelser — berättelser som i vissa fall kom att lägga grunden till myter man återfinner i hebréernas skrifter, såsom detta med syndafloden.

Vare det nu med det som det vill. En fascinerande volym är det hursomhelst som alla humanisters grand old man Linnér skrivit. Hans egen hängivelse till ämnet är icke att ta miste på. Han är kort sagt den ideale guiden, bärandes ett förråd av outtömliga kunskaper, men ständigt ödmjuk inför att kunskapen hela tiden förnyas och förändras, att kunskapens frontlinjer ständigt förflyttas.

* * *

Linnér börjar sin berättelse då de första högkulturerna i Mellanöstern börjar knoppas. Sedan följer han högkultur för högkultur — utan att för den sakens skull minutiöst ta upp varje kultur — och avslutar med Roms konungatid.

Däremellan hinner han alltså med sådana samhällen som det mesopotamiska, assyriska, hettitiska, babyloniska, minoiska, grekiska, etruskiska och många andra.

Med en blandning av associationsförmåga, forskningsresultat och ren poesi målar han således upp en fresk av väldiga dimensioner, hjälpt av många illustrationer.

Och ut ur skuggorna väcks gestalter till liv. Såsom assyriske kungen Assurnasirpal II, som lät murarna runt sin stad täckas av reliefskulpturer och invigde sitt väldiga palats med en bankett, dit 69 574 gäster sägs ha varit inbjudna och bland annat 2 200 oxar förtärdes på tio dygn. Assurnasirpal II regerade på 800-talet f.v.t.

Och förutom personerna möter oss orterna, såsom Knossos på Kreta, som visat sig vara en av de äldsta kontinuerligt bebodda platserna vi känner till: dess rötter tränger fram till år 6000 f.v.t. Och bland orterna må naturligtvis även Troja särskilt nämnas.

Och så byggnaderna! Såsom templet i Efesos som kung Kroisos lät bygga upp på 500-talet f.v.t, av "mått jämförbara med exempelvis Kölnderdomens." Templet stod i tusen år, tills det föll med en annan religions inbrytande.

* * *

De gamla kulturerna påverkar oss än idag. Att cirkeln har 360 grader och att timmen har 60 minuter är arv från Babylonien. Linnér menar rentav att vi finner "det svenska kulturarvet trefaldiga ursprung i hedendomen, kristendomen och antiken." Och som mer kuriosabetonat kan nämnas att månaden april tros kunna ha etruskiskt ursprung, efter deras ord "apru" som kan ha med Afrodite att göra.

Men vad mer är, har vi möjlighet att stifta bekantskap med dessa världar som fanns när civilisationen är ung.

Den snabba utvecklingen inom arkeologin, som Linnér menar gör hans bok inaktuell redan innan den ens tryckts, ger oss allt större möjligheter att förstå hur det var att leva då. Och en mängd texter är bevarade i fragment eller i sin helhet.

Och trots att det, som det berättas om i boken, endast är en tillfällighet vad som bevarats för eftervärlden, kan vi göra oss en bild av livet då: vi kan i allt större grad leva oss in i och förstå dessa människor under mänsklighetens ynglingatid, vi kan njuta av deras poesi och hänföras av deras arkitektur och konst.

Europas ungtid gjort mig än mer intagen av förflutenheten, och redo att ge mig i kast med mer av den klassiska litteraturen i den mån den finns bevarad. För vi kan inte bara nå det som varit genom texterna, vi kan också använda dem för att tänka själva, för att få nya bilder, för att på de antikens axlar spana ut över andra berättelsers horisonter. Som Linnér skriver:

"... Sapho. Hennes levnadstid sammanföll delvis med Buddhas; den store Nebukadnessar i Babylon var hennes samtida, så även profeterna Jeremia och Hesekiel. Men hur nära hon ändå kommer oss i sin poesi."

Det som varit är ibland inte längre bort än bokstaven på papperet.

* * *

Om något skall anmärkas mot Europas ungtid är det väl möjligen att Linnér vid två tillfällen talar om mänskligheten som över en miljon år gammal. Det må vara sant att människans föregångare funnits i miljoner år, men människan såsom vi känner henne i dag är blott några hundratusen år gammal.

Och möjligen blir slutet, om etruskerna, något katalogartat i framställningen.

Det förtar inte helhetsintrycket. Europas ungtid är en utomordentlig bok, lättläst och fängslande.
– – –
Europas ungtid: Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr., Sture Linnér. Wahlström & Wahlstrand 2015. ISBN: 978-91-46-22245-3.

Text: En skildring av Borås för resande (1882)

"Borås.

(420 km. från Stockholm, 122 km. från Göteborg och 85 km. från Varberg.)

Uppstad i Elfsborgs län med 4,750 inv. Staden, som har två bankkontor, är, jemte Ulricehamn, medelpunkt för gårdfarihandeln, idkar ansenlig handel med spanmål samt drifver en icke obetydlig fabriksrörelse för tillverkning af bomullsväfnader, lärfter och färgning. Genom sina jernvägar står staden i direkt förbindelse dels med det stora jernbannätet, dels med Vesterhafvet.

Hotel för resande äro: Jernvägshotellet, Borås hotell samt Hotel Vestergötland, tillika gästgifvaregård, de två sistnämnda med restauration, som dessutom finnes att tillgå å Stadskällaren samt Café du Nord.

Postkontoret ligger vid Stora torget och telegrafstationen vid Stora Brogatan.

Åkdon erhålles efter tillsägelse å hotellen eller gästgifvaregården. Från den sistnämnda skjutsas till Ramslätt 21 km., Gånghester 8 km., Byttorp 16 km., Tärby 8 km., Borgstena 21 km. och Sjömarken 6 km.

Borås stad, genomfluten af Viskan, anlades af Gustaf II Adolf år 1619 och privilegierades 1624, egentligen i och för gårdfarihandeln. Efter flera eldsvådor är Borås nu, ehuru nästan alla hus äro af trä, en bland Sveriges täckaste och mest välbygda landstäder, hvilket i förening med den vackra naturen icke torde förfela att ditlocka turisten. Den midt i staden på en kulle belägna kyrkan är vacker, och bland gatorna utmärker sig som promenadplats den med alléer planterade Allégatan. På torget står en obelisk till minne af Karl XIV Johan. Staden har lägre elementarläroverk och teknisk elementarskola samt utmärker sig särdeles genom sina fabriker, t.ex. Borås trikotfabrik, Viskaholms bomullsväfveri, flera ångfärgerier, kattuntryckerier, ånggarfverier, bryggerier, m. m. I den närmaste trakten, hvilken är särdeles angenäm, ligger det vackra Annælund."

— Illustreradt Sverige: Illustrerad handbok för resande och derjemte ett minne för dem som besökt landet. Fjärde omarbetade och tillökade upplagan. I. Södra och Mellersta Sverige. Med 201 illustr. samt 23 kartor och planer., Herman Hofberg, Albert Bonniers förlag. Stockholm 1882.

Bokrecension: Varia | Viktor Rydberg

Viktor Rydberg

Varia är en samling texter av den i sin egen tid gigantiske kulturpersonligheten, redaktören, professorn, skalden, akademiledamoten (etc.) Viktor Rydberg (1828-1895).

Varia utgavs i sin ursprungsversion året innan Rydberg dog. Det verkar som att han tänkt sig fler volymer i samma serie. När Rydbergs samlade skrifter några år senare utgavs hade till Varia fogats ytterligare uppsatser medan andra återkom på andra platser i utgivningen.

Mimer bokförlags utgåva från 2013, som jag nu läst, innehåller — sånär som på två texter — Rydbergs ursprungssamling, och utöver det ett urval av texterna i Varia från samlade skrifter. Totalt rör det sig om 36 uppsatser och artiklar i synnerligen blandade ämnen.

Med finns också en kort men mycket god inledning författad av Mikael Mosesson (f. 1973).

* * *

Rydberg är en lysande stilist, om än prosan är något tungfotad för en modern läsare.

Meningsbyggnaden är exakt och superb, metaforerna träffar konsekvent mitt i prick, formuleringarna är förbluffande pricksäkra och fogar i varandra som delarna i det mest utsökta snickerihantverk, oavsett om Rydberg för tillfället erinrar sig barndomsminnen eller om han polemiserar med en meningsmotståndare.

Se här, till exempel:

"... vad man kallar fantasien, den av själstorrheten och den praktiska snusförnuftigheten medlidsamt betraktade fantasien, är de stora upptäckternas springkälla."

Likväl är Rydbergs polemik något alldeles särskilt. Den har hållit sig dagsfärsk och är direkt njutbar att ta del av. Inte minst de texter som är svidande ironiska. I Varia handlar de polemiska texterna i synnerhet om kyrka och kristendom, vilket för min del passar alldeles utmärkt.

* * *

Rydberg var kristen, och kristen på ett sådant vis att det nog endast i konservativa kretsar väckt uppseende i Sverige i dag. I Bibelns lära om Kristus hade han argumenterat för att föreställningen om Jesu gudomlighet vore främmande för urkyrkan, och därmed lyckats riva upp en del damm i statskyrkoapparaten.

Men i Varia rör kritiken i ett antal texter mest hur Svenska kyrkan som sådan är utformad.

 Rydberg är utpräglat lågkyrklig i dess egentliga betydelse. För honom är prästerskapet inte något som hör hemma i en kristen församling: istället är det församlingen som sådan som genom dess medlemmar agerar auktoritet, och idealfallet är församlingen icke dogmatiskt bunden, utan tror utan metafysisk överbyggnad.

”Kristus såsom hela mänsklighetens profet och överstepräst var slutpunkten av allt särskilt, korporationsmässigt fungerande profet- och prästadöme.”

I de lutherska bekännelseskrifterna, som Svenska kyrkans lära vilar på, ser Rydberg inget särskilt förpliktigande, men noterar att somliga prelater nära nog ser bekännelseskrifternas författare som lika ofelbara som de anser bibelns författare vara det.

Hos Rydberg ställs dogmatiken och en med dogmatiken överensstämmande läsning av Bibeln i bakgrunden till fromma för tron som sådan och samvetets frihet i religiösa ting. Han vill icke se någon kristen i religiösa ting göra sig till omyndig under en annan människas auktoritet.

Ärkefiende för Rydberg blir de som vi idag skulle kalla lutherska fundamentalister, men som Rydberg kallar ortodoxa eller nylutheraner. Först förvånande, men sedan begripligt nog, ser han dem som katolicerande — och katolska kyrkan representerar för Rydberg möjligen något ännu värre än nylutheranerna — i och med att nylutheranerna önskar ett starkt prästämbete som ställer sig som auktoritet över församlingen och med ensamrätt att förkunna och hantera sakramenten.

Så var det inte i urkyrkan, menar Rydberg.

Där ägde var och en rätt att förkunna och sprida budskapet, förutsatt att man ansåg sig ha nådegåvan att göra så. Han ser de i samtiden kringvandrande kolportörerna och lekmannapredikanterna som mer representativa för kristendomen, än de präster som hårt försöker bekämpa dessa.

Rydberg ser nylutheranerna som vurmande för en prästkyrka, med ”anspråk på läroauktoritet och nådeförmedling.” Och församlingen blir endast ”en passiv faktor, en av herdarne vallad jord.” Dessa svartrockars äktenskap med vidskepelse som djävulstro menar Rydberg vidare mena till ”en fördjävling av hela människosläktet.”

Någon vän av en prästledd kyrka var Rydberg icke.

* * *

Det är emellertid inte alldeles lätt att spåra Rydbergs egen kristendom utifrån föreliggande texter.

När han talar om Jesus är det i regel som något slags etiskt föredöme, någon gång som ett föredöme bland andra. Jesus blir en idealmänniska, ”idealet för det mänskliga”, men aldrig en frälsare, aldrig en återlösare.

Till detta kommer att han menar att ”Alla historiens oövervinneliga krafter flyta innerst ur” en ”sedligt-religiös källa” i ett för honom osedvanligt patriotiskt och bombastiskt tal inför Svenska Akademien. En annan gång menar han att ”det religiösa livet” är ”kulturens livsträd”.

* * *

Rydberg hyser inga varma känslor för en materialistisk (eller kanske snarare ”mekanisk”, som han skriver) världsbild. Han menar märkligt nog att i striden om världsåskådningarna står teologen som vinnare. Han adderar ett täcke av odefinierad metafysik över världen, utan att jag som läsare blir riktigt klok på vad den här ultimata verkligheten egentligen består i, som han en gång försiktigt kallar ”den ordnande världsprincipen”, och han skriver att

”…människans tänkande är ett i hennes cerebrala inrättning brutet eko av det världsförnuft, som frambragt henne …”

Likväl bejakar Rydberg vetenskapliga framsteg. Han talar sig varm Darwins teser och kritiserar kyrkan för att ha skapat konflikt mellan tron och vetandet. Han uppskattar religionskritik, men vill inte att man avskaffar religionen som sådan: han ser både missbruk och gott bruk av densamma.

Men tvång i religiösa frågor vill han inte veta av. Den religiösa drift som han menar är allmänmänsklig kan icke ”finna tillfredsställelse i stats- eller prästkyrkans armar.”

Han ser människan som stadd i utveckling, inte blott darwinistisk anpassning – nota bene – utan förädling, där striden för tillvaron skall vika för samarbete, barmhärtighet, självförsakelse på bekostnad av egoismen.

* * *

Det blir vidare klart att Rydberg knappast kan kallas konservativ i politisk mening och ej heller socialist.

Men mycket konservativ, och möjligen en aning romantisk, är han däremot i språklig mening, och då syftar jag på hans omfattande vurm för svenska modersmålet och nordiska namn. Han ogillar att hitta tyska och franska glosor i språket, och menar att den egentliga svenskan talas i bondstugorna, att det är där den förnämsta språkkänslan finns.

Rydberg har till och med sammanställt en lista med 258 fornnordiskt klingande namn att nyttja för dem som vill bevara det nordiska och inte riskera att ge sina barn utländskt stammande namn såsom Anette, Lisette, Louise, Richard, Reinhold, Berta, och tidigare i svenskan inkorporerade namn såsom Anders, Petter och Måns…

* * *

I Varia påvisas tydligt Viktor Rydbergs mångsidighet. Han skriver med självklarhet i olika ämnen, vare sig det nu handlar om mediala förmågor, som han ser som stammande ur mediets eget undermedvetna snarare än från andar, eller om konstteori, inom vilken han risar naturalism och realism.

Anledningen till att man bör läsa Viktor Rydberg i dag är väl delvis för att studera hans stil, hur elegant han formulerar sig. Han är inte den fjäderlätta flöjtdrillen, men tonföljden som kommer ur den maffiga trombonen.

Inte minst i religionsvetenskapliga eller teologiska frågor har Rydberg fortfarande mycket att bidra med, även om han i dag är långtifrån så kontroversiell som han en gång var.
– – –
Varia, Viktor Rydberg. Förord av Mikael Mosesson. Mimer bokförlag 2013. ISBN: 978-91- 87593-06-2.

Bokrecension: Völsungasagan | Inge Knutsson (övers.)

"Sigurdsristningen", 1000-talet, Ramsundsberget, Sundbyholm

Völsungasagan är en isländsk högmedeltida berättelse med fornnordiska rötter. Den klassificeras som en så kallad fornaldarsaga. Jag har läst texten i översättning av Inge Knutsson (f. 1948). Litteraturvetaren Staffan Bergsten (f. 1932) medverkar med en informativ inledning.

* * *

Völsungasagans innehåll är mycket centralt i fornnordisk poesi. En stor del av den äldre Eddans kväden handlar om olika händelser som stammar ur samma berättelse. Någon gång kring år 1300 satte sig någon och sammanställde sagoversionen vi har, och använde sig då bland annat av Eddakvädena och säkert annat material som vi nu gått förlustiga. Författaren har även använt sig av de delar av äldre Eddan som rivits ur vårt bevarade huvudmanuskript Codex Regius.

Handlingen i sagan är förlagd till Norden, Tyskland och Frankrike. Själva den övergripande berättelsen är bekant också från kontinenten: den tyska versionen — som är oberoende av Völsungasagan — kallas Nibelungensången.

* * *

Det är inte lätt att försöka sammanfatta Völsungasagan så där lite knappt och koncist. Händelserna är för många och persongalleriet för rikt. Men jag ska försöka att skissa upp den mer centrala händelseutvecklingen.

Namnet Völsungasagan syftar på släkten Völsungarna. Denna ätt stammar från allfader Oden själv. Odens son Sige får många dådkraftiga och hjältemodiga ättlingar. Barnbarns barnbarns barn till Oden är genom denna ätt Sigurd Fafnesbane, berättelsens centralgestalt.

Sigurd Fafnesbane får sitt namn av att han dödat draken Fafner. Sigurd tillskansar sig dennes skatt som emellertid även bringar den som äger den i fördärvet. Sigurd är dessutom intrasslad i ett synnerligen krångligt triangeldrama som till sist leder till hans död. Fokus i berättelsen blir sedan Sigurds hustru Gudrun och hennes fortsatta öden, då hon agerar som hämningslös hämnare.

* * *

Till skillnad från de isländska släktsagorna är Völsungasagan helt fiktiv. Den utspelar sig visserligen huvudsakligen under folkvandringstiden och historiska personer som Attila förekommer, men rimligen mest för att knyta berättelsen till den visserligen förflutna med likväl verkliga historien.

Att berättelsen varit mycket spridd står klart. Vi återfinner motiv ur densamma på många stenristningar, och åtskilliga kväden ur Eddan skildrar som sagt delar av den.

Det är därför särskilt märkligt att hela sagan, som alltså försöker att knyta ihop fragmenten till en sammanhängande nedtecknad text flera århundraden efter att den bör ha börjat att berättas, inte i sin helhet översatts till svenska sedan 1737, innan  Knutssons översättning 1991.

Den okände författaren skriver under högmedeltiden under inflytande av de litterära ideal som rådde då. Riddarromanens värderingar inflyter i den fornnordiska sagan, så att helheten blir en blandning av olika världar, och den gamla isländska sagostilens kärva knapphet märker man inte mycket av. Dock bärs berättelsen upp av sin inneboende explosivitet, händelsernas råhet, tragiken, spänningarna.

För det är en oerhört rå berättelse. Völsungasagan får nästan Gamla testamentet att gå och ställa sig i en vrå och skämmas i jämförelse. Vi har barnamord, incest, självmord, mordbrand, tortyr, förgiftning, förräderi, fältslag, kluvna kroppar, spräckta huvuden och vassa svärd.

Och mitt i allt detta står konungasonen Sigurd Fafnesbane, en högmedeltida och tillika fornnordisk övermänniska, en tadelfri hjälte, ett ideal. Han är stor och stark, vis och modig, han räds inte döden utan accepterar ödet, hur det än må se ut. Han är artig men har ögon så vassa att nästan ingen vågar möta dem, han är klok och vältalig och äger stor övertalningsförmåga.

Och alla sina stora företräden till trots måste han möta sitt öde, och det ej på slagfältet utan genom förräderi av sin egen ungdomskärlek, den hjärtekrossade fallna valkyrian Brynhild, samt hennes bröder, varav en är Sigurds egen svåger Gunnar. Sigurd får ett svärd genom livet när han ligger och sover.

* * *

Det medeltida inflytandet till trots lyser det fornnordiska igenom, kanske tydligast genom den allomfattande ödestro som hela tiden är närvarande, och som också motiverar alla agerandes dödsföraktande mod: de vet med sig att de ska dö när ödet så utsett, och det lönar sig därför inte att kämpa emot eller att dra sig undan fara.

Men ytterligare ett motiv som följer genom hela historien är det gamla blodshämndsmotivet, så vanlig i isländska sagor. En ogärning hämnas av den förfördelades släktingar, om så hämnden må serveras med list eller med rå styrka, med trolldom eller med stridsyxa.

Möjligen kan man även nämna de noggrant beskrivna släktförbindelserna som ett arv från äldre isländska sagor. Dessa relativt invecklade sammanhang avhjälps emellertid hjälpligt av en bifogad släktkarta i bokens inledning.

* * *

Völsungasagan är en text som tål att läsas många gånger om. Den skänker förståelse för de äldre och svårbegripliga Eddadikterna, som den dessutom gärna citerar. Och den ger en välbehövlig överblick över den nordiska versionen av en samgermansk sagocykel, en överblick vi inte kunnat nå vår okände 1300-talsförfattare förutan.
– – –
Völsungasagan, Inge Knutsson (övers.). Inledning av Staffan Bergsten. Studentlitteratur 1991. ISBN: 91-44-32771-4. 173 sidor.

Öppet brev till Tommy Dahlman

Andreas Creutz, Tommy Dahlman

Med anledning av de senaste dagarnas mediestorm om pastor Tommy Dahlman och hans vänner som undertecknat en debattartikel där de som lever som homosexuella förklaras icke äga tillträde till himlen.

Bäste Tommy, 

Vi har känt varandra några år, även om vi sällan haft kontakt den senaste tiden. Det var ett bra tag sen vi satt ner och förtroendefullt pratade om svåra ämnen och du bjöd på dyr whisky som smakade så gott. Men jag har inte släppt dig ur synfältet, jag har betraktat vad du haft för dig på avstånd. Jag har sett ditt återtåg till kyrka och kristendom. 

Och vad jag sett har gjort mig frustrerad. Jag har sett hur du har gått från en dialoginriktad och problematiserande samtalspartner, till en fundamentalistisk biblicist med självklara svar på svåra frågor. Jag har sett dig omforma varje komplext mönster till en enda linje. 

Och om och om igen har fokus hamnat på frågan om homosexualitet. Dina ord har blivit allt skarpare; från dess att du lät mig läsa ett blogginlägg i förväg för att bedöma det, intill dess att du nu förklarar att homosexuella människor hamnar i helvetet. 

Och vet du vad? Jag håller i viss mån med dig. Jag håller med dig om att bibeln, läst i sin helhet och med hänsyn tagen till kontext, svårligen kan fås att förespråka eller tolerera homosexuellt samliv. Varje gång bibeln uttalar sig om samkönad sexualitet är det i stränga, mycket stränga, ordalag. 

Men så uppstår då problemet. 

I stället för att se bibeln för vad den är: en samling skrifter från olika århundraden av okända författare med obefintliga insikter i psykologi, biologi, sexologi och med skriande kunskapsluckor om omvärlden jämfört med valfri tioåring av idag, så väljer du att gudomligförklara varje kommatecken du kan hitta i textsammanhopningen av dessa människor. 

I stället för att se dess budskap för vad det är: mängder av människors föreställningar om gud, så väljer du att se det som ett enda, sammanhängande budskap, icke från människor, utan från Gud själv. Din övertygelse är så stark därom, att du låter varje ansats till anständighet, varje rimlighetsbedömning, varje hänsynstagande fara. Du bjuder medmänskligheten på dörren med hjälp av vad du själv, med naiv självklarhet, uppfattar som gudagiven sanning. 

Om du kunde nalkas bibeln som filologen nalkas Iliaden eller som historikern nalkas Eddan hade mycket varit vunnit; du hade haft frihet att väga, att välja, att inte vara låst. Om du kunnat ha ett vetenskapligt förhållningssätt till bibeln hade du kunnat tillåta dig att vara skeptisk, att förkasta det motbjudande, att fördjupa dig i det intagande. Men icke. Närsynt låser du dig vid bokstaven och ser inte meningen. 

* * * 

Nu går drevet mot dig. Du upplever det nog som ett helgande martyrium, ett lidande för din Gud. Tillropen från andra fundamentalister styrker dig. Men i själva verket är människors avvisande reaktioner mot vad du uttryckt nog bara en ryggradsreaktion mot en inställning som i civiliserade sammanhang stinker av förflutenhetens likdoft, uppstigande från gravar som aldrig borde ha öppnats igen. 

Du må se dig som ett Kristi sanningsvittne, men agerar som en avgrundens apostel när du med fariséartat högburet huvud dömer kristna medmänniskor till helvetet beroende på vem de råkar älska. Och jag har svårt att se hur du, den vältalige, vänlige Tommy som jag kände, kan ställa dig bakom din egen retorik. 

Jag hoppas att du återigen vågar dig på att problematisera. Jag hoppas att du framöver släpper in lite dagsljus i den krypta av unkna föreställningar där du nu murar in dig. Jag hoppas att det blir så för din skull, men också för alla deras skull som måhända påverkas av det svavel som pyr i dina ord. 

Din forne vän, 

Andreas Creutz

Text: Resenären

Vägen är regnblöt. En man går utmed den. Många bilar far förbi, men trottoaren är bred. Hans hår och hans ansikte är vått och den långa, svarta rocken håller han stängd med ena handen. Den andra handen håller en glödande cigarett till munnen. Mannen går inte fort. 

En stånkande buss kör intill en hållplats där bredvid. Mannen stannar och ser sig omkring, slänger cigaretten på marken. Busschauffören fångar hans blick och vandraren stiger på. 

Mannen sätter sig. Bussen är nästan tom. Ansiktet slappnar av, han blundar och hör dieselmotorn accelerera. Sätet skakar, det smattrar hårt mot rutan och chauffören där framme ökar hastigheten på vindrutetorkarna. Åskmuller överröstar maskinljuden. 

När mannen öppnar sina ögon ser han inte ut. Där är bara grådunkel. Och regn. Regn. 

- Nu är vi snart hos Hans, säger en röst. 

Mannen tittar åt sidan och ser en gumma i grå kappa med en Ica-påse på golvet framför sig. Mannen svarar inte. 

- Hans tyckte det var dags att träffa dig nu. 

Mannen ser på gumman. 

- Vilken Hans? 

Gumman ler, hon saknar tänder. Så skrattar hon för sig själv. 

- Åh, du träffar honom snart. 

Bussen gör en gir. Mannen anar en väg utanför framrutan, men mest ser han regndroppar som krossas mot glaset. 

De åker en halvtimme utan att stanna innan chauffören saktar ner. Han svänger tvärt åt olika håll innan något tornar upp sig framför dem. Det är ett stort garage. Chauffören saktar ner och krypkör in i byggnaden. 

Det är kalt därinne. Lysrörsbelysning, grått betonggolv. När motorn stängs av hörs musik. 

- Du ska av här, ropar chauffören och öppnar de bakre dörrarna.  

Mannen i svart rock reser sig. Gumman ser på honom och ler. Så går han av. 

Vid en soffgrupp står en liten man. Han spelar trumpet. Trumpetaren nickar åt mannen, nickar åt honom att komma. Och medan mannen går mot honom stånkar bussen igång och backar ut. Chauffören vinkar och ler.

När mannen kommit nära trumpetaren slutar han spela och räcker fram handen. 

- Välkommen! Tack för att du kunde komma! Slå dig ner så att vi får prata lite. Jag har mycket att berätta för dig.

Bokrecension: Old Norse religion in long-term perspectives | Anders Andrén, m.fl. (red.)

Långhus i genomskärning, sen järnålder

Old Norse religion in long-term perspectives: Origins, changes, and interactions är en samling vetenskapliga rapporter, redigerad av Anders Andrén, Kristina Jennbert och Catharina Raudvere. Volymen ingår i forskningsprojektet Vägar till Midgård och utgavs 2006, efter en konferens i Lund 2004.

* * *

Det är en gedigen volym, Old Norse religion in long-term perspectives. Ett sjuttiotal forskare har bidragit med lika många texter som ur mängder av olika perspektiv belyser fornnordisk kult och kultur. Det är inte en alldeles lättillgänglig samling rapporter: i regel är de strikt akademiska och emellanåt sammanställda med ett språk som kräver en del förkunskaper inom respektive område.

Boken kräver således ett rejält intresse för ämnet.

Det har jag, tack och lov.

Nordisk förkristen kult och kultur fascinerar mig; egentligen handlar det kanske i stor utsträckning om att jag vill få en bred och djup förståelse för en verklighet som i hög grad ännu var obesmittad av den andliga pest som kristendomen kom att innebära.

Problemet är dock, att nästan all text som vi har bevarad – förutom tidiga runinskrifter – är nedtecknad i kristen tid. Det gör att förståelsen måste bli fragmentarisk och osäker. När sagor, kväden och berättelser skrevs ner, skrevs de ner av personer med en helt annan världsbild än dem vilkas tid de skildras: det blir därför en grannlaga uppgift att försöka komma bortom eventuell kontaminering genom, när det gäller texterna, stenhård källkritik.

I Old Norse religion in long-term perspectives har emellertid en stor del av innehållet vikts åt arkeologiska undersökningar och resultat.

Arkeologin sätter oss, till skillnad från de flesta texterna, i direktkontakt med den förhistoriska nordiska järnåldern. Men inte blir det lättare att tolka fynden för det: den arkeologiska forskaren har resultatet av riter och handlingar i det förflutna, men att försöka utröna sammanhang, att nå svar på varför lämningarna ser ut som de gör, är näppeligen något enkelt, vilket också texterna i volymen visar prov på i sin försiktighet och i sina mer eller mindre långtgående hypoteser.

På det stora hela förblir vår kunskap bristfällig. Den fornnordiska världen möter nutidsmänniskan som ett tusenbitars pussel utan facit, där vi bara har ett hundratal bitar tillgängliga, och där vi inte ens med säkerhet vet om de bitar vi faktiskt har ens hör till bilden vi försöker mana fram.

Tvärsäkerhet bör man därför lämna åt sidan och istället ödmjukt vandra myrsteg fram på knappt farbara vägar för att möjligen få en bit att passa vid en annan: att göra ett kunskapsfragment en aning större, att låta ett fragment kasta ljus över ett annat, dunklare.

* * *

Artikelförfattarna tar med den hågade läsaren på en rundtur bland nedgrävda guldgubbar, gravplatser, intertextuella sammanhang, tolkningar av bildstenar, mytologiska tematan, forntida idéer, bildkonst, torshammare, språkvetenskapliga frågeställningar, receptionshistoria och långt mycket mer.

Men det jag efter läsningen främst tar med mig är ett caveat: att vara försiktig med slutsatserna, att inte nödvändigtvis låta texter som nedtecknades på 1200-talet – som de båda eddorna – vara självklara förklaringar till seder hundratals år tidigare, att bejaka oklarheten, det dunkla, det osäkra.

Den fornnordiska religionen var död när man började skriva ner myterna, sagorna, kvädena. De utgör i sin tid ekon, mer eller mindre förvrängda av seklerna som gått, från en tid som redan vid nedskrivandet definitivt låg i det förflutna.

Det hindrar emellertid inte att man – med juvelerarens försiktighet och noggrannhet – mycket väl kan försöka rekonstruera det som var. Och den rekonstruktionen vill jag hålla mig uppdaterad med, och att läsa Old Norse religion in long-term perspectives blir ett sätt att göra just det.
– – –
Old Norse religion in long-term perspectives: Origins, changes, and interactions, Anders Andrén, Kristina Jennbert, Catharina Raudvere (red.). Nordic Academic Press 2004. 2006. ISBN: 978-91-89116-81-8.