Bokrecension: Herr von Hancken | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Herr von Hancken är en roman av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utgavs första gången 1920.

* * * 

Herr von Hancken utspelar sig under några sommarveckor 1806, mestadels vid Iglinge brunn dit den fattige och titellöse adelsmannen och kaptenen von Hancken tagit sin tillflykt med sin familj för att kurera sin dåliga hälsa. Med familjen är också den begåvningshandikappade sonen Adolphs unge privatlärare Bror Benjamin Carlander.

Det är i ett fiktivt manuskript av Carlander som vi får berättelsen om vad som timade där vid Iglinge brunn, skrivet långt i efterhand, när Carlander hunnit bli gift, barnafader och prost.

* * *

I mångt och mycket är Herr von Hancken en parodi och en karikatyr. Skeendet kan liknas vid något man kunde tänkas möta vid Vallarnas friluftsteater i Falkenberg, när årets dråpliga fars sätts upp. Men trots det komiska anslaget, rymmer berättelsen under ytan djupaste tragik. I kapten von Hanckens patetiska person ser vi en psykologiskt kollapsande man, ja, en man i gränslandet till vansinnet.

Och liksom von Hancken blir mer en typ än en människa av kött och blod är fallet liknande för åtskilliga av de övriga figuranterna.

Ett helt galleri av snarast arketypiska gestalter möter upp i romanen.

Där är vagabonden och bedräglige franske adelsmannen Lesage. Där är den ömklige, snälle och stormrike köpmannasonen Tomson, som ödet och alla människor verkar vilja driva med och utnyttja. Där är flärdfulla, flirtande vicomtesse d' Aiguille di Rocca Antica, som råkar tala en påfallande västgötska. Och så den mycket överviktiga mamsell Arrenander med sina tre adoratörer.

Dessa och flera invecklar sig i en tämligen invecklad händelsekedja, som bland annat når en kulmen i det förväntade besöket av konung Gustaf IV Adolf på Iglinge brunn, som herr von Hancken trissar upp förväntningarna kring och arrangerar förberedelser inför, bara för att strax efteråt bilda en revolutionär klubb på platsen som skall utropa området som fri republik.

Och så vidare, och så vidare...

* * *

Det är onekligen så, att Hjalmar Bergman här i komedins form på ett skickligt sätt skildrar egentligen synnerligen tragiska människor och omständigheter. Visst är det en berättelse om putslustiga upptåg, snopna situationer och tokroliga människor. Men bakom denna humoristiska yta möter läsaren mörker.

Det är egentligen inget lustigt med kapten von Hancken. Han har mist sin grevekrona redan i mammas mage, och livet har sedan varit en räcka besvikelser av olika grad för honom.

Tomson, den beskedlige och stormrike köpmannasonen, äger ett öde än värre. Genom sin sega och bottendjupa vänlighet urarmar han sig själv istället för att stå på sig och kräva sin rätt, när såväl onda som goda trampar över honom och lever på hans bekostnad, fastän han ursprungligen bara ämnade sig till hans icke av honom själv tilltänkta hustru i Falun. Tomson blir utnyttjad och lurad innan han till sist får vad som skulle kunna vara en bitterljuv hämnd åtminstone på Carlander.

Och samma med flera av de centrala i romanen förekommande personerna: deras lustighet skyler endast näppeligen mörkret därunder.

* * *

Vad säger då en roman som Herr von Hancken en läsare drygt nittio år efter att den kom ut? Jo, den antydda komiken fungerar hjälpligt, men mer fängslande är det som inte är komik; det som tittar ut i gliporna mellan de medvetna karikatyrerna av herrskapsliv i början av 1800-talet. Herr von Hancken är en rappt berättad humoresk med betydande tragiska dimensioner.
– – –
Herr von Hancken, Hjalmar Bergman. Albert Bonniers förlag 1920. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Nässlorna blomma | Harry Martinson

Harry Martinson

Nässlorna blomma är en delvis självbiografisk roman av Harry Martinson (1904-1978). Romanen utgavs första gången 1935. Jag har läst den i Albert Bonniers upplaga från 2012, med utförligt efterord av författaren och litteraturkritikern Staffan Söderblom.

* * *

Martin Tomassons far är död och hans mor har hastigt övergivit familjen. Det får som konsekvens att han utauktioneras i socknen, där lägst bjudande får bidrag för att sörja för hans uppehälle. Platsen är Blekinge, och tiden är i huvudsak 1910-tal.

Martin får flytta från hemman till hemman, och möter en stor mängd nästan arketypiska gestalter från en döende tid och miljö: landsbygdens förtrollade värld av vidskepelse, religiositet, förnämt och bondskt.

Få är vänliga, många är trubbiga eller rent ut otrevliga. Martin blir slagen, men oftare känslomässigt utarmad där han icke så mycket blir en styvson i huset som extra arbetskraft, därtill liten till växten, grubblande, drömsk.

Det är Harry Martinsons egna hågkomster vi får ta del av, omarbetade i fiktionens språk, där detaljerna månne är är trogna uppväxttidens känsla, om än ej i varje fall dokumentära.

Martinson idealiserar på intet sätt sin barndom: han utmålar Martin som svag, inställsam, hukande under ödet. Men gruvligare hämnd tar han, som Söderblom påpekar i sitt efterord, som vuxen författare på dem som plågade eller nästintill förfrös hans inre under de där åren, som han återupplivar med suverän språkkänsla.

* * *

I efterordet skriver Staffan Söderblom en strålande analys av Nässlorna blommor, samt sätter den in i sin kontext, bland annat med hjälp av brevtexter av Martinson själv. Läsaren får många nycklar till att förstå Nässlorna blomma bättre genom Söderbloms efterord.

Jag kan inte nalkas Söderbloms djup i sin genomgång, men några intryck kan jag ändå ge mig in på att skriva ner.

Framträdande är Martinsons goda förmåga att med enkla medel teckna levande porträtt av de personer som hans barndom befolkades av. Man tycker sig snabbt förstå vad de är för typ av människor, om de är kalla eller varma. Enkla är i regel de samtliga, om än med olika grader av förställning.

Men redan den unge Martin verkar i sin egenskap av hukande betraktare se rakt igenom dem och sätta dem i sina rätta proportioner, snarare än de proportioner de tror sig själva genom sin makt ha i förhållande till barnet

Martin är utlämnad och ser alla dem han börjar fästa sig vid försvinna bort.

Familjens relativa välmåga rinner dem mellan fingrarna efter felslagna investeringar, fadern dör, modern rymmer hemmet, systern dör. Och som sockenbarn tvingas han lämna det ena hemmet efter det andra för ett nytt: vart och ett med en ny karaktär.

Fastän planterad i ett bondskt och gammaldags Blekinge tvingas Martin föra en vagabondtillvaro, möjligen med skolan, med lärandet, som en fast punkt; att han har läshuvud verkar dock få förstå. Martinson skriver:

"... han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var: en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet."

* * *

Nässlorna blommar är i mångt och mycket en tragedi, även om det förebådade naturliga slutet som Söderblom anar inte kommer: nämligen självmordet. Trots allt överlever Martin, växer upp, och blir till berättaren Martinson, som genom sitt skrivande återvänder till det som varit, till smärtorna, till uppbrotten, till brådmogenhet likväl som självömkan.

Språket är mästerligt, lekande lätt, med ett ständigt poetiskt anslag som inte alls känns ansträngt, utan som det naturligaste i världen.

Det finns inte en tillstymmelse till pekoral. Naturskildringarna blir aldrig sökta, känns aldrig konstruerade. Känslolägena piskas inte fram, utan lägger sig naturligt över textavsnitten. Vi ställs inte inför ögonen att träskorna på Martins fötter är tunga, vi förnimmer det. Ett exempel av hur bilder får skänka stämning kan här återges:

"Vindmotorn sträckte nacke och sågade och sågade med sin galvaniserade plåt. Om det hade kommit svanar flygande skulle de ha sågat halsarna av dem."

Språket är heller inte av det pryda slaget. Det är friskt och frodigt. Det svärs fritt och naturligt. Sexualitet är förnuftigt behandlat. Texten är levande, organisk. Ibland griper berättaren, författaren, själv in i skildringen med framåtblickande reflexioner, som förebådar vad som senare skall ske i berättelsen, och rentav hur Martin som äldre ska se tillbaka på vad som varit.

* * *

Nässlorna blomma är ett dokument som i halvbiografisk och halvfiktiv form ställer oss inför ett svenskt förflutet som sedan länge är begravt.

Men genom Martinsons berättelse kommer tillvaron för ett fattigt sockenbarn påtagligt nära och den frost den unge Martin tvingas vandra i sprider sig ända till oss, i dag.  Maktlösheten frustrerar oss, utsattheten förstummar oss, men vetskapen om att motlutet en dag skulle bli till något som möjligen inte är medlut, men i vilket fall blir jämnare mark skänker boken en aning mer syre, på det att vi icke må kvävas av den tragedi som är Harry Martinsons alter egos uppväxt.
– – –
Nässlorna blomma, Harry Martinson. Albert Bonniers förlag, 2012. ISBN: 978-91-001-3157-9.

Dikt: Baldersbålet | Viktor Rydberg

Baldersbålet 

Världens oskuld vilar
på det vigda bålet.
Genom allt, som andas,
går en iskall rysning.
Blodröd sjunker solen,
fjällens skuggor växa,
och i askens krona
susar tidens höst. 

Gudar stumme bida
kring den bleke Balder.
Fimbulnatten nalkas,
nu må bålet brinna!
Himlens fäste mörknar.
Oden fattar facklan;
ännet, skumt av sorger,
sänkes mot hans bröst. 

Nu är ändad varje
hugfull hjätehärnad,
mänskobarm skall avla
endast onda uppsåt,
stark skall niding stånda,
god i länkar ligga,
tills att Surters låga
över världen far. 

Som i dvale domnad
dröjer vise fadern,
gudens tanke grubblar
över mörka gåtor,
dyker ned i djupen
efter dolda runor,
lyssnar ned i andens
urgrund till ett svar. 

Fann den vise fadern,
vad han fjärran letat?
Lugnat änne lutar
Lopt till Balders änne,
viskar till den döde,
vad ej Valhall vetat,
viskar det som ingen,
ingen anat har. 

Vill du gissa gåtan,
gå en natt i skogen,
lyss till stormens stämmor
i de skumma moar!
Lyss till kvalfull kvidan,
lyss till rop och klagan,
hör den djupa bikten
ur naturens bröst! 

Helig tystnad följer
fridlös fasas verop,
och som orgeltoner
svävar genom skogen
Odens högsta aning,
världsförsoningslöftet:
livets strid har mening,
djupsta fall har tröst. 

– Viktor Rydberg

Bokrecension: Girolamo Savanorala | Hjalmar Bergman

Den historiske Savonarola. Porträtt av fra Bartolommeo (detalj).

Girolamo Savanorala: Munken som tjänade Gud är en historisk roman av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utgavs första gången 1929. Jag har läst den i en nyutgåva av Albert Bonniers förlag från 2014.

* * *

Berättare i Girolamo Savanorala är messer Guidantoni ”Guido” Vespucci, jurist i republiken Firenze, det vill säga Florens. Och vad han berättar om är munken Girolamo Savanoralas uppgång och fall i samma stad under senare delen av 1400-talet.

Vespucci har varit bekant med Savanorala sedan sin tidiga ungdom, då de båda trånade efter samma kvinna. Savanorala var en allvarstyngd gosse som blev en allvarstyngd och fanatiskt religiös man i dominikanerkappa som predikade svavel, bot och bättring. Han predikar mot prästers flärdfulla vanor:

”… det är de fattigas svett och icke Guds heliga blod, som rinner i kalken.”

Savonarola hamnar icke oväntat på kant med både kyrkan — som han vill se reformerad — och påven Alexander VI, också känd under sitt civila namn Rodrigo Borgia, måhända en av historiens mest ökända påvar.

I Florens får munken till stånd ett slags väckelse, där det ropas på Kristus som konung, men där det också finns starka motkrafter. Till sist faller Savanorala och avrättas tillsammans med två lärjungar. Savanorala bränns levande på bål.

Allt detta berättar messer Vespucci om en man som han själv inte tyckte något vidare om. Och det Hjalmar Söderberg gör Vespucci till sagesman om har verklighetsbakgrund. Savonarola fanns verkligen, gick i klinch med sin tids kyrka och avrättades 1498.

* * *

Girolamo Savanorala är märkligt komponerad och det gör den svårläst. För det första använder sig Bergman av ett myllrande persongalleri som det i den relativt korta romanen blir mig nästan omöjligt att hålla reda på, inte minst som att det ibland används förnamn och ibland efternamn. Jag upplever det som att gestalter plötsligt kan dyka upp i skeendet, och sedan glida bort igen.

Vidare är berättandet stukat, hoppigt, uppbrutet. Miljöer och scener bryts mot varandra på ett så tydligt sätt att helhetsintrycket blir att de olika kapitlen och avdelningarna nästan framstår som fragment i förhållande till varandra.

Dessutom använder sig Bergman av en märklig form att skriva dialog, som emellanåt gör det besvärligt att veta vem som säger vad, när markörer saknas eller när en dialog fortsätter genom flera stycken och ett talstreck före styckets början inte på något sätt behöver betyda att det är en ny person som talar.

* * *

Språket i sig är oförvitligt, även om det alltså bryts upp och faller i stycken i den form berättelsen får. Man kan likväl tidvis få glimtar av Hjalmar Bergmans typiska och naturliga humor, även om berättelsen i helhet snarare till genren får betraktas som en vemodig tragedi.

Och särskilt ett citat tar jag med mig från berättelsen om Girolamo Savanorala, ur den böneliknande inledningen:

”Behöva icke små människor stora gudar? […] Behöva icke stora gudar små människor?”

– – –
Girolamo Savanorala: Munken som tjänade Gud, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014579-8.

Konträra katekesen: Tio Guds bud

A V D E L N I N G

T I O  G U D S  B U D

Tio Guds bud

– Vad betyder det?
Tio Guds bud är levnadsregler som vi bekänner som moraliska ledstjärnor. Vi är emellertid medvetna om att de gavs till det judiska folket av guden Jahve, och att de är inspränga strax före bud om hur man bränner offerdjur; detta och många senare bud gäller givetvis enbart judarna före Jesu födelse, inte någon annan, medan kapitlet före gäller alla människor överallt i alla tider.

Första budet

Jag är Jahve, din Gud [, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.] Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig [Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Jahve, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.]

– Vad betyder det?
Vi förkortar detta bud, eftersom hela texten talar om det judiska folket, och vi är kristna, inte judar; skulle delen om den egyptiska fångenskapen finnas kvar, skulle det bli otydligare att buden inte gäller bara judar, utan alla människor överallt i alla tider.

Budet som här får ingå inom klamrar i första budets avdelning om att inte göra sig avbilder brukar vi också lyfta ut, emedan det skulle vara tråkigt om vi skulle behöva ge upp så mycket vacker konst och så många krucifix. Och orden om Jahves svartsjuka tar vi lite senare.

Andra budet

Du skall inte missbruka Jahves, din Guds, namn, ty Jahve kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

– Vad betyder det?
I allmänhet säger vi inte Jahve. Vi säger Herren istället. Därför kan vi egentligen inte missbruka Herrens namn, för vi säger det inte.

Tredje budet

Tänk på att hålla vilodagen [eg. "sabbatsdagen"] helig. [Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.]

– Vad betyder det?
Vi säger i regel ”vilodagen” när vi använder det här budet, eftersom sabbaten firades på lördagen, och inte på söndagen som vi bestämt oss för att ha som helig dag istället, eftersom romarna förbjöd sabbatsfirande på 100-talet och Konstantin lagfäste söndagen som vilodag på 300-talet. Sabbat låter vidare så judiskt, men buden gäller ju alla människor överallt i alla tider. Vi hoppas frimodigt att Jahve inte är så noga med vilken dag som är vilken.

Fjärde budet

Visa aktning för din far och din mor [, så att du får leva länge i det land som Jahve, din Gud, ger dig.]

– Vad betyder det?
Det betyder att vi obetingat skall lyda våra föräldrar, underkasta oss deras auktoritet och inte vara upproriska. Det betyder vidare att vi obetingat skall lyda staten, underkasta oss dess auktoritet och inte vara upproriska.

Vi hoppar över det om att leva länge i landet som Jahve har gett oss, eftersom det handlar om judarna och låter hotfullt.

Femte budet

Du skall inte dräpa.

– Vad betyder det?
Det betyder att vi inte ska döda. Om man nu inte var jude som levde innan vi insåg att en del andra bud i Gamla testamentet inte gäller längre, för innan dess befallde Gud både att vi skulle låta bli att döda, och samtidigt döda homosexuella, män som har sex med kvinnor som har mens, personer som äter blodpudding, dem som blandar mjölk- och köttprodukter, de som äter fett, de som äter svin, de som är magiker, de som hädar, den som söker upp ett medium, den som bryter sabbaten, den som kidnappar någon, den som slår eller förbannar sina föräldrar, den som planterar två olika slags grödor på samma åker, den som rör vid en död gris och en hel del andra.

Men nu vill inte Jahve att vi ska döda längre. Om vi inte är soldater eller poliser som tvingas göra det genom yrket.

Sjätte budet

Du skall inte begå äktenskapsbrott.

– Vad betyder det?
Det betyder att vi ska leva i livslånga äktenskap tillsammans med en person av motsatt kön. Skilsmässa är inte tillåtet annat än genom döden eller genom att den andra parten varit otrogen. Du ska inte ha sex som sambo. Du ska inte ha sex med någon av samma kön. Du ska inte titta på pornografi. Du ska inte ägna dig åt självbefläckelse. Du ska inte titta på någon med begär.

Sjunde budet

Du skall inte stjäla.

– Vad betyder det?
Det betyder helt enkelt att du inte ska ta det som tillhör någon annan, om du nu inte fått det av Gud, som till exempel när israeliterna fick Kanaans land av Jahve, fastän landet redan tillhörde andra.

Åttonde budet

Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

– Vad betyder det?
Du ska inte ljuga. Du ska svara sanningsenligt. Till exempel om nån frågar dig om deras fula unge är vacker, om deras målning är konstfull, om deras bok är välskriven. Då gör du Jahve glad, om än inte människor.

Nionde budet

Du skall inte ha begär till din nästas hus.

– Vad betyder det?
Var inte avundsjuk. Nöj dig med ditt skjul, ditt läckande tak, din mögliga källare och sträva inte efter att få det bättre, såsom din granne har det. Var nöjd och sträva inte. Var passiv. Det är saligt att vara fattig.

Tionde budet

Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller tjänarinna [eg. "slav eller hans slavinna"], hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

– Vad betyder det?
Du ska inte vara avundsjuk på att dina vänner har bättre slavar, oxar och åsnor än du. Nöj dig med de slavar, oxar och åsnor du redan har.


– Vad säger nu Gud om alla dessa bud?
Så säger han:
[Ty] jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

– Vad betyder det?
Det betyder att Jahve inte alls tycker om konkurrens och skulle du trots allt inte hålla hans bud, till exempel om du drar dig för att berätta för din granne att hans dotter inte är särskilt vacker, så kommer dina barnbarn och barnbarnsbarn att bära skuld för det. Allt detta gäller alla människor överallt i alla tider utom det som bara gäller för judarna före Jesu födelse.

Konträra katekesen: Herrens bön

A V D E L N I N G 

H E R R E N S  B Ö N

Fader vår, som är i himmelen

Det är, vi erkänner en person vi ej förnimmer som inte bara existerande, utan därtill som vår Fader, alltså upphov till vår egen existens. Vi ställer honom i våra jordiska föräldrars ställe som styvfar. Denne fader äger icke tillvaro här ibland oss, utan är placerad på en för tanke och handling nu oåtkomlig plats, den plats som antika skrifter kallar himmelen.

Matt. 23:9: ”Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.”
Joh. 3:13: ”Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen.”

Helgat varde ditt namn

Det är, styvfadern äger ett namn som inte ofta används, nämligen Jahve. I rädsla för att missbruka detta den provinsielle krigargudens forntida namn används titlar som just fader, men även Herre. I bönen ber vi att namnet Jahve skall förbli avskilt, heligt och alltså ej tillgängligt för bruk annat än vid särskilda tillfällen, om ens då.

2 Mos. 20:7: ” Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.”

Tillkomme ditt rike

Det är, att vi ber om att en annan världsordning ska bryta fram som inte utgår från behov som växer fram ur människohjärtan, utan ur styvfadern Jahves vilja, vilken vi antar att vi känner och resignerat accepterar. I detta nya konungadöme är Jahve autonom härskare, där varje människa med nödvändighet underkastar sig honom.

Jes. 45:23: ”Jag svär vid mig själv, det jag säger är sant, mitt ord står fast: För mig skall alla böja knä, alla skall svära mig tro het.”

Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden

Det är, att vi bekänner att vår egen vilja underordnar sig Jahves önskningar, som vi inte känner på annat sätt än genom vår egen föreställning och antika mäns nedskrivna föreställningar om samme Jahves önskemål vad beträffar mänskligheten och hela tillvaron. På den plats som antika skrifter kallar himmelen får hans vilja tänkas vara oinskränkt: samma ordning ber vi om införandet av här på jorden.

Ps. 143:10: "Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud."

Vårt dagliga bröd, giv oss i dag

Det är, att vi frånkänner oss förmågan att själva skapa förutsättningar för vårt födande och det vi behöver, utan vi ställer oss för vårt uppehälle och liv i beroendeförhållande till Jahve, som vi önskar skall förse oss det vi för dagen behöver vår ansträngning förutan.

Luk 12:29-30: ”Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också.”

Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro

Det är, vi förutsätter att vi förargat Jahve och därför står i skuld till honom. Vi ber emellertid krigsguden att förlåta oss vad än det är vi har felat i gentemot honom, där han är i sin tillvaro bortom tid och rum, eftersom vi här i vår tillvaro förlåter dem som häftar i skuld till oss.

Syr. 28:2: ”Förlåt din nästa den orätt han har gjort, så utplånas dina egna synder när du ber.”

Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo

Det är, vi ber om att Jahve inte skall plåga oss med prövningar, som han annars förutsätts ha utsatt oss för om vi icke bett honom att låta bli. Hellre vill vi att han befriar oss från allt ont, och vi lägger det så på honom att lyfta oss från ondskan, snarare än att själva agerar för att förminska ondskan och dess effekter av lidande. Vi lägger det i Jahves händer att hjälpa, och förutsätter att han inte gjort det vår bön förutan.

Ps. 104:35: ”Må syndarna försvinna från jorden, de onda inte längre finnas till. Lova Herren, min själ!
Ps. 139:19: ”Döda de onda, Gud!”

Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet

Det är, vi erkänner och bekänner att Jahve är den som regerar över det tillkommande riket där vi önskar att blott hans vilja styr, och det är, att vi erkänner och bekänner att Jahve äger makten att styra människoliven, och det är, att vi erkänner och bekänner att också härligheten tillhör honom och icke någon av oss. Och så är det, bekänner vi, utan att tiden sätter gränser för samma förhållande.

Ps. 99:1: ” Herren är konung! Folken bävar, han tronar på keruberna, jorden skälver.”

Amen

Det är, ja, ja, det skall så ske.

Bokrecension: Romerska kejsare i marmor | Viktor Rydberg

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus

Romerska kejsare i marmor är skriven av Viktor Rydberg (1828-1895), författare och kulturpersonlighet. Boken har nyutgivits med ytterst varsamt moderniserad stavning av Mimer bokförlag 2014.

I sin första upplaga utkom Romerska kejsare i marmor 1877 som en del av det större bokverket Romerska dagar, efter att tidigare ha publicerats som följetong i Svensk Tidskrift under 1875-1876. Romerska kejsare i marmor kompletterades senare med ytterligare text.

* * *

Antiken står i ruiner, men dess ande lever, åtminstone i de böcker som vördar minnet av det som varit i en annan tidsålder, en annan kultur, en annan verklighet. Viktor Rydberg förmår levandegöra det som är dött sedan sekler och årtusenden; hos honom möter vi romarna återuppståndna.

I Romerska kejsare i marmor tar Rydberg i allmänhet avstamp i statyer föreställande romerska kejsare eller berömdheter; utifrån de karaktärsdrag och stämningar som han tycker sig finna i dessa anleten berättar han sedan om deras liv i sin helhet eller delvis. Välvande sina bröstkorgar rör sig så snart det som huggits i sten, därtill förmådda av Rydbergs besvärjande penna.

Fokus ligger i allmänhet inte så starkt på de historiska gestalternas yttre liv, som på psykologiska iakttagelser; Rydberg vill ej blott lära oss personernas dåd, utan fastmer låta oss lära känna dem.

De kejsare och berömdheter som kommer oss till mötes är de följande: Caesar, Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius, Nero, Hadrianus och Antinous, samt Marcus Aurelius.

Särskilt uppehåller Rydberg sig vid Nero, som han tecknar ett särskilt balanserat och djuplodande porträtt av. Neros nattsvarta rykte får däri genomkorsande ljusstrålar: ej var han uteslutande ond. I jämförelse med den elake Caligula framstår han rentav som komplex. I det inte minst på grund av de långa utdragen ur Rydbergs brev från sin Romvistelse intressanta efterordet skriver Mikael Mosesson rentav:

"Uppsatsen om Nero är måhända den bästa sammanfattningen av antikens värld som finns skriven."

Om det än är överord, indikerar omdömet ändå uppsatsens kvalitetshalt.

* * *

Genom antiken ser Rydberg dessutom två tongivande impulser eller ideologier: epikurismen och stoicismen, det vill säga att leva för välbehaget eller att leva för plikten.

Impulserna är hos Rydberg, kan man ana, inte begränsade till sina filosofiska definitioner, utan fungerar som vida strömningar. Hos Marcus Aurelius står stoicismen i centrum, och världen omkring honom anpassar sig och stoicism sköljer över Rom, medan under en person som Nero epikurismen blir tongivande och stoicismen föraktad; denna tiden beskriver Rydberg så:

"Njut denna värld, och försköna njutningen genom konsten och förljuva henne genom deltagandet!"

Rydberg lyckas med inlevelse och litterär gestaltningsförmåga levandegöra de förekommande romarna på ett enastående vis. Han förmår sätta själva historien i vibration genom berättandet.

Även om vi i dag skulle avstå från att dra några långtgående slutsatser utifrån vad ett avbildat anlete förefaller säga om personens egenskaper, så är detta karaktäriserande inte vad Rydberg stannar vid: han vidgar skildringen och vad statyerna tänks uttrycka blir oftast bara avstamp inför ett bestämt steg ut i den romerska kulturen, även om det exempelvis även kan låta på detta vis om Marcus Aurelius drag återgivna i en staty:

"Själsadel och godhet stråla ur anletsdragen: de le mot oss, och likväl vill det synas, att han som ler hade lodat djupet av mänsklig smärta."

* * *

Vi är beredda att med Rydberg instämma:

"Vår odling, så i grunden olik den romerska hon lyckligtvis är, har dock med henne så mycken frändskap, att vi lättare kunna förstå och känna med människorna i Juliernas, Flaviernas och Antoninernas tidevarv än med dem, som levat oss tusen år närmare."

Och nog är dessutom Romerska kejsare i marmor förhållandevis fri från kristna åskådningssätts besmittelse; även om vi emellertid kan notera att Rydbergs skildring av Hadrianus och den senare förgudligade Antinous kärleksrelation förkrymps till blott en platonsk och innerlig vänskapsförbindelse, möjligen i kryperi inför Rydbergs egen tids uppfattningar. Men Romerska kejsare i marmor är mer antikens andas barn än nazarenens.

* * *

Romerska kejsare i marmor är förvisso en konsthistorisk exposé, en historisk lustvandring i antiken, men icke minst dessutom en formidabel uppvisning i virtuos hantering av det svenska språket. Trots att det gått många år sedan Rydberg skrev sina till en bok sammansatta essäer, är formuleringskonsten, årens patina till öppet trots, bland det vackraste man kan läsa. Likt en skicklig pianist vid ett till perfektion stämt klaver skapar musik, skapar Rydberg sina texter med en perfekt avvägd språkkänsla.

Viktor Rydberg är månne en av våra mer underskattade kulturpersonligheter och författare; det är skada och man må stilla offra till gudarna att ett skifte torde ske i denna sak.
– – –
Romerska kejsare i marmor, Viktor Rydberg. mimer bokförlag 2014. ISBN: 978-91-87593-41-3.

Bokrecension: Den nya världen | Lennart Pehrson

Annons ur Dalpilen, 17 februari 1882. Bild via Bläddra.

Den nya världen: Utvandringen till Amerika I är skriven av journalisten Lennart Pehrson (f. 1953) och utgör den första delen i en trilogi om emigrationen till USA. Pehrson är sedan trettio år bosatt i USA och skriver för flera av de största svenska dagstidningarna.

* * *

1909 lämnade min farmors far Sverige för att söka anställning och förtjäna lite pengar i USA. Tiderna hade blivit svåra i byn där han bodde med sin familj. Tanken var nog att de där hemma skulle följa efter med tiden, även om det till slut enbart var en av döttrarna som bosatte sig i det stora landet i väst. Min farmors far själv avled förhållandevis ung och vilar under en vit gravsten i Connecticut.

Vid det laget närmade sig den stora svensk-amerikanska emigrationsvågen sitt slutskede, för att nästan helt ebba ut under 1920-talet. Verkligt märkbar hade den börjat bli under senare delen av 1800-talet, inte minst i samband med nödåren 1867-1869.

Men svenskarnas historia i USA börjar inte med 1800-talet. Lennart Pehrson tar i Den nya världen avstamp i New Sweden, den svenska koloni som anlades vid Delaware-floden under första hälften av 1600-talet och som förblev beståndandes i sjutton år, och för läsaren med genom århundradena fram till den tilltagande urbaniseringen mot emigrationstidens senare skede.

På vägen låter Pehrson läsaren stifta bekantskap med allehanda original och excentriker. Han visar hur de som tog steget att flytta till den nya världen inledningsvis i stor utsträckning var våghalsar och äventyrare, men längre fram i allt större utsträckning drevs av de svåra förhållandena hemma i Sverige, där klassamhället cementerade en persons livsöde på den plats där hon var född, och där möjligheterna att skaffa en egen torva var begränsade för den allmoge av jordbruksproletariat som icke fötts till jord.

Då lockade naturligtvis löften om nästan gratis mark i USA och löften om ett samhälle där en framgångsrik den egna lyckans smed inte räknades som uppkomling utan som en self made man.

Och så fungerar den berömda push and pull-effekten, som Pehrson demonstrerar: att krafter trycker folk från Sverige, till exempel klassamhället, missväxt, jordbrist, och att andra krafter drar folk till USA, såsom möjligheten att skaffa land och att spara ihop pengar. Att själva resandet i sig blev allt enklare både vad gäller restid och kostnad utgjorde i sig givetvis smörjmedel.

* * *

Den nya världen utgör en vindlande men rappt berättad historieskrivning över fenomenet att oräkneliga själar tog sig från det konservativa Sverige i det gamla Europa till den jungfruliga marken på andra sidan havet, där en nation så olik den nation emigranterna kom ifrån växte fram och konsoliderades.

Den nya världen är inte en fackhistorisk bok, utan en populärvetenskaplig. Den är således mycket läsvänlig trots sitt relativt omfångsrika innehåll. Möjligen kan jag hänvisa mer utförliga källhänvisningar, men det hör möjligen till formatets smidighet att sådana fått stryka på foten.

Fokus i boken ligger inte så mycket på teoretiska resonemang, utan på förstahandskontakt med emigranter och på studier av den värld som de kom till. På så vis blir berättelsen om de svenska invandrarna och berättelsen om hur USA formas och blir till den stat som den är i dag. Den nya världen är alltså både en bok om den svensk-amerikanska emigrationen och om USA:s egen historia.

Berättelsen levandegörs dessutom genom de mångtaliga levnadsöden om refereras, även om de emigranter som oftast lyfts upp av kanske naturliga skäl inte är av alldeles representativa, utan ofta av det mer färgsprakande slaget.
– – –
Den nya världen: Utvandringen till Amerika I, Lennart Pehrson. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014333-6.

Fragment: Eyvind Källas tal

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62

Eyvind Källas tal.

"Kung Olav förföljde oss sejdmän. Kung Olav hade ingen respekt för de gamla sångerna och de gamla gudarna. 

Efter att han kallat till ting i Tunsberg, där han talat strängt om trolldom, samlade han alla oss som däromkring var kända för vår konst och för vår kunskap och våra sånger. Han bjöd oss till gästabud. 

Då mjöd och vin ställdes fram på bänkarna hoppades vi att kung Olav ville försonas, men vi hade fel. När vi på natten blivit druckna slogs dörrarna igen och elden tändes vid väggar och på taket. Många vaknade inte ur sitt rus, men jag klättrade upp för takstockarna och nådde rökgången. 

Det brann omkring mig, det brann under mig, det fräste i mina kläder och i mitt hår.  

Men ner kom jag på baksidan av huset, och in i skogen sprang jag så långt jag orkade. Den natten sov jag i skogen, och också natten därefter. Sen mötte jag på en stig några vandringsmän som ämnade sig till kung Olav. Jag sade dem som sant var: att aldrig skulle Olav nå Eyvind Källa, aldrig skulle han tysta Eyvinds sånger. 

När jag kommit till en frändes stuga, höll jag mig gömd där en lång tid, och ingen av kungens män besvärade mig."

Fragment: Olav Tryggvason och Eyvind Källa

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62-63

Kung Olav brände inne
Norges sista sejdmän;
Eyvind, som kom undan,
dränkte han i havet.