Bokrecension: The Serial Killer Files

The Serial Killer Files: The Who, What, Where, and Why of the World's Most Terrifying Murderers är skriven av Harold Schechter.

Jag vet inte vad det är eller varför det är så: men seriemördare fascinerar. Det är inte fråga om folk som på fyllan råkar slå ihjäl nån, eller en gangster som skjuter ihjäl en fiende. Det här är psykopater som metodiskt (mer eller mindre) och med full avsikt att döda genomför mord, flera mord, rentav mängder av mord – inte sällan på uppseendeväckande sätt – för att de får någon form av tillfredsställelse av själva dödandet.

The Serial Killer Files är en rejäl bok. Fenomenet seriemord behandlas ur mängder av olika perspektiv: definitioner, varningssignaler, seriemord genom historien, biografier, seriemord och sex, orsker till varför seriemördare är seriemördare, mordmetoder, seriemord i kulturen och så vidare. Många olika seriemördare behandlas i boken, men eftersom de olika personerna återkommer i olika sektioner blir namnen bekanta.

Här finns Lydia Sherman (giftmörderska), Albert Fish (barnamördare, kannibal), John Wayne Gacy (strypmördare), Belle Gunness (styckmörderska) Ted Bundy, Charlie Manson, Zodiak – vars identitet man hittills inte kommit fram till – och många fler representerade. Läsaren får veta hur mord gått till, hur mördarna (eventuellt) tagits fast, deras bakgrund och mer sånt.

Kanhända upplevs den här typen av böcker som sensationalistiska, lite sjuka. Kanske är de det. Men det sätter läsaren i kontakt med något radikalt annorlunda från vardagslivet, det radikalt avvikande. Man kommer nära dessa maskiner av kött och blod, dessa rovdjur med skjutvapen, snaror och knivar som klor. Och det är hursomhelst intressant. De är människor: därför är de intressanta.

Boken har ett bra språkbruk. Dispositionen fungerar väl; och boken kan säkert användas som referensbok, om man söker information om något särskilt i genren; exempelvis profilering eller seriemordets historia.

Bokrecension: No Tears for Queers

No Tears for Queers: Ett reportage om män, bögar och hatbrott är skriven av Johan Hilton.

I boken tas tre olika hatbrott med dödlig utgång upp. Det handlar om Matthew Shepard som mördas på en öde plats utanför Laramie i Wyoming, USA. Det handlar om Johan Pettersson som mördas i Katrineholm och dumpas i en brunn. Och det handlar om Josef Ben Meddour som mördas i Keillers park i Göteborg. Men boken är också ett porträtt av dem som förmår att ta en annan människas liv med anledning av hennes sexuella orientering, och den kultur de finns i.

Jag äcklas när jag läser No Tears for Queers. Själv homosexuell har jag inte upplevt några negativa yttringar av hat från någon omkring mig. Men tydligen finns de här elementen: de som på grund av... något (vad? skadad manlighet? reaktionära uppfattningar? religion? dumhet?) hatar så mycket att de dödar personer som avviker från en sexuell norm. Det är obegripligt.

No Tears for Queers är välskriven. Rekonstruktioner av händelseförlopp som ligger skönlitteraturen nära blandas med protokoll från rättegångar och intervjuer. Det är en genomarbetad bok. Och en till ämnet mycket angelägen bok. Även om jag tror och måste tro, att det uppväxande släktet i vår kultursfär har en mycket mer accepterande inställning till HBT-personer, än de trasiga människospillror som dödade Shepard, Pettersson och Ben Meddour. Förhoppningsvis är en stagnerad normkultur där det inte finns plats för homosexuella något som snart hör det förflutna till. Det är vad jag tror.

Bokrecension: Vad är konst

Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor är skriven av Ernst Billgren.

Boken består av 117 frågor, ett kort svar till varje och ett längre, och berör olika aspekter av konst och konstnären. Mycket av det som skrivs går också att applicera på den typ av konstnärsskap som författande är.

Det är inspirerande att ta del av Billgrens välskrivna texter. Han hyllar förmågan att göra något som man framförallt själv tycker är bra, och att endast lyssna på kritik om den är uppbygglig och ducka för åsikter och nedbrytande kommentarer.

"Självkritik är en drog man ska ta i mycket små doser." (fråga 13)

Billgren uppmanar oss att gå sin egen väg, kanske. Att hitta målet på sitt eget sätt, kanske. Att det inte finns några självklarheter, kanske. Att inte känna prestationsångest –

"...viljan att göra någonting bra kan liknas vid självcensur." (fråga 2),

skriver han. Billgren menar att man gärna får ha en poäng med det man gör när man gör det, men att budskapet inte behöver vara självklart i det färdiga konstverket. Han liknar ett konstverk med en poäng i en vits: kul första gången man hör det, sedan allt mindre roligt.

Vad är konst är en utmärkt skrift. Jag vill gärna läsa den igen. Det är den typen av bok som man gärna läser med överstrykningspenna i närheten; det finns gott om bra formuleringar och stycken som ger särskilda insikter.

Texterna är våra vänner

I skrivandet är vi fria. I skrivandet exkluderar vi det oönskade, skapar det önskade: konstruerar en verklighet. – Vi slår upp vyer, river ner betong. Vi är fria att beskriva fotografiskt eller att måla konstnärligt. Vi är fria att fuska utan samvetsförebråelser. Texterna är våra vänner.

Bokrecension: Att älska som en porrstjärna

Att älska som en porrstjärna: En sedelärande berättelse är skriven av Jenna Jameson och Neil Strauss.

Detta är en tegelsten. Runt 600 sidor om porraktrisen Jenna Jamesons liv. Och det är intressant. Inte bara för att boken är fri från torr moralism, utan för att Jameson levt ett liv som är intressant. Läsaren får följa hennes stegvisa inträde i porrbranschen, där hon steg för steg klättrar mot stjärnorna. Man får följa hennes privatliv: män och kvinnor hon slagit följe med, tragedier hon varit med om, knark, uppbrott, återföreningar. Och boken är mycket välskriven. Texten är direkt och klar och förmedlar det Jameson har att säga på ett utmärkt sätt.

Boken är uppbyggd av berättande partier, utdrag ur Jamesons dagbok och återgivna intervjuer. Den är rikt illustrerad, även om jag saknar förklarande bildtexter emellanåt. Likaså blir de tecknade komiska inslag som finns här och var i boken svårlästa i vilket fall i pocketversionen, eftersom texten blir mycket liten.

Läs boken om du vill ta del av en välskriven berättelse och om du vill få en inblick i ett yrke som man sällan hör nåt annat än överspända negativa omdömen om.

Pocketfodral

Jag har sett dem förut. Men jag har tyckt att pocketböcker ska se slitna ut. Det ska synas att de är lästa. Ryggarna ska vara vikna, sidorna fulla av uppvikta hundöron. Men så var jag på Wettergrens i Borås och hittade ett stilfullt pocketfodral. Jag köpte det. Det kostade 79 kronor. Och det är estetiskt! Själva fodralet är i nåt som i alla fall liknar läder, ett gummiband håller boken stängd när man inte läser, och ett bokmärkesband finns däri. Det är snyggt och praktiskt.

På bilden har jag lagt in Jenna Jamesons memoarbok Att älska som en porrstjärna i fodralet.

Bokrecension: An Undertaker's Diary

An Undertaker's Diary: Graphic Accounts of Death Written by an ex-Undertaker är skriven av Paul R. Seymour.

Naturligtvis tycker jag det är underhållande med en sån här bok. Jag jobbar som begravningsentreprenör, och att ta del av en kollegas erfarenheter ger en del känslor av igenkännande.

Seymour jobbade som begravningsentreprenör i åtta år. Han började redan när han var sexton år. Några av sina mer märkliga uppdrag antecknade han. Det är dessa anteckningar som han låtit publicera, med smärre ändringar för att undvika att någon ska känna igen sig. Han berättar om kvinnan som vägrat inse att maken var död, och därför fortsatt leva som om han också levt – i närmare en månad. Med betydande larvutveckling som följd. Han berättar om olycksfall, självmord och andra udda upplevelser han tagit del av. Boken innehåller även kraftigt maskerade bilder av vad som förefaller vara människor som dött under olika omständigheter. Det är svårt att säga. Så maskerade är de. Men de visar ändå under vilka otrevliga omständigheter som en del människor dör.

Redan i inledningen upplyser han om att språket inte alltid är korrekt. Och det vettefan om jag nånsin läst en märkligare bok, rent typografiskt och språkbehandlingsmässigt. Ett exempel:

"My two companions finally arrived

'#@%&ing Hell'
'What a mess!'

'You don't REALLY expect us to
Climb up there and pries that lot off the ceiling do you?'

'We're undertakers not archaeologists!'" (sid. 32)

Och så håller det på. Men effekten blir till sist nästan poetisk. Så har Seymour tydligen gett ut två böcker med dikter också...

Till den som vill lära sig vad som kan ingå i en begravningsentreprenörs fältsysslor rekommenderas boken varmt.

LibraryThing

Jag har hittat till librarything.com. Det är en lysande sida för oss som gillar böcker.

Det är lätt att registrera sina egna böcker på sitt konto och på så vis få ett överskådligt index över det egna biblioteket. Man kan inne på siten enkelt söka efter olika böcker i mängder av databaser, som till exempel amazon.com och LIBRIS. Det räcker att söka på ISBN-nummer, så kommer resultatet upp – sen är det bara att klicka på bokens titel, så förs boken in i ditt eget register.

Med utgångspunkt i de böcker man registrerat, kan man sedan få mängder av rekommendationer på böcker man kan tänkas uppskatta. Och det är ingen liten lista med rekommendationer. Jag har hittills registrerat 240 böcker, och rekommenderas 931 volymer. Man kan vid varje enskild rekommenderad bok klicka för att se vilka eller vilken bok ur det egna biblioteket som tipset baseras på. Ju fler böcker som tipset baseras på, desto högre upp i rekommendationslistan hamnar tipset. Verkar det som.

Det är kostnadsfritt att registrera upp till 200 böcker. Vill man ha med fler böcker, så kostar det pengar. Själv registrerade jag mitt konto i ett år för tio dollar. Det är det värt.

Här finns de böcker jag lagt in.

Birro bloggar igen

Marcus Birro har börjat blogga igen. Men utan kommentarsfunktion den här gången.

Bokrecension: Kött på flykt

Kött på flykt: Reportage, essäer, utbrott är skriven av Magnus Linton.

Boken består, precis som titeln föreslår, av en mängd korta och något längre än korta texter i olika ämnen, som författaren publicerat i olika media tidigare. Språket är abstrakt och akademiskt. Meningarna är långa och blir otympliga att läsa. Men det är absolut inte fråga om en slarvig språkhantering. Lintons språkhantering ligger bara på en överambitiös nivå.

Störst behållning hade jag av essän "Dödens mening", som är skarpt antireligiös. Linton kritiserar där vad han uppfattar som en kristen andlighet i landets kulturetablissemang. Författaren förklarar att han menar att även humanismen i grunden är består i en kristen mentalitet. Med avstamp i Michel Onfrays Handbok för ateister diskuterar han sedan hur även moderna ateister så snart det blir fråga om moraliska ställningstaganden baserar denna etik på judisk-kristet tankegods.

Frågan om kristendomens relevans avfärdar Linton som redan avklarad, men skriver med anledning av Onfray:

"Jag håller förvisso med om att det inte finns nåt som helst skäl att ta en präst på större allvar än en astrolog, och visst störs man av hur den ene, utan några som helst skäl, respekteras i samhället medan den andre förlöjligas. Men det är en för lätt vunnen diskussion. Dessutom uttjatad." (sid. 110)

Linton önskar dock att Onfray ytterligare utrett frågan om en icke-kristen etik,

"den radikala världslighet som blir kvar i ett samhälle där människor orkar acceptera döden i stället för att jag bort den med sagor..." (sid. 111)

Överlag är Lintons bok gränsöverskridande gentemot den värld som nyss var. Han tar ofta hjälp av feminism och queerteori, ifrågasätter nyliberalism och globalisering, stöder de svaga i samhället, kritiserar de starka. Så vad uppfattningar Linton än har, så är de inte konservativa.

Boken kan säkert ge lite idéer. En del fast faktamaterial finns i den. Jag hade hellre sett artiklar som var än mer konkreta, och mindre abstrakt teoretiserande på invant postmodernt sätt.