Fragment: Helfärd

Jag tog tåget
till Stockholm
för att vandra
i de avspärrade
tunnlarna 

Jag sov i tält
många nätter
innan jag nådde
porten
som var lätt att öppna. 

Där mötte mig hon
som är lång och smal
stel och blek
och vi satte oss ner
och pratade länge 

hon skrattade lätt
och bjöd mig stanna
Jag sa
"nej"
men "jag kommer tillbaka" 

Jag fick smörgåsar
och nyponsoppa
i en termos
när jag gick 

Jag tog tåget
från Stockholm
och en kyla i benen
värmer mig,
värmer mig ännu.

Bokrecension: Martin Eden | Jack London

Martin Eden är en roman av Jack London (1876-1916). Romanen publicerades först i magasinet Pacific Monthly 1908-1909 och utgavs sedan i bokform 1909. Jag har läst Project Gutenbergs digitaliserade version.

* * *

Martin Eden skall vara en delvis självbiografisk skildring av en ung arbetares väg mot litterärt genomslag. För mig är det emellertid omöjligt att avgöra i vilken grad berättelsen bygger på Jack Londons eget liv, förutom att jag kan konstatera att titelpersonens politiska övertygelse justerats i förhållande till författarens. Jack London var socialist, Martin Eden är individualistisk nietzschean.

* * *

De första två tredjedelarna av Martin Eden är nästan oläsliga. Då är berättelsen indränkt i huvudpersonens svärmiska förälskelse i borgarflickan Ruth, en blek, eterisk varelse i ett fint hus, som Eden träffar genom att han räddar hennes bror från ett slagsmål och vid det tillfället blir bjuden hem på middag.

Genom sin kontakt med bourgeoisien får sjömannen och diversearbetaren Eden en vilja att höja sig själv, bildningsmässigt. Med Ruths hjälp lär han sig tala mer formellt, och på egen hand söker han bibliotekets böcker. Snart har han delat in dygnet i två delar: en handfull timmar då han sover, samt resten av tiden då han arbetar med att antingen läsa eller skriva noveller, poesi, artiklar.

Ruth faller med visst motstånd för den av livskraft vibrerande Eden. Och Eden har snart genom sin formidabla vilja och sitt skarpa intellekt vunnit långt fler insikter än vad som ryms i den kälkborgerliga bildning som Ruth och hennes skyddade likar besitter.

Men de är blinda för Edens genialitet.

Lika blinda är tidningarna som han sänder sina noveller till. De kommer tillbaka och han skickar dem till åter nya tidningar. Och hela världen är på Eden om att han måste skaffa sig ett jobb, skaffa sig en "position". Men naturligtvis framhärdar han intill dess att han förfrämligats från sin arbetarklassfamilj lika mycket som från Ruth och hennes klass.

När genombrottet kommer förändras allt. Plötsligt, när väl dammen fått ett bräck, svämmar efterfrågan över alla bräddar: alla vill publicera Eden. Hans svågrar, som grymt avvisat honom i hans svältnöd, sträcker ut sina händer. Till och med Ruth, som till sist hade brutit med honom, söker honom igen.

Men då är det försent. Eden, trogen sin nietzscheanism, ser blott hyckleri och hjordmentalitet; de älskar inte honom, de älskar bilden av vad han blivit — en celebritet, mannen för dagen, en litterär meteor som lyser upp himlen. Han försjunker i letargi och anträder sin resa mot undergången.

* * *

Martin Eden får sitt värde genom det peripeti som äger rum i den sista tredjedelen av boken, då Eden till sist nått framgång och han inte längre räknar cent i fickan utan dollar i tusental på banken.

Först då når berättelsen sin intensiva realism, när världen avmaskeras, när illusionerna som Eden själv haft om borgerligheten fallerar och han i deras ställe ser bara falskhet, inskränkthet, insiktslöshet.

Och hyckleriet uppstår i sin vackraste prydno när hans en gång så åtrådda Ruth – hon med sin universitetsexamen, hon som lett honom de första stegen upp på kultiveringens branta trappa – smyger in på hans hotell och förklarar sig återigen vara beredd att äkta honom, fastän hon redan från början fått läsa allt Eden skrivit, och alltså borde insett hans litterära storhet, men då förkastat den.

Ruth kommer tillbaka för att Eden fått ett rykte, för att han blivit någon — för att man i de fina salongerna ivrar för att bjuda honom till sig.

Men Eden är alienerad. Han känner ingen vördnad för de välbärgades litterära konvenans och brackighet, men inte heller känner han sig hemma i den råa arbetarmiljö som han kommer ifrån. Han är ensam, och ensam drar han bort. Och på något vis blir denna desillusion och alienering det mest påtagliga och realistiska i hela den relativt svårlästa romanen.

* * *

Jack London skrev Martin Eden till sjöss.

Han hade, också han desillusionerad vad gällde det egna litterära kändisskapet, tillsammans med sin hustru begett sig ut på en två år lång seglats i Söderhavet. Mot denna fonden bör man kanske tänka sig Edens återkommande drömmar om att ge sig ut till havs; havet blir snarast en symbol för friheten från redaktörernas och allmänhetens press.

Eden går under, enligt ett brev av Jack London, inte för sin brist på tro på gud, utan på grund av sin brist på tro på människan. Övermänniskan, som står över dem omkring sig, som tar gestalt i författaren Eden, krossas till sist av den värld där hjordarna regerar.

* * *

Martin Eden är en icke alldeles njutbar roman. Likväl äger den sitt värde som tragik, när berättelsen på ett kvidande vis vänds kring sitt eget nav, och uppåtsträvandet vänds i handfallenhet och uppgivenhet.
– – –
Martin Eden, Jack London. Digitaliserad som epub hos Project Gutenberg; digitala upplagan baserad på romanutgåvan från Macmillan and Company 1913.

Bokrecension: Fly till vatten och morgon | Thorsten Jonsson

Fly till vatten och morgon är en novellsamling av översättaren och författaren Thorsten Jonsson (1910-1950). Boken utgavs första gången 1941. Jag har läst Bonniers digitala utgåva från 2012.

* * *

Jonsson är väl numera i det närmaste ställd i historiens dunkel. Detta fastän han som översättare var synnerligen betydelsefull för att introducera Steinbeck, Hemingway och Faulkner för en svensk publik. Han var dessutom kulturredaktör hos Dagens Nyheter från år 1948 till sin död.

I Fly till vatten och morgon berättar Jonsson, i en hårdkokt och skenbart vårdslöst grovhuggen prosa, tydligt inspirerad av de amerikanska författare han översatt, om ett antal händelser, som bygger på verkliga kriminalfall.

Den första berättelsen är den som gör starkast intryck på mig, nämligen Vinterstycke. En fjärdingsman Borg har fått i uppdrag att hämta in en viss Filipsson i Kvickträsk, för att denne ska sitta av fyra månader i fängelse. Borg reser med tåg till Kvickträsk i svårt vinterväder. Men Filipsson har föga vilja att följa med, och en viss dramatik utspelar sig när Borg försöker få kontakt med Filipsson för att förmå honom att följa med.

Jonsson lyckas med korta meningar och verklighetstrogen dialog skapa en stark inre spänning i historien. Det existerar inga utförliga beskrivningar av miljöer eller av karaktärer, men dem förutan blir ändå scenerna glasklara och nästan smärtsamt realistiska.

Samma karghet i språket är sedan utmärkande i samtliga tio noveller, vare sig de nu handlar om biltjuven som vill åka runt Mälaren, mannen som till sist tröttnar på sin kvinna och griper till hammaren, dottern som till sist tröttnar på sin far och griper till stekpannan, eller syskonparet som tar sin tillflykt till varandra.

Det är dessutom något ödsligt över berättelserna, något djupt melankoliskt. Skuggorna ligger djupa och mörka över boksidorna och skapar en känsla av dysterhet, av olycklighet.

* * *

Jonssons Fly till vatten och morgon visar hur man kan skapa litteratur med tryck utan väsnande och skränande prosa, utan konstlade metaforer eller liknelser. Han låter dessutom bli att gräva i sina gestalters inre liv: läsaren lär känna dem genom deras handlingar och genom deras ord.

Ett föredöme är Jonsson också i att osminkat ta upp ämnen som eljest ofta är tabu: incestrelationen mellan systern och brodern i novellen Gård i utkanten är ett sådant exempel. För god litteratur vet inte av och låter sig icke begränsas av sedlighetsgränser. Här hänger inga moralistiska höljen över det som behöver berättas, och ej heller nedlåter sig författaren till värdeomdömen rörande de personer han berättar om.

Berättelserna är vad de är, och står för sig själva. I regel låter Jonsson inte heller berättelserna få några epiloger; de avbryts ofta lika hastigt som de börjar.

* * *

Efter att nu ha gjort en bekantskap med Jonssons författarskap skulle jag inte tveka inför att läsa fler texter av hans hand. Han är helt enkelt en för skicklig författare för att stå kvar i historiens dunkel.
– – –
Fly till vatten och morgon, Thorsten Jonsson. Albert Bonniers förlag 1955, Bonnierförlagen Digital 2012, ISBN: 978-91-43-50593-1.

Bokrecension: Brev | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér

Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök är en samling av 101 av Tegnérs epistlar. Böök har moderniserat stavningen i de flesta av dem samt försett dem med koncisa förklaringar, vanligen rörande i breven förekommande namn. Samlingen utgavs 1947.

* * *

Esaias Tegnér (1782-1846) var en mångfacetterad person. I dag är han väl främst ihågkommen som poet och som sådan författare till Frithiofs saga. I sin samtid var hans gestalt dock ej enbart förknippad med vers och rim. Han var akademiker, ledamot av Svenska Akademien, biskop i Växjö.

Men när jag läser de 101 brev som Fredrik Böök (1883-1961) sammanställt i en volym, så är det inte främst en prästman som framträder, ivrandes för Jesu Kristi rikes utbredande. Nej, en mycket mer komplex personlighet kommer läsaren till mötes, en lärd som vill lärdomens utbredande, som inte ser nyttan med biskopsämbetet som sådant, och som icke en gång i något av breven nämner namnet Jesus. Faktiskt är kritiken av Svenska kyrkan framträdande.

Tegnér är kvick och vitsig, han är inte sällan träffande elak eller rentav nedlåtande i sina bedömningar av andra och behärskar ironi och sarkasm på expertnivå. Att sedan hans sätt att skriva utmärks av en sådan stilsäkerhet att han kunde fungera som skolexempel i retorik och avvägd prosa gör inte saken sämre.

Tegnér och det religiösa

Men låt oss uppehålla oss något vid Tegnér och hans syn på Svenska kyrkan, kristendomen och präster. Kort sagt: Tegnérs syn på det religiösa, såsom det kommer till uttryck i dessa 101 brev.

Som ung skriver han ett brev till sin gynnare, brukspatron Myhrman, att han ska ta akademisk examen och sedan fortsätta som akademiker eller som kanslist eller präst, "dock detta sist". Att bli präst var icke hans förstahandsval och när han nämner yrkena gör han det i avsikt att visa vad han tänkt försörja sig på. Tegnér var prästson från vad som verkar varit inte särdeles förmögna sammanhang.

Vad gäller kristendomen som sådan uppehåller Tegnér sig i breven mycket lite vid dess förtjänster; dess största sådan skriver han på ett ställe är dess "poetiska sida" exemplifierat av psalmboken.

Likväl riskerar religionen uppenbarligen att torka ut, och han kallar den "en stagnerande poesi", ja, en "omskuren" poesi. Men han ser i kristendomen ytterligare en förtjänst, och dess företräde framför andra religioner är själva "försoningsidén" som däri skulle framträda klarast.

Treenighet och annat sådant skriver han inget om, och den ortodoxa pietism (kanske det vi idag skulle kalla konservativ luthersk kristendom) har han alls inga varma känslor för: han är dess uttalade fiende.

Om det "pietistiskt-ortodoxa partiet" i Lund skriver han:

"[dess tendens är] i allmänt mänskligt och vetenskapligt [avseende], så trångbröstad, obskurantistisk och servil att den icke bör kunna påräkna andra befordrare och vänner än ignoranter, jesuiter och dumhuvuden."

Pietist-ortodoxerna "ha sovit bort de sista 6 eller 8 decennierna i teologien" och denna "vetenskapens fryspunkt" är "fördärvligare än allt fritänkeri för kristendomen".

Teologin har han annars inte mycket till övers för, fastän han senare studerar ämnet ganska ingående:

"Teologien i sitt förhållande till religionen är en dödskalle stjälpt över en lilja."

Själv kallar han sig en "schismatiker" i religionen. Vid ett annat tillfället bedömer han en person som "ärlig och är följaktligen ingalunda ortodox".

* * *

Tegnér har någon slags förkärlek för det hedniska, förkristna arvet. Han var också medlem i forntidssvärmande Götiska förbundet, där han emellertid underströk att det inte var möjligt att återuppliva det förgångna:

"Fädernas heliga anda vilar nu en gång för alla i våra ättehögar, och den store döda kunna vi ej uppväcka."

Likväl erkänner han villigt, att "mänsklighetens adelsmatrikel står fullskriven av hedniska namn."

För filosofin, i synnerhet den metafysiska dito, vurmar han ingalunda, och kallar den tyska varianten helt enkelt "det mänskliga förnuftets onanism". Och för all "metafysisk spekulation" känner han "vedervilja", han skriver att

"... liklukten ur våra vanliga filosofiska anatomisalar är mig högst vidrig."

* * *

Tegnér blev emellertid biskop. Detta icke av något slags inre kall, vad vi kan förstå, utan helt enkelt av det skälet att den skuldsatte Tegnér genom ämbetet får en fördubblad inkomst. Inför biskopsvalet skriver han till en vän:

"Jag vill, av ekonomiska skäl, gärna ha tjänsten, men vill ej heller förödmjuka mig därför."

Men helst, skriver han annorstädes, hade han velat vara född till pengar, så att han inte behövt söka ett ämbete. Och vid ett annat tillfälle noterar han att han hade tagit avsked i morgon dag om han sett en annan möjlighet att försörja sig.

Om sina senare kolleger, de andra biskoparna, skriver han att de är "fjäskande maskeradbiskopar." Och inför sin egen vigning, som innebär en lång resa till Stockholm, uttrycker han sig sålunda:

"Det är oanständigt att man skall resa 150 mil för en ceremoni från påvetiden, som även så väl kunde förrättas av min klockare. Ingen aristokrati i världen är mig så förhatlig som den prästerliga, av samma skäl som jag av all skurkaktighet finner den gudfruktiga nedrigast."

Senare konstaterar han att han och de andra biskoparna ingenting annat är "än kyrkans och hela det högre livets dödgrävare". Biskopsämbetet, skriver han, har "överlevat sig själv och förlorat sin betydelse". Själv konstaterar han att han icke är född för det prästerliga, "det ligger mycket hedendom i mitt väsende."

Sitt eget stifts konsistorium har han icke heller inledningsvis höga tankar om: "de äro åsnor". Han skriver att där härjar nepotism och att han leker med dem "som katten med musen", men att han omsider "biter huvudet av dem, varpå de egentligen ingenting förlora."  Stiftet, menar han, "luktar lik" och det lägre prästerskapet utmärks av "en okunnighet och råhet i tankesätt och böjelser". Förhållandet till konsistorium förbättrades emellertid betydligt med tiden.

För att få fason på sitt prästerskap grundar Tegnér omgående lässällskap, där prästerna får samlas och läsa litteratur, "alla svenska böcker av något vetenskapligt eller vittert värde". Han vill nämligen ha ett bildat prästerskap. Han skriver

"Så länge prästen ej är den lärdaste i sin församling, så länge han är främmande för något som ingår i den allmänna bildningen, blir han själv och med honom den lära han förkunnar översedd och föraktad. [...]" 

Och vidare skriver han att honom ingenting är "vidrigare än en okunnig präst." Dessutom super tydligen hans präster, fastän - tillägger han ironiskt - "ingen annan har rätt att supa än biskopen".

Tegnér som person

Tegnér som person märks givetvis i breven. Själv skriver han att han inte är särdeles sällskaplig, och snart märker man av en framträdande mjältsjuka som blir tydligare ju senare brev man läser; dödslängtan återkommer gång på gång.

"... mänsklighetens gudomliga och förhoppningsfulla mål — nämligen förruttnelsen ..."

Trots sin vitsighet är det alltså en tungsint man vi har med att göra. "Gud bevare mig för mjältsjuka och människohat", skriver han till en vän. Han har tydligen svåra nätter, eftersom han plågas av oro.

Tegnér är förvisso något av en misantrop.

"Individuellt betraktat är det — exceptionerna som rädda människosläktet i min opinion. Pluraliteten måste jag ge till spillo."

Hans livsglädje framskymtar annars tydligast i de brev han skriver till friherrinnan Martina von Schwerin, vilken Tegnér otvetydigt hyste stor omtanke och stor tillgivenhet för.

* * *

Esaias Tegnér avlider 1846 i sviterna av ett slaganfall. Sin egen död hade han sedan länge förutsett.

I dag finns han kvar i de många dikterna, men också i den strålande prosa som han skrev och som de 101 brev som Fredrik Böök sammanställde i en volym ger utsökta exempel på. Min citatsamling har växt i icke obetydlig omfattning efter läsningen: Tegnér får ur sig exceptionellt slående formuleringar i nära nog varje brev.

Kanske borde han aldrig blivit biskop: kanske hade han varit nöjdare om han förblivit vid akademin och verkat där, om än lönen varit sämre och skulderna blivit svårare att bära; kanhända hade han då rentav varit lyckligare. Det får vi naturligtvis aldrig veta.

En vacker lilja bör emellertid dagens fritänkare i tanken gärna nedlägga vid biskop Tegnérs minne.
– – –
Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök, Esaias Tegnér. Albert Bonniers förlag 1947. 350 sidor.

Bokrecension: Karthago | Joyce Carol Oates

Karthago (eng. Carthage) är en roman skriven av Joyce Carol Oates (f. 1938). Boken utgavs både på engelska och svenska år 2014.

* * *

Det är svårt att skriva om Karthago utan att avslöja för mycket. För likt ett pussel läggs i romanen del till del, så att läsaren först mot slutet får ihop en någorlunda fullständig bild av de skeenden som utspelar sig i berättelsen.

Men historien tar avstamp i att Cressida, 19 år gammal, försvinner från den lilla staden Carthage i New England. Hon kommer från en välbärgad och i trakten välkänd familj. Morgonen efter försvinnandet hittas den unge krigsveteranen korpral Brett Kincaid stupfull i sin Jeep, med spår av strid i ansiktet, med blod på vindrutan och med hårstrån på passagerarsidan. Kincaid var intill helt nyligen förlovad med den försvunna flickans syster.

* * *

Karthagos största styrka ligger i de säkert utförda psykologiska porträtten. Inte minst gäller det Cressida och korpral Kincaid.

Man anar att Cressida lider av någon form av psykiskt handikapp. Det specificeras inte, men kanske återfinns det inom autismspektrat; det yttrar sig till exempel på så vis att hon har svårt för socialt samspel, samt att hon har en förmåga att bli synnerligen uppslukad av det hon för tillfället ägnar sig åt, som vid ett tillfälle ett projektarbete om Frankensteins monster.

Vad gäller tecknandet av korpral Kincaid når Oates enastående nivåer. Kincaid har svåra psykiska såväl som fysiska trauman från kriget. I hans huvud flyter den innevarande verkligheten samman med vad han sett tidigare; han har svårt att separera vad han varit med om i Mellanöstern från vad han upplever nu, inte minst när han snart blir anklagad för att ha med Cressidas försvinnande att göra.

* * *

Jag kan förstå poängen och fördelarna med att berätta en historia på det vis som Oates i Karthago gör: hon låter läsaren möta del efter del av händelseförloppet utan att nödvändigtvis följa en strikt kronologisk ordning. På så vis hålls spänningen ständigt på en hög nivå. Vanligtvis brukar jag inte ha alldeles lätt för såna hopp på tidsaxeln, men i detta fallet lär jag mig att uppskatta skrivsättet.

Möjligen kan jag tycka att Karthago inte hade förlorat på att vara kanske hundra sidor kortare. Kanske hade en del utvikningar kunnat bli mer begränsade då, men å andra sidan hade det psykologiska djupet på så vis möjligen riskerat att bli grundare.

Karthago är en psykologiskt intressant berättelse som inte låter läsaren vila i sina uppfattningar om de förekommande personerna; de senare förändras och visar nya sidor kapitel för kapitel. Karthago är också en hjärtknipande skildring av hur en katastrof slår ner mitt i vardagen och ställer en familjs tillvaro på huvudet.
– – –
Karthago, Joyce Carol Oates. Övers. Ulla Danielsson. Albert Bonniers förlag. ISBN: 978-91-0-014152-3.

Bokrecension: Sapiens | Yuval Noah Harari

Vitruvianske mannen, Leonardo da Vinci. Detalj.

Sapiens: En kort historik över mänskligheten är skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari (f. 1976). Boken utgavs första gången 2012. Jag har läst den i svensk eboksversion från 2015.

* * *

Det är inga små saker Harari behandlar i sitt visionära historiska och samtidigt framåtblickande verk.

Med avundsvärd pedagogisk säkerhet och otaliga välfunna exempel berättar han människans historia, från dess att hon och schimpansen gick skilda evolutionära vägar för sex miljoner år sedan, över diversifierade arter av släktet homo, kognitiva revolutionen och jordbruksrevolutionen, industrialiseringen och avslutningsvis med avstamp mot framtiden.

Detta är makrohistoria.

Det är historiens stora undervattensströmmar som analyseras: idéer som går genom årtusenden, levnadssätt som generation efter generation efter generation i sekler tillbaka tillämpat. Och Harari visar gång på gång att det vi tar som självklart är långt ifrån självklart: att kulturella uppfattningar, frågor om etik och frågor om livets mening är långt ifrån konstanta eller universella.

Man kunde tro att ett sådant överväldigade stort ämnesområde skulle bli ohanterligt. Det blir det inte i Hararis händer. Med populärt språk och utan att köra fast i detaljer, ehuru detaljer icke saknas, lyckas han föra hela sin stora berättelse i mål.

* * *

Sapiens är sprängfylld med information och nya tankeväckande infallsvinklar.

Som läsare får jag många aha-upplevelser. Särskilt fascinerar mig Hararis framställning av hur stora idéer, föreställningar, myter format och drivit mänskligheten vidare, som till exempel den enastående föreställningen om pengars värde.

Harari visar effektivt hur fiktionen eller föreställningen varit nödvändig i människans föränderlighet, intill dess att vi nu står inför kanske de största förändringarna i mänsklighetens historia.

En gång skilde homo sapiens ut sig från sina apsläktingar; måhända skiljer sig något nytt snart ut från homo sapiens, när vi nu äger förmågan att designa och förändra vår egen biologi.

* * *

Och intressant är att Harari i sin historia över mänskligheten inte begynner med de första civilisationerna för några tusen år sedan – där historieskrivning brukar ta avstamp – utan går längre, mycket längre tillbaka. Hans perspektiv är inte fågelns, utan satellitens, för att låna en liknelse av författaren själv.

Harari urskiljer tre banbrytande vägskäl i mänsklighetens historia.

Dessa är för det första den kognitiva revolutionen, som avskilde människan från sina meddjur och gav henne förmåga att skapa idéer, såsom religion, seder, etik, kultur. Detta inträffade för ungefär 70 000 år sedan, skriver Harari. Människan fick tillgång till fiktionen.  Det gav på sikt upphov både till ett rättssystem och föreställningen om mänskliga rättigheter.

För det andra är det fråga om jordbruksrevolutionen, när människan upphörde att vara nomadisk jägare-samlare och blev bofast träl under jorden; ett liv som med all sannolikhet blev hårdare och svårare än vad livet någonsin varit förut.

Och för det tredje är det fråga om den vetenskapliga revolutionen som Harari sätter inledningen för under 1500-talet, när människan lärde sig att inte nöja sig med religionernas svar, utan började söka ny kunskap: människan lärde sig att gå ifrån uppfattningen att allt relevant eller nödvändigt redan var känt – genom till exempel religionen – till insikten att ack så mycket ännu var okänt. Hon blev en utforskare både geografiskt och ur i princip alla andra aspekter.

* * *

Det hade inte varit svårt att skriva en hel uppsats rörande de många intressanta fakta och hypoteser man möter i Hararis bok. Det avser jag emellertid inte göra. Men jag kan likväl garantera att Sapiens utgör en djup mimersbrunn att ösa ur för den nyfikne.

Inte minst gäller det förmågan Harari besitter att — som han i synnerhet inledningsvis gör —sätta människan såsom varelse i perspektiv, som ett djur bland andra, men med ack så blodiga händer.

”Den verkliga skillnaden mellan oss och schimpanser är det mytiska kitt som binder samman ett stort antal individer, familjer och grupper. Detta kitt har gjort oss till skapelsens herrar.”

Homo sapiens påverkade inte nämnvärt omgivningen på tusentals år, för att efter kognitiva revolutionen sprida sig över världen och göra sig till dess härskare. Andra döda djur låg överallt i hennes spår.

Vi må också betänka att det inte – ur mänsklighetens historias synpunkt – var längesen homo sapiens var långt ifrån den enda arten av människa.

För inte mer än 30 000 år sedan befolkades jorden förutom av sapiens även av de berömda neanderthalarna, men också av andra arter av människor som alltså inte är föregångare till oss, utan parallella arter. Men förmodligen tog vi död på dem också. Harari skriver:

”Världen för 100 000 år sedan var hem för minst sex olika människoarter.”

Av dem var homo sapiens — vi — bara en, och vi hade vid det laget funnits som biologisk art i kanske femtiotusen år, menar han.

* * *

Sapiens är en utmärkt perspektivskänkare. Därtill är boken mästerligt pedagogisk. Aldrig springer den spränglärde författaren i förväg, aldrig blir han magistral. Av den bågnande volymen källitteratur i fotnoterna lyckas Harari snida fram en smäcker berättelse om människan såsom hon varit och är under sin vistelse på jorden, och låter oss ana sina visioner för framtiden: hur homo sapiens förvandlas till något annat genom genteknik, bioteknik och artificiell intelligens.

Är vi beredda på övermänniskans ankomst?
– – –
Sapiens: En kort historik över mänskligheten, Yuval Noah Harari. Övers. Joachim Retzlaff. Natur & Kultur 2014. Ebok 2015. ISBN: 978-91-27-14040-0.