Bokrecension: Arkeologiska upptäckter i Sverige | Anna Lihammer

Arkeologiska upptäckter i Sverige är skriven av arkeologen Anna Lihammer (f. 1973). Boken utkom 2010.

* * *

Forntidens människor finns överallt omkring oss. Deras saker ligger i jorden, i sjöar,  i havet och ibland finns där också det som är kvar av dem själva. Vem vet vad som fortfarande väntar på att återfinnas under åkrar och stadsgator…!

En del av det som hittats får vi stifta bekantskap med i den påfallande vackra och välillustrerade boken Arkeologiska upptäckter i Sverige. Anna Lihammer tar däri med oss på en upptäcktsfärd som fascinerar och skapar intresse. I boken finns många välkända fornlämningar med och en mängd mindre kända.

Där finns Uppsala högar och Kiviksgraven. Där finns Bockstensmannen. Där finns vikingatida skatter, kläder, offer, ruiner. Där finns åtskilliga historier om hur det gick till när häpnadsväckande fynd gjorts, inte sällan under alldagliga företag helt utan syfte att söka lämningar.

Lihammer tar också upp arkeologi som gäller norrländska och samiska förhållanden. Och det moderna projektet att bedriva arkeologi på platser med yngre historia, till exempel torpens materiella kultur.

* * *

Historia bedrivs med skriftliga källor, arkeologi med fysiska lämningar. Det är en klassisk regel. När de två vetenskaperna kombineras kan resultatet bli utomordentligt bra.

Ett kapitel i Arkeologiska upptäckter i Sverige handlar till exempel om Slaget om Visby. De historiska källorna lär oss en hel del om Valdemar Atterdag och hans tid. Arkeologin tar fram hans erövring av Gotland och Visby ur jorden och gör den mycket åskådlig.

Lihammer kan till exempel berätta om hur uppgiften om 1800 döda utanför Visby ringmur inte behöver vara en överdrift. Arkeologiska undersökningar har hittat 1185 döda i tre massgravar. Hon beskriver också de svåra skador de döda uppvisar: hugg, krosskador, pilträffar. Många har flera skador. En man har fått båda benen avhuggna. Det faktum att många skelett fortfarande är iklädda rustningar vittnar möjligen, berättar Lihammer, om sommarhettans realiteter: man var mån om att skyndsamt få de döda i jorden. Det var viktigare än att ta till vara ringbrynjor och liknande.

Genom denna berättelse som låter historia och arkeologi komplettera och bekräfta varandra ger Lihammer en fasansfull men likväl fascinerande inblick i vad som hände där på platsen en sommardag på 1300-talet.

* * *

Arkeologiska upptäckter i Sverige är skriven på ett föredömligt tydligt och tillgängligt språk, med rejäla litteraturhänvisningar för den som vill fördjupa sig. Jag vill hävda att den passar många olika slags läsare: både den som är ganska ny i förhållande till arkeologi och historia och den som är mer hemmastadd.

En detalj som jag själv uppskattar mycket och som grafiskt visar tidsavstånden det rör sig om, är den tidsaxel som inleder varje kapitel och på den placerar in var ämnet för kapitlet hör hemma i historien, liksom olika epoker i förhållande till det.

Det bör också nämnas att Lihammer gärna lyfter fram kvinnornas plats i det förflutna genom de arkeologiska fynden, något som ställvis kan ifrågasätta eller utmana traditionella föreställningar av hur världen en gång var.

Arkeologiska upptäckter i Sverige kan mycket väl fungera som en guidebok för den historieintresserade. Åtskilliga lämpliga utflyktsmål presenteras. Är man i Östergötland kan man ju med fördel besöka Rökstenen, med den längsta kända runtexten i världen. Är man i Södermanland kanske Sigurdsristningen kan bli ett mål för en resa. I Västmanland finns fortfarande något av Sala silvergruva tillgänglig. Med mera!
– – –
Arkeologiska upptäckter i Sverige, Anna Lihammer. Historiska Media 2010. Boken framtagen i samarbete med Historiska museet. ISBN 978-91-85873-96-8. 251 sidor.

Bokrecension: Sundholmen | Bengt Söderberg

"Wäster-Sijdan aff gambla Stenhuset på Sundholmen", Hans Georg Möller (1698). Beskuren.
Bild: Kungliga biblioteket.

Sundholmen: Ett braheslott från äldre vasatid i Västergötland är skriven av konsthistorikern Bengt Söderberg (1905-1985). Boken skrevs som ett led i Söderbergs uppdrag av Riksantikvarieämbetet att gräva ut och konservera Sundholmens slottsruin.

Boken utgavs 1941.

* * *

Sundholmens slottsruin i Äspereds socken mellan Borås och Ulricehamn ligger ungefär så idylliskt som en slottsruin kan tänkas ligga. Tänk dig att du står vid en stilla sjö. Något stenkast ut ligger en ö, och på ön ser du ståtliga ruiner. Tar du dig över sundet med någon av roddbåtarna som finns där i närheten och går i land står du snart i direkt närhet av en byggnad som en gång varit en försvarsborg och senare blivit ett slott.

1934 och 1935 utfördes omfattande utgrävningar på platsen. Sly röjdes undan och ruinerna restaurerades delvis. Uppdraget hade gått till den då unge konsthistorikern Bengt Söderberg, som i boken Sundholmen detaljerat går igenom vad undersökningarna visat samt koncist beskriver slottets historia så långt den kan följas. Boken är således till sin karaktär närmast att se som en rapport.

Vad läsaren får sig till livs är noggranna beskrivningar av ruinerna, byggnadens utvecklingsskeden, hur olika delar av slottet kanske en gång användes, vilka byggnader som funnits omkring det, vilka lösfynd man gjorde på ön och mera. Bevarade inventarielistor presenteras också, tillsammans med en genomgång av slottets ägare genom tiderna.

* * *

Söderberg gör gällande att sandstensdetaljer på det första slottet sannolikt kommit från det nedbrunna Gudhems kloster. Det och annat placerar byggnadens uppförande kronologiskt nån gång omkring 1540-talet. Vid denna tid bör slottet inte varit så mycket ett slott som en försvarsborg, utförd, sedd uppifrån, som ett grekiskt kors med fyra lika långa armar – ett inte alldeles vanligt arkitektoniskt utförande i Sverige vid denna tid.

Söderberg anför att byggherre sannolikt var Per Brahe d.ä., systerson till kung Gustav Vasa och ägare också till Gudhems kloster. Söderberg menar att Per Brahe nog var den borgherre som mest vistades på slottet, medan det under senare ägare sannolikt främst varit bebott av borgherrens fogde, vilket de povra bevarade inventarielistorna också låter antyda.

Efter Per Brahes död 1591 tog sonen Gustaf Brahe över byggnaden. Denne tvingades i landsflykt efter att ha stått på kung Sigismunds sida mot hertig Karl (IX). Kronan konfiskerade hans ägor och efter ett år tillföll Sundholmen Gustaf Brahes bror Magnus, greve av Visingsborg. Hans änka Helena Bielke ska ha övertagit slottet därefter, innan hon senare testamenterade det till styvdottern Ebba Brahe. Efter ett antal ägarbyten hamnade slottet till sist hos en prost och sedan en bonde. Då var redan Sundholmens slott i ruiner.

Av allt att döma hade slottet sin glansperiod som slott under första delen av 1600-talet. Under senare delen av 1600-talet verkar det ha ansetts gammalmodigt och förföll tydligen långsamt, innan det 1706 eldhärjades och övergavs. En herrgård byggdes på landsidan som väl fick överta slottets funktion.

* * *

Sundholmens slott verkar alltså i någon mån överges en bit in på 1600-talet. Fortfarande bor ägarnas fogdar på slottet, men herrskapen själva har sina residens på andra platser.

Sundholmen förefaller bli stödjepunkt för herremännens lokala intressen, utan att de själva tillbringar längre perioder där. Så var det sannolikt redan vid tiden för de två inventeringar som rapporterades in till kronan under dennas årslånga innehav av byggnaden, trots att en betydande ombyggnadsperiod då fortfarande var i framtiden.

Inventariet för 1599 anger till exempel att det i slottet endast finns två ”skifuor” (med vilket får förstås bordsskivor), en stol och två ”sänger” vad beträffar möbler. Kanske bodde ingen alls på slottet då, utan snarare i de byggnader som omgav slottet. Och, som Söderberg antar, tog säkert ägaren vid sina besök på slottet helt enkelt med sig de inventarier som behövdes för att göra dennes tillvaro på platsen dräglig och ståndsmässig.

* * *

Det är något lite tragiskt över Sundholmens slott. Det var en gång snarast ett renässansslott, men under en stor del av sin tillvaro torde dess salar ha varit nästan tomma. Förutom den antaglige byggherren Per Brahe torde ingen slottsherre ha tillbringat längre perioder på platsen, om jag förstår Söderberg rätt. Slottet stod som en symbol för makten och för aristokratin, men fönstren bör under långa tider ha varit mörka under höstkvällarna, medan eldstäder brann och folk rörde sig i byggningar runtom på ön.

I dag är det en imponerande och i 1800-talsmening romantisk ruin, som vältaligt utan ord vittnar om forn glans. Men efter att byggnaden spelat ut sin funktion som försvarsborg verkar man inte riktigt ha vetat vad man skulle ha den stora byggnaden till, fastän man byggde på den inpå 1600-talet.

Bengt Söderbergs noggranna redogörelse för ruinen: dess mått, dess utseende, dess olika rum och deras olika funktioner, äger bestående värde: ruinen är därmed bevarad i text och ritningar. I och med genomgången av byggnadens historia får dessutom ruinen djup och rötter ett halvt årtusende tillbaka i tiden.

Grevar och aristokrater finns i slottets historia, men i rullorna finns också allmogen med: namn nämns på personer som jobbat på slottet eller utfört tjänster åt detsamma. Där har vi ”Marbo Elin”, ”Jonn Skomakare”, ”Botwid Murmestere”, stalldrängarna Jöns Håkansson och Arvid Larsson, ”Elin fateburshustru”, ”Smedgåssen”, legodrängen ”Långe Sven allmoseman” och många fler.

Sundholmens slott står i ruiner, vittnande om en annan tid och om människors hårda arbete. Och Söderbergs bok Sundholmen, med sina beskrivningar, ritningar och många illustrationer, står som ett stramt monument i text över både det som finns kvar på ön i Tolken i dag och det som en gång varit.
– – –
Sundholmen: Ett braheslott från äldre vasatid i Västergötland, Bengt Söderberg. Wahlström & Widstrand 1941. 92 sidor.

Bokrecension: Skärvor av 1900-talet | Mats Burström

Skärvor av 1900-talet: Arkeologiska essäer är en samling texter av Mats Burström (f. 1962), professor i arkeologi.

Boken utgavs 2015. Jag har läst e-boksupplagan.

* * *

När man tänker på arkeologi tänker man lätt på uppgrävandet av det mycket gamla: av vikingalämningar, av krukskärvor från antikens Grekland, av byggnader i Egypten. Men vad Burström visar, är att även det som nyss var samtiden lämnat sina spår i landskapet, och att dessa är möjliga att anlägga ett arkeologiskt perspektiv eller att rent konkret gräva ut.

Det är dessa nästan samtida spår av det nyss förflutna nuet som texterna i Skärvor av 1900-talet handlar om. Texterna är tidigare publicerade i olika publikationer, främst som understreckare i Svenska Dagbladet. De har således en behaglig längd och nalkas på olika sätt det övergripande ämnet, för att i vissa fall gå in i detalj på särskilda platser.

Burström menar, förstår jag det som, att återupptäckandet av det nyss förflutna i jorden skänker en ny slags relief åt historieskrivningen; det arkeologiska arbetet kompletterar eller justerar de källor som finns kvar.

Till skillnad från folks minnen eller det nedskrivna är det svårt för tingen i jorden att vara vinklade eller att utlämna något. De är konkret, kvarbliven historia, som kanske just genom sitt återupptäckande förmår att justera synen på det förflutna. Dels genom vad de i sig själva kan berätta, men också genom att de återuppväcker minnen hos de som lever och som var med när tingen fortfarande fanns i nuet, och var aktuella. Burström skriver:

”Vi ser på välbekanta föremål med andra ögon när de uppträder i ett arkeologiskt sammanhang; vardagliga ting framstår plötsligt som en slags kulturbärare.”

Ja, det bevarade, det i jorden bevarade, signalerar onekligen någonting om den tid – fastän det rör en tid som inte är avlägsen – då det först lämnades kvar.

* * *

Burström resonerar och associerar snarast meditativt över det fragmentariskas värde, hur det fragmentariska blivit en konstform i sig. Vi ser det i litteraturen likaväl som i konsten. Fragment lämnar något åt det upptäckande, det läsande, det kännande subjektet att fylla i på egen hand: de måste tolkas. Kanske ligger något av fragmentens lockelse just i detta aktiva ifyllande av betraktaren själv.

Burström ger många exempel på arkeologi där de undersökta områdena eller objekten för inte längesen var något toppmodernt eller åtminstone i bruk. Han skriver om bunkrar som ingått i Atlantvallen, och om vådan kring huruvida de ska bevaras eller förstöras eller helt enkelt lämnas åt sitt öde: de minner ju om ett sargande krig.

Vådan blir än tydligare när det kommer till en sådan plats som Bückeberg, där nazisterna årligen firade en nationell skördedag mellan 1933 och 1937.

Nu är det en dalgång, ytterst lite minner om de hundratusentals människor som där samlades för några decennier sedan: den pampigt anlagda, sexhundra meter långa Führervägen på området är gräsbevuxen och hus har börjat byggas på kullarna. När man i boken jämför bilderna från området som Burström tagit med en bild i boken från 30-talet är det nästan omöjligt att föreställa sig att det är samma plats.

Hur hanterar man arvet efter något man helst velat glömma? Genom att aktivt förpassa det till glömskan, eller genom att acceptera det som en del av historien, och bevara det för att man inte borde glömma? Burström skriver:

”Det kan finnas sammanhang där glömska är en rimlig strategi för den enskilde, men för arkeologin och kulturmiljövården måste målet vara att värna människors möjlighet att minnas, också det som är smärtsamt.”

En annan plats som Burström besökt, är ökenområdet där en mastodontfilm under stumfilmseran spelades in, nämligen Cecil B. DeMilles första version av De tio budorden, 1923. Flera tusen skådespelare var där, och enorma kulisser byggdes upp, för att sedan gömmas i sanden. Med ledning av en notering i DeMilles postumt utgivna självbiografi blev man medveten om att mycket blivit kvar ute i öknen, och platsen utforskades igen, även om ekonomiska begränsningar har satt sin hov på själva utgrävandet.

En intressant sammansmältning av en bokanmälan av Johanna Dahlins doktorsavhandling och essä utgör texten ”Ryssland söker ännu sina stupade”, som handlar om de grupper som fortfarande söker avlidna soldater från andra världskriget på de tidigare sovjetiska slagfälten i syfte att om möjligt identifiera dem och i samtliga fall begrava dem. Sedan sökandet började 1988 har 450 000 döda påträffats.

* * *

Mats Burströms textantologi Skärvor av 1900-talet är välskriven, fundersam, associationsrik. Den får oss att fundera över hur vi minns och vad vi minns, och kring vad det som ligger i jorden kan förmedla till de som en gång låter det se ljuset igen.

Genom utforskandet av det nyss övergivna, det någorlunda förfallna, det som lämnats kvar i sin egen tid får vi rimligen också perspektiv på vår egen tid och vårt eget nu: vad vi valt att tillvarata, vad vi valt att låta förfalla. Vad som passar in, vad som inte passar in.

På så sätt är arkeologin, inte minst den arkeologi som sysslar med 1900-talet, en vetenskap inte bara om det som varit, utan också om det som är; inte bara om i går, utan också om i dag.
– – –
Skärvor av 1900-tal: Arkeologiska essäer, Mats Burström. Nordic Academic Press 2015. ISBN: 978-91-88168-01-6.

Bokrecension: Mossarnas folk | P. V. Glob

Tollundmannen, c. 300-talet f.v.t.
Foto: Sven Rosborn (något beskuren)

Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år (da. Mosefolket) är skriven av Peter Vilhelm Glob (1911-1985), dansk riksantikvarie och professor i arkeologi.

Boken utgavs ursprungligen 1965. Jag har läst den i svensk översättning av Seve Unger utgiven från 1969, med efterord av Berta Stjernquist (1918-2010), arkeolog och sedermera professor i samma ämne.

* * *

Det går inte att ta miste på Globs intresse för sitt ämne, när han detaljerat och med målerisk prosa låter läsaren lära sig om de danska mossliken från järnåldern, ungefär 400 f.v.t. till 400 e.v.t. Det har nämligen hittats en hel del sådana, ofta spöklikt välbevarade på grund av den kemiska sammansättningen av dyn de legat nedsänkta i.

Globs framställning kan sägas vara tudelad. Den första delen analyserar ingående ett antal mosslik, och berättar om sådant som hur de återfanns, hur de konserverades, vad man hittade mer än själva kropparna, hur väl de bevarats, vad deras sista måltid var, hur väl hjärnan bevarats, hur de avrättats och så vidare.

Den andra delen antar en antropologisk synvinkel och försöker placera in de döda i deras sammanhang: hur de levde, hur världen såg ut då, hur den religiösa kulten kan tänkas ha yttrat sig.

Till den här andra delen hör hans tes om att mossliken offrats i en religiös handling i någon form av fruktbarhetsrit. Detta motiveras bland annat med hur de dödats, antydningar i romerska källor och hypoteser av annat slag.

* * *

Mig förefaller det uppenbart genom de fakta som Glob presenterar att de döda verkligen offrats: de har på samma sätt som man nedlagt objekt i mossar runtom i Europa – även i Sverige – blivit nedlagda och avsiktligt dödats, inte sällan strypts eller hängts.

Periodvis har de gravlagts i strid med det gravskick som annars rådde under en del av järnåldern: när det vanliga gravskicket var kremering har mossliken nedlagts som de var, mer eller mindre nakna och ofta med någon form av anordning som syftade till att hålla dem på plats.

Avrättningssätten har varierat: strypning eller hängning, halshuggning, slag, kanske dränkning.

* * *

Glob argumenterar alltså utifrån tesen att det rör sig om offer i samband med en fruktbarhetskult, med stöd i Tacitus beskrivning från början av vår tideräkning av germanska seder. Ingenting motsäger en sådan förklaring, även om försiktighet är av nöden när Tacitus används som källa, eftersom vi inte kan bekräfta hans uppgifter i andra skrivna källor.

Mig är det emellertid inte självklart att offren skedde just som en del i en fruktbarhetsrit. Det kan förvisso ha varit fråga om någon alternativ form av kult, eller kanske en kulthandling kombinerad med judiciella avrättningar.

* * *

Mossarnas folk är mycket rikt illustrerad med inte minst spöklika bilder av kropparna som grävts fram, där ansiktsdragen är helt skönjbara, stelnade i vila eller i vad som ser ut som ångest. Ibland med hår, med skäggstubb eller rester av kläder. Naturligtvis skapar det en särskild slags närhet till de längesedan döda när deras ansiktsdrag är så tydliga att man nästan tror sig ha känt igen människorna om de återuppstått och gått på våra gator i dag.

Från svensk mark, beskriver Berta Stjernquist i sin efterskrift, finns egentligen bara ett mosslik bevarat så väl som de danska, och det är Bockstensmannen, som emellertid är mycket yngre än de döda som Glob beskriver. Bockstensmannen dog eller dödades under 1300-talet. De svenska mossarna har helt enkelt inte bevarat kropparna av de döda eller offrade på samma sätt som de danska: vad vi har är mest benfragment.

* * *

Visst är Mossarnas folk märkt av sin ålder. Globs antydningar om att det forntida folket teutonerna kom från Jylland må man ta med hela nävar salt, till exempel. Men det är småsaker i sammanhanget.

Den stora behållningen för mig är istället de detaljerade beskrivningarna av de dödas levnadsförhållanden, såsom de kan fastställas utifrån maginnehåll, förslitningar och annat.

Beskrivningarna i sin helhet gör det åtminstone för mig, en lekman, klart att mossliken verkligen är människooffer, vilket naturligtvis inte är något att blunda för, utan något att lära av. I stora delar av Europa offrades uppenbarligen människor som en del av någon form av rit. Och kanske då en fruktbarhetsrit, såsom Glob teoretiserar om.
– – –
Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år, P. V. Glob. Övers. Seve Unger. Efterord av Berta Stjernquist. Natur och Kultur 1969. 173 sidor.