Den dynamiska medeltiden är skriven av historikern Michael Nordberg (f. 1930). Boken utgavs första gången 1984. Jag har läst boken i en elektronisk nyutgåva från 2013.
* * *
Den dynamiska medeltiden utgör ett slags försvarstal för en syn på medeltiden som allt annat än de mörka seklen mellan antiken och renässansen. Genom ett myllrande persongalleri och oräkneliga exempel visar Nordberg tvärtom att stora delar av medeltiden var en period för kyrkokritik, intellektuellt grundläggningsarbete, statsbildning och på många sätt en tillväxtperiod.
Fokus för skildringen ligger på tiden mellan 1000 och slutet av 1400-talet, och scenen är i första hand europeiska kontinenten och England och i all synnerhet Frankrike. Den tidiga medeltiden föregås således med tystnad.
* * *
Det blir för läsaren att bryta med många fördomar under läsningen av den mycket njutbara volymen.
Särskilt den utbredda kyrkokritiken intresserar mig.
Nordberg visar hur den senare reformationen inte uppstod som en blixt från klar himmel, utan hur Luther och de andra reformatorerna använde idéer som redan sedan länge funnits i omlopp för att förändra kristenheten för all framtid. Luther må ha varit droppen som urholkade stenen, men många droppar hade fallit innan reformatorns navelsträng ens klippts i slutet av 1400-talet.
”Luther betecknar inte något nytt, utan slutet på en mycket lång utveckling.”
Nordberg påtalar vidare hur idéer som vi idag ser som mycket moderna haft företrädare redan under medeltiden. Sådana saker som representativ demokrati och kvinnors rättigheter var inga okända storheter, även om fenomenen inte slog igenom.
Nordberg visar också — vilket kanske kan förvåna — hur folk i allmänhet hade det bättre under till exempel 1200-talet fram till pesten under 1340-talet, än under tiden några hundra år längre fram. Nordberg skriver rentav att man under 1400-talet hade det ”kolossalt mycket bättre” än vad som senare skulle bli fallet.
* * *
Föreställningen om medeltiden som en epok där människan var helt underordnad kyrkan bevisar Nordberg vara förfelad.
Vid sidan av de imponerande katedralerna finns i litteraturen en svidande kritik av präster och kyrka. Diktverk svämmar dessutom över av ekivoka motiv. Visserligen är detta tiden för inkvisitionen, men det är också en tid då intellektuella frimodigt kunde kritisera sådana saker som påvedömet och en korrumperad kyrkoorganisation.
Nordberg skriver:
”... antiklerikalismen, en fientlig och/eller föraktfull inställning till prästerskapet, [går] som en röd tråd genom Västeuropas historia från 1100-talet till 1500-talet.”
Nordberg menar till och med att kritik mot prästerskapet är det vanligaste litterära motivet under 1100-talet och framåt, och tog sig uttryck i all ”från de plumpa vulgärskämten till den allvarliga kritik som bottnade i djup andlig vånda över kyrkans förfall.”
Obekvämheten med den stora kyrkan torde icke så lite inverkat på de många olika sekter som under medeltiden blommade upp i Europa. Nordberg menar till och med att medeltiden präglades ”av stor religiös mångfald” och att alltså långt ifrån alla underordnade sig katolska kyrkans primat och dogmatik.
* * *
Vidare noterar Nordberg att medeltiden tillät klassresor i större utsträckning än vad man emellanåt föreställer sig.
I synnerhet fanns det två möjligheter för i synnerhet söner från fattiga omständigheter att lyfta sig till samhällets högre nivåer: en kyrklig karriär och senare en ämbetsmannakarriär hos en kungamakt med allt större administrativa behov.
Inom dessa två karriärvägar tog man givetvis hänsyn till anor, men väl så viktigt verkar många gånger personlig kompetens och snille vara.
En fattig med begåvad gosse kunde få sina studier sponsrade genom donerade medel och sedan genom allt högre ämbeten klättra i samhällsstegen och inom några generationer kunde en familj ha blivit riktigt välmående, även om adelskap var reserverat för fåtalet. Studier stod, skriver Nordberg, öppna för var och en som kunde betala för sig.
Klassresa kunde eventuellt också åstadkommas genom lantbrukares smarta uppköp av jord, inte minst under de perioder då befolkningen sjönk, till exempel i samband med pesten, då stora egendomar kunde förvärvas billigt, och i samband med nyodling.
Nordberg vill med detta visa, att medeltidens klassamhälle inte var helt och hållet statiskt:
”… möjligheterna till ståndscirkulation [var] betydligt gynnsammare än vad man i allmänhet föreställer sig …”
* * *
Den vanligaste typen av människa under medeltiden levde nog med de egna tuvorna som främsta horisonter, och trodde sannolikt på vad sockenprästen predikade, till vilket adderades en icke föraktlig mängd övertro — det som vi i dag kallar vidskepelse.
I allmänhet var det säkerligen nog att försöka säkra sitt dagliga bröd och under sin livslånga kamp för uppehället efterlämnade bara en ytterst liten minoritet något skrivet efter sig och när de dog försvann också deras liv så snart minnet efter dem slocknat.
Men ur ett större perspektiv visar ändå Nordberg att åtminstone hög- och senmedeltiden inte nödvändigtvis var en så mörk epok som man gärna tänker sig, och som Nordberg själv menar att många skolläroböcker fortfarande förmedlar som en sanning. Det fanns uppenbarligen en dynamik, det fanns uppenbarligen möjligheter för den benägne och begåvade, ehuru de flesta levde och dog på jorden de brukade och bebodde.
Om något lyckas
Den dynamiska medeltiden att balansera och nyansera epoken på ett gott sätt, genom att förse läsaren med fakta och oräkneliga exempel. — Över tvåhundra personnamn finns representerade i volymens namnförteckning.
Nordberg visar att det trots allt inte var otänkbart att flytta sig både geografiskt och socialt. Han visar att medeltiden absolut inte var tom på intellektuella framsteg.
Därför blir också bokens titel särskilt träffande i förhållande sitt innehåll: dynamiska är just det begrepp jag själv efter läsningen vill sätta på de sekler som kanske inte nödvändigtvis var så depressiva som man annars lätt tror.
– – –
Den dynamiska medeltiden, Michael Nordberg. Nordstedts 2013. ISBN: 978-91-1305-493-3.
Inlägg
