Fiktion: Ur Hembygdshistoria, tidningsklipp,1980–1985

Artikel i Värnamo Nyheter
Lördagen den 5 juni 1982.
Rubrik: ”Spökhuset i Östermåla”
Artikelförfattare: Ernst Wäderkvist (1922-1985), författare och journalist
Urklipp i pärmen ”Hembygdshistoria, tidningsklipp, 1980–1985”, Östermåla bibliotek.

Spökhuset i Östermåla

Under några år på sextiotalet bodde jag i en liten småländsk by. Jag hade fått för mig att livet skulle vara behagligare långt bort från spårvagnar och stormarknader. Så jag hyrde ett nedgånget gammalt hus på sju rum och kök i Östermåla. 

Det tog inte lång tid innan jag fick veta att huset hade ett rykte. Den förste som nämnde det var gubben jag mötte under en av de första rundor jag gick för att utforska markerna runtomkring. Gubben hette Gustav och hans far var bror till en dräng som arbetat på gården för längesen, berättade han efter att vi småpratat en stund. Gustav hade inlett med att fråga om det inte var jag som bodde i gamla prästgården, och det kunde jag ju inte förneka. Huset hade dock inte varit prästgård sen 1800-talet och låg ganska långt från kyrkan och inte särskilt nära något annat heller, förutom skogen. Gustav berättade att en handelsman Eriksson hade bott i gården i början av 1900-talet. Och så fortsatte han, på gemytlig småländska:

"Jo, sedan Erikssons fru hängt sig i en av bodarna blev han aldrig sig själv mer. Han hade två söner, och dem såg man ju ibland på väg till skolan, men de sa att de var inbundna och mest höll sig för sig själva. Eriksson sålde av sina två handelsbodar och levde på vad det gett. 

Fars bror var ende dräng på gården, och det var nog mycket att stå i. Men far berättade att hans bror aldrig riktigt trivdes där, det var så svårt att sova, fastän han hade ett helt inrett rum med egen kakelugn uppe på vinden. Han vaknade alltid och hörde besynnerliga ljud nerifrån salen, stora salen mitt i huset. Det var röster och det var folk som skällde och stod i. Fastän han visste att det inte var nån annan i huset än Eriksson och hans två söner. 

Jag minns själv farbror från när jag var liten, och då var han gammal. Och han sa alltid, att någon ro fanns inte i gamla prästgården. Han blev inte kvar på sin plats där mer än några år."

* * *

När jag hyrde gamla prästgården hade den stått tom i två, tre år. Innan dess hade en familj från Jönköping haft den som sommarställe. Men det var bara några få rum som var någorlunda i ordning. De andra pysslade jag med när jag kände för det, och efter ett halvår var stället någorlunda presentabelt. 

Den stora salen som Gustav pratat om hade jag fått omtapetserad och golven slipade och de två kakelugnarna fick jag ordentligt sotade. Ett rum fanns på höger hand innanför farstun, som jag kallade kontoret, eftersom det var som ett kontor det kändes, kändes alltid kallt. Fastän jag satte in nya fönster och fastän temperaturen letade sig en bra bit upp över tjugofem grader den första sommaren och solen föll rakt mot ytterväggen där var det alltid ruggigt. Ett litet rum bredvid köket använde  jag som sovrum. 

Några uthus fanns inte längre kvar när jag bodde där, men några kantiga stenar i trädgården markerade var de borde ha legat: två halvt övervuxna fyrkanter kunde man tydligt märka av. Ett större och utdraget stenröse i skogsbrynet borde ha varit en mindre lada en gång i tiden. 

Det var naturligtvis omöjligt för mig att inte försöka få veta mer om huset jag bodde i. Gustav hade inte mycket mer att berätta, men jag lyckades ändå få ur honom tillräckligt med uppgifter för att hitta handelsmannen Erikssons och hans hustrus grav på kyrkogården. Under stenen bredvid låg de båda sönerna, båda döda i tjugoårsåldern. Det var inte svårt att få veta vad som hänt dem. I tidningsarkivet i Värnamo kunde jag hitta tidningsurklipp om händelsen, som inträffat 1915. De båda unga männen hade hittats drunknade i ån som går genom byn. Av uppgifter i kyrkoboken fick jag veta att deras far, handelsmannen, dött året innan i en hjärtinfarkt. 

Så det var den tragiska historien om familjen Eriksson i gamla prästgården: hustrun död  i självmord, maken död i plötslig sjukdom, sönerna döda genom drunkning.

* * *

Efter familjen Erikssons tid verkar huset ha stått tomt i några år innan det började användas av kyrkan igen. Man hade huset som samlingslokal för olika möten. Det låter fridfullt, men på biblioteket hittade jag en på maskin nedskriven intervju med Rolf Gudmundsson. Den fanns i en pärm på en hylla för hembygdshistoria, och var odaterad och osignerad. Men genom andra källor kunde jag förstå att den Rolf det sannolikt var fråga om dog 1949, så innan dess måste man ha frågat ut honom. 

I intervjun berättar Rolf om en besynnerlig präst, komminister Botulfson, som tjänstgjorde i Östermåla under några få år på tjugotalet. Botulfson verkar ha varit en man med märklig karisma. Han höll bönemöten i gamla prästgårdens stora sal, och Rolf skriver om hur salen var fylld av folk som kom för att lyssna till Botulfsons bibelutläggningar och be med i bönerna. Tydligen var Botulfson sträng, och for hårt ut mot församlingsmedlemmar som inte tog den kristna religionen på tillräckligt allvar. Rolf berättar i intervjun att för Botulfson var fester en svår synd. Istället skulle man bedja och läsa sin bibel. 

Det fanns de i församlingen som klagade på den stränge prästen till både kyrkoherde och domkapitel, och till sist reagerade de senare med att förflytta honom. Den sista kvällen som Botulfson höll bönemöte i gamla prästgården var samma kväll som gamla kyrkan brann ner. Jag har sett ruinerna på några fotografier i biblioteket: kala sotiga väggar med öppna hål där fönstren suttit; inget fanns kvar av taket och tornet hade rasat samman ner över kyrkogården. Rolf säger i intervjun att det aldrig blev uppklarat vad som hände med kyrkan. Prästen Botulfson försvinner helt ur hävderna: jag har inte kunnat hitta honom någonstans. Rolf säger att några i församlingen fortsatte att hålla bönemöten i gamla prästgården ett tag efteråt, men att det ogillades, och snart lämnade kyrkan den gamla prästgården igen, särskilt sedan en ny kyrka snart blivit byggd med tillhörande församlingslokaler.

* * *

Gamla prästgårdens vidare öden under åren fram till att familjen i Jönköping köpte den för att ha som sommarställe är mångskiftande. Den har använts som systuga och som lokal för fiskeföreningen. Ett kort tag hade hemvärnet den som samlingslokal. Under min tid hyrde jag huset av en dotter i Jönköpingsfamiljen. Det kostade mig inte många kronor, utöver det jag själv lade ner för att göra stället någorlunda beboeligt. 

Om jag själv varit med om något märkligt i huset? Knappast, förutom på  ett undantag när. 

En tidig morgon när jag vaknade sken solen in i sovrummet. Jag minns hur fåglarna sjöng, så det måste varit på våren eller tidigt på sommaren. Jag gick genom stora salen och ut genom farstun och stod en stund på stentrappan utanför ytterdörren. Då såg jag gräsmattan framför mig i det klara morgonljuset, kortklippt, fastän jag höll den vildvuxen. Nere till vänster stod två uthus, och inte de fyrkantiga stenhögar som brukat ligga där. Och borta i skogsbrynet reste sig en grå lada. Och jag såg hur en kvinna i vit nattsärk eller luftig klänning kom ut från ladan och gick in i ett av uthusen, och i handen hade hon ett hopvirat rep. Jag minns hur hjärtat slog  några hårda slag mot revbenen, och jag skulle precis ropa när det plötsligt var mörkt omkring mig och jag stod på samma plats, men i månsken och höstnattskyla. 

Naturligtvis tänker jag att jag gått i  sömnen, att jag drömt. Men ibland – undrar jag.

Fragment: Simon Profeten

Händelsevis fick jag kännedom om nedanstående manuskript och något om dess historia. Jag skriver en orienterande text nedan, följt av prof. Hermansson tolkning till svenska av texten.

INLEDNING

År 1975 hittades i ungerska nationalbibliotekets gömmor det som senare blev känt som Ms. 1071. Då väckte dokumentet nästan ingen uppmärksamhet, och de få filologer som ägnade någon tid åt det avfärdade det som ett modernt falsarium.

Först 1997 kom det återigen bortglömda manuskriptet fram, då riksbibliotekarien Emil Nozee började intressera sig för det.

Nozee kunde konstatera att texten var skriven på tre språk, blandade om varandra. Nozee lyckades intressera den svenske filologen, prof. Arthur Hermansson för Ms. 1071, och Hermansson i sin tur engagerade den tyske historikern Erich Ebach. Tillsammans ägnade de lediga stunder åt att var och en på sitt håll lösa Ms. 1071:s gåta.

MS. 1071

Lumppapperet som texten var handskriven på visade sig efter analys vara omkring trehundra år gammalt. Analyser av bläcket gav inte entydiga resultat, men Hermansson drar slutsatsen att skribenten skrivit texten omkring år 1800. Nozee ansluter sig till den hypotesen, medan Ebach öppnar upp för att texten kan vara något eller några decennier äldre.

Texten i sig är till största delen skriven på en dålig koiné-grekiska med latinska bokstäver. En mindre del är skriven på gammaldags svenska och ytterligare en del är skriven på en ungersk dialekt. Vissa ord har vidare ersatts av symboler. Grammatiskt är texten full av misstag. Tolkningen av texten blir därför en knepig sak.

Texten är vidare på vissa ställen förstörd av en vattenskada som löst upp bläcket. Vissa ord kan rekonstrueras på de skadade områdena, men inte alla.

FÖRFATTAREN

Hermansson, Ebach och Nozee antar rörande författarskapet att skribenten varit väl förtrogen med svenska språket och betydligt mindre förtrogen med ungerska och grekiska.

Den svenska texten är endast obetydligt grammatiskt felaktig, medan däremot den grekiska och ungerska texten ibland är nästan omöjlig att dechiffrera utan större antaganden om vad som åsyftas.

TEXTENS INNEHÅLL

Texten sägs vara ett profetiskt tilltal av en okänd gud. Apokalyptiken äger beröringspunkter med kristen terminologi, men är inte explicit kristen. Även fornnordiska inslag kan slås fast.

Manuskriptets begrepp "Skandzia" förutsätts av forskarna syfta på Skandinavien, och det är det geografiska område som profetian syftar på. Någon lösning på de problem som profetian talar om uppvisas inte: det uppmanas inte till omvändelse. Guden som omtalas har inte identifierats.

RECEPTIONEN

Nozee, Hermansson och Ebach översatte Ms. 1071 till engelska och lade fram sina rön om texten över två sidor i den filologiska vetenskapliga tidskriften Libri (2007:2, sid. 18-19). När Hermansson gjort en svensk tolkning av texten i MS. 1017 ledde det till en kort artikel om två halvspalter i Populär Historia (2009:4, sid. 6), inklusive ett kortare utdrag av översättningen.

Professor Hermanssons tolkning av Ms. 1071 till svenska, återgiven med benäget tillstånd.

Jag är Simon Profeten. Jag skriver vad jag hört. 

Jag är guden [alt. en gud] som berättar om SKANDZIA.
Tre män [alt. människor] ska komma från SKANDZIA.
En skriver böcker som lärda läser.
En talar till folket.
En strävar efter makt och får den. 

Jag är guden som berättar om SKANDZIA.
Moln av kol [alt. sot] täcker landet.
Spjut flyger över landet.
Blixtar slår landet.
Och folkets vapen har rostat [alt. förruttnat]. 

Jag är guden som berättar om SKANDZIA.
SKANDZIA sjunker i havet.
Vatten dränker män, kvinnor, barn.
Eld bränner män, kvinnor, barn.
Andnöd drabbar män, kvinnor, barn. 

Jag är Simon Profeten och jag skriver vad jag hört.
Vargar vandrar.
Svärd svingas.
Oväsen väsnas. 

[tre oläsliga rader] 

Folk går över hedarna, genom skogarna, över [rekonstruerat:] haven. 

Jag är Simon Profeten. Tre nätter hörde jag det jag skrev.

Trötthetens aforistik

Iakttagelser ur en smutsig anteckningsbok.

1.
En del rapar ur sig åsikter som om det vore förtjänstfullt att ha så många som möjligt. 

2.
Inom teologernas sofistiska konstruktioner gömmer sig alltid axiomet jag vill tro.

3.
En cigarett som den ljuva stillheten mellan två hjärtslag. 

4.
Att skriva är att försöka skrika fast sin närvaro i evigheten. 

5.
Maxim: tillvarons oupphörliga förruttnelse skall ägas, inte lidas.

Fragment: Eyvind Källas tal

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62

Eyvind Källas tal.

"Kung Olav förföljde oss sejdmän. Kung Olav hade ingen respekt för de gamla sångerna och de gamla gudarna. 

Efter att han kallat till ting i Tunsberg, där han talat strängt om trolldom, samlade han alla oss som däromkring var kända för vår konst och för vår kunskap och våra sånger. Han bjöd oss till gästabud. 

Då mjöd och vin ställdes fram på bänkarna hoppades vi att kung Olav ville försonas, men vi hade fel. När vi på natten blivit druckna slogs dörrarna igen och elden tändes vid väggar och på taket. Många vaknade inte ur sitt rus, men jag klättrade upp för takstockarna och nådde rökgången. 

Det brann omkring mig, det brann under mig, det fräste i mina kläder och i mitt hår.  

Men ner kom jag på baksidan av huset, och in i skogen sprang jag så långt jag orkade. Den natten sov jag i skogen, och också natten därefter. Sen mötte jag på en stig några vandringsmän som ämnade sig till kung Olav. Jag sade dem som sant var: att aldrig skulle Olav nå Eyvind Källa, aldrig skulle han tysta Eyvinds sånger. 

När jag kommit till en frändes stuga, höll jag mig gömd där en lång tid, och ingen av kungens män besvärade mig."

Fragment: Olav Tryggvason och Eyvind Källa

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62-63

Kung Olav brände inne
Norges sista sejdmän;
Eyvind, som kom undan,
dränkte han i havet.

Fragment: Psalm 23 — revisited II

Litteraturen är min herde,
mig skall intet fattas.

Den låter mig vila på gröna ängar,
och för mig till vatten där jag finner ro.

Den vederkvicker min själ
och visar mig på nya vägar.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal
förtvivlar jag inte över nåt ont,
ty orden är med mig,
deras skönhet och känslor –
de trösta mig.

De bereder för mig en värld
bortom mina ovänners åsyn.

De skänker mina ögon nya perspektiv
och låter min fantasi flöda över.

Ord och meningar endast
skall följa mig i alla mina livsdagar
och jag skall alltid hugsvalas av dikter
tills jag dör.

Fragment: Trollen i Skurugata

Utifrån sägnen "Trollen i Skurugata", upptecknad av Herman Hofberg i Svenska Folksägner.

* * *

Det fjärde stopet öl drack Pelle Katt lika fort som det tredje, andra och första. Gamle Efraim satt bredvid. Det var inte många där på krogen.
   ”Hur är det, Pelle?”, sa Efraim.
   ”Du skulle inte tro mig”, sa Pelle Katt.
   ”Jag har hört många historier, och aldrig skrattat åt nån.”
   ”Jag gick på jakt i dag. Ända borta mellan bergen i Skurugata.”
   ”Då har du gått långt i dag. Varför är dina händer blodiga?”
   ”Jag gick där i dalen, och så kom det en flicka. Och hon bar på en hund och sa, att jag skulle få en slant, om jag sköt den. Hon sa, att hennes mor skickat henne.”
   ”Det bor inget folk därute”, sa Efraim och tömde sitt glas.
   ”Jag vet. Jag fattade väl var det var för en. Och jag fattade väl vad hennes mor var för nåt. Men pengarna behövde jag. Så när hon ställt ner hunden lyfte jag bössan och sköt rakt genom huvudet på'n. Och då försvann hon. Och när jag såg på hunden, var den förvandlad.”
   ”Vad var det under pälsen?”
   ”Under pälsen var det ett barn. Det var min son!”
   ”Var han död?”
   ”Hans huvud var nästan borta. Det var blod och ben och...”
   ”Men trollflickan visade sig igen?”
   ”Ja. Hon stod bredvid mig, när jag såg mig om. Hon slängde åt mig guldslanten.”
   Pelle Katt öppnade handen och där blänkte en gyllene slant, fläckig av blod och jord. Han fortsatte berätta.
   ”Och det är denna slanten jag betalat öl efter öl i kväll. Den ligger i fickan igen så snart jag släppt den ifrån mig.”
   ”Vad hände sen?”, sa Efraim.
   ”Trollungen tog pojken och sprang bort. Jag sprang efter, men slyn var tät och branten var svår att klättra i. Hon försvann bort i berget. Jag kastade slanten efter henne. Men när jag kände i fickan så låg den där igen.”
   Pelle Katt gav slanten åt krogägaren, som tog den och fyllde på hans stop. Pelle Katt drog ner handen i fickan, och tog upp samma gyllene slant som han nyss gett bort.
   ”Jag har sett det förut”, sa Efraim, ”nu finns det inget hopp för dig.”
   ”När jag kom hem stod tanten och grät. Vår pojke är borta, sa hon. Jag sa att trollen tatt honom, och att de lurade mig att skjuta sönder huvudet på honom. Då hoppade hon på mig med kniven, men jag vred den ur handen på henne. Sen gick jag hit.”
   Pelle Katt tömde stopet med öl och fortsatte:
   ”Kan jag inte göra nåt?”
   Efraim vände bort blicken och skakade på huvudet.
   ”Då ska jag gå tillbaka till Skurugata och skjuta trollet. Jag ska skjuta trollet som det lurade mig att skjuta min son.”
   Pelle Katt reste sig från stolen och gick ut.
   ”Honom ser vi aldrig igen”, sa Efraim till krogägaren.

* * *

Fragment: Vårdikt

dessa bleka spöken
tittar ut ur cementbyggnader,
vandrar på trottoarerna,
ser sig yrvakna omkring

det är vår i luften

hukande framför teveapparaterna i ett halvår
har de antagit samma färg
som färgen på den molnsky som inte längre finns kvar

det är vår i luften

hukande, gråa spöken
bleka som gammal asfalt
tittar fram ur byggnader av cement

vandrar på torra trottoarer
ser ner på snödrivorna som fortfarande finns kvar
som vägrar smälta och vägrar dö

och dessa bleka spöken
ska späka sig i solen
på stränder på Väskusten,
på Kanarieöar, på Cypern, i Thailand

innan återigen hösten kommer
men sin befriande svalka, köld och väta
då är våren sedan länge glömd
och man längtar återigen till mörkret
till tevens ljus, till de levande ljusens ljus

och julen är plötsligt något
att se fram emot

men nu, nu är våren här

Fragment: Med anledning av läsningen av karolinska dagböcker

Ser ni stugan? Jag tänker mig att många, många av de karoliner (drängar, knektar, bondpojkar, arvlösa) som marscherade iväg för att dö vid Narva, vid Poltava, i Sibirien, i skogar och på fält i Karl XII:s armé — kom just från stugor som denna. Och jag tänker mig att många, många av de som blev kvar, där satt och längtade och undrade över dem som försvann. Och jag tänker mig att få, få av de som en gång marscherade iväg, en dag kom tillbaka till den stuga som den långa vandringen började vid.

* * *

Stugan på bilden finns i Jällby, Herrljunga kommun.

Fragment: Jag drar norrut

På sistone har jag fördjupat mig något i nordisk mytologi. Jag är såld. Jag älskar helt enkelt de gamla fantasifulla myterna, med deras gåtfulla språk, djupt förankrade i nordisk mylla och natur, med svartalfer under jorden och i stenarna, och Oden i Godheim med sina släktingar, och vanerna i fjärran, och jättarna, och eldvarelserna, och fylgior och allt vad det heter.

Givetvis kan jag inte låta bli att lägga in en jämförandeaspekt med den judeokristna mytologin.

Och den är något helt annat. Där de nordiska gudarna är lika låsta i tidens gång och ödets kedjor som alla andra, med en födelse och en gång en död, svävar Jahve onåbar omkring som en osedd tyrann — på något vis bortom tiden. Oden framställs inte som allgod: tvärtom är han en listig sate, som ljuger som det passar honom. Han är således mycket mänsklig. Naturen är förandligad, där vinden skapas av en fågel nånstans långt borta. Men hos de av orientalisk läggning, är människan icke en del av naturen, utan dess herre.

Hos Eddaskrifterna prisas vettet och kunskapen högt, och själva kampen för att ernå allt högre visdom och kunskap är ett av de främsta motiven hos Odengestalten, som ju till och med offrar sitt ena öga för att få insikt i hemligheter, och vid ett annat tillfälle hänger sig själv i ett träd i dagar i sträck, för att få inblick i det fördolda. Det finns alltså en dynamik i gestalten, som saknas hos Jahve, som liksom per automatik vet allt, ser allt och hör allt. Oden är mer naturnära. Visserligen vet han oerhört mycket, men han är beroende av sina korpar, som samlar in informationen åt honom. Allt är inte fix färdigt: man anar en ständig utveckling.

I den nordiska mytologin finns ingen metafysisk synd som hos de judeokristna. Visst kan man vara en ond människa, men det är då inte beroende på tro eller otro, och någon medfödd arvsynd är det inte tal om. Inte heller bestämmer ens tro vad som händer efter döden, för hos nordborna hamnar de allra flesta i skuggvärlden hos Hel, utom de modiga kämpar som Valkyrjorna utväljer på slagfälten och samlar till Valhall, för att de en dag ska stå på gudarnas sida vid den sista kampen vid Ragnarök, då världsordningen faller samman, förebådad av en lång vinter, utan avbrott för somrar.

I de färgstarka myterna finns i den nordiska mytologin ett fantastiskt symbolspråk, väl anpassat att använda även i vår egen tid. Där finns inte mycket utrymme för gravdoftande självplågeri för att rena sig, vari man dödar sig medan man fortfarande lever. Nej, livet är värdefullt, inte främst som en transportsträcka till ett liv efter döden, utan som ett värde i sig självt.

Så för min del håller jag mig hellre i trakterna av rimtursar, fylgior, ljusalfer och andra väsen, än ägnar mig åt den långa ökenvandring som ett kristet liv fyllt av synd- och nådbegrepp måste innebära.

Fragment: Äckel

På bussen såg jag en flicka, hon var blek och ful
och ännu långt från kvinna; och hon talade med
sina vänner om de ointressanta intressen en flicka
som hon intresserar sig för. Det äcklade mig.

På bussen såg jag en vitskjortad man, trettio-något,
rakad och ren. Slipsen var blank och slipsnålen
blank, och han sa till kollegan, att nålen var köpt i Paris.
Jag kände igen den från Dressman. Det äcklade mig.

På bussen såg jag en man i skägg; han köpte nog sin rock
från en överskottsbutik: grön i färgen och smutsig och
trasig. Hans ögon plirade genom tjocka glas ner
i en bok som var sliten och tummad. Det äcklade mig icke.

Fragment: Söndagshandla — Konstruktion VI

Vi åkte och söndagshandlade. Det är bland det värsta jag vet; det är likväl nödvändigt. Så medan jag lät min sambo sköta allt det praktiska, strosade jag omkring: först bland pappersvarorna (samma pennor, block och kalendrar som vanligt), sen bland cd-skivorna (samma samlingsalbum av Leonard Cohen, Elvis Presley och Ramones som vanligt), och sist dvd-filmerna (samma... som vanligt).

Men bland alla gula, taggiga lappar med skrikande text (rea! begränsat antal! ta 3 betala för 2!) och arméer av gummistövlar, konserverade svampar och annat umbärligt, stannade jag till och tittade på golvet.

Det hade jag inte gjort förut.

Golvet består av gråvita plattor, kanske två handsbredder i kvadrat. Däremellan svartgrå cement. Det är smutsigt överallt, smutsigt och slitet och plattorna skulle antagligen se precis lika smutsiga ut, efter att ha blivit sköljda med vad man nu sköljer hårda, gråvita golv med. Så lade jag märke till, att med jämna mellanrum, var cementen i det smala utrymmet mellan plattorna något bredare än annars.

Hade jag gjort vad jag borde gjort, så skulle jag satt mig just där, så att mammor med stripigt hår och mjukisbyxor fått vika undan med sina överlastade kundvagnar, och helgjobbande grovarbetare med självscanningapparater hade väckts ur dagdrömmar om sommarstugor, för att titta på mannen med basker på huvudet som satt och tittade på golvet.

Men det gjorde jag naturligtvis inte. Jag gick vidare och snart tänkte jag inte mer på golvet, gråvitt, smutsigt, och emellanåt förstärkt med extra cement. Det kändes plötsligt viktigare att få med sig lite choklad till bilen.

Fragment: Borås brinner!

Borås stad har genom historien drabbats av fyra mycket förödande stadsbränder. Jag gjorde en liten neddykning i olika källor, för att se om det gick att utforma en liten informell sammanfattning av vad som hände vid respektive tillfälle. — Så här är resultatet: en kort brandhistorik över den fyrfaldigt nerbrunna staden Borås.

* * *

Borås brinner!

Första gången Borås stod i brand var en blåsig decembernatt 1681. Branden började i viceborgmästarens hus vid Stora Torget och speds sedan med vinden. I princip hela staden brann ner och bara några gårdar i stadens utkant klarade sig oskadda.

Vid tiden för branden hade Carolikyrkan precis fått ett torn, men det förstördes i branden. Nio år senare var kyrkan återställd.

Den 21 december 1681 skickade brogmästare Nils Jacobsson och rådman Hufued Nilsson ett brev till konungen och berättade om branden:

"[V]år stad Borås, tillika med kyrkan, skolan och det nyss uppbyggde rådhuset, nästledende 12 och 13 december är, förmedelst en häftig vådeld, totaliter avbränd och i aska lagd, ja, så jämmerligen, att gravstenarna uti kyrkan äro alldeles sönderbrända och de dödas kroppar i grifterna av elden förtärda varandes icke mer än några små hydddor vid tullportarne av hela staden igen behållne, att borgerskapet således äro blevne husville och med störste jämmer måste beklaga den numera befunne bristen och saknaden av sitt förrige välstånd samt den nödliande som de nuförtiden äro underkastade."

Boråsarna flyr sin stad under branden, försöker rädda med sig sina värdesaker, och tar sin tillflykt till lador och fält. De som inte fick nånstans att bo på gårdarna, byggde sig hyddor på marken.

Man funderade i detta läget på att helt överge Borås, i synnerhet de rikare invånarna. För att förhindra massutflyttning infördes då helt enkelt reseförbud.

En konsekvens av branden, var att landshövdingen (som tydligen fick tillåtelse att resa) flyttade från staden, i väntan på att den skulle byggas upp. Men landshövdingen kom aldrig tillbaka — i Vänersborg sitter han än i dag, och det är Vänersborg som är residensstad, inte Borås.

* * *

Den andra branden drabbade staden 1727. Den gången uppstod den hos rådman Lars Larsson Strömberg, efter fiskkokning i brygghuset. Man hade sopat ihop elden och hällt vatten på den. Sen gick man och lade sig. Men på natten gick skomakaregesällen Anders Jönsson Bohman förbi utanför. Han såg att lågor slog ut genom väggen och väckte husfolket. Drängen och en grabb som bodde i huset bredvid köket skickade skomakaregesällen till kyrkan för att uppmärksamma eldvakten — som på den tiden fanns i tornet — att det var brand i staden. Skomakaregesällen och kvinnorna i huset försökte under tiden rädda vad som räddas kunde ur huset.

I tornet hade emellertid eldvakterna somnat båda två, istället för att sova om lott. Men till sist kom ringningen i gång. Eldens framfart gick dock inte att stoppa.

Efter branden stod endast ett femtontal hus kvar. Även kyrkan brann. Men inga liv förlorades.

För andra gången diskuterade man så om staden skulle överges. Man samlade borgerskap och ämbetsmän och ställde då helt enkelt frågan om man ville bygga upp staden igen. Svaret blev jakande. Och några år senare stod på platsen ett nytt Borås.

* * *

Den tredje branden bröt ut strax före jul 1822. Inte heller då blev mycket kvar, förutom det av Borås som var beläget norr om Yxhammargatan. 200 byggnader förstördes i grund.

Branden började hos gördelmakare Werfvin, som bodde nånstans mellan Carolikyrkan och Stora torget. En torkugn hade där blivit allför varm framåt kvällen, och träbitar inlagda på tork tog eld. Elden spreds till en bjälke, huset blev övertänt, och elden spreds vidare till husen omkring. När väl dåtidens brandkår kommit på plats, var det inte mycket att göra: brunnar tömdes, men vinden låg på. Det torde varit mycket kallt: isen på Viskan lär ha varit en aln tjock, och förhindrade att man på ett effektivt sätt kunde hämta vatten därur.

När elden falnade, hade återigen kyrkan och rådhuset brunnit ner. Två människor avled.

Den här gången verkar det inte ha varit någon tvekan om att staden skulle byggas upp igen. Kung Karl XIV Johan såg till att pengar sändes till Borås. Enskilda gåvor donerades. Stora lån utbetalades också. Och så fanns ju försäkringspengar. Man rev ner gamla rådhusets ruiner, och uppförde ett nytt på västra sidan av Stora torget — ett torg som nu utökats i yta. Några huvudgator breddades, men fortfarande fanns många smala passager där husen stod tätt. Och Stora torget var stadens enda större öppna yta.

* * *

Exakt på dagen hundra år efter den andra branden, var elden lös för fjärde gången. Året var då 1827.

Branden började tidigt på morgonen den 14 juli i snickare G. Olssons verkstad, som låg på norra delen av Sandgärdsgatan. Man hade kokat lim, varvid gnistor fallit i hyvelspån, varpå branden sprungit till liv.

Branden kom att bli den mest omfattande hittills. Stormvindar kastade omkring lågorna mellan husen. Den gick till och med över de nya, breda gatorna. Panik bröt ut.

Efter att elden slocknat saknade mängder av boråsare tak över huvudet. Inte bara bostäder, utan också arbetsplatser var förstörda. Slaget var mycket hårt.

Ett trettiotal hus stod kvar efter förödelsen, utöver kyrkan, prästgårdar, skolhuset och stadsfängelset.

Efter denna den sista stadsbrand infördes ytterligare direktiv för hur hus skulle byggas och gator breddades ytterligare. Dessutom anlades fler öppna platser. Vattenhämtningsplatser byggdes utmed Viskan. Yxhammargatan gjordes femtio alnar bred, och nuvarande Allégatan (tidigare Brunnsgatan) blev fyrtio alnar bred. Lilla Brogatan, ett av de i dag mest gångtrafikerade stråken i staden, blev 27 alnar bred.

Man önskade uppföra fler stenhus, men på grund av materialbrist gick den utvecklingen inte så fort framåt som man kanske tänkt sig. Hö och halm fick inte längre förvaras på vindar i bostadshus, inte heller fick stall eller fähus byggas ihop med bostadshus. Färgerier, smedjor, snickarverkstäder och andra särskilt utsatta arbetsplatser fick numera bara uppföras invid ån eller i mer glest bebyggda stadsdelar. Och så inrättades en frivillig brandkår jämte den formella officiella.

Och återigen inflöt betydande statliga medel och därtill togs lån för återuppbyggnaden av Borås. Men det tog tid för staden att komma på fötter. Landshövdingen konstaterar dock i en redogörelse för åren 1832 – 1836, att staden nu var "nästan helt och hållet åter bebyggd."

Det kusliga sammanträffandet med upprepningen av en förintande stadsbrand efter hundra år, sägs ha gjort att brandkåren samma dag 1927 hade full beredskap för en ny stadsbrand.

* * *

Dessa upprepade svåra bränder, är orsaken till att det finns så lite äldre bebyggelse kvar i Borås, sånär som på Carolikyrkan, som dock även den lidit svårt under eldsvådorna. Men i den centrala delen av staden ligger gatnätet kvar ungefär som de en gång planerades på 1600-talet.

* * *

Dessa fyra tragedier, som dock inte krävde många liv, enligt vad källorna rapporterar, gör Borås till en av de svårast elddrabbade städerna i landet. — När jag tog mina cigarettpauser i dag, var det svårt att inte tänka på hur husen som förr stod utmed gatorna jag gick på, gång på gång brunnit ner genom historien. I dag står husen stabila, hårda, kalla. Men Kaos är granne med Gud.

* * *

Fragment: Att läsa

Jag tror faktiskt att jag blir en bättre människa av att läsa mycket.

Jag får erfarenheter som andra människor förvärvat. Jag får ett vidsträckt landskap av referenser. Jag lär känna människor som levt för längesen och som sedan längesen är döda; ja, jag lär rentav känna människor som aldrig funnits. Jag får uppleva andra människors öden, så nära dem, att jag finns innanför deras skallben. Jag utsätts hela tiden för språket, vilket får mina öron (eller ögon!) att skorra, när ett ord är felstavat eller en mening inte fungerar uppbyggd.

Om jag än bara minns en hundradel av all kunskap som passerar på boksidorna framför mig, så är det ändå en hundradel mer kunskap än vad jag haft, om jag aldrig läst alla de där boksidorna. Jag vänjer mig vid att låta scenarier spelas upp i mitt huvud, så att fantasivärlden inom mig alltid utvidgas. Jag får en känsla för källkritik: vilka böcker man kan lita på, vilka man inte kan lita på. Jag lär mig urskiljning: vilka böcker som är kvalitativa, och vilka böcker som aldrig borde ha tryckts — eller kanske borde skrivits om, eller kanske kortats ner. I mig smälls argumenten, färgerna, åsikterna ihop; och allteftersom jag utsätts för dem, fogas en syntes samman av de fragment som överlever — och det är mitt andliga jag.

Jag tror faktiskt att jag blir en bättre människa av att läsa mycket.

Fragment: Alkoholiserad

Jag ser en alkoholiserad man sitta utanför
Systembolaget. De som går förbi tittar på
honom och döljer att de tittar på honom;
men pupillerna i ögonhålorna dras ohjälpligt
till mannen som sitter utanför Systembolaget
och inte längre har något att dölja.

Jag ser en pärlbehängd donna gå förbi
Systembolaget. Ingen som hon möter
tittar på henne, men hennes ögon dras
ohjälpligt till mannen som sitter alkoholiserad
utanför Systembolaget, och tvärtemot henne
inte längre har något att dölja.

Fragment: En begravning på sextiotalet

Thage Abrahamsson 1902–1963

Med anledning av mitt intresse för historia, och i synnerhet begravningshistoria- och kultur, kombinerat med intresset för släkthistoria, djupintervjuade jag min far Rustan. Och ämnet var min farfar Thages bortgång och begravning. Av det material jag fick fram, skrev jag en artikel, och artikeln finns här nedan.

Jag hoppas framöver kunna göra fler intervjuer med mina släktingar, för att dokumentera det som en gång skett. För historia — det är det som är skrivet.

* * *

En begravning på sextiotalet
Hur glasbruksarbetaren Thage Abrahamsson
fördes till den sista vilan.

Thage Abrahamsson hade varit sjuk ett tag. Den första infarkten hade han fått flera år tidigare. Den tvingade honom att trappa ner på jobbet som glasbruksarbetare på Limmareds glasbruk. Jobbade, det gjorde han dock fortfarande. Men på natten till den 2 april 1963 tog sig hustrun Olga upp till tredje våning, och väckte sonen Rustan. Nu var det allvarligt, Thage var dålig igen. Och Thage låg i sin säng, han stönade och man insåg att det led mot slutet.

Läkare tillkallades, och en bårbil beställdes. Thage fick åka de fyra milen in till Borås lasarett, och med sig i bilen hade han hustrun och sonen. Thage tillbringade dagen på Hjärtintensiven, och bröstet hävde sig högt i luften, när han försökte få luft. Bredvid honom satt Olga och höll honom i handen.

— Jag kände mig som en osalig ande, berättar Rustan Abrahamsson.

På tidiga kvällen somnar glasbruksarbetaren Thage Abrahamsson in. Han blev sextio år gammal.


Begravningsbestyr

För att ordna med begravningen anlitade man Borås begravningsförening, det som senare kom att bli Fonus. Och unge pastorsadjunkten Lars-Olof Johansson kom på hembesök i lägenheten, varvid begravningsgudstjänstens program kunde planeras.

— Vi fick trösta honom, det var kanske hans första begravning, säger Rustan Abrahamsson.

Thage själv lades till vila i en “ekådrad, specialbonad” kista, som det står i begravningsfakturan. Han kläddes i svepdräkt, och fick en svepduk över ansiktet. I väntan på begravningen, ställdes kistan i Limmareds bårhus, som låg bara några hundra meter från lägenheten där Thage bott, och där hans hustru och son nu bodde ensamma.

— Jag gick dit en gång, men Olga gick dit nästan varje dag, minns Rustan Abrahamsson.

Tidigare hade limmaredsborna markerat att en död fanns i bårhuset genom att ställa två granar på var sin sida om ingången, men när Thage vilade där, hade seden upphört.


Begravningsdagen

Tillvaron i bårhuset blev inte lång. Redan elva dagar efter dödsfallet skulle begravningsceremonien hållas i Södra Åsarps kyrka, den vita medeltidskyrkan strax utanför Limmared. Det var då lördagen den 13 april 1963. Innan man tog sig ut till kyrkan hölls en samling i församlingshemmet inne i byn. Där bjöds på fika från Steens konditori, och pastorsadjunkten Lars-Olof Johansson höll en andakt och framförde ett minnestal. Men sedan var det dags att tillsammans färdas i procession till begravningsgudstjänsten.

Förr hade man i byn använt en likvagn dragen av två vita hästar för att transportera kistan till kyrkan, men vid den här tiden bars kistan på axlarna till några närstående ut ur byn, där en begravningsbil tog vid och körde den sista sträckan.

— Vi följde efter kistan i bil, säger Rustan Abrahamsson.

Främst, framför bärarna, gick de två prestaverande herrarna: en barndomskamrat till Thage och en partikamrat från S.K.P. På glasbruket var flaggan hissad på halv stång.

När Olga och Rustan gick in i kyrkan, sist av de församlade som traditionen bjöd, spelade kantorn Bertil Persson Bachs “O värld begråt din synd och se”. Framme i koret kunde man se Svenska Fabriksarbetarförbundets avdelning 191 representeras med en florbehängd fana.


I kyrkrummet

När ingångsmusiken upphört togs psalmen “Närmare, Gud, till dig” upp av ABF-kören. Efter ytterligare psalmsång var det dags för pastorsadjunkten att hålla sitt griftetal och förrätta överlåtelsen. Som utgångspunkt för sin betraktelse använde pastorn ett stycke ur 1 Korintierbrevets femtonde kapitel, där det står skrivet: “Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”

Mer psalmsång följde därpå och sedan bad pastorsadjunkten begravningsbönen. Därnäst var det återigen dags för psalmsång.


Tillsammans till griften

Bärarna tog så plats vid kistan, och kantorn spelade Fuga i d-moll av J. Pachelbel. Kistan bars ut ur kyrkorummet, Olga och Rustan följde efter, och sedan gick resten av begravningsgästerna. Olga bar sorgflor framför ansiktet, och på Rustans kavajslag satt ett sorgband.

Framme vid graven sänktes den träfärgade kistan i graven, samtidigt som ABF-kören sjöng sista versen på "Närmare, Gud till dig", psalmen de sjungit i kyrkan. Så kunde man nalkas griften och hedra den döde med sitt tack. Olga lät en handbukett falla ner på kistan. Släktingar och vänner steg fram till gravens rand. Representanter för arbetskamrater, S.K.P. och Fabriksarbetarförbundet framförde sina tack, och Fabriksarbetarförbundet sänkte även sin fana över graven.

Så lyste pastorsadjunkten frid över graven, och begravningsentreprenören Henry Johansson framförde Olgas och Rustans tack till de som samlats.

Rustan Abrahamsson berättar, att man sedan gick från graven. Men själv ville han gå tillbaka. Detta skapade ett outplånligt minne i den unge mannen, bara arton år gammal. För dödgrävaren var redan vid graven, och han hävde tunga stenar ner mot kistlocket.

— Ljudet av kraset har suttit i mitt huvud sen dess, säger Rustan Abrahamsson.


Efter begravningen — minnesstund

För de närmaste hölls sedan minnesstund hemma i tvårumslägenheten i Limmared. Man hade hyrt in folk som ordnade med maten, och riktig mat var det. Men nån alkohol serverades inte, den traditionen fanns inte längre. Bland de som slöt upp fanns naturligtvis syskonen, men även tillresta släktingar från Stockholm på Olgas sida.


Betalning av begravningen

Den 24 april betalade Olga, med all sannolikhet sorgklädd, begravningsfakturan i byns Konsumaffär. Begravningsföreningen tillkom 1268 kronor och 63 öre. Kistan, berättar fakturan, kostade 395 kronor, och då inkluderades svepdräkt. För att svepa Thage tog begravningsbyrån 14 kronor. Balsameringen kostade 10 kronor och begravningsbilen vid bisättningen i Limmareds bårhus kostade 76 kronor. Samma kostnad upptogs för begravningsbil på begravningsdagen. Tydligen hade man även blommor vid själva bisättningen, och dessa kostade 20 kronor.

Olga hade valt att annonsera i den nu saligen avsomnade Västgöta-Demokraten: dödsannonsen kostade 67 kronor och 50 öre, tackannonsen 47 kronor och 50 öre. Förutom att tillkännage dödsfallet genom annonsering skickades bjudningskort. Olga beställde fyrtio stycken, och dessa kostade 41 kronor, och portot 7 kronor och 20 öre. För kaffet före begravningen fick Olga betala 260 kronor. Kistdekorationen kostade 100 kronor och handbuketten 5 kronor. Efter begravningen skickades tackkort, sextio stycken, och de kostade 24 kronor och 15 öre. Begravningsföreningens arvode uppgick till 55 kronor. Dessutom var upptaget 13 kronor som drickspengar till sjukhus- och kyrkvaktmästare.


Tillsammans efter 36 år

Thage Abrahamsson fick vila ensam i sin grav i trettiosex år, innan hans änka följde honom år 1999, då 95 år gammal. I livet besökte Olga ofta makens grift. Nu vilar också hon där, bredvid honom, och Rustan Abrahamsson kommer dit ibland, vattnar blommorna och tvättar stenen. Och minns sina föräldrar.

* * *

Fragment: Kvarntorpet

I skogen finns en övergiven stuga som heter Kvarntorpet. När jag var liten, hade taket har fallit in och en av ytterväggarna. Man anar att stugan en gång varit rödmålad, men fasaden hade grånat. Syrenbersån framför stugan var vildvuxen och hög, och två äppelträd växte bredvid den, vars fallna äpplen aldrig plockades upp.

Då visste vi smågrabbar naturligtvis om berättelserna: att det bott ett gammalt par i stugan, att de blivit tokiga och dränkt sig i ån ett stenkast bort, och att de numera spökade däromkring på nätterna.

Men vi var ofta vid ån ändå. Nån gång badade jag där till och med, även om det var strömt och gyttjigt, så att man var smutsigare efter badet än före. Och några gånger var jag där och fiskade. Ibland med ett oroligt ögonkast upp mot rucklet.

Det var först sedan jag blivit vuxen, och satt och arbetade med en uppsats på tidningsarkivet, som jag fick veta mer om vad som egentligen hänt vid Kvarntorpet. Jag var trött, och vilade mig genom att bläddra i gamla nummer av lokaltidningen.

"Äldre par dränkte sig i Qvarnån", stod det över en enspaltare. August och Frida, berättade artikelförfattaren 1874, hade blivit så till sig av att deras ende son fallit i ån, att de snart därefter tillsammans följt honom. "Landtbrukare Andersson", fann senare kropparna i "förvällt skick", och som seden bjöd begravdes August och Frida i stillhet i utkanten av kyrkogården.

Nå, på min semester tog jag vägen förbi Kvarntorpet. Det fanns inte längre kvar. Man anade var det stått, för plattan framför ingången låg kvar i det höga gräset. Syrenbersån var borta, men äppelträden stod där än. Jag tyckte det kändes lämpligt att recitera Bo Setterlinds "Odalmannen", så det gjorde jag. Sen gick jag ner och ställde mig en lång stund vid ån, som jag inte besökt på flera decennier. Den teg, som den måste, om de tre liv den tagit för hundratrettio år sedan.

Det är märkligt vad tiden går. Det är märkligt hur vi ibland bara kan sträcka oss över den genom halvt glömda sagor, några rader text i en dagstidning, två äppelträd och en sten på marken.

Fragment: Pocketbok

Nåt poetiskt är det. Jag ser en man
med en pocketbok i handen och
pocketboken är så smutsig och vikt
och knäckt i ryggen är den också.

Jag ser en man med en pocketbok
i handen och mannen är så smutsig
och vikt och knäckt i ryggen är
han också. Nåt poetiskt är det.

Fragment: Litteratur

Litteratur är verklighet. Försjunken i den goda romanen försvinner världen omkring läsaren, och läsaren fasas med sin stigande koncentration in i en parallell värld, med sin egen befolkning, sina egna lagar, sina egna katastrofer... Det är en flykt som är djupt omoralisk, sa någon en gång: en flykt som är helt nödvändig, säger jag. En dikt kan störta begreppen mot varandra, riva förlåten itu, och lyfta sinnet några fot över dyn vari det nu söker fotfäste. Den perfekta formuleringen kan få en ärrad och trött litteraturvetare att leta efter en överstrykningspenna, kan tvinga tanken i nya banor, kan slå sönder en hel föreställningsvärld eller lägga grunden för en ny. — Litteraturen är en drog och ett beroende som jag gärna, så gärna, dras med...

Fragment: I dag gick jag på några gravar

i dag gick jag på några gravar
(det är ju inget ovanligt)
— de gamla kyrkogårdarnas
inälvor är fulla av de dödas
ben och allt vad de tagit med
sig dit ned av minnen och
memorerade psalmverser
och valkiga händer.

men om någon skulle sätta
spaden i marken (det är ju
inget ovanligt) så skulle inte
mycket av de dödas minnen
och memorerade psalmverser
och valkiga händer
komma i dagen, bara kalk
och trä och skruvar
som någon som jag skruvade i
för längesen.

det kan skapa en grå känsla,
att veta att av de där minnena
och memorerade psalmverserna
och valkiga händerna,
finns inte längre någonting
kvar.

Det är en känsla man lär
sig att leva med.
(inte heller det är ju
något ovanligt)