En midvintersaga

Farfar berättade om en julafton när han var pojke. De behövde granris att lägga på stuggolvet, och han skickades ut att hämta det. Det var visst en riktig vinter: snö en fot djup med stark skare. 

Han hittade först inget som passade. Antingen var riset för glest, eller så hade det tappat färgen eller så var det något annat. Så farfar gick längre och längre in i skogen. Det var gryning när han gav sig iväg, och det var mitt på dagen när han hade samlat tillräcklig av vad han behövde för att gå hem igen.

Då märkte farfar att han kommit vilse. Träden var vita, stenarna var vita, inga stigar eller vägar syntes någonstans. Så han började gå däråt som han tyckte att han kommit ifrån. Efter ett tag kom han fram till en frusen å som slingrade sig fram. Den hade han aldrig sett förut. Isen var blåsvart och blank.

Farfar berättade att han hörde något röra sig på andra sidan. Han såg in mellan träden och där stegade en stor älg fram. Den gick utmed ån, fast längre in i skogen. Och så stannade den och vände sitt huvud med den stora kronan mot farfar. De stod så och tittade på varandra. En djup röst sa bredvid farfar:

"Det är Elof. Han är hungrig."

Farfar tittade upp och såg en man av väldig längd. Farfar var lång själv, men den här mannen var två eller tre gånger längre, och så bred mellan axlarna att det såg märkligt ut. Över hela kroppen bar han djurpälsar och på huvudet en mössa. Ansiktet täcktes av ett stort, svart skägg. Djupt i hålorna satt två svarta ögon.

Den jättelike mannen höll en avbruten och torkad ungbjörk i näven. Han lyfte den högt och med en onaturlig fart kastade han iväg den genom luften. Den landade framför älgen inne bland träden på andra sidan ån. Älgen böjde sig långsamt ner och glufsade i sig.

"Jag har alltid björkar åt Elof och de andra", sa han. "Så de får lite att äta under vintern".

Farfar hade inte sagt något när mannen böjde sig över honom och sade: "Jag heter Heidulf och jag har inte sett dig här förut." Rösten lät som en mörk ton på kyrkorgeln eller rösten hos ett djur. Heidulf tog med näven om farfars överarm. Handen i sin vante räckte nästan farfar från armbågen till axeln. Farfar sa vad han hette och sa att han inte visste riktigt var han var.

"Ja, du ska väl hemåt byn, kantänka."

Farfar sa, att det skulle han nog.

"Ja, då får du gå bort till stenen där, som ligger på de andra stenarna. Och så får du krypa under den. Det går bra, även om det är trångt. Sen fortsätter du rakt fram en bra stund."

Farfar såg en hög med stora stenblock, och under en av dem gick det nog att krypa. Han tackade Heidulf så mycket och bockade sig artigt. 

"Det är rakt inget att tacka för", sa Heidulf, "men du kan väl hälsa klockarn när du ser honom. Hälsa från mig."

Farfar hade gått därifrån och krupit under stenen. När han kommit igenom och vänt sig om hade han inte sett till Heidulf längre. Bakom stenarna såg han bara vita granar som började bli lite gråa. Solen sjönk.

Men det var inte så långt att gå, innan farfar kom ut på stora vägen. Därifrån var det lätt att hitta hem. Han berättade för sina föräldrar och systrar och bröder vad han varit med om. De tyckte nog det lät konstigt, men granriset bredde de ut på golvet och på morgonen efter bar det iväg på julotta.

Efteråt gick farfar fram till klockaren i byn. Det var på den tiden han som ringde i kyrkklockorna och som ledde psalmsången under gudstjänsterna. Farfar berättade att han varit i skogen och träffat Heidulf och att han skulle hälsa. "Det namnet känner jag alls inte till", sa klockaren, "Sa han att du skulle hälsa till mig?" Farfar sa att han skulle hälsa till klockarn. "Kanske var det till far min, då? Han var ju klockare förr. Inte vet jag om det kan varit honom karln menade."

Den gamle klockaren var gammal. Han satt på en stol bak i kyrkan och väntade på sonen som fått ta över sysslorna för längesen. Farfar gick fram till honom och sa samma till honom som till hans son. Den gamles blinda ögon vändes mot honom och ansiktet stramade hårt när han hörde namnet Heidulf. Hette han verkligen så, frågade den gamle mannen med svag men allvarlig röst. Det var som om orden kom ur en grav. Ja, så hette han visst, sa farfar. Då började den gamle blinde klockaren berätta.

"Jag har aldrig träffat honom. Men min far berättade om när han gjorde det. Det var på prosten Ersons tid, det är längesen nu. Han kunde se de onda änglarna och troll och vättar. Och han kunde läsa ut dem. Far var klockare han med och en morgon var han med prosten Erson hit till kyrkan, det var visst innan en julotta och det var fortfarande mörkt. Men de kunde alls inte komma in genom grinden i muren. Far knuffade och bände och drog, men grinden gav inte med sig. Prosten Erson förstod nog att det var trolltyg med i bilden. Han läste ett Fader vår och välsignade far och sig själv, sen tog han i grinden och den öppnades utan hinder. Men den lilla gången fram till kyrkan kändes som en svår uppförsbacke. Varje steg blev tyngre än det förra. Prosten bad medan de gick, men till sist föll far omkull och låg där i snön och såg hur prosten fortsatte framåt kyrktornet. Och där framme stod en väldig karl. Han var både högre och bredare än kyrkporten. Far hörde hur varelsen talade till prosten och sa: Snart nog får ni komma in, präst, men än är tiden vår. Det var längesen ni murade väggar och reste tak över vår källa och vår lund, men långt innan ni kom hit var vi här. Nu får ni dröja här ute i kylan och snön tills vi har gjort vårt.

Far sa att den väldige mannen lade nävarna om prostens axlar och lyfte honom åt sidan. Och prosten Erson stod kvar där och såg i marken. Far satt kvar i snön och såg allsammans och när den väldige mannen en stund senare sa något igen var rösten som åska långt bort. Han hade sagt att nu skulle vi stänga ögonen när han, Heidulf, gick därifrån med sitt folk. Far blundade så hårt han kunde och höll händerna för ansiktet. Han hörde ljudet av många, tunga steg som trampade förbi honom."

Så slutade den gamle klockaren med de blinda ögonen sin historia. Farfar såg hur det hårda i ansiktet slätades ut på honom, och han sa inget mer. 

Detta berättade farfar för mig när jag var liten. Farfar ligger på kyrkogården bredvid farmor. Det har han gjort i många, många år. Kyrkan står tom sedan byn avfolkats. Den är bara ett skal. Men några av de gamla som bor kvar har viskat till mig, att de sett något röra sig innanför kyrkfönstren på midvinternätter. Det glimrar av eldar och ljus. Och någon högrest skugga dröjer vid ingången, den verkar långt högre än kyrkporten, och långt bredare också. De gamla i bygden pratar inte högt om sådant. Nej, om sådant kan man bara viska.

Bokrecension: Veri Similia I-II | Vilhelm Ekelund

Veri Similia I-II är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Böckerna utkom 1915-16; jag har läst dem i en volym som utkom 1963 som försetts med noter av Nils Gösta Valdén.

* * *

Vilhelm Ekelund talar mycket om sanning, men jag skulle vilja börja med att lyfta fram ett annat begrepp och applicera det på hans författarskap, nämligen äkthet. Det är ett starkt intryck av äkthet som jag erfar när jag läser Ekelunds essayer, fragment, aforismer, meditationer. Oavsett om texterna beskriver den yttre verkligheten på ett sant vis eller inte i det ena eller andra fallet, så uttrycker de en äkthet i erfarenheten som inte går att ta miste på.

Ekelund är en upptäcktsresande i andens värld, i intellektets och tänkandets territorier, och han rapporterar sina iakttagelser på ett vis som ibland är svårt att förstå, men alltid uppenbart djupt äkta, så äkta att han ibland bänder eller expanderar språket för att få det att uttrycka det han har ett behov av att uttrycka.

I de två böckerna Veri Similia I-II blandas olika typer av texter. Särskilt uppehåller sig Ekelund vid Dostojevskij och Goethe, Emerson och Carlyle. Det säger mig mindre än annat; särskilt i aforistiken och andra reflexioner om litteratur och det litterära samt om själva levnadskonsten berör han mig som läsare starkare.

* * *

Ekelund är inte så mycket en guide på en livsvandring, som en samtalspartner, en insiktsfull och bildad samtalspartner som kan få oss att fästa blicken på sådant som vi annars inte hade sett eller åtminstone inte sett på samma sätt.

Oberördhet av det yttre och andra människor fungerar som ledmotiv i verken. Det ger uttryck för ett frihetspatos av högsta potens: för att vara fri, måste man vara fri både från andra människors makt att påverka ens inre, och den egna själviskhetens förmåga att förvränga ens blick. Man bör för sin inre hälsas skull inte ens försöka få rätt mot orätten när den riktas mot en själv; tvärtom bör man hitta en glädje i förmågan att sätta sig över orättvisan, att inte låta den få sig ur balans.

"… i själva verket är det enda bekväma och intressanta att icke låta irritera sig."

Vad ska vi då göra mer? Jo, Ekelund råder oss att ta vara på dagen, att inte låta smått stå i vägen, att inte ägna sig åt småsaker som distraherar, men samtidigt inse att småsaker hör till livets goda. Vi ska gå till de stora verken, se upp för snusförnuftet.

Man ska vara lugn. Man ska inte vara upprörd. Man ska vara solbelyst, stå i solen. Man ska hänge sig åt glädjen. Man ska vara medveten.

"Antingen är man en levande, d.v.s. en tänkande, tankeälskande, eller är man en död, d.v.s. tanketom, tankefientlig. Något tredje gives ej."

Ekelund hjälper sina allvarliga läsare att vandra lugna och vakna genom livet.

* * *

Vi kan uppehålla oss lite på vad Ekelund säger om litteratur och böcker.

Böcker, goda böcker, är inte en slit-och-släng-vara, utan något som förblir: en kamrat. En bra, god bok läser man om och blir man inte färdig med: den ger nytt. Vidare är en god författare inte pladdrig.

"Alla goda författare äro lakoniska, de må ha skrivit än så många volymer."

Det hänger väl rimligen ihop med Ekelunds förkärlek för det klassiska: de raka linjernas svalhet.

Men det finns också goda läsare. De läser långsamt.

"Läsa hastigt är precis lika galet som äta hastigt."

Läsandet skall alltså avnjutas, kännas av, inte bara hastas igenom.

* * *

Några självbiografiska fragment finns också med i volymen. Två stannar jag särskilt inför. Det ena ett porträtt av en sträng latinlärare i Ekelunds barndom. Det andra hans vistelse i Hamburg, där han bland annat tjusas av de begagnade böcker som säljs på kärror. Båda dessa texter är fulla av känsla.

Ekelund är ständigt aktuell för den läsare som vill utforska tänkandets värld: den inre världen. Man kan hålla med honom i hans uppfattningar eller inte, ta hans råd eller låta bli, men vad han skriver  fungerar onekligen som impulser som sätter de egna tankarna i rörelse och därmed – i bästa fall – för läsaren i riktning av ett rikare inre liv.

– – –

Veri Similia I-II, Vilhelm Ekelund. Noter av Nils Gösta Valdén. Albert Bonniers förlag 1963. 182 sidor.

Bokrecension: Predikare | Bo Bergman

Predikare är skriven av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom år 1967.

* * *

Samma år som Bo Bergman avlider 98 år gammal utkommer Predikare. Det är en samling litterära kåserier, experimentella essayer, vittnesbörd från ett långt liv i närhet av litteraturen. De har fått formen av predikningar. Man kan säga att Bergman återbesöker de valfrändskaper han skaffat sig genom åren: de litteratörer som han stått nära, oaktat om de levt i helt andra tider än Bergman själv.

Så är den förste författaren i samlingen den person som ligger bakom Solsången, en isländsk eddadikt, påverkad av kristendomen. Bergman inleder ett drömsamtal med honom och verkar beklaga att tiden är utan tro. Jag förstår det inte som att Bergman i dialogen förordar en särskild religion i sig, utan snarare bejakar människans behov att sätta sin tro och lit till något, något som inte är förfuskat.

Postillan fortsätter med att lägga ut texten om Goethe, Montesquieu, Ludvig Holberg, Kierkegaard, H. C. Andersen, Bellman och Strindberg.

Strindberg träffar han också i en dröm, bredvid dennes staty i Tegnérlunden. Innan dess har Bergman karaktäriserat Strindbergs välkända komplexitet så här:

"Han kunde vara infernaliskt elak och barnsligt älskvärd, tapper och feg, naiv och hånfull, sällskaplig och människoskygg, hämndgirig och ödmjuk, likgiltig för sin betydelse och öppet förklarande att han var Sveriges största författare."

Och Bergman minns att han mött Strindberg. "Jag mötte honom ibland på Riddargatan. Han gick rak i ryggen som en gammal major, och då hade han både Infernokriser och Svarta fanor och Blå böcker bakom sig."

Men så möter då Bergman Strindberg igen, på 1960-talet, i drömmen. De samtalar lite innan Strindberg vänder ryggen till och går från platsen.

* * *

Bergman minns tillbaka. Han formulerar till exempel en intagande bild av ett Stockholm för länge sedan:

"Jag minns sommarsöndagarna från min egen ungdoms Stockholm på 1880-talet, när det inte fanns några bilar att bli överkörd av och stillheten kunde sjunga i öronen. En idyll i stenöknen."

Det är svårt att gripa om det tidsperspektiv som Bergman har. Han nämner till exempel att hans debut utföll "ganska lyckligt", och att "[t]ill och med C.D.W. visade sig nådig, så långt han kunde sträcka sig, nr det gällde en ung poet, som naturligtvis inte kunde förutsättas obesmittad av tidsandan." C.D.W. syftar på den legendariske akademisekreteraren Carl David af Wirsén.

Bergman själv valdes in i Svenska Akademien 1925 och satt där i över fyrtio år. Det betyder att han bara i det sammanhanget träffat personer som Henrik Schück, Sven Hedin, Olle Hedberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Verner von Heidenstam, Pär Lagerkvist, Fredrik Böök, Eyvind Johnson, Lars Gyllensten (som i sina memoarer skriver om ett möte med Bergman i dennes bostad), Harry Martinson, Dag Hammarskjöld, Albert Engström, Gunnar Ekelöf, ja, för att nu endast nämna några!

* * *

Bergman är mycket gammal när Predikare kommer ut. Hans vishet är inte av det deklamatoriska slaget; han förkunnar ingen sanning med ivrarens stirrande blick. Han är stillsam. Han konstaterar:

"När man står i början av sin vandring, vet man vad som är rätt och fel. När man hunnit till slutet, vet man ingenting – bara att det många gånger varit tungt att gå och att man velat ge mycket för en bägare friskt vatten."

Om inte det är vishet, vet jag inte vad vishet är. Insikten att säkerheten hör ungdomen – ja, det omogna – till, och att tvivlet kommer med en erfarenhet av det mänskliga som påverkar omdömet om nästan. Ytterligare skriver han i annat sammanhang:

"Vi kan inte vila oss längre. Själen vet inte vad den skall ta sig till. Arbetet har blivit bedövning mer än glädje, och ångesten driver oss ständigt vidare mot mål som inte är något riktigt mål, bara en anhaltstation."

Det ligger något av nostalgi och blick tillbaka över Predikare. Inte resignerat, men nöjt. Som om Bergman ser ut över vad som varit och skänker några ord till några av de författare som betytt mest för honom genom åren, vilket samtidigt ger honom tillfälle att göra reflexioner också av allmännare slag. Han skriver: "Jag har haft det bästa umgänge."

Hans varma ton gör att läsaren genast är beredd att tro honom: Bo Bergman har trivts med sina valfrändskaper. Och läsaren trivs med att lyssna till Bergman berätta om dem.
– – –
Predikare, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1967. 120 sidor.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1921-1922 | Fredrik Böök

Fredrik Böök. Bild: Alvin.

Essayer och kritiker 1921-1922 är en samling texter av litteraturvetaren och -kritikern Fredrik Böök (1883-1961), som tidigare publicerats i Svenska Dagbladet. Boken trycktes 1923.

* * *

Litteraturkritik hade en gång större betydelse i det kulturella Sverige än idag. Och främst bland litteraturkritiker var Fredrik Böök, åtminstone under 1910- och 1920-talet. Hans inflytande bestyrks av att hans recensioner gavs ut i tryckta samlingsvolymer. En av dem har jag nu läst, nämligen Essayer och kritiker 1921-1922.

Tidpunkten är viktig för att förstå innehållet. Det första världskriget har avslutats några år tidigare, och mycket av den litteratur Böök skriver om förhåller sig till kriget. Också Böök själv gör det. För honom blev krigsslutet en katastrof: hans älskade Tyskland stod på förlorarsidan och hade påtvingats mycket svåra fredsvillkor: "… den obarmhärtigaste, kortsyntaste, vansinnigaste fred, som världshistorien känner."

Dysterheten och besvikelsen över sakernas tillstånd går inte att ta miste på.

* * *

De flesta av verken som recenseras i samlingen är sakprosa. Det rör sig om minnen och biografier i de flesta fallen. I sin inledning kommenterar Böök själv detta förhållande med att det beror "på själva den luft vi andas" snarare än tillfälligheter.

Genom att kommentera verken får Böök möjlighet att kommentera världsskeendena.

Särskilt starka är hans antipatier mot bolsjevikiska Sovjet-Ryssland. Själva den ryska mentaliteten kritiserar han svårt, och inskärper att Ryssland på inga villkor får expandera västerut. Han menar att det kommer att kräva flera generationers arbete innan Ryssland "... ånyo kan bli en människovärdig boningsort.”

Tyskland är honom kärt, men det betyder inte att han gillar den kulturella utveckling han tycker sig ana i landet. Expressionismen i dess litteratur ogillar han, och han skriver: "[d]en tyska kritiken kan framträda med grundade anspråk på att vara den uslaste i världen, och det vill inte säga litet." Den höjer nämligen allt till skyarna, utom det riktigt värdefulla, verkar Böök mena.

Den litterära expressionismen tillhör inte det värdefulla enligt honom, han sätter den i samband med "absurda pretentioner och simulerad förryckthet" och kallar den "älsklingsföremålet för kriticis och litteraturprofessorernas svammel."

Inte heller uppskattar han den äldre litterära naturalismen. Och hur mycket man än tycker om klassikerna, får ändå vara ganska kulturkonservativ om man ska uttrycka sig som följer:

"… på det estetiska livets område består framåtskridandet ofta i tillbakagång, och i varje fall äger det alltid rum under intim andlig påverkan av de klassiska mästarna."

De flesta av de verk och personer som Böök refererar till är numera glömda eller endast ihågkomna av historiker, litteraturhistoriker och litteraturvetare. Men vissa av namnen hålls högt i ära, även om de hos Böök ibland förekommer i andra sammanhang än vi vant oss. Så berättas om reseböcker av Bertrand Russell och H. G. Wells, som de skrivit som socialister vilka besökt Ryssland. Böök betonar naturligtvis gärna de ställen där dessa fällt negativa omdömen om bolsjevikerna.

* * *

Böök är smakdomare. Han låter ett subjektivt språk beskriva hur vissa verk har kraft eller inte, om de har must, om de är berörande. Han kan även fälla kvicka och småelaka oneliners om vissa böcker, som till exempel om en viss bok: "… den är omfångsrik, men den kan knappast kallas innehållsrik", eller om en författare: "Den, som skall representera genomsnittet, kan aldrig vara för litet djupsinnig eller för mycket banal."

Naturligtvis är Böök en man av sin tid och sin klass. Han står inte utanför sin tid och inte heller den egna tidens fördomar. Han uttrycker sig ungefär såsom man förväntar sig att en borgerlig, konservativ och spränglärd litteraturhistoriker i början av 1900-talet.

Men han är också, och däri ligger något i hans texters bestående värde, en skicklig stilist. Därtill kommer det historiska värdet av att sätta sig in i den tankevärld som var Bööks och hans likars, för att förstå det förflutna något bättre.

Genom Bööks texter i Essayer och kritiker 1921-1922 får vi också en god kännedom om den litteratur som var i ropet för nära ett sekel sedan; den litteratur som det talades om och refererades till. På så vis blir Bööks texter dessutom litteraturhistoriskt högintressanta.
– – –
Essayer och kritiker 1921-1922, Fredrik Böök. P. A. Norstedts & Söners Förlag 1923. 289 sidor.

Bokrecension: Sak och sken; På hafsstranden | Vilhelm Ekelund

Sak och sken och På hafsstranden är skrivna av Vilhelm Ekelund (1880-1949) och utkom båda i bokform första gången 1922, efter att texterna de består av i flera fall varit införda i olika tidningar.

Jag har läst en upplaga från 1997 där båda böckerna tryckts i faksimil i en volym, samt försetts med efterord och kommentarer av Nils Gösta Valdén (1927-2010).

* * *

Det är en utmaning att läsa Vilhelm Ekelund. Hans författarskap är vittförgrenat och komplext. Däri pressar han språket till dess yttre gränser i texter som är dels filosofi, dels poesi. Därför blir det också svårt att ringa in och definiera vad hans ärende egentligen är. Det känns som att översätta ett musikstycke i kalkyler: upplevelsen förtas när man försöker tolka det ena uttryckssättet genom ett annat.

Men vad är det han vill? Jag tolkar texterna i verken som djupt förbundna med en individualism. Ekelund värnar om det egna och söker hur han ska låta detta egna blomma skönast och friskast, utan att det är fråga om inkrökt själviskhet.

Solen och ljuset återkommer som metaforer som inte riktigt får sina nycklar. Men det måste ha något av oberoende över sig, självständighet, och inte minst sanning – och därmed väl också förmågan att se på sig själv sanningsenligt.

Detta i sin tur utvecklas till tankar om hur man kan leva ett rikt liv, ett andligt liv. Det handlar om livskonst. Illusionsfri och solbelyst men andlig livskonst. Ekelund uttrycker sig så här:

"Vad var ljustjenandet? Nu och alltid: lägga sumpar torra, utrota skadligt, göra rent och fint, skaffa god, hälsosam luft."

Ekelund skriver inte för massorna, utan för dem som lyssnar, även om han vid denna tid ännu väl inte gett upp hoppet om att nå ut.

Jag tror att det krävs en del träning för att uppfatta vad han säger. Och då inte bara för att han obehindrat citerar på olika språk, utan för att innehållet i vad han säger inte är information så mycket som impulser som behöver verka. Visst talar han till förnuftet, men texterna verkar också känslomässigt och stämningsmässigt. Läsaren kan med fördel reflektera kring dem, bearbeta dem. De vinner inte på att hastas igenom. Ekelund skriver:

"Att icke ställa några fordringar på läsaren betyder aldrig annat än rätt och slätt att författaren icke ställer några fordringar på sig själf."

Ekelund tar spjärn mot och inspireras av olika författare. I dessa verk återkommer Swedenborg, Thomas a Kempis, Viktor Rydberg, Goethe, Tegnér, Comte, Nietzsche, Sofokles, Meister Eckhart – med flera. Han refererar gärna till antiken.

Man kan också se hur han har en försonande syn på kristendom, åtminstone på den kristna mystiken, den som utforskat djupet i människan. Swedenborg uppskattar han uppenbart särskilt och Swedenborgismen "är väl den aptitligaste af alla religioner." Det är emellertid inte religiös metafysik som han förhåller sig till, utan snarare praktiker, resultat av vishetssökande genom mystiken och reflexion kring människan.

* * * 

Det är tal om stora ord: sol, ljus, sanning. Och åter och återigen ett oberoende av andra människors meningar: han ber inte om ursäkt för vem han är och söker inte bekräftelse hos andra.

"Intet är löjligare än begärligheten i fråga om medmänniskors uppskattande och uppmärksammande af ens förtjenster; och intet gör en människa svagare."

Man ska inte låta något skymma "lifvets vackra utsikt", inte orättvisor, inte ett "surt öga" hos andra.

Men målet nås inte genom att man gör sig till stål: nej, man ska, tolkar jag Ekelund som, samtidigt vara sårbar och fast. Sår utgör utmaningar som man växer av att övervinna. Ja, det finns sådant, menar han, inom en som måste slås ihjäl, för att livet ska kunna levas: också det gynnar. Kampen stärker. Målet man strävar mot är hälsa, andlig hälsa.

Ekelund verkar mena att ett visst distanserat väsen gynnar. Att hålla människor på lite avstånd. Att värja sitt oberoende av andras uppfattningar. Och så, anar vi av vad Ekelund skriver, undviker man "en umgänglighet som lämnar sår efter sig." Möjligen hör vi Ekelund själv här, ännu personligare än vanligt.

Jag förstår Ekelund som att människan gynnas av nykter behärskning. Inte på ett livsförnekande sätt, men i motsats till att låta passioner och överdrifter styra. Ett drag av stoicism kan väl skymta här, även om Ekelund inte refererar till den traditionen själv. Men den är svår att inte associera till i samband med en formulering som denna:

"Fanns det en ljufvare stjärna som lyste öfver en människas väg än hoppet om befrielse ur affekternas helvete? Denna stjärna må vara hur gäcksam, hur illusorisk som helst: att den står där gör det möjligt att uthärda lifvet."

Men det är absolut inte fråga om något annat än ett bejakande av livet.

"Icke gå till människorna och söka få veta om man har rätt att lefva. Gack till hafvet och heden och den djupa västanstormen. 

Hafvet och skogen, luft, skyar, träd --- allt säger ja till dig bland dem."

Själva naturen bekräftar dig. Och du har all rätt – ja, rentav bör du alltid sträva efter – att leva i glädje. Själva strävandet efter glädje framstår som något i grunden nödvändigt för människan, liksom att sträva efter sanning, ett ord som får en nästan sakrosankt klang här hos Ekelund.

* * *

Både Sak och sken och På hafsstranden utkom 1922. I denna upplaga har de två böckerna sammanförts i en volym. Den förstnämnda innehåller mer av aforistik, medan den senare innehåller mer av längre essayer, om än ofta med aforistiska inslag.

För mig kommer Ekelund fram tydligast i sina aforismer. Tråden blir betydligt svårare att följa genom en längre sammanhållen text, fylld med referenser och allusioner, termer på grekiska och latin, egenskapade ordformer och – ärligt talat – inte ett alldeles pedagogiskt framställningssätt.

Det är också i det senare verket som vi möter en del av Ekelunds betraktelser om ras; det är inte fråga om nedvärderande rasism, men ändå ett tal om ras som var rimligt i samtidens kontext, men knappast numera, när vi inte söker förklaringar till kulturella skillnader i etnicitet.

* * *

Så är Vilhelm Ekelund elitistisk? Ja. Han är det – i någon mening, på ett svalt vis, inte för att verka högfärdig. Hans förnämitet manifesterar sig i andlig klarsyn uttryckt med poetisk kraft.

Det är inget av inställsamhet i det han skriver. Själv förstår jag honom endast ibland, och då med viss tvekan. Men det ger något att läsa honom. Åtminstone inbillar jag mig att det faktiskt är något av sol och ljus och hälsa i det han skrivit. Jag uppskattar det.
– – –
Sak och sken; På hafsstranden, Vilhelm Ekelund. Vilhelm Ekelundsamfundet/ellerströms 1997. ISBN: 91-86489-51-8. 177+245+XXI sidor.

Bokrecension: Stunder | Bo Bergman

Stunder är en diktsamling av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1952.

* * *

Det är inte lätt att recensera lyrik. Poesin rör sig i en annan sfär än prosan, även om god prosa gärna i mina ögon får ha släktskap med poesin. Men poesi, tycker jag, är i allmänhet mer svårfångad, inte sällan också mer svårförståelig än skönlitteratur. Dess komprimerade natur kräver en särskild uppmärksamhet på språkliga nyanser, referenser, bilder.

Likväl tycker jag om poesi. Inte nödvändigtvis all poesi, så klart, men poesi som konstart. Att läsa dikterna och prosapoemen i Bo Bergmans Stunder gav en djup känslomässig tillfredsställelse. Det rör sig en stämning genom de flesta av texterna som inte kan undgå att beröra.

Det handlar om höststämning, aftonstämning. Det handlar om vemod. Det handlar om känslan av nostalgi och förgänglighet. Inte på ett maniererat vis, utan helt naturligt. Så är dikterna också skenbart okonstlade, naturliga, musikaliska i sina rim, stundom täta rim, stundom utdragna: levande hela tiden.

* * *

Bergman ger uttryck för en desillusionerad syn på livet – och döden. Lyckan är flyktig.

"Vi lever i stunder
och dör i ett liv …"

Här finns inte ynglingens känslomättade Weltschmerz, utan den gamles trötthet: dens trötthet som smakat livet och nu är mätt. Det är vilsamt, nyktert, bakåtblickande. Pessimistiskt utan att vara bittert. Och då en pessimism grundad på livet, inte på idéer som stipulerar en sådan livshållning.

"Otaliga som öknens
sandkorn och havets
är människornas plågor."

Bergman ger uttryck för ett främlingskap i sin egen tid. Från förr kommer skuggor och talar till honom med språk som han förstår; inte nutidens språk. Han är ensam. "Jag lever hos det som jag mist", skriver han.

"Hela min levnad är
en spökhusatmosfär."

Allt får plats i Bergmans dikter, allt får färg av hans språkanvändning. Tåget. Staden, som oftast är Stockholm. Drömmar och sömn återkommer flera gånger. En sopstation passerar förbi. En schavott. Ett hotell.

Dagen är inte nödvändigtvis en bild för det positiva hos Bergman. Han talar om "det svårmodsalstrande middagsljuset". Nej, poeten hör mer hemma i kvällens mildare belysning.

Ibland kan man i denna värld av skuggor märka av ett hopp – om något efter döden. Men livet på jorden blir i dikterna om och om igen fråntaget glans och härlighet. Möjligen kan det finns något där: ögonblicket som inte förstörs av grubbel, av skuld. Och vidare, på annan plats:

"Möt det svåra,
bittra, tunga
med ett tappert livsbegär."

Dikten fortsätter med att konstatera att vi endast kan vi nå en himmel på jorden

"... när
våra mödor sjunga ..."

* * *

Inte bara den egna stämningen uttrycks i dikterna. Där finns också illustrationer av världen utanför honom.

"Jorden, det gamla rövarskeppet,
kränger för ödets kast."

På annan plats beskriver Bergman hur hatet gått över jorden, men att det finns frid, långt borta, dit tron och modet kan ta mänskligheten. Jag tror inte att detta skall tolkas som religiös bekännelse, religiöst hopp: men kanske ett hopp om att något annat, något bättre än vad som då var, i de omskakande tider vari poemet måste tillkommit, ändå finns någonstans. Men med detta sagt märks likväl stundom öppningar för religiösa möjligheter i Bergmans diktning.

* * *

Det finns inget ungdomligt över Bergmans dikter i Stunder. Det finns inget febrigt, hetsigt. Men det finns mognad och stillhet och ro. Det är dikter att återkomma till. Ungefär som man återkommer till vissa vemodiga sånger, för ibland är det skönt att få lov att höra på något som går i moll och inte försöker vara glättigt, hippt och ytligt. Utan något som formulerar att det faktiskt är helt okej att känna vemod.
– – –
Stunder, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1952. 198 sidor.

Bokrecension: Slutord | Sven Delblanc

Slutord är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1991. Jag har läst en upplaga från 1992.

* * *

Hösten 1990 diagnosticeras författaren, litteraturvetaren, kulturpersonligheten Sven Delblanc med cancer. Den konstateras vara obotlig.

När vårvintern 1991 kommer har Delblanc, efter en svår höst och vinter, tillräckliga krafter för att skriva ner de femtiofem dagboksliknande anteckningar om hans erfarenhet av att vara lidande och döende som utgör Slutord.

* * *

Från sitt lidandestillstånd betraktar Delblanc världen. Han ser hur vännerna som med gemyt hört om hans många ryggskott nu drar sig tillbaka när de hör om cancern. De kan inte hantera det. Han skriver att han själv flydde från sin sjuke kusin.

Han skriver: "Att tala naturligt om döden tycks omöjligt i vår kultur." Kommer vännerna måste de hantera att det finns onämnbara ämnen. Det hämmar dem. Han är ensam, och vill kanske vara just det.

Delblanc är inte troende. Den tröstegrunden har han inte. Han har dödsskräck. Döden kallar han återkommande "Ingenting" genom boken. Han har dock hopp. Hopp om att leva ännu ett tag, hopp om ett naturens – inte religionens – mirakel.

* * *

Delblanc skriver om sin kroppslighet. Hur smärtan anfaller honom. Hur han inte kan sova, utan att först hitta en ställning som är dräglig: så kan han ligga en liten stund. Att ens resa sig ur sängen är en process. Det är till sist kroppsligheten som regerar, menar han.

Och han berättar om hur han måste avvänjas från morfinet. Han kommer att behöva dess fulla effekt senare.

Rationaliseringar av döden kan friska ägna sig åt, inte de plågade, menar han. Vi kan dikta om människors erfarenhet av dödsskräck, av rädsla för döden, men om döden själv?

"Meningslöst. Döden är Ingenting."

Delblancs typiska cynism finns också med i boken. Han får besök av en vän, som märker att han för tillfället verkar må ganska bra. Delblanc noterar vännens besvikelse: när vännen väl gjort sig mödan och kommit dit kunde han väl åtminstone bete sig som en döende.

* * *

Halvskrivna manuskript ligger i kuvert. Delblanc sörjer sin förlorade arbetsförmåga: han orkar inte skriva. Men samtidigt står han inte ut med att inte arbeta, inte skriva. Han vet att han inte kan skriva en roman i sitt nuvarande hälsotillstånd: fragmenten återstår.

Här och var finns också insprängda litterära reflexioner. Han skriver om vikten av kopplingen mellan det muntliga och det skriftliga. Om hur han i sitt skrivande använt sig av symbolism å ena sidan och realism å andra sidan. Men också om hur teorier förgiftar skrivandet. Om hur bestsellermentalitet förstör. Men han hånar en kulturell elitism.

* * *

Slutord innehåller inga uppenbarelser. Ingen blick in något mystiskt, okänt bortom döden. Slutord är dagboksliknande fragment från en man som drabbats av en obotlig sjukdom och kämpar med att förhålla sig till den situationen, och att förhålla sig till smärtan och den kroppsliga nedbrytningens kuvande av sinnet. Och att förhålla sig till sin förståelse av att döden är Ingenting.

Men boken är också en utsträckt hand; Delblanc skriver på baksidan av boken: "Det är bara en privat berättelse om en medmänniskas känslor och tankar i sjukdomens första stadium. Jag vore glad om den kunde vara till nytta."

Den Delblanc som på hösten 1990 lider svårt hämtar sig något. Han lever till december 1992. I början av 1991 orkar han skriva ner Slutord. Han fick inget naturens mirakel, men han fick tid att ge ut en bok om Homeros, och att skriva den självbiografiska Agnar, som gavs ut postumt.

Slutord är och förblir en mycket allvarlig och karg bok med iakttagelser från ett land som friska människor ofta skyr. Det är mycket ödmjukande läsning.
– – –
Slutord, Sven Delblanc. MånPocket 1992. ISBN: 91-7642-805-2. 77 sidor.

Bokrecension: "Det går en åska genom tidevarvet" | Carl Jonas Love Almqvist

"Det går en åska genom tidevarvet": Pamfletter och polemik är en samling texter av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), i urval och redigerade av Folke Isaksson (1927-2013), som även skrivit inledning och efterord, samt kommentarer till de enskilda texterna.

Boken utkom 1972.

* * *

Carl Jonas Love Almqvists liv blev minst sagt omväxlande. Förutom författare, poet och journalist var han även präst och ett tag rektor. Efter att ha anklagats för giftmordsförsök gick han i landsflykt. Han kom aldrig att återvända hem och dog utomlands. Huruvida han var skyldig eller inte diskuteras fortfarande.

Numera ges Almqvists samlade verk ut i vetenskaplig edition av Svenska Vitterhetssamfundet. Hittills har 24 volymer utkommit. Men utöver denna edition har även Gidlunds förlag gett ut ett urval om elva volymer språkligt moderniserade skrifter av Almqvist. En mängd urvalsvolymer finns också tillgängliga antikvariskt. En tidigare utgåva av de samlade skrifterna är från första hälften av 1900-talet.

Folke Isaksson har ur Almqvists enorma produktion plockat fram sjutton texter som på ett bra sätt illustrerar Almqvists radikala idéer och politiska hållning, om tillåter sig att se dem som uttryck för Almqvists egna uppfattningar, fastän de ingår i ett litterära verk. Ett litterärt berättarjag är ju inte nödvändigtvis detsamma som författarjaget.

Texterna kommer ur olika källor, men har många gemensamma drag.

* * *

Värnandet om folket framom herrarna är till exempel genomgående i texterna. Det finns ett slags tidig socialism närvarande, även om väl Almqvist själv skulle kalla sig liberal. Arbetarnas väl står honom varmt om hjärtat, och han skriver:

"I själva verket tyckes det såsom om mästaren eller herren skulle befinna sig i lika stor angelägenhet och nödvändighet om den fattiges arbete, som denna av den förres penningar."

Ett annat genomgående drag är den emancipatoriska inställningen till kvinnornas situation i det samtida Sverige. Det är inte fel att tala om tidig feminism. Till exempel förordar Almqvist inte bara att kvinnan ska få bli myndig, utan att hon dessutom, på grund av att "hon tidigare mognar, än han", ska bli myndig före mannen.

Och så skriver Almqvist, inte minst, om nödvändigheten av en representationsreform. Ståndsriksdagen må ha sin historiska förklaring, men inte längre försvarbar. Särskilt adels- och prästeståndets utrymme kritiserar Almqvist: den är inte proportionell.

Almqvist är demokrat. Han menar, att om inte folket får ha inflytande genom ombud där hennes angelägenheter avhandlas, kan man inte heller förvänta sig att det ska bära de bördor som åläggs henne av staten.

Men någon vän av våldsamma revolutioner är Almqvist inte, men han inser mycket väl att när kokpunkten nås kan dylika fenomen uppträda. Men uppenbarligen föredrar han förändring inom lagens råmärken. Folket kan hursomhelst inte hållas i mörkret.

"… att de styrande klasserna ännu kunna inbilla sig, att deras yttrande till folket numera tagas av det för annat än vad dessa yttranden äro – ett tomt spegelfäkteri – det utgör det närvarande samhällsskickets mest gigantiska självbedrägeri."

Almqvist är på det klara att stora samhällsförändringar är på gång. Den gamla tiden lutar mot sin grav, och en ny tid växer fram. "Europas framtid står hos oss alla i förstugan, och vill in", skriver han. Och framtiden kommer att slå in dörren, där den inte öppnas. Själv ställer sig Almqvist på den framtidens sida: "Jag är en förbättringens vän, och i och med detsamma en av framtidens vänner."

Religionen finns också med här och var i samlingen. Almqvist kritiserar den andliga överheten, men räknar inte det vanliga prästerskapet dit. Någon egentlig kritik mot kristendomen som sådan är svår att hitta, när kristendomen förstås som ett stöd och en tröst för folket, och inte som ett förtryckande instrument i överhetens händer. Kristendomen idéströmning klarar sig från tadel.

* * *

Folke Isaksson har vid redigeringen nystavat Almqvists texter. Det tycker jag rent principiellt egentligen inte om, men det underlättar antagligen läsningen ganska betydligt, med tanke på att ordväven även efter moderniseringen av språket är svårhanterlig.

Isaksson har inte gett sig på att justera Almqvists interpunktion; han har dock infört vissa styckebrytningar. Men meningarna kan för en modern läsare definitivt kännas som långdistanslopp och kräver åtminstone för min del ofta omläsningar för att jag ska ha någon pejl på den röda tråden genom bisats efter bisats.

Den kompakta och ändå vindlande prosan till trots får Almqvist dock ideligen till snygga formuleringar av snarast aforistiskt slag. Dessa aforistiska blixtar lyser upp även de långa vandringarna genom resonerande meningar som breder ut sig över raderna.

* * *

Almqvist är ett modernitetens rop, någon generation innan rösterna blev många fler. En vägröjare, om man så vill, för då radikala idéer.

Det besynnerliga och beklagliga är väl ändå, att i alltför stora delar av världen är rop av hans slag ännu radikala: rop om kvinnans likställighet med mannen, rop om rimlig representation i beslutande församlingar, rop om fri press, rop om balans mellan samhällsklasserna.

Vi får fortsätta att ropa i hans ställe.
– – –
"Det går en åska genom tidevarvet": Pamfletter och polemik, Carl Jonas Love Almqvist. Red. Folke Isaksson. Bokförlaget PAN/Norstedts 1972. ISBN: 91-1-721061-5. 156 sidor.

Bokrecension: Rannsakan | Fredrik Böök

Rannsakan är skriven av Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom 1953. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Det måste ha varit en medfaren professor som skrev Rannsakan. Fredrik Böök hade varit en av 1900-talets viktigaste röster i litterära frågor. Men hans ställningstagande för sitt älskade Tyskland hade efter andra världskriget gjort honom till en utstött.

Den så bildade mannen hade inte i tid genomskådat omfattningen av hitlerismens ondska. Nu har det gått några år. Han skriver delvis självbiografiska uppsatser och ger ut dem som Rannsakan.

* * *

Så mycket till Rannsakan blir det emellertid inte. Snarare redovisning. Och ytterst lite om det som gjort honom utstött. Nej, Böök går särskilt i den första uppsatsen tillbaka till sin ungdom och till sina studieår i Lund. Den tiden framstår i ett förklarat ljus.

Han skriver mycket ingående om sina filosofiska och litterära influenser. Det är väl snarast dessa gestalters påverkan på honom som rannsakas av författaren. Det blir för det mesta ytterligt torr läsning för alla som inte är mycket intresserade av Hegel och romantiken.

Men han skriver också om hur han han för sina första egna intjänade pengar köper fyra band med Goethes verk. Han skriver om de halvt legendariska lärare han mött och deras egenskaper och egenheter.

Och i tre separata uppsatser behandlar han sin relation till tre bekanta. Det är:

• Bengt Lidforss
• Vilhelm Ekelund
• Albert Nilsson

Två tjog år efter att Lidforss dött beskriver Böök hur han själv ett tag ingått i dennes clique i Lund. Han sätter visserligen inte Lidforss finare sidor under skäppan, men drar sig inte heller för att använda svärta i porträttet. Bacchanalerna, hetsigheten, könssjukdomen berättar han också om. Och så detta:

"Att Bengt Lidforss var homosexuell är jag övertygad om; visserligen har jag inte själv erfarit eller direkt iakttagit något som enligt gällande strafflag var brottsligt, men att han underhöll förbindelser av det antydda slaget kunde inte undgå mig."

Vi kan notera att Bööks porträtt modifierats av Nils Beyer i hans omfattande biografi Bengt Lidforss, där bland annat en av Böök anförd stöldhistoria helt avskrivs.

Så här på ytterligare ett drygt halvsekels avstånd kan vi väl cyniskt notera att det nog är möjligt att Bööks faktiska och konkreta minnen ingått äktenskap med vad han någon gång hört rykten om och som omformats till hågkomster.

Lidforss dog i alla fall tidigt, och den vänskap som en gång funnits mellan den unge litteraturvetaren och botanisten hade spätts ut med rejäla tryckta polemiker.

* * *

Relationen till Vilhelm Ekelund verkar ha varit mindre dynamisk. Böök framställer Ekelund som en lovande poet, ja, en överhövan genialisk poet, men ogillar den utveckling som hans diktning tog. Som person utmålas Ekelund som mycket allvarsam. Han skriver:

"Vilhelm Ekelunds yttre varelse kom en genast att förmoda att han inte var någon lycklig människa."

Litteraturvetaren Albert Nilsson verkar ha varit en person som Böök höll av som en vän. Böök beskriver honom med tydlig värme. De verkar av skildringen att döma ha haft något av en vänskaplig konkurrensrelation, där Böök framhåller Nilssons företräden och samtidigt gläds i de fall han kan ha gett honom något fruktbärande teoretisk impuls.

* * *

Helt utan reflexioner om andra världskriget är inte Rannsakan. Ett stycke som det följande är intressant:

"Alla åskådningar, alla folk och stater, alla samhällsgrupper och individer är underkastade ondskans makt och kan under givna förhållanden falla för frestelser, kan göra sig skyldiga till kallblodiga grymheter, till hat och hämnd, till hårdhjärtad egenrättfärdighet. Dessa egenskaper är inte häpnadsväckande abnormiteter, som man inbillar sig då man skyndar sig att konstatera dem hos sina fiender och motståndare; de är i stället utslag av de bristfulla och syndiga i själva den mänskliga naturen."

På ett sätt har Böök så klart rätt. Under vissa givna omständigheter kan en grupp föras att utföra vissa givna handlingar. Men argumenteringen är också en något som vrider blicken från koncentrationsläger och folkmord och säger "ni då", eller "det kunde varit ni" till dem som inte gjorde det.

Och som Böök fortsätter lite längre fram:

"Vill man inte ge sig in på sofistiken och advokatyren, så återstår det faktiskt ingenting annat än att ödmjukt böja huvudet och bekänna att alla människor är syndare, alla utan undantag, och först och främst vi själva …"

Så har vi gått varvet runt; den som pekar på koncentrationslägret och tadlar Tyskland borde kristligt ödmjuka sig och betänka sina egna synder.

* * *

Böök graviterar i boken mot kristendomen, men kan inte omfatta den som troende.

Det mest centrala för honom i kristendomen, det som han värdesätter och kommit till insikt om som särskilt värdefullt, är syndabekännelsen. Böök är inte materialist och inte heller religiös i någon djupare mening. Eller kanske just ändå i en djupare mening: en mening djupare än i den dogmatiska religionsformen.

Han skriver att han som konfirmand inte var troende, men att hans "behov av andakt och världsförklaring fann tillfredsställelse och näring i poesien, hos Tegnér och Goethe och Schiller."

Något av det finns nog kvar hos den äldre Böök, ett drygt halvsekel senare. Han blev aldrig, som Lidforss, en motståndare till kristendomen. Han aktade den och drogs väl i någon mening till den, även om han inte blev kristen.

* * *

Bööks språk. Naturligtvis skriver Böök en alldeles utmärkt svenska, han är en mycket god stilist. Men stilen kommer från gångna tider, är svårt överladdad. Ja, det är nu en gång den Böökska stilen, och hade den varit annorlunda hade den inte burit hans signum.

Men för att efterapa lite elakt – istället för att skriva något i stil med: Vilhelm Ekelund var en god vän, så skulle han skriva något i stil med Vilhelm Ekelund, denna likt klipporna karga diktarpersonlighet, där klipporna stundom i hans ungdom ännu bar skira blomster, stod mig nära, om än inte som en broder eller en nära vän, dock som en person i min närhet som jag trivdes med.

Förlåt. Men det är ett påfallande drag, som jag kanske hellre bort illustrera med faktiska exempel. Och det är ett något i detta som jag bara alltför väl anar i det jag själv skriver. Det överlastade.

* * *

Böök framstår som en man som erfarit mycket, som lärt mycket, som bidragit mycket. Men det är ändå någon tvådimensionellt över honom. Jag saknar bastoner i melodin. (Nu blev jag bööksk igen.) Jag saknar rejäla skuggor på konstnärens duk.

När jag läser Lidforss, för att välja en person i Bööks bekantskapskrets, är det något annat: där finns någon form av gnista som jag inte hittar hos Böök. Jag kan inte sätta fingret på det mycket närmare än så. Bööks person når inte fram till mig, åtminstone inte på samma sätt som jag upplever att Lidforss’ och Ekelunds respektive personligheter berör mig. Böök blir i sin vanlighet likväl främmande.

Likväl bjuder Rannsakan på intressanta inblickar inte minst i student- och akademikerlivet i Lund under det tidiga 1900-talet.
– – –
Rannsakan, Fredrik Böök. Albert Bonniers förlag 1953. 264 sidor.

Bokrecension: Det nya riket | August Strindberg

August Strindberg 1882

Det nya riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv är skriven av August Strindberg (1849-1912). Boken utkom första gången 1882.

Jag har läst Det nya riket i den digitaliserade versionen av Nationalupplagans Samlade Verk, vol. 12, som trycktes 1983 och digitaliserades 2015. Redaktör för verket är litteraturvetaren Karl-Åke Kärnell (1923-2000), som även försett det med en receptionshistoria och ordförklaringar.

* * *

Det är en raljerande Strindberg vi möter i Det nya riket. Han tar bladet från munnen och med satiren som vapen ger han sig på samhällsföreteelse efter samhällsföreteelse i 1800-talssverige. Han drar sig inte för förlöjligande personangrepp.

Strindberg verkar genuint hata det uppstyltade offentliga Sveriges benägenhet att förgylla det träfärgade. Gång på gång angriper han "den offentliga lögnen", som jag förstår som ett samlingsbegrepp för allt det som yttras offentligt mot bättre vetande: exempelvis Geijers högstämda högtidstal över den avlidne Esaias Tegnér, när hans personliga uppfattningar om skalden är betydligt mer jordnära, som Strindberg visar i utförliga citat.

Det är inte alldeles lätt att direkt dechiffrera de personer som Strindberg ger sig på.

Jag är väl någorlunda införstådd med 1800-talets kultursfär i Sverige, men likväl är det enbart Tegnér, Geijer, Viktor Rydberg och C. D. af Wirsén jag känner igen under själva läsningen av texten. Jag vågar nog påstå att Det nya riket var en bok för sin tid, inte nödvändigtvis en bok för alla tider –beträffande de specifika måltavlor som Strindberg riktar in sig på.

Däremot är stilismen, Strindbergs eleganta och kvicka sätt att skriva, oanfrätt av tidens gång. Fastän jag inte alltid vet vem han pratar om, är boken rolig att läsa i all sin elakhet.

Det är mycket bra att boken försetts med ordentliga kommentarer av Karl-Åke Kärnell. Ordentliga kommentarer är ju brukliga i Nationalupplagan av Strindbergs Samlade verk. Genom Kärnells texter får vi reda på hur det ligger till; en rejäl ordförklaringslista hjälper oss också att begripa texten bättre: däri beskrivs allt från dåtida modetermer till geografiska platser som möter i Det nya riket.

* * *

Det pompösa och andryga är uppenbarligen inte i Strindbergs smak. Det ligger något av kejsarens nya kläder över hela boken. Han pekar på nepotism i de statliga ämbetsverken och institutionerna. Han driver med den historiedyrkande nationalismen:

"… de aldra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden."

Pressens inkrökthet beskrivs också. Svenska Akademien skonas icke. Inte nationalteatern heller. Eller adeln. Allt som framställer sig pretentiöst skänks ett löjets skimmer i Strindbergs diktning.

Det finns även ett kapitel benämnt "Moses", som tar upp de svenska judarna till behandling. Kapitlet har kallats antisemitiskt, men så giftigt är det ändå inte: på det stora hela framställs judarna i kapitlet som rejäla människor, om man nu inte ska läsa Strindberg som ironisk även här. Men själva särskiljandet av dem från andra svenskar är betänkligt och gliringar inte saknas. Avslutningen som hävdar att judarna får skörda det "urinnevånarne" har sått är dock osmaklig.

* * *

Numera höjer väl inte Det nya rikets någons puls i vrede, men annat var det när det begav sig. Kärnell visar i kommentarsektionens "Tillkomst och mottagande" hur Strindberg blir nerskälld i pressen, särskilt för att han tillgripit personangrepp, om än med nyttjande av pseudonymer.

Visst fanns de som försvarade honom, och de flesta var tydligen överens om hans stilmässiga överlägsenhet, men i allmänhet verkar Strindberg ha retat upp kritikerna i pressen.

I Borås Tidning står i en osignerad recension den 10 oktober 1882 till exempel bland annat följande rader:

"Ja icke så litet skandalösa äro samtliga dessa satirer, om man ock måste medge att en och annan är gjord med talang. Man skrattar i allmänhet ej då man läser herr Strindbergs bok, ty pilarna, som utsändas i alla wäderstreck, äro ej omlindade med rosor utan försedda med dubbla hullingar och dertill förgiftade."

(KB)

Så är det: Det nya riket är en giftig bok, vare sig det nu kan ha varit befogat eller inte. Odödligt som satir, om än inte som historiskt dokument, är hursomhelst verket.
– – –
Det nya riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv, August Strindberg. Samlade Verk. Nationalupplaga. 12. Almqvist & Wiksell förlag 1983. Red., kommentarer: Karl-Åke Kärnell. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2015. Stockholms universitet, Norstedts förlag.

Bokrecension: Vi vandrare | Bo Bergman

Vi vandrare är en roman av Bo Bergman (1869-1967), poet, författare och ledamot av Svenska Akademien. Boken utkom 1961. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Romanen berättar i maklig takt om ett portvaktspar i Stockholm under Oscar II:s tid. De heter Fritz och Sophie Waldmann. Nedbrutna men innerligt fästa vid varandra dör de, när hustrun väljer att stänga spjället till kaminen så att de båda dör av syrebrist i sömnen.

När de kommer till paradiset får de bo i en trivsam landsbygdsmiljö. De har en egen stuga. Blir vänner med Sankte Per, portvakten till paradiset, och träffar Jesus, som numera, besviken på människorna, mest ägnar sig åt sin trädgård.

Sankte Per och Fritz reser till Tyskland för att vår Herre vill veta hur människorna ter sig där. Det har det blivit sent trettiotal. Sankte Per utsätts för en antisemitisk attack och får ett annat uppdrag. Fritz stannar kvar och sveps med i den nazistiska yran kring Hitler och blir nazist, omsider koncentrationslägervakt.

I paradiset går Sophie och längtar efter sin Fritz, som nu inte längre är välkommen tillbaka. Så hon går att söka honom, när han nu till slut nyktrat till från sin vurm.

Den sista delen av boken tar oss tillbaka till Stockholm. Åke var den unge sonen till kammarrådet Tidell och dennes hustru som bodde i samma hus som portvaktsparet. Nu är han åttio år gammal och minns gamla tiders människor. Vi har väl nått 1960-talet, samma tid som boken skrevs i.

Åke genomvandrar dystert nostalgisk sitt Stockholm, dröjer vid huset där han bodde som ung minns det som varit. Han har aldrig kunnat glömma portvaktarparet Waldmann. De besöker honom i drömmar.

Åke visar sig vara författare, ja, rentav i ett metalitterärt drag författare till själva romanen Vi vandrare. Han äger väl inte så få likheter med Bo Bergman själv, som själv var över nittio år gammal när romanen gavs ut.

* * *

Nyckeln till romanens budskap hittar vi i dess sista del. Jag förstår det som att den handlar om oss människor som vandrare. Målen är olika, de paradis eller utopier vi skapar är olika, men vi kan aldrig vara säkra om dem – de förändras. Endast själva vandringen är säker. Var och en sätter vi upp våra egna mål, men de är undflyende.

För somliga, skriver Bergman – eller Åke, är målet några veckors semester, för andra ett etniskt rensat Tyskland.  Vad som förblir är ett traskande på vägar mot mål som viker.

"Vi vandrare genom öknar och paradis, hundra gånger så visst som en tror vi att vi står vid målet, men så viker det undan. Vi fortsätter vår väg."

Kanske kommer Fritz och Sophie ändå ganska nära ett gott mål: de hade varandra och sin trygghet i den kärlek de kände till varandra. Det är en kärlek som till och med får Sophie att lämna paradiset för att söka sin avhållne Fritz.

* * *

Det ligger en lite blaserad melankoli, trött nostalgi över de miljöer som Bo Bergman skriver fram i Vi vandrare. Människorna har djup på sina olika vis. Paret Waldemanns knot var säkerligen verkligt för oräkneligt antal människor, liksom den värmande kärleken mitt i allt lidande.

Husägaren heter Sedin och hans nedlåtande snålhet karaktäriserar väl inte så få människor heller, liksom inte heller hans krypande för det stränga kammarrådet – den fader som Åke såg upp till. I varm nostalgi framstår emellertid Åkes moder, hon som stoppade om honom som barn: en omstoppning han inte kunde vara utan för att kunna somna.

Nu är Åke gammal, trött på staden han bor i och med minnena som följeslagare. Vågar man göra antagandet att det är den drygt nittioårige författaren Bergman själv som vittnar här:

"Trivs man inte med denna världen, så får man göra sig en annan över eller under den. Diktens hör dit."

Och dikten Åke skapar i det här fallet är berättelsen om portvaktarparet: i bokens slut presenteras dess början.

* * *

Vi vandrare rymmer en lågmäld sorg över hur allt förändras, hur människor går från att vara vid vår sida till att finnas i våra minnen. Den rymmer en sorg över all grå färg i människolivet. Hur det vi strävar efter upplöser sig.

Den åldrade Åke är kanske inte en olycklig människa, men hans känsla över sitt liv är väl mest ett utandat: jaha. Han räddar sig genom att skriva: skrivandet blir hans terapi gentemot livets utsmetade, matta kolorit.
– – –
Vi vandrare, Bo Bergman. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1967. 206 sidor.

Bokrecension: Häxan och lejonet | C. S. Lewis

Häxan och lejonet (eng. The Lion, the Witch and the Wardrobe) är skriven av C. S. Lewis (1898-1963). Boken utkom första gången på engelska 1950. Jag har läst en svensk upplaga från 2016, i översättning av Birgitta Hammar och med illustrationer av Pauline Baynes.

* * *

C. S. Lewis är väl idag för de flesta mest känd för sin barnboksserie om Narnia. Häxan och lejonet var den första boken om det förtrollade landet som han skrev, även om det senare också tillkom en bok som kronologiskt föregår detta verk.

Men Lewis var även framstående akademiker inom det litteraturvetenskapliga fältet. Och dessutom kristen apologet. Flera av hans böcker utgör olika typer av försvar för den kristna religionen. Därför kan man i kristna sammanhang ofta möta böcker av honom som Från helvetets brevskola, Kan man vara kristen? samt Lidandets problem.

* * *

I Häxan och lejonet möter vi fyra engelska syskon som under Blitzen förs i säkerhet hos en professor på landsbygden. Han bor i ett stort, märkligt hus som folk kommer långväga ifrån för att se. I ett av rummen finns en garderob. Garderoben visar sig – ibland – vara en portal till en annan värld.

Landet heter Narnia, och där styr den onda Vita häxan med hjälp av sina anhängare och sitt trollspö som kan förvandla varelser till stenstatyer. Under hennes styre är landet försänkt i vinter. Men förändring är på gång! Det viskas om att lejonet Aslan nalkas, den rättmätige härskaren över Narnia. Våren bryter fram.

Edmund heter ett av syskonen. Han förråder att Aslan är på väg för häxan, men behandlas illa av henne ändå. Sedan han befriats leder förräderiet till en överenskommelse. Det är nämligen så att häxan har rätt att döda förrädare. Edmund är en förrädare. Men istället för att han ska dödas går Aslan i dennes ställe och låter sig dödas av häxan. Men återuppstår!

Sedan strider de goda mot de onda och de goda vinner och syskonen blir insatta som kungar och drottningar över Narnia, innan de mer eller mindre av misstag återvänder till den vanliga världen, där knappt någon tid förflutit, fastän åtskilliga år gått i det förtrollade landet.

* * *

Häxan och lejonet är en barnbok. Det faller sig därför naturligt att problematiseringar av det onda och det goda måste utebli. Men likväl: den enda mångdimensionella människan av syskonen är Edmund, förrädaren: han är den enda som slits mellan polerna ont och gott.

De tre övriga syskonen är genuint goda, vill inget ont, slits inte ens: de hyllar liksom per automatik Aslan, som av någon anledning per liknande automatik anses vara den rättmätige härskaren, oomtvistad ledare bland de godas härskaror, på samma sätt som den vita häxan har landets onda härskaror bakom sig, som vill störta Aslan.

Gestaltningen är binär, förutom när det gäller Edmund.

* * *

Oavsett om C. S. Lewis avsett det eller inte sjuder Häxan och lejonet av kristna motiv. Vi har kampen mellan det goda och det onda, det vill säga mellan Jesus och Djävulen. Vi har ett offer, där Edmunds förräderi av trolldomsskäl ger häxan rätt att döda honom . Hon kan tydligen också godta att ersätta Edmunds död med en icke-förrädares död. Här har vi korsdöden.

Vi har en dualistisk åtskillnad mellan ont och gott som absoluta termer, med människan Edmund som dras mellan motsatserna.

Och när syskonen tidigt i romanen oroar sig över systern Lucys vittnesmål om att hon besökt Narnia – innan de själva ännu gjort det – pratar de med professorn, som visar största förståelse för Lucys upplevelse; det blir nästan ett litet försvar för att trovärdigheten hos den som hävdar att en annan värld finns bör tas på allvar, om personen annars inte brukar ljuga.

Att Aslan är just ett lejon leder osökt tankarna till termen "Juda lejon", ett epitet på Jesus. Häxan sägs explicit vara en ättling bland annat till Lilith, enligt en judisk legend Adams första hustru.

Det är inte långsökt att läsa Häxan och lejonet som en analogi för den kristna frälsningshistorien.

* * *

Det kristna budskapet, såsom jag hittar det i boken, ställer sig i viss mån i vägen för upplevelsen av boken som äventyr för mig.

Detta oaktat är det en på många sätt förtjänstfull historia som C. S. Lewis berättar. Det är något märkligt lockande med möjligheten av en parallell värld som endast kan nås genom en mystisk portal. För den unga läsaren torde det dessutom vara tilltalande att barnen i denna värld tas på fullt allvar: som om de vore vuxna.

Häxan och lejonet förhäxar oavsett om man köper den underliggande ideologin eller inte. Och jag tror att vi lite till mans skulle vara intresserade av att tillbringa en tid i den där världen, företrädesvis utan häxans vinter, i lejonets vår.
– – –
Häxan och lejonet (eng. The Lion, the Witch and the Wardrobe), C. S. Lewis. Övers. Birgitta Hammar, illustrationer: Pauline Baynes. Bonnier Carlsen 2016. ISBN: 978-91-638-8790-1. 182 sidor.

Bokrecension: Expeditionen | Bea Uusma

Strindbergs fotografi av den havererade Örnen, framkallad 1930 av John Hertzberg på Fotografi, Tekniska Högskolan. Bild: Tekniska museet / Digitalt museum.

Expeditionen: Min kärlekshistoria är skriven av Bea Uusma (f. 1966), författare och läkare. Boken utkom första gången 2013, då den också fick Augustpriset i fackbokskategorin. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Bea Uusma berättar om det följande.

Ingenjören Salomon August Andrée (42 år), den nyutexaminerade civilingenjören Knut Frænkel (27 år) och amanuensen vid Kungliga Tekniska Högskolan Nils Strindberg (24 år) lämnar Danskön, Svalbard den 11 juli 1897 i luftballongen Örnen.

Målet är att fara över Nordpolen. Allting kommer att gå åt helvete.

De flesta av styrlinorna som släpar i marken för att ballongen ska kunna styras lossnar redan vid avfärd, liksom tvåhundra kilo ballast. Vätgasen läcker ut. Ballongen slår i isen efter knappt tre dygn. Planen var att den skulle hålla sig flygande i trettio. De har då kommit 48 mil från Danskön.

Men det är inte kört. De har med sig mängder av proviant, kläder, mediciner. Här och var har lådor med mer proviant placerats ut i förväg, om något skulle gå snett. De börjar gå mot en sådan: den är 35 mil bort.

Vi kan följa deras drygt tio veckor långa vandring i dagböckerna. Hur de stöter på isbjörnar och ibland skjuter dem. Hur de märker att isen för dem snabbare norrut än de förmår gå söderut. Vi får veta att de är trötta, får diarréer, skador. Men samtidigt att humöret oftast verkar vara gott.

Den 6 augusti 1930 besöker ett fartyg av en händelse Vitön, en ytterst otillgänglig ö, öster om Svalbard. Man hittar där vad som finns kvar av Andrée-expeditionen, inklusive delar av tre kroppar.

Bland fynden finns en kamera med bilder som senare visar sig fortfarande kunna framkallas. Med hjälp av ytterligare en expedition tas Andrée, Frænkel och Strindberg hem igen. De begravs högtidligt i en gemensam grav.

* * *

Detta är förutsättningarna för det som kom att bli en oövervinnlig fascination hos Bea Uusma.

Efter att under en ovanligt tråkig fest ha fastnat i en bok om Andrée-expeditionen är hon fast, och ägnar åratal åt att försöka knäcka mysteriet: vad var det egentligen som hände? Hundra år har gått, men fortfarande vet vi inte vad som gjorde att expeditionens medlemmar dog där på Vitön. Dagboksanteckningarna upphör, efter att noga ha förts under den långa isvandringen.

Uusma, som samtidigt som hon intresserar sig för expeditionen blir läkare, går minutiöst noga igenom dagböcker, fynd, fotografier, obduktionsprotokoll – ja, följer alla trådar, diskuterar med experter, avslöjar gamla missförstånd och tveksamheter, avfärdar gamla sanningar och hittar nya möjligheter.

Entusiasmen är smittande, så att snart sitter man som läsare nästan lika intresserad som författaren uppenbarligen är. I tabeller ställer hon informationen i dagböckerna samman, dag för dag. Hon går igenom olika förklaringar till att expeditionsmedlemmarna dog: avfärdar dem som osannolika eller bekräftar dem som möjliga. Hon stryker till exempel effektivt den vanliga äldre uppfattningen att trikiner i isbjörnskött orsakade dödsfallen.

Dessutom besöker hon de nordliga platser där dramat utspelade sig. Efter flera försök når hon till och med Vitön, när den inte är omöjlig att nå på grund av is i farvattnen.

* * *

Expeditionen är en överväldigande vacker bok. Illustrationerna är legio. Där finns både bilder som Strindberg tog under själva expeditionen, bilder från när kropparna togs till vara drygt trettio år senare, och bilder från Uusmas egna resor. Där finns kartor. Anatomiska skisser. Bilder från när ballongen gjordes i ordning. Bilder på kläder expeditionsmedlemmarna bar.

Typografin är luftig och prosan lättillgänglig. Uusma varvar utdrag ur dagböckerna, brev från Strindberg till hans flickvän Anna, iakttagelser från sina resor, historiska beskrivningar, reflexioner utifrån sina undersökningar, sammanställningar. Bit för bit läggs ett pussel som inte kan undgå att fascinera läsaren: vi vill veta mer, vi vill veta allt, vi vill veta vad som hände.

Mot slutet av boken sammanställer Uusma en berättelse om vad som kan ha hänt. Det är en berättelse som tar hänsyn till de slutsatser hon kunnat dra efter sina undersökningar. I den versionen dör Strindberg av en isbjörnsattack, Frænkel senare av skador han ådragit sig när han försökt hjälpa Strindberg. Och Andrée, ensam kvar och med vinterns långa natt framför sig tar en överdos morfin.

Kanske var det så.

Själv undrar jag mest över en sak. Andrée skriver verkar ha slagit in sin första dagbok mycket noggrant för att den ska överleva klimatets påfrestningar. En annan dagbok bär han på sig. I ingen av de texter som finns bevarade beskrivs dock vad som hände efter att de anlänt till Vitön. Av allt att döma dog de snart efter att de slagit läger. Men de anteckningar inget – åtminstone inget som återfunnits. Varför?

* * *

Bea Uusmas Expeditionen: En kärlekshistoria är en fantastisk bok. Den torde numera vara oundgänglig för var och en som intresserar sig för Andrée-expeditionen. Det inlevelsefulla språket är suggererande, och snart vill vi veta mer inte endast om vad som hände Andrée-expeditionen, utan också om Uusmas egna, personliga jakt efter sanningen om densamma.

Museet om expeditionen i Gränna har jag besökt för längesen. Jag känner nu ett starkt behov av att återvända.
– – –
Expeditionen: Min kärlekshistoria, Bea Uusma. Norstedts 2013. ISBN: 978-91-1-303755-4. 313 sidor.

Bokrecension: Maus 1 & 2 | Art Spiegelman

Maus: En överlevandes historia 1 & 2 är en serieroman ritad och skriven av Art Spiegelman (f. 1948). Del 1, ”Min far blöder historia”, utkom i samlad form på engelska 1986, del 2, ”Och här började det svåra”, utkom i samlad form på engelska 1991.

Samlingsvolymen på svenska utkom 2009, översatt av Jan Wahlén (del 1) och Joanna Bankier (del 2), textad av Jan-Erik Höglund. I denna volym finns även ett efterord av Astrid Trotzig.

* * *

Art Spiegelmans far Vladek och mor Anja överlevde förintelsen. De var polska judar. Modern tog senare sitt liv, men sonen besöker fadern och får genom honom höra hur det var: hur förföljelserna började som till sist ledde till Auschwitz, och sedan befrielsen ur nazisternas klor.

Spiegelman skildrar faderns och moderns historia i de två delarna av serieromanen Maus. Den är intressant av flera skäl.

För det första formatet. En serieroman om förintelsen – tanken kan nog kännas främmande, men Spiegelman får det att fungera. Den är också resultatet av en lång process. Första kapitlet publicerades 1980, förutom en del om moderns självmord som finns med in i Maus, den delen publicerades 1973. Den andra delen publicerades i sin helhet 1991.

För det andra hur Spiegelman ritar personerna i romanen. Judarna skildras som möss, nazisterna som katter, amerikanerna som hundar. Svenskarna som renar. Det är problematiskt, men jag återkommer till det.

För det tredje den stora framgång som Maus rönt. Maus andra del är den första serieromanen som vunnit Pulitzerpriset. Det skedde 1992.

För det fjärde den intrikata berättartekniken. Historien utspelar sig i flera plan. En där författaren träffar sin far när denne levde, och får höra historien men också kämpar med sin relation till fadern, som inte verkar ha varit alldeles lätt att ha med att göra. En där faderns berättelse blir huvudspåret och vi tas med till de år då nazisterna förföljde judar och åren däromkring. En där författaren på metanivå skildrar sitt eget ritande och skrivande.

För det femte är berättelsen inte idylliserande. Fadern är en osympatisk man, åtminstone som åldrad man. Kampen inom den förföljda judiska gemenskapen själv blir också belyst: när livet är i fara är det i första hand ens eget liv och de närståendes liv man bevarar, inte grannens.

* * *

Maus är mästerligt tecknad och berättad. Jag är definitivt inte van vid mediet: det närmaste jag kommer är de serietidningar jag läst. Men jag blir övertygad om formens kraft.

Samtidigt kan jag inte riktigt komma över problematiken som djurfabeln innebär. Genom att framställa judarna som möss och tyskarna i allmänhet och nazisterna i synnerhet som katter cementeras en bild av grupperna som radikalt olika – inte bara till etnicitet, utan till art.

Djurfabeln skänker en pedagogisk poäng åt serien: det blir så lätt att se vilka som är goda och vilka som är onda, vilka som är offer och vilka som är bödlar. Det är dock inte en given analogi, att det ligger i tyskens natur att döda judar på samma sätt som det ligger i kattens natur att döda möss. De förutsättningar som gäller för en katt, gäller inte för nazister.

En del av den stora tragiken med förintelsen ligger i att det var just människor som ledde människor i döden, människor mördade människor i industriell skala. Inte för att det var en naturgiven ordning, utan av ideologiska skäl.

Kanske har det med detta att göra, att jag upplever delen om moderns självmord, Fången på helvetesplaneten, som ursprungligen publicerats för sig, som särskilt stark: där finns ingen djurfabel, utan människor utan symboliska djurformer. I den delen är dock bildspråket också radikalt annorlunda.

* * *

Maus drabbar. Vi förs allt längre in i en mordisk vidrighet av enorma proportioner. De avskyvärdheter som pogromerna och förintelselägren innebar är väl nästan omöjliga att föreställa sig eller att formulera för oss som inte var där. Men med serien och djurfabeln som medium tar försöker Maus ta oss till dem. Vi anar något av mörkret. Vi kan knappast förstå. Men att ana – det är kanske vad vi förmår.
– – –
Maus: En överlevandes historia 1 & 2, Art Spiegelman. Efterord Astrid Trotzig. Övers. Jan Wahlén (del 1), Joanna Bankier (del 2). Textning Jan-Erik Höglund. Brombergs bokförlag 2009. ISBN: 978-91-7337-230-5. 295 sidor.

Bokrecension: Litterära uppsatser och recensioner | Bengt Lidforss

Ur Bengt Lidforss’ kvarlåtenskap: Litterära uppsatser och recensioner är en samling texter av Bengt Lidforss (1868-1913). Boken utkom första gången 1916. Jag har läst andra upplagan från samma år. De flesta av texterna har förut publicerats i tidningen Arbetet och publiceras i denna bok postumt.

* * *

Bengt Lidforss har huvudfiender. Det är Oscar Levertin och dennes efterträdare som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet, Fredrik Böök. Gång på gång ger han sina smäller åt deras håll, ibland bara liksom i förbigående. För honom representerade de väl den borgerliga litterära kulturen. Själv var han socialdemokrat, och samtidigt intelligensaristokrat. Ett viktigt mål för honom synes ha varit att belysa att begåvat folk finns likaväl bland arbetare som hos borgerligheten.

Med denna hållning är väl förbundet att han skriver så djupgående och långa artiklar i den socialdemokratiska tidningen Arbetet som berör litterära ämnen, inte sällan poesi. Varför skulle litteraturen, verkar han mena, vara förbehållen borgarklassen?

* * *

Samlingen rymmer över trettio texter, inte sällan kryddade med mycket långa utdrag ur diktsamlingar och andra texter.

Verner von Heidenstam återkommer flera gånger. Överförtjust är väl inte Lidforss i honom, men inte heller helt avfärdande. Vilhelm Ekelund, till vilken Lidforss en tid stod i mycket nära relationer, hyllas övermåttan.

Henning Berger vinner också Lidforss gillande. Ibsens radikalitet uppskattas, liksom proletärpoeten Leon Larsson. Strindberg förekommer här och var och gillas i allmänhet, även om artikeln "Strindberg som naturforskare" knappast uppskattades av personen i titeln. Men Per Hallström får sig en avhyvling efter att han gett sig på Strindberg.

Lidforss texter har i allmänhet en starkt polemisk tendens. Det gör dem roliga att läsa nu, men det var nog så lagom roligt att drabbas av hans drypande sarkasmer och vassa elakheter när det begav sig. Å andra sidan kan han bli snarast lyrisk över litteratur som han uppskattar.

Kort sagt skänker Litterära uppsatser och recensioner en vid vy över tidens litteratur, sedd ur ett radikalt perspektiv. Lidforss var väl knappast ideologisk marxist, men han sympatiserade med arbetarnas sak och svårigheter.

* * *

Lidforss är väl föga ihågkommen numera. Men när han tas upp, är det inte sällan på grund av den antisemitism som man ibland hittar i det han skrivit. Den finns onekligen där. Som biolog kring förra sekelskiftet var Lidforss intresserad av rasbiologi; för honom var det, liksom för så många andra, självklart att olika etniciteter hade olika egenskaper.

I artikeln "Judar och germaner", ursprungligen publicerad 1902, kan man hämta en del information om hur Lidforss såg på det judiska folket.

Vi kan då först notera, att han tar kraftigt avstånd från den tyska antisemitismen.

"Allt vad Tyskland äger av småsinthet, chauvinism, brutalitet och oridderlighet tyckes samlat i detta monstrum, som vill förgöra ett folk, vilket vi allt sedan vår första ungdom lärt oss att akta och älska! Vilket tack är vi inte skyldiga de judiska genierna!"

Men sedan han våldsamt avfärdat den tyska antisemitismen, som han verkar ha uppfattat som svårt överdriven och barbarisk, stannar han inte. Han argumenterar utifrån vad han nog uppfattar som en annan form av antisemitism.

De judiska kapitalisterna borde inte vara så utmanande, menar han. De borde gå upp i tyska folket och inte hålla på sitt. Hade judarna i Sverige nått samma position som i Tyskland, skulle också här en lika brutal antisemitism som i Tyskland födas som reaktion.

Men i Skandinavien har judarna, menar Lidforss, gått för långt blott i ett avseende: de dominerar litteraturen. Särskilt den danske litteraturvetaren Georg Brandes förs då på tal och diskuteras.

Denne erkänns förvisso som geni, en titel Lidforss inte ger en svensk inflytelserik judisk litteraturvetare, kritikern Oscar Levertin.

Han är "en främling" vars "innersta strävanden gå i en annan riktning än den svenska urbefolkningens." Levertin är, menar Lidforss, halvbildad, han lider snarast av ”stilistisk sinnesförvirring”.

Att Levertin föddes i Norrköping och hans förfäder kom till Sverige i slutet av 1700-talet räcker tydligen inte för att ta bort hans främlingskap i Lidforss ögon.

Nå, efter avhyvlingen av ärkefienden Levertin fortsätter Lidforss med att berömma judarna: de är inte moraliskt underlägsna, de har begåvningar germaner saknar och saknar lyten germaner har. Men poängen är att etniciteterna, raserna, är olika. Judiska kulturella intressen går i en annan riktning än germanska.

* * *

Det vore lätt att avfärda Lidforss som antisemit och därför inte bör läsas. Inte minst i ljuset av vad som hände i Tyskland något decennium efter Lidforss död.

Jag vill mena att man då undviker problematikens komplexitet till förmån för en anakronistisk etisk bedömning. I andra tider var andra värderingar starka än de som är starka i dag. Därför hittar man i gamla texter ibland antikvariska åsikter. Men en kompetent läsning av dem kan ge historiskt värdefulla inblickar i andra tankesätt än de som i allmänhet anses rimliga idag.

Och dessutom: Det är inte antisemitism som är det bärande i Lidforss texter. Han var en briljant skribent. En bildad litteraturkritiker. En vetenskapsman. Vi får konstatera att den progressiva radikalism i åsikter som Lidforss ofta hade inte sträckte sig överallt.
– – –
Ur Bengt Lidforss' kvarlåtenskap: Litterära uppsatser och recensioner, Bengt Lidforss. Aktiebolaget Framtidens bokförlag 1916. Andra upplagan. 268 sidor.

Bokrecension: På Västfronten intet nytt | Erich Maria Remarque

På Västfronten intet nytt (ty. Im Westen nichts Neues) är en roman av Erich Maria Remarque (1898-1970). Boken utkom på tyska första gången 1929. Jag har läst boken i en svensk upplaga från samma år, i översättning av Curt Berg och med ett förord av Anders Österling.

* * *

Tänk dig att hela Sverige ligger öde. Tänk dig därtill att Norge ligger lika öde. Och därtill Island. Mil på mil på mil av obebodda hus, landskap utan mänskligt liv. Tomma städer, tomma byar, tomma gårdar. — Människorna som försvunnit är ändå inte lika många, som antalet människor som miste sina liv under första världskriget.

I dag, från vårt perspektiv, tenderar vi nog lätt att låta första världskriget hamna i skuggan av andra världskriget. Så tar vi ifrån första världskriget något av dess oerhördhet, dess industriella destruktivitet, för att vad som sedan följde ledde till ännu fler döda.

Första världskriget var ett trauma som lämnade en ny värld efter sig, och en förödd ungdomsgeneration i de krigande länderna. Gamla dynastier gick i graven, nya statsordningar skapades.

Och människorna fick leva med att världskriget var möjlighet: att det hade hänt. Att fler än sexton miljoner människor mist livet i krigsrelaterade sjukdomar, av skott, av granater, av bomber, gas, eldkastares eld. Led på led av unga män som över leriga och sönderskjutna åkrar dött, förintats, trasats sönder.

Trauma. Det är inte konstigt att det avsätter tydliga spår i kulturen. Ett av dessa spår går mellan kriget och Erich Maria Remarques På Västfronten intet nytt. Det är en sällsynt drabbande bok om krigets totala destruktivitet. En antikrigsbok som dock inte skriver läsaren på näsan. Mest visar den fram kriget för läsaren på ett sätt som gör att vi inte kan blunda.

Remarque, själv krigsveteran, skapade en roman som genom fiktionen låter oss få en aning om döden, orkestrerad av generaler och statsöverhuvuden, påhejad av en distanserad hemmapublik.

* * *

Huvudperson är den unge Paul Bäumer. Det är han som i jagform berättar om sina år vid fronten, om tjänstledighet hos en familj och i en stad som inte kan förstå vad han varit med om; som han inte ens försöker förklara för. Det är han som berättar om när han blir sårad.

Bäumer berättar rakt på sak, förskönar inget, förstärker inget.

Han låter händelserna och bilderna tala för sig själva. På så vis skapas fasan inte genom påtvingad suggestion, utan genom läsarens inre mottagande av skeendena. Bäumer berättar om när han och kamraterna söker skydd på en kyrkogård och hur de begravda kistorna och deras döda som sprängts fram får ge dem skydd. Vad detta innebär som känslomässig erfarenhet skriver han inte: det får läsaren försöka skapa sig en uppfattning om.

* * *

Bäumer berättar också om den speciella och unika vänskap som uppstår mellan frontsoldaterna i hans grupp. De har följts åt i in i kriget och ser varandra dö, en efter en. De delar något som inte kan kommuniceras till dem som inte var där, inte var med om det.

Det är genom deras samtal som kritiken mot kriget kommer fram, och i Bäumers egna reflexioner i den dagboksliknande prosan.

Egentligen framstår inte de enskilda fransmännen som fienden. Jodå, det är de som skjuter på dem, och det är dem de skjuter på, men Bäumer inser att de inte är mer onda än de själva; kamraterna lägger skulden för att de måste döda varandra högre upp: på de, som en av dem framhåller, tjugo, trettio personer som en gång kunde sagt nej – och så förhindrat krigets utbrott. Men nu befinner sig kamraterna likväl där och dödar andra unga män; inte minst dödar de för att försvara varandra: försvara vännerna bredvid.

Storpolitiken och nationalismen är på det viset långt, långt borta.

* * *

Jag blev känslomässigt berörd av På Västfronten intet nytt. Det är inte alldeles vanligt att en bok knuffar till mig så. Jag kan uppskatta en roman för dess stil och dess konstfullhet, men djupt känslomässigt berörd blir jag sällan. Det blev jag emellertid nu.

Det är något med den avgrundsdjupa tragedin, det så vansinnigt onödiga, i första världskriget, kombinerat med Paul Bäumers och hans krigskamraters realistiska naturlighet, som gör romanen På Västfronten intet nytt till en omskakande upplevelse, mer än hundra år efter att kriget tog slut, och nittio år efter att romanen först kom ut.

Boken är inte dokumentär, men som osentimental illustration av döden fungerar den med all önskvärd tydlighet.

"En hel förmiddag leka två fjärilar framför vår skyttegrav. De är citronfjärilar, de ha röda prickar på de gula vingarna. Hur ha de kunnat ta sig hit? Vida omkring finns det inte en växt, inte en blomma. De vila sig på en döds tänder."

Det mest naturliga i världen: två fjärilar. Det mest avbrytande i världen: dödens omedelbara närvaro; de slår sig ner på ett lik, på dess tänder.
– – –
På Västfronten intet nytt (ty. Im Westen nichts Neues), Erich Maria Remarque. Albert Bonniers förlag 1929. Övers. Curt Berg , förord av Anders Österling. 248 sidor.

Bokrecension: Skärkarlsliv | August Strindberg

Skärkarlsliv: Berättelser är en novellsamling av August Strindberg. Samlingen utkom i sin första upplaga 1888. Jag har läst en upplaga från 1971.

* * *

Skärarkarsliv tänktes som en uppföljare till den sympatiska Hemsöborna. Nu har emellertid en skarpare svärta letat sig in i skildringarna från skärgården. Vi möter allehanda lite tragiska figurer och det berättas om hur det sker okända ting ute på öarna, ting som man inte pratar om.

Många av huvudpersonerna i berättelserna är minnesvärda.

Vi har till exempel den fördrömde Alrik Lundstedt, som tänker sig en vacker organisttjänst och blir klockare på Rånö. Där ute lever han ett excentriskt liv, fyllt med fantasier som nästan tar konkret form. Så indragna i den unge fantastens föreställningsvärld blir vi, att man till sist tvekar om vad som är verkligt och inte.

Och så har vi prästen Norström. För honom är älgjakten en av årets höjdpunkter. Ett år visar det sig dock att prinsen önskar komma och jaga på ön. Det innebär ju stor ära, men också att pastorns egen näring hotas.

En mörk historia är den om Andreas Ek, som ställs inför rätta för att ha slagit ihjäl sin hustru. Han vägrar försvara sig, men vi anar snart att det ligger en annan historia bakom: den är Ek inte villig att vittna om. Man håller tyst ute i skärgården.

Eviga bekymmer och stort kiv råkar Höjer ut för. Han tar över en liten gård efter modern när styvfadern flyttar därifrån. Han och styvfadern ligger i ständiga bråk. Men Höjer har svårt att få tjänstefolket att lyda och skaffar sig en arrendator, som han själv gör dagsverken för. Och det går utmärkt väl; arrendatorn tar över kampen mot styvfadern, till dess de istället går i allians och allt blir ännu svårare för Höjer.

Ja, det var uppläggen i några av historierna i Skärkarlsliv. Allesammans, dessa och de icke nämnda, är skrivna naturtroget, som om det rörde sig om skrönor som berättas i en bygd om verkliga personer som en gång levt där.

Trots de många tragiska ödena ligger det en viss folklig mustighet över novellerna. Man får intrycket att Strindberg vet precis vad han skriver om; åtminstone har han lyckats frammana känslan av att – jo, så här skulle det nog kunna gå till där ute på öar och kobbar.

* * *

Tydligen väckte boken visst uppseende genom sitt naturalistiska språk. Novellen ”Flickornas kärlek”, som finns med i nutida upplagor, fick från början inte alls vara med. Gissningsvis tog den för lätt på kärlek och kärleksyttringar.

Annat som dock kom med stötte tydligen tidens recensenter för bröstet. Svenska Dagbladets recensent, som också ger beröm åt boken, skriver till exempel om en scen i inledningsnovellen, att den är "[o]sannolik och sårande", nämligen att prästen ger själavård vid ett toddyglas.

Även novellen om en skräddare som ställer till kalas, väcker Svenska Dagbladet-recensentens djupa ogillande:

"Vi förstå icke hur man kan sätta sig öfver all hänsyn för det anständiga så som Strindberg här gjort. Han uträttar med sådan cynism ingenting annat än att han skrämmer bort en del af den publik, som eljest skulle läsa honom."

(Svenska Dagbladet 26 september 1888, via KB)

Så vad har Strindberg skrivit som framkallar en sådan reaktion? Jo, han berättar om hur skräddaren dagen efter festen går omkring på sin tomt och sin stuga, och konstaterar hur fulla gästerna måste ha varit – själv däckade han på vinden. I stugan har man "spytt som kattor" och när skräddaren kommit ut i trädgården utbrister han: "… ha de inte varit och pippat i ärtsängen!"

Ja, det som idag bara verkar som en genuin skildring av ett rejält sjöslag, stack visst i ögonen åtminstone på somliga när det begav sig. Så blev, enligt den textkritiska kommentaren till Skärkarlsliv (red. Nils Åke Sjöstedt), visst pippandet i ärtsängen senare också för en tid utbytt till ”trampat i ärtsängen”, och ”spytt som kattor” blev ”burit sig åt”…!

Jag föredrar Strindbergs original.
– – –
Skärkarlsliv: Berättelser, August Strindberg. P A Norstedt & Söners förlag 1971. 185 sidor.