Omläsning: Ett år på sextiotalet | Olof Lagercrantz

Ett år på sextiotalet är en självbiografisk bok av Olof Lagercrantz (1911–2002). Boken utkom första gången 1990. Jag har läst Litteraturbankens eboksupplaga från 2021. 

Jag har tidigare recenserat boken år 2011.

* * *

Mellan åren 1951–1960 var Olof Lagercrantz kulturchef på Dagens Nyheter. Därefter blev han tillsammans med Sven-Erik Larsson tidningens chefredaktör mellan åren 1960–1975. Det är framförallt, men långt ifrån uteslutande, om sitt liv som tidningsman Lagercrantz skriver i Ett år på sextiotalet, som också rymmer åtskilligt mer än den period 1967–1968 som väl titeln syftar på, och som ändå hamnar mest i fokus. 

Det finns lager i Lagercrantz berättelse. 

Han skriver från slutet av 1980-talet, och nämner händelser och  personer i sitt vardagliga pensionärsliv på Drottningholm. Genom att han så uttryckligt skriver ut sin nutidssituation blir det tillbakablickande perspektivet desto tydligare: det är uppenbarligen en man som dragit sig tillbaka från offentligheten och det yrkesverksamma livet som erinrar sig vad han varit med om och människor han träffat.

* * *

Särskilt personbetraktelserna tycker jag är intressanta. 

Som en av chefredaktörerna på Dagens Nyheter, med särskilt fokus på kulturfrågor, och dessförinnan som samma tidnings kulturchef, stod Lagercrantz givetvis i nära förbindelse med många av tidens främsta svenska kulturpersonligheter, inte minst författare, som då uppenbarligen hade en mer framträdande plats i samhällssamtalet än vad som senare blivit fallet. 

Beskrivningarna av personer han mött är inte minst givande, eftersom Lagercrantz alls inte ägnar sig åt något hagiografiskt skrivande: hans till synes naturliga begåvning för polemik bryter stundom ytan också i dessa erinringar. 

Inte ens en så aktad nära vän som Gunnar Ekelöf lindas in i bomull; Lagercrantz gör klart att poeten kunde vara elak. Lagercrantz' vittnesbörd om vänner och mindre såta vänner skänker dessa personer djup och kontraster.

* * *

Lagercrantz förefaller ständigt hamna i konflikter. För eftervärlden omsusas väl hans namn delvis av föreställningen att han var med om att vrida Dagens Nyheter åt det engagerade, mer radikala, hållet. Delvis verkar det ha uppfattats så också när det begav sig, även om det också verkar funnits de som inte uppfattade honom som nog tillvänd den radikala strömningen.

För tidningens ägare har han inte mycket till övers, ens ett tjugotal år senare: Bonniers maktutövning ser han inte med blida ögon på, till exempel vad beträffar påtryckningar att utforma tidningens åsikter i den ena eller andra riktningen. För Lagercrantz är det synnerligen viktigt att opinionsjournalistiken står fri från sådan inblandning: att tidningen får lov att ha sin egen röst.

Lagercrantz har emellertid inte enbart att navigera genom dessa ägarsammanhang, utan också mellan de starka personligheter som skriver på de sidor han har att styra över. Författare kan vara ett känsligt släkte, förstår vi. Vilhelm Moberg var en av dem som han hamnade på kollisionskurs med efter en refusering, men de försonades efter en tid. 

Ett tvetydigt omdöme får Ingemar Hedenius, den stridbare filosofen:

"Han var den barnsligaste människa jag träffat. Han sa öppet vad vi andra håller tyst med. Däri låg en stor del av hans charm."

Lagercrantz nämner också de tre skribenter vid namn som oftast utsattes för hans refuseringar: Sara Lidman, Jan Guillou och Per Gahrton. Den första vad jag förstår för att hon var alltför provocerande, de två senare för vad Lagercrantz uppfattade som överdrivet pro-palestinska och pro-arabiska tendenser som ledde till onödig polarisering. Samtidigt erkänner han att han ofta kände sig feg för att han "av opportunistiska skäl sa nej" till dessa två.

Särskilt bekymmer hamnar Lagercrantz i när han försöker tacka nej till en beställd artikelserie om Paulus som författaren Lars Ahlin skrivit. Anledningen till avböjandet skall ha varit att texterna var alltför svårbegripliga. Men Ahlin måste gjort ett enastående intryck, ty Lagercrantz beskriver honom så:

”Han tycktes mig som en hingst med rest kön som stegrade sig och jag och alla andra i landet var ängsliga ston som inte vågade låta sig betäckas av denna väldighet."

Ahlin fick in två av sina sex artiklar.

* * *

Naturligtvis står där också en hel del om Herbert Tingsten, Dagens Nyheters legendariske chefredaktör på den tid då Lagercrantz var kulturchef. Inställningen till honom förefaller vara minst sagt ambivalent. 

Lagercrantz förminskar inte hans begåvning, men framställer honom som något obsolet, en kalla krigets man, med svart-vitt tänkande. Han skriver:

"Herbert Tingstens hela gärning går i det kalla krigets tecken. Atmosfären av strid och korståg passade honom precis."

Det känns inte alltför vågat att postulera att Lagercrantz omvänt ser sig som en fredens man, som inte önskade det svartvita, utan som tvärtom kunde tänka sig att se den stora konflikten mellan väst och öst på ett nyansrikare sätt än föregångaren. 

* * *

Trots Lagercrantz spetsiga formuleringar i allehanda ämnen och de konflikter han ständigt hamnar i, så ger han i Ett år på sextiotalet inte intryck av att trivas med bråk; tvärtom ger bråken honom ingen tillfredsställelse alls. Det verkar stundom på honom som om stridigheterna helt enkelt drabbar honom, på samma sätt som man kan drabbas av en regnskur när man är ute och går. Man blir våt och eländig, men det går näppeligen att styra över.

Ett år på sextiotalet är ett viktigt historiskt dokument, som skildrar en av det förra seklets mer betydande kulturpersonligheternas egna perspektiv på de händelser och sammanhang som han var en del av. 

Dessutom skriver Lagercrantz en utmärkt prosa, om än metaforernas styrka någon gång kunde tonats ner. Många år efter att han pensionerats från det dagliga tidningsarbetet skriver han fortfarande texter med sting i, som ger en uppfattning om hur irriterande han måste ha varit att ha som fiende, och hur skrockande förnöjd man måste ha varit som åsiktsfrände, när han var med och formade opinionen i Sverige under sin tid på Dagens Nyheter.
– – –
Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1990. Eboksupplaga via Litteraturbanken 2021.