Bokrecension: Vändpunkten | Klaus Mann

Klaus Mann i den amerikanska arméns tjänst 1944

Vändpunkten (eng. The Turning Point, ty. Der Wendepunkt) är skriven av Klaus Mann (1906–1949). 

Boken utkom i en första version på engelska 1942. Vid Manns död låg en expanderad tysk översättning av honom själv klar; denna gavs med vissa strykningar ut postumt 1952. En fullständig version kom ut på tyska först 1989. 

Jag har läst boken i en svensk översättning från 1949 av Jane Lundblad, försedd med ett förord av Carl-Johan Vallgren. Denna upplaga utkom 2021.

* * *

Det kan nog ha både sina för- och nackdelar att vara son till en av 1900-talets mest kända författare, om man själv vill vinna erkännande inom samma gebit. Men sådan var situationen för Klaus Mann, son till Thomas Mann och dessutom brorson till Heinrich Mann. Likväl: Klaus skrev och gjorde sig ett namn som författare i sin egen rätt.

Manns självbiografi heter Vändpunkten och utgör en på många sätt fascinerande läsning. Naturligtvis på så vis att den ger en helt unik inblick i det Mannska familjelivet. Men också som vittnesbörd om en unik människa i en alldeles speciell tid.

På för självbiografier sedvanligt vis följer vi Mann genom barndomen upp till mannaåldern, men den alltmer tryckande erans utmaningar blir allt tydligare i takt med att nazismen får fäste och vinner allt större makt. Klaus Mann hatar nazismen av hjärtat och av sinnets fulla kraft. Det är nazismen som får honom och så många andra tyska intellektuella att välja eller tvingas till landsflykt. 

Mann, som rest världen kring får omsider Amerika som bas, och han börjar till och med att skriva på engelska. I Vändpunkten osar han hat och förakt mot dem som barbariserar hans tyska hemland. Han ansluter sig till amerikanska armén, utskeppas till Europa och skriver längre fram för den amerikanska militärens tidning Stars and Stripes.

Mann förefaller känna eller möta nästan samtliga av samtidens mer betydande författare. Många av dem karakteriserar han i självbiografin; åtskilliga med värme, somliga spetsigt. Och märkliga fenomen: hur många av dem väljer inte att ta sina egna liv! Ja, det var ju också den väg Mann själv valde något år efter att han skrivit Vändpunkten.

* * *

Icke utan intresse är för övrigt bokens antydningar om författarens sexualitet. Han blir inte helt explicit, men för den som känner till Manns homosexualitet är det lätt att förstå hans halvkvädna visor. Tiden och miljön var väl ännu inte mogen att höra helt klara ord om sådant, även om Mann dock ibland kan tyckas tala tydligt nog för att bli förstådd.

Klaus Manns självbiografi är en rejäl bok, vackert skriven, ja, omsorgsfullt skriven. Man får intrycket att han är mycket noga med formuleringskonsten, om nu översättningen speglar originalet i detta avseende.

Det centrala man tar med sig från läsningen är först och främst två saker: återskapandet av en viss kulturell och intellektuell miljö, samt Manns klara blick för nazismens barbari och den andliga död den medförde för Tysklands del.
– – –
Thomas Mann, Vändpunkten. Övers. Jane Lundblad. Stockholm: Modernista, 2021. 526 sidor.