Bokrecension: Bondetro och kyrkoro | Göran Malmstedt

Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige är skriven av historikern Göran Malmstedt (f. 1956), numera professor i historia vid Göteborgs Universitet. Boken utkom 2002. Jag har läst e-boksupplagan från 2015.

* * *

Om jag frågar dig hur du tänker dig en gudstjänst på 1600-talet, vad svarar du då? 

— Själv hade jag nog beskrivit något i stil med tysta små kyrkor med allvarliga människor i mörka kläder som med väl stor respekt ser upp mot en svartklädd präst i predikstolen.

Göran Malmstedts Bondetro och kyrkoro, som undersöker kyrkolivet under 1600-talet, visar att den bilden i betydande grad kan vara felaktig, och i själva verket snarare återspeglar hur en gudstjänst gick till på 1800-talet. 

Vad Malmstedt hittar i sin undersökning av främst Skara och Uppsala stift från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet är ibland betydligt mer stökiga tillställningar. Domkapitlens och sockenstämmornas protokoll vittnar om ideliga ordningsproblem av olika slag. 

Låt oss titta lite närmare på hur det kunde vara, utifrån Malmstedts beskrivningar.

Ett av de återkommande problemen var att folk kom och gick lite som de ville. 

Ibland traskade folk in från kyrkogården eller kyrkbacken efter syndabekännelsen i gudstjänstens början, ibland försökte folk sig ut innan välsignelsen var läst i gudstjänstens slut. Man kan tänka sig hur det måste ha stört i ett kyrkorum som ofta var mycket mindre än de rymliga 1800-talskyrkor vi nu ser överallt på landsbygden. 

Dessutom verkar folk inte haft likadan känsla för fridfull andakt och värdigt beteende som en modern människa tänker sig det. Det vittnas om att karlarna på något ställe hade för sed att placera sina avtagna hattar och mössor – på altaret. Eller kanske hängde man dem i en ljuskrona.

Berusning bland de församlade var inte heller ovanligt. Särskilt som det var tradition att besöka krogen eller att supa till kvällen innan helgdagar, eller rentav på morgonen innan gudstjänstbesöket. Och hunden – ja, den tog man gärna med sig.

Inte var det nödvändigtvis lugnare på kyrkogården. 

När vi tänker oss kyrkogården i ett 1600-talssammanhang skall vi inte se framför oss de parkliknande ytor som numera omger kyrkorna. Malmstedt berättar om hur kyrkogårdarna inte hade planterade träd. Där var högt gräs. Och folk hade en tendens att idka köpenskap där eller att leka eller att dricka. Dessutom var det ett återkommande problem med djur som tog sig in och bökade i jorden och då fick fram de dödas ben.

* * *

Varför var det då så här? Var folk mer ohyvlade än numera? — Malmstedt visar på alternativa förklaringar. 

Det förmoderna samhället var, menar Malmstedt vidare, kollektivt till sin religiösa natur. Det var nödvändigt att gudstjänster firades, det var en del av människornas plikt mot Gud för att Gud skulle agera välvilligt mot dem, och var och en var nog i allmänhet troende på ett snarast självklart vis, men det var inte nödvändigt att jag som individ var med under hela gudstjänsten. Individen var oviktig; det religiösa var en kollektiv angelägenhet.

Under 1600-talet har Svenska kyrkan nyligen blivit evangelisk-luthersk. Kyrkans ledning strävar efter att betona nya moment i gudstjänstlivet och i det religiösa livet. Det kolliderar med de hävdvunna, traditionella hållningarna. Nu är det den personliga tron, utan gärningar, som gäller, och inte pliktuppfyllelse som kollektiv. 

Predikan verkar hållas i aktning, men huruvida man ansåg det viktigt att faktiskt lyssna och förstå vad prästen undervisade om synes mer oklart. Mässan, alltså nattvarden, som stod i centrum på ett särskilt sätt i den medeltida gudstjänsten verkar förbli mycket viktig. Det leder till protester när elevationen avskaffas ur ceremonielet – detta att prästen lyfter upp brödet och vinet för församlingen att skåda. 

Riten och traditionen hålls i helgd, det individuella tillägnandet verkar inte ansetts lika viktigt.

Vi bör också tänka oss söndagens gudstjänstfirande som en kombinerad religiös och social händelse. Det var nu man fick möjlighet att träffa vänner och bekanta från hela socknen, dryfta nyheter och skvaller och manifestera sin sociala ställning – något som kunde yttra sig som bråk om sittplatser inne i kyrkan. 

* * *

Så en ljudlig, hemmastadd och kringvandrande 1600-talsmänniska på gudstjänst var inte nödvändigtvis utan tro och respekt, men följde ett annat system av traditionella normer än vad Svenska kyrkan såsom reformerad och evangelisk-luthersk ville införa. Gudstjänstbesökaren hade möjligen suddigare gränser för det sakrala och det profana och betedde sig helt enkelt lite mer vardagligt även under gudstjänsten. Ungefär så uppfattar jag Malmstedts tes kring detta.

Malmstedt undersöker också  noga prästens roll i församlingen. Av honom förväntade sig församlingen att han var som folk, inte att han betedde sig som överhetens förlängda arm, fastän han också var detta.

Det kan dock inte varit lätt, som Malmstedt påvisar, eftersom prästen eller åtminstone prästfrun i allmänhet var från församlingen eller åtminstone trakten, och ett innehav av ett tjänsteställe kunde gå i arv i generationer. Det var heller inte tillåtet för präster att tjänstgöra i ett annat stift än det de fötts i. 

Prästen var således ofta mycket väl förankrad i bygden, och att agera med myndighet mot dem som man kanske växt upp tillsammans med och sköter sitt jordbruk vid sidan av föll sig nog näppeligen alltid som en enkel sak. 

Dessutom kan ju dessa i trakten uppväxta präster mycket väl vara väl så förankrade i de traditioner som är förhärskande där som församlingsborna, och lika lite som de vilja byta ut dem, vad än kyrkoledningen önskar.

Men man förväntade sig emellertid av sina präster, visar Malmstedt, att de utförde sin plikt: det vill säga, att de firade gudstjänst och besökte sjuka och döende med nattvarden. 

Om de sen var något försupna så var kanske inte det hela världen, men de skulle hålla sig väl med grannar och ha ett harmoniskt hemliv. Om så en präst agerar med makthandlingar, som att till exempel utestänga någon från nattvarden på grund av någon förseelse, kunde det tas mycket illa upp. Att bli utestängd från nattvarden kan väl i dag ses som något av lappri när man inte är troende, men för 1600-talsmänniskan innebar det både ett andligt straff och en svår social markering: man stängdes ute från både religiös och profan gemenskap på ett mycket tydligt vis.

Skulle nu en präst vara helt obekväm för en församling, så kunde man gripa till annat också, från allmogens sida. Malmstedt visar hur man till exempel vid installationen av en ny präst i församlingen, som man av någon anledning inte ville ha, helt enkelt kunde ta kyrknyckeln och låsa kyrkan så att varken ny präst eller den prost som skulle installera honom kommer in.

* * *

Göran Malmstedts Bondetro och kyrkoro har alltså sin tyngdpunkt på 1600-talets kyrkoliv och tar upp många olika aspekter av gudstjänstfirandet och religiösa uttryck i lokalsamhället, samt den andliga överhetens förhållande till och reaktioner på desamma. 

Allt i undersökningen ger intryck av gediget vetenskapligt arbete, där källstudier har varit av alldeles avgörande betydelse. Inte minst uppskattar jag Malmstedts förmåga att undvika ett anakronistiskt analyssätt. Det vore enkelt att landa i någon form av bedömning av 1600-talsallmogen som en gudlös och stökig skara, men Malmstedt visar hur det i själva verket kan vara helt annorlunda: att man agerade i enlighet med de nedärvda sociala och religiösa normer som man sedan medeltiden varit van att följa. 

Språket är dessutom förtjänstfullt klart och tydligt; det är som Malmstedt skriver som all vetenskaplig prosa borde skrivas. Han förenklar inte analysen och tummar inte på det vederhäftiga, men texten förblir levande och tillgänglig för både lekman och historiker. Dessutom är det spännande att läsa hans undersökning.

Bondetro och kyrkoro rymmer också utblickar i Europa och mot slutet av boken spanar Malmstedt också framåt mot 1700-talet och 1800-talet, och visar intressant nog, att de åhörare som 1600-talets kyrkliga ledning önskade fick de först i och med en sådan inomkyrklig väckelse som schartauanismen: där fanns tysta åhörare, som verkligen ville förstå predikan och inte ägnade sig åt lättfärdighet vare sig före, efter eller under gudstjänstfirandet.

Bondetro och kyrkoro är en utomordentligt välskriven och intressant mentalitetshistorisk skildring av 1600-talskyrkan, såsom den kan ha upplevts av folket i bänkarna och prästerna i församlingarna. Den påminner oss också om att inte ta någonting för givet: inte ens hur man firade gudstjänst under ortodoxins tidevarv i Sverige.
– – –

Göran Malmstedt, Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige. Lund: Nordic Academic Press, 2002. E-boksupplaga 2015.