Bokrecension: Arthur Gordon Pyms äventyr | Edgar Allan Poe

Arthur Gordon Pyms äventyr (eng. The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket) är en roman av Edgar Allan Poe (1809–1849). 

Boken utkom på engelska första gången 1838. Jag har läst verket i svensk översättning av E. R. Gummerus, reviderad av förlaget och utgiven 1965.

* * *

Det är något besynnerligt med Arthur Gordon Pyms äventyr. Det är som att romanen vägrar att bestämma sig för vad den är för typ av verk. Poe leker på ett intrikat – eller möjligen tillkrånglat – sätt med olika berättartekniker och genrer. 

Således är historien ett pojkboksäventyr, en reseskildring, en dagboksroman, en skräckhistoria – och berättare är Pym själv, när det inte är en fiktiv version av Poe som skriver; han ska utformat en del av Pyms berättelse, såsom inledningen anger.

Dessutom rymmer Arthur Gordon Pyms äventyr i själva verket två huvudhistorier, vilket möjligen kan förklara att romanen redan ursprungligen gavs ut i två volymer, fastän den inte är särskilt lång i sin helhet. 

Den första delen fokuserar på ett myteri och ett skeppsbrott, den andra delen på utforskandet av Södra ishavet. Något egentligt samband har inte de olika historierna, utöver att de kronologiskt följer på varandra i Arthur Gordon Pyms levnad. Båda är helt realistiskt berättade med små inströsslade knep för att höja den realistiska tonen, som när författaren citerar ur andra böcker om enskildheter han möter, eller ivrigt anger longitud och latitud, eller nämner en sådan mängd sjötermer att den icke båtburna läsaren riskerar att bli yr.

* * *

Poe är en skräckförfattare, men i Arthur Gordon Pyms äventyr finns inte mycket av övernaturligheter, desto mer av fantastik. Skräcken manifesterar sig mest i form av ett och annat inslag av påtaglig brutalitet. Likväl kan det hända att skildringen uppehåller sig längre vid beskrivningen av hur pingviner och albatrosser bygger bon än vid en central persons död.

Pym själv har en något enastående förmåga att överleva svårigheter, men näppeligen genom sin egen försorg, mer av tillfälligheter. Han drar inte kortaste stickan i en lottdragning på liv och död: och överlever. Han avviker från truppen just som dessa dödas i ett bakhåll: och överlever.

* * *

En kritisk läsning av i dag skulle finna ett och annat att anmärka på vad som möjligen skulle kallas Poes latenta rasism. Det riskerar naturligtvis att bli en  anakronistisk läsning, som i värsta fall implicit förväntar sig av Poe att han skulle uttrycka sig annorlunda om Den Andre än hans tidsperiod i allmänhet torde ha gjort. 

Likväl: invånarna på den märkliga ö i Södra ishavet som en stor del av den senare delen av romanen berättar om tecknas föga empatiskt. De är vildar.  De är teknologiskt primitiva. De är de värsta människor som tänkas kan. De ljuger, bedrar, dödar och är våldsamma. Ja, domen över dem är långt hårdare än över de besinningslösa och mordlystna myterister i den egna besättningen som vi träffat på hundra sidor tidigare.

* * *

Arthur Gordon Pyms äventyr är en helt klart läsvärd äventyrsberättelse, märkt både av Poes geni och sin tids fördomar och klichéer. Den hade lämpat sig ytterligt väl för diskussion i ett litteraturvetenskapligt seminarium. 

Dock slås jag av att romanen kunde ha renodlats till två kortare noveller, en om myteriet och det efterföljande skeppsbrottet, och en om upptäcktsresan till Södra ishavet. De hade var och en kunnat bära sig i sin egen rätt. Men nu var det väl så att Poe ville skriva något längre, och då fick dessa två äventyr smältas samman till en enhet. Detta blev också Poes enda färdigställda roman.

Man må också notera slutet, som jag inte vill avslöja, men som är aningen rumphugget. Förklaringen inom fiktionen, som anges i ett likaledes fiktivt efterord, kallat ”Anmärkningar”, skrivet av en tredje gestalt vid sidan av Pym och Poe, som inte namnges. Förklaringen är att Pye helt enkelt  har avlidit i en olycka, som möjligen också förstört de återstående kapitlen. Ja, det ger ett realistiskt intryck, men det lämnar också historien hängande i ett mycket avgörande skede. 

Så Arthur Gordon Pyms äventyr är en besynnerlig roman, som drar åt olika håll, men hålls samman av en fantastisk författares odiskutabla talang. Den bär konturerna av sin tid, men bjuder också på halsbrytande äventyr.
– – –
Edgar Allan Poe, Arthur Gordon Pyms äventyr. Övers. E. R. Gummerus. Stockholm: Gebers, 1965. 178 sidor.