* * *
"Vi låter aldrig våra handlingar styras av verkligheten, de styrs istället av vår bild av denna verklighet."
Detta axiom återkommer hos Peter Englund. Hur viktigt är inte det att inse! Det gäller hur vi ser på och läser det förflutna, det gäller hur vi ser på vår samtid och det gäller hur vi tänker oss framtiden. Verkligheten i sig är en sak. Dess sken, det vi uppfattar av den utifrån våra föreställningar och fördomar, en annan. Likadant med politiker och andra som försöker styra tillvaron i någon riktning. Kan man bära med sig detta som stöd för tanken har man fått med sig något bra.
Peter Englund bär definitivt med sig insikten han själv formulerat i de texter som utgör Paradoxmaskinen, som samlar en stor mängd texter från över 30 års skrivande: artiklar, essäer, förord, med mera. Englund är en helt enkelt en enastående förklarare av och ciceron till det förflutna. Han rör sig hemtamt genom sekler och mister inte blicken för den talande detaljen, och ej heller för de stora sammanhangen.
Englund förmår vara vetenskapligt exakt och metaforiskt drastisk i en utmärkt balans. Han kan vara obekväm och ifrågasättande. När han recenserar böcker i somliga texter kan han vara giftigt nedgörande (som i det berömda fallet med Herman Lindqvists bok om stormaktstiden) och han kan hylla och rekommendera för nobelpris.
* * *
Texterna i Paradoxmaskinen är ordnade i tre stora delar: "Att skriva biografi", "Att skriva historia" och "Att skriva om det samtida". Inom dessa delar är sedan texterna ordnade kronologiskt, inte efter när de är tillkomna utan efter där deras huvudsakliga ämne är fäst i tiden.
Englund berättar i förordet att det mesta i boken, en "klippbok", tillkommit på beställning. Och han skriver frankt, att "[d]et var universitetet som gjorde mig till historiker, men det var brödskrivandet som gjorde mig till författare." Och det är den här kombinationen av gedigen lärdom och schwung i berättandet som är så tilltalande i läsningen av Englund. Håll med honom eller inte, men nöjsam att läsa är han alltid.
Om en bok skriver han:
"Historiska Media i Lund har länge haft en utgivning som utmärkt sig mer för kvantitet än för kvalitet, men jag vill ändå tro att beslutet att översätta denna bok var ett olycksfall i arbetet, tillkommet på en gråtrött och snuvig måndagseftermiddag. Den är nämligen monumentalt usel."
Om ett författarskap skriver han:
"... att läsa honom är som att se en katt gå över ett väldukat middagsbord. Här finns inte ett felplacerat ord, inte en död punkt, inte en falsk ton."
Frän sågning respektive fräsch hyllning! — Och åter ett par formuleringar:
"Tyvärr är inte information detsamma som kunskap. Emellan dem ligger bearbetning, förädling. Tid. Informationen står nämligen till kunskapen som ett stycke järnmalm står till en bil."
"Om krigets första offer är sanningen, är förmågan till nyanser nummer två."
Man kunde fortsätta att citera en bra stund ur Paradoxmaskinen.
* * *
Ämnena är givetvis synnerligen mångfaldiga, vare sig de stammar från recensionsuppdrag eller icke.
Några av dem: Bernhard von Beskow, Gustav V, kvinnliga nazister, Stalin, spioneri, underrättelsearbete, Ulf Lundell, Trump, Edward Gibbons Romarrikets nedgång och fall, Carl Grimberg, Karl XII:s död, Carl von Clausewitz' Om kriget, fascismens förutsättningar, Kalla kriget, med mera, med mera, ända in i nutiden, när Englunds analys rentav kan uppfattas få en mer utpräglat politisk ton, då senare tidens kapitalism kommer i hårkorset och då Englund vädrar sitt klimatsamvete.
En särskilt intressant text utgör "När börjar en bok? Om Stridens skönhet och sorg" som berättar om hur det gick till när just Englunds bok Stridens skönhet och sorg fick sin begynnelse – eller rättare: om några tillfällen varifrån Englund kan spåra bokens ursprung, och hur han tänkte när han flätade samman dess framställning.
* * *
Det är roligt att läsa Paradoxmaskinen!
Lärdomen är omfattande men presenterad på ett sådant sätt att det inte luktar det minsta instängdhet över texterna. Missförstå mig inte: jag läser gärna texter som är kvävande dammiga emellanåt, men ibland är det gott att andas den friska luft som Englund förmår låta strömma genom de ämnen han behandlar, vare sig den nu stundom fläktar varmt och stundom viner kall.
– – –
Peter Englund, Paradoxmaskinen. Kritik 1990–2020. Stockholm: Natur & Kultur, 2024. Omslag: Niklas Lindblad. E-boksupplagan.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar