Kretensisk vy.
Hem till Grekland är skriven av Agne Hamrin (1905–1983), författare och journalist, bland annat under många år medelhavskorrespondent för Dagens Nyheter. Hem till Grekland utkom år 1975.
* * *
Grekland och det grekiska står mig på många vis nära. Skälen till det är flerfaldiga.
Ett givet skäl är klimatet och naturen. Men mest avgörande är den mångskiktade kulturhistoria som möter snart sagt vart man där vänder sin blick. — Berget där borta nämns i Iliaden, orten där vi sover beboddes en gång av den ena eller den andra av dem vi känner från historien, de tankar vi tänker i dag har ofta rötter ner i grekisk mylla. Och de texter som överlevt sedan antiken är inte bara läsbara utan påfallande ofta njutbara, vackra, tankeväckande och utmanande.
På många sätt är således för mig det historiska djupet i Grekland avgörande i min attraktion till detta land. Summan blir att Grekland som plats för mig blir något alldeles speciellt.
Agne Hamrin hyste uppenbarligen liknande känslor för landet som han skriver om i Hem till Grekland.
Hamrins bekantskap med denna en av sina hemprovinser (vid sidan av Sverige, Italien och Israel) är intim. Han känner sin samtids Grekland och han känner det historiska Grekland. Och i detta verk presenterar han det grekiska ur flera perspektiv. Han berättar om det längesedan förflutna, och han berättar om det Grekland som när boken kom ut 1975 nyss blivit fri från militärjuntans styre. Han ger sig iväg till platser bortom turiststråken och fascineras av byprästen likväl som av Mikis Theodorakis, av Lord Byron likväl som av Hippokrates: alla i en eller annan mening som synnerligen knutna till Grekland.
Det är som att texten om och omigen vill sticka iväg från författaren, i hans rena glädje över att berätta om något som ligger så nära hans hjärta; Hamrin får liksom med viljekraft hala in det han berättar om för att det inte ska bli för yvigt eller alltför fyllt med exkursioner. Han drar än i den ena och än den andra tråden som tillsammans utgör den stora grekiska väven genom årtusendena. Språket är journalistiskt rappt utan att blott bli överfarande.
* * *
Några stycken kan särskilt nämnas. Så berättar Hamrin utförligt om de omständigheter som fanns kring Lord Elgins beryktade nedmontering av delar av Parthenon som han lät sin agent utföra, för sändande till London, där delarna fortfarande finns på British Museum. Hamrin har därvidlag en något försonande syn på det som inträffade, medan en äldre tids greklandsvän som Lord Byron hårt smädade Lord Elgin i sin diktning:
”När Byron skrev The Curse of Minerva doppade han verkligen sin gåspenna i vitriol. Bland världslitteraturens hatdikter hävdar den verkligen sin plats.”
En intressant historisk återgivning utgör beskrivningen av slaget vid Actium, då Octavianus sjökrafter drabbade samman med Marcus Antonius och Kleopatras skepp, varvid Octavianus genom sin seger lade ut kursen för det framtida romerska kejsarriket där han blev känd som Augustus. Hamrin står på en höjd med utsikt över platsen och förefaller se sjöslaget framför sig.
Vidare besöker Hamrin och återger med charmfull skärpa en grekisk by; han berättar om dess politiska inklinationer, och han berättar om hur rikedom räknas i enheter om får och getter. Hamrin besöker en kaféägare, för några år sedan deporterad av militärjuntan, därefter återkommen. Hamrin pratar också med kaféägarens mor, som upptänd av hat till de gamla makthavarna önskar deras död och betecknar prästerna som fascister. — Ja, också där en aspekt att ta vara på: ofta en personlig religiositet, samtidig med skepsis mot prästerskapet, som i Grekland kommit att leva i en besynnerlig symbios med staten.
Ytterligare berättar Hamrin om Alexander Panagoulis (1939–1976), som under lång tid torterades av juntans folk efter att ha försökt ett attentat mot den nya regimens ledare Georgios Papadopoulos (1919–1999). I sin cell skrev Panagoulis dikter med sitt eget blod som bläck. Panagoulis, som efter demokratins återinförande blev parlamentsledamot, kom sedermera att för många bli något av en frihetssymbol.
Nå, man kan fortsätta att anföra exempel på vad Hamrin berättar om i Hem till Grekland, denna vindlande beskrivning av ett land och en kultur och en oöverblickbar historia. Man kan anföra hur Hamrin skriver om ön Kos, om Sparta, om Athen, om det politiska systemet...
Men än hellre vill man hänvisa direkt till boken: läs den, om du har minsta intresse av de ämnen som kan rymmas under den vida rubriken ”det grekiska”.
– – –
Agne Hamrin, Hem till Grekland. Stockholm: Bonniers, 1975. 248 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar