* * *
Torgny Segerstedt är i dag mest känd för den kompromisslösa och villkorslösa polemik han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning idkade mot Nazityskland. En polemik som tidigt fick Göring personligen att indignerat reagera.
De 84 texter som samlats i Händelser och människor är av tidigare datum och författades från 1918 fram till 1926. De berör mångahanda ämnen, såsom livssyn, politik, religion och enskilda människor. Tillsammans utgör de ett historiskt dokument av stort värde, som låter oss, ungefär hundra år senare, känna av den samtid som Segerstedt som intellektuell och liberal ledarskribent såg omkring sig.
Grundtonen är företrädesvis pessimistisk, men med en ohöljd förhoppning till människans humanistiska potential, trots allt som tyder på hennes nit som rovdjur bland rovdjur.
”Det är blott allt för sant att människorna i gemen äro ett fruktansvärt patrask. Huru skulle de kunna vara annat? Men i all den värdelösa bråten påträffas här och var om än sparsamt ädelstenar, som lysa med djup och betagande glans.”
Segerstedt markerar mot sådant som väcker hans motstånd eller tveksamhet. Inte minst gäller det socialismen, främst såsom den växer fram i det kommunistiska Sovjet men också så som den yttrar sig som socialdemokrati i Sverige.
Grundvärdena hos Segerstedt är individualism och frihetlighet, och det som hotar individualism och frihetlighet får honom att resa ragg, såsom alla yttringar av hjordinstinkt. Ja, han är konsekvent skeptisk mot allt som tar påverkas av människomassornas opinionsmässiga tyngd. Han tilltror massan såsom sådan föga förnuft.
Segerstedt är mycket medveten om det flyktiga i allt mänskligt. För honom är alltings flyktighet en grundläggande förutsättning, som innebär att ingenting består i längden. Människan i sig förblir något gåtfullt.
”Vårt medvetande höjer sig likt en korallö ur okända djup, till vilkas botten ingen ljusstråle når ned.”
Vad gäller det religiösa området måste Segerstedt betraktas som mycket klarsynt beträffande Svenska kyrkans utveckling. Han ser hur dogmerna spelar allt mindre roll, och hur kyrkan ständigt kommit att anpassa sig till den tid där den existerar. Det är detta som gör att den överlever, inte dess kontakt med det ursprungliga i sin lära.
Kyrkans funktion blir att svara mot ett religiöst behov i människan, snarare än att den fungerar som förmedlare av vissa sanningar. Man kan ana att Segerstedt ser att kyrkan som institution spelat ut sin roll.
”Den kristna livsåskådningen har förflyktigat. Den kyrkliga institution, som hägnat våra fäders liv genom seklerna, står inför sitt sammanbrott.”
Vad gäller utrikespolitik förhåller sig Segerstedt givetvis i stor utsträckning till det nyligen timade världskriget. Han är mycket skeptisk till Versaillesfreden och anar de möjliga konsekvenserna av ett orimligt hårt beklämt Tyskland genom främst Frankrikes försorg. Han skriver:
”Missmodet kommer att gripa omkring sig. Ur dess jordmån kan mycket spira, som annars aldrig skulle finna fäste i folkets sinne. [---] Den franska statsledningen förfar, som om den önskade göra allt vad i dess förmåga står för att driva fram hämndkänslorna i Tyskland.”
På det mer inrikespolitiska området värnar Segerstedt om nationens förmåga att värna sig självt, och han far ut häftigt mot anslag att skära ner på försvaret. Segerstedt är inte chauvinist, men ser en svensk egenart som varken är bättre eller sämre än andra nationers egenart, men som dock är specifikt svensk.
* * *
Icke socialist och icke konservativ, ej heller partigängare i det liberala partiet vandrar Segerstedt som den indvidualist han är sin egen väg framåt, framsägandes det han anser vara rätt och riktigt. Segerstedt bedömer efter merit, inte efter massans tycke eller efter samhällsställning.
I sin polemik använder han gärna en torr, lätt överlägsen ironi, som måste haft förmåga att stundom svida i skinnet på dem den riktades mot. Ibland utvecklar han sin livssyn och kan då låta förvillande lik Marcus Aurelius och dennes stoiska visdomsord.
Språket är mycket gott och håller sig på en stilmässigt ibland skyhög nivå, som kanske emellanåt i våra öron kan tangera det preciösa eller rentav pastorala, men för det mesta endast ger belägg för Segerstedts fenomenala förmåga till utsökt formuleringskonst. Om och om igen vill man citera hans ofta dystra utlåtanden om världen och människorna.
Nog bör man läsa Torgny Segerstedt än i dag! Naturligtvis för hans språk, men också för hur han med skarpt öga uppfattar sin omvärld. Någon gång märker vi att framtiden inte föll ut såsom han trott, men oftare ser han häpnadsväckande klart, ibland som om han betraktat framtidens händelser från en ännu mer framfaren framtid.
Man behöver inte hålla med Torgny Segerstedt i allt. Men man kan aldrig förneka honom hans mod eller hans nyktra försvar för den enskilda människans rättigheter och behov, trots allt det som gör människorna så farliga för sig själva och för varandra.
– – –
Torgny Segerstedt, Händelser och människor. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1926. 375 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar