Bokrecension: Det öppna såret | Per Ahlmark

Det öppna såret. Om massmord och medlöperi är skriven av Per Ahlmark (1939–2018), författare och tidigare folkpartistisk politiker. Boken utkom år 1997.

* * *

Det glöder av vrede i Per Ahlmarks Det öppna såret. Om massmord och medlöperi. 

Vreden stammar ur insikten att ledande svenska och internationella politiker, kulturpersonligheter och intellektuella genom sina ord agerat medlöpare till de regimer under 1900-talet som krävt flest dödsoffer för politiskt motiverat våld: Nazi-Tyskland, Sovjet, Kina och andra stater — tillsammans står de för omkring 170 miljoner mord på oönskade, vare sig dessa oönskade dödats på grund av sin ras, sin klass, sina uppfattningar eller vad det nu kan vara.

Till varningarna för medlöperiet beträffande höger- och vänsterextremism för Ahlmark ytterligare en varning, nämligen för islamistisk staters despoti. Han menar rent av att det är avgörande för demokratins framtid om ”delar av den muslimska världen rör sig mot liberalism eller fundamentalism.”

Vad det handlar om är att personer talat sig varma för eller åtminstone urskuldat och förminskat destruktiviteten hos sådana regimer. Per Ahlmark nämner sådana personer vid namn, fäster deras egna ord vid dem och inte sällan de dunkla förklaringar de stundom själva avlevererat när regimerna fallit och det inte längre går att blunda för despotismen.

I stor utsträckning rör det sig om olika typer av gillanden av kommunistiska stater. Som när Olof Palme talar tillsammans med Castro, samtidigt som socialdemokrater och andra dissidenter spärrats in i Kuba, vid tillfället möjligen omkring 15 000 personer. Eller när Birgitta Dahl gör sitt bästa för att förklara Pol Pots ageranden.

Förklaringarna på senare år från de som en gång stött diktaturerna är legio. Men gemensamma stråk är skönjbara, tillsammans och genomgående eller var för sig: Vissa länder är inte redo för demokrati och frihet. De som talar mot Sovjet/Kina/Tyskland är propagandister. Vi som var röda när terrorn gick över det ena eller andra landet var det ändå av idealistiska skäl. Man bör inte stöta sig med diktaturerna. Det är mest rätt att försöka inta en mellanposition – mellan demokrati och diktatur och förbli neutral.

Men Ahlmark släpper inte ögonen från sina mål. Han konfronterar sina undersökningsobjekt med kalla fakta om vad de en gång uttryckt och kontrasterar mot tyranniernas realiteter, gång på gång. Han listar citat och analyserar gamla tal. Han avtäcker det som vittnar om antingen cynism eller naivitet hos dem som en gång agerade verbala dragoner för diktaturer.

* * *

Naturligtvis är det här en politisk bok, såtillvida att man anser att demokratins utbredande är en politiska fråga. — Men jag förstår det som att Ahlmark snarare utgår från att demokratins utbredande är en humanistisk fråga: alla gynnas av en sådan utveckling, och de som med ord hindrar detta genom att överskyla diktaturernas mord och terror och försvara dess ledare agerar mot mänsklighetens bästa. Ahlmark skriver: 

”[D]ebatten handlar om vår civilisations överlevnad.”

Det öppna såret är en spretig bok, som ibland nästan antar klippbokens karaktär av vid varandra sammansatta artiklar, även om temat förblir tydligt verket igenom: försvar för demokrati, attack mot antidemokrati. 

Ibland kunde jag önskat att Ahlmark fokuserat på färre personer, istället för att använda sig av den slags hagelbössepolemik som nu blir fallet. Träffytan blir bred och kraftfull, men kanske inte alltid så djupborrande som varit möjligt med Ahlmarks förmåga att gräva i det förflutnas lägg. Desto mer lyfter Ahlmark fram vetenskapsmän som forskat på ämnen som demokrati och ämnen som statliga, politiska massmord.

Nu blir det många personer som passerar förbi. Palme, som sagt, bland dem. 

”Panegyriken kring Palmes kamp för friheten är i sak, enligt min mening, felaktig eller grovt missvisande.” 

Men Ahlmark skriver också om många fler, en hel del som än i dag är bekanta namn för samhällsintresserade läsare. En del har vände sig från sitt förflutna, andra teg. Ahlmark adresserar också egna kritiker. En av dem som Ahlmark ägnar utrymme åt är hans personliga vän Bo Strömstedt.  Andra personer är Anders Ehnmark och P O Enquist, Jan Myrdal och redan nämnda Birgitta Dahl. Ahlmark kan ge personer han angriper rätt i sak i vissa avseenden, men håller fast vid de övergripande angreppsskälen.

* * *

Min känsla är att det inte är helt ovanligt i Sverige att folk är en smula extra förstående eller åtminstone överseende inför vänsterextrema inriktningar, ofta under sken av att kommunismen ändå är ett vackert ideal. Vi har emellertid inte längre rätten att blunda för den kommunistiska praktikens konsekvenser under 1900-talet. Ahlmark skriver om Sovjet:

”Tre kvarts århundrade av kommunism lämnade nästan ingenting annat efter sig än lidande. Ett uslare eftermäle kan ingen regim få.”

Samma sak i alla andra länder där kommunistisk dogmatik omsatts praktik. 

Kan man dessutom i dag möjligen ana en liknande undflyende inställning till islamistisk ideologi, mot bakgrund av att man inte vill använda vad man uppfattar som västerländska värderingar och tankesätt på en kultursfär som står främmande inför sådana värderingar och tankesätt?

* * *

Bland det viktigaste jag tar med mig från läsningen av Det öppna såret är Ahlmarks påminnelse om att demokrati och frihet från despoti är något värt att försvara och att sprida. Det är rimligen inte skadlig kulturimperialism. Det är att värna människan och mänskligheten. 

Och det är i någon mening att hedra minnet av den politiska terrorns många miljontals offer under 1900-talet. Ahlmark avslutar: ”De döda kan inte väckas till liv, men vi kan minnas dem. Vi kan lära av deras öde.”
– – –
Per Ahlmark, Det öppna såret. Om massmord och medlöperi. Stockholm: Timbro, 1997. 410 sidor.