Bokrecension: Tempe och Thermopyle | Emil Zilliacus

Emil Zilliacus

Tempe och Thermopyle. Resebilder är skriven av Emil Zilliacus (1878–1961) och illustrerad av Hugo Zuhr (1895–1971). 

Boken utgavs första gången 1937. Jag har läst en upplaga som gavs ut 1956.

* * *

För att förstå Tempe och Thermopyle behöver man förstå vem Emil Zilliacus var. 

Denne finlandssvenske litteraturhistoriker, översättare, poet och författare utförde under sin levnad en oskattbar kulturgärning för svenska språket, på så vis att han översatte en mycket stor mängd främst antika grekiska texter till vår tunga. 

När Teme och Thermopyle första gången utgavs hade han redan hunnit översätta åtskilligt av Aischylos. Under resten av sitt liv kom han också att låta bland andra Sophokles, Euripides, Menandros, Lukianos och Herondas att tala svenska, förutom de epigram som han också översatte och därtill kom många andra texter som han berikat oss med. 

Antikens värld har således genom Zilliacus förtjänst blivit oss mycket mer tillgänglig.

I Tempe och Thermopyle berättar han om resor till olika platser i Grekland. Få andra har väl möjlighet på samma sätt som han att i det grekiska landskapet såsom han möter det se genom årtusendena. Han vandrar till fots, han rider på åsna, han far med tåg och båt – för att kunna utföra vad som närmast måste kallas pilgrimsfärder (jo, han har några år tidigare gett ut en bok som heter just Pilgrimsfärder i Hellas).

Det handlar om fysiskt påfrestande eskapader, stundom krypandes på alla fyra  upp för ett berg som ståtar med antika traditioner, eller krypandes i en grotta med likaledes gamla anor. Och detta var ju ett tag sedan: turistbussar lyser med sin frånvaro och den finlandssvenske akademikern verkar i allmänhet mest stöta på herdar och andra ur lokalbefolkningen på sin väg till sådant som finns kvar av forntidens byggnader eller ännu efter tusentals år porlande heliga källor.

Men nog verkar även själva landskapet förhäxa Zilliacus. Det blir, för att nu vara uppriktig, rentav något tröttande att återigen får det mycket blå havet uppmålat för sina ögon, eller grönskan eller värmen. Det kompenseras emellertid av de lärdomsfyllda beskrivningarna av de platser han når fram till, och den innerliga kärlek han uppenbarligen hyser för det gamla – och för all del också det nya – Grekland.

* * *

Så vart reser han?

Tempe är precis som det mer kända Thermopyle strategiska pass på vägen in i eller ut ur det gamla Grekland. Zilliacus besöker båda. Han bestiger Helikon, musernas hemvist, och med hjälp av sin ledsagare når han den Musornas källa som en gång kallades Hippokrene. På platsen för chariternas tempel, inte långt därifrån, står nu ett kvinnokloster, men av staden där templet en gång ingick finns rester kvar. Och Zilliacus besöker källan där chariterna badade, Akidalia. 

Och Zilliacus besöker Thera, numera känt som Santorini, och dess tempel, varav ett är bland de äldsta vi känner till av sitt slag, helgat Apollon Karneios. På Samos söker han resterna efter tyrannen Polykrates gamla huvudstad och dess byggnader. På Paros föreställer han sig, efter att han besökt en gruva där högkvalitativ marmor bröts redan under antiken, ödena för de statyer som sådan marmor förvandlades till:

”Gudar och gudinnor, kvinnor och män, jungfrur och efeber, smyckande templen, uppställda i helgedomarna och på samlingsplatserna, dyrkade och beundrade. För att sedan bortrövas och förvisas, misshandlas eller förintas i kalkugnarna, och slutligen åter samlas, de som överlevat misshandeln och massakrerna, sargade, lemlästade, sönderslagna, i museisalar världen runt.”

Avslutningsvis skildrar Zilliacus hur han besökte Circes berg i Italien, Monte Circeo. 

Berget är platsen som identifierats med Circes hem i Odysséen. Circe förvandlade de flesta av Odysseus besättningsmän till djur, innan Odysseus med Hermes hjälp betvingar henne och mannarna återförvandlas till människor. Och så börjar en fest som pågår, med Circe, i långliga tider.

Bestigningen av Monte Circeo blir ett vådligt äventyr för Zilliacus. Han får hungrande och törstande övernatta på bergets topp, när nattmörkret lägger sig över landskapet.

* * *

Tempe och Thermopyle är en mycket charmig resebok som samtidigt utgör ett kärleksbrev till antikens Grekland. Den resonerar mycket fint med min egen svaghet för den tiden och det landet, och min vilja att närhelst jag besöker Grekland gärna någon eller några gånger besöka platser kända från forntiden. 

För Zilliacus med sin intima kunskap om både de gamles språk och seder måste resor som de han beskriver i boken ha varit överväldigande upplevelser och det märks på hans sätt att skriva om dem. Över dem skiner solen även om det händelsevis skulle vara mulet, för ljuset kommer från förr och från en annan värld.
– – –
Emil Zilliacus, Tempe och Thermopyle. Resebilder. Illustrerad av Hugo Zuhr. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB, 1956. 161 sidor.