Bokrecension: Richard Nixon | John A. Farrell

Richard Nixon. The Life är skriven av John A. Farrell (f. 1953), amerikansk författare och historiker. Boken utkom första gången 2017. Jag har läst en upplaga från 2023.

* * *

Ur historisk synpunkt har en dålig biografi som ärende att antingen fungera som en anklagelseakt eller som en hyllningsskrift. Ingendera av dessa brister vidlåder John A. Farrells tegelstenstjocka biografi över den så kontroversiella amerikanske presidenten Richard Nixon (1913–1994). 

Vad Farrell istället, som en föredömlig historiker, åstadkommit är en beskrivning av mannen Nixon, hans tid och förutsättningar, hans personlighet och göranden: vad jag kan se utan att vilja bevisa att Nixon var si eller så ond eller si eller så god. Det gör att Nixon i biografin möter oss som komplex och kontrastrik människa, inte som karikatyr. 

Onekligen var Nixon mycket intelligent. Farrell beskriver hur Nixon växer upp under relativt enkla omständigheter på en farm utanför Los Angeles och arbetar sig igenom skola, college och sedan vidareutbildar sig till jurist, för att snart komma in i politiken och göra karriär som kongressman, senator, vicepresident och omsider president. 

Nixon fick att hantera Vietnamkriget och dess avslutande, och att utföra den vådliga balansakt mellan den kapitalistiska världen och den kommunistiska. Farrell belyser hur Nixon nog i sin utrikespolitik gjorde några av sina största insatser, bland annat genom att värma upp de kyliga relationerna med Sovjet och Kina. 

* * *

Det är ändå som människa och som personlighet som Nixon fascinerar mig som läsare mest. Farrell ger exempel på exempel på Nixons komplexitet, som bland annat yttrar sig i hans behov av att bevisa sig och få bekräftelse, grundad – får man anta – i en omfattande osäkerhet. Han tillhörde inte den elit som hans vän och sedermera rival John F. Kennedy gjorde. Nixon trivdes inte med sociala samkväm. Han var grov i mun. Andra upplevde det som att han hade en mur runtomkring sig.

Samtidigt var Nixon beredd att gå långt ut i dunklet för att nå de mål han föresatt sig, något som till sist ledde till hans fall som president i och med händelserna i samband med Watergateskandalen, som han nog inte, enligt Farrell, kände till i förväg, men dock försökte tysta ner i efterhand. 

Det verkar som att vissa av Nixons underordnade var beredda att agera på vad de trodde var i presidentens intresse, och att en del av maktutövandet på så vis skedde outtalat. Farrell betonar att det inte var något unikt för Nixon-administrationen. Avlyssning av motståndare skedde nog även från annat håll. Men för Nixons del blev hans inblandning i inbrotten på demokraternas kampanjhögkvarter och ett tidigare inbrott hos en visselblåsares psykolog för djup för att han skulle kunna ta sig ur det på annat vis än att avgå.

Farrells biografi påvisar att Nixon saknat en detaljerad politisk ideologi. Först och främst var Nixon en pragmatiker, inriktad på agerande. — Ja, Nixon var för konservativa värden och värnade Gud, nation och familj. Han var inbiten antikommunist. Samtidigt var han inte blind för betydelsen av medborgerliga rättigheter och problemet med rasism i delar av USA. Åtminstone en tid var Martin Luther King, Jr hans vän. Nixon insåg också hur bisarr en sådan kommunistjakt som McCarthys var.

Så framträder, som sagt, en komplex man, mer komplex ju mer man lär sig om honom. En man djupt misstänksam mot eliten, och själv president. En man som brottas med hur man bör avsluta Vietnamkriget på ett så acceptabelt vis som möjligt – ur amerikanskt perspektiv och som behöver sömntabletter för att kunna sova om natten. Han är fördomsfri och förskräckligt fördomsfull. 

Och, tror jag nog jag kan säga: han är en man som led själsliga kval.

* * *

Richard Nixon. The Life är ett mammutarbete på över 740 sidor, varav drygt 120 sidor utgörs av tättryckta noter med förklaringar och de mest omfattande källhänvisningar jag tror jag mött i något sammanhang. 

Allt tyder på att Farrell genomfört ett nästan ogripbart omfattande arbete med att sätta sig in i, arbeta med och väga det befintliga källmaterialet i form av bland annat PM, biografier, brev, officiella dokument, inspelningar och egna intervjuer med ännu levande då aktiva personer av intresse.

Ur historievetenskaplig synvinkel torde därmed även den mest källkritiskt inriktade historiker vara mer än tillfredsställd över arbetssättet. Till det kommer att brödtexten är njutbar att läsa som litteratur. Jag medger att jag inte hängde med i teknikaliteterna vid någon genomgång av det amerikanska valsystemet. Men det är pedagogiskt skrivet, och det är ledigt och medryckande skrivet. Jag drunknar inte i detaljer, som annars hade varit lätt att göra i ett arbete av den här omfattningen. Det förvånar inte att verket nominerades till ett Pulitzerpris.

Kvar står jag så till sist med en nyanserad bild av den president jag egentligen inte visste särskilt mycket om förut. Jag kan skönja hur Nixon är en del i ett stort politiskt spel, där rent spel hos inte bara honom kan vara mer sällsynt än somliga tror och hoppas. Till det kommer att boken ger en fascinerande inblick i en sammansatt människans person och personlighet. 

Alltsammans komplicerar sammanfattningsvis helhetsbilden av den svårgripliga människan Richard Nixon.
– – –
John A. Farrell, Richard Nixon. The Life. United Kingdom: Scribe Publications, 2023. 737 sidor.