Boken utkom år 1962.
* * *
Harry Järv har i förordet till Varaktigare än koppar en ödmjuk inställning till de texter han i detta verk samlat och som han tidigare publicerat i olika sammanhang. Han skriver att de tidskrifter och tidningar där de tidigare förekommit varit föga lästa, och att han därför ”i praktiken” skrivit för ”skrivbordslådan.”
Emellertid blev han rekommenderad att ge ut denna samling, och rekommenderades även en titel på samlingen, nämligen Tråkiga författare, något även förläggaren tydligen uppskattat, men som han själv inte kunde acceptera, eftersom han inte kunde klassificera en av de författare han skriver om såsom tråkig, nämligen Jaroslav Hašek. Likväl:
”Själv trivs jag mycket bra med tråkiga författare, bara de är gedigna, och det skulle glädja mig om jag lyckats presentera dessa gediget tråkiga författare på ett sätt som är adekvat – om också bara till en del.”
Den läsare som har ett rejält litteraturintressen är sannolikt benägen att hävda att Järv lyckas mycket bra med denna föresats. I en stor mängd essäer och artiklar introducerar och berättar han företrädesvis om olika författarskap, många för mig knappt kända eller kanske inte alls kända, som i fallet Karel Čapek, som jag hastade att beställa en bok av.
Mest intressant är för mig annars den inledande, långa essän, som väl också är den mest knastertorra.
Det handlar om hur man genom tiderna, särskilt sedan 1700-talet och fram till 1900-talets första hälft, sett på författarskapet till Iliaden och Odysséen. Den akademiska striden har stått mellan om man ska räkna med en enskild författare, ”Homeros”, eller om man ska räkna med att texterna är redigerade kompilationer, kanske av sagocykler av olika ålder och ursprung.
Denna djupgående presentation av filologers teorier kring författarskapet fungerar rent förhäxande på mig och fördjupar min beundran för verken som sådana. Någon tycker kanske att det är pretentiöst att på fullt allvar uppskatta Homeros — åt helvete med den uppfattningen, säger jag: Iliaden och Odysséen rymmer båda sin starka sirensång som gör det omöjligt för den välvillige läsaren att inte dras in i dem, gungas på havet i dem, känna solgass och bloddoft.
Detta om detta.
Vidare berättar Järv alltså om många fler författarskap. Han presenterar till exempel Canterburysägnerna, Rabelais mustiga berättarkonst, Goethe (särskilt i relation till storverket Faust), Walt Whitman (som jag inte förstår mig på). Robert Louis Stevenson behandlas i två texter, dels i relation till Skattkammarön, dels i relation till Dr Jekyll och Mr Hyde, där den senare texten utgör ett vådligt psykoanalytiskt anlagt försök att förstå sig på Stevenson ända in i dolda själsskrymslen.
Den sista, och väl allra längsta texten, utgör likaså den en synnerligen vågad psykoanalytisk djupborrning, då i Franz Kafkas huvud, där en novell av honom, dagboksanteckningar, andra texter och brev med mera får utgöra stoff som bekräftar den ena mer bisarra freudianska infallsvinkeln efter den andra.
Järv tror på psykoanalysen som en pingstvän tror på Gud. Det man kan ta med sig av allt detta är kanske inte fördjupade kunskaper om Stevenson eller Kafka, men väl i psykoanalytisk metod och vad jag bara kan se som våldsam övertolkning.
* * *
Harry Järv skriver en utmärkt svenska och tar sina ämnen på största allvar. Han är uppenbarligen mycket väl inläst på vad han skriver om och hanterar sitt stoff med stor intelligens. Hans introduktioner lockar mig i flera fall till ytterligare läsning av de författarskap som han skriver om.
Inledningsvis citerade jag Järv där han skriver om att han tycker om att läsa gedigna författare: en sådan är han också själv, även om jag har ytterligt svårt att följa honom i hans freudianska bisarrerier där dessa används som litterär och biografisk analysmetod.
– – –
Harry Järv, Varaktigare än koppar. Från Homeros till Kafka. Malmö-Lund: Caverfors, 1962. 279 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar