På svarta listan är skriven av Per Wästberg (f. 1933). Boken utkom första gången 1960. Jag har läst en upplaga från 1964, som också rymmer ett uppföljande efterord.
* * *
Jag är oförskämt dåligt insatt i Sydafrikas historia och hur apartheidsystemet fungerade. Kanske kan det delvis förklara den oväntat starka verkan som Per Wästbergs reseskildring På svarta listan gjorde på mig, en bok vari han rapporterar från Sydafrika genom att prata med människor, besöka de förtryckta likväl som förtryckare, och därtill oppositionella av olika hudfärg.
Wästberg skriver en rapp och okonstlad prosa som upplevs ligga nära de händelser han varit med om och de människor han träffat. Han tar aldrig till överord, utan låter det som han skildrar tala för sig självt. Han gapar inte, han berättar.
* * *
Per Wästbergs och hustrun Anna-Lenas reser från Rhodesia till Sydafrikanska unionen 1959. Då var Sydafrika ännu en självstyrande del av det brittiska samväldet. Det blev Wästbergs första besök i landet.
Apartheidsystemet hade en lång tid kvar att leva. Förmodligen mycket längre tid kvar att leva än vad man kunde tänka sig då Per Wästberg var på platsen och såg hur den vita minoriteten genom drakoniska och anstötliga lagar gisslade både svarta (afrikanska) och färgade (mestadels asiatiska) befolkningsgrupper, med syftet att hålla var och en ras för sig. Effekten blev förtryck, att familjer slogs sönder, att folk fängslades eller skickades på tvångsarbete under slavliknande förhållanden, allt till en ständigt mullrande och bombarderande rasism.
Man verkar allmänt ha tänkt att detta tillstånd icke kunde vara förblivande. Men de ledande kretsarna i Sydafrika inkapslade sig, alltmedan omvärlden fördömde dem. Och fortsatte på inslagen väg.
* * *
Men På svarta listan är inte en politiskt agiterande bok, även om den givetvis vill upplysa om hur illa det faktiskt var i Sydafrika. ”Vi som slipper leva i Sydafrika bör veta vad som sker och göra något åt det”, skriver Wästberg.
Fokus i boken ligger ständigt på de människor Wästberg och hans hustru träffar och de platser de besöker. De svarta människor han lär känna har förbluffande ofta livsgnista och hopp, trots alla vidrigheter. Man märker hur de framhärdar och väntar på en bättre framtid.
Wästberg ger många exempel på den bisarra värld som Sydafrika utgjorde. Han berättar hur en husmor som går till affären utan det pass alla afrikaner måste ha på sig utanför hemmet, riskerar att häktas och skickas till en farm för arbete eller till ett fängelse, utan att hennes familj ens informeras.
Och Wästberg berättar att en av trettio afrikaner i Johannesburg får räkna med att dö genom att mördas. Varannan afrikan i Sydafrika blir någon gång i livet så misshandlad att det blir ett polisärende av saken. Varje afrikan i en sydafrikansk stad kan förvänta sig att bli arresterad åtminstone en gång om året, kanske, för att använda Wästbergs exempel, för att de gått och köpt cigaretter utan pass, eller missat bussen och därmed brutit mot utegångsförbudet efter klockan 23.
Givetvis är också lönerna rasistiskt satta: en färgad murare tjänar 900 kronor i månaden, en svart murare 225 kronor i månaden, berättar Wästberg. Och så har vi den ökända § 10 i lagen om Urban Areas, som Wästberg förklarar sålunda:
”Ingen afrikan som med lagligt tillstånd bor i en stad har rätt att på eget bevåg ha hustru och barn boende hos sig. Ingen afrikan kan göra anspråk på att få bo kvar i en stad, om han inte arbetat för samma arbetsgivare i tio år eller levt på samma ställe i femton år.”
Notera att dessa femton år innebär att man som åtminstone svart kvinna inte får lämna staden under dessa femton år. Lämnar man ändå hemstaden för att till exempel hälsa på släktingar på annan plats kan man förvägras att få återkomma.
Det kan också hända, att en man och hustru inte längre får bosätta sig på samma ställe, efter att en rasprofilering skett av myndigheterna. En kvinna har blivit klassad som ¼ vit, och är därmed att anses som ”färgad”, precis som hennes barn, medan mannen är klassad som ”svart”. De får inte följa mannen när han genom tvång skickas till det referat där han visserligen föddes men som han inte besökt på trettio år.
Man läser och man häpnar. Detta är trots allt inte långt efter nazismens Tyskland, som kom att visa med all önskvärd övertydlighet vart politisk rasism kan leda. Men likväl: ”Ondskans legaliserade byråkrati härskar över [afrikanerna] med utstuderade paragrafer.”
* * *
Men mest stötande, vid sidan av de absurt diskriminerande lagarna och därmed sammanhängande förtryck, är de narrativ som de vita härskarna balsamerat sig i, som handlar om hur de svarta mår bäst av att bo med sina stamfränder (och därmed, vilket man inte talar lika mycket om, förvägras tillgång till rörelsefrihet och tillgång till annan kultur än den antikvariska man ordinerat dem), samtidigt som de vita är beroende av billig svart arbetskraft för sin privilegierade livsföring.
Boerna vill förpassa de svarta till något slags föreställt förflutet. Men afrikanerna vill ta del av det moderna samhället, inte underhålla sig med ”värdelösa glaspärlor, lerhyddor, fattigdom...”
Apartheidens Sydafrika var en genomrasistisk stat. Per Wästberg visar hur denna stat såg ut inifrån, genom möten och otaliga citat av ledande män i staten. Han konstaterar i Johannesburg, att ”runt omkring oss härskade en enfald så oformlig och grym att den inte gick att tänka på.”
Det har nu gått tid sedan apartheid till sist avskaffades och ännu mer tid sedan Per Wästbergs skildring i På svarta listan först kom ut. Läsningen förblir emellertid omskakande och desillusionerande. Apartheidsystemet är ytterligare ett exempel på vad människor är förmögna att göra mot andra människor när grymheten och fördomen äger företräde.
– – –
Per Wästberg, På svarta listan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1964. 291 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar