Bokrecension: Maximer | François de La Rochefoucauld

Maximer är skriven av François de La Rochefoucauld (1613—1680).

Volymen jag har, innehåller ett biografiskt förord, en självbiografisk skildring, själva maximerna, av de La Rochefoucauld själv utrensade maximer, samt några kortare essäer.

de La Rochefoucauld konstruerade sina berömda maximer i sin litterära salong, där man tillsammans slipade på formuleringarna, tills man tyckte att de nått pregnans och träffsäkerhet. Som läsare år 2011 tycker jag nog att de flesta maximerna doftar av snusförnuft och blaséartad bitterhet.
Maximerna är definitivt orden av en perukförsedd aristokrat, som gärna talar om sedernas fördärv och slänger sig med ord som dygd och last...

Det vill nog till ett ganska upphöjt perspektiv, för att kunna formulera något som:

"Hur olika ödets lotter än tycks falla, finns det likväl en viss utjämning av gott och ont, som uppväger dem inbördes."

(Maxim 52)

* * *

Men visst kan man hitta en del guldkorn... Några exempel:

"Vi har alla styrka nog att med jämnmod bära andras olyckor."

(Maxim 19)

"Varken solen eller döden kan man betrakta med stadig blick."

(Maxim 26)

"Alla talar väl om sitt hjärta, men ingen vågar tala väl om sin begåvning."

(Maxim 98)

"Det är lättare att förefalla värdig de sysslor man inte har än dem man sköter."

(Maxim 164)

"Små själar blir över måttan kränkta i småsaker; en stor ande lägger märke till dessa men tar ingalunda anstöt."

(Maxim 357)

"När man inte kan finna ro hos sig själv, är det lönlöst att söka den annorstädes."

(Utmönstrad maxim 9)

* * *

Några teman:

Nån sorts grundtes hos de La Rochefoucauld är, att människan till sitt väsen är egenkär (sant nog), och att denna egenkärhet hela tiden yttrar sig på olika sätt. Inte sällan på sätt som undgår upptäckt till och med hos bäraren själv. Egennyttan är själva drivkraften hos människan. Och altruism finns inte hos de La Rochefoucauld. Vänskap är vänskap blott i den mån man kan vinna på den genom någon form av byteshandel. Kärlek är kärlek i den mån man vinner något på den.

Människan styrs av sina lidelser, och förefaller det som att man inte styrs av sina lidelser, så beror det inte på karaktärstyrka, utan på att lidelserna helt enkelt inte är starka nog. För tillfället. Människan är följaktligen utlämnad åt sina lidelser. Fastän dygden kan synas styra oss, är det i själva verket endast lättja eller feghet som håller oss till dygdens väg. Människan som sådan förblir i mycket ett mysterium för människan själv.

Stordåd uträttas av människan kanske inte främst på grund av hennes begåvning, utan mer på grund av att en slump låtit begåvningarna komma till sin rätt.

* * *

Maximerna erbjuder följaktligen en ganska torr läsning, en läsning med viss patina. Därmed inte sagt att det är en läsning som ingenting ger. Förtrogenhet med maximerna är säkerligen nyttig, och ett och annat motto kan man nog hitta däri.
— — —
Maximer, François de La Rochefoucauld, Forum 1995. ISBN: 91-37-10790-9. 122 sidor.