Bokrecension: Disasters | Sandra Forty

Disasters i serien "Defining Moments" är skriven av Sandra Forty. Boken utkom år 2005.

* * *

Katastrofer inträffar. Det finns inget sätt att leva ett liv som kan skydda det från det oväntade och drabbande i en katastrof. En del katastrofer kan hänföras till naturen: väldiga jordbävningar, tsunamis, vulkanutbrott, orkaner, översvämningar. Andra kan hänföras direkt till människan, dels genom felbedömningar eller misstag, dels indirekt genom att saker konstruerat av människor fallerar.

Något annat med katastrofer som är påfallande, är hur snabbt de glöms av: världen läker ihop.

I Sandra Fortys genomgång av katastrofer mellan år 1900-2004 är det påfallande hur många, även mycket omfattande katastrofer, som jag inte hört talas om förut, eller hört talas om, men inte lagt på minnet. Tiotusentals, ja, hundratusentals människoliv har gått under i händelser inte alltför avlägsna från vår tid, och jag kände inte till dem.

I Galveston, Texas miste över åttatusen människor livet i en orkan år 1900. På Martinique i Västindien dog omkring 29 000 människor i samband med ett vulkanutbrott 1902. I Japan dog omkring 100  000 människor när en Stora Kanto-jordbävningen drabbade trakten kring Tokyo och Yokohama 1923. 

Och när Gula floden i Kina översvämmades 1931 lär ofattbara 3,7 miljoner liv ha förlorats. År 1976 drabbades samma lands nordöstra del av en jordbävning som kan ha tagit upp mot 655 000 liv.

* * *

Andra katastrofer har blivit legendariska, förvandlats till berättelser: Titanic, Hindenburg, Challenger, Tjernobyl, Lockerbie, Estonia, Kursk, 9/11, Tsunamin.

Kanske minns vi i allmänhet inte – eller glömmer alltför snabbt – katastrofer utanför vår egen kultursfär. Att de legendariska katastroferna ovan nästan samtliga inträffat i västvärlden eller den ryska sfären är nog inget sammanträffande: vi relaterar till det som uppfattas som nära, och står mer främmande inför det som uppfattas som avlägset. 

Är man cynisk kan möjligen även tsunami-katastrofen inordnas i den västerländska sfären: den blev relevant för oss genom att så många västerländska turister avled, och därmed kom katastrofen närmare oss än den eljest hade gjort. 

Ja, det föreligger nog ett närhetskriterium för att katastrofer skall upptas i medvetandet: närhet i tid, men framförallt upplevd kulturell och geografisk närhet.

* * *

Sandra Fortys beskrivning av de enskilda katastroferna är korta och koncisa, oftast får vi läsa om en katastrof per uppslag, där det också ryms rimligt med illustrationer. Och varje beskriven katastrof har försetts med en faktaruta, där huvuddata om det inträffade presenteras. 

Totalt går Forty igenom 83 händelser, där avdelningen för 9/11 och Al Qaida-terrorism har ett antal underavdelningar om händelser som kan knytas till olika attentat som kan knytas till islamistisk terrorism.

En viss förkärlek för siffror kan anas i redogörelserna: det är mycket om vindhastigheter, vattennivåer, antal döda och så vidare. Som en anmärkning kan nämnas att Estonia-katastrofen, som får fyra sidor med tre illustrationer, har fått som första bild ett fartyg som sägs vara passegerarfärjan i fråga. Fotografiet föreställer emellertid ett annat fartyg.

Språket i Disasters är tillgängligt, och det är en lämplig bok att läsa för små lediga stunder: för många katastrofredogörelser åt gången kan nog leda till känsla av övermättnad.
– – –
Sandra Forty, Disasters. Rochester: Grange Books, 2005.

Bokrecension: My Experiences as an Executioner | James Berry

James Berry

My Experiences as an Executioner är skriven av den engelske skarprättaren James Berry (1852-1913). Boken utkom 1892. Jag har läst Project Gutenbergs eboksversion av verket.

* * *

Dödsstraffet har inte utövats i Sverige på över hundra år; de med direkta erfarenheter av denna straffpåföljd är nog få i vårt land. Läget var ett annat på 1800-talet, då avrättningar inte var helt ovanliga händelser, och länge dessutom helt offentliga sådana. 

Vår siste skarprättare, eller bödel, var Anders Gustaf Dalman (1848-1920). Han avrättade under sina  tjugofem år i yrket sex personer, samtliga med bila, utom den siste, som togs av daga med giljotin.

Ungefär samtida med Dalman var den engelske skarprättaren James Berry. Hans verksamhetstid som bödel, 1884-1891, var betydligt kortare, men under de åren avrättade han 130 personer, samtliga genom hängning. Till oöverskattbart kultur- och mentalitetshistoriskt värde för eftervärlden är hans redogörelse för sitt yrke, boken My Experiences as an Executioner, som utgavs 1892.

I boken berättar Berry detaljerat hur han rent tekniskt gick till väga vid avrättningarna: egenskaperna hos de rep han använde, lämplig fallhöjd för att åstadkomma omedelbar död istället för strypning, och tidsåtgång från det att han fängslar delinkventen i dödscellen till dess att denne är död. 

Han gör också psykologiska reflektioner och resonerar kring dödsstraffet som institution.

Det är alltså som upplagt för sensationalistisk-morbid läsning. Men Berry aktar sig för att utlämna de mest råa sidorna av sin yrkesutövning; han förblir koncist redogörande utan onödigt målande beskrivningar. Och ett syfte med sin berättelse formulerar han så här, efter att ha gått igenom ett antal avrättningar där han tjänstgjort som skarprättare:

"I have tried to avoid sensationalism, but I want to make every reader think. I want to make them think that murderers are, after all, men and women, with human sympathies and passions."

* * *

Berry hade en bakgrund som polis, men verkar strax innan att han började arbeta som skarprättare sysselsatt sig med skoförsäljning. Inkomsterna från detta värv var dock låga, och efter att han blivit bekant med en tidigare skarprättare ansökte han att efter att denne slutat att få inleda sin nya karriär. 

Det förefaller vid denna tid inte funnits ett offentligt bödelsämbete i England, utan dödsstraffet ålades den lokale sheriffen att utföra, som i sin tur i allmänhet kontrakterade själva hanteringen åt en inhyrd skarprättare. Berry resonerar om det olämpliga i detta: han såge hellre att han fick en fast statlig lön, snarare än att få ersättning per utförd avrättning, något som han tycker är olämpligt.

Men Berry synes blivit en mycket flitigt anlitad skarprättare. En del av fallen berättar han om i boken, också om de få fall där avrättningen inte gått helt enligt planerna, bland dem den gången då hustrumördaren Robert Goodale hängdes. Hans nacke klarade inte av påfrestningen när snaran stramades åt efter fallet. Huvudet slets av.

Det inträffade ledde inte till att Berry klandrades, men Berry utarbetade därefter en ny detaljerad tabell, som utifrån den dömdes vikt indikerade lämplig fallhöjd vid hängningen för att åstadkomma tillräcklig kraft för att nacken skall bröts av, utan större yttre åverkan på kroppen än nödvändigt. Siffrorna kunde han sedan anpassa efter uppskattad fysiskt skick på de dömda.

Berry eftersträvade snabba, smärtfria avrättningar, utan blodsutgjutelse. En äldre tids avrättningar via hängning ansåg han smärtsammare, eftersom den dömde då hissades upp och på så sätt, genom den lägre hastigheten, ströps långsamt till döds. 

* * *

Utifrån Berrys egen redogörelse förefaller han tagit sitt jobb som ett hedervärt arbete i samma grad som andra arbeten, och han ogillar det sociala stigma som yrket medför, särskilt som det drabbar hans familj. 

Berry är i sina egna ögon helt enkelt en sakkunnig och noggrann yrkesman, vars arbete må vara ovanligt, men inte tadelvärt. På ett ställe använder han formuleringen: "I am a servant of the public". Och på ett annat ställe:

"I am not ashamed of my calling, because I consider that if it is right for men to be executed (which I believe it is, in murder cases) it is right that the office of executioner should be held respectable."

Berry är inte likgiltig inför dem han avrättar. I denna bok ifrågasätter han inte dödsstraffet principiella legitimitet, men han visar påfallande förståelse för de förmildrande orsaker som kan göra att en person kanske inte lämpligen borde ha dödats, utan snarare rehabiliterats. Berry skriver: 

"To me, a murderer is a study. He is a man who has doen an ill deed, who may or may not be naturally vicious, who may or may not be reallys responsible for his actions, who may or may not be devoutly penitent."

Det är onekligen inte så för Berry, att en mördare är en mördare är en mördare. Han ser bakom epitetet och förstår att miljö och annat kan ha inverkat vid dådets utförande, och att om sådan miljö inte förelegat dådet kanske aldrig blivit utfört. 

Särskilt betonar han hur frekvent alkohol inverkat för att ett mord skall ha genomförts. Om nedbrytande omgivningar och alkoholens inverkningar skriver han:

"... in such deplorable circumstances, I say, that even an angel could hardly keep himself unspotted from such a world."

Och på ett annat ställe:

"My main object is to induce people to look more into the pre-disposing causes of crime. I want them to consider whether in many cases prevention is not beter than cure, and whether more can not be done to remove the causes."

Detta innebär inte att Berry vid detta skede i sitt liv är motståndare till dödsstraffet som sådant. Det är bibliskt och därmed rättfärdigt i hans ögon, det är dessutom nödvändigt att ha för de grövsta brottslingarna, menar han. Men däremot vill han reformera när dödsstraffet tillämpas.

* * *

Några tekniska detaljer ur Berrys redogörelser kan vara värda att notera av kulturhistoriska skäl. 

Således använde Berry gärna samma rep vid flera avrättningar. Det var tretton fot långt med en mässingring i ena ändan varigenom repet kunde dras för att forma en snara. Snaran hölls på plats med en flyttbar läderbit som satt tätt runt repet. 

Han skriver att ett rep använde han vid sexton hängningar, fem andra har han använt vid tolv avrättningar vardera. Detta kunde han fortsätta med till 1890, då nya regler trädde i kraft som stipulerade att repet efter avrättningen skulle brännas tillsammans med den avrättades kläder.

Berry hade också räknat på tidsåtgång. Han behövde tre minuter från det att han fängslade den dömdes händer i förvaringscellen, till dess att avrättningen genomförts. Eftersom avrättningar vid denna tid på de flesta platser, enligt Berry, tydligen genomfördes klockan 08.00, trädde han därför oftast in till den dömde tre minuter i åtta.

* * *

En saklig genomgång av dödsstraffets praxis av en skarprättare kan förefalla skrämmande, och kanske rentav läsaren av en sådan redogörelse framstår som en aning suspekt. Åtminstone det senare vill jag protestera mot. 

Dödsstraffet är inte en historisk relik: det utövas som bekant fortfarande av många länder. Dödsstraffet har varit en följeslagare till mänsklig civilisation i tusentals år, och får därmed anses vara en djupt mänsklig åtgärd av kollektivet för att komma till rätta med oönskat beteende hos individer i samhället. Att studera dödsstraffets historiska praktik blir därför en del i att studera människan som samhällsvarelse .

Dessutom kan en historisk studie av dödsstraffet, såsom läsningen av James Berrys My Experiences as an Executioner, ge också oss, i ett land som inte har dödsstraff, direkta insikter i hur det genomförts och uppfattats direkt av skarprättaren själv, han som är satt att utföra påföljden på det mest konkreta sätt man kan tänka sig: anskaffning av rep, uträkning av fallhöjd, fängslande av händer, och så vidare.

My Experiences as an Executioner är avkylande och saklig läsning. Den ger ovärderliga insikter i dödsstraffets historiska praxis och en viss psykologisk inblick i en människas psyke som arbetade med att tillämpa det.

* * *

James Berry blev, vad jag förstår, med tiden frälst och en ivrig motståndare till dödsstraffet. 

Denna bok utkom innan dess, och är sammanställd Henry Snowden Ward (1865-1911), som även försett boken med dess inledning (utgår jag ifrån), samt dess första kapitel, som presenterar Berry som privatperson. I övrigt förefaller bokens innehåll vara sammanställd utifrån Berrys anteckningar och diktamen. Den rymmer också ett antal brev och andra excerpter.

– – –
James Berry, My Experiences as an Executioner. London: Percy Lund & Co, 1892. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Tänk om... | Lars M. Andersson, Ulf Zander (red.)

Tänk om... Nio kontrafaktiska essäer är en samling texter under redaktion av historikerna Lars M. Andersson (f. 1961) och Ulf Zander (f. 1965). Boken utkom år 2000.

* * *

Kontrafaktisk historieskrivning är en alldeles speciell genre. Det handlar om att utifrån en given historisk situation förändra någon eller några parametrar, och utifrån de förändrade förutsättningarna försöka resonera sig fram till hur en alternativ historisk utveckling hade kunnat se ut. 

Genren ser man väl i allmänhet ganska skeptiskt på från historikerhåll. Den sysslar ju inte med den faktiska historien, såsom det förflutna verkligen såg ut, utan hur den kunde sett ut – om saker hänt annorlunda än de gjorde. 

Likväl tycker jag genren är relevant, särskilt när den bygger på mer än fria fantasier, utan verkligen grundar sina överväganden i den historia som vi känner: den tvingar oss att reflektera kring de olika historiska krafterna, motiveringarna hos olika aktörer, och betydelsen av olika skeenden. Genom att avvika från den faktiska historien får vi i bästa fall perspektiv på den faktiska historien.

* * *

Det är kontrafaktisk historieskrivning som Tänk om... förhåller sig till. Olika historiker och journalister har där fått fria händer att skriva om ämnet: en del utbroderar då alternativ historieskrivning utifrån någon eller några ändra premisser, en del uppehåller sig mer kring reflexioner om den kontrafaktiska historieskrivningens teori.

Det ligger onekligen en svår risk i de kontrafaktiska resonemangen: de riskerar att bli förenklingar av oöverblickbart komplexa skeenden. Historisk utveckling är i regel inte möjlig att sammanfatta enligt formeln A leder till B som leder till C. Snarare får man tänka sig en intrikat väv av påverkan, där A mycket väl kan leda till B och C och D och E, och sedan B till F och G och H och I – och så vidare. 

Justerar man då en parameter blir snart följderna så vittfamnande att det är att jämställa med alltmer halsbrytande gissningar när man försöker förutse dem. Varje nytt steg är ett vågspel, som naturligtvis hade kunnat påverkas av fullkomligt oförutsebara ytterligare omständigheter. – Och då har vi snart lämnat historia som vetenskap långt bakom oss och gått över till skönlitteraturen, som kanske till sist ändå blir den genre där kontrafaktiska berättelser bäst kan fungera.

* * *

Den säkra kunskap som vetenskapen söker kan inte etableras utifrån kontrafaktiska resonemang, men resonemangen kan möjligen skänka intressanta perspektiv på vad som verkligen hände, och till exempel understryka betydelsen av att just den personen var närvarande vid just den historiska händelsen, eller att just det beslutet togs vid just det tillfället. 

Historien är oföränderlig, Men ibland synes väggarna till en helt annan dåtid och därmed en helt annan framtid ha varit tunnare än eljest.

Ett exempel på en till synes rimlig alternativ historisk utveckling bjuder Göran Larsson på. De premisser han ändrar är, att Karl XI stupar vid slaget vid Lund 1676 och den svenska armén lider nederlag mot danskarna. 

Detta leder till att svenskarna vid den efterföljande freden får avträda Skåne, Blekinge och en stor del av Halland. Men utländsk inblandning i fredsslutet leder också till ett närmande de två arvländerna emellan, vilket också befordras av att den danske kungens bror utses till svensk tronföljare. Genom fredsslutet kan också Sverige längre fram koncentrera sina styrkor på att skydda sig mot Ryssland och tsar Peter, utan att befara att danskarna anfaller Sverige västerut. 

I Larssons scenario förblir den södra landsändan skånskt. Slutsatserna är således inte alls halsbrytande, och den alternativa möjligheten, som inte förverkligades i den faktiska historien, känns ändå som en närliggande möjlighet som haft potential att förändra den utveckling som vi så väl känner; Larsson nämner det inte explicit, men det kommande Stora nordiska kriget hade under dessa förutsättningar möjligen genomkämpats helt annorlunda.

* * *

En mer vågad, ehuru initierad, alternativ historia hittar vi hos Staffan Skott, som beskriver ett Ryssland och en värld, där Lenin blivit skjuten och avlidit i samband med att han återvänder till sitt hemland efter exilen. 

Ryssland visar sig i denna fallstudie som en följd av Lenins död bli demokratiskt, och i och med att inte Ryssland framstår som ett stort kommunistiskt hot för Hitler, beslutar sig denne för att fortsätta som konstnär, och således uppstår aldrig Tredje riket. Stalin, för övrigt, lämnar i Skotts scenario politiken, blir skum affärsman och skjuts omsider också han.

Som synes är det här fråga om en myriad alternativ som måste falla i linje för att just denna utveckling skall bli tänkbar. Även om ingen av dessa möjligheter i sig är otänkbar, ökar berättelsens osannolikhet att förverkligas genom den mängd  parametrar som avviker från den faktiska historien, och som i scenariot dock måste föreligga på just detta vis: det blir fråga om ett stycke informerad skönlitteratur, ett konstnärligt uttryck för vad som kunde ha varit, om många ”om” hade varit. 

Scenariot om den för tidigt döde Lenin ligger på yttre kontrafaktiska flanken, som laborerar med mängder av möjligheter, medan Larssons scenario om Karl XI:s död och den svenska förlusten vid Lund i grund och botten endast ruckar på dessa parametrar och så drar sina slutsatser mer direkt ur det som sannolikt blivit följden av en sådan händelse. 

Men å andra sidan: vem vet hur ett Ryssland med en Lenin död redan i april 1917 hade utvecklats? Kanske är det panorama över en mycket annorlunda värld som Skott målar upp inte så avlägset som man först lockas att tro?

* * *

Dick Harrison framhåller i sitt bidrag bland annat hur äldre tiders historia var mer beroende av enskilda människors göranden och låtanden: i dessa sammanhang kan ett fattat beslut av en enda människa på ett mycket tydligare vis än i våra dagar bli avgörande för den historiska utvecklingen. 

Enskilda människor snarare än historiska rörelser och strukturer kunde då, kan man tänka sig, påverka världen på ett annat sätt än vad som senare i allmänhet blev möjligt. Det är ett övervägande som är väl värt att hålla i minnet vid betraktandet av det förflutna.

Tänk om… bjuder således både på inträngande historieteoretiska resonemang och målande framställningar av hur en alternativ historia kunde sett ut, om man ändrat en parameter eller två här eller där. Eller fler. 

Själv är jag i någon mån historisk determinist: allt sker som det sker eftersom det är verkan av sina – förvisso oöverblickbara – orsaker. Men det kontrafaktiska kan peka på hur annorlunda allt möjligen kunnat bli, om någon orsak varit lite kraftfullare och fått en något annorlunda verkan.
– – –
Lars M. Andersson, Ulf Zander (red.), Tänk om... Nio kontrafaktiska essäer. Lund: Historiska Media, 2000.

Bokrecension: Motsägelser | Werner Aspenström

Motsägelser är en samling texter av Werner Aspenström (1918-1997). 

Boken utkom första gången 1961. Jag har läst den reviderade upplagan från 1968 i Litteraturbankens digitaliserade e-boksversion från 2020.

* * *

Motsägelser är uppbyggd som en samling texter, somliga mer eller mindre fragmentariska, som dagboksanteckningarna, andra är artiklar eller föredragsmanus. 

Till de mest tilltalande texterna hör den om hur författaren köper ett begagnat alrotskrivbord. 

Jag vet inte huruvida texten är fiktiv eller inte, men det spelar ingen större roll för effekten. I en av skrivbordslådorna hittar författaren hursomhelst ett antal fotografier, dokument och annat: med dessas hjälp kan han rekonstruera en tidigare ägares liv, från ungdom till vuxenhet och förmodade död efter ekonomisk undergång. Till samma text fogas hur författaren i träets mönster ser figurer, som snarast synes hemsöka honom: djur, jättar. 

Skrivbordsberättelsen är suggestiv och hör till textsamlingens starkaste inslag, tillsammans med en vacker text som illustrerar sommarens slut i samband med att stadsbon lämnar sommarstället.

Höjdpunkter är också de få lyriska inslag som här och var finns medtagna, och som tvingat författaren till koncentration av formuleringarna.

* * *

Ett av de ämnen som Aspenström i de inledande texterna ägnar mycket utrymme är frågan om Guds existens. Så mycket klokare blir jag emellertid inte av de formuleringarna. För Aspenström framstår frågan om Gud och via mystica som en alternativ kunskapsväg i förhållande till den empiriska vägen. På vad sätt det rent konkret skulle kunna komma till uttryck är oklart. 

Aspenström är i vilket fall inte, fastän knappast kristen i traditionell mening, beredd att diskvalificera den religiösa erfarenheten som någon form av kunskapsbärare. Vad för typ av kunskap det då är fråga om förstår jag inte. Den verkar åtminstone inte vara begränsad till kunskap om den religiösa upplevelsen i sig, som annars väl ligger närmast till hands, när man frånkänner den religiösa erfarenheten bäring som kunskap om metafysiska sanningar. 

Istället verkar det röra sig om kunskapsöverföring i samma mening som poesi kan överföra kunskap. Överlag uppfattar jag det som att Aspenström ställer sig skeptisk till såväl teistiska som ateistiska universalsvar.

* * *

De undersökningar som Aspenström genomför i Motsägelser är av många slag, ämnena är mångfaldiga. 

Han skriver en kritik över det våldsamt kulturfientliga Futuristiska manifestet. Han tänker på döden. Han reagerar skeptiskt på modernistiska dikt-och konstformer. Många gånger leder vardagsbilder över en en eller annan reflexion av mer andlig art. Drömbilder finns också representerade. Och han funderar över vad det innebär att vara människa.

"Fraser som 'att finna sig själv' eller 'att vara trogen sig själv' får inte tolkas så, att det i varje människa skulle finnas nedlagd en formel som det gäller att lista ut. 'Jaget' bör man inte föreställa sig som någon sorts centrumanläggning utan snarare som ett magnetfält, alltså något som förutsätter två poler. Mittpunkten på en magnetisk stav brukar man kalla indifferenszonen, där förekommer ingen magnetism."

Detta som en träffande reflexion om att i sig härbergera motsägelser.

* * *

Werner Aspenströms meditationer i Motsägelser ger ett spretigt intryck; de saknar ofta stringens, de skulle vinna på att koncentreras, tuktas – för att månne så idéinnehållet skulle framträda tydligare. Såsom texterna nu står gränsar de alltför ofta till banalt fritidsfilosoferande, utmärkt av klichéer och brist på originalitet. 

Hade den liksom tvekande ordrikedomen övergivits tror jag att texterna hade glimmat av långt fler glimmande aforismer än vad de nu får möjligheten att göra, och varpå dessa är exempel:

"Betraktad på tillräckligt långt avstånd (eller tillräckligt nära) upphör människan att framstå som enbart en människa. På vilket håll skall hon betraktas?"

"Vilken befrielse vore det inte, för hjärtat och för konsten, att förfoga över en världsbild oavhängig av människans perspektiv."

Sådana skatter finns där alltså. Men för många toner i Aspenströms musik i detta verk har jag ändå inte öron. Kanhända hör jag hans poesi bättre?
– – –
Werner Aspenström, Motsägelser. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers 1968. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen | Per Erik Wahlund

Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen. Essayer är skriven av Per Erik Wahlund. Boken utkom 1970.

* * *

En god författare kan skriva intresseväckande om ett intressant ämne. En mästerlig författare kan skriva intresseväckande om ett likgiltigt ämne. Om man godtar dessa premisser måste Per Erik Wahlund räknas till den senare typen av skriftställare. Hur kan man annars förklara att en essay om nässelkålens kulturhistoria faktiskt blir fascinerande läsning? 

I allmänhet lyfter Wahlund i de essayer och texter som utgör Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen upp marginella personer och ämnen, sådant som ligger vid sidan av dem och det som det vanligen skrivs böcker om.

Till de mer intressanta texterna hör de essayer som lyfter fram den originelle poeten Hans Jacob Seseman, respektive Elisabeth Boije och hennes make Elias von Walcker. Den senare texten föranleds av att författaren fått tag i ett 1700-talsporträtt av Elisabeth som rekvisita vid en teaterföreställning, och därefter börjar efterforska vem porträttet föreställer; det hänger för övrigt vid författandet i författarens eget hem.

Wahlund får i sina essayer anledning till åtskilliga kulturhistoriska utvikningar. Det ger texterna en något vindlande, nästan samtalande, karaktär, som är mycket inbjudande. Det är alltså inte fråga om några strama redovisningar, utan ett slags lärt berättande.

Wahlund har dessutom gett utrymme åt en serie personligt anlagda betraktelser, snarast självbiografiska till sin karaktär. Således får vi i denna avdelning möta reflexioner om hur en teaterrecensent bör vara utformad, och hur författaren själv såsom sådan fungerat. Där möter vi också en skildring av författarens mannablivande; Wahlund publiceras första gången redan som femtonåring. 

Ur författarens hemtama miljö kommer också en text om ett tillflöde till Fyrisån, Svartbäcken; det blir en utflykt i en svunnen tids Uppsala, med stadens olika sociala skiktningar. Men en utvikning i denna text bjuder också på en etymologisk genomgång av ordet hälleflundra, eller helgeflundra, som den något konservativt lagde författaren föredrar.

* * *

Man kan läsa Wahlund för lärdomens skull. Men man kan också läsa Wahlund för hans utsökta språkbehandling. Jag vill hävda att jag läser honom av båda dessa anledningar. Vem vet vilka ämnen eller personer man möter i Wahlunds värld! Men också: vilka prov på litterär ekvilibri! 

Språket är formulerat med utsökt stilkänsla, respektfullt mot äldre formuleringskonst, och utan att vika undan för ord som numera blivit alltför oanvända. För språkkonnässören är Wahlunds texter en njutning att ta del av. Språket kan väl knappast imiteras nu, femtio år senare, utan att bli pastisch, men ur hans penna flyter det utan att bläcket plumpar sig. Men nog kan och bör varje människa som är mån om sin svenska bli inspirerad av det!
– – –
Per Erik Wahlund, Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen. Essayer. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1970.

Bokrecension: Från den långa resan | Bo Bergman

Från den långa resan är en samling texter av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1959.

* * *

En av Bo Bergmans sysselsättningar var att recensera teater. Han var verksam som teater- och litteraturrecensent i Dagens Nyheter från och med år 1905 och över trettio år framåt. Han var dessutom länge litterär rådgivare vid Dramatiska teatern.

Det är inte minst denna teaterrecenserande verksamhet som tar sig uttryck i samlingen Från den långa resan.

Bergmans intresse går inte att missta sig på; läsarens intresse bör nog vara något teaterhistoriskt för att inte bli alltför tröttad av raderna presentationer av till exempel danska svenska skådespelare, och olika skådespelares prestationer och relationer till varandra.

Mitt personliga teaterintresse är egentligen inte stort nog för läsningen, men mitt intresse för historia hjälper upp denna brist: det är hursomhelst åtskilliga stycken personhistoria vi möter i Bergmans genomgångar och hågkomster.

* * *

Mot slutet av textsamlingen möter vi en text om läsning, och en om åldrande. De är vindlande och inte särskilt stramt hållna. De förefaller mer vara nedskrivna tankar, nedskrivna allteftersom författaren reflekterar kring de ämnen som föreligger, stundom tagande mark i citat av auktorer av olika slag, exempelvis Cicero och Seneca.

I texten om läsning kan vi notera ett antal reflexioner om läsningen som sådan. Bergman rekommenderar en långsam läsning framom ett bokslukande. Han skriver också om hur förmågan till inlevelse i det man läser är "[k]onsten att läsa". Och han menar vidare, att den som vill läsa nog finner möjlighet därtill.

"Inte bristande tid utan bristande lust ställer sig främst i vägen för boken. Tid skaffar sig alltid den läshungrige."

Jag är benägen att hålla med: det liv som inte tillåter en stunds läsning under lunchen eller innan man somnar känns omänskligt tidsmaximerat.

* * *

Bo Bergman är inte en pretentiös författare. Genuin enkelhet utmärker det han skriver, men absolut inte simpelhet: den enkla elegansen behöver inte siratliga prydnader. Det är fråga om rätt ord på rätt plats, inte om verbal bländkonst.
– – –
Bo Bergman, Från den långa resan. Stockholm: Bonniers, 1959.

Bokrecension: Studentminnen | P. G. Ahnfelt

Stora Torget, Lund, 1830. Litografi av Johan Knutson. 

Studentminnen är en självbiografi av prosten Paul Gabriel Ahnfelt (1803-1863). Jag har läst verket i urval och redigering av Per Erik Wahlund (1923-2009), som även försett volymen med inledning, kulturhistoriska noter och ett gediget biografiskt namnregister.

Denna upplaga utkom 1963. Den första upplagan utkom 1857.

* * *

Det är mig inte självklart tilltalande att läsa ett verk i urval. Wahlund skriver själv att hans edition av Studentminnen rymmer ungefär två femtedelar av det totala stoffet i originalet. Det är heller inte mig självklart tilltalande att läsa ett verk som språkligt moderniserats, även om Wahlund också skriver att han velat behålla ”de ålderdomliga vändningarnas tidsdoft”.

Men textmängden spänner dock en bra bit över tvåhundra sidor, och förefaller ge ett gott uttryck för Ahnfelts sätt att beskriva sin omvärld, från sin egen födelse till år 1850. Således sörjer jag inte över att ha läst Ahnfelt i utdrag: jag gissar att Studentminnens kärna mött mig ändå, även om Wahlund tydligen skalat bort mycket av det teologiska innehållet.

* * *

Titeln Studentminnen är intressant. Man tänker naturligtvis först att detta är fråga om en beskrivning av författarens första studentår, men självbiografin är långt vidare än så: Ahnfelt fortsätter nämligen under hela den beskrivna perioden att återvända till sitt universitet i Lund och förblir under hela tiden något av en ständig student, även långt efter att examina är avlagda och prästvigning genomförts.

1800-talets luft strömmar friskt genom texten. Person efter person avporträtteras, somliga varmt, andra med icke obetydligt inslag av skvaller. Uppriktigheten är rentav förvånande; det höviskt-artiga är aldrig så framträdande att inte också mindre smickrande sidor hos medmänniskorna bevaras åt eftervärlden. Om en präst skriver han till exempel:

"På 20 år hade han för den överhängande magen ej sett sina knän med deras tillbehör. Skulle han sitta, behövde han en rymlig soffa eller ock tvenne stolar till basis för sin ofantliga kroppsmassa. Hans armar voro styva av fetma, och hans panna glänste av svettdroppar. Hans svalg var som en öppen grav."

Små slängar kan också komma av följande typ, när han efter att ha nämnt en viss person tillägger: "fyrkantig i åminnelse." En präst får omdömet: "Han var mera snål än lärd, eller ock förstod han förträffligt att dölja sin lärdom."

Även sig själv karaktäriserar han:

"Jag är således understundom mycket närgående och påflugen i umgängeslivet, retsam, men icke uppretande, saltfull, men icke bitter, kantig, men icke spetsig, trubbig, men icke tvär, häftig, men icke oförsonlig, ofta uppfarande, men lätt lugnad igen och framför allt angelägen att gottgöra mina förbrytelser under loppet av en diskussion eller under förfäktandet av mina åsikter."

Om sin politiska inriktning skriver Ahnfelt:

"Det behöver väl ej nämnas, att jag livligt reagerar mot allt slags förtryck, att samvetsfrihet såväl som allt vad frihet heter: ordets och talets frihet, församlingens frihet, kvinnans frihet och andra allmänt mänskliga fri- och rättigheter äro mina ögonstenar."

* * *

Medmänniskorna i verket är många. Den som är bevandrad i svensk kyrkohistoria från epoken möter många bekanta.

Ahnfelt förefaller på många sätt vara en politiskt liberal person, men det hindrar inte att han ur religiöst hänseende tar djupt intryck av Henric Schartau (1757-1825), som under hans ungdomstid var verksam i Lund. Ahnfelt gör också sitt till för att mildra den allmänna bilden av prästen som eljest framstår som så sträng och allvarsam.

Schartaus inflytande över svenskt kyrkoliv är väl än i dag inte helt borta, fastän detta inflytande väl främst märks i synnerligen konservativa kyrkliga sammanhang.

Ahnfelt hade dessutom den utomordentliga förmånen att ha Esaias Tegnér (1782-1846) som föreläsare under sin studenttid. Denne skall vid ett tillfälle undrat hur Ahnfelt stod ut med Schartau och dennes deklamation. Och vid ett tillfälle får Ahnfelt besök av ingen mindre än Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), vars kommande Det går an Ahnfelt – i all sin påstådda liberalism! – för övrigt tar rejält avstånd ifrån.

En annan välkänd gestalt ur tiden som Ahnfelt har mycket att göra med är Peter Wieselgren (1800-1877). De verkar varit goda vänner, men ägde också en gemensam kamp i att de båda var djupt engagerade i nykterhetsrörelsen. Striden mot vad som verkar varit ett pandemiskt brännvinssupande för de båda ivrigt och helhjärtat.

* * *

Rent kyrkligt torde Ahnfelt ha lagt fokus på det egentliga församlingsarbetet; det är viktigt för honom att ha en levande och gedigen relation till dem han är satt som herde för. Den kamerala-byråkratiska kyrkofunktionen ger han mindre för.

Man får intryck av att han på allvar ömmar för dem omkring honom, och andra prästers  högfärdighet föraktar han öppet. Visst är kristendomens supremati självklar för Ahnfelt, och kyrkotukten som sådan är given, men diktatorisk i kraft av sitt ämbete förefaller han ingalunda vara. Så såg han till exempel inte strängt på de så kallade läsarna, utan berömde dem snarare.

För övrigt såg Ahnfelt inte blitt heller på världslig ståndshögfärd och gisslar det fenomen som ger anor företräde framför förmåga.

* * *

Själv kom Ahnfelt med tiden att lida allt svårare av reumatisk verk, som tidvis gjorde honom oförmögen att arbeta. Kuren blev brunnsvistelser och där genomförda bad, som stundom synes ha mildrat besvären. Han beskriver också hur han drabbas av en svår depression, som senare återkommer i mildare variant. Beskrivningen lyder bland annat så här:

"All min tankekraft var ute; viljelös och vanmäktig, improduktiv och obeslutsam, kunde jag ingenting företaga, ingenting se utom mitt eget elände."

Orden kan nog var och en nicka igenkännande åt som någonsin hemsökts av mjältsjukan.

* * *

Ahnfelts Studentminnen är en storartad läsupplevelse. För egen del har jag väl annars i min läsning mer fokuserat på det senare 1800-talets och tidiga 1900-talets litteraturhistoria. Genom Ahnfelt förs jag i närheten av betydande kultur- och akademipersonligheter och dessutom kyrkliga gestalter (vilka ofta är desamma!) under 1800-talets första hälft: det är mycket intressant alltsammans – tidsdoften, anekdoterna, skvallret, persongalleriet, levnadsomständigheterna.

Därför kan jag inte nog rekommendera Studentminnen – åtminstone i Wahllunds edition – som läsning för var och en som vill komma i närkontakt med en svunnen tid, som både är så nära och så långt ifrån den tid vi själva lever i.
– – –
P. G. Ahnfelt, Studentminnen. Urval, inledning, kommentarer: Per Erik Wahlund. Stockholm: Natur och Kultur, 1963.

Bokrecension: Självstudier | Per Erik Wahlund

Självstudier. Försvarstal och utredningar i humanistisk anda är en essaysamling av Per Erik Wahlund (1923-2009). Boken utkom år 1974.

* * *

Essayistiken är en tilltalande textgenre. Olika människor skulle säkert definiera den på olika vis, men så som jag ser den innehåller en essay i regel något av följande.

För det första ett personligt tilltal. Författaren kan tillåta sig att visa sig själv i texten. För det andra en estetiskt medveten stil. Prosan skall i någon mån vara konstnärligt medveten, stilistiskt elegant. För det tredje lärdom. En essay tar med läsaren på en lärd resa, ofta till ett område annars sällan besökt på grund av sin obskyra natur eller sin smalhet. Det vore således helt rimligt att någon skrev en essay som handlar om semikolonets historia eller om Beethovens sovvanor.

En essayistikens mästare var författaren, översättaren, poeten, kritikern Per Erik Wahlund. I Självstudier möter vi essayer som samtliga rymmer de inslag som jag ovan varit inne på, i olika proportioner. Wahlund skriver en underbar svenska, som är en ren njutning att ta del av; essayerna skulle nog snart sagt ha kunnat behandla vad som helst, och fortfarande vara läsvärda enbart i kraft av den språkkänsla som utmärker dem, även om ämnena inte legat inom läsarens intressesfär.

Vidare är Wahlund på ett självklart men inte påfluget sätt närvarande i texten, inte minst när det är fråga om rena dagboksanteckningar som fogats samman till essayer. Akademikerns benägenhet att abstrahera sig själv från sin text existerar inte i denna samling.

Och naturligtvis är det oerhört lärt, alltsammans. Lärdomen skrivs emellertid inte läsaren på näsan, utan hon förutsätts helt enkelt hänga med i referenserna – och gör hon inte det, så är ingen större skada skedd. Texterna har ingen snobbistisk tendens, hur starkt än en intellensaristokratisk hållning än är närvarande.

Wahlund skriver själv hur texterna tidigare varit införda i olika tidningar, och hur samlandet av sådant tidigare publicerat material är förutsättningen för att kunna ge ut essayistiska böcker. Således sammanhålls bokens essayer inte av ett övergripande tema, utan ämnena spretar åt många olika håll, efter den inledande texten sammanförda i några olika avdelningar.

* * *

Läsaren får under läsningens gång stifta bekantskap med Xanthippe, Sokrates ökända hustru, som möjligen fått ett oförtjänst dåligt rykte av eftervärlden. Verklighetsförlagan till Georg Büchners drama om Woyzeck presenteras. Prästen Nils A. Laurins memoarer får en egen essay. Åtskilliga texter behandlar mat i historisk tid, och andra behandlar växter. Den sista avdelningen innan efterorden rymmer en dagbok från en resa till Irland.

Och detta är bara en del av vad Wahlund inlevelsefullt beskriver med sin prosa, som minner om Frans G. Bengtssons, om än i modernare dräkt. Och jag vill läsa mer av Wahlund, både av nyfikenhetsskäl – vad mycket mer kan man inte lära av författaren! – och av en längtan att fortsätta njuta av det vackra språket.
– – –
Per Erik Wahlund, Självstudier. Försvarstal och utredningar i humanistisk anda. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1974.

Fiktion: Ur Hembygdshistoria, tidningsklipp,1980–1985

Artikel i Värnamo Nyheter
Lördagen den 5 juni 1982.
Rubrik: ”Spökhuset i Östermåla”
Artikelförfattare: Ernst Wäderkvist (1922-1985), författare och journalist
Urklipp i pärmen ”Hembygdshistoria, tidningsklipp, 1980–1985”, Östermåla bibliotek.

Spökhuset i Östermåla

Under några år på sextiotalet bodde jag i en liten småländsk by. Jag hade fått för mig att livet skulle vara behagligare långt bort från spårvagnar och stormarknader. Så jag hyrde ett nedgånget gammalt hus på sju rum och kök i Östermåla. 

Det tog inte lång tid innan jag fick veta att huset hade ett rykte. Den förste som nämnde det var gubben jag mötte under en av de första rundor jag gick för att utforska markerna runtomkring. Gubben hette Gustav och hans far var bror till en dräng som arbetat på gården för längesen, berättade han efter att vi småpratat en stund. Gustav hade inlett med att fråga om det inte var jag som bodde i gamla prästgården, och det kunde jag ju inte förneka. Huset hade dock inte varit prästgård sen 1800-talet och låg ganska långt från kyrkan och inte särskilt nära något annat heller, förutom skogen. Gustav berättade att en handelsman Eriksson hade bott i gården i början av 1900-talet. Och så fortsatte han, på gemytlig småländska:

"Jo, sedan Erikssons fru hängt sig i en av bodarna blev han aldrig sig själv mer. Han hade två söner, och dem såg man ju ibland på väg till skolan, men de sa att de var inbundna och mest höll sig för sig själva. Eriksson sålde av sina två handelsbodar och levde på vad det gett. 

Fars bror var ende dräng på gården, och det var nog mycket att stå i. Men far berättade att hans bror aldrig riktigt trivdes där, det var så svårt att sova, fastän han hade ett helt inrett rum med egen kakelugn uppe på vinden. Han vaknade alltid och hörde besynnerliga ljud nerifrån salen, stora salen mitt i huset. Det var röster och det var folk som skällde och stod i. Fastän han visste att det inte var nån annan i huset än Eriksson och hans två söner. 

Jag minns själv farbror från när jag var liten, och då var han gammal. Och han sa alltid, att någon ro fanns inte i gamla prästgården. Han blev inte kvar på sin plats där mer än några år."

* * *

När jag hyrde gamla prästgården hade den stått tom i två, tre år. Innan dess hade en familj från Jönköping haft den som sommarställe. Men det var bara några få rum som var någorlunda i ordning. De andra pysslade jag med när jag kände för det, och efter ett halvår var stället någorlunda presentabelt. 

Den stora salen som Gustav pratat om hade jag fått omtapetserad och golven slipade och de två kakelugnarna fick jag ordentligt sotade. Ett rum fanns på höger hand innanför farstun, som jag kallade kontoret, eftersom det var som ett kontor det kändes, kändes alltid kallt. Fastän jag satte in nya fönster och fastän temperaturen letade sig en bra bit upp över tjugofem grader den första sommaren och solen föll rakt mot ytterväggen där var det alltid ruggigt. Ett litet rum bredvid köket använde  jag som sovrum. 

Några uthus fanns inte längre kvar när jag bodde där, men några kantiga stenar i trädgården markerade var de borde ha legat: två halvt övervuxna fyrkanter kunde man tydligt märka av. Ett större och utdraget stenröse i skogsbrynet borde ha varit en mindre lada en gång i tiden. 

Det var naturligtvis omöjligt för mig att inte försöka få veta mer om huset jag bodde i. Gustav hade inte mycket mer att berätta, men jag lyckades ändå få ur honom tillräckligt med uppgifter för att hitta handelsmannen Erikssons och hans hustrus grav på kyrkogården. Under stenen bredvid låg de båda sönerna, båda döda i tjugoårsåldern. Det var inte svårt att få veta vad som hänt dem. I tidningsarkivet i Värnamo kunde jag hitta tidningsurklipp om händelsen, som inträffat 1915. De båda unga männen hade hittats drunknade i ån som går genom byn. Av uppgifter i kyrkoboken fick jag veta att deras far, handelsmannen, dött året innan i en hjärtinfarkt. 

Så det var den tragiska historien om familjen Eriksson i gamla prästgården: hustrun död  i självmord, maken död i plötslig sjukdom, sönerna döda genom drunkning.

* * *

Efter familjen Erikssons tid verkar huset ha stått tomt i några år innan det började användas av kyrkan igen. Man hade huset som samlingslokal för olika möten. Det låter fridfullt, men på biblioteket hittade jag en på maskin nedskriven intervju med Rolf Gudmundsson. Den fanns i en pärm på en hylla för hembygdshistoria, och var odaterad och osignerad. Men genom andra källor kunde jag förstå att den Rolf det sannolikt var fråga om dog 1949, så innan dess måste man ha frågat ut honom. 

I intervjun berättar Rolf om en besynnerlig präst, komminister Botulfson, som tjänstgjorde i Östermåla under några få år på tjugotalet. Botulfson verkar ha varit en man med märklig karisma. Han höll bönemöten i gamla prästgårdens stora sal, och Rolf skriver om hur salen var fylld av folk som kom för att lyssna till Botulfsons bibelutläggningar och be med i bönerna. Tydligen var Botulfson sträng, och for hårt ut mot församlingsmedlemmar som inte tog den kristna religionen på tillräckligt allvar. Rolf berättar i intervjun att för Botulfson var fester en svår synd. Istället skulle man bedja och läsa sin bibel. 

Det fanns de i församlingen som klagade på den stränge prästen till både kyrkoherde och domkapitel, och till sist reagerade de senare med att förflytta honom. Den sista kvällen som Botulfson höll bönemöte i gamla prästgården var samma kväll som gamla kyrkan brann ner. Jag har sett ruinerna på några fotografier i biblioteket: kala sotiga väggar med öppna hål där fönstren suttit; inget fanns kvar av taket och tornet hade rasat samman ner över kyrkogården. Rolf säger i intervjun att det aldrig blev uppklarat vad som hände med kyrkan. Prästen Botulfson försvinner helt ur hävderna: jag har inte kunnat hitta honom någonstans. Rolf säger att några i församlingen fortsatte att hålla bönemöten i gamla prästgården ett tag efteråt, men att det ogillades, och snart lämnade kyrkan den gamla prästgården igen, särskilt sedan en ny kyrka snart blivit byggd med tillhörande församlingslokaler.

* * *

Gamla prästgårdens vidare öden under åren fram till att familjen i Jönköping köpte den för att ha som sommarställe är mångskiftande. Den har använts som systuga och som lokal för fiskeföreningen. Ett kort tag hade hemvärnet den som samlingslokal. Under min tid hyrde jag huset av en dotter i Jönköpingsfamiljen. Det kostade mig inte många kronor, utöver det jag själv lade ner för att göra stället någorlunda beboeligt. 

Om jag själv varit med om något märkligt i huset? Knappast, förutom på  ett undantag när. 

En tidig morgon när jag vaknade sken solen in i sovrummet. Jag minns hur fåglarna sjöng, så det måste varit på våren eller tidigt på sommaren. Jag gick genom stora salen och ut genom farstun och stod en stund på stentrappan utanför ytterdörren. Då såg jag gräsmattan framför mig i det klara morgonljuset, kortklippt, fastän jag höll den vildvuxen. Nere till vänster stod två uthus, och inte de fyrkantiga stenhögar som brukat ligga där. Och borta i skogsbrynet reste sig en grå lada. Och jag såg hur en kvinna i vit nattsärk eller luftig klänning kom ut från ladan och gick in i ett av uthusen, och i handen hade hon ett hopvirat rep. Jag minns hur hjärtat slog  några hårda slag mot revbenen, och jag skulle precis ropa när det plötsligt var mörkt omkring mig och jag stod på samma plats, men i månsken och höstnattskyla. 

Naturligtvis tänker jag att jag gått i  sömnen, att jag drömt. Men ibland – undrar jag.

Bokrecension: Sagor på vers och prosa | Sigfrid Lindström

Sagor på vers och prosa är en samling texter av Sigfrid "Tristan" Lindström (1892-1950), författare, översättare och journalist.

Boken rymmer tidigare publicerade verk av Lindström och utkom första gången 1948. Jag har läst den andra upplagan från 1952.

* * *

Jag förstår det som att Sagor på vers och prosa rymmer i princip hela Sigfrid Lindströms samlade bokproduktion, sånär som på de samlade väderkåserierna. Således hittar vi i volymen, i denna ordning, Leksaksballonger (1931), Vindsröjning (1939), Sagor och meditationer (1922) och diktsamlingen De besegrade (1927).

De flesta texterna i Sagor på vers och prosa är noveller i sagoformat. De utspelar sig oftast i en obestämd, agrar dåtid, såsom sagor plägar göra. Emellanåt genombryts sagoskimret på ett effektivt sätt av den hårda verkligheten under, som när det lyfts fram att det huvudpersonen upplever mest sker i hans fantasi. Det är därför inte oväntat att Don Quijote då och då skymtar fram.

Motiven är bekanta. Det är folksagornas världar, det är legender och det är bibelanknutna berättelser, och inte så få historier som utspelar sig i antiken. Det är påfallande att Lindström låter sagorna börja i en riktning, för att sedan vika av, genom att en person introduceras som man därefter följer till sagans slut.

I allmänhet spänner sagorna över några få sidor. Ibland blir de något längre. Nästan alla utmärks av ett stillsamt vemod och möjliga appliceringar på vår värld idag, även om sensmoralerna aldrig blir explicit utskrivna. Det är vanligt att sagorna klingar ut i molltoner.

* * *

En hel del gestalter i historierna är bekanta, även om Lindström låter deras vanliga sammanhang förändras till en ny berättelse.

Vi möter således Jerusalems skomakare, vars oförmåga att dö gör homom till en ytterst lämplig soldat. Törnrosa förekommer i en saga om en riddare som är mycket nyfiken på det förflutna.

En saga om Diogenes skildrar hur ryktet om hans bostadsplats i en tunna redan i hans egen tid överflyglar vad han vill lära ut. Alexanders funderingar om att erövra världen och världar bortom denna världen finns det också en saga om. Och i en ny version av berättelsen om att kasta den första stenen går det helt annorlunda än i den berättelse som återfinns i Bibeln.

"Kejsarens nya kläder" är en bekant saga av H. C. Andersen. I Lindströms saga med samma namn skymtar kejsaren blott i utkanten av berättelsen. Istället är det en pojke som mot sagans slut åser kejsarens procession i de nya kläderna som är huvudperson, synbarligen dock inte den pojke som ropar att kejsaren är naken.

* * *

Tydliga stråk i sagorna är känslor av utanförskap, ödslighet, overklighet. Återkommande är även skildringar av stjärnor och månen och solen. Flera gånger återkommer Lindström också till Eden på olika sätt. Också det är lätt att uppfatta som ett vemodigt inslag: Eden är ju som bekant förlorat för mänskligheten.

Lindström skriver en tät prosa som dock aldrig blir klaustrofobiskt tryckande. Han presenterar sina historier, och det utan onödig utfyllnad; de är överskådliga och suggestiva i sin skenbara enkelhet, som så effektivt imiterar sagogenren – när han inte låter brytandet av sagokonvenansen bli en effekt.

Även de dikter som avslutar sagorna utmärks av samma täta språk, som på ett utmärkt sätt fyller de olika versmått han använder. Den självklarhet med vilken stavelserna följer på varandra vittnar om en språkkonstnärs stora skicklighet och känsla. Ja, det är nästan omöjligt för mig att inte läsa dikterna högt; jag vill höra dem uttalas.

I år är det sjuttio år sedan Sigfrid Lindström dog. Nog kan det vara anledning nog att utge hans sagor på nytt? Eller åtminstone att läsa honom, för första gången för dem som inte förut mött honom, eller att läsa honom igen för de som läst honom och rörts av vad han skrivit.
– – –
Sigfrid Lindström, Sagor på vers och prosa. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1952. Andra upplagan.

Bokrecension: Europa och tjuren | Karl Ragnar Gierow

Europa och tjuren. Femton essayer är skrivna av Karl Ragnar Gierow (1904–1982). Boken utkom 1972.

* * *

Karl Ragnar Gierow är nog mest känd som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Utöver detta var han författare, regissör och översättare. Han var även under många år chef för Dramaten.

Essayformatet passar Gierow utmärkt. Han hanterar genren utomordentligt. Texterna i Europa och tjuren är välformulerade; allt är lärt och medryckande. Formatet tillåter honom också att vara personlig på ett väl balanserat sätt.

Genom essayerna tas vi med på olika resor – vi färdas i geografiska- likväl som i lärdomslandskap. Vi är med Gierow på ett stekhett Sicilien, och vi får dela hans fascination inför minoerna på Kreta. Vi får hälsa på Arthur Koestler. Och genom Gierows hågkomst tas vi med till en kyrka där den legendariske ärkebiskop Nathan Söderblom läser välsignelsen vid en återinvigning.

* * *

Bland det mest intressanta hittar vi en essay om bibelöversättning. Jag ska uppehålla mig lite vid densamma, helt enkelt för att ämnet intresserar mig mycket.

Bibelöversättningsproblematiken är intrikat. De antika texterna skall ju överföras inte bara från andra språk till ett språk som är begripligt för oss, de ska helst också överleva en kulturell översättning. Gierow resonerar om det då pågående bibelöversättningsarbetet på ett insiktsfullt sätt, och lyfter fram dess omöjlighet. Klart är att 1917 års översättning upplevts som otillfredsställande.

Men om man nu ska ge sig på att ge bibeltexterna en ny språkdräkt – vad ska man då försöka åstadkomma? Vad är det viktigaste? Ska språket vara lättillgängligt? Skall det ligga nära talspråket? Skall man försöka bevara en viss högtidlighet? Hur ska man kunna förena bibeltexternas olika läsares olika behov, så att texterna passar bra både för liturgiskt bruk och personligt tröstebruk? Både för den som söker det stilistiskt och poetiskt träffande, och läraren i skolan?

Gierow lyfter fram tröstebruket som det centrala: texterna skall förmå tala till den som där söker existentiell ledning.

Men även om själva översättningen i sig – förmågan att lyfta över texterna till svenska – är möjlig, blir valet av svensk språkdräkt i sig svårt. Det finns ju inom svenska språket olika typer av språk och stilnivåer. Den konservativa ryggmärgsreaktionen är inte Gierows: alla bibelöversättningar, även de gamla, var moderna när det begav sig. Det är heller inte ett språkbruks ålderdomlighet som avgör dess stilistiska nivå.

Samtidigt har vissa ord blivit så förknippade med bibelsvenskan att det inte omedelbart är rimligt att byta ut dem. Lärjungarna bör kanske inte kallas elever, även om det vore en möjlig översättning, och ordet elever rent etymologiskt faktiskt är äldre än ordet lärjungar.

Därtill kommer problematiken att en exakt, ordagrann översättning av rent kulturella skäl kan bli obegriplig. Somliga ting i bibeltexternas samtid är oss helt enkelt mer eller mindre obekanta idag.  Andra ord har konnotationer som inte är möjliga att översätta i all sin nyansrikedom: Gierow anför de grekiska orden sarx och logos som exempel.

Hursomhelst menar också Gierow att en nyöversättning inte nödvändigtvis behöver bli en översättning som går i riktning mot talspråklighet. Han ser istället en växelverkan mellan tal- och skriftspråklighet där det inte är en självklarhet att en verkan i riktning mot talspråklighet är en utveckling. Istället påverkar alltså tal- och skriftspråklighet varandra till bådas gagn.

Till detta kommer vådan av att använda ett dagsaktuellt språk, då vissa ord har en tendens att bli mer tidsbundna än andra: Gierow använder orden mauetisk och mauetik som exempel på ord som var inne en period på fyrtiotalet och sedan försvann.

Rimligen kan det Gierow skriver om bibelöversättning åtminstone i någon mån också äga sin relevans i relation till översättning av all litteratur från äldre tider.

* * *

Essayen om bibelöversättning tillhör de mer tekniska texterna i Europa och tjuren.

En text som helt betonar det personliga är den som berättar om Gierows farfar, den vördnadsvärde prosten, hos vilken han tillbringade somrar som liten. En annan text, hållen som anförande inför Birger Sjöberg-sällskapet, uppehåller sig vid skalden och vissångaren, men detta genom Gierows egna minnen av honom och den stad med dess innevånare där de båda bodde: Helsingborg.

Till de mer besynnerliga inslagen i samlingen hör den gliring mot evolutionsteorin vi hittar i en text som först varit ett anförande i Akademiska Föreningen i Lund. Om jag jag förstått det rätt var Gierow tämligen skeptisk inför utvecklingen som allmänt fenomen rent generellt, och kanske har därmed utvecklingslärans rörelse från enkelt till komplext inom den biologiska världen instinktivt stört honom.

För honom slår emellertid utvecklingsläran bort mänskligt värde och ansvarighet och resulterar i en nihilistisk hållning – och det är onekligen en slutsats man kan dra, men jag får intrycket av textens ton att det är något Gierow inte vill göra. Ergo måste utvecklingsläran ifrågasättas istället.

* * *

Karl Ragnar Gierow är en mycket god stilist. Språket är ett rent nöje att läsa. Det är klart, vackert och nyansrikt. Hans resonerande stil är tilltalande, det inbjuder till samtal och egna reflexioner. Texterna har kanske emellanåt en viss svartsyn, men den är långt ifrån en slö pessimism. Man kanske inte alltid kan hålla med Gierow i det han skriver, men lyssnar gör man gärna. - sdg  sdg
– – –
Karl Ragnar Gierow, Europa och tjuren. Femton essayer. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1972.

Bokrecension: Makter | Bo Bergman

Makter är en diktsamling av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1962.

* * *

Det är något mycket sympatiskt med Bo Bergmans poesi. Den är okonstlad, men inte menlös. Dess lite dystra vemod, ibland försett med uttryck för svindel, upplevs som äkta erfaret. Den står mycket långt från modernistiska experiment med språket, och förmedlar istället transparent mening i korta, stundom rimmade, verser. Dikterna lämpar sig utmärkt väl för högläsning.

Ämnena i Makter kan både vara enkelt betraktande: en aftonkänsla, och djupt existentiella: om livet och dess mening. Av det senare slaget hör sista strofen i "Under molnen", den avslutande dikten i samlingen:

"Finns det något utanför dig?
Dör ej med din död en värld,
självbeprisad, självföraktad,
självförtärd?"

Dikten lyfter fram det osäkert upplevda, aningen om något annat utanför livet såsom vi känner det, en makt – makter! – bortom det vi erfar. Och slutar med ackordet ovan: något som lutar åt att allt det som varit ditt är ditt inom dig, och försvinner med dig; livet som något du själv formar, snarare än något bortom dig själv.

I dikten "En skugga" berättas om hur diktjaget frammanar bilden av en död vän. Dikten avslutas:

"I skuggorna försvinner hopplöst
den skugga som jag sökt få fatt.
Vem ropar efter oss? Vi virvlas
förgätna bort i ändlös natt."

Även i dikten "Banalt" finns en lite uppgiven trötthet med. Dikten börjar med att skildra en sommaridyll, men även där får vi veta, "att allt som händer / har hänt förut". Och i "Starr" heter det:

"Sträck famnen mot en värld, du famnar
dock skuggor, skuggor, skuggor blott."

Det tillfälliga i allt mänskligt hittar vi uttryckt i tre verser i dikten "Vers för vinden":

"Vad de döde
menat menar
sällan dagens ord."

Jag förstår formuleringen som en påminnelse om att det som en gång varit givet i andra tider, i vår egen tid alls inte längre är givet: åsikter och uppfattningar skiftar om med generationer som kommer och går. Det en gång självklara är en annan gång det avvikande.

En stillsam skepticism går genom många av dikterna, flanörens lätt avmätta blick på allt som passerar och finns. Hellre möter diktjaget himlens "vredes / torndönsslag" än att aldrig få andas "ett enda [/] ärligt andetag". Kan det kanske läsas som en bekännelse till icke-dogmat: att hellre säga sin mening ut, än att böja sig för det hävdade. Dikterna är inte antireligiösa, men knappast heller bekännelsefromma.

Och nog kan man läsa in en längtan efter det intellektuellt redliga, snarare än det dunkla, hos Bergman. I "Lyktorna" skriver Bergman:

"Ni gamla skymningslyktor,
en sak har ni mig lärt:
att mitt i alla väder
behålla ljuset kärt.
Det ges ej något högre,
ej något mera värt."

Dikterna i sig avslutas inte nödvändigt med en käck poäng: oftare tonar de ut, efterlämnande ett eko snarare än en smäll.

* * *

Bo Bergman hade nått en hög ålder när Makter kom ut, en bit över nittio år. Hans formuleringskonst  var dock, som märks, så klar som någonsin, både i dikterna och de prosapoem som samlingen rymmer.

Men det ligger något av ett långt, levt liv över texternas vishet. Den som talar, talar utifrån sin erfarenhet av det mänskliga, och nickar mot dess fåfänglighet, dess skugglikhet. Det kan hända att Bo Bergmans dikter upplevs som dystra, men de kan samtidigt kännas tröstande. Bo Bergman levde ett långt liv, och hade ännu flera år kvar att leva när Makter publicerades; han hade klarat av livet, och blivit vis av det, och visheten får vi ta del av.
– – –
Bo Bergman, Makter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1962.

Bokrecension: Legenden om Bengtsson | Ivar Harrie

Frans G. Bengtsson

Legenden om Bengtsson är skriven av antikvetaren och tidningsmannen Ivar Harrie (1899-1973). Boken utkom år 1971.

* * *

Begreppet är utslitet, men det är fascinerande att läsa om gångna tiders kulturella gestalter: hur de verkade i sin samtid, hur de förhåll sig till varandra, vilka band och animositeter som en gång fanns. Det är världar som vi ställs inför, som vi i någon mån mist kontakten med, även om deras innevånare fortfarande nog inverkar på våra tycken och tankar.

En kulturell, litterär gigant var Frans G. Bengtsson (1894-1954). I dag är han väl mest känd för romanen i två delar om Röde Orm. Men han var mer. Och kring honom bildades en legend, en mytversion om vem han var och vad han stod för.

Det är om denna bild av Bengtsson och om Bengtsson som personlig vän som Ivar Harrie har skrivit sin biografi. Harrie ingick själv tidigt i den krets som Bengtsson tillhörde i Lund och de verkar behållit kontakten genom åren intill Bengtssons död. Harries perspektiv är personligt och intimt som vän, men också sakligt som medveten läsare.

Harrie tecknar en bild av Bengtsson i huvudsak genom hans litterära verk.

Stort utrymme lämnas åt Bengtssons poesi, en poesi som väl numera tillhör de mer undanskymda delarna av vad han skrev. Sedan kommer de mycket välgenomförda essayerna. Så de två stora böckerna om Karl XII. Och så till sist den på samma vis tvådelade romanen om Röde Orm. All hans prosa – och även poesin – utmärks av en särdeles säker stilkänsla.

Men Harrie förhåller sig alltså även till bilden av Bengtsson. Bilden som fanns innehöll det hjältedyrkande, reaktionära, militaristiska. Harrie visar övertygande hur Bengtsson var betydligt mer komplex än föreställningen om en ärkekonservativ skriftställare med vurm för karoliner och kanoner.

Politiskt verkar Bengtsson, i Harries framställning, föga involverad, även om hans avsmak för det tyska tyranniet under andra världskriget är tydlig. Och rörande första världskriget skriver Harrie om Bengtsson: "Medan kriget pågick, hade han varit närmast antimilitarist, i varje fall rabiat motståndare till heroismen modell 1914." För Bengtsson låg de konstnärligt fruktbara fältslagen och dåden i det sedan länge förflutna. Inte i det nära, det pågående.

Fram växer bilden av det som Harrie kallar vintermänniskan, med en term lånad av Bengtsson själv. Den enslige, distanserade, strävande. Med en underbar formulering karaktäriserar Harrie sin vän som "ofta tankspridd, men sällan tanklös." Hans litterära konst av central i hans liv, och hans utarbetade litterära smak och hans litterära ideal fjärmande honom från det spekulativa och riktade honom mot det drivna, handlingsbetonade.

* * *

Legenden om Bengtsson är en väns bok om en avhållen vän. Harrie kan förvisso lyfta fram kritiska aspekter, men till största delen är det fråga om ett varmt porträtt av en ultraintellektuell litterär kulturpersonlighet.

Jag tror att Harries bok hjälper oss att komma närmare Bengtsson och kanske rentav att den hjälper oss se att Bengtsson fortfarande är en aktuell författare med tankar och stilideal som fortfarande drar till sig och bör kunna dra till sig ytterligare läsare. Inte minst just med tanke just på stilen: en så medveten, stark och till ytan självklar stil är något mycket svårt att åstadkomma.
– – –
Ivar Harrie, Legenden om Bengtsson. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1971.

Bokrecension: En egocentrikers minnen | Stendhal

Stendhal

En egocentrikers minnen (fr. Souvenirs d'égotisme) är en självbiografisk bok av den franske författaren Stendhal, alias för Henri Beyle (1783-1842). Boken utkom postumt på franska första gången 1892.

Jag har läst en svensk översättning av Ann Bouleau, i en upplaga från 1953, som också rymmer ett förord av Knut Jaensson.

* * *

En egocentrikers minnen är inte en färdigställd skrift: den innehåller luckor och avbrott som Stendhal förmodligen en gång tänkt fylla i eller runda av. Det förekommer också rena anvisningar, som följande:

"(Här fyra sidors beskrivningar från Altdorf till Gersau, Luzern, Basel, Belfort, Langres, Paris; — när jag sysslara med själsliga ting, tråkar det ut mig att göra fysiska beskrivningar. På två år har jag inte skrivit tolv sådana här sidor.)"

På ett annat ställe skriver han:

"Var var jag nu . . . Gud, vad detta är illa skrivet!"

Knut Jaensson kallar i förordet texten såsom den nu finns helt enkelt för "en kladd", den är alltså en skiss som aldrig färdigställdes. Stendhal skrev den 1832, men det dröjde till 1892 innan den gavs ut på franska.

I sina självbiografiska anteckningar beskriver Stendhal i första hand sitt liv i Paris och London ett antal år före nedskrivandet. Berättelsen blir en panoramabild över den societet han umgås i bland grevar och baroner, grevinnor och baronessor, och alla dessa kvinnor.

Vurmandet för vackra kvinnor och kampen för deras vinnande är ett centralt tema i boken.

Det innebär också ibland mer prostitutionsartad kurtis, som dock Stendhal själv menar att han har mer begränsad erfarenhet av. Vid ett besök hos en särskilt vacker dam inom denna profession lyckas han inte gå till fullbordan. Stendhals hjärta synes länge fäst och fixerat vid en viss milanesisk kvinna. Men senare förefaller han haft älskarinnor. Olika personers relationer av kärlekskaraktär – ofta med högt uppsatta kvinnor – är ett centralt tema boken igenom.

* * *

Stendhal  är öppen i sina omdömen och sablar ner förnäma människor till höger och vänster. Han använder ordet ”skvallerbok” om sitt verk, och det är väl inte en missvisande beskrivning.

Skildringen förefaller att vara öppenhjärtig, och han skonar förvisso inte heller sig själv. Han säger således om sig själv t.ex. att han "har alltid pratat alldeles för mycket i vädret och alldeles för oförsiktigt."

* * *

Stendhal själv var före detta officer, när han skriver har han blivit diplomat. Hans dagliga sysslor under tiden som skildras i En egocentrikers minnen är diffust framställda. Han verkar mest gå i salonger eller på promenader, när han inte sitter på något café med vänner eller bevistar någon föreställning.

Men den politiska sidan av livet finns också med; i hans kretsar förhåller man sig uppenbarligen politiskt till omvärlden: man är för bourbonerna eller emot dem. Stendhal förefaller vara emot dem.

* * *

De flesta av de namn som fladdrar förbi i En egocentrikers minnen är för mig fullkomligt okända: jag är inte inläst på societeten i Frankrike under tidsperioden. Därmed tappar jag säkerligen mycket av den fascination inför Stendhals omdömen som en närmare bekantskap med personerna kunde innebära.

Det är emellertid klart att Stendhal använder ett rappt språk, åtminstone så som det kommer till uttryck i den svenska översättningen, och med några väl valda ord kan skildra sina vänners eller ovänners karaktärsdrag.

En kvinna kallas "mycket ful och mycket storsint", en greve sägs vara "en liten, anmärkningsvärt välskapt gubbe som förde sig märkvärdigt elegant." En general, skriver han, "var en av det kejserliga gardets enfaldigaste sabelfäktare — det vill inte säga litet." Och så vidare.

* * *

En egocentrikers minnen är friskt skriven med mycket humor, och ger Stendhals perspektiv på den societet han vistades i under 1800-talets första decennier. Syrligheten blandas med en viss avslappnad godmodighet i tilltalet.

Och kanske gör det faktum att texten i någon mån är ohyvlad att den också framstår som särskilt tilltalande; det stundom fragmentariska i framställningen såsom den nu ser ut gör onekligen ett äkthetsintryck på mig som läsare.
– – –
Stendhal, En egocentrikers minnen. Övers. Ann Bouleau. Förord Knut Jaensson. Stockholm: Tidens förlag, 1953.

Bokrecension: Varjehanda | Knut Jaensson

Varjehanda är en samling texter av kritikern Knut Jaensson (1893-1958). Boken utkom 1950. Texterna hade då tidigare publicerats – i någon version – i olika tidskrifter eller i Dagens Nyheter.

* * *

De artiklar som fyller Varjehanda fungerar utmärkt som guider för läsare. Det är ju ofta så att texter leder till texter: här är det utomordentligt klart. Det Jaensson skriver får mig att vilja läsa det han berättar så inkännande om.

Det är ett antal författarskap eller verk som vi möter i Varjehandas essayer, som oftast uppdelats i ett antal underkapitel.

Några av dessa är Jean Jacques Rousseaus Bekännelser, Proust och På spaning efter den tid som flytt, Lewis Carroll och Alice i underlandet, Carl Jonas Almqvist, med flera. Det ryms även en i sammanhanget något apart text om Charlie Chaplins film Monsieur Verdoux. Bland de mer intagande texterna är en om Paul Valéry och hans aforismer. Den fick mig att införskaffa en svensk samling med just aforismer av den franske författaren.

Knut Jaensson var en beundrare av Vilhelm Ekelund. Det är därför inget dåligt betyg när han från svenskt perspektiv lyfter fram Valéry som en av de tre främsta aforistikerna, bredvid Nietzsche och Ekelund.

Jaensson menar att det är aforismerna som ger den bästa bilden av Valéry, fastän – eller kanske ska man förstå det just därför att – dessa inte genomarbetades på samma sätt som hans dikter. Han skänker, som Jaensson skriver, ”färdkost på vägen”; han är belönande att läsa.

Också jag, som en försvuren Ekelund-läsare, är mycket svag för den effektivt formulerade och sylvassa aforismen: dess fragmentariska form där den avskalad allt onödigt och ovidkommande landar i läsaren förmår öppna upp ögonen för nya vyer på ett spännande sätt.

Porträttet av Lewis Carroll är särskilt inkännande. Jaensson uppehåller sig vid dennes dubbelnatur: hans torra, verkliga jag i form av läraren och prästen Charles Lutwidge Dogson och hans författaralterego Lewis Carroll, som på ett så halsbrytande sätt förmår formulera de drömska, absurda äventyr som flickan Alice erfar. Kontrasten mellan den behärskade, tillknäppte mannen och den begåvade sagoberättaren accentueras tydligt.

* * *

Knut Jaensson har förmågan av att känna av de ämnen han skriver om. Åtminstone får man intrycket av att han verkligen lärt känna det och dem han skriver om på djupet, och insikter han vunnit genom bekantskapen vidarebefordrar han till oss, läsare av en läsares utläggningar. Han väcker intresse. Och så skriver en mycket skicklig litteraturkritiker.
– – –
Knut Jaensson, Varjehanda. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1950.

Bokrecension: Seneca | Bo Lindberg

Seneca d.y.

Seneca. Människosläktets lärare är skriven av idé- och lärdomshistorikern Bo Lindberg (f. 1946). Boken utkom 2010 som bok nummer 124 i Svenska Humanistiska Förbundets serie.

* * *

Det finns förvånansvärt mycket bevarad text av Seneca den yngre (c. 4 fvt – 65 evt). Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria förefaller känna den mycket väl, och tar med läsaren på en lärd och medryckande odyssé genom Senecas idévärld och den stoiska skolans historia, som ger grund och anledning till följande reflexioner.

Kanske har stoicismen lite dåligt rykte: sträng, pliktmedveten, präktig. Lindberg nyanserar denna bild betydligt, genom att belysa hur stoikern Seneca, förvisso kanske själv en nyanserad stoiker, förhåller sig till frågor som har med livet och samhället att göra.

* * *

Den stoiska filosofin var en antik visdomslära, och förhållandevis jordnära, även om där också fanns metafysiska antaganden. En grundläggande sak är uppfattningen att det är vår föreställning om fenomenen som är det som framkallar vårt lidande, snarare än fenomenen själva. Således är inte döden i sig ett lidande, men vår föreställning att döden är en olycka gör att vi lider och skyr den.

Den vise lär sig att förhålla sig oberörd av det yttre i syfte att behålla en slags inre balans, en jämvikt som inte kan ruckas av vare sig framgång eller motgång. Allting som ligger utanför människans egen kontroll är adiafora, oviktigt, även – så anstötligt för oss nutidens människor! – nära anhörigas liv, som den strängare stoicismen framhåller. Men allt man fått ska den vise vara redo att förlora.

Man förstår härav att stoicismen framförallt sysslade med att kultivera den inre människans motståndskraft och förmåga att uthärda livet, vad det än innebär. Men stoikerna, visar Lindberg, förordade inte nödvändigtvis ett tillbakadragande från samhället, så länge man inte genom sin verksamhet i samhället tvingades kompromissa med sina dygder.

Lindberg beskriver hur det hos Seneca själv fanns en dubbelhet här. Han hade varit hovman och lärare till den blivande kejsar Nero, men under sina sista år hade han dragit sig tillbaka för att idka filosofin; men också då är han verksam, om än för framtida generationer som tar del av hans studier och lärdomar.

* * *

Som Lindberg skriver, är stoicismen främst en form av ”terapi”. Den ska råda bot på sådant som stör sinnet, som oro, avund, otillfredsställelse. Den vill att affekter inte skall förmå störa balansen. Man ska leva i nuet, inte oroas för eller hoppas på framtiden. Vägen dit går via förnuftet, förnuft i en högre antik mening, som finns i alla människor. Människan kan förmås att inse att hon kan parera Fortunas blandning av slag och smek genom att vilja allt som sker i ödets fastlagda bana. Människan kan förmås att se sina felaktiga föreställningar, och genom att ändra dem också ändra sin upplevelse av världen.

Seneca talar ofta om Gud, men det är knappast fråga om Gud i kristen mening, även om kristna längre fram fick användning av stoiska inslag, som Lindberg beskriver. Huruvida det finns något liv efter döden förefaller han ha en ambivalent inställning till. Och där äldre stoicism helt tar avstånd från att uppleva affekter, synes Seneca ha en något mildare inställning.

Seneca har genom tiderna ådragit sig kritik för att hans liv stämde dåligt överens med hans lära. Detta eftersom han av allt att döma var förmögen, fastän han prisade fattigdomen.

Jag kan tycka att det är en orättvis beskyllning. Rikedom kan man ha eller inte ha: den är adiafora den också, den stoiska poängen är att man inte skall låta rikedomen påverka sig, lägga hinder i vägen för den apatheia som är stoikerns inre mål, och som inte är synonymt med nutidens negativt laddade begrepp apati. Stoikerns apatheia handlar om oberörbarheten av det yttre, det inre absoluta lugnet som eftersträvas som mål.

* * *

Bo Lindberg har med sin bok utfört en stor kulturgärning och vidgat möjligheterna för en svensk publik att bekanta sig både med den stoiska traditionen och Seneca som dess representant. Och Lindberg nöjer sig inte med att beskriva Seneca i det förflutna. Han följer den stoiska traditionen och Seneca fram genom tiderna, och mot slutet av boken resonerar han till och med om hur stoiska lösningar skulle kunna appliceras som vishetslära i vår egen tid. Det är mycket fascinerande.

Och jag är benägen att tänka, att nog har stoicismen en roll att spela: en sekulariserad stoicism som uppmanar oss att inse hur våra föreställningar styr hur vi erfar det som drabbar oss eller kan drabba oss är till exempel mycket lockande åtminstone i mina ögon.
– – –
Bo Lindberg, Seneca. Människosläktets lärare. Stockholm: Atlantis, 2010. 188 sidor.

Fragment: När jag köpte mjölk. (Ett prosapoem)

Gick till affären och plockade ett paket mjölk. – Bakom kasssan stod en högrest man med horn i pannan och överkroppen bar. ”Pan,” sa jag, ”är inte död.” – Han såg på mig med kattsmala ögonen, log med skarpa tänderna. ”Nej,” sa han, ”den store guden Pan lever.” – Så gav han mig växel och utanför, när jag vänt mig om, såg jag – det var stängt och släckt. ”Den store guden Pan lever,” tänkte jag och gick hem. Gryningen glödde på mina händer.

Bokrecension: Drömmar som förplikta | Per Erik Ljung

Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare är en samling texter av litteraturvetaren Per Erik Ljung (f. 1943). Boken utkom 2009.

* * *

Per Erik Ljung tillhör de främsta Ekelundexperterna. Få forskare är lika lämpade att ge ut en bok om Ekelund och hans omvärld än han.

Och vilken samling utgör inte Drömmar som förplikta! Där möter vi detaljerade studier av Ekelunds författarskap ur olika aspekter, men vi får också lära oss om de talrika förbindelser som finns mellan Ekelunds författarskap och andra författare – inte minst modernisterna, där hans böcker stundom förefaller fungerat nästan som andaktsböcker, ehuru han själv hade blicken fästad på klassiker ur det förflutna och inte intresserade sig särskilt för samtidens böcker.

Ekelunds författarskap förblir emellertid gåtfullt, han är omöjlig att definiera och passa in i ett fack. Kanske är det därför det också är så fruktbart att studera vad han skrivit. Det har en förmåga att ständigt ge mer: nya insikter, nya impulser, nya utmaningar.

Hos honom finner vi en djup förtrogenhet med själva naturen, som spelar en stor roll i hans texter. Ljung har till exempel skrivit en hel essä om trädet som figur i Ekelunds texter. Men vi möter också det klassiska, antiken, förstått lika mycket som ett slags ideal som en epok: den raka linjen, det solbelysta, det behärskade i litteraturen.

Ekelund är en utforskare, både av sig själv och världslitteraturen. Ljung skriver träffande: "Ekelund skriver om andra, och skriver om sig själv, och till sig själv." Samtidigt, frestas man tillägga. Och det är inte alltid lätt att följa honom i denna upptäcktsfärd på jakt efter förhållningssätt till livet. Stundom är språket så nydanande, så fyllt av nya betydelser, att det trotsar det begripliga om man inte har tillgång till nycklar, nycklar som vi kanske endast kommer åt genom att läsa ännu mer Ekelund – och böcker av Ljungs slag.

Likväl är Ekelunds eminenta språkkänsla nog en av de starka dragningskrafter som gör att det är svårt att släppa honom, när man väl börjat läsa vad han skrivit. Varje ord i den strama prosan som samtidigt dallrar av poetisk balanskonst finns där synbarligen av en anledning. Det ligger en trollkraft i detta.

Det är intressant att se hur denna kraft verkat under 1900-talet. Ljung ger mängder av illustrationer och analyser av detta.

* * *

Vilhelm Ekelund är inte en litteraturvetare eller litteraturhistoriker i formell, akademisk mening; han är en konstnär, som dock konsekvent förhåller sig till den litteratur och de författare som han läser, hans beläsenhet är uppenbarligen enorm och hans intresse för vad som tänkts och skrivits outtömligt.

Det är rimligen en anledning till att han fascinerar både författare och personer som har intresse för litteratur både inom och utom akademien. Någon har kallat honom en författare för författare, och Ljung presenterar namnkataloger över personer som varit medlemmar i Vilhelm Ekelundsamfundet, som kom till för att möjliggöra utgivningen av hans böcker. Bland dem hittar man namn som Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Pär Lagerkvist, Knut Jaensson, Astrid Lindgren, Nils Ferlin och många fler.

Namnen på dem som hörde till Ekelunds läsare bland författare tar inte slut där: Gunnar Ekelöf, Gunnar Björling, Edith Södergran kan nämnas som exempel. Ekelunds böcker spreds måhända sällan i större utsträckning hos publiken i allmänhet – men Ljung visar hur många av tidens andra författare uppskattade honom. Det bör, tänker jag, gett honom en särskilt inflytande.

* * *

Drömmar som förplikta tar med läsaren på en odyssé genom Ekelundska vatten. Den kräver rimligen läsarens intresse, men ger också rikt utbyte: givande vyer likväl som detaljobservationer under färden. Genom rikliga hänvisningar till andra verk kan boken dessutom fungera som vägvisare till ytterligare fördjupning. Flera gånger stryker jag under titlar och författare i noterna som jag gärna skulle vilja återkomma till.
– – –
Ljung, Per Erik, Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare. Lund: ellerströms förlag 2009. 350 sidor.

Bokrecension: Metron; Attiskt i fågelperspektiv | Vilhelm Ekelund

Metron och Attiskt i fågelperspektiv är skrivna av Vilhelm Ekelund (1880-1949).

Jag har läst verken i förlaget ellerströms tillsammans med Vilhelm Ekelundsamfundets utgivna samlingsutgåva, där båda böckerna tryckts i faksimil efter förstautgåvorna, i ett band. Utgåvan har också försetts med kommentarer av Ekelundkännaren Nils Gösta Valdén (1927-2010).

Verken utkom ursprungligen 1918 och 1919, ellerströms samlingsutgåva trycktes 1994.

* * *

Av Valdéns utmärkta kommentarer till verken förstår vi som läsare att Metron är ett centalt verk i Ekelunds författarskap. Det markerar övergången från Ekelunds tidigare heraklitisk-nietzscheanska hållning till ett attiskt: ett där kampen får vika för sökandet efter jämvikt. Och Attiskt i fågelperspektiv fungerar sedan som en utveckling av tankegångarna i Metron.

Metron betyder mått och är ett av de nyckelbegrepp man hittar hos Ekelund. Det betyder hos honom något i stil med just jämvikt, balans, rätt mått, en medelväg mellan ytterligheter. Det är ett förhållningssätt till livet och dess utmaningar och syftar till att vara ett verktyg eller en metod för att leva ett gott liv.

Världen som sådan är som den är, verkar Ekelund mena, men den upplysta människan kan likväl förhålla sig till den, lämpligen genom att inte föras med i världens strömvirvlar, utan bevara sin integritet visavi affekternas dragande krafter.

"Ett lif sådant som antikens filosofers, ägnadt åt inre freds- och frihetssträfvan, är ett stort manligt lif."

Där ligger målet: att trots allt känna en inre frid och glädje, att låta solen lysa in i anden och genom den; ständigt fokuserad på sak – det verkliga – och inte på sken. Det gäller då att inte låta vrede och indignation dra bort fokuset från det grundade, det låga, för att använda ett annat ekelundskt nyckelbegrepp. Det är inte nödvändigtvis så att trotset är det viktiga i livsföringen, utan en slags upphöjd följsamhet, en acceptans av livet såsom det ser ut.

Ekelund skriver:

"Lider du mer än de andra, må du också göra dig svårangripligare än de andra; innesluta dig i ett lung, en hårdhet, en glatthet, som alla pilar slinta undan mot. Det var den glattheten, som antikens filosofi alltid hade för ögat: ataraxi, nil admirari."

På vanligt sätt förhåller sig Ekelund till sitt livsprojekt genom en ständigt pågående kommentars- och dialogsträvan med antikens stora andar och andra andar ur andra tider. Ur historiens skrifter hittar han så ledning i det som rör "[l]ifvets högsta njutning: sinnets sköna ordning och jämna rörelse", för att så låna en formulering från en av aforismerna.

Det ekelundska är inte bedövande, sövande, även om Ekelund menar att alla människor behöver "narkotisera sig" och skillnaden ligger i "hvad man narkotiserar sig med". Men Ekelund menar att man ska undvika att "bedöfva sig" för att nå "andligt lif och andlig gärning", han manar till verklighetssinne och sanning: att se världen för vad den är, och trots det leva, och det på lämpligast möjliga vis: enligt metron, jämvikten.

Det gäller även att vara medveten om de dunkla skrymslena inom självet: "pöbeln i dig själf". Det är goda stunder, när man ser "på själfva de svartaste demonerna i sitt hjärta med en godmodig blick –".

Vägen framåt går vidare inte genom att kräva sin rätt eller att stå på sig rörande orättvisor. Ekelund hävdar istället vikten av att ställa sig över sådant och så bli överlägsen själva orättvisorna. Man ska förstå, inte nödvändigtvis vinna. Segern ligger istället just i förståendet. Man segrar inte genom att anklaga andra eller livet självt.

Till metron kan man möjligen även koppla den i verket återkommande termen nil admirari, den horatianska tesen om att inte låta sig förbluffas. Ekelund själv tar avstånd från stoicismen: den anses alltför sträng, och förordar epikurism, men nog finns något stoiskt just i nil admirari: detta att inte låta sig skakas av det yttre eller för den delen inre – att stå balanserad trots all gravitation i den ena eller andra riktningen.

* * *

Metron är ovanligt tydlig och klar; Attiskt i fågelperspektiv mer abstrakt formulerad. Här återkommer Metron-tematan, stundom i längre utläggningar. Ekelund fortsätter att skärpa blicken mot pöbeln i jaget och "benägenheten att ge sig själf undantagsställning".

Han skriver: "Ett af de vanligaste tecknen till inskränkthet: vilja ha 'prioritet'." – Det är knappast fråga om någon egentlig självförnekelse, tänker jag, utan snarare om ett medvetande om behovet att ta ett steg tillbaka, inte släpas med i de neddragande krafternas gravitation mot pöbelaktighet. Det handlar om självkännedom: "Det är en i dig själf som du måste vara i takt med."

Han sätter också in sina tematan i relation till stora författare i det förflutna, såsom Shakespeare, såsom Goethe, såsom Montaigne.

För Ekelund är inte de senaste tankarna självklart de mest givande, de kan vara "tidstankar, dagstankar, efämerer", utan de stora tankarna kan gott finns i det avlägset förflutna: han söker det livgivande var än det kan tänkas hittas. Ekelund skriver: "lifvet är ju lyckligtvis mer än samtiden."

* * *

Ekelund skriver om Goethe: "Han är en vägbyggare – för dem som behöfva honom." Något liknande kunde sägas om Ekelund själv. Hans upptäcktsfärd i det inre och hans tankar om hur man kan färdas genom tillvaron upphör inte att ge impulser till läsarens eget livsprojekt.

Hans budskap är ett annat än samtidens vulgära rop på se mig, hör mig, jag förverkligar mig genom hur jag framstår! Ekelund går bort från det ytliga, skenet, och lägger fokus på grunden, det låga, på det som är sak – istället för sken. Han ser till det djupmänskliga, inte de ytmänskliga. Han är väl värd att lyssna på.
– – –
Metron; Attiskt i fågelperspektiv, Vilhelm Ekelund. Kommentarer av Nils Gösta Valdén. Lund: ellerströms förlag, 1994. ISBN: 91-86488-54-6. 102+193+XXV sidor.