Bokrecension: Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen | Per Erik Wahlund

Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen. Essayer är skriven av Per Erik Wahlund. Boken utkom 1970.

* * *

En god författare kan skriva intresseväckande om ett intressant ämne. En mästerlig författare kan skriva intresseväckande om ett likgiltigt ämne. Om man godtar dessa premisser måste Per Erik Wahlund räknas till den senare typen av skriftställare. Hur kan man annars förklara att en essay om nässelkålens kulturhistoria faktiskt blir fascinerande läsning? 

I allmänhet lyfter Wahlund i de essayer och texter som utgör Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen upp marginella personer och ämnen, sådant som ligger vid sidan av dem och det som det vanligen skrivs böcker om.

Till de mer intressanta texterna hör de essayer som lyfter fram den originelle poeten Hans Jacob Seseman, respektive Elisabeth Boije och hennes make Elias von Walcker. Den senare texten föranleds av att författaren fått tag i ett 1700-talsporträtt av Elisabeth som rekvisita vid en teaterföreställning, och därefter börjar efterforska vem porträttet föreställer; det hänger för övrigt vid författandet i författarens eget hem.

Wahlund får i sina essayer anledning till åtskilliga kulturhistoriska utvikningar. Det ger texterna en något vindlande, nästan samtalande, karaktär, som är mycket inbjudande. Det är alltså inte fråga om några strama redovisningar, utan ett slags lärt berättande.

Wahlund har dessutom gett utrymme åt en serie personligt anlagda betraktelser, snarast självbiografiska till sin karaktär. Således får vi i denna avdelning möta reflexioner om hur en teaterrecensent bör vara utformad, och hur författaren själv såsom sådan fungerat. Där möter vi också en skildring av författarens mannablivande; Wahlund publiceras första gången redan som femtonåring. 

Ur författarens hemtama miljö kommer också en text om ett tillflöde till Fyrisån, Svartbäcken; det blir en utflykt i en svunnen tids Uppsala, med stadens olika sociala skiktningar. Men en utvikning i denna text bjuder också på en etymologisk genomgång av ordet hälleflundra, eller helgeflundra, som den något konservativt lagde författaren föredrar.

* * *

Man kan läsa Wahlund för lärdomens skull. Men man kan också läsa Wahlund för hans utsökta språkbehandling. Jag vill hävda att jag läser honom av båda dessa anledningar. Vem vet vilka ämnen eller personer man möter i Wahlunds värld! Men också: vilka prov på litterär ekvilibri! 

Språket är formulerat med utsökt stilkänsla, respektfullt mot äldre formuleringskonst, och utan att vika undan för ord som numera blivit alltför oanvända. För språkkonnässören är Wahlunds texter en njutning att ta del av. Språket kan väl knappast imiteras nu, femtio år senare, utan att bli pastisch, men ur hans penna flyter det utan att bläcket plumpar sig. Men nog kan och bör varje människa som är mån om sin svenska bli inspirerad av det!
– – –
Per Erik Wahlund, Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen. Essayer. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1970.