* * *
Kontrafaktisk historieskrivning är en alldeles speciell genre. Det handlar om att utifrån en given historisk situation förändra någon eller några parametrar, och utifrån de förändrade förutsättningarna försöka resonera sig fram till hur en alternativ historisk utveckling hade kunnat se ut.
Genren ser man väl i allmänhet ganska skeptiskt på från historikerhåll. Den sysslar ju inte med den faktiska historien, såsom det förflutna verkligen såg ut, utan hur den kunde sett ut – om saker hänt annorlunda än de gjorde.
Likväl tycker jag genren är relevant, särskilt när den bygger på mer än fria fantasier, utan verkligen grundar sina överväganden i den historia som vi känner: den tvingar oss att reflektera kring de olika historiska krafterna, motiveringarna hos olika aktörer, och betydelsen av olika skeenden. Genom att avvika från den faktiska historien får vi i bästa fall perspektiv på den faktiska historien.
* * *
Det är kontrafaktisk historieskrivning som Tänk om... förhåller sig till. Olika historiker och journalister har där fått fria händer att skriva om ämnet: en del utbroderar då alternativ historieskrivning utifrån någon eller några ändra premisser, en del uppehåller sig mer kring reflexioner om den kontrafaktiska historieskrivningens teori.
Det ligger onekligen en svår risk i de kontrafaktiska resonemangen: de riskerar att bli förenklingar av oöverblickbart komplexa skeenden. Historisk utveckling är i regel inte möjlig att sammanfatta enligt formeln A leder till B som leder till C. Snarare får man tänka sig en intrikat väv av påverkan, där A mycket väl kan leda till B och C och D och E, och sedan B till F och G och H och I – och så vidare.
Justerar man då en parameter blir snart följderna så vittfamnande att det är att jämställa med alltmer halsbrytande gissningar när man försöker förutse dem. Varje nytt steg är ett vågspel, som naturligtvis hade kunnat påverkas av fullkomligt oförutsebara ytterligare omständigheter. – Och då har vi snart lämnat historia som vetenskap långt bakom oss och gått över till skönlitteraturen, som kanske till sist ändå blir den genre där kontrafaktiska berättelser bäst kan fungera.
* * *
Den säkra kunskap som vetenskapen söker kan inte etableras utifrån kontrafaktiska resonemang, men resonemangen kan möjligen skänka intressanta perspektiv på vad som verkligen hände, och till exempel understryka betydelsen av att just den personen var närvarande vid just den historiska händelsen, eller att just det beslutet togs vid just det tillfället.
Historien är oföränderlig, Men ibland synes väggarna till en helt annan dåtid och därmed en helt annan framtid ha varit tunnare än eljest.
Ett exempel på en till synes rimlig alternativ historisk utveckling bjuder Göran Larsson på. De premisser han ändrar är, att Karl XI stupar vid slaget vid Lund 1676 och den svenska armén lider nederlag mot danskarna.
Detta leder till att svenskarna vid den efterföljande freden får avträda Skåne, Blekinge och en stor del av Halland. Men utländsk inblandning i fredsslutet leder också till ett närmande de två arvländerna emellan, vilket också befordras av att den danske kungens bror utses till svensk tronföljare. Genom fredsslutet kan också Sverige längre fram koncentrera sina styrkor på att skydda sig mot Ryssland och tsar Peter, utan att befara att danskarna anfaller Sverige västerut.
I Larssons scenario förblir den södra landsändan skånskt. Slutsatserna är således inte alls halsbrytande, och den alternativa möjligheten, som inte förverkligades i den faktiska historien, känns ändå som en närliggande möjlighet som haft potential att förändra den utveckling som vi så väl känner; Larsson nämner det inte explicit, men det kommande Stora nordiska kriget hade under dessa förutsättningar möjligen genomkämpats helt annorlunda.
* * *
En mer vågad, ehuru initierad, alternativ historia hittar vi hos Staffan Skott, som beskriver ett Ryssland och en värld, där Lenin blivit skjuten och avlidit i samband med att han återvänder till sitt hemland efter exilen.
Ryssland visar sig i denna fallstudie som en följd av Lenins död bli demokratiskt, och i och med att inte Ryssland framstår som ett stort kommunistiskt hot för Hitler, beslutar sig denne för att fortsätta som konstnär, och således uppstår aldrig Tredje riket. Stalin, för övrigt, lämnar i Skotts scenario politiken, blir skum affärsman och skjuts omsider också han.
Som synes är det här fråga om en myriad alternativ som måste falla i linje för att just denna utveckling skall bli tänkbar. Även om ingen av dessa möjligheter i sig är otänkbar, ökar berättelsens osannolikhet att förverkligas genom den mängd parametrar som avviker från den faktiska historien, och som i scenariot dock måste föreligga på just detta vis: det blir fråga om ett stycke informerad skönlitteratur, ett konstnärligt uttryck för vad som kunde ha varit, om många ”om” hade varit.
Scenariot om den för tidigt döde Lenin ligger på yttre kontrafaktiska flanken, som laborerar med mängder av möjligheter, medan Larssons scenario om Karl XI:s död och den svenska förlusten vid Lund i grund och botten endast ruckar på dessa parametrar och så drar sina slutsatser mer direkt ur det som sannolikt blivit följden av en sådan händelse.
Men å andra sidan: vem vet hur ett Ryssland med en Lenin död redan i april 1917 hade utvecklats? Kanske är det panorama över en mycket annorlunda värld som Skott målar upp inte så avlägset som man först lockas att tro?
* * *
Dick Harrison framhåller i sitt bidrag bland annat hur äldre tiders historia var mer beroende av enskilda människors göranden och låtanden: i dessa sammanhang kan ett fattat beslut av en enda människa på ett mycket tydligare vis än i våra dagar bli avgörande för den historiska utvecklingen.
Enskilda människor snarare än historiska rörelser och strukturer kunde då, kan man tänka sig, påverka världen på ett annat sätt än vad som senare i allmänhet blev möjligt. Det är ett övervägande som är väl värt att hålla i minnet vid betraktandet av det förflutna.
Tänk om… bjuder således både på inträngande historieteoretiska resonemang och målande framställningar av hur en alternativ historia kunde sett ut, om man ändrat en parameter eller två här eller där. Eller fler.
Själv är jag i någon mån historisk determinist: allt sker som det sker eftersom det är verkan av sina – förvisso oöverblickbara – orsaker. Men det kontrafaktiska kan peka på hur annorlunda allt möjligen kunnat bli, om någon orsak varit lite kraftfullare och fått en något annorlunda verkan.
– – –
Lars M. Andersson, Ulf Zander (red.), Tänk om... Nio kontrafaktiska essäer. Lund: Historiska Media, 2000.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar