Dikt: ur "Om livet och döden" | grekisk trad.

"Öppna alla gravar och kistor
där de dödas ben är gömda
Se efter, om du ben kan skilja
från berömda och fördömda."

Ur "Om livet och döden", grekisk folkdikt
övers. Herman Stolpe

Text: ur Karolinerna | Verner von Heidenstam

Ur Karolinerna av Verner von Heidenstam (1859–1940), vol. I, kapitlet "Poltava". Slaget pågår, och har glidit över till svenskarnas nackdel.

* * *

"De kära, sönderskjutna gamla fanorna fladdrade ännu i mängd över människohavet, men de vaggade och vacklade, de trasades och knäcktes, och slutligen sjönko de och försvunno en efter en. Upplands regemente, som samlat de flesta av sina män från hjärtat av Sveriges bygder, från svearnas urhem vid Mälardalen, brottades i döden. Fanorna med det korskrönta äpplet i hörnet vredos ur de nedstucknas sammanknutna händer, och under kosackpikar och kolvar och sablar sträcktes överste Stjernhöök till marken, allt medan han stammade: Nu är stunden, då vi må ropa: Fader, det är fullkomnat! Överstelöjtnant von Post och major Anrep föllo nästan sida vid sida. Kaptenerna Gripenberg och Hjulhammar och löjtnant Essen och de barnsligt spensliga och skägglösa tre fänrikarna Flygare, Brinck och Düben lågo redan i dödskampen. Stå, gossar, stå! ropade officerare och soldater och stupade över varandra, så att där av lik och klädtrasor och torvor och sand bildades en kulle, vilken tjänade de levande till bröstvärn. Visslande druvhagel och muskötkulor, granater och brakande kartescher regnade över fäktande och döda, och luften var nu så mättad med damm och rök, att folket endast kunde se en hästlängd framåt."

* * *

En diktad, men förvisso levande och mycket dynamisk bild av stridstumultet, inte sant?

Bokrececension: De ondas kloster | PC Jersild

Karta över Stockholm, 1640. Detalj
Skeppsholmen

De ondas kloster är en roman, skriven av PC Jersild.

Jag skulle i någon mån vilja kalla De ondas kloster för en bildningsroman, även om jag inte är förtjust i ordet. För med berättelsen får läsaren en hel del kunskap: både om 1200-talets Stockholm och om arkeologins möjligheter, om än i uppskruvad variant.

För De ondas kloster utspelar sig på två tidsplan. Den första delen av romanen handlar om en sorts märklig kommunitet på dåtidens Skeppsholmen, där ett antal munkliknande personer framlever i sin gemenskap, helt i tystnad, och drar till sig ynglingar. Och dels utspelar sig romanen i början av 2000-talet, när en arkeologbyrå gräver ut platsen för kommunitetens klosterbyggnad.

Munkarna — eller snarare bröderna — menar att kristendomen blivit förljugen. De vill träna sig i osjälviskhet, en osjälviskhet som går så långt, att de aktivt försöker undvika att göra goda gärningar för att få en belöning i form av att komma till himlen. Dilemmat blir då, hur man kan vara så god att man stänger sig själv ut från himmelriket. Deras metod är inte särdeles ortodox, som läsaren får veta.

I det andra tidsplanet finner vi i början av 2000-talet dykarkeologen Peter Ekstam, som efter en dykolycka förlorar sitt dykcertifikat av hälsoskäl. Han och hans lilla byrå lägger därför anbud på att få göra en arkeologisk undersökning på land, nämligen på platsen där nyss Skeppsholmskyrkan stått, men inte längre står efter en förödande brand. De stöter i djupet på resterna av 1200-talskommunitetens kloster, och vad de finner är något ohyggligt.

* * *

Jag är tveksam till huruvida arkeologin ännu nått fram till de högteknologiska lätt science fiction-artade metoder som Jersild beskriver i De ondas kloster. Men jag är å andra sidan mycket förtjust i arkeologin, och dess del av historieforskningen, som tillsammans med de skriftliga källorna kan ge oss en fantastisk bild av det förflutna. Men att den skulle kunna avslöja hur människors, av vilka det i dag endast återstår nästan helt förstörda skelett, doft åttahundra år tidigare känns väl mer tveksamt. Vissa saker är begravda i historiens dunkel, och kan kanske aldrig grävas fram igen.

* * *

Den första delen av romanen skildras av en allvetande berättare, och består i synnerhet av olika gestalters närmande till klostergemenskapen på Skeppsholmen. Läsaren sitter bekvämt som betraktare, och får lära sig ett och annat av hur det torde ha varit att leva på 1200-talet i trakten kring Stockholm och på andra platser runtom i Europa.

Den senare delen av romanen berättas dock i jag-form, där är det arkeologen Peter Ekstam som pratar. Först mycket knappt, vilket på ett fint sätt vittnar om huvudpersonens stress och pressade situation, sedan allt mer utförligt. Det fungerar bra.

* * *

De ondas kloster skänker således en god skildring av en nation som är precis nyfödd, och en stad som ännu inte är en stad. Men den skänker också vissa inblickar i arkeologiskt arbetssätt, och fördjupar i vilket fall mitt personliga intresse för denna vetenskap. — Berättelsen i sig är stillsam, och tjänas gott av Jersilds raka, ibland nästan karga, men alltid okonstlade och rena prosa.

Jag tror nog, att de flesta med ett historieintresse skulle tycka, att De ondas kloster är en intressant och njutbar historisk roman; även om boken är svår att låsa fast som just historisk roman, med tanke på dess dubbla tidsplan.
— — —
De ondas kloster, PC Jersild, Albert Bonniers förlag 2003. ISBN: 91-0-010140-0. 224 sidor.

Tips: Christopher Hitchens om sitt bibliotek

Christopher Hitchens skrev en krönika 2008, om sitt bibliotek. Mycket läsvärt, och med hög igenkänningsfaktor för oss som samlat på oss en hel del böcker.

Läs gärna: "Prisoner of Shelves" hos City Journal.

Tipstack till Ulf!

Bokrecension: Handbok för pessimister | Leif Eriksson (red.)

Handbok för pessimister är en nätt samling citat, sammanställda av Leif Eriksson.

* * *

Jag samlar på mig citat. I datorn har jag en anteckningsfil där jag slänger in slående formuleringar och sentenser, och så har jag också ett dokument där jag emellanåt kategoriserar citat jag hittat. Jag kan tycka att det är värt att plöja igenom hundra sidor citatantologi för att hitta åtminstone något eller några riktiga guldkorn.

Handbok för pessimister är en lättsam citatantologi, vars tema alltså är pessimism. Citaten har delats in i ett antal kapitel, som heter saker som "Dystert", "Deppigt" och "Ännu deppigare". Men de ibland oförskämt lättsamma hanteringarna av ett så allvarligt ämne som pessimism pekar ändå hän mot ämnets tunga natur; själv är jag väl pessimist, i den meningen att jag menar att livet visserligen innehåller njutning, och att man gör rätt i att söka den njutningen, men att livet samtidigt ändas i döden, och att livet för stora mängder av människomassorna på det stora hela är lidande — och därför gör man nog rätt, i att kalla livet kort och ur ett stort mänsklighetsperspektiv alltför fyllt av lidande: i mycket för många en tragedi.

Det finns en mängd allvarliga citat i Handbok för pessimister. Trots en hel del plattityder och välkända citat, så finns också riktiga sinnets mörkermän också med, såsom min personlige favorit — E. M. Cioran. Och andra seriösa aforistiker, som G. C. Lichtenberg.

* * *

Några exempel på pessimistiskt färgade citat ur boken:

"Det är bara för att vi alla är bedragare som vi står ut med varandra."

— E. M. Cioran

"Minnet av en lycka är inte längre lycka; minnet av en smärta är alltjämt smärta."

— Lord Byron

"Om det ändå var lika lätt att fördriva hunger genom att gnida magen som det är att masturbera."

— Diogenes

"Döden är inte den största förlusten i livet. Den största förlusten är det som dör inom oss medan vi lever."

— Norman Cousins

"Det kanske verkar konstigt men det finns ingen kunskap som kan bota dumhet, och vanlig utbildning bara förstärker den."

— Stephen Vizincey

* * *

Typografin är utmärkt. Citaten har fått gott om luft, och typsnittet är väl avpassat. Handbok för pessimister är väl främst att se som en presentbok, lämplig att skänka åt den som du möjligen tycker är aningens för glättig och hurtig. Men vad som hade stärkt boken mycket i mina ögon, hade varit om man hade skänkt varje citat en källhänvisning. Och nog får jag lov att säga, att jag tycker att citat med ämnet "äktenskap" är väl rikligt representerat. Nog har väl folk sagt pessimistiska saker på ett slagfärdigt sätt om mer än det äkta ståndet?

Men, för en billig penning har man alltså här en fin gå bort-present eller nåt att bläddra i på små lediga stunder.
— — —
Handbok för pessimister, Leif Eriksson (red.), Känguru 2010. ISBN: 978-91-86289-16-4. 108 sidor.

Text: Hur skrev Karl XII?

Det finns en hel del brev bevarade av Karl XII:s hand. De samlades en gång av Ernst Carlson och gavs 1893 ut i volymen Konung Karl XII:s egenhändiga bref (P. A. Norstedt & söners förlag).

För att avlämna ett exempel på hur Karl XII skrev, har jag valt ett brev som konungen daterade till den 31 mars 1709, då armén stod i läger en liten bit norr om Poltava, orten där armén skulle komma att besegras i grund av tsar Peter 28 juni. Armén hade haft en mycket ansträngande marsch under vintern. Brevet är avsänt till Karl XII:s lillasyster Ulrika Eleonora, hemma i Sverige.

Så skrev Karl XII:

"Durchleychtigste Princess,
aldranådigste kiäreste Syster!

Min hiertans aldrakiäresta Syster! Som tillfälle migh nu gifves at åhter medh dhessa få rader få giöra min underdånigsta upvaktningh, hvarifrån iagh nu een så långh tidh varit stängdh, så kan iagh intet försumma at taga sådan lägenheet i akt och betyga, at dhen högsta längtan iagh har är at snart åhter blifva så lyckeligh som tillfören at åffta bekomma glädiefulla tidningar om min hiärtans Systers stadighvarande välmåga. Jagh har nu länge varit beröfvat dhenna lycksaligheten och har ingen annan tröst än ett otvifvelaktigt håpp, som iagh giör migh nogsampt försäkrat om aldrigh lärer fela migh, at iu icke min hiärtans Syster altidh lärer befinna sigh vedh een önskeligh välmåga, varuppå all min förnöijelse beror. Dhenna gången kan iagh intet länge upvakta min hiärtans Syster med mitt ringa skrifvande för brefvens hastiga försändande, samt at man ey aldeles är säker om dheras riktiga fortbringande.

Här vedh Armen står bra nogh till, fast iblandh har förefallit några fatiger, som vanliga äro, när fienden är i nägden. Dhessutom har dhenna vinter varit mycket kall, så at kiölden nästan tyckts vara ovanligh, så at åhtskilliga af fiendens som och vårt folk understundom frusit till döds eller och mist något af händer och fötter eller och näsan.

Men med alt dhetta, så har dhenna vintern ändå varit een roligh vinter. Ty ehuruväl några varit olyckeliga, som olyckan har råkat, så at dhe blifvit skadda af dhen skarpa kiölden, så har man ändå hafft dhen förnöijelsen, at tidh effter annan altidh funnits något tidfördrif, i dhet dhe Svänska partierna esomofftast hafva hafft små actioner medh fienden och giorth fienden afbräk, ehuruväl fienden understundom stulit sigh till taga fångar utaf oss och alenast een gångh hela dhenna vinter giort infall i qvarteren på ett tyskt Dragonregemente, som är Öfverste Alfendels, hvilken och sielfv blefv fången. Med dhe Svänska partien hafva giort åhtskilliga infall på ryska regementer och föriagat dhem ifrån dhen ena ohrten till dhen andra.

Jagh måst nu sluta och recommenderar migh i Mon Coeurs ouphörliga nådh, som är intill min dödh min hiärtans aldrakiäresta Syster

underdånigast trognesta broder
och tiänare
CAROLUS

* * *

Brevet ovan är nummer 71 i Carlsons bok. Jag har valt att utesluta de inom klamrar gjorda rättelser, som denne gjort i texten.

Bokrecension: Karolinska dagböcker | Alf Åberg (red.)

"Revelj", Gustaf Cederström. Detalj.

Karolinska dagböcker: Sammanställda och förseda med inledning av Alf Åberg gavs ut 1958, och rymmer tre karolinska dagböcker, vilka Åberg har redigerat och språkligt något moderniserat.

* * *

För den som icke hyser vilja eller ork att plöja igenom de tolv banden från 1901–1918 benämnda Karolinska dagböcker jämte andra samtida skrifter som August Quennerstedt gav ut, utgör Alf Åbergs lilla bok ett sant guldkorn. Vi får i den ögonvittnesskildringar av hur livet tedde sig i Karl XII:s armé, ur något olika perspektiv.

De talande är löjtnant Joachim Lyth (1679–1746), korpral Erik Larsson Smepust (1681–1741) och bataljonspredikant Andreas Westerman (1672–1739). Av dessa är Lyth den som lämnar mest utrymme för personliga anteckningar — denne är även den vars dagbok fyller flest sidor i volymen. Smepust skriver en mer flödande prosa, men hans dagbok är också den mest koncisa. Den olycklige fältprästen Westerman påbörjar sin skildring — sina "Självbiografiska anteckningar" — sedan han kommit i fångenskap, men kompletterar sedan sin text med en mängd uppgifter.

* * *

Det skall ärligen sägas, att Karolinska dagböcker är ganska enahanda läsning. Det är mängder av datum och platser som passerar revy — och det är tröttande att ta in. Men emellanåt blixtrar dramatiken igenom på ett fantastiskt sätt. Och det gör tragglandet med orterna karolinerna marscherar förbi mödan värd.

Och det är på grund av att jag så intas av dessa karoliners ord, som jag nu har skrivit vad som sannolikt är en av de längre bokrecensioner jag hittills producerat.

* * *

Joachim Lyth intresserar sig särskilt för intressanta sevärdheter på vägen. Själv blir han åtskilliga gånger blesserad, och nämner det ofta som i förbigående:

"Förrän vi kommo till staden, hade vi en stark reconter med Smigelskis strövparti, som vi oförmodligen anträffade och sig i försåt ställt, men inom en halv timma blevo de alldeles förjagade, och vankades bra stryk för dem, under vilken aktion jag blev huggen i vänstra handen av en sabel."

(Lyths dagbok, notering gällande 4 juli 1704)

För motståndarna hade han inte mycket respekt och vördnad — och hur skulle man kunna ha vördnad för dem man är satt att ta livet av? Men även mindre gemytliga omdömen har han till exempel att lämna om ungrarna: "Ett elakt och svinaktigt folk är här att finna."

Desto större aktning har Lyth för den egna armén, och främst för dess härförare, Karl XII själv. För desertörer äger han ingen misskund. I februari 1707 får Lyth i uppdrag att jaga efter just två sådana. Efter viss vedermöda återfinner han dem i Hamburg, där han tar dem till fånga och återför dem. Och, "D. 26 d:o måste desse 2:ne löpstutar marschera till Kinckeby och sira galgen."

Karl XII är liksom en ständigt närvarande birollsinnehavare både hos Lyth och Smepust — men densamme intar inte alls samma rang hos Westerman, även om konungen också där emellanåt nämns, som när den förre predikat för honom. I synnerhet Lyth, men även Smepust, verkar ha en särskild aktning för konungen. Till exempel berättar Lyth, om hur konungen vid slaget vid Holowczyn själv tar ledningen över en ström och gav sig på fienden: "det var så alltid hans manér, som var alltid den första, varest krut luktade och värjespetsen blänkte..."

Den svåra marschen under vintern 1708/1709 är särskilt gripande skildrad hos Lyth, då han berättar om de fantastiska vedermödorna, som bland annat ledde, till att karoliner svalt ihjäl, och man på grund av den vassa kylan kunde finna ryttare ihjälfrusna på sina hästar.

Den stora katastrofen vid slaget vid Poltava är också den utförligt beskriven. Lyth menar att man drog sig för länge för att anfalla, och att man till råga på allt undlät att hålla korum före slaget, såsom man eljest plägade göra.

Och på nederlaget följer förnedringen i fångenskap. Marschen anträds till Moskva och tsarens segerparad, och därefter följer fångenskapen. Segerparaden i Moskva var ingen angenäm upplevelse:

"Under denne marschen utstodo vi mycken hån och spott av det ryska kanalje, som tusendetals stodo på båda sidor om vägen, därvid vi marscherade, fulle som bestar."

(Lyths dagbok, notering gällande 22 december 1709)

I fångenskapen försörjde sig Lyth som lärare, men efter att ha blivit förgiftad(!) av sin elev, återgick han till att hugga ved för brödfödan. Och i fångenskapen förblev han till 1721, då fred slöts mellan Sverige och Ryssland, och hemfärden kunde påbörjas.

"D. 18 d:o kommo vi till Stockholm kl. 8 om morgonen in."

(Lyths dagbok, notering gällande 18 maj 1722)

Och 16 december var gotlänningen Lyth lyckligt åter på Gotland.

* * *

Smepust är mindre ordrik än sin krigarekollega Lyth. Slaget vid Poltava avhandlas på några rader. Från soluppgången, berättar han, pågick "ett skjutande såsom ett jämt åskedunder" intill middagen. Han berättar att det börjar bra, och att Gud verkat varit på de svenskes sida — men att svenskarnas synder är att skylla, för att det hela tog en annan vändning.

Första delen av Smepust berättelse är således i ren prosaform. Större delen av den text som skildrar fångenskapen är i kortare, uppbruten form, med korta noteringar vid olika datum, framförallt om när han tagit nattvarden, när han fått mjöl och när han fått lön.

Till sist tröttnar korpral Smepust på fångenskapen — och rymmer. Han lyckas med konststycket när han var fängslad i S:t Petersburg. Och han

"...marscherade genom skog och moras uti 3 veckors tid 37 mil svenska över strömmar och sjöar gerad till Silme socken."

(Smepusts dagbok, notering gällande 23 maj 1714)

Så vad gör då Smepust när han kommit hem till Sverige? Han skriver in sig hos armén igen, men får bli kvar i Sverige och dess närområde. Den 23 juni 1718 var han vid Halden, och blev skjuten i axeln. Han var även med vid andra fälttåget i Norge, där kung Karl XII stupade.

"1718 d 30 November vid pass kl. 9 om aftonen blev den store Konung Carl skjuten, mångom till stor sorg och avsaknad."

Smepusts dagbok slutar en notering senare, tre år senare, vari han konstaterar, att kriget är slut och att han tjänstgjort under dess hela tid — i 21 år.

* * *

Bataljonspastorn Andreas Westerman hade det inte lätt. Och då syftar jag främst på hans privata öden — även om de öden han delade med karolinerna knappast var lätta att uthärda. Vad gäller de senare, berättas en gripande episod från tiden för slaget vid Holowczyn, som är lätt att föreställa sig i sin grymhet:

"När fienden var förjagad och jag begav mig över älven, fick jag ock där något att göra, medan uti kärret lågo några som på mig ropade, vilka illa och till döds sådrade voro, vilka jag ock uti gyttjan med HERrans heliga nattvard bespisade."

(Westermans dagbok, notering gällande 4 juli 1708)

Efter "det olyckelige slaget vid Poltava" och kapitulationen vid Perevolotjna blev det fångenskap också för Westerman. Därpå tjänstgör han som svensk präst bland fångarna, och hans dagbok övergår till att bli noteringar över när han begravt allehanda person (många, många personer), och när han hälsar på en eller annan vän och annat liknande.

Men det var på det privata planet han väl erfor de allvarligaste bakslag. Han hade inte många att komma hem till, efter fångenskapen. Ännu fången, skriver han, angående att han fått veta att hans broder avlidit, vilken han djupt sörjer:

"Men, låt så vara. Svärfader

, styvfader, moder, hustru, son och broder haver under denna jämmerstiden övergivit mig. Dock är min tröst att HERren lever, vilken ock upptager och sörjer för mig."

(Westermans dagbok, notering gällande 21 mars 1715)

Mig synes, att den Herren i så fall icke sörjer för Westerman — utan snarare får Westerman att sörja.

Men också Westerman kom hem efter att freden stiftats, och får åter besöka sin kära hemkyrka i Stockholm, S:t Jacob.

* * *

Jag är ju särskilt intresserad av begravningskultur. Också detta ämne går våra författare litet in på emellanåt. Lyth skriver till exempel, efter ett slag, om hur man begravde de stupade:

"D. 4 Febr. blevo alla uti aktionen slagne, såväl våra som fiendens döda, begravne uti stora gravar, som för dem uppkastade blevo, på samma fältet som slaget stått, dock att våra döda fingo präst över sig och blevo lagde för sig själve, och de av fienden för sig aparte."

(Lyths dagbok, notering gällande 4 februari 1706)

Lyth berättar också, om hur man efter slaget vid Poltava, skickade sändebud till tsaren, för att förhandla om lov att begrava de svenska döda, med all säkerhet i massgravar på slagfältet.

Smepust berättar för övrigt, om huru när hans son dog ett halvår efter hans hustru, sonens kropp lagts i hustruns kista, varvid de samtidigt begravts. Han noterar också, att den likpredikan (numera eufemistiskt kallad "griftetal") som hållits av "Herr Doktor Humble" senare trycktes. Detta synes märkligt: att icke hustrun kommit i jorden förrän så lång tid efter sin död. Måhända har hustruns kista varit satt i ett gravvalv, och sedan åter framtagits vid sonens död.

Prästen Westerman illustrerar, att en viktig eller åtminstone omfattande del av hans verksamhet i fångenskapen, gick ut på att begrava karoliner. Åtminstone anser han det tillräckligt viktigt, för att inkludera en stor mängd noteringar om begravningar i sin dagbok, där inte mycket annat får utrymme. Vanligen, märker vi, skedde begravningarna snart efter dödsfallet — fyra, fem dagar synes ha varit vanligt.

* * *

Jag är inte särdeles förtjust i skildringar som bara berättar om De Storas äventyr. Mycket mer intressant, är det att få komma under skinnet på gemene man: de som var som vi är. Genom publiceringen av tillgängliggörandet av böcker som Karolinska dagböcker görs därmed en stor välgärning.

Åberg påpekar i sitt korta, men informationsrika förord, att man inte skall lita på uppgifterna i dagböcker, vad gäller slag etc., eftersom de hämtat stoff från den officiella svenska propagandan. Men så är inte heller antal soldater eller liknande det viktiga. Det viktiga är istället, att faktiskt, ehuru helt lite, lära känna dessa blåklädda soldater — och få dela lite av deras erfarenheter, genom att läsa deras beskrivningar, ja, deras vittnesbörd inför eftervärlden.

Soldatlivet var hårt, och granne Döden var ständigt närvarande, tillsammans med Hungern och ett klimat som särskilt kunde göra vintrarna svåra. Döden lurade verkligen inte bara på slagfälten, utan kanske än mer i de tider som föregick mellan de berömda slagen.

Och där, i denna verklighet gick svenska bondpojkar utan arv, drängar, unga ädlingar och präster, äventyrslystna själar och andra. Med trekantig hatt på huvudet, ledda av vår historias säkert mest omdiskuterade regent — Karl XII.

Det är deras verklighet jag vill åt. Det är deras verklighet jag i någon liten mån når, genom Karolinska dagböcker.
— — —
Karolinska dagböcker: Sammanställda och försedda med inledning av Alf Åberg, Alf Åberg, Natur och Kultur 1962. 184 sidor.

Fragment: Med anledning av läsningen av karolinska dagböcker

Ser ni stugan? Jag tänker mig att många, många av de karoliner (drängar, knektar, bondpojkar, arvlösa) som marscherade iväg för att dö vid Narva, vid Poltava, i Sibirien, i skogar och på fält i Karl XII:s armé — kom just från stugor som denna. Och jag tänker mig att många, många av de som blev kvar, där satt och längtade och undrade över dem som försvann. Och jag tänker mig att få, få av de som en gång marscherade iväg, en dag kom tillbaka till den stuga som den långa vandringen började vid.

* * *

Stugan på bilden finns i Jällby, Herrljunga kommun.

Text: ur karolinen Joachim Lyths dagbok

På posten fick jag en fin liten volym, vari Alf Åberg sammanställt tre karolinska dagböcker. En av dessa dagböcker är skriven av Joachim Lyth, från Gotland.

I redogörelsen skriver han mycket om varthän han marscherat, och hur långa marscherna varit. Men emellanåt bländar dramatiken igenom på ett slående sätt. Och krigets brutalitet blir uppenbar, även då det inte är fråga om regelrätta slag mellan arméer.

Så här berättar Lyth i en notering för den 20 september 1704:

"D. 20 September började armén skiljas åt, och gick Västmanlands regemente till staden Tomaszow, 3 mil. Under vägen voro 2:ne eremiter boendes. Denne stad var av fienden, innan vi dit kom, alldeles uppbränd, och låg ännu friska bränder och rökade, icke en människa var här att anträffa, utan allt öde, dock lupo kreaturen här och dör förvillade. [/]

In emot aftonen blev jag med 2:ne andra underofficerare vid namn Scheberg och Meenlös utkommenderade, att bespana om någon av bönderne med mera vore att anträffa, då vi ett litet stycke ifrån staden blevo varse ett litet barn, sittande vid vägen, helt över ludet, som en killing, svart och styggt, efter vårt omdöme, 2:ne à 3:ne år gammalt. Vi tilltalade och befrågade det om dess föräldrar, som oss med ett morrande besvarade, pekandes åt skogen, och i det jag bad fältväbel Scheberg stiga av hästen och uppgiva mig samma barn, tog det till ett par fötter åt fältet så snällt, att det inom några minuter var oss utur ögnesiktet. [/]

Marscherade så neder åt skogen, därest vi igenfunno några av våra furiderskyttar, ömkeligen mördade och i stycken parterade, vilka hade varit förr ut att göra kvarter i berörde stad för regementet. Funno fördenskull rådeligt sådant Herr översten att rapportera, som ocke skedde, då översten gav oss manskap med, skogen att rekognoscera, och ett kommando följde strax efter. [/]

Då vi åter kommit litet från staden, satt barnet på samma ställe, pekandes åt skogen, då vi det som förr ärnade upptaga, men språng åt fältet, och vart så intet mer sett. Avancerade fördenskull neder i tjocka skogen och efter noga lystrande och bespaning anträffade en stor myckenhet av bönder, som sig i tjocka skogen förskansat och fällt trän omkring sig. Vi grepo dem an, kastade granater och sköt salva på salva, som i förstone tycktes oss intet ville skyldige bliva, men dock omsider, sedan vi deras fällde trän överstigit, måste vända ryggen, då vi besköto en stor myckenhet, ungefär 100 st., och så många lågo ock på platsen ihjälskjutne, och fingo vi här en stor kvalitet av allehanda vivres och proviant, med myckenhet av hästar, oxar och annor boskap, som allt fördes till regementet, då vi utförligen fingo veta, huru vårt manskap var omkommet, som dem väl och riktigt efter förtjänst blev vedergullet, dock undslapp en stor del av dessa bovar, som sig under aktionen in uti villa skogar och moras retirerat."

Lyth kom med tiden att bli löjtnant, och tillbringade tolv år i fångenskap i Sibirien, efter svenska arméns nederlag. Han återkom till Sverige 1722, fick avsked från sin tjänst, och avled i Visby 1746, då 66 år gammal.

* * *

Källa: Karolinska dagböcker, Alf Åberg (red.), Natur och Kultur 1962.

Bokrecension: Med Raoul Wallenberg i Budapest | Per Anger

Med Raoul Wallenberg i Budapest är skriven av diplomaten Per Anger (1913–2002).

I boken skildrar Per Anger, som vid krigsslutet var attaché vid den svenska beskickningen i Budapest, dels sin och beskickningens verksamhet i Ungern då nazisternas makt alltmer bröts, övertogs av de inhemska fascistiska pilkorsarna och till sist invaderades av de frambrytande ryssarna, dels sitt samarbete och samröre med Raoul Wallenberg.

Man bör inte glömma, att Anger var vän med Wallenberg. Men trots detta, är beskrivningen synbarligen att lita på, och Angers porträtt av den berömde svenske hjälten är vederhäftig och hans förbittring över att inte mer gjordes, för att rädda honom ur rysk fångenskap är påtaglig.

* * *

Vi får således läsa om Wallenbergs fantastiska insatser för det förföljda judiska folket 1944, som fortfarande, när nazisterna alltmer förlorade makt och inflytande i Europa, skickades i godsfinkor mot Auschwitz. Genom att utnyttja tyskarnas vilja att hålla goda diplomatiska kontakter med Sverige inför det annalkande slutet, kunde Wallenberg använda allehanda knep och slughet, för att utfärda så kallade "skyddspass" för de förföljda. Skyddspassen gjorde innehavaren i praktiken till svensk medborgare, och som sådan kunde man rimligen inte hållas fången av nazisterna.

Så genom hot och fjäsk, genom att bända och bryta regler, genom att förhandla med själva djävulen pressade Wallenberg tyskar och pilkorsare att släppa så många judar som möjligt, som sedan inhystes i "svenskhus", vilka räknades som byggnader som stod under direkt svenskt beskydd inne i Budapest. Man hade utverkat tillstånd av tyskarna att till de judar som kunde påvisa någon form av koppling till Sverige, utdela ett antal tusen skyddspass. Gränsen gav Wallenberg och beskickningen blanka fan i, och tryckte många fler skyddspass.

Spridningen av skyddspass kunde vara farofylld. Ett berömt exempel, som också Anger berättar om, var när Wallenberg rusade in på en tågstation med redan förbommade vagnar, där judar spärrats in. Han sprang då upp på vagnarnas tak, och kastade in skyddspass. Tyskarna sköt mot honom, men avsiktligt för högt. Och så kunde Wallenberg senare marschera i väg med dem han räddat.

* * *

Ett särskilt ämne i Angers bok, är detta med Sveriges förhållande till Wallenberg efter kriget. Som bekant fångades Wallenberg in av ryssarna och sattes i ryskt fängelse i Moskva. Förmodligen anklagades han för att ha varit amerikansk spion.

Officiellt avled Raoul Wallenberg sedan i fängelset 1947, men många vittnesbörd från frisläppta fångar har lämnats, om att de träffat Wallenberg långt efter det. Anger menar själv, när boken gavs ut i ny upplaga 1985, att Wallenberg då fortfarande mycket väl kunde vara vid liv.

Det officiella Sverige gjorde dock inledningsvis inte mycket mer än vad man formellt kunde förväntas göra, för att få hem Raoul Wallenberg. Man nöjde sig till en början med det första ryska beskedet, att Raoul Wallenberg inte fanns i Sovjet. Anger menar, att man mellan raderna till ryssarnas besked, kunde utläsa, att de var intresserade av fångutbyte: en fängslad kommunist eller flera mot att få hem Wallenberg. Så hade Sovjet många gånger förut hanterat liknande situationer. Men det officiella Sverige agerade inte. Måhända var rysskräcken alltför omfattande, när det kalla kriget svepte in som en historisk realitet.

Och vad som hände med Raoul Wallenberg vet vi fortfarande inte med säkerhet. Tio år efter att Per Anger gick ur tiden, och hundra år efter att Raoul Wallenberg en gång föddes. Kanske dog han verkligen 1947. Kanske levde han flera decennier senare fortfarande i rysk fångenskap.

* * *

Men Med Raoul Wallenberg i Budapest handlar inte uteslutande om Wallenbergs öde och Angers samarbete med honom. Det är också en storartad skildring av livet i en stad under belägring, där man får gömma sig för inkommande flyganfall och artilleribeskjutning, och där det är livsfarligt att förflytta sig över huvud taget. Anger och kollegor från svenska beskickningen kan till sist sättas under ryskt beskydd, och påbörja en årslång resa tillbaka till Sverige. De passerar då på sin resa Moskva, där — dem ovetandes — Raoul Wallenberg redan satt inspärrad i Ljubljankafängelset.

Per Anger skriver en fartfylld och koncentrerad prosa, och delar upp texten i korta kapitel, som hela tiden inbjuder till vidare läsning: ett kapitel till... ett kapitel till... ett kapitel till... Ursprungligen hade Anger och andra kollegor för avsikt att tillsammans skriva ett större arbete om tiden i Budapest. Det arbetet blev inte av, och Anger bestämde sig för att utöka sin del av detta tänkta arbete, och resultatet blev just Med Raoul Wallenberg i Budapest.

* * *

I år är det alltså 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Låt oss hoppas att vi detta jubileumsår kan komma en bra bit längre, med att få det klargjort vad som egentligen hände med en av de största humanitetens hjältar som fötts inom våra gränster, och som med sina medarbetare räddade kanske uppemot hundratusen liv.
— — —
Med Raoul Wallenberg i Budapest, Per Anger, Nordstedts Faktapocket 1985. ISBN: 91-1-85-3331-0. 185 sidor.

Citat: Kortare

"Herre, lär mig att betänka huru få mina dagar äro, att jag må fatta mig kortare!"

— Peter Nordström, afoxysm ur Res Publica #48/50

Bokrecension: Andra världskriget | Lars Ericson (red.)

Andra världskriget: Dramatiska händelser 1939–1945 är sammanställd av historikern Lars Ericson och är utgiven av det förnämliga förlaget Historiska Media. De artiklar som man hittar i boken, har tidigare varit publicerade i Populär Historia, eller i bokform.

* * *

Artiklarna belyser på olika sätt olika delar av Andra världskriget ur olika perspektiv: där finns stora drag beskrivna, som när Jan Mårtensson beskriver Blitzen, och det finns skildringar av enskilda individer, som Jan-Olof Nilssons berättelse om den från Halland stammande Anders Gustavsson, som tar tjänst i Röda armén.

Just Nilssons bidrag, "Svensk i Röda arméns tjänst", tillhör de allra mest intressanta bidragen i boken, eftersom den berättar om ett ämnesområde, som jag i princip inte kan någonting om. Lars Ericsons välavvägda artikel "Svenskar i Waffen-SS" är också mycket intressant och bidrar med för mig ny information, men om de svenskar som rimligen tog tjänst i Stalins militärmakt har det varit mer tyst i historieskrivningen.

Men Jan-Olof Nilsson berättar alltså om denne Anders Gustavsson, född 1899 i Tvååker. Gustavsson var kommunist, och fick på grund av sin begåvning stipendium att fara till Sovjet på studieresa. Och där blev han kvar. Vid krigets början fick han som uppgift att sprida propaganda till tyskarna vid fronten. Men Gustavsson fastnade med tiden i det av tyskarna mycket hårt ansatta och snart svältande Leningrad, och om Gustavssons vedermödor där får läsaren en gripande skildring.

Gustavsson togs dock ut ur staden. Han ansågs för värdefull, berättar Nilsson, för att gå förlorad. Därefter hade han att tjänstgöra vid en mängd olika frontavsnitt. Vid tiden för Tredje rikets kapitulation, hade han nått majorsgraden. Senare blev han lektor på universitetet i Leningrad. Han dog vid nittio års ålder 1990, varvid hans stoft fördes hem till Halland, och han begravdes i hembygden.

* * *

Den litterära nivån på bidragen i Andra världskriget är något ojämn. Vi har en oefterhärmlig stilist som Antony Beevor med. Han skriver om Hitlers sista dagar, och inte minst intressant där, är de turer som följde gällande diktatorns kropp efter dennes död. Niclas Sennerteg, som skriver om kapplöpningen till Berlin vid krigets slutskede, har också en fantastisk språkhantering.

I något annat bidrag finner jag dock en viss torftighet: att skriva är inte bara att rada upp mängder av namn, platser och strider — vill det sig väl, är det även att blåsa liv i dessa namn, platser och strider; så kan — i detta sammanhang — en högstående litteratur uppstå, också i ett utpräglat facklitterärt sammanhang.

* * *

Jag har någon gång tidigare skrivit om, att jag uppskattar dessa Historiska Medias utgivna böcker, som samlar artiklar från tidskriften Populär Historia. Jag tror att bokformatet konserverar de oftast utmärkta texterna på ett effektivare sätt än vad tidskriften förmår, vars bestånd väl ofta är mer flyktigt och kanske aldrig flyttar in i en bokhylla, i väntan på att på nytt lyftas fram och konsulteras.

Det är därför min förhoppning, att förlaget väljer att fortsätta att ge ut dessa behändiga böcker i olika ämnen. Artiklarnas korta format håller gärna läsaren naglad vid texten från början till slut. Böckernas fysiska format inbjuder till att tas med i innerfickan eller väskan.

Och även om en artikel någon gång behandlar ett ämne som man annars inte självmant kanske hade intresserat sig för, så ger den, genom sin pregnans, ett bidrag till läsarens omvärldsförståelse som jag tror är mycket värdefull. Kanske man rentav får ännu ett ämnesområde att intressera sig därefter.
— — —
Andra världskriget: Dramatiska händelser 1939–1945, Lars Ericson (red.), Historiska Media 2003. ISBN: 91-85057-16-9. 152 sidor.

Bokrecension: Karolinerna och Österlandet | Alf Åberg

Slaget vid Poltava
Pierre-Denis Martin 1726

Karolinerna och Österlandet: Karl XII:s krigare i rysk fångenskap och på upptäcktsfärder i Orienten och Sibirien är skriven av historikern Alf Åberg (1916–2011).

Karl XII är en av de här gestalterna som det snarast är obligatoriskt att ha en uppfattning om. Ur svenskt perspektiv ligger ofta fokus just på konungen under det stora nordiska krigets förlopp, och karolinerna är reducerade till en massa utan ansikten, en mängd räknad i hundratal och tusental, ställd mot ryska, danska eller polska massor räknade också de i hundratal och tusental.

Och när förlusten mot ryssarna vid Poltava 1709 är ett faktum och kapitulationen sker snart därefter i Perovolotjna, följer läsaren av historiska skildringar ofta med konungen i exilen i Turkiet, medan den stora överlevande skaran karoliner står kvar vid Dnjeprs strand när ryssarna närmar sig.

Alf Åberg låt oss förvisso i några inledande texter följa konungen, men sen återvänder han till karolinerna, soldaterna vana vid oerhörda umbäranden under konungens krig i Europa. Han följer dem i fångenskapen i Ryssland och han följer de stackare, vars lott blir att förvisas till Sibirien under åtskilliga år.

Och ur den här namnlösa massan, plockar Åberg upp enskilda individer och berättar om dem och deras äventyr, både om dem vars liv är någorlunda välbeskrivna, och deras av vilka det endast återstår någon notering i ett arkiv. I Krigsmanshuset i Vadstena hittar man till exempel en notering om den från fångenskapen genom rymning återkomne serganten Johan Hedman:

"har två blessyrer i huvudet, ett sting i vänstra sidan och är skjuten med tvenne kulor genom vänstra benet. Är i fattigdom stadd, med hustru och barn."

* * *

En stor del av bokens artiklar, eller snarare miniessäer, handlar alltså om de fångna karolinernas öden. Men det ryms också texter om de tre expeditioner som Karl XII sände österut, efter det att han slagit sig ner i Turkiet.

Särskilt intressant tycker jag dessutom den text är, som behandlar frågan, om vart det svenska fältarkivet tog vägen efter kapitulationen vid Perevolotjna, och de ansträngningar som gjorts för att hitta dess handlingar. Kanhända vet forskningen mer om detta i dag, än vad fallet var när Åberg gav ut sin bok 1967. Men ämnet är ändå intressant.

Hade vi haft tillgång till fältarkivet, hade vår kunskap om de aktuella åren varit så mycket större. Inte minst hade den så kallade Krigsdagboken varit en källa till värdefull information. Vissa av arkivens handlingar följde nog med till Ryssland, men jag får intrycket, att det är sannolikt att en hel del material brändes eller förstördes på annat sätt i Perevolotjna, för att inte falla i ryssarnas händer.

* * *

Det är något djupt gripande med Karl XII:s karoliners öden. Från att ha varit en del av Europas kanske främsta krigsmaskineri med lysande segrar bakom sig, till nederlaget långt, långt hemifrån och fångenskapen i Sibirien och på andra platser i det dåvarande Ryssland, varest de kunde dels uppföra små kolonier, och dels fick ställa sina krafter till tjänst åt den ryska staten, till exempel genom straffarbete i det nyuppförda S:t Petersburg, Rysslands huvudstad, på mark som vid krigets början varit svensk.

Och så kommer, långt efter det ödesdigra slaget i Poltava, och år efter att Karl XII själv stupat, små rännilar av svenskar tillbaka till sin svenska hembygd. Många märkta för livet av sina umbäranden. Oddsen för att klara sig var inte goda.

Åberg berättar, att av de 1000 man som dragit ut i kriget från Dalregementet, återvänder 1722 fyra underofficerare och 49 hur manskapet. Livgardet klarade sig något bättre. Av de 61 officerare, 121 underofficerare och 1196 korporaler och meniga som registrerats som ryska krigsfångar, återvände efter freden med ryssarna 36 officerare, 40 underofficerare och 295 soldater. De som dött av skador, förslitningar, sjukdomar var många. Mycket många.

Och det de återvände till var ofta fattigdom, föga uppskattade i det rike som nu försökte lägga kriget bakom sig. Om de inte hade möjlighet att återigen gå i kronans tjänst, som ändå en hel del gjorde, fick man klara sig bäst man ville. Kanske med en mager pension eller stöd från den fond som inrättats av drottning Kristina i Vadstena, där det även fanns ett sorts hem för återvändande soldater.

* * *

Vi med svenska rötter, eller i någon mån svenska rötter, har nog — de flesta av oss — släktingar i rakt uppstigande led eller närapå rakt uppstigande led, som gick i tjänst i den berömda blågula uniformen. Få trakter besparades rimligen från att på olika sätt påverkas av kriget, vari den militära insatsen på olika sätt involverade över 100 000 svenskar. Många av oss har nog släktingar som ligger begravda på rysk jord eller polsk jord eller kanske i massgravarna vid Poltava.

Med risk för att slå an en nationalromantisk ton, som dock snarare ska tolkas som en fascination för det egna släktets öden och det lands historia vari vi lever, kopplas läsaren av Åbergs bok på något sätt ihop med de allmogedrängar och andra som en gång lämnade hembygden för att döda och dödas för konungens och rikets skull. Som vittnesbörd om denna tid, som ändå inte är alltför avlägsen eller förlorad i historiens dunkel, fyller Åbergs Karolinerna och Österlandet en viktig funktion.
— — —
Karolinerna och Österlandet: Karl XII:s krigare i rysk fångenskap och på upptäcktsfärder i Orienten och Sibirien, Alf Åberg, Natur och Kultur 1967. 115 sidor.

Litterär hållbarhetstid

Den som till äventyrs följer bloggen, kanske har observerat, att jag inte tar särskilt stor hänsyn till när böcker givits ut. Det är medvetet. Jag tror nämligen inte, att intressant litteratur med nödvändighet definieras som sådan genom att den givits ut i år, eller ens det här decenniet.

Jag tänker så här: om en bok som gavs ut 1925 eller 1955 innehåller material som är värt att ta till sig och som ger mig som läsare något, så har den litteraturen rätt till samma utrymme i min läsning som nyare dito. Dessutom, även litteratur som på något sätt blivit förlegad — till exempel facklitteratur som inte längre presenterar något i enlighet med aktuellt forskningsläge — kan äga sin tunga relevans, som ett historiskt vittnesbörd om hur man såg på saker och ting när just den litteraturen var dagsfärsk.

Internetiseringen av samhället har också gjort det förfärligt mycket enklare att komma åt äldre litteratur. Via sidor som Antikvariat.net, Bokbörsen och Tradera tillgängliggörs ofantliga mängder böcker, som tidigare säkerligen kunde vara hart när omöjlig att få tag på — om man inte bara vill låna den på ett välförsett bibliotek, utan faktiskt äga den.

Visst, fortfarande gör jag mängder av fynd av intressanta böcker som jag inte visste fanns på fysiska antikvariat och diverse utförsäljningsställen, som t.ex. Röda korset. Men många gånger är det också litteraturlistor i böcker som riktar mitt intresse mot någon viss volym. Och är inte volymen oerhört ovanlig, så går den i regel enklast att få tag i via någon av dessa kanaler.

Så jag tror inte — om nu någon gör det — på tanken att litteratur äger aktualitet främst när den är ny. För mig äger texter betydelse så länge de faktiskt säger någonting som är intressant för mig att ta del av, vare sig det handlar om skönlitterära mästerverk som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, eller, som den facklitterära bok jag nu läser — Alf Åbergs bok Karolinerna och Österlandet från 1967.

För mig är det ovidkommande om en bok är välläst, sönderläst eller om ryggen aldrig knäckts och sidorna är bländande vita. Tvärtom, jag kan ofta tycka att det är charmigare att läsa en bok som är lite medfaren: gulnade blad, åldrad typografi och ett språk som frusit fast i den tid då det skrevs.

Så — litteratur har en hållbarhetstid på exakt så lång tid som den av någon anledning fortfarande är intressant att ta del av.

Bokrecension: Nordiska myter | Vilhelm Grönbech

Tor dödar jätten Trym
Lorenz Frølich 1906

Nordiska myter: De gamla myterna om Oden, Tor och Frej, om Iduns äpplen, Friggs falkhamn, om Lokes ondska och Balders död och många fler berättade med vår tids ord och uttryck för att återge dem det liv som de en gång hade är skriven av den danske professorn i religionshistoria Vilhelm Grönbech (1873–1941).

* * *

Nordiska myter fyller en utmärkt funktion. I den återberättar nämligen Grönbech ett antal av de mer kända myterna från den nordiska mytologin. Jag vill inte kalla återberättelsernas form för parafraser — det antyder att de nedsatts i litterär ambition — utan de är snarare omdiktningar, för att göra de ibland mycket svårförstådda ursprungsberättelserna överhuvudtaget tillgängliga för en läsare i dag.

Och Grönbech gör det bra. Mycket bra. Så bra, att Nordiska myter kvalificerar sig som en av de bästa böckerna om den nordiska mytologin som jag hittills tagit del av. Den är inte skriven på ett högtravande akademiskt sätt, men inte heller som om det vore frågan om sagor för barn. Det blir helt enkelt mustiga små noveller av myterna.

Och förutom omdiktningen av myterna, finns även kapitel som mer tematiskt presenterar olika delar av det mytologiska stoffet, som — till exempel — när Grönbech berättar om fylgiornas funktion i folktron.

* * *

En av de mer festliga myterna, är den som hos Grönbech kallas "Tor hämtar sin hammare hos Trym", och i den poetiska Eddan heter "Trymskvädet". Myten är, i grova drag, som följer.

Tor märker att någon stulit hans berömda stridshammare Mjölner. Av detta blir han av naturliga skäl arg, och ber Loke att ta reda på vart i all världen hammaren tagit vägen. Loke lånar då vingar av Freja och flyger i väg till Jättehem, jättarnas land. Där träffar han jätten Trym, som erkänner att han tagit Tors hammare, och att han minsann inte tänker lämna tillbaka den, om han inte får Freja som brud.

Loke far då tillbaka till Asgård och berättar för Tor vad han fått reda på. Tor ber då Freja att skruda sig till brud och fara till Jättehem, så att han kan få tillbaka sin hammare. Det tycker emellertid Freja är en allt annat än god idé.

Ingen av gudarna kommer på nån bra plan för vad man ska ta sig till, innan den vise Heimdal föreslår, att man ju minsann kan klä ut Tor till brud och så sticka till Jättehem och hämta tillbaka hammaren. Tor tycker inte att det låter särskilt bra, men låter sig övertygas. Han vill ju så gärna få sin hammare tillbaka.

Så man smyckade Tor till brud, hängde smycke på honom och satte fast en nyckelknippa vid bältet. Och Loke slog följe med Tor och de for tillsammans till Jättehem.

Trym hör på långt avstånd hur följet närmar sig och blir fantastiskt glad. Han befaller sitt folk att smycka gården. När Tor, förklädd, och Loke kommer fram, dukas det till gästabud, och Tor sätter i sig en hel oxe och dricker tre tunnor mjöd, vilket Loke förklarar med att Freja inte ätit på flera dagar, eftersom hon längtat så till Jättehem.

Trym tyckte då att det var en god idé att kyssa bruden, så han tog bort brudslöjan i avsikt att göra just det. Därunder möter han asaguden Tors blick, vilket skrämmer honom så, att han faller baklänges. Loke förklarar blicken, med att Freja inte sovit på länge, eftersom hon längtat så till Jättehem.

Det lider så mot kvälls, och det blir dags att gå i brudsäng. Trym befaller att man ska bära in hammaren, för att använda den till att viga Freja till hans hustru. Så hammaren bärs in och läggs i Tors knä. Givetvis grep han den och slog ihjäl Trym och allt folket där.

Och så fick Tor sin hammare Mjölner igen.

* * *

Trymskvidet är ju en humoristisk myt, men det finns även betydligt allvarligare myter redovisade, som den när Tor besöker jätten Utgårdsloke, och luras att bland annat kämpa mot den förkroppsligade Ålderdomen och andra svåra fiender. I brottningen med Ålderdomen tvingas självaste Tor ner på ett knä.

Och bland myterna ryms också en formidabel och storslagen skildring av Ragnarök, där stoffet ur olika källor tas samman till en sammanhängande apokalyptisk bild av den slutgiltiga striden mellan asar och jättarna med avgrundsväsendena.

* * *

Förutom alla berättelserna, finns också stora mängder fotografier med tematiserade vidhängande bildtexter, av typen "Boplatsen", "Ridhästen", "Husdjur", "Runstenar och bildstenar" med mycket mer. Bildurvalet är gjort av Maj Odelberg, som även skrivit texterna till dessa.

Som sista kapitel i Nordiska myter finns en genomgång av romaren Tacitus' (ca. 55–120 e.Kr.) beskrivning av germanerna, och, kortfattat, germanernas vidare historia fram till och med vikingatiden. Avslutningsvis finner man ett namnindex, som nog kan vara gott att ha, om man söker snabba uppgifter om olika gestalter, och var man kan finna dem i de olika berättelserna.

Vad jag emellertid saknar, är hänvisningar till vad Grönbechs myter bygger på: vilken Eddasång, eller vilket annat material som han använt sig av för att omdiktningen skall kunna ske. För någon så intresserad av texter som jag, hade det givetvis kunnat vara en god hjälp, om man kunnat gå direkt via hänvisningen till källtexten för att jämföra och också höra de ursprungliga rösterna från de gamla nordborna.

Men detta oavsett, är Nordiska myter en fantastiskt bra bok, både för att repetera kunskaperna om de gamla myterna, och för att få en gripbar och översiktlig repetition, om man sedan tidigare är bekant med dem. För min del stärker boken mitt intresse för den här tidsperioden i det här geografiska området än mer.
— — —
Nordiska myter: De gamla myterna om Oden, Tor och Frej, om Iduns äpplen, Friggs falkhamn, om Lokes ondska och Balders död och många fler berättade med vår tids ord och uttryck för att återge dem det liv som de en gång hade, Vilhelm Grönbech, övers. Viola Robertson, bildurval och -texter av Maj Odelberg. Natur och Kultur 1977. ISBN: 91-27-00322-1. 153 sidor.

Bokrecension: Ekot av ett skott | Alf Henrikson

Kungliga Operan (Gustavianska Operan) stod färdig 1782.
Ritning av Karl Fredrik Adelcrantz 1775. Detalj.

Ekot av ett skott: Öden kring 1792 är skriven av Alf Henrikson (1905–1995).

Den 16 mars 1792 sköts Gustaf III i ryggen av kapten Jacob Johan Anckarström, under en maskerad på Operan. Den 29 mars avled konungen i sviterna efter sin skada. Vid det laget hade Anckarström och åtskilliga medlemmar av den sammansvärjning som stod efter konungens liv infångats.

* * *

Men Ekot av ett skott handlar inte främst om Gustaf III som person, och fastän själva förutsättningen och utgångspunkten för alla texterna i boken är det där skottet på maskeradbalen på Operan 1792, så är det och kungens efterföljande död ändå endast inledningsvis i fokus. Ekot av ett skott handlar nämligen främst om personerna runtom Gustaf III: de som ville se honom död, de som ville ha revolution, de som stod honom nära, de som jagade de sammansvurna.

Framställningssättet är kaleidoskopiskt och mosaikartat, nästan fragmentariskt. Mängden namn som förekommer i den knappt 300 sidor långa boken är häpnadsväckande: 151 personer passerar revy. Betänker man att själva brödtexten är blott 207 sidor lång, blir persontätheten än mer överväldigande.

Till exempel förekommer inte bara den adlige och ganska förmögne attentatsmannen Anckarström, utan även hans fru, hans svärfar, hans far, hans bröder, hans frus nye make efter Anckarströms död. Överhuvudtaget spelar utnystandet av de invecklade släktförhållandena i den svenska 1700- och 1800-tals aristokratin stor roll. På så vis får också Henrikson utrymme för sin benägenhet att väva in allehanda anekdoter och diverse kuriosa i berättelserna.

* * *

Nåväl, intrycket man står kvar med, efter att ha tagit sig igenom boken, är att sammansvärjningen nog var tämligen omfattande. Missnöjet med den i praktiken enväldige kung Gustaf III, som gjort slut på Frihetstiden, var omfattande, inte minst hos adeln, som väl kände sig överkörd. Man kan också betänka Gustaf III:s vanvettiga och ensidigt framprovocerade krig med Ryssland några år före attentatet.

Då hade en grupp officerare på eget bevåg skrivit till ryska kejsarinnan och förklarat kriget olagligt. Dessa karlar kallades sedan Anjalamännen, efter platsen där brevet skrivits. Sjuttiosju dödsdomar blev resultatet av detta militära uppror mot svenske kungen; endast en dödsdom gick i verkställighet: överste Johan Henrik Hästesko halshöggs i Stockholm år 1790. En av dem som åsåg avrättningen var just Jacob Johan Anckarström, som senare skulle berätta att han sedan den dagen börjat fundera på att ta livet av konungen.

* * *

Själva brödtexten flyter alltså böljande fram över bokens drygt 200 första sidor. Den är indelad i kapitel, som var och en har ett särskilt ämne, oftast en särskild person med någon form av koppling antingen direkt till skottet på operan, eller till någon person som i sin tur har det.

Henrikson använder sig medvetet av långa citat med bevarad ursprungsstavning. I regel föredrar jag refererande text framför citat: men här fyller citaten ett väl avvägt syfte — att låta läsaren komma ytterligare något närmare de personer dessa texter rör, vare sig texterna är författade av någon i bokens persongalleri, eller berör någon av dem.

Bokens senare del utgörs till stor del av ett litet uppslagsverk, där personer som förekommit i brödtexten återkommer i bokstavsordning, med en kort biografisk notering, samt ofta med en del kuriosafakta om dem eller deras ättlingars öden. Denna del känns aningens enahanda att läsa; men så är jag också svagt allergisk mot att läsa listor ordnade i bokstavsordning...

* * *

Att läsa Alf Henrikson, är att slå sig ner vid brasan och lyssna till en mycket god berättare. Den upplevelsen har jag också när jag läser Ekot av ett skott. Henrikson har en enastående förmåga att levandegöra de personer och de skeenden han skriver om. Även om Ekot av ett skott kan upplevas som svår att hänga med i — åtminstone för någon som jag, som inte är särdeles väl påläst på senare delen av 1700-talet och det begynnande 1800-talet — så är det en glädje att ta del av den. Och då främst dess renodlat berättande första del, innan berättandet styckas upp och sätts in i bokstavsordnade namnposter.

Och vad gäller mina gamla antipati mot Gustaf III, grundad främst i det framprovocerade kriget mot Ryssland, så har den inte försvagats av Henriksons bok; framförallt har min bild av männen bakom sammansvärjningen, och inte minst exekutorn Anckarström, färgats i än ljusare nyanser, genom att jag fått deras sammanhang och motiv något mer klara för mig.
— — —
Ekot av ett skott: Öden kring 1792, Alf Henrikson, Bra Böcker 1986. 273 sidor.

Stig Sæterbakken död

Norske författaren Stig Sæterbakken är död. Hans svenska förläggare, Vertigos Carl-Michael Edenborg, skriver gripande om sin vän på Vertigomannen vittnar, och delar med sig av det avskeds-sms han fått av Sæterbakken.

Själv har jag av Sæterbakken läst bara Osynliga händer, som jag skrev några uppskattande rader om i ett inlägg 2009.

Läs gärna Jenny Högströms vackra brev till Sæterbakken i Helsingborgs Dagblad: "Helvetes jævla dritt".

* * *

Edenborg berättar, att översättningen till svenska av Sæterbakkens senaste bok, Gjennom natten, blev klar i går kväll, och kommer att ges ut till hösten.

Bokrecension: Ateistens handbok | C.-A. Wachtmeister (red.)

Ateistens handbok är en antologi med kristendomskritiska texter sammanställda av Claes-Adam Wachtmeister (f. 1931). Skriften hör samman med en sammankomst anordnad av föreningen Verdandi i december 1961, vars rubrik var "Ateistens villkor".

En del av bidragen i boken är tryckta föredrag från detta möte, andra texter är ämnesrelaterade på annat vis. — Ateistens handbok skall alltså icke förväxlas med Michel Onfrays Handbok för ateister.

* * *

Med tanke på att Sverige i religiöst avseende såg annorlunda ut 1961 i jämförelse med i dag, så är en del av texterna i antologin givetvis föråldrade; men de äger ändå sitt betydande historiska värde. Till exempel illustreras detta i den då pågående kampen angående skolans morgonsamlingars ofta religiösa karaktär. Det är en kamp som i mycket påminner om dagens debatt om kyrkliga skolavslutningar. Historien upprepar sig alldeles uppenbart.

Givetvis gäller detta den redan då påbörjade diskussionen om kyrkans skiljande från staten. Det skulle komma att dröja närmare fyrtio år efter att boken givits ut, innan det till sist blev verklighet.

Andra bidrag är inte lika tidsbundna. Allmänna betraktelser kring kristendomens idéer som förekommer, kunde lika gärna vara skrivna i går.

Jag väljer att skriva ett ganska omfattande referat av bokens innehåll. Även om inlägget knappast kan bli uttömmande. Sekulariseringen är mig hjärtekär.

* * *

Förordet har skrivits, liksom två av artiklarna i boken, av den oförliknelige Ingemar Hedenius, samme Hedenius som på fyrtiotalet gjort slarvsylta av det teologiska etablissemanget.

I förordet förundrar han sig över den ordning som vid författandet fanns i Sverige: att en religion hade "tvåtusen statsanställda propagandister, som varje söndag får förkunna sin tro på statens bekostnad". En ordning som minst sagt förefaller bisarr; men som dock ändrats för blott tolv år sedan. Likväl ser Hedenius, att Sverige hastigt avkristnats, och att detta avkristnande gått så fort, att det offentliga livet liksom inte riktigt hunnit med: därav kristendomens då fortfarande markerade närvaro i offentligheten.

* * *

Herbert Tingsten, också han en pennans man, medverkar i Ateistens handbok med en ledartext från sin tid på Dagens Nyheter. Texten kommer från 1949, men läses med behållning än i dag.

Tingsten kritiserar den fullständigt urvattnade kristendom som möter besökaren i Svenska kyrkan. I predikningarna, menar han, är "ängslan för att irritera [mer] framträdande än viljan att uppbygga. Tingsten ser en kyrka som visserligen försvarar sina dogmer, men detta på så vis, att de förvandlas till liknelser. "En kyrka på reträtt kastar lärosatser och myter för att rädda sin existens", skriver han. — Något som nog många som förirrat sig in på en svenskkyrklig gudstjänst nog märkt av, även om det besöket skedde i år.

Tingsten gisslar vidare den namnkristendom som han såg omkring sig. Med detta avser han en likgiltig inställning hos medmänniskor som gärna kallar sig kristna, men som inte vill veta av något av kristendomen, utöver traditionen och konvenansen att höra den till, vilket manifesteras genom sånt som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Tingstens kommentar gnistrar:

"Trots allt finns det många — troende och icke-troende — som tar livsåskådningsfrågan på allvar. För dem är den halvhet som nu förhärskar — ljumheten mellan tro och förnekelse — en styggelse."

* * *

Anders Wedberg bidrar med en personligt hållen text, ursprungligen författad 1951, om varför han inte är kristen. Han avfärdar kristendomen genom att påpeka, att det inte finns förnuftiga skäl att tro på den, och att många av kristendomens läror är vetenskapligt osannolika. Hur man kan ha olika perspektiv på en sån sak som Bibeln illustreras av Wedbergs följande formulering:

"För de kristna är Bibelns ord ett skäl att tro på Guds och Kristi undergärningar. För mig äro de fantastiska historier som berättas i Bibeln ett avgörande skäl för att icke tro på Bibeln."

Wedberg fortsätter med att belysa, att "[d]en kristna läran är motbjudande", och förklarar att den Gud som beskrivs inte är värdig sympati, utan endast fruktan, men påpekar samtidigt, att de kristna omformar sin Gud efter sina respektive olika behov. Men själva korsfästelsemotivet gör på Wedberg "ett groteskt och frånstötande intryck".

* * *

Hjalmar Söderberg är representerad med en text ur Hjärtats oro. Däri belyses bland annat, att kristendomens myter och därmed sammanhängande moral inte är direkt överförbar på vår tids förhållanden. Det går rakt emot människans egentliga strävan; hellre än att lyssna till Jesu råd om att inte sörja för morgondagen, bör man sörja för morgondagen — för annars lider man under samvetskval. På samma sätt skall du inte bemöda dig om att älska dina ovänner, för "det är mot din natur och ger intet annat resultat än förljugenhet och sliskigt väsen".

Jesus framställs i Söderbergs text som allt annat än ett ideal: tvärtom. Att hävda att Jesus skulle vara idealmänniskan, är "alltför sårande för varje ofördärvad smak."

* * *

Bengt Lidforss ägnar sin text åt att avkristna dopet och nattvarden, genom att berätta om deras hedniska förebilder och föregångare. Till exempel berättas om babyloniernas sed att medelst vatten befria människor från de onda andarna. Lidforss beskriver också förkristna seder att äta upp sin gud, för att på så vis få dennes kraft och insikt, eftersom guden på detta vis bokstavligen talat bli ett med människan. Lidforss påpekar också, att redan kristna kyrkofäder var medvetna om likheterna mellan nattvardsfirandet och äldre, hedniska ceremonier, vilket fick dem att uttala sig om att denna likhet i själva verket berodde på demonisk inverkan.

* * *

Arnulf Øverland belyser den ytliga inställning som många har till kristendomen. Det ännu ofta återkommande argumentet kring kyrkans betydelse, som går ut på att kyrkan under året har fler gudstjänstbesök, än vad biograferna har biobesökare skjuts i sank redan av denne norske poet.

"Hva om man til en avveksling lot folk få gratis adgang til kinematograferna, og lot de troende få betale kinopriser for å overvære gudstjenesten? [/] Då skulle fromheten vise sig!"

Mot den apostoliska trosbekännelsen ställer vidare Øverland tre motpåståenden: 1) Ingen har skapat världen. 2) Ingen gud har dött för min skull. 3) Det finns inget liv efter döden. — Och därmed har han ställt upp tre påståenden, som precis lika gärna (eller om man så önskar: med överväldigande mycket större sannolikhet) kan vara sanna, som trosbekännelsens dogmer.

* * *

Victor Svanberg berättar i en kort text om varför inte han är kristen. Det är en vacker historia, om hur han lämnar sin barnatro, och får begrepp om hur religionen ständigt förändrats, och inte erbjuder något stabilitet: "Gud har varit vad människorna har gjort honom till." Inte heller, skriver han, kan han bevara en tro bara för att den skulle vara bra att ha: han vill inte ljuga sig till en tro.

* * *

Texterna hit i boken har handlat direkt om kristendomskritik. Den följande delen fokuserar på kristendom i skolan. Den kraftfulle Stellan Arvidsson, som betytt så mycket för sekulariseringen av skolan, går igenom ämnets historiska utveckling, och uppehåller sig särskilt vid de för dagen aktuella frågorna om morgonsamlingarnas karaktär och kristendomskunskapens ställning.

Claes Engström fortsätter i sin text att beskriva det märkliga med den halvt-om-halvt konfessionella kristendomsundervisningen. Lars Furhoff polemiserar med en icke namngiven biskop, som menat att man borde fortsätta med morgonböner, för att motverka ungdomsbrottslighet.

Därefter återkommer Hedenius och skjuter med skarpa skott på teologerna. Hans syfte är där bland annat att verka för att teologiska fakulteterna bör inordnas under humanistiska fakulteter på universiteten. Han beskriver även, hur en kvinnlig doktorand, som forskat i Svenska kyrkans kvinnosyn på 1800-talet, utfrysts och mobbats på sin fakultet på grund av ämnets känslighet. En recensent tog hedern av henne, och Hedenius tar nu fullkomligt hedern av denna, och textligt rådbråkar karln. Läsaren åser ett sant lustmord.

* * *

Den sista delen av boken har fått ämnet "Kristendom och samhälle". Först ut är Tingsten igen, vars ärende i denna text, är att beskriva hur kyrkor i regel alltid gått maktens ärenden och anpassat sig efter rådande regim, så länge man fått ha sin egen verksamhet i fred.

Edvard Westermarck argumenterar för att kristendomen inte har ensamrätt till frågorna om etik. Han går vidare, genom att berätta om hur kyrkan ofta försvarat kriget som sådant, i kontrast med den urkristna församlingens pacifism.

Likaledes skriver Westermarck om synen på slaveri inom kyrkan, vilken varit högst tillåtande, liksom Bibeln i sig inte förbjuder slaveriet, utan snarare accepterar det som en tingens ordning. Han påpekar också andra skadliga ting, som kyrkan officiellt ställt sig bakom, såsom förbudet mot skilsmässa, som gjort månget olyckligt äktenskap till ett fängelse. Och såsom den avskyvärda inställning till självmördare, som i kyrkan varit förhärskande långt fram i tiden, när till och med liken efter dem som tagit sina liv förvägrats gravplats på kyrkogården. För att inte tala om kyrkliga läror om vad som händer de odöpta barnen.

* * *

Bengt Anderberg bidrar med en högintressant text om kyrkan och sexualmoralen. Den tar avstamp i ett biskopsbrev från 1951, som hette Ett brev i en folkets livsfråga: Till Svenska kyrkans präster från dess biskopar.

Anderberg ifrågasätter i sin text, på vilket sätt föräktenskapliga sexuella förbindelser skulle försvåra möjligheten till ett lyckligt äktenskap, vilket biskopsbrevet påstår. Han citerar också biskopsbrevets avskyvärda och nedlåtande formuleringar om homosexuella:

"Den som övar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud. Därför få de nya bestämmelserna i den svenska strafflagen icke tagas till intäkt för den uppfattningen att homosexuella handlingar äro etiskt försvarliga. Riktig är däremot den åsikten att det behövs andra medel än fängelsestraff för att rädda en homosexuellt inriktad människa. Den ärligt kämpande bör få all den förståelse och den uppmuntran som kristen kärlek förmår giva."

Detta är exempel på Svenska kyrkans biskopars officiella inställning för bara sextio år sedan. Det lär väl finnas en hel mängd präster kvar, som fick denna lära och uppmaning av sina chefer. Även om de präster som ännu lever och var i tjänst vid denna tid, väl nu sedan länge är pensionerade.

* * *

Paul Lindblom skriver om "Kristendom och mentalhygien", vari han bland annat talar om kristendomens förmåga att skapa skuldkänslor. Gunnar E. Sandgren skriver om ett besök på ett väckelsemöte. Ett utdrag ur Sam Lidmans bok "Guds barnbarn" berättar om hur det kan te sig att växa upp i väckelsemiljö.

Erik Elten bidrag handlar om framgångsrika danska arrangemang av borgerliga konfirmationer, även om han hellre — och fullt rimligt — använder termen "ungdomsfest".

* * *

Evert Kumm skriver om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen begravningar. Jag håller med honom om att behovet av icke-religiösa jordfästningar är påtagligt. Jag håller inte med honom, om att det rimligaste begravningsalternativet för en icke-religiös person är att bara se till att komma i jorden utan ceremoniel eller närvaro av kistan vid någon minnesstund.

Jag tror tvärtom, och min erfarenhet säger mig detsamma. Vi som inte är kristna behöver ceremonier också vi: en borgerlig begravning kan ge en värdig, ceremoniell inramning åt ett avskedstagande, som jag är övertygad om fyller en viktig funktion. För att de kristna håller sig med begravningsgudstjänster, behöver vi inte avskaffa riten att hålla någon form av akt vid begravningen. Vi behöver bara se till att utforma akten på ett personligt sätt, utan religiösa förtecken, och på ett sätt som är individanpassat och som är relevant just för personen som avlidit eller kanske snarare för personerna som samlats för att i ceremonins form ta sitt avsked.

* * *

Avslutningsvis skriver redaktören, Claes-Adam Wachtmeister, en mycket god sammanfattning med vissa reflexioner kring både samlingen "Ateistens villkor" och boken Ateistens villkor som han sammanställt. Han avslutar efterskriften med några önskemål han skulle vilja se förverkligade. Bland dessa kan nämnas: att teologiska fakulteterna inordnas under humanistiska dito, att den borgerliga vigseln blir obligatorisk och den kyrkliga välsignelsen en privat angelägenhet, att församlingens borgerliga funktioner övertas av kommunen eller staten.

Vi väntar fortfarande på dessa önskemåls fullständiga uppfyllande.

* * *

Nå, det var en genomgång av Ateistens handbok. Som synes har det skett en hel del sedan 1961. Morgonbön är något som hör historien till. Svenska kyrkan har till sist skilts från staten, och vi har nått längre i egentlig religionsfrihet än någonsin förut.

Men det finns fortfarande områden kvar att helt sekularisera. Det finns till exempel ingen anledning för kyrkan att ha kvar några borgerliga angelägenheter, såsom ansvaret för de absolut flesta av landets kyrkogårdsförvaltningar: dessa kunde hellre tas om hand kommunalt, och begravningsavgiften skulle då gå direkt till kommunen, och inte ha med kyrkan att göra.

Fortfarande hålls på många platser i vårt land mer eller mindre obligatoriska skolavslutningar i kyrkans lokaler med en präst närvarande, som förvisso inte får bedja eller välsigna eller predika. En ordning som knappast kan tillfredsställa kyrkan, men inte heller borde tillfredsställa skolan.

Men kyrkan mister sitt inflytande. Förkunnelsen är urvattnad, teologin säger ingenting relevant om någonting, och få präster verkar kunna säga: detta tror jag på med förvissning. Medlemsantalet i vårt lands största frikyrka — Svenska kyrkan — störtdyker.

För min del ser jag hellre en kyrka som tar strid, än som lägger sig platt för varje tidens strömning, i avsikt att få vara med bara lite till... Hellre en kolsvart schartauan som är medveten om kyrkans hemska historia, och ändå är stolt över den, eftersom han tror att det är rätt — än en intellektuellt ohederlig och urvattnad kristendom som inte tycker någonting om någonting, som är utan ryggrad och utan historisk medvetenhet. Hellre en kyrka som isolerar sig och samlas kring sin kärna, än en kyrka som gör sig själv så urvattnad som möjligt, för att kunna vara så vidsträckt som möjligt.

Ateistens handbok var och är ett inlägg i dessa eviga frågor: religiositet kontra sekularisering, tro kontra vetenskaplighet. I dag är just den boken samtidigt en markör av hur landet i denna kamp stod 1961, och något att jämföra vår situation med nu: och sekulariseringen har, gudskelov, medvind. Så läs Ateistens handbok både för att få de historiska perspektiven på kampen mot religiositetens inflytande i vårt land, och för en hel del goda argument — och Hedenius och Tingstens alldeles särdeles utmärkta prosa!
— — —
Ateistens handbok, Claes-Adam Wachtmeister (red.), Bokförlaget Prisma / Studentföreningen Verdandi 1964. 191 sidor.

Bokrecension: Kriget i Gallien | Gaius Julius Caesar

"Vercingetorix jette ses armes aux pieds de Jules César"
Lionel-Noël Royer 1899. Detalj.

Vercingetorix kapitulerar inför Caesar.

Kriget i Gallien (lat. De bello Gallico) består av sju volymer, som skrevs av Gaius Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr). I min upplaga är verket strålande och pregnant översatt och kommenterat av latinprofessorn Åke Fridh (1918–1997). Fridh har även skrivit en intressant inledning som sätter bokens handling i sin kontext och diskuterar själva texten i sig. Till volymen har också bifogats ett hagiografiskt efterord av en H. E. L. Mellersh.

* * *

Bland det första som slår mig när jag börjar läsa Kriget i Gallien, är hur okonstlat spännande skildringen är. Det är en känsla som följer med mig genom alla de sju volymerna som satts inom samma pärmar. Caesar skriver rent och tydligt, betraktande och utan retoriska utsmyckningar. Hans samtida, den store vältalaren Cicero, skriver berömmande om Caesars text:

"De utmärkas av en naken enkelhet, en rätlinjig och behagfull skönhet, där varje stilistisk utsmyckning liksom en klädnad dragits undan."

Den enkla men slående skönheten överlever översättningen till svenska på ett förbluffande vis. Trots att Caesar väl själv aldrig avsåg att publicera sitt verk i den form det har överlevt intill vår tid, är de, precis som Cicero senare är inne på, genom denna nakenhet särskilt effektfulla. Exempel på stilen i Kriget i Gallien har jag givit i de två tidigare inläggen "Citat: Caesar om Slaget vid Sabis och "Ekot av Vorenus och Pullo".

Översättaren Fridh berättar, att Caesar nog själv kallade böckerna Commentarii rerum gestarum. Det säger något om hur författaren själv såg på texterna: som just kommentarer, minnesanteckningar, kanske ett råmaterial för ett planerat men aldrig färdigställt arbete. Som bekant skrev ju också Caesar ett verk om inbördeskriget som följde på hans galliska kampanj. Kanske, menar Fridh, skulle dessa två verk, kompletterat med ett verk om mellantiden, utgöra stommen i ett sådant planerat arbete.

* * *

Jag kan inte bedöma tendensen i Kriget i Gallien, även om jag kan läsa mig till i kommentarer, att Caesar i sin skrift förtiger egna motgångar och fokuserar på framgångarna. — Men som tur är finns en mycket omfattande notapparat i min upplaga, som kan leda läsaren igenom volymerna. Därigenom får man både historiska fakta och textkritiska anmärkningar — det är en notapparat värdig en seriös bibelöversättning. Dessvärre är noterna placerade längst bak, och av rena bekvämlighetsskäl kan jag inte komma mig för att konsultera dem kring varje fundering jag får när jag läser brödtexten, även om de definitivt vore värda det.

* * *

Så, i dessa Caesars memoaranteckningar beskrivs alltså hans omsider totalt framgångsrika krigskampanj i Gallien, där han med tiden krossat allt motstånd genom att antingen besegra motsträviga stammar, eller att alliera sig med dem. Gallien blir en romersk provins, som införlivas i det imperium som är i vardande.

Genom sina exempellösa framgångar som fältherre får Caesar givetvis ett oerhört starkt rykte, och den speciella romerska värdighet, som brukar kallas dignitas — vilket väl närmast kan beskrivas som ett hedersbegrepp. När kampanjen är över och han återvänder mot Rom, är det för att där befästa sin makt, genom att slå sina motståndare ur spelet — först och främst genom ett omfattande inbördeskrig.

När det blivit lugnt i stormakten närmar sig året 44 f.Kr. — det år då Caesar, som förvånansvärt mild envåldshärskare, mördas av Brutus och de sammansvurna republikanerna.

* * *

Men mordet år 44 f.Kr. är fortfarande avlägset, när vi under 50-talet f.Kr. följer händelserna i Gallien.

Namnen på mängder av stammar passerar förbi. Genom kommentarerna går en hel del av dem att spåra i lokala ortsnamn än i dag. Allianser, svek och fältslag följer på varandra. Ett mellanspel blir Caesars två expeditioner till Britannien. Till synes hopplösa situationer vänds till framgångar. Och kampanjen når sin egentliga och storslagna final i slaget vid Alesia år 52 f.Kr., då hövdingen Vercingetorix besegras och kapitulerar. Året efteråt, som inte beskrivs i Kriget i Gallien avslutas kriget, efter en del avslutande slag, av mindre omfattning än det i Alesia.

* * *

I stor utsträckning märker jag, att jag inte läser Kriget i Gallien annorlunda än en bra spänningsroman. Moderna fackböcker om krigsyttringar har varit mångdubbelt mer träiga, än denna över tvåtusen år gamla skildring av Caesars egen hand. Men förutom de stora dragen i kampanjen erbjuder boken också en fascinerande inblick i en värld som sedan länge är borta. Inte minst genom dess många detaljer — som hur man konstruerade sina befästningar, att Caesar bar en färgad kappa, och en och annan ögonblicksbild från den faktiska krigföringen.

Kriget i Gallien må vara en tendentiös och politiskt motiverad skrift, eller den må vara en rak och naken presentation av fakta: högintressant är den i vilket fall för var och en som har en gnutta historiskt intresse i allmänhet, eller intresse för antiken i synnerhet. Dessutom fungerar den utmärkt som exempel på god prosa.
— — —
Kriget i Gallien, Gaius Julius Caesar, övers. Åke Fridh. Bokfrämjandet, ur serien "Böcker som förnyat människans tänkande" 1970. 329 sidor.

Ekot av Vorenus och Pullo

Vi är nog många som hänförts av den enastående HBO-serien "Rome", vars två säsonger i synnerhet handlar om två romerska soldater: centurionen Vorenus och legionären Pullo. Visst innehåller serien en del historiska genvägar och märkligheter, men på det stora hela ger den nog en rätt god bild av livet i Rom, både i högreståndskretsar och bland vanligt folk.

Vorenus och Pullo är dock inte uppfunna ur tomma intet. Caesar själv nämner dessa två namn i sin Kriget i Gallien, i samband med en händelse år 54 f.Kr. Bakgrunden är sådan, att belger under ledning av en viss Ambiorix har omringat ett romerskt läger vars befälhavare var legaten Quintus Tullius Cicero — yngre broder till den berömde talaren. Striden står mycket hård, och romarna ansätts svårt. Cicero lyckas dock få iväg ett meddelande till Caesar, högste befälhavare över hela krigsföretaget i Gallien, som rusar dit. Caesar lyckas slå belgerna på flykten tillsammans med deras ledare Ambiorix som därmed försvinner ur historien.

Nåväl, det är under denna strid, där de inringade romarna slåss mot belgerna, som Caesar berättar det följande. Jag lägger in lite blankrader för att göra texten mer skärmvänlig...:

"Det fanns i denna legion två mycket tappra karlar, centurioner båda två, och snart i tur att bli befordrade till högsta rangklassen. De hette Titus Pullo och Lucius Vorenus. Dessa hade ständiga dispyter med varandra om vem som skulle ha försteget framför den andre, och i alla år hade de ursinnigt konkurrerat om befordran.

Då nu striden pågick som hetast vid vallen, sade den ene av dessa, Pullo: 'Nå, Vorenus, vad tvekar du för? Eller väntar du på ett bättre tillfälle att visa vad du duger till? Den här dagen skall avgöra våra befordringstvister.' Med dessa ord gick han utanför vallen och rusade mot fienderna, där man såg dem stå som tätast. Inte heller Vorenus stannade då innanför bröstvärnet utan följde efter av fruktan för vad alla skulle tänka.

På kort avstånd slungade Pullo sitt spjut mot fienderna och genomborrade en i hopen, just som han sprang fram. Då denne träffats och fallit omkull livlös, skyddade fienderna honom med sköldarna, medan de alla på en gång kastade sina spjut mot Pullo och därmed gjorde det omöjligt för honom att komma närmare. Pullo fick en spjutträff rakt genom skölden, och ett annat spjut fastnade i gehänget. Denna senare träff kom svärdsslidan att glida undan och gjorde att han inte genast kom åt svärdet med handen, då han försökte dra det.

I denna besvärliga situation omringades han av fienderna. Då skyndade hans medtävlare Vorenus honom till hjälp och undsatte honom i hans nödläge. Strax vände sig hela hopen från Pullo mot honom. De trodde väl, att Pullo hade genomborrats av spjutet. Vorenus gick i närkamp med svärdet, högg ner en fiende och lyckades driva undan de övriga ett stycke. Men då han fullföljde attacken alltför ivrigt råkade han ner i en fördjupning i marken och föll omkull. Nu blev han i sin tur omringad, men då kom Pullo honom till undsättning. Slutligen kunde båda efter att ha nedlagt flera fiender dra sig tillbaka oskadda innanför förskansningarna med den största berömmelse.

Så lekte ödet med dem båda i deras tävlan i krigisk utmärkelse på ett sådant sätt, att de båda hätska medtävlarna kom att hjälpa och rädda varandra, och det var omöjligt att avgöra, vilken som borde tillerkännas försteget framför den andre i militär duglighet."

Gaius Julius Caesar, Kriget i Gallien, Bok V, 44.
Tolkning Åke Fridh

* * *

Värt att nämna, kan kanske också vara, att översättaren av och kommentatorn till Kriget i Gallien, latinprofessorn Åke Fridh, menade att berättelsen om Pullo och Vorenus inspirerat J. L. Runebergs dikt "De två dragonerne" i Fänrik ståls sägner. Och nog skapar åtminstone inledningen en känsla av att den senare texten inspirerats av den förra:

"Stål så hette en, den andra
gick i fält med namnet Lod;
båda liknande varandra
så i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens stränder
hade fostrat dem,
gnabbats hade de som fränder,
bott i samma hem.

Och dragoner hade båda
blivit sen på samma dag,
delat troget varje våda
i vartenda slag,
gnabbats än som stridskamrater,
huggits man mot man,
allt om äran att i dater
övergå varann.

Snart i rykte framom alla
i skvadronen stodo de;
ingen vågade sig kalla
bättre, tapprare.
Till korpraler av befälet
gjordes snart de två,
men emellan dem blöev grälet
icke slut ändå."

J. L. Runeberg, Fänrik Ståls sägner, "De två dragonerne", v. 1-3.

* * *

Så går ekot av två romerska befäl genom årtusendena. De strider modigt för sin ära år 54 f.Kr.. De förvandlas till dragoner i Runebergs nationalromantiska diktepos. Och de uppstår i förvandlad form i en högkvalitativ Brittisk-Amerikansk-Italiensk teveproduktion. — Ingen undgår historia. Som väl är.

Bokrecension: Förr i tiden | Arne Biörnstad m.fl.

Förr i tiden: Sverige för 100 år sedan är en fotobok med texter av Arne Biörnstad (f. 1924) och Ingemar Liman (f. 1938), samt med foton av Mogens Didrichsen (f. 1939).

Förr i tiden gavs ut 1971 i avsikt att med ord och framför allt bild skildra hur livet var i Sverige hundra år tidigare — år 1871. Bilderna är rekonstruktioner av miljöer som torde varit bekanta för människor då: vävande i en torpstuga, arbete i skog och mark, innergården till några hus i en stad, pigans värv i borgerliga hem, arbetet i en kvarn, läggning av halmtak och mycket mer.

Bilderna är svartvita, ofta ganska mörka och med hög kontrast; de mörka inomhusmiljöer som folk var vana vid då, visas därmed effektivt av Didrichsens många bilder. Och genom sin grynighet ger de lätt en illusion av att faktiskt härröra från den tid de är tänkta att rekonstruera. Dessa fotografiska iscensättningar får väl fylla samma funktion som målerikonsten en gång fått göra: inte minst under den nationalromantiska eran under 1800-talet.

* * *

Miljöer och kläder kommer i stor utsträckning från Skansen i Stockholm. Kanhända förklarar det också de folkdräkter som förekommer på en del bilder. Exempelvis hävdas det, att man emellanåt använde folkdräkter vid slåtter och skörd, något som jag själv ställer mig frågande inför. Dels eftersom jag undrar om det är rimligt att tänka sig att allmogen hade råd med den typen av dräkter, och dels eftersom jag undrar om det är rimligt att tänka sig, att sådana kläder varit praktiska i det slitiga och smutsiga arbetet.

* * *

Boken är uppbyggd kring hur livet förändrades för svenska folket — i synnerhet för allmogen och den framväxande arbetarklassen, men också för borgerligheten — under årets fyra årstider. Således finns ett kapitel rörande vintern, ett för våren, ett för sommaren och ett för hösten. Varje kapitel inleds med en allmän orientering, varefter följer bilder med förklarande bildtexter.

Nog är Förr i tiden en intressant bok. Men jag undrar om det inte varit än mer intressant, om man grävt i vrår, antikvariat och album, för att hitta genuina bilder från samma tid. Fotograferingskonsten var ju vid det laget inte okänd, och även om man fått tröska igenom nittionio porträttbilder från högreståndsmiljö för att hitta en bild tagen i allmogemiljö, kunde det nog varit mödan värd, liksom vi anser målningar utförda i anslutning till en 1600-talsbatalj historiskt intressantare än en nationalromantisk målning som utförts tvåhundra år senare av samma slag.

Likväl upplever jag det som att Förr i tiden skapar bra bilder av hur livet faktiskt tedde sig för många av våra förfäder här i landet. Särskilt intressant tycker jag själv givetvis det är, med de foton som rekonstruerar livet i torpstugorna: för från torpstugorna räknar jag mina egna anor. Och det är grunden av sådana torpstugor som jag spanar efter under mina många skogsvandringar. Och nu förstår jag nog i alla fall lite bättre, hur de hade — de som en gång bodde där i skogen, och kämpade mot kölden på vintern, och på åkrarna på somrarna.
— — —
Förr i tiden: Sverige för 100 år sedan, Arne Biörnstad & Ingemar Liman. 113 fotografier av Mogens Didrichsen. Forum 1971. 90 sidor.