måndag 16 januari 2012

Ekot av Vorenus och Pullo

Vi är nog många som hänförts av den enastående HBO-serien "Rome", vars två säsonger i synnerhet handlar om två romerska soldater: centurionen Vorenus och legionären Pullo. Visst innehåller serien en del historiska genvägar och märkligheter, men på det stora hela ger den nog en rätt god bild av livet i Rom, både i högreståndskretsar och bland vanligt folk.

Vorenus och Pullo är dock inte uppfunna ur tomma intet. Caesar själv nämner dessa två namn i sin Kriget i Gallien, i samband med en händelse år 54 f.Kr. Bakgrunden är sådan, att belger under ledning av en viss Ambiorix har omringat ett romerskt läger vars befälhavare var legaten Quintus Tullius Cicero — yngre broder till den berömde talaren. Striden står mycket hård, och romarna ansätts svårt. Cicero lyckas dock få iväg ett meddelande till Caesar, högste befälhavare över hela krigsföretaget i Gallien, som rusar dit. Caesar lyckas slå belgerna på flykten tillsammans med deras ledare Ambiorix som därmed försvinner ur historien.

Nåväl, det är under denna strid, där de inringade romarna slåss mot belgerna, som Caesar berättar det följande. Jag lägger in lite blankrader för att göra texten mer skärmvänlig...:
"Det fanns i denna legion två mycket tappra karlar, centurioner båda två, och snart i tur att bli befordrade till högsta rangklassen. De hette Titus Pullo och Lucius Vorenus. Dessa hade ständiga dispyter med varandra om vem som skulle ha försteget framför den andre, och i alla år hade de ursinnigt konkurrerat om befordran.

Då nu striden pågick som hetast vid vallen, sade den ene av dessa, Pullo: 'Nå, Vorenus, vad tvekar du för? Eller väntar du på ett bättre tillfälle att visa vad du duger till? Den här dagen skall avgöra våra befordringstvister.' Med dessa ord gick han utanför vallen och rusade mot fienderna, där man såg dem stå som tätast. Inte heller Vorenus stannade då innanför bröstvärnet utan följde efter av fruktan för vad alla skulle tänka.

På kort avstånd slungade Pullo sitt spjut mot fienderna och genomborrade en i hopen, just som han sprang fram. Då denne träffats och fallit omkull livlös, skyddade fienderna honom med sköldarna, medan de alla på en gång kastade sina spjut mot Pullo och därmed gjorde det omöjligt för honom att komma närmare. Pullo fick en spjutträff rakt genom skölden, och ett annat spjut fastnade i gehänget. Denna senare träff kom svärdsslidan att glida undan och gjorde att han inte genast kom åt svärdet med handen, då han försökte dra det.

I denna besvärliga situation omringades han av fienderna. Då skyndade hans medtävlare Vorenus honom till hjälp och undsatte honom i hans nödläge. Strax vände sig hela hopen från Pullo mot honom. De trodde väl, att Pullo hade genomborrats av spjutet. Vorenus gick i närkamp med svärdet, högg ner en fiende och lyckades driva undan de övriga ett stycke. Men då han fullföljde attacken alltför ivrigt råkade han ner i en fördjupning i marken och föll omkull. Nu blev han i sin tur omringad, men då kom Pullo honom till undsättning. Slutligen kunde båda efter att ha nedlagt flera fiender dra sig tillbaka oskadda innanför förskansningarna med den största berömmelse.

Så lekte ödet med dem båda i deras tävlan i krigisk utmärkelse på ett sådant sätt, att de båda hätska medtävlarna kom att hjälpa och rädda varandra, och det var omöjligt att avgöra, vilken som borde tillerkännas försteget framför den andre i militär duglighet."

Gaius Julius Caesar, Kriget i Gallien, Bok V, 44.
Tolkning Åke Fridh

* * *

Värt att nämna, kan kanske också vara, att översättaren av och kommentatorn till Kriget i Gallien, latinprofessorn Åke Fridh, menade att berättelsen om Pullo och Vorenus inspirerat J. L. Runebergs dikt "De två dragonerne" i Fänrik ståls sägner. Och nog skapar åtminstone inledningen en känsla av att den senare texten inspirerats av den förra:
"Stål så hette en, den andra
gick i fält med namnet Lod;
båda liknande varandra
så i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens stränder
hade fostrat dem,
gnabbats hade de som fränder,
bott i samma hem.

Och dragoner hade båda
blivit sen på samma dag,
delat troget varje våda
i vartenda slag,
gnabbats än som stridskamrater,
huggits man mot man,
allt om äran att i dater
övergå varann.

Snart i rykte framom alla
i skvadronen stodo de;
ingen vågade sig kalla
bättre, tapprare.
Till korpraler av befälet
gjordes snart de två,
men emellan dem blöev grälet
icke slut ändå."

J. L. Runeberg, Fänrik Ståls sägner, "De två dragonerne", v. 1-3.

* * *

Så går ekot av två romerska befäl genom årtusendena. De strider modigt för sin ära år 54 f.Kr.. De förvandlas till dragoner i Runebergs nationalromantiska diktepos. Och de uppstår i förvandlad form i en högkvalitativ Brittisk-Amerikansk-Italiensk teveproduktion. — Ingen undgår historia. Som väl är.

0 kommentarer: