Bokrecension: Karolinerna och Österlandet | Alf Åberg

Slaget vid Poltava
Pierre-Denis Martin 1726

Karolinerna och Österlandet: Karl XII:s krigare i rysk fångenskap och på upptäcktsfärder i Orienten och Sibirien är skriven av historikern Alf Åberg (1916–2011).

Karl XII är en av de här gestalterna som det snarast är obligatoriskt att ha en uppfattning om. Ur svenskt perspektiv ligger ofta fokus just på konungen under det stora nordiska krigets förlopp, och karolinerna är reducerade till en massa utan ansikten, en mängd räknad i hundratal och tusental, ställd mot ryska, danska eller polska massor räknade också de i hundratal och tusental.

Och när förlusten mot ryssarna vid Poltava 1709 är ett faktum och kapitulationen sker snart därefter i Perovolotjna, följer läsaren av historiska skildringar ofta med konungen i exilen i Turkiet, medan den stora överlevande skaran karoliner står kvar vid Dnjeprs strand när ryssarna närmar sig.

Alf Åberg låt oss förvisso i några inledande texter följa konungen, men sen återvänder han till karolinerna, soldaterna vana vid oerhörda umbäranden under konungens krig i Europa. Han följer dem i fångenskapen i Ryssland och han följer de stackare, vars lott blir att förvisas till Sibirien under åtskilliga år.

Och ur den här namnlösa massan, plockar Åberg upp enskilda individer och berättar om dem och deras äventyr, både om dem vars liv är någorlunda välbeskrivna, och deras av vilka det endast återstår någon notering i ett arkiv. I Krigsmanshuset i Vadstena hittar man till exempel en notering om den från fångenskapen genom rymning återkomne serganten Johan Hedman:

"har två blessyrer i huvudet, ett sting i vänstra sidan och är skjuten med tvenne kulor genom vänstra benet. Är i fattigdom stadd, med hustru och barn."

* * *

En stor del av bokens artiklar, eller snarare miniessäer, handlar alltså om de fångna karolinernas öden. Men det ryms också texter om de tre expeditioner som Karl XII sände österut, efter det att han slagit sig ner i Turkiet.

Särskilt intressant tycker jag dessutom den text är, som behandlar frågan, om vart det svenska fältarkivet tog vägen efter kapitulationen vid Perevolotjna, och de ansträngningar som gjorts för att hitta dess handlingar. Kanhända vet forskningen mer om detta i dag, än vad fallet var när Åberg gav ut sin bok 1967. Men ämnet är ändå intressant.

Hade vi haft tillgång till fältarkivet, hade vår kunskap om de aktuella åren varit så mycket större. Inte minst hade den så kallade Krigsdagboken varit en källa till värdefull information. Vissa av arkivens handlingar följde nog med till Ryssland, men jag får intrycket, att det är sannolikt att en hel del material brändes eller förstördes på annat sätt i Perevolotjna, för att inte falla i ryssarnas händer.

* * *

Det är något djupt gripande med Karl XII:s karoliners öden. Från att ha varit en del av Europas kanske främsta krigsmaskineri med lysande segrar bakom sig, till nederlaget långt, långt hemifrån och fångenskapen i Sibirien och på andra platser i det dåvarande Ryssland, varest de kunde dels uppföra små kolonier, och dels fick ställa sina krafter till tjänst åt den ryska staten, till exempel genom straffarbete i det nyuppförda S:t Petersburg, Rysslands huvudstad, på mark som vid krigets början varit svensk.

Och så kommer, långt efter det ödesdigra slaget i Poltava, och år efter att Karl XII själv stupat, små rännilar av svenskar tillbaka till sin svenska hembygd. Många märkta för livet av sina umbäranden. Oddsen för att klara sig var inte goda.

Åberg berättar, att av de 1000 man som dragit ut i kriget från Dalregementet, återvänder 1722 fyra underofficerare och 49 hur manskapet. Livgardet klarade sig något bättre. Av de 61 officerare, 121 underofficerare och 1196 korporaler och meniga som registrerats som ryska krigsfångar, återvände efter freden med ryssarna 36 officerare, 40 underofficerare och 295 soldater. De som dött av skador, förslitningar, sjukdomar var många. Mycket många.

Och det de återvände till var ofta fattigdom, föga uppskattade i det rike som nu försökte lägga kriget bakom sig. Om de inte hade möjlighet att återigen gå i kronans tjänst, som ändå en hel del gjorde, fick man klara sig bäst man ville. Kanske med en mager pension eller stöd från den fond som inrättats av drottning Kristina i Vadstena, där det även fanns ett sorts hem för återvändande soldater.

* * *

Vi med svenska rötter, eller i någon mån svenska rötter, har nog — de flesta av oss — släktingar i rakt uppstigande led eller närapå rakt uppstigande led, som gick i tjänst i den berömda blågula uniformen. Få trakter besparades rimligen från att på olika sätt påverkas av kriget, vari den militära insatsen på olika sätt involverade över 100 000 svenskar. Många av oss har nog släktingar som ligger begravda på rysk jord eller polsk jord eller kanske i massgravarna vid Poltava.

Med risk för att slå an en nationalromantisk ton, som dock snarare ska tolkas som en fascination för det egna släktets öden och det lands historia vari vi lever, kopplas läsaren av Åbergs bok på något sätt ihop med de allmogedrängar och andra som en gång lämnade hembygden för att döda och dödas för konungens och rikets skull. Som vittnesbörd om denna tid, som ändå inte är alltför avlägsen eller förlorad i historiens dunkel, fyller Åbergs Karolinerna och Österlandet en viktig funktion.
— — —
Karolinerna och Österlandet: Karl XII:s krigare i rysk fångenskap och på upptäcktsfärder i Orienten och Sibirien, Alf Åberg, Natur och Kultur 1967. 115 sidor.