Marcus Tullius Cicero106 f. Kr. – 43 f. Kr.
Om ålderdom (orig.
De Senectute) är en liten skrift av Marcus Tullius Cicero (106 f.Kr. – 43 f.Kr.), översatt av Tore Janson.
Jag kan knappast ge mig på ett projekt i stil med att faktiskt recensera Cicero, en av tidernas främste retoriker och stilister. Men månne kan jag försöka tolka hans tankar kring åldrandet, såsom han ger uttryck för dem i
Om ålderdom.
Boken är utformad som en dialog, där en åldrad Cato d.ä. (234 f.Kr. – 149 f.Kr.) för ordet inför sina två åhörare, Scipio d.y. och Laelius. Cato är väl i dag mest känd för sina ständiga avslutningsord när han höll tal i senaten: "För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras", eller möjligen på grund av sitt rykte som kärv gammalromare, och författare till
De agri cultura, en bok om att bedriva jordbruk.
Men i
Om ålderdom får Cato fungera som språkrör åt Cicero, som rimligen skrev texten år 44 f.Kr., enligt Tore Jansons utmärkta förord. Själva dialogen utspelar sig dock år 150 f.Kr., skriver Jansson vidare. Det Cicero beskriver är alltså inte sin samtid, utan den av romerska republikaner hyllade historien. Tore Janson berättar också, att vissa delar av skriften kan vara återgivna från andra antika källor.
* * *
Cicero håller ålderdomen högt, och
Om ålderdom är en försvarsskrift för denna. Han avfärdar däri invändningar om ålderdomens bekymmer, och lyfter fram dess fördelar.
Han formar sin skrift utifrån "fyra orsaker till att ålderdomen kan anses olycklig". Nämligen,
"...för det första, att den förhindrar verksamhet, för det andra, att den försvagar kroppen, för det tredje, att den utestänger en från nästan alla njutningar, för det fjärde, att den inte är långt från döden."
Och så tar han itu med att bemöta dessa uppfattningar.
* * *
Vad gäller
verksamheten, betonar Cicero att alla kan vara verksamma i någon mån. Till ålderdomens fördel hör, att man kan ägna sig mer åt intellektuell verksamhet. Han belyser med historiska exempel, hur framstående romare varit mycket verksamma högt upp i ålder, inte minst genom att bistå med sin klokskap. Cicero jämför det hela, med att inte alla som är på ett skepp springer omkring och klättrar i master eller springer över däcket. Någon måste föra rodret, och fastän han verkar overksam, är hans uppdrag ingalunda oviktigt.
"Viktiga ting utförs inte med kroppskrafter eller spänst eller snabbhet, utan med planering, beslutsamhet och kloka åsikter, egenskaper som inte alls brukar försvinna i ålderdomen, utan tvärtom befästas."
Dessutom kan man ju, menar Cicero, rentav utöka sin kunskap och kunnande, t.ex. fördjupa sig i litteraturen eller börja spela lyra, som Sokrates.
Invändningar om att man skulle börja få ett svagare minne, viftar Cicero bort — aningens arrogant, kan man tycka — med att det beror på att man inte tränar det ordentligt, eller helt enkelt inte är tillräckligt klipsk av naturen. Senilitet, säger han på ett annat ställe, är inte alla äldres lott, utan enbart de karaktärssvagas. — Tidens (eller Ciceros) medicinska insikter i åldrandets biologi lämnar således en del att önska.
* * *
Vad gäller
kroppens försvagning bör den bemötas genom att anpassa sitt liv efter de krafter man har. Lika fåfängt som det var att önska sig en elefants styrka i ungdomen, lika fåfängt är det att önska sig en ung mans styrka som åldring. Man får göra det bästa av det man har, helt enkelt. Allt beror på vad man jämför med.
Men man bör bereda sig för sin ålderdom redan i sin ungdom, så att inte kroppen blir utsliten i förtid, genom "[e]n liderlig och omåttlig ungdomstid", som kan ge "en utsliten kropp åt ålderdomen." Nej, såväl kroppens väl som anseendet ("virtus") bör man arbeta på redan i sin ungdom.
För övrigt bör man inte hänga upp sig alltför mycket på detta med fysisk styrka. Desto viktigare är det att ha ett starkt intellekt.
* * *
Vad gäller
uteslutandet från njutningar, ser Cicero det inte alls som ett problem, utan som en stor gåva. I händerna på sina lustar är människan inte sig själv, men när lustarna viker kommer det egentliga jaget fram på ett nytt sätt. Naturen eller någon gud, säger Cicero, har skänkt förnuftet som en främsta gåva, och ingenting är mer fientligt mot denna gåva än lusten.
Således är denna invändning, om uteslutandet från njutningar, inte en egentlig invändning mot ålderdomen, utan ett beröm. Ciceros Cato är därför tacksam för att ålderdomen tagit bort hans lust till mat och dryck, och förstärkt hans lust till samtal.
Dock är inte ålderdomen helt befriad från att kunna ägna sig åt njutningar. Om än inte på samma sätt som de yngre. Cicero jämför det med hur man upplever en pjäs från de främre bänkarna jämfört med de bakre: vid båda platserna kan man njuta av föreställningen, men kanske inte på samma sätt.
Men den främsta njutningen som man på ålderdomen kan ägna sig åt, nu när man blivit arbetsbefriad, är studier.
"Vad är alltså njutningarna på fester eller i lekar med horor jämförda med dessa njutningar? Och dessa består i kunskapstörst."
Passande nog, eftersom det är jordbruksfantasten Cato som för ordet, följer också ett ganska långt stycke i en kort bok, om fördelen med att bedriva jordbruk — även som åldrig — och den stora njutning som dock följer av att se grödorna växa.
* * *
Vid den fjärde invändningen
, närheten till döden, följer den kanske mest intressanta utläggningen. Åtminstone för mig med mitt intresse av döden som kulturfenomen. För här talar Cicero om sin (eller om Catos) syn på döden.
Grundförutsättningarna verkar enkla:
"Antingen är [döden] inte alls något att bry sig om, om den utsläcker medvetandet helt, eller också är den till och med något att önska sig, om den för en någonstans där man kommer att leva för evigt. Någon tredje möjlighet kan inte finnas."
— Hur långt bort är inte detta från de texter ett antal bibelförfattare lyckades producera runt ett sekel senare! Här finns ingen orientalisk helveteslära, ej heller några krav på en särskild tro!
Men, Cicero ger alltså uttryck för, att vare sig döden är ett utslocknande, eller om ett liv följer efter döden, så är det sak samma. Utslocknar man, har man ingen oro eller ångest att vänta sig. Och hamnar man på en fantastisk plats, så är det knappast något att oroa sig för heller.
"...efter döden känner man antingen något som är värt att längta efter eller också ingenting."
Döden i sig är värd förakt. Inte oro. Och vad lönar det sig att oroa sig? Cicero menar, att vilken ålder man än är i, så riskerar man att dö innan kvällen. "[D]öden är gemensam för alla åldrar", skriver han.
Så man har helt enkelt, återigen, att anpassa sig efter läget. Man kommer att dö, men vet inte när. Man får vara nöjd med vad man får. Får man en kort tid, ser den vise det som att man ändå haft tid nog att "hinna leva väl och hedervärt".
Skulle man dock nå hög ålder, så bör den vise inse, att naturen har sin gång. Och det bästa slutet kommer, när det kommer till någon som är mätt på att leva men fortfarande har ett ofördärvat förstånd. Mättnaden skall göra, att man blir "mogen för döden".
Gott så. Men sen börjar Cicero glida i väg i metafysiska spekulationer. Han börjar tala om att månne är själen en del av en gemensam världssjäl, som pythagoreerna menade, att själen är för fantastisk för att kunna vara dödlig, att barnens lätthet att lära sig ting, vittnar om att de en gång kunnat det förut. Och så längtar han, genom Cato, åt den dag som han får återse sina vänner, och inte minst sin son, i en existens efter döden. Och det torde vara en tydlig parallell till det faktum, att Cicero själv mist en dotter, som han sörjde ovanligt hårt — för en romare.
* * *
Och därefter är det snart slut. Sammanfattningsvis får jag intrycket att Cicero vill förmedla en stoiskt färgad insikt om att ålderdomen kommer, om man får leva, och då bör man göra det bästa möjliga av det. Det bästa möjliga, i Ciceros sinne och kultursfär, är att leva ett hedervärt och aktningsvärt liv, och att ägna sig åt att mätta sin kunskapstörst, för att bli klok och vis.
* * *
Tore Janson har överfört latinet i
Om ålderdom till en mycket välklingande svenska, även om han i förordet är mycket ödmjuk inför uppdraget att översätta vältalaren Cicero. Jag förvånas över att texten, som ändå är runt 2050 år gammal är så rapp och fräsch att läsa. Janson varnar i förordet för att en del kan kännas främmande, på grund av skillnader i kultur och tid. Men jag upplever det inte så. Har man lite kunskaper om den tidiga romarkulturen, är boken mycket tillgänglig. Betydligt tillgängligare än de betydligt mindre tillgängliga bibliska evangelierna, som tillkom dryga seklet efter att Cicero satt sig ner och skrivit
Om ålderdom året före sin död.
Här har vi inte med obskurantism och metafysik att göra — förutom vissa spekulationer mot slutet av skriften.
Om ålderdom är fylld med uppriktiga råd från en romersk aristokrat med någorlunda blygsam bakgrund, som beklätt viktiga poster i administrationen av imperiet och vunnit ett anseende som skulle komma att stå sig genom millennier.
Ciceros
Om ålderdom är väl värd att läsa — vare sig man förkastar hela texten eller i den kan hitta en del att lägga till sitt eget tänkande.
— — —
Om ålderdom, Marcus Tullius Cicero, övers. Tore Janson, Fabel förlag 1995. ISBN: 91-7842-1837. 84 sidor.
Inlägg
