Bokrecension: Den okända släkten | Vilhelm Moberg

Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag är en samling texter författade av Vilhelm Moberg.

Åren 1948 till 1955 tillbringade Vilhelm Moberg mestadels i USA, för att arbeta med sin bokserie om Utvandrarna. Under sin vistelse där skrev han även artiklar för olika tidningar om emigrationen. Några texter från de två första åren i Amerika samlades i Den okända släkten, mer eller mindre redigerade.

Till boken har Moberg dessutom fogat två vid tillfället ej tidigare publicerade texter, ett efterord, författat tjugo år senare, när den utgåva jag har publicerades, och till efterordet har han lagt ett postscriptum.

* * *

När Moberg reser till USA reser han nog i någon mån för att söka sina egna rötter. Stora delar av den egna släkten utvandrade, både på hans mors och fars sida. Dessa utvandrares ättlingar träffar han nu i det land där de rotat sig och blivit amerikaner.

Men det är också ett sökande efter de som gick över land och hav tidigare än så: de första emigranterna, som Karl-Oskar och Kristina för illustrera i hans mästerverk. Han berättar om hur dessa svenskar mer eller mindre drevs ur sitt land av flerfaldiga orsaker. De första flyttade på grund av religionsförföljelserna i Sverige, då de förhindrades att fira gudstjänst efter eget sinne.

Längre fram orsakade befolkningsökningen, att drängar och pigor inte längre hade i utsikt att genom arv tillgodogöra sig svensk mark, och hellre valde att söka lyckan i det land som för dem blivit en legend — det Moberg kallar amerikalegenden. När 1860-talet gick mot sitt slut led Sverige svårt av missväxt, och emigrationen tog fart på allvar. På 1880-talet var utflyttningen så omfattande, att omkring tusen svenskar varje vecka lämnade Sverige.

"Det förekom att halva invånarantalet i en socken utvandrade. Hemman och torp lades öde, och inne i skogarna tömdes de små backstugorna på unga människor — kvar stannade endast de gamla och utlevade."

Och Moberg lägger ytterligare skäl till de nämnda; vissa ville icke tjänstgöra i värnplikten, som blev obligatorisk året 1901. Andra sökte större frihet, än vad som kunde fås i ett land hårt bundet i lagar och byråkrati.

* * *

Moberg gör nedslag hos olika personer och undersöker emigrationsfenomenet ur olika aspekter. Själv tycker han, när han skriver, att emigrationen på ett högst otillfredsställande sätt belysts. Ja, han antyder väl, att det ännu är en skam för Sverige, att erkänna den miljon människor som utvandrade för ett bättre liv i en annan nation.

Vi får följa Erik Janson och hans sekt, som var bland de allra första svenskarna i USA.

Vi får följa med när Moberg på ett amerikanskt bibliotek gör det fantastiska fyndet av farmaren Andrew Petersons omfattande dagbok. Peterson hade dagligen noterat sina göromål mellan 1854 till 1898, någon dag före sin död. Runt sextontusen noteringar återfinns i de volymerna. En oskattbar källa till emigrantlivet, som — så vitt jag vet — inte blivit tillgänglig för allmänheten. Ännu.

Vi får följa med när Moberg gör ett gripande besök på en svenskamerikansk begravningsplats, där hans mormors syster jordats för längesen. (Ett utsnitt från den texten finns här.)

Moberg beskriver också prästen Hasselquists mödor med att ge ut en svensk tidning i Amerika. Och Moberg beskriver hur nybyggarsvenskarnas första större gemensamma projekt gärna blev att bygga en kyrka — inte blott för den andliga spisens skull, utan också för att fortsätta den svenska vanan, att komma samman och träffas i kyrkan. Och när Moberg långt senare går i samma trakter, förfäras han över att kyrkan fortfarande är den enda samlingsplatsen i svenskbygderna: saknas gör kulturbyggnader som teatrar och konsthallar. Läsning av litteratur verkar sällsynt, berättar Moberg. Kyrkor finns dock i mängder.

* * *

Bland de viktigaste faktorerna för att sätta fart på emigrationen, räknar Moberg amerikabreven — de brev som de utvandrade sände hem, och som sedan gärna gick ur hand i hand och spred amerikalegenden. De svenska tidningar som trycktes i USA skickades också gärna hem, och också de spreds bland intresserade och månne bland dem presumtiva emigranter. Och förkunnelsen ljög inte helt:

"...när alla överdrifter skalats bort återstod det dock en sanningskärna, som var hållbar nog: för duktigt och arbetsamt folk erbjöd Amerika alltjämt större möjligheter än hemlandet."

* * *

Moberg slutar sin skildring från 1950 med orden:

"Vi kan vara tillfreds med att våra stamfränder assimilerats just av det folk, som i dag framstår som den mänskliga frihetens mäktigaste värn på jorden."

1968 känner Moberg sig dock föranledd att komplettera Den okända släkten med ett efterord, där han modifierar sitt omdöme. Det USA han lärt känna, har förändrats menar han. Det som kommit emellan är Vietnamkriget. Moberg verkar se bombandet av Nordvietnam, som en gärning som i någon mån ställer USA i paritet med Sovjet, och som en gärning som överflyglar Sovjets missgärningar i västvärldens opinionsbildning.

USA har blivit en aggressor. Moberg ser emellertid hopp i de uppväxande generationerna, och visar på riktningen: ett återgående till de frihetliga idealen i konstitutionen.

Men det tar inte slut där. Till efterordet har Moberg fogat ett postscriptum, föranlett av att Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, några dagar efter att efterordet författats. Han far så ut i en kort men hård litania mot de sovjetiska övergreppen, och hoppas att västvärlden — inte minst Sverige — ska få upp ögonen för diktaturen i öst. Om det hyser han dock inte mycket hopp; man har glömt de sovjetiska övergreppen så många gånger förr.

* * *

Den okända släkten är en vacker liten skrift. Moberg skriver en karg och mycket tilltalande prosa, som liksom — trots sin sofistikering — ännu liksom doftar av den småländska mylla författaren kommer av. När jag läser Den okända släkten känner jag nostalgi, trots att jag — mig veterligen — endast haft få släktingar som emigrerat. Man känner i texten och beskrivningarna av ett hårt slitande jordbruksfolk en samhörighet; man känner en förbindelse, ett arv att förvalta.

Lång tid har gått sedan Moberg skrev sina artiklar. Och det USA han beskriver finns kanske inte längre. Så blir också Mobergs samtidsskildringar skildringar av en historisk epok. Där han förfasar sig över USA:s inblandning i kampen mot Nordvietnam, anar vi samhällsandan. Och där han varnar i skarpaste ordalag för Sovjets pretentioner, anar vi dissidenten.

Jag tycker mycket om Utvandrarsviten; den är ett mästerverk i svensk litteratur, ett verk som i mitt tycke gott kunnat förläna Moberg ett nobelpris. Men Moberg är väl så skarp i sin sakprosa; omedelbar, men med poetisk klang. Karg, men aldrig utan känsla. Det gör läsningen till en njutning.
— — —
Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag, Vilhelm Moberg, Bokförlaget PAN/Norstedts 1968. 150 sidor.